tisdag 25 januari 2011

Det hände på min väg...

Jag hade förmånen att kunna räkna Sten Nilsson som en av mina vänner. Och med Sten Nilsson så menar jag STEN NILSSON; metodistpastor, indienmissionär, ledare för Ashramrörelsen, svärfar till Livets Ords grundare Ulf Ekman, och en sann gudsman. Sten har betytt mer för kristenheten i Sverige än vad de allra flesta inser. Sällan har jag träffat någon som så helt och fullt förkroppsligat Jesu Kristi kärlek, förlåtelse och medkänsla med de svaga.

Pastor Sten Nilsson, saknad av många, bl a av undertecknad

I augusti 2009 gick Sten hem till Herren, 94 år gammal, efter ett långt och innehållsrikt liv. På begravningen fick gästerna en liten bok med titeln Det hände på min väg. Den innehöll ett antal korta, självbiografiska berättelser. Låt mig ge några utdrag ur den första, som har titeln ”Farfar”:
Aldrig kommer jag att glömma mitt sista samtal med min farfar. Jag visste inte att det var sista tillfället vi promenerade tillsammans. Vi gick längs stranden, där han levt hela sitt liv – en plats som vi, hans barnbarn, älskade just på grund av farfar.
Som vi gick där och talade om både det ena och det andra, vände sig plötsligt farfar mot mig och frågade: ”Hör du Sten, vet du vad som är det underbaraste av allt underbart i den här världen?”
På en sådan fråga svarar man helt enkelt inte, utan man bara vänder sig mot den som frågar och väntar på hans eget svar. Jag gjorde så. ”Ser du, Sten”, sa farfar, ”det allra underbaraste av allt underbart här på jorden är att himmelens Gud bryr sig om varje enskild människa.”

När farfar sagt detta kunde jag inte låta bli att tänka på honom och hans eget liv. Vid särskilda tillfällen brukade farfar bära en guldmedalj på sitt bröst. Den hade han fått av kungen. Varför? Därför att just i den här havsviken, som vi tittade ut över medan vi promenerade, hade han räddat 26 människor från att drunkna. Det var inte ett enstaka tillfälle som gjort honom till hjälte, det var 26 olika tillfällen!
När stormen ylade och havet rasade, när vädret var sådant att man föredrar att värma sig framför brasan i vardagsrummet, då hade farfar ingen ro. Om och om igen gick han ut och tittade ut över det stormiga havet, för det kunde ju vara så att någon var i sjönöd.
Det var hans omsorg som så många gånger gjorde att han upptäckte människor i nöd, människor som hade överraskats av stormen, människor som hade för dålig kunskap om havet och unga människor som i sin okunnighet utmanade ödet.

På vintern frestades många att ta genvägen över isen, trots att isen ofta inte var stark. Under årens lopp hade många hamnat i det iskalla vattnet och upplevt hjälplöshetens fasa.
Farfar var mycket känslig för nödrop, och snart befann han sig kravlande på isen med en planka längs sidan, och med uppmuntrande tillrop närmade han sig den drunknande. På det sättet lyckades han många gånger rycka människor ur dödens käftar.

En gång var min farfar rädd, mycket rädd. Han kom för sent ner till isen. Hans äldste son, min pappa, hade hunnit före och var redan långt ute, kravlande med en planka längs sin sida, närmare och närmare den öppna vaken och den nödställde. Isen knakade och nästan bröts sönder under den unge räddaren. Farfar följde sin son med ögonen. Han bad och skakade. När min pappa, som var gift och hade två små söner, av vilka jag var den yngre, hade lyckats sätta den nödställde i säkerhet, grabbade farfar tag om sin sons skuldror och upprörd slungade han ur sig: ”Pojk, vad tar du dig te? Förstår du inte att du kunde blitt där?” Då såg sonen lugnt in i sin fars ögon och sa: ”Om så vore pappa, skulle något bättre kunnat stå på min gravsten än: 'Han gav sitt liv för en annan'?”

”Han gav sitt liv för en annan.” Hur väsensskilt är inte detta från självmordsbombaren, som förvisso offrar sitt liv, men inte för att rädda någon annans liv, utan för att skapa lidande och död. Och vilken avgrund ligger inte mellan denna livsinställning och dagens toppekonomer, som likt parasiter suger ut det ena företaget efter det andra och sedan drar vidare till nästa objekt att tömma på livskraft. För att inte tala en alltför stor andel av våra politiker, som utan någon tanke på Sveriges och svenska folkets bästa, ryggar för sanningen samtidigt som de överbjuder varandra i politiskt korrekta plattityder, i sin iver att köpa sig allmänhetens gunst och därmed makt och inflytande (som tur är finns undantag, men de är för få).

Det var människor som Sten Nilssons pappa, som byggde det välstånd vi har idag i Europa och Sverige. Det Europa som dagens rövardirektörer och toppolitiker nu är i full färd med att plundra inpå bara kroppen efter bästa förmåga.

Läste nyligen att Håkan Samuelsson, tidigare chef för lastbilstillverkaren MAN, nu krävs på 237 miljoner euro (runt 2 miljarder SEK) av sin tidigare arbetsgivare på grund av sin inblandning i en korruptionsskandal, vilken skadat företaget. Man förstår av denna oerhörda summa vilken månadslön och vilka bonus Samuelsson måste ha fått under sin tid på MAN. Ingen människa är värd så mycket pengar. Och definitivt inte en ekonom, som egentligen inte är något annat än en administratör, en pappersvändare.

Det är en helt annan sak om vi tar t ex en uppfinnare, som i decennier arbetat på en genial uppfinning, som kanske ingen trott på, och som till slut, efter 30-40 år av slit och vedermöda, slår igenom och uppfinningen blir en succé. Då har man tagit en stor risk och betalt en hög insats. De flesta uppfinningar blir ingenting av och den stackars uppfinnaren kanske slutar utfattig efter att kastat bort hela livet på ingenting. Där stör det mig inte ett dugg hur mycket pengar en sådan uppfinnare än tjänar, om han lyckas. Att skapa någonting ur ingenting, att kämpa för en idé man tror på i åratal etc, ja då är ingen belöning för stor. Det är sådana uppfinnare och forskare och företagare som skapat det välstånd vi har idag. Lars Magnus Ericsson, som startade det som idag är Ericsonkoncernen, var uppfinnare och inte broilerekonom från Handelshögskolan – man undrar f ö vad för slags moral man lär ut på denna läroanstalt, uppenbarligen har deras etikundervisning stora brister. Inte heller har Apple, Microsoft, Ikea, Volvo, Mercede Benz, ABB etc, etc, etc startats av ekonomer. Bakom dessa gigantiska företag ligger enskilda uppfinnare, ingenjörer och innovatörer, vilka visserligen ibland samarbetat med ekonomer. Men i inget av dessa fall hade en ekonom ensam kunnat skapa sådana företag. När företaget sedan börjat dra in miljarder i inkomst, ja då flockas ekonomerna kring det, för att få del av bytet. Då plötsligt blir ekonomerna huvudpersonerna som skall ha mest betalt av alla, trots att de inte haft någon som helst betydelse för företagets uppkomst. Varför?

De toppekonomer av den typ som Samuelsson representerar (nu kan jag inte uttala mig om just Samuelsson, jag uttalar mig generellt), som har miljardförmögenheter, har aldrig uppfunnit någonting- De har aldrig skapat något som har verkligt värde, annat än deras egen bankbok. De har kommit till dukat bord, till ett företag som redan har färdiga produkter och som kanske går bra och har order för många år framåt. De är ingenting annat än förvaltare och bokförare och borde rimligen ha mindre betalt än företagets chefsingenjörer. MAN:s uppgift är att tillverka lastbilar. Toppekonomerna ägnar sig åt företagsfusioner och att skapa olika värdepapper för att t ex ge likvida medel som kan användas till olika ändamål. Sådant kan förvisso ibland vara nödvändigt, men det kan aldrig vara viktigare än företagets egentliga produktion (om företaget är seriöst).

