lördag 31 juli 2010

Sommar, sommar, sommar...

Har precis skickat nedanstående text via mail till redaktionen för programmet Sommar i P1. Den torde tala för sig själv.

--------------------------

Programmet Sommar har funnits sedan 1959 (har jag för mig). Under årens lopp har man kunnat lyssna på många fantastiskt roliga, intressanta, tankeväckande, uppmuntrande och inspirerande program i denna serie. Själv har jag lyssnat på Sommar ända sedan det hela startade (jag är 67 år). Man har fått höra spännande och intressanta personer, både kända och mindre kända – man skulle kunna räkna upp hur många som helst – berätta om sina liv och spela ett rikt utbud av personligt vald musik! Vissa program har givetvis varit mindre givande för mig personligen, men andra har säkert uppskattat dessa program desto mer. Sedan har det givetvis funnits bottennapp, men så är det ju alltid. Under decennier har man skapat en programprofil som blivit en institution när man legat i hängmattan och njutit av sin ledighet, med barnen stojande i bakgrunden, kastande boll eller drickande hemgjord jordgubbssaft med nybakta kanelbullar som tilltugg.

En tanke bakom programmet har uppenbarligen varit att man velat undvika alltför känsliga och kontroversiella ämnen, för att programmen inte skulle lämna någon bitter eftersmak. Man har lyckats fantastiskt väl med detta, utan att för den skull vara uddlös och Sommar i P1 har känts som ett mycket lyckat koncept. Under senare år tycks emellertid en ny typ av journalister ha infiltrerat Sommarredaktionen och delvis lyckats rasera det som byggts upp under decennier. Det mysiga, trevliga har i vissa program ersatts av det kränkande och sårande. Första programmet där detta blev uppenbart (åtminstone för mig) var Lena Anderssons påhopp på den kristna tron för några år sedan. Jag har knappast lyssnat på ett enda Sommarprogram sedan dess.

Jag vet att Sommar haft värdar som varit kristna och som fått möjlighet att berätta om sin kristna tro, t ex Tomas Sjödin. Självklart skall även ateister kunna vara Sommarvärdar och kunna berätta om sin ateistiska världsbild. Men att berätta om sin ateism är en sak, att kränka troende människor är en helt annan sak. Själv är jag kristen men har många goda vänner som är ateister. Vi diskuterar ofta religiösa frågor, men utan att kränka varandra. Det är således fullt möjligt att berätta om ateismen utan att kränka troende.

Det är ett obestridligt faktum att många kristna kände sig kränkta och ledsna och upprörda efter Lena Anderssons program. Jag är övertygad om att de visionärer som för drygt 50 år sedan skapade Sommarprogrammet aldrig skulle släppt igenom något dylikt. Jag vet att ni efter Anderssons program fick många kritiska brev och mail (bl a från mig). I det svar jag då fick försvarade ni er med att ni också hade fått många brev som stödde programmet och som tyckte att det var bra ”att någon äntligen vågade säga sanningen om kristendomen". Jag kan dock inte se detta som något giltigt försvar för Anderssons program. Hade ni haft en Sommarpratare som förnekade Förintelsen, hade ni garanterat fått många brev av samma typ, "Tack! Äntligen någon som vågar säga det som inte får sägas..." Skulle dessa brev rättfärdiga ett sådant program? Knappast!

Det är intressant att notera att idag, när det talas så mycket om kränkning, så tycks det vara tillåtet att kränka kristna utan några som helst inskränkningar. Däremot skulle Sommar aldrig någonsin släppa fram en person som påstår att Allah är en ond gud och Muhammed en sadistisk despot och dessutom en falsk profet (det var ju ungefär vad Lena Andersson sade om Bibelns Gud och Jesus). Även då skulle ni ha fått många mail med tack för att någon äntligen vågade säga sanningen om islam (plus att ni hade blivit hotade till livet i andra mail – det är kanske därför det känns tryggare att kränka kristna än att kränka muslimer – sade inte Jesus, till skillnad från Muhammed, något om att hans efterföljare skulle vända andra kinden till….?). Nu tycker jag det är bra att ni inte haft något program som kränker muslimer. Men varför då kränka kristna? Ni kan ju knappast ha blivit förvånande över att kristna kände sig kränkta av Lena Anderssons program. Det tämligen arroganta svar jag fick, när jag klagade på programmet, bevisar att det inte bara handlade om ett olycksfall i arbetet, utan att innehållet hade Sommarredaktionens fulla välsignelse (eller vad nu den ateistiska motsvarigheten till välsignelse är).

