måndag 31 maj 2010

Fredshetsarnas julafton

Idag är en lyckans dag på Sveriges Radio och SVT och ett stort antal svenska och andra länders media. Tänk att riktigt få gotta sig i den onda staten Israels agerande. Här kommer ett antal fartyg, bemannade av fredliga hjälparbetare, lastade med hundratals ton av nödhjälp, avsedd att lindra den humanitära katastrofen i Gaza. Och så mördar Israels hemska militär 19 stycken av dessa oskyldiga fredsälskare och skadar ett 30-tal.

Dagens händelser (100531) är knappast någon propagandaseger för Israel, den saken är klar. Däremot innebär de en stor seger för Hamas och Hizbollah och Iran. Hela världspressen kastar sig nu över den judiska staten. Israels ambassadörer i olika länder kallas på löpande band till att stå svars för det som skett. Turkiet har tagit hem sin ambassadör från Israel och fler lär antagligen följa efter.

Den politiskt korrekta versionen av dagens händelser, och det som lett fram till dessa, lyder som följer:

Gazas befolkning lever i ett fängelse på grund av Israels orättfärdiga blockad till lands, tills sjöss och i luften. Endast av Israel godkända leveranser släpps in. Folk svälter, det finns inga mediciner och allt är miserabelt i största allmänhet. Och nu hade fredens och godhetens apostlar samlat ihop ett antal fartyg, som lastade med förnödenheter skulle bryta blockaden mot Gaza och lindra palestiniernas lidande. Dessa fartyg bordades olagligt på internationellt vatten av israeliska marinen och vid bordningen av det första fartyget sköt man kallblodigt ihjäl 19 personer och skadade ett 30-tal.

Men låt oss nu lämna den politiskt korrekta versionen och ta en annan version, som kanske ligger närmare sanningen. Jag inleder med en kort bakgrund, utan vilken man omöjligen kan förstå dagens händelser.

Arabstaterna har sedan Israel bildades 1948 gjort upprepade försök att utplåna landet och anställa ett blodbad på dess judiska medborgare. Som en följd av dessa försvarskrig har Israel erövrat och ockuperat Västbanken och Gaza. Detta bryter inte mot folkrätten, eftersom ett land som attackeras har rätt att behålla erövrade områden till dess att fred ingås och man i fredsförhandlingarna avgör vem som skall få behålla vad (ett land som anfaller ett annat land kan således, i enlighet med folkrätten, förlora delar av sitt territorium, något som t ex drabbade Tyskland efter Andra Världskriget). Sinai som erövrades från Egypten vid 1967 års krig, återlämnades när Israel och Egypten ingick ett fredsavtal. Golanhöjderna har däremot inte återlämnats till Syrien, eftersom Syrien vägrar ingå fredsavtal med Israel. Västbanken har inte återlämnats till någon, eftersom det inte finns någon att återlämna detta område till. 1948 ockuperades Västbanken olagligt av Jordanien, och Jordanien har inga lagliga anspråk på området. På sikt kommer antagligen Västbanken att utgöra en del av en palestinsk stat. Just nu tycks en sådan stat ligga långt fram i tiden (förmodligen minst 50 år).

Arabsidan motiverar sin oförsonliga inställning till Israel med att judarna började flytta in i Palestina på 1800-talet. De trängde undan araber som bott där sedan "urminnes tider" och stal deras mark. 1948 ägde judarna, efter vad arabsidan påstår, ca 6 procent av marken i Palestinamandatet och efter att staten Israel bildats så lade man beslag på resten. Siffran 6 procent är inte helt felaktig, men hela bilden blir felaktig med tanke på vad den utelämnar. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken 1948, vilket ligger nära 6 procent. Underförstått är att araberna ägde resten. Detta är helt fel. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkarna, och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området i slutet av kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (klicka här för en kort summering av staten Israels framväxt).

Beträffande de 8.8 procenten som judarna ägde 1948, så var dessa inte på något sätt stulna från palestinierna. Man hade av turkiska godsägare, som själva bodde i Turkiet och levde lyxliv på de fattiga arabernas bekostnad, köpt mark som turkarna betraktade som värdelös. Mest var det malariainfekterade sumpmarker och träsk och turkarna kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att han köpte värdelös mark för dyra pengar (ofta fick judarna betala rena ockerpriser). Genom hårt arbete, där tusentals judiska immigranter dog i malaria, dikade man ut träsken och förvandlade det man köpt till förstklassiga jordbruksområden. Allt eftersom judarna odlade upp marken började araber i stort antal flytta till området för att göra dagsverken åt judarna och affärer med dem. En bidragande faktor var att judarna betalade betydligt bättre löner än arabiska arbetsgivare. En hel del av dem som idag kallar sig palestinier och menar att judarna är inkräktare, har således i själva verket inte bott i området längre än de inflyttade judarna. Att påstå att judarna stulit marken och trängt undan de araber som bott där "sedan urminnes tider" och att Israel är en illegitim statsbildning håller inte. Judarna har köpt stora delar av marken och dessutom odlat upp den. Det ger dubbel besittningsrätt! Varför skulle judarna vara det enda folk med anknytning till Palestina (eller vad vi vill kalla området) som inte har någon rätt till en egen stat där (ingen svensk förnekar ju palestinierna rätten att bilda en egen stat, medan många svenskar idag anser att staten Israel är illegitim)?

För att nu återvända till nutid så drog sig Israel ensidigt tillbaka från Gaza, vilket av Hamas utropades som en stor och ärorik seger för den muslimska saken. Hamas ja, i media sägs ofta att Hamas kom till makten i Gaza genom demokratiska val. Formellt är det sant. Men bakgrunden var helt enkelt att gazaborna var hjärtligt trötta på PLO:s korruption, där stora delar av biståndet till Gaza försvunnit i PLO-politikers och –tjänstemäns fickor (enligt affärstidningen Forbes, den 17/3 2003, var Yassir Arafat den sjätte rikaste regenten i världen med en förmögenhet på nästan 3 miljarder svenska kronor). Så Hamas seger berodde snarare på att man ville bli av med PLO än att man ville ha Hamas regerande i Gaza. Dessutom kan man säga att Hamas idag har ockuperat Gaza. De har knappast stöd från majoriteten, och för att hålla sig kvar vid makten använder man terror. Mångdubbelt fler civila (dvs icke stridande) palestinier har mördats av sina egna, än som dött vid israeliska angrepp.

