torsdag 25 februari 2010

Det verkliga hotet mot yttrandefriheten

I Svenska Dagbladet har man haft flera artiklar och ledare som diskuterar hur judar idag flyr från Malmö på grund av trakasserier från Malmös arabiska befolkning (t ex här). Judiska lärare kan inte berätta att de är judar om de arbetar i en kommunal skola. Judiska ungdomar misshandlas på väg till Synagogan etc. Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu, har verkligen trampat i klaveret och försökt förneka att judar hotas i staden. Han har också jämställt sionism (som arbetat/arbetar för att det skall finnas ett judiskt hemland) och antisemitism (som menar att judar är lägre stående människor och i sina mer extrema former anser att alla judar skall utrotas). Reepalu må vara antisemit (han förnekar det själv, men hans handlingar säger annorlunda – dessutom har han estnisk bakgrund och den baltiska antisemitismen under Andra Världskriget är synnerligen väldokumenterad – till och med nazisterna chockades över balternas judehat) och araberna må hata judar. Det senare visste vi ju redan.

Det finns dock något som stör mig ännu mer än ovanstående, och som jag ser som ett betydligt större hot mot vårt land. I Svenska Dagbladet nämner man att antisemitism är vanlig i Mellanöstern och att det är människor därifrån som hotar judar. Men ingenstans nämner man ordet islam. Judehatet i Mellanöstern och arabvärlden för övrigt har sin grund i islam. Islam är en judehatande religion, Judehatet är helt enkelt en grundläggande del av islam (läs närmare om islam på min hemsida), ungefär som Gyllene Regeln är en grundläggande del av kristendomen. Judehat predikas regelbundet i de flesta av världens moskéer. Att inte nämna detta är att bedra läsaren. Givetvis är det ett uttryck för den vanliga politiska korrektheten, enligt vilken det är tillåtet att säga vad som helst negativt om alla andra religioner, och speciellt då kristendomen, medan när det gäller islam så är det enda man vågar säga politiskt korrekt, sockersött nonsens.

Att inte Svenska Dagbladet, som ändå är en konservativ tidning (vad det nu innebär i Sverige), vågar säga som det är, ser jag som en oehörd fara för vårt land. Det innebär att islam sakta men säkert kan och antagligen kommer att ta över Sverige, och ingen kommer att reagera eller säga något förrän det är för sent. Det var precis så nazisterna tog över Tyskland. Sakta men säkert och så plötsligt fanns ingen återvändo. Missförstå mig inte! Sjävklart tycker jag det är bra att Svenska Dagbladet tar upp problemen i Malmö. Det är mer än vad många tidningar hittills vågat göra. Men varför inte säga hela sanningen? Att mörka den verkliga orsaken till antisemistismen i Malmö, gör att man inte kan komma till rätta med problemen.

Att inte nämna islam i samband med judeförföljerserna i Malmö är som att inte nämna nazismen i samband med Andra Världskriget och Förintelsen. Det är bedrägeri och inget annat. Ett synnerligen farligt bedrägeri, där man spelar med Sveriges framtid som insats.

Glädjande besked från Haiti

Får några dagar sedan fick jag ett glädjande mail från Hoppets Stjärna, som berättade att mitt fadderbarn på Haiti, Daphkael (4 år), lever och är välbehållen. Jag blev så glad att jag grät när jag fick beskedet.

Vi människor är märkliga varelser. 200 000 döda på Haiti blir bara en siffra (det känns som att vad man än gör, så blir hjälpen bara en droppe i havet, som inget betyder). Förintelsens miljoner offer känns på samma sätt för många människor så avlägset att det nästan blir meninglöst. Hitler eller möjligen Göbbels lär ha sagt, att om man mördar 10 personer är det massmord. Mördar man en miljon är det historia. När vi har ett ansikte och ett namn blir lidandet plötsligt verkligt. Då blir det så nära. Därför är det viktigt, när vi läser om lidande i olika former, att vi ger det ett ansikte. Då är det omöjligt att vara likgiltig. Kärlek är alltid personlig. Man kan inte älska mänskligheten, Man kan bara älska individer, dvs levande, riktiga människor av kött och blod. Allt annat är bara ett sken av kärlek. Endast en psykopat kan älska mänskligheten (de talar ofta om kärlek, men tycks själva vara oförmögna att uppleva den).

Jag är i alla fall oerhört glad över att Daphkael lever. Även om förhållandena fortfarande är svåra på Haiti just nu, så blir det långsamt bättre.

Tack alla människor som gett och ger till goda ting och som tar strid mot lidande och död!!!

fredag 19 februari 2010

Egnas ungar och andras tali-barn

Nu tänkte jag vara riktigt politiskt inkorrekt och skriva det som inte får sägas eller ens tänkas i vårt land. Jag tänkte nämligen diskutera de ensamkommande flykting”barnen”. Låt mig som vanligt först säga, att jag inte har något emot invandrare (så länge de är laglydiga och accepterar vårt lands lagar och kultur). Jag tycker att vi har råd att ta emot flyktingar (inom rimliga gränser, dvs inte i den omfattning så att Sverige blir bankrutt, eftersom vi då inte kan hjälpa någon – snällhet kan bli dumhet, dvs bli destruktiv). Men jag ställer mig synnerligen tveksam till den ström av ”ensamkommande flyktingbarn” som kommer till Sverige och som vi tar emot utan någon begränsning.

Jag skulle vilja fråga dig som läser detta; har du sett några bilder på ”ensamkommande flyktingbarn” i media? Jag tror jag har sett en, och det var på en 17-årig flicka. Jag har frågat flera bekanta, och de flesta kan inte erinra sig att de sett någon sådan bild. Samtidigt visas mängder av bilder på svältande barn i Haiti (just nu) och i andra delar av världen.

Det visar sig att ”ensamkommande flyktingbarn” är en synnerligen missvisande term. När man hör ordet ”flyktingbarn” ser man framför sig en liten 5-årig flicka, med stora mörka ögon och tårar som rinner nedför smutsiga kinder. Då triggas all vår medkänsla, och vi blir beredda att ställa upp med det vi har. Verkligheten är emellertid inte lika rörande.

