onsdag 23 september 2009

Vad hände egentligen?

Många människor har nog funderat över vad det egentligen var som utlöste den stora finanskrisen, som startade för drygt ett år sedan, och av vilken vi fortfarande känner verkningarna. Jag skulle tro att få människor egentligen förstått orsakssambanden bakom. En av dessa, som inte förstått, är undertecknad.

Jag blev därför glad när jag i tidningen Affärsvärlden nr 25-33 (17/6 2009) läste en utmärkt sammanfattning, där man försöker förklara hur så många ledande och anrika banker kunde falla som korthus på kort tid. Artikelns titel, ”Bankcheferna är de mest skyldiga”, antyder vilken slutsats tidningen kommer fram till.

Jag tänkte här försöka att kortfattat återge huvudpunkterna i artikeln, vilken utgår från en bok, Fool’s Gold (Kattguld), skriven av Gillian Tett (skribent på Financial Times). Tett inleder sin bok med det som hände 1989, när oljetankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och orsakade ett gigantiskt oljeutsläpp. Tankerns ägare, Exxon, ville ha en lånelina på 5 miljarder dollar för att kunna betala eventuella skadestånd. Ingen bank ville ta på sig denna kreditrisk, eftersom det skulle kräva alltför mycket kapital (enligt de s k Baselavtalen finns krav på hur mycket eget kapital en bank måste hålla som buffert i relation till hur mycket pengar man lånar ut – detta för att hindra att banker går omkull när låntagare inte kan betala sin skuld). Ekonomerna på storbanken J P Morgan kom då på att man kunde sälja bort kreditrisken genom ett bytesavtal med utvecklingsbanken EPRD. Detta kallade man ”credit default swap”, kortfattat kallat CDS. Detta begrepp kom att bli grundbulten i ett nytt ekonomiskt system.

Användandet av CDS:er exploderade under de kommande åren. De kreditrisker som kunde bytas bort gick från enskilda lån till hela nationer. Myndigheterna i USA ville begränsa det nya instrumentet, men detta blev aldrig av på grund av intensiv lobbyverksamhet från J P Morgan.

För att kunna pumpa ut CDS:er behövde bankerna ha motparter, likt ovannämnda EPRD, vilket inte alltid var lätt att hitta. Någon kom då på att man kunde skapa artificiella motparter utanför bankens balansräkning (vilka kom att kallas Special Purpose Vehicles – SPV), där banken bara sköt till ett mindre eget kapital. Bankerna kom att placera stora dela av sina kreditportföljer i dessa SPV:er. När t ex J P Morgan skapade den första SPV:n, var kreditvolymen på 9.7 miljarder dollar, medan banken endast bidrog med 700 miljoner dollar, dvs mindre än en tiondel.

Dessutom delade man upp SPV:erna i paket med olika risker och sålde sedan dessa vidare. Paketen fick namnet Syntetic Collateralised Debt Obligation (CDO). Man gjorde således ”värdepapper” som inte symboliserade tillgångar, utan skulder, ungefär som om en svensk sedel skulle representera vår utlandsskuld i stället för ett värde. Personligen tycker detta låter helt sjukt. Enligt Tett hade dessa komplicerade ekonomiska transaktioner i och för sig kunnat fungera, om bankerna hade förstått risken i de underliggande krediterna (dvs risken att inte få tillbaka de pengar man lånat ut). J P Morgan, som startat hela detta ekonomiska system, vägrade av detta skäl att byta bort riskerna i bostadskrediter, vilket var den största tillgången på kreditmarknaden. Man ansåg inte att man tillräckligt väl kunde bedöma dessa risker.

Ett avgörande problem var att kunna prissätta CDO-marknaden på ett korrekt sätt. Eftersom det fanns så lite historik över hur de invecklade ekonomiska instrument man konstruerat uppförde sig, så värderades alla instrumenten efter en enkel statistisk modell – en vanlig Gaussfördelning. Genom att alla operatörer på marknaden använde samma formel uppstod en konstgjord prisstabilitet, som gjorde att riskerna nedvärderades. Allting verkade mer stabilt än vad det i själva verket var.

Bortsett från J P Morgan, som insåg riskerna med det nya systemet i samband med bostadskrediter, och därför var försiktiga med sådana krediter, så öste den övriga bankvärlden ut bostads-CDO:er. Därför överlevde J P Morgan medan många andra banker gjorde konkurs. Detta framstår som mycket märkligt. Varför insåg inte bankerna att många i USA, som lånat pengar till egna hem utan krav på säkerhet, aldrig skulle kunna betala tillbaka? Det är ju faktiskt bankernas uppgift att bedöma en låntagares betalningsförmåga innan man beviljar ett lån. Det verkar som att hela detta konstruerade ekonomiska spel byggde på någon slags masshysteri. Alla ville var med för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Girigheten bedrog visheten!