Israels tillbakadragande från Gaza gjorde att Hamas nu hade tillfälle att bekänna färg. Var man samhällsbyggare eller var man terrorister? När judiska bosättningar på Gaza övergavs vid Israels tillbakadragande, lämnade man efter sig avancerade växthus (israelerna är världsledande när det gäller att odla i ett torrt klimat). När Hamas drog in i de övergivna bosättningarna, slog man sönder dessa växthus i sitt raseri mot det judiska folket, något som inte bådade gott för framtiden. Resten av Hamas styre har fortgått i samma anda. Snart började raketer regna ned över israeliska städer och Israel slog tillbaka på olika sätt. Hade Israel inte haft sin säkerhetsbarriär, hade mängder av självmordsbombningar och andra attentat ägt rum i landet.

Svenska media tycks så upptagna med att kritisera Israels säkerhetsåtgärder, att man knappast hinner med att kritisera den palestinska sidans attacker (ca 10 000 raketer innan Gazakriget bröt ut för ett och ett halvt år sedan). Ofta kunde man i text-TV läsa om israeliska flyganfall mot en fabrik i Gaza. På slutet nämndes kanske, i bästa fall, helt kort, att ”enligt Israel” så orsakades flyganfallet av palestinska raketavfyrningar. Dvs, det är bara vad Israel hävdar. Ungefär som att man i ett mordfall nästan enbart skulle berätta om hur synd det är om den åtalade, som nu kommer att få tillbringa flera år i fängelse. Och så på slutet nämner man i förbigående att ”enligt polisen” så har vederbörande tagit livet av tre personer. En slags omvänd kausalitet fullt jämförlig med påståendet att orsaken till Andra Världskriget var invasionen i Normandie!

Media nämner sällan eller aldrig att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att Israel existerar. Ofta påstås att PLO har ändrat sig här, men så är inte fallet. Fortfarande så har man kvar kravet på Israels utplånande i sin stadga. Frågan år således med vem och om vad som Israel skall förhandla. Att förhandla om hur Israel skall utplånas (att Israel skall utplånas är ju ett oavvisligt krav hos både Hamas och PLO) framstår som tämligen meningslöst, i varje fall ur Israels perspektiv.

Orsaken till att Israel blockerat Gaza, och endast släpper igenom leveranser man får tillfälle att undersöka, är att Hamas och andra terrorister använder alla möjligheter för att smuggla in vapen, sprängämnen och kemikalier för att tillverka sprängämnen (det var inte så länge sedan som Israel uppbringade ett fartyg fullastat med vapen på väg till Gaza). Till och med ambulanser har använts av Hamas för att transportera vapen och terrorister, vilket lett till att Israel numera stoppar och genomsöker ambulanser, något Israel fått internationell kritik för (regelbundet transporteras sjuka palestinier till israeliska sjukhus — när hörde man något om detta i svenska media?). Jag har aldrig hört någon kritik riktad mot Hamas när det gäller deras missbruk av ambulanser. Nu fungerar ju inte Israels blockad fullt ut, eftersom stora mängder varor transporteras via tunnlar mellan Egypten och Gaza. För övrigt blockeras också Gaza av Egypten från sin sida (varför annars tunnlar mellan Egypten och Gaza?), eftersom Egypten inte heller är intresserat av tungt beväpnade, extremistiska grupperingar i Gaza, som också kan hota Egyptens säkerhet.

Enligt flera reportage nyligen i bl a Sveriges Radio, råder ingen brist av viktiga varor i Gaza. Det finns mat, mediciner, elektronikprylar etc. Till och med SR:s Cecilia Uddén erkänner detta (och hon står knappast på Israels sida – dagens understatement). Visserligen är gazaborna oerhört fattiga, men detta är definitivt inte Israels fel. Felet ligger i stället hos Arafat och Hamas. Innan Arafat 1994 återvände från sin exil och tog kontroll över flyktinglägren och Västbanken/Gaza, var bruttonationalprodukten per invånare i dessa områden ca 3000 USD, vilket var 40 % av motsvarande siffra för Israel (ca 8000 USD). I början av 1990-talet växte bruttonationalprodukten per invånare snabbare i de palestinska områdena än i Israel. Om denna trend hade fortsatt, skulle palestiniernas bruttonationalprodukt per invånare 2004 varit ca 7000 USD, vilket är ungefär samma som för Saudiarabien och 700 % mer än i oljefattiga arabländer som Egypten, Syrien, Jordanien och Marocko. Hur gick det då? Enligt den israeliska organisationen Yad Tabenkin var bruttonationalprodukten per invånare på Västbanken före Osloavtalet 1993 (dvs innan Arafat kom tillbaka) ca 3500 USD och i Gaza 2800 USD. 2002 var motsvarande siffra 1300 USD för båda områdena, dvs ett stort kliv tillbaka.

Och nu, för att efter denna historiska tillbakablick, återvända till slutet av maj 2010, skulle alltså dessa fredens fartyg bryta Israels ondskefulla blockad av Gaza. Mycket tyder på att de personer som följde med fartygen (kanske bortsett från själva besättningen) inte var de fredsvänner som påstås. En av dem är den svenske megadeckarförfattaren Henning Mankell (jag har aldrig läst någon bok av honom och kommer aldrig att göra det), vilken flera gånger har uttryckt åsikten att Israel inte bör få finnas till. Nu har han all rätt att ha den åsikten (precis som jag har all rätt att ha en annan åsikt), men det visar klart och tydligt att det inte bara handlar om att hjälpa Gazas befolkning. Det handlar om att utplåna Israel. En annan av Hamas medlöpare (om detta är medvetet eller ej låter jag vara osagt) är religionshistorikern Matthias Gardell (bror till Jonas Gardell). Enligt Wikipedia är Gardell ”anarkist men föredrar numera att använda termen ’frihetlig socialist’". När man tar del av Gardells artiklar om islam, Israel etc (genom sina politiskt korrekta åsikter har han i det närmaste obegränsad tillgång till media), så inser man ganska snabbt att denne man är en del av konflikten. Ondskan utmålar alltid sig själv som det godas företrädare (det är ju bara att ta del av Nordkoreas retorik med anledning av den just nu upptrappade konflikten med Sydkorea). Ombord på gazafartygen fanns säkert många olika typer av människor. Rena terrorister, anarkister, islamister, marxister och antisionister och antisemiter. En del av dem är säkert medvetna om allt detta och är helt enkelt iskalla pragmatiker medan andra agerar nyttiga idioter.

Enligt den politiskt korrekta versionen var aktivisterna på fartygen obeväpnade fredsapostlar. Vad som emellertid triggade dödsskjutningarna var, enligt Israel, att de soldater som firades ned från helikoptrar på ett av fartygens däck, omedelbart angreps med knivar, järnrör och andra tillhyggen (som man hade i beredskap) och fredshetsarna, förlåt jag menar fredsaktivisterna, övermannade minst en av soldaterna och tog dennes vapen (att ta en israelisk soldats vapen är det värsta man kan göra – det triggar omedelbart en våldsam reaktion). Detta eller dessa vapen användes sedan för att öppna eld mot de andra israelerna (det finns vissa indikationer på ett några av aktivisterna var beväpnade med eldhandvapen redan från början), vilka besvarade elden med tragisk utgång. Observera, flera av de israeliska soldaterna är allvarligt skadade, vilket visar att ”fredsvännerna” på fartygen definitivt inte är några Moder Théresas efterföljare. Det tycks således som att det var fredsaktivisterna som startade våldet. Om det är sant, anser jag att de får skylla sig själva.