Låt oss börja med att titta på åldersfördelningen bland de ensamkommande ”barnen”. Jag hittade på nätet en revisionsrapport från Mölndals stad, gällande kostnaderna för ensamkommande flykting”barn” (Mölndals stad är en av fyra kommuner i Sverige som varit ankomstkommun för ensamstående flyktingbarn utifrån de bestämmelser som började gälla 1/7 2006). Rapporten är skriven av det välrenommerade revisionsföretaget Ernst & Young. Under 2008 tog kommunen emot 269 ”ensamkommande flyktingbarn”. Av dessa var 245 14-18 år, medan 24 var 8-13 år, dvs merparten kan knappast räknas som barn utan som unga män och kvinnor. Dessutom är åldrarna osäkra. Det kan inte uteslutas att flera av ungdomarna uppger fel ålder (varför skulle de inte göra det, om det ökar deras möjlighet att få stanna här?). En del är förmodligen t o m så gamla som 25. Medicinska undersökningar skulle kunna skapa klarhet i detta, men är antagligen otänkbara i Sverige, eftersom det skulle anses vara kränkande (detta är för mig ett av många exempel på destruktiv snällhet, eller skall vi säga dumhet). Enligt en artikel i norska Aftonposten, som gäller ”ensamkommande flyktingbarn” i Norge, där man varit så fräck att man åldersbestämt de ankommande genom tandundersökning, visade det sig att 9 av 10 ljög om sin ålder (http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3201881.ece). Det finns ingen anledning att tro att läget skulle vara annorlunda i Sverige.

Från vilka länder kommer då de asylsökande ”barnen”? På Statistiska Centralbyråns (SCB) hemsida hittade jag uppgifter från 2006 (i en rapport som heter ”Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2006”), då 820 barn och ungdomar sökte asyl i Sverige (vilket var en fördubbling jämfört med 2005). 337 av dessa kom från Irak, 101 från Somalia och 98 från Afghanistan, dvs sammanlagt 536. Resten, 284, kom från andra länder som Indien, Bulgarien, Eritrea, Serbien etc. Enligt rapporten var 80 procent av de asylsökande ungdomarna män eller pojkar.

Så summa summarum hittills: De flesta ensamkommande flykting”barn” är inte barn utan ungdomar (som räknas som fullt vuxna i de länder de kommer från). Den absoluta merparten kommer från muslimska länder (varav de flesta från Irak, Afghanistan och Somalia) och 80 procent är män (och en liten andel pojkar). Det hävdas på vissa hemsidor att många av ”barnen” som kommer har skägg. Man kan förstå att media inte visar bilder på dessa. En skäggprydd ung man väcker knappast lika mycket medkänsla som en gråtande, föräldralös 5-åring. Snarare kommer man kanske att tänka på en taliban. Alltså, en mer representativ benämning på de som nu kallas ”ensamkommande flyktingbarn”, vore ”ensamkommande muslimska unga män”.

Vad kostar det då för en ung man eller kvinna (eller ett barn) att ta sig illegalt till Sverige? Enligt en artikel i DN den 2/11 2007 är ett vanligt pris runt 100 000 kr. Enligt en artikel i Polistidningen januari 2009 med rubriken ” Så sprängde gränspolisen två människosmugglarligor” (hämtat från Polisens hemsida –
http://www.svenskpolis.se/Artikelarkiv/Artiklar-2009/januari-2009/smugglarligor/) kostar det mellan 60 000 kr och 100 000 kr att ta sig från Irak till Sverige (och förmodligen ännu mer från Somalia). Människosmugglarna tjänar grova pengar, eftersom deras kostnad, enligt artikeln, ligger på runt 10 000 kr.

Min fråga är då, hur kan en 15-åring (som med all sannolikhet är arbetslös) i Somalia eller Irak skrapa ihop 60 000 - 100 000 kr? Det är ju absolut omöjligt!!! Absolut, absolut, absolut omöjligt!!! Det finns inte en chans! Ingen skall inbilla mig att detta är möjligt. De skulle inte ens kunna spara ihop till nettokostnaden 10 000 kr! Det vore lika omöjligt. Jag känner många svenska ungdomar mellan 20 och 30, som omöjligen skulle kunna spara ihop så mycket pengar (annat än att genom att prostituera sig). Hur kan då dessa somaliska etc ungdomar få ihop denna, i deras hemländer, astronomiska summa (de flyktingar som är under 12 år, där kan vi vara hundraprocentigt säkra på att de inte betalat sin resa)? För det lyckas uppenbarligen för 10 000-tals ungdomar (Sverige är ju inte enda mottagarlandet), vilket bevisas av att de kliver av planet på Arlanda eller någon annan europeisk flygplats. Någonting måste vara lurt här. Om deras föräldrar eller släkt har skrapat ihop pengarna, vilket kanske vore möjligt, ja då är ”barnen” för det första inte föräldralösa eller utslängda av sin familj (vilket de ofta uppger som asylskäl). Dessutom har i så fall släkten så mycket pengar att de måste räknas till de mer välbärgade i sina länder. De ungdomar, där detta är förklaringen, borde då skickas tillbaka till det land de kommer från, eftersom de då knappast har något asylskäl. Sverige borde hjälpa de fattiga i Irak och inte de rika, eller hur?!

Men om det nu inte är släkten eller familjen som står för pengarna, vem är det då? Ja då måste det rimligen vara olika muslimska organisationer (Saudiarabien har ju gott om pengar och bygger moskéer över hela världen, kanske de systematiskt försöker överösa Västvärlden med unga muslimer, som ett led i islamiseringen av hela världen).

Dessutom, även om nu ungdomarna skulle ha pengarna (vilket som sagt är omöjligt), så återstår att arrangera resan. Hur vet de vilket land de skall åka till? Hur vet de att just Sverige kommer att ta emot dem? Inte heller skulle de kunna ordna en flygbiljett på egen hand. De har ingen aning om något sådant. Och hur skulle de komma ombord på planet? De måste ha giltigt pass och eventuellt visum. Varifrån får de de sådana dokument? De kan omöjligen tillverka dem själva utan måste i så fall betala dyra pengar. Det går dessutom knappast några direktplan mellan Bagdad och Arlanda, alltså måste de byta plan, antagligen flera gånger. Även om de nu skulle kunna smyga sig ombord på ett flygplan i Somalia, där kontrollen kanske har sina brister, skulle de omöjligen kunna ta sig ombord på planet från exempelvis Frankfurt till Arlanda. Där finns inga brister i kontrollen. Skulle deras resedokument se det minsta misstänkta ut, kommer de inte ombord på nästa plan. Flygbolaget kan bli ekonomiskt ansvarigt för en passagerare som kommer till Sverige utan giltiga dokument. Detta innebär att ungdomarna måste anlita flyktingsmugglare och därför under inga som helst förhållanden kommer undan med enbart biljettkostnaden.