Tett beskriver i Fool’s Gold hur fler och fler banker i ren spekulation köpte på sig CDO-stockar – baserat på medvetna beslut av bankernas ledningar – och därmed blev mer av hedgefonder än banker (Wikipedia: En hedgefond är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder. Gemensamt för dem är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder.). När marknaden inte längre kunde eller ville absorbera kreditrisker, vände bankerna sig till försäkringsbolag som AIG och kreditsäkrare, s k Monolines. Detta trots att, eller kanske snarare för att, försäkringsbolagen hade ännu mindre kunskaper om riskerna.

Hela bubblan började spricka när banken Bear Stearns hedgefonder paniksålde instrumenten 2008, till underpriser som ingen kunnat drömma om. Detta ledde till våldsamma prisindexras och eftersom hela CDO-marknaden var knuten till några få prisindex (ABX, MBX etc) uppstod direkt enorma förluster, vilket bidrog till hastigheten i den ekonomiska kollapsen.

Affärsvärlden skriver, ”Alla dessa val – att göra bostadsobligationer till CDO:er, att lägga ut ekonomiska konstruktioner med litet eget kapital utanför balansräkningarna och att lägga CDO-stockar i balansräkningen, trots att marknaden var helt outvecklad – utgör enskilda affärsbeslut som bankledningarna har fattat och idag måste ta ansvar för.”

Till det hela bidrog en expansiv penningpolitik (t ex att demokrater i USA mer eller mindre tvingade bankerna att ge bostadslån även till folk som hade mycket liten förmåga att betala tillbaka – här var bl a USA:s nuvarande president Barak Obama inblandad), USA:s stora handelsunderskott och dålig övervakning (vilket delvis orsakades av bankernas lobbyverksamhet) gjorde att kreditbubblan fick ännu värre konsekvenser. Affärsvärlden skriver avslutningsvis, ”Men utan bankledningarnas usla affärsbeslut hade deras koncerner inte gått under på det sätt och i den omfattning som skedde. Det hade blivit en konjunkturnedgång, men ingen global bankkrasch”.

Kanhända har jag missuppfattat något, eftersom mina kunskaper i ekonomi är synnerligen dimmiga (rättelser av texten tas tacksamt emot). Men en sak begriper jag i alla fall, och det är att dagens ekonomiska innovatörer tycks lyckligt omedvetna om att det existerar en ekonomisk verklighet. Inga integraler eller derivator och inga ekonomiska konstruktioner som bygger på förväntningar utan någon existerande produkt eller något kapital bakom, kan åsidosätta den verklighet vi lever i.

Bankdirektörer motiverar ofta sina höga löner med sitt stora ansvar och sin stora skicklighet. När jag talar om höga löner så talar jag om flera miljoner kronor i månadslön plus bonus på kanske 100 miljoner kronor ett par gånger per år (även om banken/företaget går dåligt – bonus för vad kan man undra?) plus avgångsvederlag på hundratals miljoner kronor plus pensioner på hundratusentals kronor per månad livet ut.

Något större ansvar tycks man inte ha, om man med ansvar menar att ta konsekvenserna av sina egna handlingar. När allting går omkull, tiotusentals människor får sparken (dvs tar ansvar) och samhället får rycka ut med miljardinsatser för att rädda spararnas pengar (dvs tar ansvar), går bankdirektören (som således inte tar något som helst ansvar) skrattande därifrån med några hundra miljoner kronor i fallskärm.

Inte heller tycks man vara speciellt skicklig. Att inte inse att ekonomiska konstruktioner av den här typen omöjligen kan hålla i långa loppet – det påminner ju i hög grad om ett pyramidspel – tyder på en inkompetens av sällan skådat slag. Med få undantag (dessa tycker jag är värda sin höga lön) fortsatte de flesta bankledningar sitt vansinniga spekulationsspel ända till ”the bitter end”, och inte ens en gång då verkar det som man förstod vad som hände eller vad som höll på att hända. ”Skrev du upp numret på lastbilen som körde på mig?”

Det tycks dessutom som att ekonomerna fortsätter som om inget hänt. Barak Obama har med rätta reagerat över att bonusar återigen börjat betalas ut, även i banker som nyligen fått miljarder från staten för att täcka sina förluster. Jag hoppas att rövardirektörerna till slut går för långt, så att folket och politikerna äntligen tröttnar på detta orättfärdiga system och sätter stopp för det.