Och då kommer vi till nästa fråga. Enligt både media och vissa israeliska uppgifter skedde bordningen på internationellt vatten, vilket strider mot internationell rätt. Detta är formellt korrekt. Men andra länder tycks inte vara så noga med detta och kommer undan utan internationell kritik. Somaliska båtar, som misstänks ha pirater ombord, uppbringas på internationellt vatten och visiteras. Amerikanska fartyg stoppar misstänkta fartyg i Medelhavet och annorstädes och undersöker lasten, även detta ibland på internationellt vatten. Israel hade redan innan aviserat att man tänkte borda de aktuella fartygen på internationellt vatten och sedan eskortera dem till en israelisk hamn. Därifrån skulle lasten, efter undersökning, köras i lastbilar till Gaza. Om nu Mankell och hans likasinnade enbart hade varit de människovänner de säger sig vara, hade de nöjt sig med detta. Alla legitima varor ombord på fartygen hade kommit de lidande gazaborna till del. Och några illegitima varor som vapen fanns ju inte ombord, eller hur?

Det är uppenbart att aktionen inte i första hand handlade om att hjälpa det palestinska folket. Det handlade om att tillfoga Israel en så stor propagandaförlust som möjligt, vilket man definitivt lyckades med, och vilket man antagligen hoppas skall utgöra ett steg i den judiska statens nedmontering. Hjälpsändningen var bara ett medel för att uppnå ett större mål (visst, en del naiva personer ombord har säkert ett gott hjärta och vill väl, frågan är bara hur många de är…).

Enligt organisationen Honest Report, som granskar medias israelrapportering finns följande att säga om de organisationer som ligger bakom ”hjälpkonvojen” till Gaza:
Passagerarna och organisationerna bakom Gaza-konvojen har kallats ”fredsaktivister” och ”humanitära organisationer”. Ingenting kunde ligga längre från sanningen. Konvojens primära mål var inte att leverera hjälppaket till Gaza utan att sprida antiisraelisk propaganda i samarbete med Hamas, som regerar i Gaza.
En central roll spelar den turkiska organisationen IHH, som vid sidan av sina legitima filantropiska aktiviteter också, enligt Intelligence and Terrorism Information Center, är en understödjare av radikala islamistiska nätverk, inkluderande Hamas, och åtminstone tidigare, även globala jihadgrupper (klicka här för mer information om IHH).

Bland de andra organisationerna, som ligger bakom skeppen till Gaza, finns den Internationella Solidaritetsrörelsen (ISM). Denna organisation har en pinsam historia av att utsätta utländska medborgare för fara genom att uppmuntra ”direkta aktioner”, vilket resulterade i den amerikanska medborgaren Rachel Corries död. 2003 underströks ISM:s extrema ideologi när terrorister från England, använde ISM som täckmantel för att attackera Mike’s Place bar i Tel Aviv, och då mördade tre personer. Mer närliggande har ISM varit en drivande faktor i våldsamma protester mot Israels säkerhetsmur i Ni’lin, och en ISM-aktivist har fängslats i USA, anklagad för att ha ”skänkt 20 000 dollar till en grupp han visste understödde Hamas”.

Ett Al-Jazeerareportage från den 28 maj, som översatts till engelska av MEMRI, visar aktivister ombord, innan man avseglar till Gaza, sjungande Intifadasånger riktade mot Israel och som hyllar martyrskap. Sångerna innehåller ”Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh Jews! The army of Mohammed will return! [Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh judar! Muhammeds armé kommer att återvända!]”, vilket anspelar på en muslimsk massaker på judar, som skedde i Khaybar på 600-talet.

Nu brukar det alltid bli stora rubriker efter sådana här incidenter när Israel är inblandat. Men ofta brukar det så småningom bli rätt tyst. När Israel för ett antal år sedan artilleribesköt en FN-postering i Libanon, och nära 100 flyktingar dog, var tonläget i media först högt. Sedan blev det dödstyst. Det visade sig nämligen att FN-soldaterna hade tillåtit Hizbollah att sätta upp sina raketramper alldeles intill FN-posteringen (Hamas och FN-soldaterna trodde antagligen att israelerna då inte skulle våga beskjuta avfyrningsramperna). Stor skandal för FN med andra ord. Bokstäverna UN (United Nations) tolkas i Israel som "United Nothing". Vi får väl se vad som händer när vi får mer detaljerade rapporter om vad som egentligen hände ombord på det bordade fartyget. Israelerna kommer att mycket noga undersöka vad som hänt. Just nu förhörs alla inblandade och fartyget genomsöks.

Men kunde då inte Israel bara ha släppt igenom konvojen? Problemet är att detta i så fall hade lett till fler och större konvojer, och slutresultatet hade blivit ett fritt inflöde av vapen till Gaza. Och det tycker sig Israel inte ha råd med. Dessutom vore det att bryta mot Osloavtalet 1995, enligt vilket Israel och Egypten är skyldiga att förhindra vapensmuggling till Gaza.

De människor som säger sig vilja hjälpa palestinierna, kan ju börja med att sätta sig in i sanningen. Endast det som är sant kan hjälpa. För det första måste palestinierna (och Syrien etc) uppmuntras att erkänna Israels existens och rätt att existera. Innan detta sker finns ingen ljusning i konflikten. För det andra måste all antisemitisk propaganda och Förintelseförnekelse som förekommer i så gott som alla palestinska skolböcker tas bort. Det är inte acceptabelt att palestinska barn och ungdomar hjärntvättas till hat mot Israel och judar. Sedan måste palestinierna få ledare som är samhällsbyggare och inte terrorister. Hade Hamas, efter att ha kommit till makten, erkänt Israel och börjat bygga upp Gaza, hade de fått Israels stöd. Om Arafat aldrig återvänt till de palestinska områdena, hade Gaza och Västbanken idag antagligen varit ett av de mest välmående områdena i arabvärlden, sida vid sida med Israel. Men hatet kan bara förstöra, aldrig bygga upp (annat än tillfälligt och då blir det pompösa skrytbyggen som i Nordkorea och Nazityskland). Palestiniernas ledare bryr sig föga om sitt lidande folk. Deras hat driver dem att förstöra allt, ja till och med sitt eget land. Det enda Palestina man är intresserad av, är ett Palestina på Israels ruiner.