Och så kommer vi till den sista punkten, Sveriges (dvs svenska folkets) kostnader för dessa ”flyktingungamän” när de väl kommit hit. Ungdomarna får först bo på speciella boenden av institutionskaraktär. Sedan slussas de vidare, eventuellt till familjeboende. Hur länge de bor på institutioner kan säkert variera och jag har inga siffror där. Men med tanke på att antalet ökar kraftigt – 2009 kom ca 2 400 ”ensamkommande flyktingbarn” till vårt land – blir det förmodligen allt svårare att hitta fosterfamiljer och andra alternativ till institutionsboende. Enligt artiklar i flera olika tidningar, kostar institutionsboendet ca 2 000 kr per dygn (vilket är fullt rimligt för den typen av boende, ungefär samma kostnader gäller också fängelser och ungdomshem), dvs ca 60 000 kr/månad. Om vi nu tänker oss att merparten av ungdomarna bor kvar på institution i ca ett år, innan något annat alternativ öppnar sig, blir den totala kostnaden 2400x60000x12=1,73 miljarder per år (eller om man så vill 720 000 kr per ungdom och år). Detta kan jämföras med att Sverige beslutat att skänka 180 miljoner till Haiti, ett land som nästan är ödelagt och där över 200 000 människor dött enligt de senaste uppskattningarna. Hade det inte varit mer rimligt att skänka 1,73 miljarder till Haiti, och sedan hjälpa afghanska etc ungdomar på plats för 180 miljoner (det hade man kunnat hjälpa många för)? 180 miljoner delat på 2 400 är 75 000 kr, dvs om de 2 400 ensamkommande unga männen i stället stannat kvar i sina länder, hade vi kunnat ge dem 75 000 kr var per år, vilket hade gjort att de kunnat leva som kungar där och Sverige hade då samtidigt, för 1,73 miljarder, kunna rädda 360 000 barn (se nästa stycke) från ett liv i fattigdom och nöd. Vore inte det att vara mer effektiv? Eller har jag missat något?

Jag har ett fadderbarn på Haiti. Jag betalar 400 kr per månad (dvs 4800 kr/år) för hennes skolgång och andra saker (plus att jag skickar lite extra pengar till jul och födelsedag). 1,73 miljarder kronor skulle räcka till 360 000 fadderbarn (1,73 miljarder delat med 4800). Är det verkligen rimligt att hjälpa 2 400 i huvudsak muslimska unga män, när vi för samma summa kunde hjälpa 360 000 barn i olika delar av världen? Jag känner mig inte särskilt ond, när jag svarar nej på den frågan. Dessutom, hur många utsatta barn i Irak, Afghanistan etc skulle vi kunna hjälpa för vad ett enda flykting”barn” kostar i Sverige per år (720 000 kr)? Garanterat minst hundratals! De ungdomar som är företagsamma nog och gamla nog att kunna ta sig till Sverige, klarar sig nog själva ändå. Och som sagt, kan de, eller deras anhöriga, skrapa ihop bortåt 100 000 kr till resan, kan man verkligen fråga sig om det är rätt personer vi satsar på.

Och om de är hitskickade av muslimska organisationer, ja då finns det ingen som helst anledning att ta emot dem. Dessa muslimska organisationer har enormt mycket pengar och man kan då tycka att det vore mycket bättre om de hjälpte ungdomarna på plats, i stället för att rycka upp dem från deras uppväxtmiljö och skicka dem till ett land med helt annan kultur. Överhuvudtaget tycks islamska länder och organisationer föga intresserade av att hjälpa sina bröder. De satsar i stället på att infiltrera västvärlden med moskéer, koranskolor och imamer som piskar upp unga muslimska invandrare till hat mot allt vad Väst står för. Som exempel kan vi ta ekonomisk hjälp till det palestinska folket. UNRWA, som är den FN-organisation som handhar de palestinska flyktingarna hade år 2000 en budget på 293 miljoner USD. Av detta stod arabstaterna för endast 2 procent! Det säger väl allt! Däremot lägger Saudiarabien ned enorma summor på att översvämma Västvärlden med stora moskéer (att de inte är större än vad de är beror inte på ekonomiska begränsningar utan på att man inte får tillstånd att bygga vad som helst). Det tycks inte som att araberna har så värst mycket till övers för sina palestinska bröder och systrar. Däremot är de väldigt intresserade av att islamisera hela världen.

Det finns de som menar att många ensamkommande flykting”barn” sänds hit som ”ankarbarn”. Detta innebär att när och om de får uppehållstillstånd här, har de rätt att ta hit sina föräldrar och syskon (alldeles nyss var de ju föräldralösa, men plötsligt när de väl fått asyl, uppstår plötsligt deras föräldrar från de döda) och andra släktingar (som omedelbart får del av den svenska välfärden utan att ha betalat in ett enda öre till den). Under 2007 ansökte 345 föräldrar till ensamkommande ”barn” om uppehållstillstånd i Sverige. Vilka siffror som gäller idag vet jag inte.

Jag anser att staten och politikerna och SCB borde spela med öppna kort. Tala om för svenska folket exakt ålders- och könsfördelning hos de ensamkommande flyktingungdomarna, hur stor procent som får stanna, samt hur vanligt det är att de får ta hit sina anhöriga. Dessutom borde man öppet redovisa alla kostnader. Siffran 1,73 miljarder jag ger ovan, är givetvis en mycket grov uppskattning (vilket jag inte sticker under stol med), men varför inte tala om för svenska folket den exakta siffran?! Så kan svenskarna i nästa val genom sin röst uttrycka sin vilja när det gäller flyktingmottagning etc. Fortsätter man att mörka all sådan här statistik, driver man människor rakt in i Sverigedemokraternas öppna armar.

Självklart framstår jag nu som rasist och invandrarhatare. Vilket är fel. Jag anser som sagt att vi har råd att hjälpa mindre lyckligt lottade människor ute i världen. Men inte nödvändigtvis genom att satsa oerhörda summor på ett fåtal individer, som är företagsamma nog och har tillräckliga ekonomiska resurser för att ta sig hit. Att vara kritisk till det har inget med invandrarfientlighet att göra. Vi måste rimligen kunna diskutera om det inte vore bättre att satsa 1,73 miljarder på att hjälpa ungdomar och framför allt barn, på plats. Det ger mycket större verkningsgrad. Varför skulle vi inte hjälpa så många som möjligt? På vad sätt skulle det kunna vara fel? Är jag en väldigt ond person som hellre hjälper 360 000 barn (och då menar jag barn och inte skäggprydda unga män), som absolut ingenting har, och som aldrig skulle kunna skrapa ihop 100 000 kr för resan till Sverige, än att jag hjälper 2 400 synnerligen företagsamma unga män som klarar sig bra på egen hand?