Den 24/1 2011 fanns i SvD en artikel om Investors vd Börje Ekholm:
Investors vd Börje Ekholm gjorde ett privatekonomiskt klipp på 21,7 miljoner kronor när läkemedelsföretaget Swedish Orphan såldes till ett Wallenbergkontrollerat bolag 2009. Börje Ekholm ägde aktier i Swedish Orphan, kan SvD Näringsliv avslöja. Fast det fick Investors aktieägare aldrig reda på.

Samma dag fanns en annan artikel i SvD med rubriken, ”Så kan riskkapitalisterna vända opinionen”. Där beskrivs den enkla principen bakom riskkapitalismen:

Affärsidén är ju inte mer komplicerad än att den kan beskrivas i en tresidig pekbok. Det handlar om att köpa företag, äga dem en tid och sedan sälja, förhoppningsvis med vinst.

Tjaa, inte låter det så där väldigt seriöst inte. Jag trodde vitsen med företag var att de producerade varor och tjänster och på så sätt tjänade pengar, inte att företaget i sig var ett objekt för att tjäna pengar. Att grundaren av ett företag så småningom säljer sitt företag är fullt naturligt. Men att utomstående köper och säljer företag – inte för att i första hand driva dem – utan för att tjäna pengar på själva företagstransaktionerna framstår för mig som en slags parasitverksamhet.

Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar- Inte heller att alla ekonomiska transaktioner är fel. Ibland kan det säkert vara nödvändigt att slå ihop två företag för att få en starkare ekonomisk bas. Ibland kanske man måste få in likvida medel genom t ex nyemissioner av aktier. Kapital är nödvändigt för att kunna utveckla nya produkter. Men när ekonomiska transaktioner blivit huvudmålet med verksamheten, ja då är något galet (om vi bortser från företag som sysslar just med sådana transaktioner som banker etc). Då har toppekonomerna snarare blivit ett hot mot samhället än en resurs. Dagens toppekonomer verkar vara lika lite intresserade av samhällsbyggande som dagens lagvrängande toppbrottsmålsadvokater verkar vara intresserade av att rättvisa skipas.

Ofta motiverar svenska toppekonomer sina fantasilöner med nivåerna i USA. Detta är mycket missvisande. I USA finns en donationskultur. Personer i USA med höga inkomster donerar väldigt ofta mycket stora summor pengar till sjukhus, forskning, skolor etc. Man förväntas helt enkelt donera pengar. Det är en del av kulturen. Ja man kan till och med säga att en stor del av dessa höga löner inte tillhör personen i fråga, utan är direkt öronmärkta att doneras (i USA är donationer till vissa ändamål avdragsgilla, vilket givetvis ökar viljan att ge). I Sverige har vi inte en sådan kultur, utan där stoppar giriga direktörer hela bytet i fickan.

Tidningarna har under de senaste veckorna skrivit om s k slumvärdar, dvs värdar som på spekulation köper hyresfastigheter och sedan låter dem förfalla. Värdestegringen på fastigheter är så stor just nu att slumvärdarna sedan kan sälja fastigheterna med enorma vinster något eller några år senare, trots att de inte underhållits. Människors behov av tak över huvudet har blivit ett ekonomiskt verktyg för att några få skall kunna öka sin förmögenhet. Hyresgästerna i sådana fastigheter berättar om mögel i lägenheten, läckande rör, värme som inte fungerar etc.

Jag saxar från SvD den 19/1 2011.
Under 2000-talet har större, privata bostadsbolag som missköter sina hyreshus dykt upp i storstädernas förorter. Inte sällan är det kortsiktiga köpare som investerar i hyresfastigheter med förhoppningen att sälja dem vidare med vinst. Under tiden lägger de inte många kronor på underhåll.
–Det är en ny typ av aktör som har dykt upp de senaste tio åren. För dem har fastighetsförvaltning inte högsta prioritet, säger Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.
Ägarna har ofta kunnat tjäna en hel del pengar eftersom räntan har varit låg samtidigt som priserna på fastigheter har ökat.
–De gör kortsiktiga vinster. Affärsmodellen bygger på att någon annan köper i slutänden, lite grann som ett kedjebrev, säger Stellan Lundström.
Det mest uppmärksammade exemplet på ett bolag som har kritiserats för att missköta bostäder i Sverige är annars den norska kapitalförvaltaren Acta, känd för möglet och skadedjuren i området Herrgården i Malmö. När två Actabolag nyligen sålde drygt 11000 lägenheter i Sverige gjorde investerarna en miljardvinst.

Det låter som sagt inte speciellt seriöst. Dagens rövare har inte längre en snusnäsduk för nedre ansiktshalvan. I stället har de kläder från Armani och en Breitlingklocka och sexskjutaren har ersatts av en bärbar pc.

En gång i tiden fanns ett samhällsansvar hos de stora företagsledarna. Man ville bidra till att skapa en bättre värld genom sina produkter. Att man sedan tjänade pengar var inget man skämdes för. Och inte något man behövde skämmas för.

Finansvärldens alltmer sviktande moral avspeglar hela samhällets moraliska förfall. ”Att ge sitt liv för en annan” betraktas idag med förakt och löje av många människor (speciellt de som tillhör den s k kultureliten, som jag i mina mer köttsliga stunder brukar kalla kulturdräggen). Dagens hjältar är fotomodeller och sportstjärnor och popartister och programledare i TV och toppekonomer (även om inställningen till de senare är dubbelbottnad). Det får mig att tänka på "Porträtterna", en dikt av 1700-talspoeten Anna Maria Lenngren, som vi på min tid läste i gymnasiet. Ett litet utdrag ger kanske läsaren en idé om vad jag talar om. Den gamla grevinnan skryter inför kammarpigan om sina ”berömda” släktingar och deras storverk. Hon pekar på olika porträtt och berättar:

Hör då – till höger främst, det är min farfars far
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på greska och latin,
och förde med sig hem och skänkt Akademien
en metmask ifrån orienten. -
Nå, den där nästintill (av våda satt i vrån)
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp;
som sju slags stångpiskor fant opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster,
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp;
en hans gravvård resas skall av marmor.

Idag kanske vi skrattar åt en kultur, där man räknades som hjälte efter att man uppfunnit sju nya sätt att knyta håret (stångpiskor). Frågan är dock om vår tids hjältar är så mycket mindre löjeväckande. Ju mer degenererad en kultur är, desto mer degenererade ideal frodas i den. Min beundran av dagens pseudohjältar lyser med sin frånvaro. För mig var Sten Nilsson en sann hjälte. Men så kom han också från en familj av hjältar. Från människor som trodde på och stod för; mod, sanning, rättfärdighet, samhällsansvar, plikt och sann kärlek. Det var som sagt sådana människor som byggde den västerländska, kristna kulturen, därtill inspirerade av Bibelns världsbild. En kultur som nu ser ut att vara på väg in i skymningslandet.
Herre vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta och är sann i tal och tanke.
Den som inte går med förtal, inte vållar sin nästa skada och inte smädar sin granne.
Den som föraktar den förkastlige men ärar dem som fruktar Herren. Den som håller sin ed fast det står honom dyrt.
Den som inte ger lån mot ränta och inte kan mutas att fälla en oskyldig. Den som handlar så står alltid trygg (Ps 15).

tisdag 11 januari 2011

Kulturanto – en mental fruktsallad

Lite äldre läsare har kanske hört talas om esperanto (i Grönköpings Veckoblad kallat transpiranto). Ett konstgjort språk, avsett att bli ett världsspråk, och vilket skulle talas av hela mänskligheten och överbrygga alla språkbarriärer. För 30 år sedan fanns esperantosällskap i vart och vartannat samhälle och många studieförbund hade kurser i esperanto.

