söndag 11 december 2011

Ecce Homo – Se Människan

Mano Singham, teoretisk fysiker och välkänd ateist skrev för drygt 10 år sedan en intressant artikel med titeln "Teaching and Propaganda” (Undervisning och Propaganda). Han inleder med att berätta om två studenter som han undervisat i kursen ”Inledande modern fysik”.

Doug var en utmärkt student och uppvisade en anmärkningsvärd förståelse av min undervisning. Men längst upp på hans nästan felfria sluttentamen skrev han, ”Jag tror fortfarande inte på relativitetsteorin”.

Jamal var inte den typ som var så direkt. Han kom in på mitt kontor några år efter kursen (strax innan han skulle ta sin examen) för att säga adjö. Vi pratade en stund och jag önskade honom lycka till och sedan, när han skulle gå, vände han sig till mig och sade lite tvekande på sitt typiskt blyga sätt, ”Kommer du ihåg vad du lärde oss om universums uppkomst genom bigbang för 15 miljarder år sedan? Jag tror inte på det.” Jag måste ha sett förvånad ut när han fortsatte, ”Det är oförenligt med min religiösa tro.” Han såg förväntansfullt på mig, kanske för att se om jag skulle bli sårad eller arg eller kanske se ned på honom. Men jag log utan att kommentera.


Singham fortsätter:

Varför blev jag inte missnöjd med någon som förkastade en hel termin av min undervisning om universums ursprung och i stället trodde att världen skapades av Gud för 6000 år sedan? Varför reste jag mig inte upp till försvar av vetenskapen och mot sådana irrationella trosföreställningar (personligen är jag helt bekväm med de allmänt accepterade vetenskapliga modellerna för kosmologi och evolution och jag är inte en hemlig kreationist)?

Varje gång jag undervisar på en inledande kurs i modern fysik och tittar på studenternas slutskrivningar så upplever jag en känsla av förvåning. Inte för att en del av eleverna har tagit de eleganta teorierna för relativitet och kvantmekanik och gjort en total soppa av dem (vilket tyvärr händer alltför ofta), utan för att så många av dem verkligen verkar tro på teorierna. De svårigheter de har handlar för det mesta om att tillämpa dem korrekt på en given situation.

Jag brukade fråga mig själv varför de trodde på det jag lärde dem. Vi vet genom undersökningar som gjorts på fysikelever, att vardagsfenomen och vardagserfarenheter samverkar för att eleverna skall tro att varje rörelse kräver en kraft [detta var den allmänt accepterade synen innan Newton introducerade tröghetsbegreppet]. Sådana förutfattade meningar gör till och med den newtonska mekaniken svår att sälja till dem. Dessutom är de idéer som ligger bakom relativitetsteorin och kvantmekaniken så totalt främmande i förhållande till våra vardagsupplevelser, att jag skulle förvänta mig att studenterna, när de först kom i kontakt med dessa teorier, direkt skulle förkasta dem.

Jag brukade fundera över om de flesta studenter var som Jamal och i hemlighet avvisade allt jag sade, men inte visade det för att få bra betyg. Men få studenter kan med framgång hålla fast vid den nivån av dualistiskt tänkande över en lång tidsperiod. Jag kom slutligen fram till att de flesta studenter tror på mig, eftersom de litar på mig. De känner att jag vill deras bästa och att jag inte avsiktligt skulle vilseleda dem genom att undervisa om saker jag själv inte trodde på. De litar också på den institution som gett mig min doktorsexamen och det universitet och den fysikinstitution som anställt mig och tillåter mig att undervisa dem.

Och jag använder denna tillit för att hjärntvätta dem. Vi som undervisar på inledande fysikkurser måste erkänna, om vi är ärliga mot oss själva, att våra undervisningsmetoder grundläggande är propaganda. Vi hänvisar till bevis som stöder vår åsikt utan att gå igenom dessa bevis med eleverna. Vi introducerar endast argument eller bevis som stöder de för närvarande allmänt accepterade teorierna, och utelämnar eller talar nedsättande om bevis för motsatsen. Vi ger korta sammanfattningar av alternativa teorier och introducerar dem endast för att snabbt krossa dem – och återigen hänvisar vi till motbevis som eleverna aldrig får ta del av. Vi kommer med namn på berömda vetenskapsmän och nobelpristagare för att visa att vi helt och fullt står på det vetenskapliga etablissemangets sida. Allt detta med avsikt att visa det oundvikliga i de idéer som vi för närvarande har, så om eleverna förkastar vad vi säger, så visar de att de är oförnuftiga och ologiska, och ovärdiga att betraktas som moderna, tänkande människor.