måndag 15 februari 2010

Förklaring från Hoppets Stjärna

Efter att jag i frustration hade skrivit förra bloggen om ”fallskärmar” på Hoppets Stjärna, satte jag mig ned och skrev ett mail dit för att få en förklaring. Jag har ju gett till Hoppets Stjärna i många år och har alltid haft förtroende för dem. Jag vet att grundaren, Erik Gunnar Eriksson, var en rättskaffens man, som utifrån kärlek startade en organisation för att hjälpa fattiga och lidande människor. Nu kan allting gå snett, hur bra början än är, men jag hoppades i alla fall att få en godtagbar förklaring. Jag bifogar nedan huvudtexten i det mail jag fick från Hoppets Stjärnas verksamhetschef Lennart Eriksson (son till Erik Gunnar).
Jag tar tillfället i akt att sanningsenligt och grundligt berätta för dig vad som föranlett Aftonbladet att skriva som de gjorde i söndags. Precis som du ”tar i ” i din blogg med rysk kaviar och sånt, så har ju Aftonbladet ett intresse att hårdvinkla och sätta skandalrubriker. De ska ju sälja lösnummer, så det är väl inget att förvånas över.

Jag vet att du varit en trogen understödjare, och du har varit en av dem som gjort vår utveckling möjlig. Min pappa ErikGunnar, som var en enkel person från norra Ångermanland, men en driven entreprenör, hade alltid enkelhet och anspråklöshet som sitt rättesnöre. Det är vår organisations DNA, och det är något vi vill bevaka och vara rädda om. Därför är den här historien om David Roos och ”miljonfallskärm” extra sorglig. Nåt sånt hör inte hemma i vår organisation. Vi är ju egentligen sprungna från enkla bönder och arbetare. Men då undrar du, hur kunde det hända att ni skrivit på ett avtal med en uppsägningstid på 18 månader? Låt mig säga precis hur det gick till:

David Roos rekryterades direkt från näringslivet som administrativ direktör under 2002. Hoppets Stjärna var vid tidpunkten i ett stort behov av professionell hjälp för att få en väl fungerande förvaltning och administration, som kunde motsvara de allt större krav som ställdes från myndigheter och givare. Under drygt sju år genomförde han i den rollen en rad nödvändiga omstruktureringar och rationaliseringar av organisationens förvaltning och administration. Vår omsättning nära tredubblades under dessa år och våra overhead-kostnader minskade dramatiskt. Ur detta perspektiv har han besparat Hoppets Stjärna många miljoner kronor som kan användas till hjälparbetet.

Under 2009 kom vi till en punkt då det stod klart att han rationaliserat bort sin egen tjänst. Vi beslutade då att ta bort tjänsten administrativ direktör och samtidigt koncentrera den svenska verksamheten till Örnsköldsviks kommun. Kontoret i Stockholm lades ner, och all förvaltning och administration flyttades tillbaka till Norrland. Förutom tjänsten administrativ direktör avvecklades ytterligare en tjänst genom stängningen av Stockholmskontoret. Genom denna åtgärd gör vi mycket stora besparingar.

I anställningsavtalet, som skrevs 2002, finns en paragraf som anger uppsägningstiden till 18 månader. De siffror som redovisats anger alltså lön under uppsägningsperioden, en period som David Roos står till förfogande under, dock ej som administrativ direktör.

Det visar sig också att flesta större insamlingsorganisationerna har liknande avtal med sina ledningsfunktionärer, nåt som dock inte ursäktar oss.

För min egen del tror jag att frågan om ersättningar inom hjälporganisationer, och om vi verkligen kan jämföra oss med näringslivet, kommer att leva vidare i vårt land. Troligen blir det en diskussion om hjälparbete ska få ledas av professionella personer, som har bra betalt. Vi ser ju exempelvis hur hårt media bevakar Röda Korset, som trots deras ständiga förklaringar inte kan få fotfolket att acceptera ledningens löner och ersättningsnivåer. Din reaktion är ett bra exempel på detta.

Tillsist, vi har lyssnat och tagit åt oss av kritiken från dig och andra. Vi beslutade redan i höstas att aldrig tillåta sådana avtal i framtiden. Hoppets Stjärnas verksamhet fungerar mycket bra och effektivt, både här hemma och i fält. Hjälpen når verkligen fram, och de senaste veckornas insatser i Haiti har betytt oerhört mycket. Jag var själv på plats i Haiti förra veckan och fick med egna ögon se hur hjälpen når fram.

Tillsist, Förlåt mig och förlåt oss alla att vi gjort dig ledsen och upprörd. Jag förstår den besvikelse du känner över det inträffade. Jag lovar att det inte kommer att hända igen.

Med en förhoppning om att återvinna ditt förtroende,

Lennart Eriksson
Verksamhetschef

Jag tar ovanstående som en godtagbar förklaring. Det var inte bra det som skedde, men vi kan alla göra fel. Jag förstår att uppsåtet var gott. Men jag tror, att även om en chef eller konsult med mycket hög lön, kanske kan tjäna in åt organisationen mer än vad han kostar, så är det inte så enkelt när det gäller hjälparbete. Här kan man inte bara vara logisk och tänkta strikt ekonomiskt, utan man måste också se det utifrån givarnas perspektiv. Det är oerhört viktigt att då förklara för givarna hur man tänker, så att de förstår hur och varför man gör som man gör, och kanske till och med fråga givarna om deras syn på saken. Rak och öppen kommunikation med givarna gör att dessa då slipper bli chockads av feta rubriker i Aftonbladet. Av mailet från Lennart Eriksson framgår att man på Hoppets Stjärna blivit varse just detta, och att man i fortsättningen kommer ha en sådan kommunikation med givarna.
Så sammanfattningsvis: Jag kommer att fortsätta att ge till Hoppets Stjärna och mitt förtroende är orubbat. Och jag fortsätter att oreserverat rekommendera människor att ge dit (vilket jag inte gör när det gäller Röda Korset).

Jag ber Hoppets Stjärna och mina läsare om ursäkt för att jag reagerade så starkt och impulsivt i min förra blogg. Men så blir det ju lätt när man upplever eller tror att något/någon, som ligger en nära om hjärtat, sviker. Men nu var det ju tack och lov inte så. Vilket gläder mig oerhört!