Självklart måste det vara tillåtet att diskutera och kritisera den kristna tron, precis som det måste vara tillåtet att kritisera islam, homoadoptioner, USA, och till och med att kritisera Sveriges Radio. Men den typen av inslag hör inte hemma i Sommar. Man skall inte må dåligt hela kvällen efter att man lyssnat på Sommarprogrammet.

När jag nu såg att Annika Östberg (AÖ) skall vara Sommarpratare den 8/8 reagerade jag mycket starkt. Än en gång sänder man ett sommarprogram som kommer att få många människor att ramla ur hängmattan och sätta jordgubbarna i halsen. När det gäller AÖ så är hon för det första inte så oskyldig som ni framställer henne på er hemsida. Hon är bl a tidigare dömd för ett grovt våldsbrott (dråp), där hon själv var ensam gärningsman. Jag citerar Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet den 9/4 2009:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet. Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra. Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt. Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco. Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom. När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok. Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering. Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut. I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.….. Leif G W Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

Hela krönikan kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4861291.ab

Det tycks således som att beskrivningen av Annika Östberg på er hemsida utelämnar många viktiga fakta. Ja man skulle till och med kunna kalla er beskrivning för direkt missvisande och lögnaktig, med tanke på vad den utelämnar. Nu kan man förstås säga att hon avtjänat sitt straff. Och visst, har man avtjänat sitt straff så har man. Det är helt sant. Men det betyder inte att man då ligger på plus eller på samma nivå som en framstående artist eller forskare eller företagsledare. Det betyder bara att man är nollställd. Och helt nollställda människor brukar inte förekomma i Sommar. Däremot skulle man mycket väl kunna ha någon annan typ av program, där man intervjuar Östberg, precis som man haft program där man intervjuat Tomas Quick (eller vad han heter numera).

Nu vet inte jag om AÖ kanske ångrat sina brott. Det ryktas om att hon skulle blivit bekännande kristen i fängelset. Och det är ju bra i så fall. Jag tar inte ställning till AÖ:s nuvarande status. Det jag vänder mig mot är att hon inte passar in i Sommarprogrammet, eftersom detta kommer att reta upp många människor, inkluderande undertecknad. Och det är inte Sommarprogrammets uppgift. ”Ja men låt bli att lyssna då”, kanske ni säger. Och det är precis det jag menar med att ni förstört den bärande idén bakom Sommar. Det finns tillräckligt med kontroversiella program, där man kan låta bli att lyssna, men alltför få program av Sommars typ.

I programbeskrivningen på Sommars hemsida säger AÖ att hon skall tala om ögonblick som förändrar livet och hur det är att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Som om hon vore offret! Vi skulle ju t ex kunna tala om det ögonblick som förändrade livet på ett dramatiskt sätt för döttrarna till den mördade polismannen. Har Östberg personligen bett offrens anhöriga om ursäkt? Har hon gjort det är det bra, har hon inte gjort det tvivlar jag på hennes omvändelse.

I tidskriften Fokus skrev man i samma anda som på Sommars hemsida i april 2009 om "tragedin" Annika Östberg. Man menade där att hon var offer för en tragedi. Hon är inget offer, hon är den som åstadkommit tragedier och skapat offer (den mördade polismannens kollega fick t ex grava psykproblem efteråt och slutade som alkoholist)! Jag undrar vad döttrarna till den mördade polismannen skulle tycka, om de fick reda på att en person som var aktivt delaktig i deras pappas död, numera är nationalhjälte i Sverige och får ha egna radioprogram.

Behandlingen av AÖ i svenska media är ofattbar. Hon framställs nästan som en nobelpristagare eller någon som funnit botemedlet mot alla former av cancer. Även hur hon behandlats av statsmakten är anmärkningsvärt. Hon fick flyga hem i chartrat plan, vilket kostade oss skattebetalare 650 000 kr (jag antar det var Sverige som betalade). Vilken vanlig människa skulle behandlas så väl av samhället? Östberg har aldrig bidragit med någonting positivt till Sverige. Hon lämnade vårt land i tioårsåldern och har således i stort sett ingen anknytning till Sverige. Hon har inte betalat in en enda skattekrona till vårt land. Däremot har hon kostat en massa pengar.