Problemet är att de palestinska ledare som vill ha fred, sitter i en rävsax. De flesta arabiska ledare som arbetat för samexistens med Israel har mördats. Om Abbas (palestiniernas ledare) öppet skulle plädera för fred med Israel, skulle han också mördas. Därför är det svårt att veta var han egentligen står. Hatet håller Västbanken och Gaza i ett järngrepp, som man tycks oförmögen att ta sig ur. Om nu västerländska politiker och media och enskilda personer verkligen vill det palestinska folkets väl, borde de uppmuntra de krafter som strävar efter en fredlig lösning och samexistens med Israel. Israelerna tänker inte lägga sig ner och dö utan motstånd. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen (som de flesta muslimer idag förnekar). Den kommer aldrig att upprepas. Den som vill förinta Israel kommer att få betala ett högt pris för detta.

torsdag 20 maj 2010

Oikofobi – vår tids gissel

(Oikofobi innebär förakt för det egna samhället och kulturen. Nobelpristagaren Imre Kertész uttrycker det på följande sätt: ”Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek. Kärnan är dock alltid – den så kallade – offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv" (Galärdagbok, s. 214)

Den sjätte september 1620 lämnade det arabiska fartyget Muhammed III hamnen i Tanger och satte kurs över Atlanten. Ombord fanns 102 passagerare, varav ca hälften rättrogna muslimer, som hade tröttnat på det religiösa och politiska förtrycket i sitt hemland Marocko. Efter en 66 dygns strapatsrik resa, kastade man den 21 november ankar innanför Cape Cod. Man hade egentligen tänkt sig att angöra Hudsonflodens mynning (där dagens New York ligger), men navigeringsmetoderna var inte så exakta på den här tiden (även om givetvis arabernas navigeringsskicklighet överglänste alla andra folks förmåga på detta område). Passagerarna övervintrade ombord på fartyget och i mars året därpå lämnade de överlevande passagerarna fartyget och gick iland i Plymouth, Massachusetts.

Läsaren kanske känner till hur detta så småningom ledde till att ett nytt land föddes, USA. Hälften av passagerarna var wahabbister och hade levt i förtryck i sitt gamla hemland. Nu längtade de efter ett liv där de fritt kunde utöva sin version av islam. Historien om Mayflower, förlåt jag menar Muhammed III, utgör en grundbult i USA:s historia, eftersom den symboliserar den frihetslängtan som är så fundamental i USA. Passagerarna på Muhammed III, som ofta betraktas som grundarna av USA, har sedan dess kallats the Mullah Fathers.

Ett annat viktig steg i födelsen av nationen USA är utan tvekan Självständighetsförklaringen (United States Declaration of Independence). Denna accepterades av kongressen den 4 juli 1776 och deklarerade att de tretton amerikanska kolonier, som då befann sig i krig med England, nu var oberoende stater och inte längre en del av det brittiska imperiet.

Författare till denna var huvudsakligen Omar Said. Självständighetsförklaringen anses allmänt vara en av de mest högtstående deklarationer av de grundläggande mänskliga rättigheterna som existerar. Den utgick från Koranens deklarationer om frihet och mänskliga rättigheter. En mening ur denna, är antagligen en av de mest välkända meningarna på engelska språket. Den lyder:

Vi håller dessa sanningar för att vara självklara, att alla människor är födda lika, att de av sin Skapare fått vissa okränkbara rättigheter, och bland dess finns rätten till liv, frihet och strävandet efter lycka.

Vadå, är läsaren förvånad? Stämmer inte detta med vad läsaren fått lära sig i skolan? På så sätt. Ovanstående tycks i alla fall vara så som USA:s president Barak Obama ser på saken. I ett tal inför turkiska parlamentet för cirka ett år sedan, deklarerade nämligen Obama att ”Islam formade USA”. Om detta nu är sant, ja då borde bakgrunden till USA:s tillblivelse vara ungefär som jag beskrivit ovan.

Det är inte speciellt hoppingivande när USA:s president är så ofattbart okunnig, eller möjligen så ofattbart politiskt korrekt, eller i värsta fall så krypande inför islam. Islam har inte på något som helst sätt format USA. Islam och Koranen är helt oförenliga med den frihet och tolerans (på gott och ont) som USA står för. Självständighetsförklaringen är inkompatibel med Koranen, och har i själva verket sina rötter i Bibeln. I den amerikanska konstitutionen fastslås att staten skall vara helt fri från religiös styrning och yttrandefriheten är absolut och okränkbar. Enligt Koranen skall staten styras av prästerskapet och yttrandefrihet, ja det är ju bara att läsa tidningarna så förstår man hur lite detta begrepp betyder i den muslimska världsbilden.

(Byter man ovan ut fartygets namn Muhammed III mot Mayflower, Tanger i Marocko mot Plymouth i England, Mullah Fathers mot Pilgrim Fathers, Omar Said mot Thomas Jefferson och Koranen mot Bibeln så får man den sanna berättelsen om USA:s tillkomst)

Det tycks som att västvärlden idag gör allt för att ställa sig in hos muslimerna. Vår matematik och vetenskap kommer från islam hävdas det gång på gång. Ett exempel från History Channels programtablå (090614 kl 04.00)
Islamisk historia i Europa. Brittisk dokumentär från 2005. Den prisbelönte programledaren Rageh Omaar reser runt i Europa och avslöjar vår tacksamhetsskuld mot Islam, för dess viktiga bidrag till renässansen. I serien avslöjas den överraskande, glömda historien om Europas islamiska förflutna. Från de medeltida Cordobaborna på den Iberiska halvön som skapade vägar och gatubelysning hundratals år före någon annan, till tolvhundratalets muslimske filosof Averroes som på egen hand lyckades dra igång renässanstänkandet — 300 år innan det officiellt började.

Vissa bidrag till matematiken och andra vetenskapsgrenar gjorde islamvärlden under dess korta blomstringstid som varade några hundra år, innan prästerskapet tog makten och införde islam på riktigt. I tablån ovan nämner man Averroes. Denne var utan tvekan en av islamvärldens främsta vetenskapsmän, men man glömmer bort att berätta att han tvingades gå i landsflykt på grund av sitt vetenskapliga arbete, som prästerna ansåg hotade islam. Man glömmer också att berätta om det förtryck som Spaniens kristna och judar utsattes för. Morernas välde i Spanien var inte bara den vackra borgen Alhambra, det innefattade också terror, halshuggningar, pogromer och slaveri.

Jag kan inte gå inte på fler detaljer här, utan konstaterar bara att vi har islamvärlden att tacka för några, inte speciellt väsentliga, vetenskapliga bidrag (även utan dessa bidrag, hade dagens vetenskap antagligen sett ut i stort sett som den gör idag). Men de vetenskapliga upptäckter som gjordes i islamvärlden har ingenting med religionen islam att göra. Tvärtom! Att säga att islam låg bakom Avaerroes upptäckter är som att säga att det var inkvisitionen som låg bakom Galielis vetenskapliga bedrifter (här kan den intresserade läsaren läsa mer om islam och vetenskap).