Aftonbladet borde dessutom skämmas, när de inte tar reda på bakgrunden innan de skriver en sådan artikel. Men det är i och för sig inte att förvåna. Aftonbladet är en utpräglat kristendomsfientlig tidning.

onsdag 10 februari 2010

Google och Hoppets Stjärna

Beträffande min tidigare blogg om sökmotorn Googles eventuella censurering av det som är negativt för islam, så fick jag ett tips från en av mina läsare. Det visar sig att den amerikanska tv-kanalen FOXNews krävt ett svar från Google på varför ”islam is” inte ger några sökförslag. Enligt Google beror detta på ett mjukvarufel. En talesman för Google sade till FOXNews, ”"This is in fact a bug and we're working to fix it as quickly as we can.". Företaget vägrade dock att att förklara vad buggen berodde på och ville inte heller ange hur snabbt problemet skulle kunna åtgärdas. Det var ju intressant. Men även om det är en bug, är det svårt att förstå varför just ”islam is” inte skulle ge några förslag, medan ”Christianity is” etc gav i stort sett enbart negativa förslag (se den tidigare bloggen). Jag anar något lurt i alla fall. Men när en stor tv-kanal konfronterar Google kan de givetvis inte bortse från detta. Det skulle ju vara en oerhörd skandal om Google skulle erkänna eller tvingas erkänna att de avsiktligt manipulerat sökförslagen. Googles goda rykte skulle skadas svårt av detta.

På FOXNews hemsida finns fler detaljer: http://www.foxnews.com/scitech/2010/01/25/islam-broken-according-google/

Förmodligen kommer Google att åtgärda ”buggen” och vi kommer aldrig att få reda på vad som låg bakom. Men oavsett orsaken är det bra att ”felet” rättas till.

Jag har ju i en tidigare blogg rätt läsarna att inte skänka pengar till Röda Korset, med tanke på styrelseordförandes etc höga arvoden. Tyvärr har det visat sig att ett av de alternativ jag angav också sysslat med liknande saker, nämligen Hoppets Stjärna. Bl a har en person där fått en fallskärm på över en miljon kronor. Det känns ju kul att skänka av sina surt förvarade pengar och veta att pengarna inte går till de lidande på Haiti, utan till rövardirekörers frukostar med rysk kaviar och champagne. Jag blev så glad när jag läste detta. Äntligen kommer mina pengar till nytta. Jag menar, få människor uppskattar rysk kaviar lika mycket som en rövardrirektör (med detta epitet menar jag vår tids motsvarighet till giriga rovriddare, som inte känner något som helst ansvar för det företag de leder, utan bara är ute efter att sko sig på företagets och personalens bekostnad).

Läsaren kan få mer detaljer här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6564039.ab

Att stjäla från de fattiga barnen är ondska och inget annat. Man kan mycket väl göra ett bra jobb när det gäller att organisera hjälpverksamhet utan miljonarvoden. Och även om en chef skulle vara så skicklig att han sparar mer pengar till organisationen än vad han kostar, så är det i alla fall fel rent pedagogiskt.

Nu har jag mailat Hoppets Stjärna och krävt en förklaring. Kommer jag inte att få en sådan så slutar jag ge pengar dit, med omedelbar verkan.

Självklart kan det finnas faktorer som jag inte känner till och inte kan räkna ut, som utgör en rimlig förklaring till det inträffade. Så innan jag totalt tar avstånd från Hoppets Stjärna vill jag höra deras förklaring. Kanske, kanske har jag ett litet hopp att de skall ha en fullgod förklaring, fast kan inte se vad det skulle kunna vara.

När jag skriver ovanstående om Hoppets Stjärna fylls jag av en stor sorg – jag har i många, många år skänkt pengar till denna organisation, som jag alltid rekommenderat människor att ge till, och det känns oerhört sorgligt när man känner sig förråd av dem.

lördag 6 februari 2010

En honnör för Danmark...

Jag tar mig friheten att översätta följande artikel, skriven av kanadensiskan Susan MacAllen (redaktör för FamilySecurityMatters.org), till svenska.

En honnör för Danmark… Detta skulle mycket väl kunna hända här på vår kontinent…

Mellan 1978-79 bodde och studerade jag i Danmark. 1978 såg man inte muslimska immigranter, inte ens i Köpenhamn.

Det danska folket omfamnade besökare, firade det exotiska, gjorde allt för att beskydda alla sina medborgare. Landet var stolt över sin nya variant av socialliberalism, som hade utvecklats sedan de konservativa hade förlorat makten 1929 – ett system där ingen arbetare behövde kämpa för att överleva, där man ytterst kunde räkna med Statens hjälp på ett sätt som kanske inte förekom i någon annan västerländsk nation vid den här tiden.

Resten av Europa betraktade skandinaverna som fritänkande, progressiva och oändligt generösa i sin välfärdspolitik. Danmark kunde skryta med låga brottssiffror, omsorg om miljön, ett överlägset utbildningssystem och en historia av humanism [författaren avser då inte det de militanta ateisterna kallar humanism – den senare varianten har inget alls att göra med att vara medmänsklig, utan det handlar bara om att lägga beslag på ett ord som ger positiva associationer].

Danmark var också i högsta grad generöst i sin invandringspolitik – landet erbjöd det bästa välkomnandet i Europa för sina nya immigranter: generösa ekonomiska bidrag direkt vid ankomsten plus ytterligare bidrag till resor, boende och utbildning. Landet ville sätta ett exempel för hela världen när det gällde inkluderande och mångkultur. Hur kunde man ha förutsett, att en dag 2005 så skulle några teckningar i en tidning utlösa en våldsspiral, som skulle leda till dussintals döda på gatorna – allt detta på grund av att det mångkulturella samhälle man överlåtit sig till, skulle vända sig om och bita sin egen välgörare.

På 1990-talet blev den växande, urbana, muslimska befolkningen alltmer uppenbar – och dess ovilja att integreras i det danska samhället blev också i högsta grad påtaglig. Åratal av ankommande immigranter hade bosatt sig i enklaver. Allt eftersom det muslimska ledarskapet alltmer öppet kritiserade dekadansen hos Danmarks liberala livsstil, började danskarna – en gång så välkomnande – att känna sig föraktade [av muslimerna]. Många danskar hade börjat se islam som oförenligt med deras traditioner; tron på personlig frihet och det fria ordet, jämställdhet för kvinnor, tolerans för etniska grupper och en djup stolthet över Danmarks arv och historia.

I en artikel av Daniel Pipes och Lars Hedegaard, förutsäger författarna att de ökande problemen med immigranter i Danmark kommer att explodera. I artikeln skriver de:
Muslimska immigranter utgör 5 procent av befolkningen, men konsumerar omkring 40 procent av de sociala bidragen.
Muslimer är 4 procent av Danmarks drygt fem miljoner invånare [antingen är detta ett tryckfel eller också avser siffran ett tidigare årtal än den första uppgiften på 5 procent], men utgör majoriteten av landets dömda våldtäktsmän. Något som är extra brännbart i sammanhanget är att praktiskt taget alla våldtäktsoffren är icke-muslimska kvinnor. Liknande, fast mindre disproportioner, återfinns när det gäller andra brott.