Det skickar synnerligen märkliga signaler till Sveriges medborgare, när mördare behandlas bättre än laglydiga medborgare. Jag antar att allt detta har sin grund i det USA-hat som florerar bland svenska intellektuella och därmed givetvis också bland politiker och på SR. I och med att hon suttit i amerikansk fängelse är hon automatiskt hjälte. Fokus nämnde Dawit Isaak i sin artikel om AÖ, vilket är helt befängt. Att tala om dessa två i samma artikel är sjukt. De har ingenting gemensamt! Han är en hjälte, som sitter i eritreanskt fängelse för att ha arbetat för sitt folks frihet från förtryck. AÖ satt i fängelse för att hon hade varit aktivt delaktig i rån och mord, och det straff hon fick var synnerligen välförtjänt. Jag tycker inte det minsta synd om henne. Däremot tycker jag oerhört synd om hennes offer och deras anhöriga. Men något hjärta för offren tycks inte finnas bland intellektuella människor. För offren har Sveriges politiskt korrekta, intellektuella elit bara likgiltighet och förakt till övers.

Medias engagemang för bevisligen skyldiga mördare (självklart skall man engagera sig för den som är oskyldigt dömd men det är en helt annan sak) och den totala likgiltigheten för deras offer, talar sitt tydliga språk (uppvisar man någon gång intresse för offrens anhöriga är det ofta snaskiga artiklar som enbart skrivs för att sälja lösnummer). Detta kallas ondska och inget annat. Ett samhälle som tar mördarens parti mot offret är ett mördarsamhälle. Det skulle vara intressant att få höra något brottsoffer eller någon nära anhörig till ett brottsoffer (mordoffer kan av förklarliga skäl inte medverka i Sommar) vara Sommarvärd, och där få berätta om sitt lidande. Om hur de resten av sitt liv kommer att vara stigmatiserade av det brott som kanske tog deras älskade dotter från dem. Hur tror ni t ex Heléns föräldrar känner sig idag (den nioåriga Hörbyflicka som mördades 1989), vetande att deras dotter torterades och våldtogs av ett monstrum i flera dagar och sedan dumpades i en svart plastsäck? Vad har de fått för hjälp från samhället? Noll!!! De kommer aldrig att kunna gå vidare. Tro mig, jag känner anhöriga till mordoffer och vet deras lidande. Och de anhöriga jag känner har aldrig fått någon psykologisk hjälp och inte heller har media slagits för deras rätt till skadestånd. De lämnas i sticket totalt, både av media och statsmakten, och all omsorg och vård och allt intresse riktas mot gärningsmannen.

Tänk om döttrarna till den polisman som Östberg var med och mördade fick ha ett Sommarprogram, och där berätta om hur deras liv gick i kras när deras pappa dog och hur det sedan har varit att leva med detta! Nu kan de ju dessvärre inte svenska, så det är kanske inte praktiskt genomförbart, men jag skulle mycket hellre höra deras version än Östbergs version av det som hänt.

Får jag föreslå att ni nästa år väljer Mattias Flink som Sommarvärd. Det är säkert en hyvens kille. Och han har ju dessutom snart suttit av sitt straff och därmed uppnått hjältestatus, eller hur!? Och förutom detta har han en träffsäker blick för saker och ting. Och varför inte ha en serie barnprogram med Anders Eklund (han som mördade Engla för några år sedan). Han har ju sån god hand med barn. Nu tycker ni förstås att jag tar makabra exempel. Nej, jag anser inte det. Jag skulle bli precis lika upprörd som jag är nu (varken mer eller mindre) om Mattias Flink fick vara Sommarvärd. Nu skulle ni förvisso aldrig våga släppa fram Flink eller Eklund, eftersom det skulle bli ett ramaskri i vårt land. Men när offren bor i USA, går det bra att göra precis samma sak (jag förmodar att media inte räknar in Östbergs offer i människosläktet – de var ju bara amerikaner och det är ju inga riktiga människor, eller hur?).