Eftersom esperanto var ett konstruerat språk var det väldigt lätt att lära sig. Det fanns inga undantag i grammatiken och alla verb var regelbundna och uttalet var så lätt som det bara var möjligt. Varför då hitta på ett konstgjort språk? Varför inte låta t ex engelska bli världsspråket (vilket ju håller på att ske idag)? De som pläderade för esperanto menade att det fanns problem med att försöka införa ett redan existerande språk som världsspråk. På grund av prestige skulle fransmännen aldrig acceptera engelska som världsspråk och vice versa. Och kineserna skulle antagligen mena att mandarin borde bli världsspråket, eftersom det talas av nästan en miljard människor. Osv, osv. Dessutom är ofta levande språk svåra att lära sig. I mandarin måste man kunna flera tusen skrivtecken för att kunna läsa de allra enklaste texterna. Engelska grammatiken består mest av undantag och för att lära sig tyska måste man mer eller mindre vara logisk matematiker. Vissa språk är dessutom nära nog omöjliga att lära sig uttala perfekt för den som inte lärt sig detta språk som barn.

Således skulle esperanto vara lösningen på Babels torn. Problemet med ett påhittat språk är emellertid att det blir ett fattigt språk, där man kanske kan beställa ost i butiken, men det kan inte vara tillräckligt uttrycksfullt för t ex poesi. Det blir således ett dött språk (och inte bara utdött som latinet), ungefär som att skriva kärleksdikter på C++ (ett populärt programmeringsspåk). Kanske finns fortfarande några enstaka esperantoentusiaster kvar men nu för tiden hör man aldrig talas om esperanto och något världsspråk lär det nog aldrig bli.

Efter denna inledning (läsaren skall snart förstå dess syfte) kommer vi nu till dagens ämne.

I det mångkulturella Europa är man livrädd för att minoriteter skall kränkas. Och kränkt blir man, enligt Europas intellektuella elit, om man kommer från ett icke västerländskt land och exponeras för de europeiska ländernas kultur. Alltså måste vi ligga lågt och göra den judisk-kristna-europeiska kulturen så osynlig som möjligt. Allt detta har jag diskuterat i tidigare bloggar.

Det jag skriver om i denna artikel har ingenting med invandring eller islam att göra. Det jag vill diskutera just nu är européernas självpåtagna, påbörjade nedmontering av sin egen kultur. De flesta invandrare begär inte alls att vi avstår från vår kultur och de blir inte det minsta kränkta när de möter uttryck för t ex svensk kultur i Sverige. Varför vi vill censurera vår egen kultur är för mig en gåta. Kan det ha med dåligt samvete att göra? Fast varför skulle vi ha dåligt samvete med tanke på hur vi öppnat våra gränser och välvilligt tagit emot miljoner och åter miljoner flyktingar i Europa, vilka vi dessutom försörjer om de inte får arbete? För några år sedan såg jag en insändare i tidskriften Vår Bostad (som man tidigare fick gratis när man bodde i HSB) där en kvinna i Göteborg ondgjorde sig över att hon i sitt bostadsområde sett svenska flaggor på vissa balkonger på Svenska Flaggans Dag. ”Vad skall de stackars invandrarna tänka, när de ser detta?” skrev hon. I nästa nummer fick hon svar på tal av flera invandrare, som påpekade att de själva var invandrare och att de tyckte det var fullt naturligt att man hade svenska flaggor på Svenska Flaggans Dag. ”Vilken flagga skulle man annars ha?” skrev en av dem.

Som sagt, jag tror att få invandrare har något emot att den svenska kulturen dominerar i Sverige (och skulle nu någon mot förmodan ha det, så borde vederbörande packa sina väskor och åka hem igen). Snarare tycker nog de flesta invandrare att det är självklart att Sverige domineras av svensk kultur. Men, om vissa invandrargrupper, som t ex muslimer, märker att svenskarna backar och inte står upp för sin kultur, ja då flyttar de fram sina positioner. Och genom att utnyttja vår generösa kränkningslagstiftning kan man komma mycket långt om man tar ett litet steg i taget, vilket jag visat i tidigare bloggar. Detta är mycket olyckligt och påminner om en svag lärare i en stökig klass. Värstingarna märker snabbt att man har en mes som lärare och tar över hela klassrummet. En lärare med en naturlig auktoritet (som inte har något med kön eller fysisk styrka att göra) skapar ett tryggt klimat i klassrummet och värstingarna kan slappna av och trivs dessutom. Jag har arbetat som lärare i över 30 år av mitt liv så jag vet vad jag talar om. På samma sätt kommer en stark kultur och ett starkt samhälle att skapa ett tryggt samhälle, medan en mesig, osäker kultur (som den svenska), som inte tror på sig själv, kanske frestar vissa invandrargrupper att ge sig in på äventyrligheter, ja de kanske till och med börjar inbilla sig att de kan ta över samhället så småningom.

För att återvända till esperanto så tycker jag att den kultur som vi försöker skapa i Sverige påminner väldigt mycket om tanken bakom esperanto. Det är därför jag har börjat kalla dagens svenska kultur för ”kulturanto”. En konstlad kultur som skall vara så lätt som möjligt att komma in i och som inte skall förarga någon (dvs drivkrafterna är liknande som bakom esperanto), och som kanske kan verka trevlig vid en första anblick. I själva verket är en sådan kultur en död kultur. En kultur utan verklig poesi, utan djup och utan liv. Det är bara att titta på underhållningsprogrammen i tv eller på tidningarnas kultursidor så ser man ytlighet, meningslöshet och motsägelsefullhet. Man inbillar sig, i sin självpåtagna kulturspäkning, att invandrarna blir sårade om vi äter skinka i skolan, om vi spelar Evert Taube på radion eller om vi har ägg-och-ansjovissmörgåsar på våra kondis i stället för som idag; ciabattabröd med seranoskinka och mozarellaost på en bädd av ruccolasallad (som tidigare kallades senapskål och ansågs oätlig eftersom den var så besk). Jag kan för övrigt inte minnas när jag sist hörde Evert Taube och liknande på radion. Och det var säkert 10 år sedan jag såg en ägg-och-ansjovissmörgås eller en smörgås med leverpastej och gurka på ett svenska kondis. Förr kunde man få en god kopp choklad med vispgrädde. Det var ju en klassiker. Idag är det få kondis som serverar choklad med vispgrädde och de som gör det använder någonting liknande O’Boy och sprejgrädde och det smakar urrkk. Däremot kan man välja mellan hundra olika exotiska varianter av kaffe (jag gillar många av dessa varianter, men jag gillar också choklad med vispgrädde). Vill man ha klassiska svenska mackor får man stanna till på ett långtradarfik. Chaufförer struntar blankt i vad den intellektuella eliten försöker tvinga på oss. Och säger man ruccolasallad fräser de bara. Tack och lov för långtradarchaufförer och vanliga jobbare!

Jag trodde i min enfald att det mångkulturella köket skulle innebära att det svenska köket utökades med andra spännande kök, och inte att det svenska köket försvann. I skolornas matbespisningar har man visserligen ibland köttbullar och kanske någon gång pannkakor, men det mesta är konstiga röror och grytor, typ thailändsk köttgryta (som dessutom inte ens smakar thailändskt – den innebär snarare en allvarlig kränkning av Thailands heder och ära).

Det problem jag försöker sätta fingret på har således ingenting med invandrare att göra, utan är ett intressant europeiskt fenomen och är kanske något som kännetecknar alla döende kulturer. Jag har på några andra ställen nämnt den brittiske ekonomihistorikern Arnold Toynbee (1889-1975). Denne studerade mycket noggrant 23 av mänsklighetens största civilisationer, deras uppgång, utveckling och fall, och presenterade sina slutsatser i ett omfattande verk på 12 volymer, A Study of History. En av Toynbees teser är att "civilisationer dör av självmord, inte av mord". Hunnerna hade aldrig kunna erövra romarriket när det var på höjden av sin kraft. Romarriket vittrade sönder inifrån genom korruption, perversion, njutningslystnad och att man helt enkelt upphörde att tro på sin egen kultur och kunde därför inte stå emot hunnerna. Det föll ihop som en koloss på lerfötter. På samma sätt hade islam inte kunnat erövra Nordafrika och Mellanöstern 200 år tidigare (dvs på 400-talet – om nu islam hade funnits redan då). Dessa områden dominerades på 400-talet av kristendomen och var fulla av liv och tillförsikt. Några hundra år senare var länderna splittrade och ett lätt byte för muslimernas arméer. Sovjetimperiet knäcktes inte av Västmakternas arméer utan kollapsade av sig självt, precis som romarriket.