Fick jag bestämma skulle man kräva tillbaka alla bonusar som direktörerna på de konkursdrabbade bankerna fått ut ända sedan de började där (det handlar ju om hundratals miljarder kronor). På så sätt skulle dessa direktörer tvingas ta konsekvenserna av sin egen girighet! Dessa pengar skall sedan användas för att täcka spararnas eventuella förluster och andra effekter av bankernas konkurser, i stället för att spararna själva, via skattepengar får stå för detta. Jag betraktar dessa bonusar som rent stöldgods och inget annat. De utgör definitivt inte någon belöning för väl utfört arbete. Uslare arbete är nämligen svårt att tänka sig!

söndag 20 september 2009

Yttrandefrihet – ett tveeggat svärd

Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, deklarerade stolt häromdagen i tv-soffan att man inte kommer att tillåta reklam från Sverigedemokraterna på grund av deras oacceptabla åsikter. Säkerligen genomsköljdes han i sitt inre av våg på våg av varma känslor över sin enorma godhet och människokärlek och tolerans när han uttalade dessa magiska ord. Jan Helin den Gode har talat!

Nyligen, efter att ha publicerat den mycket kritiserade artikeln, som påstår att israelerna tar organ från dödade palestinska ungdomar, försvarade sig samme Jan Helin med att yttrandefriheten är helig. Och jag håller med honom till fullo (sedan kan man fundera över om allt är lämpligt att publicera, vilket är en helt annan diskussion). Men om yttrandefriheten är helig, måste detta rimligen innebära friheten att även yttra åsikter som Helin eller någon annan inte delar. Och då t o m åsikter som Helin och andra kanske tycker hemskt illa om. Jag vill påminna om det citat som brukar tillskrivas Voltaire, ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. Aftonbladets definition av begreppet yttrandefrihet verkar snarare vara, ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”.

Verklig yttrandefrihet måste innebära rätten att få framföra sina åsikter (givetvis finns gränser – mentalsjuka fantasier hör t ex inte hemma i media, men det vi talar om nu är ett parti som förmodligen kommer att komma in i Riksdagen vid nästa val, dvs som avspeglar en icke försumbar del av svenska folket). Att i debatten endast tillåta åsikter man själv delar eller accepterar är inte yttrandefrihet. Även Adolf Hitler och Josef Stalin var anhängare av denna variant av yttrandefrihet. Aftonbladets syn på yttrandefrihet är en medial tragedi. Speciellt med tanke på att Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar. Detta förpliktigar. Genom att inte ta sitt ansvar och helt utestänga ett parti för läsarna, förmedlar tidningen inte de fakta som är nödvändiga för att väljarna skall kunna välja. Då tar man sig rätten att välja åt väljarna, vad de skall välja. Det är definitivt inte demokrati. Och inte heller förenligt med verklig yttrandefrihet.

Yttrandefrihet är ett skört begrepp, som lätt kan missbrukas. Många använder ordet ofta och med stor emfas, och talar om hur helig yttrandefriheten är för dem, och påstår (ibland kanske underförstått) att de själva är beredda att offra oerhört mycket för det fria ordet. Och det låter ju bra. Men då kan man inte sedan komma och omdefiniera begreppet yttrandefrihet, och t ex säga att yttrandefrihet bara omfattar vissa grupper – de grupper man själv betraktar som acceptabla.

Yttrandefrihet kan missbrukas på många olika sätt. Aftonbladet använder t ex ofta sin yttrandefrihet för att kritisera Israel men använder sällan eller aldrig sin yttrandefrihet för att kritisera Israels grannar eller den palestinska sidan. Samma sak gäller alltför många svenska media; SVT, SR m fl. SR, och då tänker jag speciellt på P1 (som jag lyssnar på väldigt mycket och därför kan uttala mig om), är nästan värst i hela vårt land när det gäller att vara vinklad i Mellanösternfrågan. Dessa media utgör en ren skamfläck när det gäller seriös journalistik (i just denna fråga och en del andra känsliga frågor – i mer neutrala frågor, som exempelvis kräftfisket i Tisaren, uppvisar man god journalistik). När man t ex hör Cecilia Uddéns snyftreportage från Gaza, som handlar om den stackars palestinske skräddaren och hans 14 barn (eller något liknande), men som aldrig någonsin (annat än i förbigående av kosmetiska skäl) nämner varför Israel gick in i Gaza våren 2009 (bl a ca 12 000 Hamasraketer skjutna mot israeliska städer), går tankarna till Nazitysklands vulgära tidningar typ Völklicher Beobachter och Der Stürmer. Låt vara att den intellektuella nivån i P1 kanske är högre, men en sak blir inte sann eller rättfärdig bara för att man använder fina ord.