Självklart gör vi detta med de bästa avsikter och med fullständig ärlighet. Det finns goda skäl att använda propagandatekniker för att uppnå acceptans hos eleverna. Jag vill att mina elever skall accepteras som moderna människor och att de skall veta vad detta innefattar. Kurserna är alltför stressiga för att tillåta att man går igenom alla ståndpunkter och alla bevis. Dessutom är det omöjligt för eleverna att själva göra de nödvändiga experimenten, även om de vore kapabla att genomföra de långa kedjor av logiska resonemang som krävs för att tolka de experimentella resultaten.

Så precis som mina kolleger så undervisar jag på det sätt jag gör, eftersom jag inte har något val. Men inte desto mindre handlar det om hjärntvätt. När dammet lagt sig, ber jag mina elever att acceptera vad jag säger, på grund av att jag är en auktoriserad representant för min disciplin, för mitt yrke och för min institution. Allt förnuft, all logik och alla bevis som jag använder, döljer det faktum att studenterna ännu inte är tillräckligt kompetenta för att utvärdera bevisen och dra sina egna slutsatser.

Men om studenterna tror på min bild av vetenskapen på grund av att jag är den jag är och på grund av vad jag representerar, på vad sätt är detta bättre än om de tror på andra personer, som också menar sig verka i deras bästa intresse, och som ger dem den motsatta bilden, t ex kreationism? Låt oss antaga att jag har två studenter, som båda går min kurs och som har lyssnat noga på vad jag har att säga. Den ena tror på mig och går vidare. Den andra berättar för mig att han/hon förkastar det jag sagt, eftersom han/hon inte blivit övertygad av det jag sagt och inte heller kan förena min undervisning med sina egna trosföreställningar. Vilken students svar borde jag föredra?

En del av mig (den som avspeglar min akademiska träning och mina professionella instinkter) säger mig att jag borde föredra den förstnämnda. Är inte det målet för undervisningen i vetenskap; att till nästa generation överföra den kunskap som vunnits genom hårt arbete av våra vetenskapliga föregångare, så att kommande generationer kan bygga vidare på denna? Men jag känner fortfarande en viss olust över att så ”duktiga” elever har accepterat vad jag sagt huvudsakligen för att jag sagt det, och således är mer benägna att utan ifrågasättande också acceptera vad ”experter” inom andra områden säger, vare sig det handlar om politik, det militära, religion eller media. Dessa så kallade experter kommer att, precis som jag, klä sina åsikter i förnuft, logik och bevis, medan de i själva verket använder samma propagandatekniker som jag använder.

Den andra delen av mig minns att jag valde att undervisa i vetenskap, inte bara för att träna kompetenta tekniker, utan också för att producera människor som kommer att förändra världen och göra den till en bättre plats. Den delen av mig föredrar den senare eleven, eftersom vederbörandes förkastande av min undervisning kräver en vilja att utmana auktoriteter (jag) och modet att utsätta sig för hån och förlöjligande genom att anta en impopulär åsikt. Säkert är sådana människor mer benägna att ifrågasätta auktoriteter även på annat håll och ta ställning för den kuvade och maktlösa människan mot ett privilegierat och starkt etablissemang?

Studenter kommer att glömma det mesta av den information de får på mina kurser. Det bästa jag kan hoppas på är att få mina elever att tänka kritiskt, att upptäcka propaganda och förkasta intellektuell manipulation, även när det är jag som står för detta. Vad som stör mig är många forskares antagande att det vore beundransvärt om människor trodde på vad vi sade och förkastade åsikterna hos de som inte är överens med oss, trots att de flesta människor inte har någon verklig grund för att föredra den ena synen framför den andra. Om forskarna vill att en ande av sant ifrågasättande skall blomstra, då måste vi acceptera – och även uppmuntra – allmän skepticism, också gentemot det vi säger. Annars blir vi ingenting annat än ideologer.