Allt eftersom tiden går, när de muslimska immigranterna ökar i antal, vill de allt mindre beblanda sig med den inhemska befolkningen. En undersökning gjord nyligen visar att endast 5 procent av unga muslimska immigranter är beredda att gifta sig med en danska.

Tvångsäktenskap – där man utlovar en nyfödd dotter i Danmark till en manlig kusin i hemlandet och sedan tvingar henne att gifta sig med honom, ibland under dödshot – är ett problem.

Muslimska ledare deklarerar öppet sitt mål att introducera islamsk lag så snart Danmarks muslimska befolkning blir stor nog – en inte alltför avlägsen framtidsutsikt. Om nuvarande trend håller i sig, kommer var tredje invånare i Danmark att vara muslim om 40 år.

Det är lätt att förstå varför ett växande antal danskar upplever att muslimska immigranter visar föga respekt för danska värderingar och lagar.

Ett exempel är ett fenomen, som också gäller för andra europeiska länder och Canada; vissa muslimer i Danmark, som valt att lämna islam, har mördats i islams namn, medan andra gömmer sig av fruktan för sina liv. Judar hotas också och trakasseras öppet av muslimska ledare i Danmark, ett land där en gång i tiden kristna medborgare hjälpte till att nattetid smuggla ut nästan alla Danmarks 7 000 judar till Sverige. …Jag tänker på min danska vän Elsa – vilken som tonåring dristade sig att gå över gatan varje dag till bageriet, övervakad av nazistiska soldater – jag undrar vad hon skulle säga idag [jag misstänker att bageriet var ett judiskt bageri, annars förstår jag inte varför det skulle varit någon fara att gå dit – kanske ett tryckfel?].

2001 valde Danmark den mest konservativa regeringen på 70 år – en regering som definitivt inte har speciellt generösa idéer när det gäller immigration. Idag har Danmark den hårdaste immigrationspolitiken i Europa (landets försök att skydda sig har mötts med anklagelser för ”rasism” från liberala media i Europa, samtidigt som andra regeringar kämpar med att rätta till de sociala problem som skapats genom åratal av alltför slapp immigration).

Om man vill bli dansk medborgare måste man numera läsa danska under tre år. Man måste klara ett prov på Danmarks historia och kultur och ett danskt språktest.

Man måste bo i Danmark i 7 år innan man kan ansöka om medborgarskap.

Man måste visa att man har för avsikt att arbeta och att man har ett arbete som väntar. Vill man ta in en make eller maka i Danmark, måste båda vara fyllda 24 och man kommer att finna att det inte är lika lätt längre att ta med sina vänner och familj till Danmark.

Man får inte bygga en moské i Köpenhamn Även om muslimerna kan välja mellan ett 30-tal arabiska kultur- och språkskolor, uppmuntras de starkt att assimilera sig i det danska samhället på ett sätt som man inte gjorde med tidigare immigranter.

2006 höll den danske arbetsmarknadsministern Claus Hjort Frederiksen ett offentligt tal, där han tog upp den börda som de muslimska immigranterna utgör för det danska välfärdssystemet, och fakta är skrämmande: regeringens välfärdskommitté hade räknat ut att om immigration från tredje världen stoppades helt, skulle 75 procent av de nedskärningar som nu är nödvändiga för att välfärdssystemet skall hålla, vara onödiga. Med andra ord, välfärdssystemet, som det fungerar idag, har utnyttjats av immigranter till den punkt att samhället riskerar att göra konkurs. ”Vi är helt enkelt tvingade att anta en ny immigrationspolitik”.

”De beräkningar som gjorts av välfärdskommittén är skrämmande och visar hur misslyckad integrationen av invandrare har varit fram till nu”, sade han.

En tagg i sidan hos Danmarks imamer är ministern för immigration och integration, Rikke Hvilshoj. Hon sticker inte under stol med den nya integrationspolitiken. ”Antalet främlingar som kommer in i landet gör skillnad”, säger Hvilshoj. ”Det finns en omvänd korrelation mellan hur många som kommer hit och hur bra vi kan ta emot de som kommer.” När det gäller nödvändigheten för muslimska immigranter att visa en vilja att smälta in säger hon, ”Enligt min åsikt, skall Danmark vara ett land med utrymme för olika kulturer och religioner. Vissa värderingar är dock viktigare än andra. Vi vägrar att ifrågasätta demokratins lika rätt för alla och yttrandefriheten.”

Hvilshoj har fått betala ett pris för att hon visat att hon har ryggrad. Kanske för att testa hennes beslutsamhet har den ledande radikala imamen i Danmark, Ahmed Abdel Rahman Abu Laban, krävt att staten betalar blodspengar [en tradition som finns inom islam] till familjen till en muslim, som mördades i en förort i Köpenhamn. Imamen menar att familjens hämndbegär kan stillas genom pengar [kravet visar att mördaren också var muslim, annars hade det knappast varit tal om blodspengar]. När Hvilshoj avfärdade hans krav menade Laban att det är vanligt i den muslimska kulturen att man köper sig fri från skuld. Hvilshoj svarade då att det som görs i muslimska länder inte nödvändigtvis är det som görs i Danmark.

Muslimernas svar kom strax därefter: Hennes hus brändes ner. Detta skedde på natten när hon, hennes man och barn låg och sov. Alla lyckades ta sig ut oskadda, men hon och hennes familj flyttades till hemlig plats och hon och andra ministrar fick livvakter för första gången – i ett land där sådant mordiskt våld en gång var så sällsynt.

Danmarks regering har glidit åt höger och landets gränser har stramats till. Många tror att vad som händer under nästa decennium kommer att avgöra om Danmark överlever som ett bålverk för ett gott liv, humant tänkande och socialt ansvar, eller om det blir en nation som befinner sig i inbördeskrig med förespråkarna för Sharíalagen.

Och under tiden, kräver kanadensarna striktare invandringspolitik och ett slut på statliga välfärdsprogram som tillåter många invandrare att leva på statliga understöd. När vi i Canada ser på de muslimska enklaver som finns mitt ibland oss, och ser hur de som går iland på våra stränder alltför lätt tar sig friheten att leva på våra skatter och ändå vägrar omfatta vår kultur, respekten för våra traditioner och vägrar vara en del av vårt legala system, lyda våra lagar, tala vårt språk och uppskatta vår historia… skulle det vara nyttigt för oss att titta på Danmark och be för landets framtid och också för vår egen framtid.