När vi tittar på dagens europeiska kultur tycker jag att vi ser liknande tendenser. Vårt förakt för vår egen kultur talar sitt tydliga språk. Vi ser också hur korruption, njutningslystnad och egoism och allt möjligt annat sakta men säkert smyger sig in i vår kultur och fräter upp den inifrån som cancer. För 50 år sedan var svenskar kända utomlands för sin hederlighet och sin höga moral. Det var länge sedan. Idag anser t ex det politiskt korrekta etablissemanget att abort, som i 99 procent av fallen har egoism som drivkraft, är den ultimata kärlekshandlingen – ingen skall ju behövas födas oönskad (jag föddes oönskad men är ändå glad att ha fått leva).

Jag är väldigt förtjust i fruktsallad. Tyvärr finns inga träd som producerar fruktsallad utan det måste finnas människor som odlar äpplen, bananer, apelsiner, vindruvor etc, vilka sedan kan bli ingredienser i en god fruktsallad.
Inte heller skulle det finnas någon världsmusik (där man blandar olika musikstilar) om det inte fanns olika genuina musikstilar som blues, jazz, fado, argentinsk tango, country etc. Dessa kan sedan kombineras till spännande musikupplevelser, vilket som sagt brukar kallas världsmusik. Det är samma sak med kultur. Det mångkulturella samhället, som jag inte är emot, så länge det sköts på rätt sätt, kan vara en spännande blandning av genuina kulturer, som kan växelverka med varandra och inspirera varandra.

Carl Johan Ljungberg skriver följande tänkvärda rader i Världen idag den 3/12 2010:
Vad hindrar oss att hävda att Sverige är gott? Att se med stolthet på vår egen kultur – samtidigt som vi godtar kosmopolitiska värden och vill ansvara för flyktingar som söker sig hit.
Att rätten, tron och konsten har fått ett hem hos oss och därmed en klädnad som inte helt liknar något annat, är saker om vilka många forskare vittnar. Vårt arv är, rätt insett, vår väg till klokhet och insikt.
Först i tryggheten inför det egna blir vi dessutom goda världsmedborgare.
Är det så svårt att fatta?

Man brukar ju säga att för att älska andra måste man först kunna älska sig själv. På liknande sätt måste man först ha ett eget språk innan man kan börja lära sig andra språk. Kanske måste vi människor ha den trygghet och det sammanhang som en gemensam kultur ger oss, för att vi skall kunna acceptera och växelverka med andra kulturer.

Man kanske genom genteknik skulle kunna ta fram någon frukt som är en blandning av alla de frukter som brukar ingå i fruktsallad. Men denna frukt skulle inte upplevas eller smaka som fruktsallad. Det fina med fruktsallad är nämligen att den består av många olika, välidentifierade frukter, som tillsammans bildar en helhet, men där man ändå kan urskilja varje frukt. På liknande sätt blandar en skicklig ljudtekniker de olika instrumenten så att man hör varje instrument för sig och samtidigt uppfattar helheten. Det är det som kallas konst. En klåpare till ljudtekniker lyckas blanda ihop alla instrument till en kakafonisk röra, där man inte urskiljer någonting alls.
Läsaren kanske förstår vart jag vill komma. Jag tror på mångfald. För mig innebär mångfald inte enfald, dvs att man blandar ihop allting till en icke identifierbart massa. Tänk en skicklig kock som lagat till en fantastisk måltid. Nu mal vi ner hela måltiden (förrätt, varmrätt, efterrätt, drycker, kaffe etc) i en kvarn och blandar det noga i en mixer till en flytande röra, vilken vi sörplar i oss med sugrör. Detta, käre läsare, är den gastronomiska motsvarigheten till kulturanto.

Vart tog min ägg-och-ansjovismacka vägen? Jag bara undrar.

lördag 8 januari 2011

Al-Idiotía

Antag att det fanns en kristen rörelse, låt oss kalla den ”al-Idiotía”, som hade anhängare utspridda över vår planet, och som mördade tusentals och åter tusentals människor varje år. Sprängdåd här, lönnmord och kidnappningar där. Och som dessutom hotade alla som kritiserade deras version av kristendomen med halshuggning (och även genomförde detta hot när det var möjligt). Och som inte det vore nog, också försökte förbjuda yttrandefriheten i Västvärlden genom hot om våld och självmordsbombningar och som mördade alla som lämnade den kristna tron (för att t ex bli muslimer eller ateister). Hur skulle den ca en miljard kristna som finns runt om i världen ställa sig till detta?

Jag tror att jag med mycket stor säkerhet kan förutsäga kristenhetens reaktion inför en sådan ondskefull sekt. Vi skulle se ett massivt, totalt fördömande av al-Idiotías handlingar och även av al-Idiotía själv. Tiotusentals präster, biskopar, lekmän etc skulle säga och skriva och predika, ”Förbannelse över den som mördar i Guds namn!!! Förbannelse över al-Idiotía och dess ledarskap (enligt Bibeln har vi kristna auktoritet både att välsigna och att förbanna)!” Al-idiotia skulle förlora allt stöd från kristna utanför gruppen, och då även från människor som i och för sig sympatiserade med vissa delar av al-Idiotías agenda (kanske ingår där att strida mot globalisering eller miljöförstöring), eftersom enligt den kristna tron ändamålet aldrig helgar medlen. Människor är inte verktyg för att uppnå ett mål. Individen är inte ett medel utan är målet för Guds syften! Kristendomen handlar om individer och inte om ”mänskligheten” i en vidare bemärkelse. Gud älskar inte mänskligheten, Gud älskar varje människa, dvs dig och mig. Att använda onda medel för att skapa en bättre värld är inte tillåtet enligt den kristna tron. Och dessutom är det omöjligt. Man kan inte skapa en bättre värld genom ondskefulla handlingar, eftersom grunden för den nya världen då bygger på ondska, vilket gör den perverterad, hur gott tänkt det hela än var från början (därför kunde inte kung David, trots att han var ”en man efter Guds hjärta”, bygga judarnas Tempel – han hade blod på sina fingrar). Eftersom t ex Sovjetstaten föddes ur terror och mord, kunde den aldrig frigöra sig från våldets förbannelse, och kännetecknades därför av våld och död och förtryck ända tills denna onda hydra kollapsade av sin egen tyngd.

Som sagt, en grupp som al-Idiotía skulle fördömas enhälligt av kristenheten, eftersom mord och våldshandlingar och terror är hundraprocentigt, totalt, absolut oförenliga med Jesu Kristi undervisning.

Visst har det förekommit avarter inom kristendomen, som t ex Wacosekten i Texas och Jim Jones sekt i Guyana, där 913 medlemmar, varav 276 barn, begick självmord (delvis med våld tvingade därtill) på order av sin ledare. Men dessa avarter har fördömts av andra kristna i enlighet med vad jag skriver ovan. Deras ledare har inte haft någonting med Jesus att göra (även om dessa ledare ofta påstått sig vara Jesus själv återfödd eller något liknande) och deras lära har varit helt oförenlig med Jesu undervisning. Man är inte kristen för att man säger sig vara kristen eller för att man är med i en kristen församling eller för att man är döpt. Man är kristen för att man lyder sin Herre och Mästare – Jesus Kristus.

Nu finns ingen världsomspännande kristen grupp som heter al-Idiotía. Men det finns en världsomspännande muslimsk grupp som heter al-Qaída. De begår precis de vidriga våldshandlingar jag skriver om ovan (det finns för övrigt en uppsjö av liknande grupper; Muslimska Brödraskapet i Egypten, Al-Shabaab i Somalia etc, etc). Ofta hävdas att man måste skilja mellan islamismen (typ al-Qaída) och islam. Jag är tveksam till om detta stämmer. Om det vore lika stor skillnad mellan den islam som uppenbaras i islams heliga skrifter och islamismen som det är mellan den kristendom som uppenbaras i Bibeln och t ex Wacosektens version, skulle vi förvänta oss ett totalt och enhälligt fördömande av islamismen från den absoluta majoriteten av muslimer. Något sådant förekommer inte överhuvudtaget. Tvärtom så kan man misstänka att den absoluta majoriteten av världens muslimer mer eller mindre sympatiserar med islamismen (enligt den svenske muslimen Muhammed Omar – tidigare svenska medias gullegris – är islamismen den enda sanna tolkningen av islam).