Ett ytterligare exempel på kryperiet för islam är att man i Sverige aldrig någonsin talar om den muslimska slavhandeln utan enbart om slavhandeln i USA (12-18 miljoner svarta slavar transporterades österut av arabiska slavhandlare, medan 645 000 svarta transporterades till USA).

När det gäller att försvara yttrandefriheten i samband med t ex Lars Vilks tiger de pseudointellektuella still (det har ingen betydelse om man tycker om det han gör eller ej – yttrandefrihet är rätten att även yttra sådant som jag eller läsaren inte tycker om). Snarare uttrycker de förståelse för att muslimerna med våld avbröt en föreläsning med Vilks på Uppsala Universitet. Däremot försvarade man med näbbar och klor Ecce Homo, där den kristna tron kränktes synnerligen grovt. Då hade man ingen förståelse alls för de kristnas reaktioner. Ondskan är inte konsekvent.

Majoriteten av de pseudointellektuella svenskarna är idag oikofober (jag menar då inte de verkliga intellektuella; stora författare, musiker, forskare etc, utan jag avser den typ av tama intellektuella, som prostituerar sig i tv-soffan etc och rapar upp sitt politiskt korrekta budskap för att sedan inkassera sitt gage). I ”godhetens namn” (kanske kan man kalla denna typ av ”godhet”, där man iklär ondskan godhetens kläder, för ”godska”) lovsjunger man i Sverige alla andra kulturer och då speciellt islam, samtidigt som man föraktar sin egen kultur och tradition.

Oikofobi kännetecknar alla döende kulturer, som i sin svaghet försöker smickra och ställa sig in hos det som hotar. Obamas USA tycks vara en lika döende kultur som den europeiska. Det intressanta är att ondskan inte låter sig smickras eller påverkas av inställsamhet. Den tolkar bara detta som ett svaghetstecken och blir ännu mer frimodig när det gäller att ta för sig. När Chamberlain reste till Hitler flera gånger för att mäkla fred, och försökte ställa in sig på alla sätt, medförde detta bara att Hitler föraktade honom och såg honom som en fullständig nolla. Churchill däremot, som inte försökte ställa sig in, utan konfronterade nazisterna, hade Hitler stor respekt för, och uttryckte vid flera tillfällen detta. Om Churchill fick en maktposition, fruktade Hitler att denne skulle kunna vända USA och andra nationer mot honom. Och det var ju precis så det blev.

Ondskan går inte att charma. Vare sig eftergifter, kryperi, smicker eller mutor hjälper (annat än möjligen tillfälligt). Därför är det ingen idé att ens försöka. Det är bättre att vara obeveklig mot ondskan. Börjar vi av feghet steg för steg ge upp vår yttrandefrihet, kommer den att tas ifrån oss helt. Och vi förtjänar då att den tas ifrån oss. Ett folk som har en slavmentalitet kommer obevekligen att bli ett annat folks slavar. Yttrandefrihet är reglerad i lag. Ett samhälle där pöbelhopar får bestämma var yttrandefrihetens gränser går, är ett samhälle utan framtid. Eller kanske snarare ett samhälle som går en fruktansvärd framtid till mötes.

lördag 15 maj 2010

Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet

I onsdags (12/5 2010) lyssnade jag på P1-programmet Studio Ett kl 17.00. Ett av inslagen handlade om Lars Vilks och den stoppade föreläsningen vid Uppsala Universitet dagen innan. Bl a så intervjuade man en av de muslimer som försökte och lyckades stoppa föreläsningen. Tonläget hos reportrarna var förstående och muslimen i fråga behandlades med silkesvantar. Det var tydligt att man hade full förståelse för att han och andra muslimer kände sig kränkta. Han fick god tid på sig och fick till och med göra en appell till svenska folket. Det var länge sedan jag upplevde att någon behandlades så välvilligt av SR:s reportrar. Det han sade ifrågasattes inte och några konfronterande frågor förekom inte, som t ex, ”Ni har ju flytt till Sverige undan förtryck säger ni, varför kan ni då inte acceptera den yttrandefrihet vi har i Sverige. Ni kan ju inte komma hit och förtrycka oss eller hur?”.

Tyvärr (för reportrarna på SR) måste man ju på SR på något sätt upprätthålla sina anspråk på att vara ett Publicserviceorgan, så därför lät man också en reporter från Expressen komma till tals. Jag antar att hon hade skrivit något i ämnet. Hon försvarade Lars Vilks’ föreläsning och menade att yttrandefriheten även måste innefatta rätten att yttra sådant som vissa människor upplever som kränkande. Här var tonläget hos StudioEtt-reportrarna ett helt annat. Rösterna vibrerade av upprördhet och aggressivitet, ja det stockade sig nästan för dem, och det stod helt klart på vilken sida Studio Ett stod. Och nu minsann kom man med skarpa invändningar. Ett av deras (dåliga) argument var, att i så fall borde man ju tillåta barnpornografi, om nu allt skall vara tillåtet. Och det är ju förbjudet, eller hur? Ett synnerligen korkat argument. Barnpornografi innebär att man utsätter barn för sexuella handlingar och filmar eller fotograferar detta. Här handlar det om dels ett lagbrott (otukt med minderårig), dels om kränkning av en nu levande person (ärekränkning är en straffbar handling) och speciellt om kränkning av ett oskyldigt barn. I Vilks fall handlar det om en ”kränkning” av en person som varit död i 1 400 år. Det finns ingen lagparagraf som förbjuder oss att karikera eller kränka Gustaf Vasa eller Shakespeare. Och Sverige är en rättstat. Det som är olagligt skall straffas, men det som är lagligt skall tillåtas (eller också skall lagen ändras).

Man upphör aldrig att förvånas över P1, som inte på något sätt lever upp till sitt Publicserviceåtagande, utan som ständigt vinklar verkligheten. Visst, program om kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg är säkert bra, men så fort det handlar om kontroversiella ämnen (Israel, islam, USA, abort, homoadoptioner, kristen tro etc) så förvandlas man till en propagandacentral. Den arabiska TV-kanalen Al Jazeera uppvisar betydligt större integritet när det t ex gäller konflikten Israel-Arabstaterna än vad P1 gör. Under Gazakriget, för ett och ett halvt år sedan, sänkte sig P1 till oanade avgrunder av partiskhet och vinkling. Någon gång lät man motvilligt Israel komma till tals, samtidigt som israelhatande norska läkare fick säga precis vad de ville utan att bli avbrutna. Al Jazeera å sin sida, lät varje dag under kriget en israelisk arabisktalande officer komma till tals och i 5 minuter ge Israels syn.