Så jag bockar för er, Jamal och Doug, var ni nu befinner er, och säger nu det jag borde ha sagt till er då, ”Lyssna noga och artigt till vad kunniga människor har att säga, och var beredd att använda den informationen när det är nödvändigt. Väg argumenten för och emot en fråga, men, i sista hand, stå upp för det du tror på. Känn dig aldrig tvingad att acceptera någonting bara för att en 'expert' säger att det är sant. Tro bara på sådant som verkar förnuftigt för dig och du kommer att klara dig bra i vilken situation som helst.”


Observera således att den som skrivit detta är övertygad ateist, som dessutom är en ganska aktiv sådan (googla gärna på hans namn). Vilken avgrund finns inte mellan Singham och t ex Richard Dawkins. Den senare står precis för det som Singham kritiserar. Dawkins är synnerligen arg på människor som inte fullt ut köper hans världsbild. Ja han är till och med arg på de som kommer med minsta kritik mot den, hur försiktig denna kritik än är. Det politiskt korrekta, vare sig det handlar om evolutionsteorins anspråk på absolut sanning eller islamkramande, är sant oavsett fakta, eftersom det handlar om ideologi (sedan finns givetvis också en vetenskaplig evolutionsteori men det är en helt annan sak – och denna teori har definitivt ingenting med Richard Dawkins närmast religiösa evolutionstolkning att göra).

Jag tycker ovanstående är underbart och synnerligen aktuellt och viktigt. Ack så viktigt!

Samma människor som i skolan köper allt vad lärarna säger (nu talar jag inte om värstingar som beter sig illa – jag talar om välartade elever som okritiskt tar till sig det lärarna säger), kommer att i andra sammanhang också köpa det som en ”auktoritet” eller ”expert” säger. Visst är elever som Jamal och Doug kanske besvärliga på sitt sätt (åtminstone om de luftar sina invändningar under lektioner och föreläsningar), men samtidigt hittar man bland den typen av elev de som senare kommer att stå upp mot orättvisor, diktatorer, förtryck etc.

Man kan inte både ha kakan kvar och äta upp den. På samma sätt får vi nog acceptera att det finns besvärliga människor som säger emot och gör uppror. De kan vara besvärliga, de kan vara irriterande, de kan upplevas som störande, men samtidigt så vågar de stå för det de tror på. Jag talar nu inte om elever som ifrågasätter allt. Sådana finns och de vill bara göra sig märkvärdiga och synas. Det jag talar om är elever som inte köper vad som helst utan övertygande bevis.

När man i fysikböcker, tv-program etc skall förklara hur ett flygplan kan flyga ges följande förklaringen:

En vinge är välvd på översidan och rak på undersidan (och så visas en bild på detta). Luften på översidan kommer då att få högre fart än luften på undersidan (varför så skulle vara fallet motiveras dock inte). Enligt Bernoullis teorem kommer vi då att få ett undertryck på vingarnas översida som ”suger” upp planet.

Jag läste i en flygtidning om en grabb på högstadiet, som räckte upp handen efter att läraren gett förklaringen ovan, och sade, ”Magistern jag tror att den förklaringen är fel.” Läraren blev lite störd och förklarade en gång till och frågade sedan
– Förstår du nu?
– Jodå, jag förstår, men jag anser att magisterns förklaring är felaktig.
Läraren började nu bli röd i ansiktet och frågade mycket irriterat
– Kan du motivera det?
– Ja, det är mycket lätt. Om det är som du säger, hur kan då ett flygplan flyga upp och ned? När det vänder den buktiga överdelen av vingen nedåt borde planet sugas nedåt, eller hur?

Eftersom vuxna alltid hade rätt på den här tiden (ca 60 år sedan), även när de hade fel, så fick den uppstudsige eleven nu gå till rektorn och dömdes till två timmars kvarsittning för uppstudsighet (sedan det här hände har mycket ändrats, nu är det i stället lärarna som får krypa för eleverna).

Eleven hade rätt och idag har man skrivit om de flesta läroböcker i aerodynamik (skolans läroböcker har givetvis kvar den gamla, felaktiga förklaringen, eftersom de ligger 50 år efter i tiden). Att den gamla förklaringen inte stämmer visas också av att moderna plan har mer eller mindre symmetriska vingar, vilka har ungefär samma välvning på både under- och översida. Enligt den tidigare förklaringen skulle de inte kunna flyga alls (den som vill veta den sanna förklaringen till varför flygplan flyger kan klicka här.