Många muslimer, som egentligen innerst inne tar avstånd från islamisternas våld, har samtidigt dåligt samvete för detta. Något som skymtar fram i intervjuer och i andra sammanhang. De är övertygade om att de själva är dåliga muslimer, ja rent av avfälliga, medan de tror att islamisterna är de riktiga muslimerna, vilka tar sin tro på allvar och är beredda att dö för den (ungefär som att avfälliga kristna ibland har dåligt samvete för att de inte är lika radikala som man är på Livets Ord). Därför har islamisterna ett indirekt stöd även från många muslimer, som rent förnuftsmässigt avskyr våld och terror, men som ändå inte kan förmå sig att fördöma islamismens våldsdåd. Man lever i en slags schizofren verklighet, där man både avskyr och beundrar islamisterna.

Detta är mycket farligt, eftersom det påminner om utvecklingen i Tyskland före Andra Världskriget, där vanliga tyskar skämdes för sin bristande nationalism när de såg nazisterna tåga på gatorna. De avskydde kanske nazismens våldsexcesser men sveptes ändå med på vågen. Facit blev historiens dittills värsta krig med över 50 miljoner döda. Tyvärr ser jag ett liknande scenario i Europa inom maximalt 50 år. En total katastrof för vår kontinent. Det finns egentligen bara tre möjliga scenarios;
Nummer ett är att européerna böjer sig under islam (kanske sker detta naturligt genom att Europas majoritet så småningom kommer att vara muslimer) och tillåter sharíalagen att styra och därmed låter Europa regredera till medeltidens mörker (eller egentligen något ännu värre, eftersom medeltiden inte enbart var så mörk som vi ofta föreställer oss).

Nummer två är att européerna inte böjer sig under islam. Detta kommer förmodligen att leda till historiens blodigaste inbördeskrig, eftersom fienden bor mitt ibland oss. Under Andra Världskriget kunde man flyga över till Tyskland och bomba och sedan flyga hem igen och dricka te. Fienden bodde där och vi bodde här och det var enkelt att skilja på vän och fiende. Vid inbördeskrig kanske fienden bor i våningen ovanpå mig. Inbördeskrig är därför alltid mycket blodigare och grymmare än konventionella krig.

Den tredje möjligheten är att muslimerna får möta Jesus Kristus och förstår vem som är den Levande, Sanne Guden, och därmed förvandlas till fredsälskande Jesusanhängare. Muslimer är ofta mer hängivna sin tro än vad kristna är, och om och när islam faller och muslimerna blir kristna, kommer de att bli till en välsignelse för hela världen.

Innerst inne tror och hoppas jag att det sista alternativet är det som kommer att bli verklighet.

Någon kanske tänker, ”Ja men tänk om det finns ett fjärde alternativ, nämligen att muslimerna så småningom accepterar och anpassar sig till Europas kultur!” Tyvärr tror jag inte detta är möjligt, även om jag skulle önska att det vore det (islams heliga skrifter förbjuder att muslimer integreras i icke-muslimska samhällen – se nedan!).

I samband med självmordsbombningen i Stockholm strax före jul, tog en imam i Stockholm avstånd från detta dåd. Och det är ju bra. Frågan är bara om han menar det han säger. Kanske gör han det. Kanske inte. Det tragiska är att vi aldrig kan veta om en muslim talar sanning, eftersom det, enligt hadítherna, är obligatoriskt för en rättrogen muslim att ljuga om detta gagnar islam. Vi läser följande i sharíalagen (Reliance of the Traveller, sammanställd av Ahmad ibn Naqib al-Misri, r8.2):
Talet är ett medel för att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och genom att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av att ljuga. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen, är det tillåtet att ljuga om att uppnå målet är tillåtet, och obligatoriskt att ljuga om målet är obligatoriskt [fetsil tillagt av mig].

Observera, det är inte jag som skriver så eller hittar på. Så står det i sharíalagen, som utgör en sammanfattning av hur Koranen, hadítherna etc skall tillämpas, och som är obligatorisk att följa för varje rättrogen muslim. Så tyvärr kan vi aldrig lita på vad en rättrogen muslim säger och inte heller vad han eller hon lovar (något som Israel fått lära sig ”the hard way”). Det är ett stort problem och något som vi måste ta hänsyn till när vi förhåller oss till islam.

I samband med självmordsdådet i Stockholm har flera s k intellektuella i Sverige (som givetvis alla är framstående solister i Godhetskören) påtalat att muslimer alls inte behöver be om ursäkt för islamistiska terrordåd. Jag håller helt och hållet med om detta. Det finns ingen anledning varför muslimer, som inte sympatiserar med terrordåd, skulle be om ursäkt för islamistiska terrordåd, lika lite som kristna behöver be om ursäkt för det som skedde i Knutby eller i Waco (eftersom detta inte har någonting med kristen tro att göra). Men jag talar inte om att be om ursäkt! Jag talar om att ta avstånd från. Att öppet deklarera att detta inte är islam!!! Med tanke på att al-Qaída gör anspråk på att vara de enda sanna uttolkarna av Koranen, borde det ligga varje muslim varmt om hjärtat att låta världen veta att al-Qaída har fel. Om de nu har fel?.

När man som kristen läser om exempelvis Knutby och liknande känner man att man vill ställa sig på torget och skrika för full hals, ”Detta är inte kristendom – det har ingenting med Jesus Kristus att göra!” Den öronbedövande tystnaden från muslimskt håll när det gäller terror talar därför sitt tydliga språk. Om al-Qaídas etc handlingar vore oförenliga med islam och ett brott mot fridsreligionen islams heliga principer, varför tar inte hela islamvärlden enhälligt och högljutt avstånd från dessa gruppers vidriga, stinkande, djävulska terrordåd? Man behöver givetvis inte göra det, men det är förvånande att man inte gör det (undantag finns, men de är oerhört få). Om nu islamistisk terror vore att häda Allah, som det måste vara om Allah är fridens och kärlekens Gud, borde tusentals imamer, mullor etc utfärda fatwor på löpande band (vilken korankunnig muslim som helst kan göra detta) mot islamisterna, där de döms till döden för hädelse, och där man förklarar att när en självmordsbombare vaknar upp på andra sidan så möts han inte av 72 mörkögda, högbarmade, sköna jungfrur utan av Djävulen själv, som säger ”Välkommen till Helvetet!” Salman Rushdie dömdes ju till döden för hädelse genom en fatwa utfärdad av Ayatollah Komeinih (Irans ”befriare”). Är Allah verkligen så god som många muslimer påstår, ja i så fall måste islamisternas våldsdåd vara en oerhört mycket värre hädelse än Rushdies. Varför då denna tystnad?

Apropå hädelse så mördades 4/1 2011 Salman Taseer, guvernör i Punjab. Varför mördades han? Jo, han arbetade mot Pakistans hädelselagstiftning (som stipulerar dödsstraff för hädelse av islam och Profeten) och försökte bl a att få dödsdomen mot den kristna kvinnan Asia Bibi hävd. Asia Bibi är dömd till döden för att ha hädat Muhammed. Bl a så påstås det att hon sagt att Koranen är falsk, vilket jag (och alla andra bibeltroende kristna – kan det finnas några andra kristna?) också tror att den är – med falsk menar jag då att den inte är den Sanne Gudens uppenbarelse (personligen så tror jag att det var Muhammed som hittade på Koranen).

– Men Krister, så kan du väl inte säga! Det är ju kränkande mot muslimerna. Vad har du rätt att tro att du har monopol på sanningen?