Förmodligen trodde sig reportrarna på Studio Ett göra muslimerna en stor tjänst. I själva verket gör de muslimerna en ödesdiger otjänst. Folk kommer att bli så arga på muslimer, när de ser hur vinklat det är (folk är inte så lättlurade som vissa reportrar tycks tro), att man i stället för att skapa förståelse för islam, skapar motsatsen. Om vi skall få förståelse för olika invandrargrupper, måste vi uppmuntra de grupper som vill följa svensk lag, och inte de grupper som med våld och hot försöker ta kontroll över det svenska samhället, vilket det faktiskt handlar om här.

Varje gång jag får tv-licensfakturan och läser i den medföljande broschyren mår jag nästan fysiskt illa. Låt mig citera vad som stod där för några månader sedan.
Du som betalar tv-avgiften gör någonting viktigt, även om du bara följer lagen. Genom att du själv bidrar till finansieringen av våra gemensamma kanaler, blir du samtidigt en garant för ett demokratiskt system. Du gör det möjligt att sända både breda och nischade program och låta såväl mäktiga som svaga röster komma till tals.

Att kunna titta på tv-program och lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen är långt ifrån en självklarhet…

Ja, det låter det. SVT och SR verkar inte alls för ”ett demokratiskt system”. De verkar för den politiska korrektheten, dvs de åsikter som en liten minoritet av intellektuella psykopater (psykopater skall här tolkas som maktmänniskor) hyser. De ”svaga röster” som möjligen kommer till tals är de röster som är politiskt korrekta. Dvs homosexuella, muslimer, ateister etc. Kristna kommer i stort sett aldrig till tals. De som försvarar Israels agerande kommer inte heller till tals. De får aldrig tala till punkt och ofta har man efteråt någon person som plockar sönder det som sagts. Och till sist, det kanske är sant att SVT och SR är oberoende av ”politiska eller kommersiella intressen”. Dvs SVT och SR styrs inte formellt av politiska eller ekonomiska organisationer. Men det som förs fram i dessa kanaler styrs av reportrarnas, programchefernas etc egna politiska agendor (marxism, ateism, antisemitism, kristendomshat etc). Och den styrningen är mycket starkare, eftersom den kommer inifrån, från reportrarnas egna hjärtan (eller vad de nu har i stället för ett hjärta). Deras credo verkar vara, ”Det som är värt att kämpa för, är värt att ljuga för”. Det märkliga är att SR och SVT får fortsätta att svika sina Publicserviceåtaganden, utan att statsmakten ingriper. Personligen anser jag att ledningen för dessa kanaler skulle sparkas. De reportrar och redaktionschefer som inte kan vara objektiva skall också sparkas. De kanske kan få jobb på Grönköpings Veckoblad, där man ju skildrar en fiktiv, påhittad verklighet (precis som man gör i P1). Att få ”lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen” tycks långt ifrån vara en självklarhet i Sverige.

Men låt oss återvända till diskussionen kring Vilks föreläsning. Jag kan inte minnas att P1 reagerade särskilt starkt över EcceHomo-utställningen i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan, som innebar en synnerligen grov kränkning av Jesus. Då stod man på ”yttrandefrihetens” sida. Hösten 2009 kritiserade JO Linköpings kommun för att deras tjänstemän våren 2009 (har jag för mig, möjligen var det 2008) tog ner en punkaffisch från kommunens anslagstavla, som visade Djävulen, bajsande i huvudet på Jesus (nu skojar jag inte – det är faktiskt sant). Affischen gjorde reklam för ett musikarrangemang, ”Punx against Christ”, som ägde rum i kommunens musikhus. Orsaken till att man tog ner affischen var att många människor hörde av sig, eftersom de kände sig kränkta. Då var minsann yttrandefriheten helig. Jag kan inte minnas att SR var upprörda över denna affisch eller uppvisade någon som helst förståelse för att kristna kände sig kränkta.

Personligen så stöder jag Ecce Homo och sagda affisch. Dvs det jag stöder är rätten att ha sådana utställningar som Ecce Homo och sätta upp affischer som kränker kristna. Yttrandefriheten får inte begränsas. Sedan kan man givetvis säga, att allt som är tillåtet är kanske inte rättfärdigt. Men det är en annan historia och en annan diskussion. Yttrandefrihet innebär rätten att säga saker som vissa människor ogillar. Allt annat är en parodi på yttrandefrihet. Börjar man begränsa yttrandefriheten, slutar det med att man nästan inte får säga någonting. Muslimerna som bor i Sverige måste acceptera vår syn på yttrandefrihet. Annars bör de flytta härifrån. Eller också arbeta för en lagändring, inom demokratins ram. Dvs inte genom att hota eller skrämma, utan genom att arbeta långsiktigt politiskt (när man ser hur det ser ut i muslimska länder, inser man kanske att detta inte är något realistiskt alternativ).

När man kränker Jesus (eller Buddha, vilket också förekommer), då talar det politiskt korrekta etablissemanget om hot mot yttrandefriheten och JO-anmäler, om någon eventuellt försöker hindra den typen av kränkningar. När man kränker Muhammed och Allah, då upphör plötsligt kravet på yttrandefrihet och man försvarar de muslimer som hotar vår yttrandefrihet. Detta talar inte till islams fördel. Tvärtom!

Personligen har jag inget behov av att kränka muslimer genom att visa bilder som dessa uppfattar som anstötliga. Dvs, jag har inget behov av att kränka, enbart för att såra. Däremot kan det vara berättigat att visa bilder, som av vissa uppfattas som kränkande, bara för att visa att ingen skall inskränka vår yttrandefrihet (det var ju motiveringen till Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer). Så vitt jag kan förstå var Vilks föreläsning i Uppsala inte avsedd att kränka, ja den handlade egentligen inte i första hand om islam, utan var en diskussion om var yttrandefrihetens gränser går. Detta illustrerades med olika bilder och filmsekvenser. Eftersom just muslimer i Västvärlden försöker inskränka vår yttrandefrihet, handlade många av bilderna om Muhammed (det är ju där problemet ligger).