Jag har arbetat många år som lärare och aldrig fått några invändningar mot den felaktiga förklaringen, utan eleverna accepterar den utan att blinka. Trots att det förödande argumentet ”hur kan då flygplan flyga upp och ned” ligger ganska nära till hands. Nu är självklart allting inte så enkelt. Eleverna matas oavbrutet med ny information och till slut orkar men inte tänka igenom allt man matas med. Man kanske inser att man inte förstår vissa saker eller man är kritisk mot vissa saker och tänker kanske, "När det har lugnat ner sig då skall jag ta itu med det här och fråga magistern eller googla på det", men sedan glömmer man bort det eller orkar inte.

De flesta människor accepterar utan att blinka och utan att tänka de allmänt accepterade åsikter som man bombarderas med i skolan, i media och det allmänna åsiktsbruset. Det är detta som definierar det vi kallar politisk korrekthet och det är detta som är den livsluft som Godhetskören andas. Idag tror Godhetskören på evolutionen, de anser att Israel är en djävulsk stat, de anser att abort är den största kärlekshandling man kan göra mot ett barn och de anser att kristendomen är orsaken till allt ont i världen medan islam är fridens och kärlekens religion. I Nazityskland hade Godhetskören i stället ställt upp på den dåtida korrekta världsbilden; antisemitism, rasism och krigsromantik. Att Godhetskören ibland råkar stå på det rättas och sannas sida är bara en ren tillfällighet. De driver omkring utan kompass på åsiktshavet, styrande efter den vindflöjel som alltid ställer in sig efter majoritetens vind.

Att samhället inte uppmuntrar ifrågasättande (annat än på pappret, t ex i den sagobok som skolans läroplaner utgör) är för att sådana människor är besvärliga. Politikerna avskyr den typen av människor, eftersom ideologier inte fungerar om människor tänker själva och ifrågasätter. Den styrande eliten vill ha robotar som accepterar det som är politiskt korrekt. Och medias uppgift är att skapa sådana människorobotar, som är lätta att manipulera och kontrollera. Problemet är att de människor som har kapacitet att skapa en bättre värld inte är sådana. Därför leder det politiskt korrekta samhället till ett stagnant, sterilt samhälle som på sikt kommer att dö ut eller förvandlas till en mardröm som får framtidsvisioner som 1984 och Fahrenheit 471 att framstå som rena Sörgårdsidyller. Därför förklarar jag krig mot den politiska korrektheten och mot Godhetskören och därför vill jag väcka människor (de som ännu inte är tankemässigt döda).

Jag har ju skrivit åtskilliga artiklar om socialdemokratins monolitiska samhälle, där endast en åsikt är tillåten. Efter att Alliansen regerat under ett antal år ser man precis samma tendenser. Bristande respekt för andra åsikter. Människan förnekar sig inte. Därför behandlar man inom Alliansen Sverigedemokraterna som parias. Efter attacker mot SD-politiker och störningar av SD:s valmöten i samband med valet 2010 tog visserligen Reinfeldt avstånd från alla former av våld och hot, men sade samtidigt enligt en artikel i SvD den 14/9 2010:
- Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.

Dvs vad han säger är således, "Det är inte bra att SD-politiker utsätts för våld och hot (även knivskärning har förekommit), men har man sådana åsikter får man i princip skylla sig själv". Genom detta uttalande hamnar Reinfeldt på min tio-i-botten-lista när det gäller rättfärdighet och statsmannaskap.

Descartes sade en gång ”Jag tänker, alltså är jag”. Människan definieras genom sin förmåga att tänka självständigt. Homo sapiens – den tänkande människan.

Reinfeldt och de andra stämledarna i Godhetskören säger, ”Jag fogar mig (under makten eller majoriteten), alltså är jag”. Människan definieras här genom sin förmåga att inlemma sig i flocken. Homo koncensus – flockmänniskan, som ängsligt försöker vara etablissemanget till lags och tycka precis som alla andra. Att vara en robot i en flock, styrd av hjordens impulser är emellertid att frånsäga sig sitt människoskap och förvandlas till boskap. På så sätt skapar man ett omänskligt samhälle bestående av omänskliga människor.