Bildt missbrukade nyligen begreppet yttrandefrihet när han vägrade kritisera Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder. Han hänvisade till att yttrandefriheten gav tidningen rätt att publicera denna artikel, men avstod märkligt nog från att använda sin egen yttrandefrihet. Jag är förvånad över att en utrikesminister uppvisar så stora brister i vanlig elementär logik (det skulle antagligen behövas fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund, dvs med träning att tänka logiskt). Bildt har nämligen också yttrandefrihet och kunde ha använt denna för att kritisera Aftonbladet. Media är inte höjda över kritik. Tvärtom! Deras stora inflytande och ansvar gör att de måste och skall kritiseras när de överskrider sina gränser eller missbrukar sin ställning. Bildt och Reinfeldt kunde mycket väl ha uttalat skarp kritik mot Aftonbladet utan att detta inkräktat på tidningens yttrandefrihet (att kritisera ett påstående och komma med motargument, hotar inte yttrandefriheten, det är en del av yttrandefriheten!). Märkligt att dessa höga politiker inte förstår detta. Kanske är de bara fega. Eller också har de en negativ grundinställning till Israel (något de i så fall givetvis aktar sig för att uttrycka öppet), vilket jag misstänker. Hade Aftonbladet kommit med liknande fabulösa påståenden om USA eller om islam, är jag övertygad om att Sveriges regering tagit tidningen i örat eller åtminstone tagit avstånd från tidningens påståenden, samtidigt som de påpekat att den yttrandefrihet vi har i Sverige inte gör det möjligt att stoppa artiklar av den här typen. Nu förmådde de inte ens att ta avstånd från artikelns uppenbart orimliga påståenden. Det kunde man ha begärt. Speciellt Bildt brukar ju kommentera både det ena och det andra i sin blogg.

Yttrandefrihet är ett tveeggat svärd. I Sverige används yttrandefriheten ibland som vapen, när man t ex angriper Israel, bibeltroende kristna och annat som den intellektuella ”eliten” (det jag brukar kalla ”kulturdräggen”) avskyr. I nästa ögonblick använder man sin yttrandefrihet som sköld, när man vill skydda sådant man värnar om; samkönade äktenskap, islam och islamister, invandring etc, etc. Då stoppas all kritik, även välgrundad sådan. Och därmed stryper man den fria debatten. Även tystnaden innebär en aktiv handling som man måste stå till svars för i lika hög grad som för det man yttrar. Tystnaden kan, rent moraliskt, vara en form av ärekränkning.

Tidigare brukade man säga att media var garantin för en fungerande demokrati. Tyvärr tycks media alltmer ha urartat till demokratins dödgrävare, som istället för att informera människor, försöker formera människor till politiskt korrekta robotar, vars åsikter är identiska med de av journalisterna godkända åsikterna. Jag har svårt att tro att detta verkligen skulle vara den uttryckliga avsikten hos majoriteten av journalisterna i vårt land. Men om det inte är det, hur kan det då komma sig att det blivit som det blivit? Begränsas ärliga journalister av redaktionsledningens ideologi? Kanske i vissa fall. Men knappast när det t ex gäller Cecilia Uddén. Så entusiastiskt antiisrael kan man knappast vara om man inte har detta fullt ut i sitt hjärta.

Medias intellektuella kollaps när det gäller konflikten i Mellanöstern har säkert sin grund i ett komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Jag tror att det under alla förhållanden skulle behövas en seriös och förutsättningslös mediadebatt, där man grundligt och ärligt diskuterar journalistutbildning, etik, yttrandefrihet etc. Man kan undra vilken roll journalisthögskolorna spelar här. Vad är det t ex för etik som inplanteras i de blivande journalisterna? Frågan är dock om en förutsättningslös debatt överhuvudtaget är möjlig i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige.

torsdag 10 september 2009

Egna barn och andras barn...

Häromdagen ramlade Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren ned i min brevlåda. Jag antar att de delar ut den till alla hushåll med anledning av kyrkovalet. Eftersom jag inte vill bedöma någon, utifrån vad våra tidningar skriver (av uppenbara skäl, som jag bl a diskuterar på min hemsida), utan själv vill bilda mig en uppfattning, skummade jag igenom några artiklar.