Föreläsningen ägde rum på ett universitet och för att ta del av den var man tvingen att gå dit. Om Vilks hade satt upp kränkande affischer överallt på öppen plats i Sverige, hade det kanske varit en annan sak (fast även detta måste han ha rätt att göra). Men ingen hade bett de muslimer, som var närvarande på föreläsningen, att gå dit. Precis som att jag stänger av TV:n eller byter kanal när jag upplever att programmet jag ser på kränker något som jag håller för heligt, så bör de muslimer som är lättkränkta låta bli att gå på en sådan här föreläsning. Självklart måste man ha rätt att på ett universitet diskutera och föreläsa om yttrandefrihetens gränser. Man måste också ha rätt att exemplifiera det man säger genom att visa bilder som ligger nära eller över yttrandefrihetens gräns. Att diskussioner om yttrandefrihet idag ofta handlar om just islam är muslimernas eget fel. Just för att många människor upplever att yttrandefriheten i Europa hotas av islam, är det viktigt att markera att ingen, jag säger ingen, har rätt att inskränka den. Mitt råd till de muslimer som inte gillar Europas yttrandefrihet är att använda sig av en annan av Europas grundlagsstadgade friheter, nämligen rätten att flytta någon annanstans.

Här kan läsaren se en 11 minuter lång videoinspelning från Vilks föreläsning (vänligen titta på hela videon, för att få rätt bild), som visar hur muslimer avbryter föreläsningen, rusar fram, hur de ropar ”Allah akbar (Allah är stor)” och hur någon också ropar ”Det här landet tillhör oss” eller något liknande. Jag bestrider att Sverige tillhör muslimerna. De har kommit hit som gäster. Tagits emot av oss. Vi har försörjt många av dem i åratal. De har fått gå gratis språkkurser. Anhöriga har fått komma hit och får t o m ett äldrestöd (i stället för pension, vilket kan uppgå till max 10 000 kr/mån efter skatt, dvs mer än vad många infödda svenskar som arbetat hela livet får). Och så har dessa människor oförskämdheten att säga att Sverige tillhör dem och att de har rätt att tala om för oss vad vi får säga och inte säga. Vill de vara svenskar, får de anpassa sig till våra lagar eller också försvinna härifrån. Det är min bestämda uppfattning. Och, om svenskarna inte är beredda att försvara sin yttrandefrihet, ja då förtjänar svenskarna att den tas ifrån dem.

(Youtube gjorde efter ett par dygn ovannämnda film mer svårtillgänglig. Man måste nu registrera sig på Youtube och sedan logga in och verifiera att man är 18 år för att kunna se den. Motiveringen är att vissa personer skulle kunna uppfatta filmen som stötande. Man undrar vad det sistnämnda har med 18 år att göra)

I slutet av videon från Vilks föreläsning kommer någon representant för universitet fram och säger att föreläsningen inte kommer att fortsätta, varvid muslimerna applåderar och skanderar, ”Muhammed, Muhammed….” Visst, det var en seger för dem. Men var det en seger för yttrandefriheten? Var det en seger för demokratin? Var det en seger för vårt land och vår kultur? Knappast! Läsaren kan kanske tänka sig, utifrån filmen, hur Sverige kommer att se ut, när vi har 2 miljoner muslimer i vårt land om 40 år (eller kanske tidigare). Till de läsare som tycker detta framtidsscenario verkar trevligt kan jag rekommendera, ”Fortsätt att sova sött, dessvärre kommer ditt uppvaknande inte att vara så behagligt. För det kommer, sanna mina ord!”

torsdag 13 maj 2010

Apropå droppen som urholkar stenen...

Med anledning av mitt förra blogginlägg fick jag ett intressant mail, som jag fått tillstånd att citera:
Läste ditt senaste blogginlägg vilket var intressant. Särskilt detta att präster nästan alltid beskrivs negativt på svensk TV. Detta var en av de första sakerna min polska fru kommenterade till mig då det är precis motsatsen i Polen. Präster beskrivs nästan uteslutande positivt i polska TV-serier och i polska filmer. I Polen beskrivs präster som sympatiska och i Sverige som osympatiska (eller pastorer ännu mer osympatiska i de fall de råkar vara med, t ex i filmen "Solstorm").

Detta syns också tydligt i DN (med vissa undantag, t ex Wolodarski). Jag orkar bara prenumerera på DN i en månad i stöten på grund av den grova vinklingen i tidningen. När jag läser utländska medier som t ex National Geographic eller Financial Times så lägger inte dom in massa förutfattade meningar i allt dom skriver. Man blir så trött på Sverige ibland, känns som en ankdamm...

Min fru ser denna vinkling väldigt tydligt också, men när jag tar upp detta på jobbet är dom flesta oförstående och fattar inte vad jag pratar om (med vissa undantag här också). Känns som om vi lever i en bubbla i Sverige, man önskar det skulle bli bättre med internet men alla läser ju bara aftonbladet.se här...

Klart detta påverkar att folk tvekar att gå till kyrkan.

Som sagt, det vore trevligt att leva i ett land där journalisterna rapporterar vad som händer och inte försöker tilldela sina personliga åsikter status av objektiv nyhetsrapportering. Det vore underbart om SR och SVT verkligen vore public service organ. Men drömma kan man alltid göra. Och DN ja, "hur djupt har du inte fallit" för att citera Bibeln. Det är nästan ofattbart hur en högklassig tidning kunnat urarta till ett propagandaorgan för politisk korrekthet. Man undrar vad Herbert Tingsten skulle ha sagt om han levt idag. Jag vill uppmana alla som prenumererar på DN att säga upp sina prenumerationer och skriva till redaktionen och berätta varför man gör det. Det kanske kan tvinga tidningen till att bättra sig. Det är skamligt att Dagens Nyheter, en av våra största tidningar, inte tar sitt ansvar när det gäller yttrandefrihet och demokrati. Yttrandefrihet innebär att även låta icke politiskt korrekta åsikter komma till tals.

måndag 3 maj 2010

Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo

Överskriften är ett gammalt latinskt talesätt, som oräkneliga latinelever (på den tiden latin var ett gymnasieämne) lärt sig utantill. Betydelsen är, ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ständigt falla”.

Det är precis så här som public service fungerar. Man kan inte i SVT och SR öppet deklarera sin agenda, dvs att kristendomen är en ond faktor, att familjen är roten till allt negativt i samhället, att alla barn som inte är perfekta skall aborteras, att USA och Israel är roten till allt ont i världen etc, etc. Man skulle givetvis gärna göra det, men då skulle var och en inse att SVT och SR inte är publicserviceorgan, utan att de driver en ateistisk vänsteragenda (vilket de de facto gör). Därför har man tvingats att välja ovanstående, mer subtila väg. Genom att ständigt falla kan droppen urholka stenen. Det tar lite längre tid än att spränga stenen, men på sikt blir resultatet detsamma. Genom att ständigt bombarderas med små antydningar påverkas så svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (dvs de åsikter som de intellektuella psykopaterna har – se min artikel om detta här).