Jag är inte så kärlekslös som ni kanske tror. Visst kan jag känna medkänsla med personer som Annika Östberg och deras öde. Men att ta ett människoliv måste få fruktansvärda konsekvenser. Annars signalerar man att ett människoliv ingenting är värt. Jag har medvetet valt att alltid ställa mig på offrens sida mot gärningsmännen, oavsett vad jag känner. Sedan kan det givetvis finnas speciella situationer där man kan fundera över vem som egentligen är offret. T ex en kvinna som misshandlats i decennier och till slut sticker brödkniven i sitt kräk till karl. Men i Östbergs fall handlar det om oprovocerade mord och vem som är offer och vem som är gärningsman är solklart. Och då ställer jag mig på offrens sida mot henne.

Att göra Annika Östberg till hjältinna är, som jag ser det, att gå ondskans ärenden. Det sänder felaktiga signaler till människor. ”Ja men man måste ju förlåta”, säger ni kanske då. Det är sant att man skall förlåta. Förlåtelse gör att människor kan gå vidare. Problemet är att varken ni eller jag kan förlåta Annika Östberg. Lika lite som vi kan förlåta Anders Eklund eller Mattias Flink. Eller nazisterna för vad de gjorde mot det judiska folket. Vi har inte rätt att göra det. Endast offren, eller i någon mån offrens anhöriga, kan förlåta. Ingen annan har rätt att uttala orden ”Jag förlåter”. Och skulle någon annan göra det, betyder det ändå ingenting. Det är bara tomma ord som dessutom gör begreppet förlåtelse innehållslöst. Förlåtelse handlar om att efterskänka en skuld. Endast den man står i skuld till kan efterskänka den. Om Bengt lånat 100 000 kr av Kurt, så kan inte jag ringa Bengt och säga att jag efterskänker hans skuld till Kurt. Endast Kurt har legal rätt att göra detta, eftersom det är honom som Bengt står i skuld till. På samma sätt är det bara de anhöriga till Annika Östbergs offer som kan förlåta henne (det är dessa som Östberg står i skuld till, inte till SR eller Sommarredaktionen eller svenska folket). Sveriges Radio har således, like lite som Svenska Staten, rätt att förlåta Östberg. Människor som hela tiden talar om att vi måste förlåta mördare hit och dit, blir förvisso applåderade av alla politiskt korrekta media, och upplever sig säkert själva som oerhört goda och oändligt överlägsna oss vanliga människor, som väljer att sympatisera med offren. I själva verket är de inte alls goda, utan onda. Det handlar i detta fall inte om kärlek utan om likgiltighet i den politiska korrekthetens namn. De hyser ingen som helst verklig kärlek utan är bara likgiltiga inför offrens öde. Likgiltighet är kärlekens absoluta motsats.

Har man avtjänat sitt straff så har man. Och då är man nollställd. Man står då inte på plus utan på noll. Självklart kan varje människa förändras och vilja göra upp med det mörka i sitt förflutna. Det är precis detta som den kristna tron handlar om. Men detta förutsätter att man i sitt hjärta (och inte bara läpparnas bekännelse) verkligen ångrar det man gjort. Alltför många brottslingar idag tycks mer ångra att de åkte fast, än de ångrar det lidande de utsatt sina offer för. Jag kan inte uttala mig var AÖ står i detta avseende. Kanske kommer programmet att vara fantastiskt bra. Eller också blir det enbart en orgie i att ursäkta sig och bortförklara. Men det spelar ingen roll. Annika Östberg kan intervjuas i något lämpligt forum, men att låta henne vara Sommarvärd är så fel det kan bli. Och som sagt, man är inte hjälte bara för att man avtjänat ett rättvist straff för mord!!!

Jag som skriver detta är inte alls någon speciellt förträfflig människa, även om jag längtar efter att vara en god människa. Jag påstår inte att jag är bättre som människa än Annika Östberg. Men jag kan i alla fall skilja på rätt och fel. Både när det gäller mig själv och andra. Och att framställa mördare som hjältar och offer, framstår för mig som absolut fel. Och att förstöra ett så fantastiskt program som Sommar, genom att kränka och såra människor, och göra människor förbannade, det är inget mindre än skamligt. Om ni känner att ni till varje pris måste göra kontroversiella program, starta då en egen kanal där ni kan få utlopp för era personliga ambitioner och predika er personliga världsbild! Men tafsa inte på Sommar! Detta program tillhör svenska folket och inte er! Ni är svenska folkets tjänare och inte dess förmyndare eller uppfostrare.

Krister Renard
Uppsala