– Muslimerna anser att Bibeln är falsk (och tror sig dessutom ha monopol på sanningen). Dvs de menar att den ursprungliga Bibeln var sann, men att den gått förlorad och att vi idag har en falsk Bibel (skälet till detta är att Koranen erkänner att Bibeln är given av Gud, men samtidigt stämmer inte Koranen med Bibeln, alltså måste dagens Bibel vara förvanskad – detta är mycket osannolikt eftersom vi har originalhandskrifter av GT från 250 f Kr och dessa stämmer helt och hållet med dagens Bibel). Om nu muslimerna anser sig ha rätt att säga att den kristna Bibeln är falsk, måste väl jag ha rätt att försvara min tro, och dessutom att säga att Koranen är falsk. Eftersom Koranen motsäger Bibeln på avgörande punkter kan både inte vara sanna samtidigt. Är Koranen sann är den Bibel vi har idag falsk och vice versa.

För att fortsätta på temat Taseer, så sågs denne som en av Pakistans mest betydelsefulla politiker. Han visste vilka risker han tog genom att hjälpa Asia Bibi och sade nyligen att han inte skulle backa om han så skulle bli ”the last man standing (den siste att stå upp)”. Tyvärr är människor av Taseers kaliber sällsynta, både i islamvärlden och i Västvärlden. Extra otäckt är att han mördades av sin egen livvakt (han träffades av 26 skott), vilket visar hur svårt det är att skydda sig mot den här typen av fanatism. Livvakten överlämnade sig själv till polisen efter dådet och sade, ”Salman Taseer är en hädare och det här är straffet för en hädare”.

Taseers mördare, som heter Qadri, tycks nu ha blivit något av en idol i Pakistan. Han får blommor sända till fängelset och flera framstående advokater har erbjudit sig att försvara honom. Före mordet hade en mulla utfärdat en fatwa, i vilken Taseer förklarades vara en hädare. Därmed var det tillåtet för varje muslim att döda honom. Om Qadri, som för övrigt strålar av gott samvete efter väl förättat värv, döms enligt sharíalagen, vilket är fullt möjligt, kommer han med all sannolikhet att bli helt frikänd (eftersom han följt denna lag då han mördade en "hädare")! Det råder ingen som helst tvekan om att detta påminner starkt om overtyren till Andra Världskriget. Både i Tyskland och Japan mördades, redan innan dessa länders kriminella ledare fick makten, motståndare till det som höll på att hända (annars kanske det som hände inte hade hänt). Dessa mord utfördes av olika grupper med anknytning bl a till militären. Man hotade till och med att mörda Japans kejsare (som ansågs vara gudomlig) om denne motsatte sig det kommande kriget. Om någon av dessa mördare greps, fick de nästan alltid mycket milda straff och blev snabbt frigivna, långt innan de avtjänat sitt straff. En tillräckligt brutal och hänsysnlös och fantatisk ideologi är nästan omöjligt att stoppa när den tillåtits att växa sig för stark.

Det som sker just nu i Pakistan är knappast hoppingivande, speciellt om man betänker att Pakistan ändå anses vara ett av de mer liberala islamländerna i världen. De progressiva krafter som faktiskt finns i Pakistan (Taseer var en av dem) tycks ha små möjligheter att stå emot fundamentalisterna. Tänk om fundamentalisterna tar över Pakistan och får tillgång till kärnvapen! Vad kommer att hända då? Varken jag eller läsaren vill nog ens en gång tänka på detta scenario. När ondskan fått ett sådant fäste som den fått i länder som Pakistan (det är ungefär som den kritiska massan vid kärnexplosioner) är den nästan omöjlig att stoppa, utan den måste löpa linan ut. De som leder denna utveckling är det muslimska prästerskapet, som har massorna i sina händer (precis som Hitler). De muslimer som står på det godas sida borde avsätta de mullor som förför massorna, och tunnla dem in i ett annat universum via något veck i hyperrymden. Men förmodligen är det för sent för Pakistan.

Man skulle förvänta sig att den som gör Allah till en mördargud (genom att mörda i Allahs namn), vore en hädare i muslimernas ögon. Men hädare är tydligen den som tar avstånd från mord i Allahs namn. Jag tänker mig när islamisterna en vacker dag ringer på min dörr och jag öppnar och de skriker, ”Du har påstått att islam är en mordisk religion och därför skall vi mörda dig för att visa att islam inte är en mordisk religion utan att islam är kärlekens och fridens religion!” Vad säger man inför en så övertygande logik?

Under de senaste månaderna har vi läst om fruktansvärda illdåd mot kristna i Irak. I den syrisk-katolska domkyrkan i Bagdad mördades runt 50 personer och många fler skadades när fem ynglingar beväpnade med automatvapen sköt vilt omkring sig medan de ropade ”Allah akbar! (Allah är stor – deras handlingar tyder dock på att Allah är synnerligen liten)”. I Egypten mördades på nyårsnatten 23 medlemmar i Koptiska Kyrkan av medlemmar i Muslimska Brödraskapet. Om Allah nu verkligen är den fredens och kärlekens Gud som muslimerna hävdar, varför läser vi inte dagligen och överallt om muslimer som tar avstånd från attentat av den här typen? Det är väldigt enkelt att besvara denna fråga. Det står i hadítherna att araber måste bli muslimer eller dö (kristna icke-araber har rätt att behålla sin tro om de lever som dhimmis, dvs i ett slags slavliknande förhållande till muslimerna – se citat i tidigare bloggar). Det är det som är det tragiska. Islamisterna representerar tyvärr islam (tycks det i alla fall som), medan Jim Jones i Guyana inte representerade den kristna tron på något som helst sätt.

Tyvärr är Sverige en del av det onda. Vi skickar tillbaka irakiska kristna på löpande band, trots att dessa riskerar att mördas om de återvänder. Samtidigt tycks vi inte ha några som helst problem med att släppa in horder av muslimer i vårt land. Det råd som Reinfeldt och Bildt och höga chefer på Invandrarverket ger de irakiska kristna som skickas tillbaka är, ”Ligg lågt! Ni behöver ju inte skylta med er tro och dra på er onödig uppmärksamhet.” Tänk när människor flydde hit från kommunistblocket under kalla kriget. Inte skickade vi tillbaka dem och sedan sa, ”Ligg lågt! Ni behöver ju inte skylta med att ni inte tror på kommunismen”. Varför behandlar vi då kristna irakier annorlunda? Och det är precis detta som är huvudfelet med vår invandringspolitik, nämligen att vi till stora delar släpper in fel människor. Skillnaden mellan vår behandling av flyktingar från forna östblocket och kristna flyktingar från Irak heter – ondska! Det är ingenting annat än ren, djävulsk ondska!

Ondska är också förklaringen till vår behandling av Israel. Just nu skyller nästan alla svenska media på Israel för att fredförhandlingarna mellan Israel och palestinier avstannat. Detta är helt fel. Det är inte israelerna utan palestinierna som avbrutit förhandlingarna och som nu ställer orimliga krav på Netanyahu för att fortsätta förhandlingarna. Det låter så bra när svenska media förklarar att bara judarna slutar bygga ut sina bosättningar på Västbanken så kommer palestinierna att åter sätta sig vid förhandlingsbordet. Det är helt missvisande. Abbas kräver förutom byggstopp ett accepterande av 1967 år gränser, vilket skulle innebära att stora delar av Jerusalem skulle komma i palestinska händer, och då bl a Västra Muren. Judar skulle sedan förbjudas att besöka denna. När Jordanien härskade över Östra Jerusalem mellan 1948 och 1967 var Västra Muren soptipp och latrin!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vad skulle svenska media säga om judarna gjorde om al Aqsamoskén till latrin?! Det vet vi alla vad de skulle säga. De flesta journalister skulle förmodligen dö av ett plötsligt uppstående megahögt blodtryck. Ögonen skulle vändas ut och in så man bara såg ögonvitan och fradgan skulle skumma runt munnen (är det någon som sett filmen Exorcisten?). Ovanpå detta kommer det omöjliga kravet att över 4 miljoner palestinska ”flyktingar” skall få återvända – inte till det palestinska området, utan till Israel! Det är ju inte seriösa förhandlingskrav överhuvudtaget. Och det bevisar att det inte går att förhandla med islam. Målet för islam är att härska över hela världen och förhandlingar kan inte förhindra detta, bara fördröja.