Ja det var denna artikel, som jag ville delge läsaren. Jag påpekar som vanligt; jag är inte rasist, jag är inte främlingsfientlig, jag har inga problem med att vårt land hjälper människor som har det svårt, både genom att ge dem skydd i vårt land och genom att hjälpa på plats. Det jag har problem med är att vi släpper in människor, som vi försörjer och låter ta hit sina anhöriga som får full tillgång till vårt välfärdssystem utan att ha betalat in ett enda öre till systemet, och att vissa grupper av dessa människor, inte har annat än förakt till övers för oss. De föraktar vår kultur, den kristna tron, vårt rättssystem och vår yttrande- och tryckfrihet, de hotar judar, och hotar också personer som lämnar islam, och dödar dessutom sina barn, när dessa inte lyder, och alltför många av dem bidar bara sin tid (medan vi försörjer dem) i väntan på att kunna ta över vårt land och förslava dess befolkning (icke muslimska grupper har i alla tider levt som ett slags undermänniskor i muslimska länder). Ja de till och med hatar oss och kallar oss ”otrogna hundar”, och tycker dessutom att vi är korkade och aningslösa som låter dem hållas, men utnyttjar givetvis glatt detta.

Jag säger inte att alla muslimer har denna inställning. Men alltför många för att det skall kännas bra. Men inte kan de väl vara så nedriga, tänker nu den normale ”gode, snälle” svensken. Jo, det är precis så nedriga människor kan vara. Ondskan är precis så nedrig. Den kan bara ”stjäla, slakta och förgöra” som Jesus säger.

De människor som inte ställer upp på vara lagar och friheter etc, skall skickas tillbaka dit där de kommer från. Är de svenska medborgare skall deras medborgarskap tas ifrån dem innan de skickas tillbaka. De har ingenting här att göra. Vill de mörda våldtagna kvinnor etc, får de göra det inom sin kultur och inte här. Speciellt skall man slänga ut de imamer som kommer hit för att vigla upp muslimerna i vårt land. De lurar unga muslimer att jihad är vägen till paradiset och de muslimer som faktiskt vill anpassa sig till vårt samhälle, hotas och trakasseras (och mördas ibland – det senare är än så länge inte så vanligt, men kommer definitivt att bli det allt eftersom islams makt ökar). Media har vid flera tillfällen skrivit om hur unga kvinnor i Rosengård, som inte bär slöja, trakasseras. Därför måste de muslimer som vill integreras uppmuntras och stödjas så långt det går. Och de muslimer som predikar hat och våld skall omedelbart, utan vidare spisning, kastas ut ur vårt land. Utan någon som helst pardon eller rätt att överklaga. Bort med dem bara!!! Det hotar allt som vår kultur står för!!!

Kommer man som flykting, och säger sig ha flytt från förtryck, hur kan man då vara så otacksam mot det land som välvilligt, och till ekonomisk kostnad, tar emot och försörjer en, så att man t ex försöker hindra demonstrationer för Israel? Då kan jag inte se att man är flykting. Då är man en förtryckare, som kommit hit för att förtrycka det fria ordet i vårt land. Det är ju helt oacceptabelt och jag kan inte förstå att så många svenskar accepterar situationen som den är. De politiker som släpper in alla dessa muslimer är, som jag ser det, inget annat än landsförrädare.

Ett signifikativt exempel bland många andra, när det gäller förakt för den egna kulturen, var när Mona Sahlin intervjuades i Turkiska Ungdomsförbundets tidning Euroturk:
— Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är, svarar Mona Sahlin. Jag tror att det är lite som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana "töntiga" saker. Det jag skulle vilja lägga in i svensk kultur är i stället de viktiga värderingarna som demokrati, tolerans och respekt för tjejers villkor och rättigheter. Jag önskar att alla som bor i Sverige kände att det är det som är allas vår kultur.
Det ligger för all del något i det Sahlin säger. Många invandrargrupper har en stark familjesammanhållning som de flesta svenska familjer saknar. Och hon har också rätt i att dessa invandrargrupper har "en kultur, en identitet, en historia" som binder dem samman. Samtidigt är hon väldigt motsägelsefull när hon sedan uttrycker sig föraktfullt gentemot sin egen kultur ("midsommarafton och sådana töntiga saker" — att hon sedan framhåller att vi har tolerans, och då speciellt mot "tjejers rättigheter" etc, handlar om politik — att hävda att svensk kultur enbart innefattar politiska ståndpunkter är i mina ögon oerhört kränkande mot Sverige som land och svenskarna som folk).

Socialdemokraterna menar sig stå för rättvisa och välfärd för alla. Vad har det med att förakta sitt eget land att göra? Uppnår vi större rättvisa för de fattiga om vi ser ner på allt som är svenskt? Visar vi större solidaritet med de lidande om vi skäms för vår egen kultur? Jag tror snarare att det är tvärtom. För att älska andra måste man ha en god självkänsla. Att betrakta sin egen kultur och sitt eget land som något positivt kanske snarare utgör en drivkraft för att göra goda gärningar.

Orsaken till att så många svenskar är historielösa och okunniga om sin egen kultur, är att sossarna oförtrutet arbetat på just detta mål (för dem börjar mänsklighetens historia med Karl Marx och Hjalmar Branting). Ett historielöst folk är mycket lättare att manipulera och kontrollera. Visst finns det skamliga saker i Sveriges historia. Men det gör det också i den turkiska historien (t ex folkmordet på armenier och syrianer). Den självföraktets kultur som Sahlin och många intellektuella står för är synnerligen destruktiv. Det är sant att många invandrare har en helt annan familjesammanhållning än vad vanliga svenska familjer har (i allmänhet). Tyvärr! Men det har inget med svensk kultur att göra. Familjens upplösning i Sverige har manipulerats fram av en liten grupp intellektuella psykopater som totalt dominerar media och den politiska sfären. Ingen vågar ställa sig upp och säga det som är sant. Homoadoptioner klubbades igenom i Riksdagen, trots att samtliga remissinstanser var emot. Ingen vågade rösta mot den intellektuella pöbeln, av rädsla för att bli slaktad i media. Rättning i leden i den svenska demokratin (eller kanske demon-kratin)!

Man kan för övrigt undra, om nu den islamska kulturen (enligt Mona Sahlin m fl) är så överlägsen vår kultur, varför flyr då myriader av muslimer till Väst? Varför flyr inte myriader av européer till "den underbara" islamvärlden? Varför görs alla stora upptäckter etc i Västvärlden och inte av muslimerna? Utan sin olja skulle de flesta muslimska länder ha samma levnadsstandard som på Medeltiden. Islamvärlden har inte gjort en enda betydelsefull uppfinning eller upptäckt de senaste 1000 åren! Noll! Ingenting! Överlägsen – baaahh!!