På sidan 6 gör man ett överslag på hur mycket en anhöriginvandrad person kan få i äldreförsörjningsstöd. Enligt vad man påstår kan en person som är 65 år komma till Sverige som anhörig till någon som redan fått uppehållstillstånd, och få en skattefri grundersättning på 4 421 kr/mån (för ensamstående). Den som får äldreförsörjningsstöd får också stöd för boendekostnader upp till 6 200 kr/mån. Dessutom kan man ha skattefria utländska inkomster och stipendier på upp till 3 000 kr/mån utan att stödet påverkas. En invandrad åldring kan alltså erhålla 10 621 kr/mån netto från svenska samhället utan att ha arbetat i Sverige och utan att han bidragit med en enda skattekrona till vårt land (och maximalt tjäna 13 621 kr/mån netto om vederbörande har inkomster från annat land). Dessutom kan, enligt artikeln, personen i fråga vistas 3 månader per år utanför EES-området (europeiska ekonomiska samarbetsområdet) t ex i Mellanöstern och ändå uppbära äldreförsörjningsstödet. Det skulle vara intressant att veta om detta verkligen stämmer. Jag har svårt att se vad Sverigedemokraterna skulle tjäna på att ljuga i detta avseende. Det skulle slå tillbaka mot dem själva.

Jag har en god vän, som drivit flera ganska stora företag under hela sitt yrkesverksamma liv. Han får 8 000 kr/mån brutto i pension från samhället och inget mer (att han sedan har privata pensionsförsäkringar är en annan sak). Någon som ringde till Ring P1 för någon månad sedan berättade att han hade ca 8 000 kr/mån i pension (jag antar det var brutto) efter ett helt liv av arbete och efter att ha betalat in flera miljoner i skatt. Själv kommer jag att få någonstans runt 12 000 kr/mån netto i pension (lite beroende på den ekonomiska utvecklingen) efter att ha betalat skatt under ett helt liv, dvs 1 379 kr mer per månad än en person som inte betalat in en enda skattekrona till svenska staten (jag kommer nämligen inte att få något skattefritt bostadstillägg, eftersom jag lärt mig att rätta mun efter matsäcken, dvs har skaffat ett boende i proportion till vad jag tjänar)! Om det Sverigedemokraterna påstår stämmer, tycker jag det är förskräckligt! Sverige har i första hand ansvar för landet egna medborgare, som levt i landet hela sina liv. Att jag tycker det är förskräckligt är inte för att jag är rasist. Jag är inte rasist!!!! Men jag anser att föräldrar, som t ex ger grannarnas barn finare julklappar än de egna barnen och som låter sina egna barn äta avfall och sedan bjuder grannarna på fin middag, är synnerligen dåliga föräldrar. Ja de är t o m ondskefulla!

Nu tänker givetvis någon, ”Och du skall kalla dig kristen och är en sådan rasist och egoist! Skäms!!!” Problemet för dig som tänker så är att det jag säger faktiskt också är den kristna synen! I 1 Tim 5:8 läser vi:
Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott.

Ett land som behandlar sina egna invånare sämre än de som kommer utifrån är ett orättfärdigt land. Våra kära politiker, som sitter i regeringen och fattar sådana här beslut, har pensioner på 47 000 kr/månad (eller något liknande) och struntar i vanliga människors villkor. De utgör en egen adelsklass. Men har man arbetat hela sitt liv och sedan skall leva på en relativt liten pension och då ser hur människor som kommit hit från andra länder och aldrig bidragit med ett öre till det svenska välfärdssystemet får det ekonomiskt bättre än en själv, ja då känner man att något är galet. Och det handlar som sagt inte om rasism! Inte alls! Det handlar om rättfärdighet. Om sunt förnuft!

Personligen anser jag att flyktingar, som vill ta hit sina anhöriga, själva måste bekosta deras uppehälle etc. Så är det i många länder. Här håller jag helt med Sverigedemokraterna (vilket inte betyder att jag röstar på dem – men vem vet?). Ett välfärdssystem, som ger människor som inte betalat in ett öre till systemet full tillgång till alla förmåner, kan inte fungera i längden. Tänk om ett försäkringsbolag skulle ge högre ersättning vid skada till de personer som aldrig betalat någon premie än vad de gör till de som troget under decennier varje månad betalat sin premie! Vem skulle vilja ha sin försäkring där? Jo, givetvis de som inte betalar någon premie! Och de skulle snabbt bli de enda kunderna och sedan skulle allt kollapsa, eftersom det inte finns några pengar att betala ut.