Om nu svenska journalister verkligen vill att en palestinsk stat skall bildas, borde de i stället uppmuntra palestinierna att komma med realistiska krav. Att de inte gör det visar att de svenska journalisternas hat mot Israel är oändligt mycket starkare än deras omsorg om det palestinska folket. En sak är säker, judarna gick som slaktfår in i gaskamrarna utan att göra motstånd. Det gör de aldrig om. Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig! Aldrig någonsin!

Avkulturaliseringen av Västvärlden fortsätter. Låt mig ta ett riktigt smaskigt exempel (det är nästan svårt att tro att det kan vara sant). En muslimsk familj i Spanien har anmält sin sons lärare sedan denne under en geografilektion berättade att det kalla, torra vädret i Trevelez (Granada) är lämpligt för att göra lufttorkad skinka (som är en av Spaniens mest kända matprodukter). Enligt vad sonen själv berättar i ett tv-inslag så sade han då till läraren, "Magistern, kan du låta bli att nämna grisar i min närvaro?" Läraren svarade då (i pojkens version), "att om jag inte gillade detta kunde jag återvända till mitt land". Efter anmälan åkte polisen till högstadieskolan för att förhöra läraren. Denne är nu åtalad för kränkning motiverad av främlingsfientlighet (Spanien är faktiskt till och med mer politiskt korrekt än Sverige). I en tv-intervju berättar läraren, José Reyes, vad han egentligen sade, "Här i klassen finns det 30 elever och en av dem måste anpassa sig till de 29 andra och inte de 29 andra till denna enda. Och om du inte accepterar den undervisning och kunskap som vi förmedlar i denna skola, har du alltid möjlighet att välja en annan skola." Enligt vad pojken själv säger mår han nu dåligt och har svårt att komma upp på morgnarna och också att koncentrera sig (intervjun kan ses här – rubriken stämmer dock inte, eftersom den påstår att Interpol är inkopplad, vilket är fel).

Jag kan för övrigt nämna att strax före jul så lanserade en bannlyst islamistisk hatgrupp i England en landsomfattande kampanj mot julen, som de betecknar som ond. Jag undrar hur länge vi får ha kvar vår jul i Sverige? I flera tidningsartiklar har man kunna läsa om att irakiska kristna i år försökte vara så diskreta som möjligt i sitt julfirande, för att inte stöta sig med Herrefolket (dvs muslimerna). Är detta det öde som också väntar oss?

På John Bauergymnasiet (en friskola) i Hässleholm serverade man vid höstterminens slut 2010 ett julbord. Dessvärre saknades (enligt bloggen Politiskt Inkorrekt) en hel del traditionella rätter, bl a så hade skinkan ersatts med kalkon. Klassiker som revbensspjäll, rödbetssallad, ål (vilket speciellt i Skåne är ett måste på julbordet) och Janssons frestelse saknades också. Däremot fanns ett antal halalrätter på bordet. Visst, jag menar inte att man inte skall ta hänsyn till att det finns muslimer bland eleverna. På samma sätt som att man har speciell mat för vegetarianer, elever med laktosintolerans etc så kan man ha speciell mat för muslimer. Men inte på bekostnad av den svenska julmaten!!!! Det är absolut fel och bäddar dessutom för ett ökande invandrarhat. Vi bor i faktiskt i Sverige och det kan aldrig vara fel att äta svensk julmat i Sverige. Ett folk som skäms över sin egen kultur, förtjänar inte att ha en egen kultur.

Medans jag ända retar upp vissa läsare kan jag ju lägga lite mer ved på brasan. Media har under sista veckan berättat om den 18-årige Abudala Karim, som nyligen greps när han uppenbarligen var på väg att genomföra en självmordsbombning i Uganda. Med honom fanns bl a den kvinnliga Al-Shabaabledaren Muhammed (jag visste inte att kvinnor kunde heta Muhammed) Abudinasia. Den sistnämnda är efterlyst internationellt för terrorism. Abudala, som bor i Sundsvall, kom till Sverige som ensamkommande flykting”barn” (talibarn kanske). Som sagt.

Första december 2010 laddade sheik Yousef Al-Qaradhawi, som är ledare för International Union of Muslim Scholars, upp en fatwa på sin hemsida som uppmanar muslimer att emigrera om de inte fritt kan praktisera sin religion i de islamska länder i vilka de bor. Fatwan varnar dessa emigranter för att vakta om sin muslimska identitet så att de inte assimileras in i ett icke-islamskt samhälle.

De skönsjungande medlemmarna i Godhetskören brukar sjunga så vackert om det mångkulturella samhället och muslimerna som bara längtar efter att assimileras i den svenska gemenskapen. Det är bara en vacker dröm och inget annat. En rättrogen muslim är, som vi sett ovan, förbjuden av sin tro att assimileras i ett icke-muslimskt samhälle. Enligt sharíalagen får han inte ens ha icke-muslimska nära vänner.

Det är i och för sig sant att ortodoxa judar inte heller vill assimileras i andra kulturer. Skillnaden är att judar inte hotar de länder de bor i. De försöker inte hindra yttrandefriheten, de hotar inte människor som kritiserar judendomen och de är lojala mot de länder de bor i. Många tyska judar deltog t ex i Första Världskriget på Tysklands sida. Tusentals dog och många av dem fick Järnkorset (en av Tysklands högsta utmärkelser för tapperhet). Det förekom att SS-soldater ryggade tillbaka när de föste in judiska män i tågen österut och såg att en del av dessa bar järnkorset runt halsen. Det måste ha lett till vissa funderingar.

Karin Wiborn, missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet, säger i Världen idag (29/12 2010),
För mig har året präglats av frågor kring skärningen mellan muslimer och kristna efter en resa till Syrien som jag gjorde med Sveriges Kristna Råd. Tankarna kring detta förstärktes efter självmordsbombaren, som kom från Tranås liksom jag. Det behövs dialog mellan islam och kristendom…

Ja tänk om det vore så enkelt! Dialog mellan islam och kristendom. Och det är ju så man skall säga om man skall applåderas av Godhetskören. Tyvärr är en sådan dialog utesluten, eftersom den enbart kommer att handla om detaljer när det gäller hur islam skall ta över den kristna världen (precis som Chamberlains dialog med Hitler handlade om hur Hitler skulle ta över världen och göra engelsmännen till slavar under nazisterna – fast det förstod ju inte Chamberlain). Det går inte att ha någon dialog med ondskan. Det är lika bra att inte ens påbörja en sådan. Det finns tack och lov muslimer som vill samexistera med kristna, sida vid sida, och de kan vi försöka ha en dialog med. Frågan är bara hur många de är. Jag misstänker att de utgör en ganska liten minoritet (som dessutom inte lever efter sin tro – Jihad är befalld för alla muslimer), som inte har speciellt stort inflytande. Det skulle dessutom kännas mer hoppingivande om de muslimer som säger sig vilja samexistera med andra kulturer, kraftfullt och öppet tog avstånd från all terrorism som begås i Allahs namn. Det skulle visa att det i alla fall finns en möjlighet att tolka Koranen annorlunda än vad islamisterna gör. Tyvärr tycks det vara oerhört svårt för muslimer att utåt kritisera andra muslimer (bl a av skäl som jag nämnt ovan). Något som gör att det knappast finns något hopp för en meningsfull dialog.

Till sist, en insändare i Uppsalatidningen (Uppsalas gratistidning med annonser) 30/12 2010-6/1 2011:
Varför skall vi sota för Vilks dårskap?

Har vi i vårt högmod gått för långt? Varför blir vår frihet ofrihet? Varför börjar bomberna falla i vårt land? Varför trigga till hat mellan folk och religioner?
Varför är Lars Vilks så feg? Han borde ta sin beundrarskara med sig till Mellanöstern och där missionera för det fria ordet. Där kan han visa sin s k konst på gator och torg.
Varför skall vi få sota för hans dårskap? Jag stöder inte den sortens yttrandefrihet som blir till översitteri och hat mellan jordens folk.
Låt oss leva i fred med alla religioner som omger oss.