Och du som just nu är jättearg på mig och tycker jag är en fruktansvärd rasist, får jag fråga dig hur mycket pengar har du skänkt till de lidande på Haiti? Du som är så god och har alla de rätta åsikterna (om du får säga det själv). Jag kan nämna att jag häromdagen skickade 10 000 kr till Hoppets Stjärna och jag tjänar säkert mindre än vad du gör, eftersom jag är pensionär numera. Jag säger inte detta för att skryta. Normalt berättar jag aldrig sånt. Men eftersom jag inser hur kontroversiellt det jag skriver är, vill jag bara visa att jag visst har hjärta för lidande människor. Kanske till och med mer hjärta än vad du har. Men att jag vill hjälpa de som har det svårt, betyder inte att jag stillatigande vill stå och se på när vårt land förstörs av onda människor som kommer hit just för att förstöra. Kärlek innebär inte att man längtar efter självutplåning. Ondskan måste stoppas. Ondskan går inte att kompromissa med, eftersom den uppfattar varje kompromiss som en tecken på svaghet, vilket bara leder till att ondskan flyttar fram sina positioner. Islamismen är ett uttryck för samma ondska, och lika stor ondska, som nazismen och kommunismen. Och precis som att dessa två onda ideologier mördade 100-tals miljoner människor, kommer islamismen antagligen att mörda lika många i det stora europeiska inbördeskriget som kommer om kanske 40 år. Och lyckas inte islamismen mörda otaliga miljoner, så beror det inte på bristande vilja, utan bristande förmåga.

En sak är säker, den dag vi har facit i handen (om kanske 100 år), och ser konsekvenserna av att ha släppt in så många muslimer i Europa, då kommer det att vara fler än jag som kallar vår tids politiker för landförrädare!

onsdag 3 februari 2010

Tomma tunnor…

Lite uppdatering angående islamvärldens, i tidigare bloggar nämnda, bristande engagemang när det gäller hjälpinsatser vid naturkatastrofer (och överhuvudtaget hjälpinsatser).

Saudiarabien annonserade tio dagar efter katastrofen att man tänkte donera 50 miljoner USD till Haiti, medan andra arabstater har gett mindre summor. Kuwait gav t ex 3,5 miljoner USD och Qatars Röda Halvmånen (islamvärldens motsvarighet till Röda Korset) har lovat att skänka 4 miljoner riyals (ca 1 miljon USD). Kuwaits bidrag torde motsvara någon eller några minuters (eller kanske sekunders) oljeinkomster, för att nu sätta in siffrorna i sina rätta sammanhang. Huruvida några fler islamländer bidragit känner jag inte till. Vi ser i alla fall att det handlar om småsmulor i förhållande till de här ländernas ekonomiska resurser.

Klicka på denna länk för en fullständig lista över olika länders och organisationers givande till Haiti.

I Al-Hayat (en arabiskspråkig tidning som ges ut i London) diskuterade den palestinske forskaren Khaled Hroub (verksam vid Oxford University) den 23/1 2010 islamvärldens brist på medkänsla (med anledningen av katastrofen på Haiti). Jag saxar några utdrag:
Frånvaron av samhällelig eller privat hjälp från arabiska och muslimska [länder] till de katastrofdrabbade människorna på Haiti är en skam.

Våra förvrängda religiösa sinnen [och vår föreställning om gudomlig] belöning och straff, har inpräntat [i oss] ett sjukt, mekaniskt sätt att tänka, som inte lämnar något utrymme för mänskliga känslor.

Det är intressant att ”alla dessa som drar svärd mot imperialismen” är iögonfallande frånvarande från listan av hjälpinstitutioner.

Ondskans axelmakter, som George W Bush brukade säga, visar sig som vanligt leva upp till sitt rykte. I den syriska tidningen Al-Thawra kunde man den 26/1 2010 läsa följande:
Amerikas exploatering av jordbävningen på Haiti, för att få exklusive kontroll över detta ödelagda lands öde, avslöjar klart kolonialistiska avsikter.

I den syriska tidningen Teshreen skrev en tidigare chefredaktör samma dag:
Haitierna har all rätt i världen att frukta den beväpnade amerikanska hjälp som har landat i deras land med militära helikoptrar och marinsoldater.

Så skriver man i Syrien – ett land som inte gjort speciellt mycket för att hjälpa de drabbade på Haiti. Självklart använder USA militära helikoptrar, eftersom många av dessa är perfekta i sådana här situationer (givetvis handlar det inte om attackhelikoptrar). Det är t ex svårt att tänka sig en för ändamålet lämpligare transporthelikopter än den militära transporthelikoptern CH-47 Chinook. Den har stor lastkapacitet, kan flyga långa sträckor och har lämpliga vinschar och är stryktålig. Att man använder soldater vid naturkatastrofer är också mycket vanligt. I Sverige brukar vi till och med använda soldater när man går skallgång efter en försvunnen person. Om man nu snabbt behöver sätta in en hjälpstyrka i ett annat land, måste rimligen soldater vara ett av de bästa alternativen. USA har knappast 10 000 hjälparbetare som sitter och väntar på att åka ut till något katastrofområde. Däremot har man soldater som kan åka vart som helst på jorden med kort varsel, och som dessutom har en lämplig infrastruktur för sådana här situationer. Dessutom har det varit nödvändigt med soldater som har vapen, eftersom beväpnande ligor passat på, under det att samhället varit lamslaget, att plundra, mörda och våldta efter bästa förmåga. Hjälparbetare har i vissa områden behövt beväpnad eskort för att kunna fullgöra sin uppgifter. Flygplatsen i Port au Prince var helt lamslagen efter jordbävningen och amerikanarna tog över flygledning och liknande för att hjälpflygplanen skulle kunna landa.

Men i Syriens, och andra arabstaters, ögon är allt som USA gör förkastligt. Och allt man själv gör utgör ett bevis på islams kärleksfullhet, godhet etc. Även om man inte gör någonting annat än att komma med tomma ord.

Som sagt, jag väntar fortfarande på att islamvärlden skall överraska mig. Inte genom att mörda fler människor (två rubriker på text-tv just nu "Dödlig talibanattack mot skola" och "Nytt attentat mot pilgrimer i Irak"), utan genom att i handling visa att islam utgör en av de goda krafterna i världen. Hittills är jag föga imponerad!