Generellt när det gäller u-hjälp och invandring (kostnaderna för det senare redovisas aldrig öppet utan maskeras på olika sätt) har jag faktiskt ett förslag på ett mer rättfärdigt system. Skicka ett brev till varje svensk, där han/hon får ange hur mycket vederbörande är beredd att betala varje månad för invandring och u-hjälp. Sedan dras detta belopp från lönen varje månad samtidigt som skatten betalas. Den som vill bidra med halva sin lön har då möjlighet att göra det, medan den som bara vill bidra med några procent eller inget alls är fri att göra det. Sedan ser statsmakten till att u-hjälp och invandring inte kostar mer per månad än den totalsumma som svenska folket är villigt att ge. Det vore sann demokrati. Det skulle dessutom motverka främlingsfientlighet. Det orättfärdiga system vi har idag kommer bara att mer och mer öka motståndet mot invandring och skapa hat mot invandrare. Svenskar upplever med all rätt systemet som omoraliskt. Att t ex ge invandrare företräde till vissa utbildningar (vilket man har försökt göra), att ge invandrarungdomar företräde till arbetsmarknaden (som förekommer) etc spär ytterligare på främlingsfientligheten och kommer att slå mot just de invandrare man säger sig vilja värna om. Det tycks som att de politiska partierna aktivt arbetar på att ge Sverigedemokraterna många, många platser i Riksdagen vid nästa val. Även om det inte är avsikten, så verkar de etablerade partiernas invandringspolitik för just detta.

Och kom nu inte och säg att jag är främlingsfientlig! Det är jag inte. Jag skulle tro att jag skänker mer pengar än de allra flesta till mina fadderbarn och till barnhem och liknande i tredje världen. Jag är dessutom god vän med många invandrare. Jag anser att vi som har det så bra som vi har det, är skyldiga att ge till de mindre lyckligt lottade i världen. Jag tycker också att Sverige skall ta emot flyktingar (och då talar jag om verkliga flyktingar och inte kriminella personer som kommer hit för att utnyttja bidragssystemet och begå brott här, eftersom straffen är så pass milda och fängelserna så trevliga – tänk om skolmaten var lika god och vällagad som maten i våra fängelser). Men Sverige skall inte ta emot så mycket flyktingar att vårt välstånd hotas och vårt samhälle förstörs av ett mångkulturellt kaos (jag tänker t ex på vad som just nu sker i Rosengård i Malmö, i Biskopsgården i Göteborg och i Gottsunda och Stenhagen i Uppsala).

Beträffande kriminella invandrare så anser jag att de som ännu inte fått uppehållstillstånd omedelbart skall utvisas. Samma skall gälla de som fått uppehållstillstånd. Invandrare som hunnit bli svenska medborgare skall under en prövotid, låt oss säga 10 år, kunna fråntas sitt medborgarskap om de begår grova brott och sedan utvisas på livstid (jag vill minnas att man i Danmark har ett sådant system eller i varje fall har diskuterat ett sådant system – rätta mig om jag har fel). Ett sådant förfarande skulle drastiskt minska invandrarfientligheten i vårt land och vara positivt för de skötsamma invandrarna (dvs för de flesta invandrare).

Politikerna säger ofta att vi är en miljon människor för lite i vårt land för att välfärdssystemet skall fungera. Det fattas således en miljon människor i Sverige. Därför måste en miljon människor flytta hit från andra länder. Det är intressant att notera att det är precis så många människor som aborterats i vårt land sedan den fria aborten infördes.

tisdag 8 september 2009

Några reflexioner

Ojojojoj, nu var det länge sedan jag skrev. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Och jag som har så gott om tid numera. Nästa sommar går jag nämligen i pension och under mitt sista år som lärare arbetar jag bara halvtid. Känns skönt! Jag arbetar bara tisdag-torsdag och är således ledig fredag, lördag, söndag och måndag varje vecka. Att man inte tänkt på det tidigare.

Det finns mycket man skulle kunna skriva om. Vad sägs t ex om följande nyhetssammandrag från Svenska Dagbladet någon dag under sensommaren:
* Två personer dödade i skottdrama
* Tonåring erkänner Boråsmord
* Två skadade i skottlossning
* Även lite alkohol kan skada fostret
* Tre anhållna för mord i Högsby
* Bil körde ner i älv – föraren omkom
* Tre män rånade tio ungdomar

Ett litet axplock ur det som händer i Sverige en helt vanlig dag. Samtidigt som våra kära kriminologer talar i mun på varandra i sin iver att övertyga svenska folket om att allt står väl till. Det är inte alls mer våldsbrott idag än för 50 år sedan, det bara verkar så. Man undrar vad som driver dessa kriminologer att komma med sådana påståenden. Jag levde för 50 år sedan och läste tidningar även då. Jag kan garantera att vi inte hade mord var och varannan dag i vårt land på den tiden. Och jag har svårt att tro att benägenheten att polisanmäla mord var mindre för 50 år sedan.