Den observante kan inte undgå att lägga märke till hur man i SVT och SR (och övriga media också för den delen), diskret men ändå effektivt, konsekvent kastar tvivel över sådant man inte gillar och långsamt, nästan omärkligt, hjärntvättar människor till politisk korrekthet (här finner läsaren ett flagrant exempel på detta)

Häromdagen visades i TV1 en spansk film. Programbeskrivningen på SVT:s text-tv löd:
Kärlekens matadorer

Spansk komedi från 1986. En före detta tjurfäktare och en kvinnlig advokat njuter av samma sak - att döda. En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran. Detta är en svart komedi om de mörkaste sidorna i den mänskliga naturen, - sex, våld, passion och död. I rollerna Nacho Martínez, Assumpta Serna, Antonio Banderas, Eva Cobo, Carmen Maura, m.fl.

”En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran” står det. Det kan ju tyckas oskyldigt, och det är svårt att anklaga SVT för brott mot publicservice-åtagandet bara för detta. Men det utgör en tagg, en droppe, som verkar på sikt. Den som läser programmet kommer att minnas ”smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran”, dvs religioner leder till att människor blir tokiga (och speciellt då kristendomen – islam är ju höjd över all kritik, såsom varande den mest underbara, fredsälskande och kärleksfulla religion, något som alla muslimska länder vittnar om, eller hur?).

Hela tiden bombarderas svenska folket med sådana här ”droppar”. Varje enskild droppe kanske inte märks, eller påverkar speciellt mycket, men långsamt, långsamt, med en kväljande hypnotisk kraft, påverkas svenskarna i den riktning som för närvarande är den politiskt korrekta (se ovan: familjen är roten till allt ont, etc…).

För någon tid sedan såg jag en deckare på TV. En präst fanns med i persongalleriet. Jag slog vad med mig själv om att prästen var mördaren. Och mycket riktigt var det så. Återigen, ingen kan anklaga författaren till deckaren att vara antikristen. Även präster kan ju begå mord (och övergrepp på barn). Och visst, det stämmer. Men detta är ändå så typiskt. Jag kan inte minnas att jag sett en enda pjäs eller film, som gjorts under senare tid, som skildrat en präst, eller överhuvudtaget en övertygad kristen, på ett positivt sätt. Kristna utmålas alltid, utan undantag, utan undantag, utan undantag som giriga, falska, intoleranta, hatiska, inskränkta, korkade, hycklande etc. Vilket är så fel det bara kan bli. Visst, det finns människor som kallar sig kristna, som är intoleranta etc. Men det finns också mängder av kristna som är fulla av kärlek och som är givmilda och toleranta. Jag känner många kristna som vigt sina liv åt det goda. Som startat barnhem i Indien, som tar hand om alkoholister och utslagna etc. Min tandläkare, som är kristen, åker t ex flera gånger om året till Indien (och betalar allt med egna pengar) för att ge gratis tandvård åt Santalfolket. Varför får vi i stort sett aldrig se sådana kristna på TV eller höra talas om dem i radion etc (visst, det finns undantag, men dessa är så få att de inte spelar någon roll)? Det är dessa kristna, som är de sanna kristna. Jesus säger att hans verkliga lärjungar är de som gör hans vilja. De namnkristna, som är fulla av hat och missunnsamhet, är inte Jesu sanna lärjungar. De är överhuvudtaget inte Hans lärjungar. Man är inte kristen för att man är med i en församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve, eller ståuppkomiker som skriver böcker om Gud och Jesus. Man är kristen för att man är en Jesu lärjunge, för att man böjt knä inför Jesus och lyder sin Herre och Mästare, och gör det som Jesus kallar oss att göra, nämligen att strida mot lidandet i världen. Inte genom vapen, utan genom kärlek och goda gärningar.

Jag är inte speciellt förtjust i deckare (bortsett från Sherlock Holmes som jag gillar). Men när jag tillbringade några månader i södra Spanien i vintras, fanns två deckare av Håkan Nesser i bokhyllan i huset jag bodde i. Denne superkändis, som alla tycks ha läst. Först läste jag Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Den utspelar sig i Kumla och Hallsberg (Nessers födelsebygd) och den var intressant för mig, eftersom jag gått i realskolan i Kumla och tog studenten i Hallsberg (sex år före Håkan Nesser). Boken var ganska bra tyckte jag. Den skildrade, på ett sätt som kändes äkta, hur det är att vara tonåring. Sedan var det dags för bok nummer två, som jag inte kommer ihåg vad den heter (och inte heller vill komma ihåg vad den heter). Boken började med en kort dikt. Jag minns hur orden i denna dikt blev som ett knivhugg i mitt hjärta. Jag minns inte (och vill inte ens minnas) orden, men andemeningen var ett ytterligare nålstick mot kristna, ett mycket grovt sådant. Jag slängde omedelbart boken ifrån mig och kommer garanterat aldrig mer att läsa någonting av Håkan Nesser eller se någon film baserad på hans böcker. Den saken är klar.

Överallt, överallt förekommer dessa små nålstick. Dessa droppar som urholkar stenen, där kristna sakta, sakta, men obevekligt, börjar betraktas om farliga och onda och ett hot mot allt som är sant och rätt och riktigt. Ja ett hot mot hela den västerländska civilisationen. Vad ateisterna då glömmer bort är att hela den västerländska civilisationen har sina rötter i den kristna tron och människosynen. Men i ideologins förvrängda värld spelar sanning och fakta föga roll. Ideologiska påståenden är nämligen sannare än sanningen själv. De utgör helt enkelt en högre form av sanning, där fakta är underordnad. I Sovjetstaten skiljde man mycket noga mellan dessa två typer av ”sanning”; istina och pravda. Pravda var den högre sanningen, som gagnade partiet, och som var överordnad fakta (dvs istina).

Jag skulle kunna ge många, många flera exempel på det jag talar om ovan. Hela tiden möter man detta. Oavlåtligt och oavbrutet. De flesta exempel glömmer människor snabbt bort (det är därför det är så försåtligt). Men dessa ”droppar” finns där i hjärnan och påverkar omärkligt hela tiden, utan att man märker det. I diktaturer säger man rakt ut vad människor skall tycka och ve den som inte böjer sig. I en totalitär demokrati som Sverige, påverkar man i stället befolkningen i det fördolda. Enda skillnaden mellan SVT och SR å ena sidan och propagandakanaler i diktaturer å andra sidan, är metoden, inte avsikten eller slutresultatet. Diktaturer är egentligen mer ärliga, eftersom de agerar öppet. Att hävda att SVT och SR är publicservicekanaler är ingenting annat än hyckleri.

Jag vill uppmana läsaren att vara observant på ovanstående. Försök att notera alla dessa nålstick mot bl a den kristna tron och ring till Klagomuren. Kanske kan man på sikt påverka. Man har ju svårt att tro att en borgerlig regering innerst inne vill att SR och SVT skall vara propagandacentraler för vänsterideologier. Men tyvärr tycks det som att skillnaden mellan S och M idag är marginell, åtminstone när det gäller ideologi.