Något måste ha hänt. Jag är övertygad om att avkristningen av vårt land, förnekandet av absolut moral och den oheliga treenigheten – jag, mig och mitt – som vi idag tillber, har lett till det samhälle vi ser idag. Tänk på dig själv! Skilj dig om du inte gillar din partner längre – strunta i barnen, det handlar om dig och din lycka! Och vill du adoptera barn är det bara att beställa ett sådant. Adoptioner är ju inte längre till för barnens bästa utan för att tillfredsställa vuxna minoritetsgruppers behov. Egoism, egoism, egoism! Ovanpå detta kommer alla våldsprogram i TV. Att ständigt matas med mord, misshandel, blod och död avtrubbar.

Och de människor vi borde kunna se upp till, de som borde inspirera oss till höga ideal, sviker sitt ansvar. Rovgiriga direktörer med fantasilöner och fantasibonusar, där de senare alltid faller ut även när företaget gör konkurs och de anställda får sparken, och som helt tycks sakna varje form av moral. För att inte tala om det nya adelskapet – politikerkasten – där man själv lever sitt liv i en gräddfil och inte alls delar de villkor som vanliga människor tvingas leva under. Jag skulle vilja se den yrkespolitiker som har 8000 kr/mån i pension! Våra kära EU-parlamentariker får t ex en nätt liten pension på 80 000 kr/mån!!! Förutom det avgångsvederlag de får. Tänk om en nybliven pensionär fick ett tackbrev från staten med en check på låt oss säga 200 000 kr! ”Tack för att du varit hederlig och flitig under hela ditt arbetsliv och att du inte legat samhället till last utan bidragit till samhället! Vi vill på det här sättet visa samhällets uppskattning.” Det tycker jag skulle vara en ganska rimlig "bonus" och uppmuntran. Medlemmarna i politikerkasten förstår inte ens teoretiskt hur vanliga människor har det. Och tyvärr, ett samhälle utan moral och utan ledare som kan inspirera människor är dömt att gå under. Slut på domedagsprofetian.

Man skulle också kunna skriva om Aftonbladet, som snart börjar närma sig Der Stürmer (Nazitysklands värsta antisemitiska tidning) när det gäller journalistisk nivå. Jag behöver givetvis inte berätta för läsaren vad jag syftar på. Ingen har väl kunnat undgå den debatt som följt på den artikel i Aftonbladet, i vilken antyds att israelerna skjuter palestinska ungdomar, tar deras organ och säljer dessa på transplantationsmarknaden och sedan återlämnar kropparna till föräldrarna. Det påminner starkt om de antisemitiska myter som florerar i bl a Mellanöstern och som var allmängods i Nazityskland, enligt vilka judarna mördar barn och använder deras blod i sitt osyrade bröd under påsken etc. Aftonbladet försvarar sig med att artikelförfattaren inte påstår att det som sägs i artikeln är sant. Artikeln syftar bara till att anklagelserna mot Israel skall undersökas, dvs det som sägs i artikeln skulle kunna vara sant. Man hänvisar också till yttrandefriheten, när man försvarar publikationen av artikeln.

Artikeln handlar om en händelse för 17 år sedan (se nedan). Författaren har försökt få detta publicerat ända sedan dess, men det var inte förrän nu som Aftonbladet tydligen tyckte tiden var mogen. Orsaken är att det i USA nyligen avslöjats en skandal med organhandel, där bl a en judisk rabbin varit inblandad. Logiken är svår att förstå (annat än att Aftonbladet nu fick ett tillfälle att smutskasta Israel). Var har en brottslig rabbin (det finns även präster och pastorer som är brottslingar, t ex Knutbypastorn, vilket inte har något med judendom eller kristendom att göra, onda människor finns överallt) med staten Israel att göra? Antyder Aftonbladet att denne rabbin agerat som representant för staten Israel? Kanske agerade Knutbypastorn Helge Fossmo på uppdrag av Svenska Kyrkan (ett litet tips som Aftonbladet kanske kan ta fasta på i en kommande artikelserie)?

Flera läkare har i olika debattinlägg visat hur orimliga påståendena i artikeln är. När man t ex skall ta organ från en hjärndöd person stänger man inte av de livsuppehållande apparaterna förrän man tagit organet, och sedan kyls det omedelbart ned för att det skall vara så färskt som möjligt. Organ från människor som skjutits ihjäl kan av detta skäl inte användas för transplantation. Det tar alldeles för lång tid från det att döden inträffar tills organet kan tas ut och kylas ned för att det skall vara användbart. Det är ju dessutom vanligt att viktiga organ hos en ihjälskjuten person är skottskadade, vilket givetvis gör dem helt ointressanta i sammanhanget. Detta borde Aftonbladet ha insett, eller varje fall borde man kontrollerat med experter innan man publicerade artikeln. Den undersökande, faktagranskande journalistiken tycks lysa med sin frånvaro på Aftonbladet, i varje fall när det gäller Israel.

Den motsvarighet till journalist som skrev artikeln, Donald Boström, påstår att han sett kroppen efter 19-årige palestiniern Bilal Ahmed Ghanem återlämnas till sin familj och att kroppen hade stora operationsärr och att familjen hävdat att Israel tagit organ från deras son. Enligt en intervju i Jerusalem Post, gjord med anledning av artikeln i Aftonbladet, förnekar Bilals familj att de skulle sagt någonting sådant.

Det finns en enkel förklaring till att Israel lämnar tillbaka döda palestinska ungdomar med stora ”operationsärr”. När det t ex gäller Bilal Ahmed Ghanem, var denne en efterlyst militant aktivist, som enligt israeliska källor dödades den 13/5 1992 av en israelisk krypskytt. Efter att kroppen obducerats, återlämnades den till familjen. De flesta rättsstater obducerar alla människor som dör en onaturlig död, så och Sverige. Det är således fullt naturligt att Israel obducerar terrorister som dör i strid med israeliska soldater. Förklaringen till det stora ärret är således att det är ett obduktionsärr.

Om Aftonbladet hade varit en seriös tidning, och trots detta hade valt att publicera Boströms artikel, borde man åtminstone kommenterat påståenden i artikeln. Att ärret kunde vara ett obduktionsärr borde man t ex insett. Man borde också ha insett att om nu påståendena om organstölder skulle vara sanna, hade givetvis Israel återlämnat kropparna kremerade. Detta skulle göra det omöjligt att avgöra om någon organsstöld skett. Även om nu Aftonbladet anser att alla, eller i varje fall de flesta israeler är onda, tror jag inte ens Aftonbladet skulle försöka hävda att israelerna är korkade.

Jag stöder givetvis Aftonbladets rätt att publicera Boströms artikel. Yttrandefriheten är helig för mig. Men även om man har rätt att publicera vad man vill, är allt inte lämpligt att publicera. Yttrandefriheten tycks dessutom, generellt sett, inte vara speciellt helig för Aftonbladet. När Muhammedkarikatyrer och Muhammed som rondellhund var aktuella ämnen, undvek man noggrant att publicera några bilder som kunde stöta muslimer. Då var det inget tal om att yttrandefriheten går före allt (det låg ju faktiskt i allmänhetens intresse att få se dessa karikatyrer). Det finns många sådana exempel. Efter en fruktansvärt vinklad artikelserie om Livet Ord för många år sedan, vägrade man publicera ett genmäle. Livets Ord ville då betala för en helsidesannons i Aftonbladet, för att kunna framlägga sin syn på saken. Detta vägrade tidningen att gå med på. Yttrandefrihet, pyttsan! Jag skulle vilja se Aftonbladet ta in en artikel där t ex en anhängare av intelligent design skulle få lägga fram sin syn på ursprungsfrågorna. Detta kommer aldrig att ske så länge vårt universum består. Jag föraktar Aftonbladets ledning av hela mitt hjärta! De är en skam för allt vad verklig journalistik och sanning står för.

Israel har reagerat skarpt på Aftonbladets artikel, även om de rent juridiskt är ute i ogjort väder, eftersom våra politiker inte har rätt att inskränka yttrandefriheten (vilket jag tycker är bra). Dvs så sägs det i alla fall från politikerhåll. Samtidigt drog sig inte Leila Freivalds för att stänga ned Sverigedemokraternas hemsida när dessa lade ut några karikatyrer av Muhammed. Det gäller ju att inte stöta sig med muslimerna. När det gäller Israel har vi helt andra regler. Men även om nu yttrandefriheten är helig, borde våra politiker, t ex vår motsvarighet till utrikesminister, vad han nu heter (jag kan aldrig lära mig hans namn, var det inte Ahmadi…. nånting – nej det var visst han i Iran) kunna uttala sig om innehållet i artikeln. Man borde kunna kommentera innehållet i artikeln, samtidigt som man betonar vikten av yttrandefrihet. Det är två helt olika saker.

Med rätta betraktar Israel Sverige som en fientligt sinnad nation. Det skulle vara intressant om Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Jag misstänker att många länder skulle skratta åt Sverige om detta skedde. Det skulle i varje fall knappast innebära någon prestigevinst för vårt land.

Jag kan bara säga att jag känner mig totalt främmande för det land jag är född i och lever i. Jag känner mig inte som svensk och jag skäms över mitt land och speciellt över dess politiker!!!