Intressant logik, eller snarare brist på logik. Upphovsmannen till denna insändare tänker helt fel. I Mellanöstern finns lagar som bl a skyddar islam mot hädelse. Där är det således i lag förbjudet att överhuvudtaget avbilda Profeten Muhammed. Om Vilks skulle resa till något land i Mellanöstern är han givetvis skyldig att följa lagen där (oberoende av vad han tycker om den). Och om han bryter mot lagen där blir han med all rätt straffad och får skylla sig själv. På samma sätt är muslimer som kommer till Sverige skyldiga att följa svensk lag. Och enligt svensk lag har vi yttrandefrihet och det är tillåtet att kritisera religioner, inklusive islam. Det Vilks konstverk och Jyllandspostens muhammedkarikatyrer försöker visa, är att muslimer inte accepterar den yttrandefrihet som vår lag garanterar oss. Felet ligger inte hos Vilks utan hos de muslimer som inte kan acceptera svensk lag. Ingen har bett dem att komma hit och passar inte våra lagar är det bara att flytta någon annanstans. Så enkelt är det. Insändaren frågar sig ”Varför blir vår frihet ofrihet?” Svaret är mycket enkelt. Därför att islam inte accepterar frihet, och islams prästerskap vill införa samma förtryck här som i de muslimska länderna. Svaret på frågan ”Varför trigga till hat mellan folk och religioner?” är att Koranen och hadítherna uppmanar muslimer att förakta alla andra religioner. Problemet ligger helt och hållet hos islam. Därför måste de muslimer, som inte kan acceptera att muslimer konverterar till andra religioner, eller att Muhammed avbildas på olika sätt, eller att kvinnor har samma rättigheter som män, eller att vi äter julskinka, ändra sig eller flytta. Vi har ingen anledning att ändra oss. Vilks står inte för översitteri och hat. Översitteri och hat är islamisternas adelsmärke!

Insändaren ger Vilks skulden för islamistiska terrordåd. Det är ungefär som att ge den 17-åriga flickan, som blev våldtagen när hon var ute och promenerade, skulden för våldtäkten. ”Hon hade ju så kort kjol…”. Ja den har vi hört förut.

lördag 1 januari 2011

Några ytterligare nedslag i verkligheten...

Jag vill börja med att be om ursäkt för min föregående blogg. Av ett rent förbiseende nämnde jag där Jesus Kristus i samband med min julhälsning. Jag tänkte då inte på hur kränkande detta måste upplevas av ateister och anhängare av andra religioner än den kristna. Så jag bättrar mig och säger:

Happy Non-denominational Midwinter Festival!
(God Ickereligionsrelaterad Midvinterfest)

Hoppas att du fick många fina vinterpresenter!

Så där ja, nu har jag ställt allt tillrätta. Läsaren kanske tror att jag skämtar. Ånej, det är blodigaste allvar. Vem skulle vilja kränka människor? Inte jag i alla fall. Här har vi mycket att lära av Diskrimineringsombudsmannen (DO), som ju är professionell på att inte kränka. I DN den 3/12 2010 kunde man läsa en artikel om DO, signerad Hanne Kjöller, med rubriken ”Diskriminering: Hur länge tänker regeringen blunda för en myndighet i fritt fall?”
Anställda hos diskrimineringsombudsmannen, DO, får inga julklappar. De får en vinterpresent. Inte heller ordnar myndigheten någon julfest. De håller decemberfest.
En rolig anekdot eller talande för hela verksamheten? Det lutar onekligen åt det senare.
För fruktar man att en julklapp på en svensk arbetsplats kan uppfattas som diskriminerande blir liksom inget diskrimineringsärende för litet.

Visst skall vi skämmas för julen och allt annat som är svenskt, eller hur? Fy skäms på oss som inte redan har utplånat vår egen kultur! Nu måste vi lägga manken till 2011. DO har många viktiga saker att göra under våren. Se till att Evert Taube förbjuds i radio och tv (han lovsjunger ju den vackra svenska skärgården och vackra svenska flickor.., och vad skall de stackars invandrarna tänka när de hör det?!). Ta bort korset i svenska flaggan. Införa fängelsestraff för den som sjunger ”Du gamla du fria...” Visst är det hemskt att ha en nationalsång – det finns det ju inget annat land i världen som har, eller hur? Och efter det geniala snilledraget att döpa om julen till decemberfest och julklappar till vinterpresenter, är det nu dags för DO att på allvar ta itu med påsk och pingst. Och så får vi inte glömma att förbjuda ägg och ansvjovismackor och semlor. Jaja, det finns sannerligen mycket att göra för DO innan Sverige är fullständigt avkulturaliserat.

Nu följer några iakttagelser som tyvärr bekräftar det jag skriver ovan och i andra bloggar och artiklar:

1. På julaftonen tittade jag tillsammans med en god vän på årets Julkonsert i Slottskyrkan, där kungafamiljen var närvarande. Erland Ros, pastor i Hovförsamlingen, var inledningstalare. Han inledde med orden, ”En gammal, mycket klok kinesisk filosof för mycket länge sedan – Kon Fu Tse hette han....” och sedan gavs ett tämligen innehållslöst citat av Konfuzius (något om att det är bättre att tända en liten lampa än att förbanna mörkret – och det kan vi ju alla hålla med om). Därefter kom den käre hovpastorn in på ”Lågan från Betlehem”. Med denna avses en låga som brunnit i Födelsekyrkan i Betlehem ända sedan 500-talet ”efter Kristus” (detta var f ö enda gången namnen Jesus eller Kristus nämndes). Han berättade att sedan 1986 har scouter tänt ett ljus på den lågan och transporterat det tända ljuset till olika länder (ungefär som den olympiska elden). Detta har fått det fyndiga namnet ”Fredsljuset från Betlehem”, och som den goa pastorn sa så skall ”vi ta till oss den lågan i vårt inre” – ”den lågan skall bli ett ljus för gemenskap, för förståelse, för vänskap och för tolerans”. Visst är det fint! Vackra ord, men knappast ord som befriar oss från egoismens och ondskans förbannelse. Därtill krävs övernaturlig pånyttfödelse. Ros fortsatte:

Den store scoutledaren Baden-Powell har några tänkvärda ord till oss alla. ”Försök att lämna denna värld något bättre än när du kom in i den.” Nu bär 7 scouter från Roslagsnäsby Scoutkår in fredslågan från Betlehem. Den skall placeras på vårt altare.

Därefter spelades och sjöngs ett antal kända och älskade julmusikstycken (jag förväntar mig att DO tar itu med detta till nästa vinterfest). Musiken var överlag mycket bra och speciell bra var hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson (baryton), som jag aldrig hört tidigare och som var så bra att jag blev helt överväldigad (här är jag allvarlig). Sedan läste Kronprinsessan Victoria julevangeliet med stor inlevelse (man fick intrycket av att hon trodde betydligt mer på detta än hovpastor Ros). I ärlighetens namn skall erkännas att överhovpredikanten på slutet höll en predikan som var ganska bra, även om också han lyckades undvika att nämna namnet Jesus.

Att vare sig orden Jesus eller Kristus nämndes en enda gång under denna julgudstjänst/konsert måste betraktas som mycket anmärkningsvärt. Bibeln talar om att människor skall profetera i Jesu namn, driva ut demoner i Jesu namn, göra underverk i Jesu namn (Matt 7:22). Matt 12:21 säger ”Och hans namn skall ge folken hopp”. Matt 18:20 säger, ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” för att nu ta några få exempel på vad Bibeln har att säga om Jesu namn. För mig är det ofattbart att man kan ha en julkonsert i en kyrka, och där predika om julen, utan att nämna namnet Jesus i klartext. Pastor Ros inledningstal framstår som nästan ofattbart. Han citerar således en kinesisk filosof och Baden-Powell (det är inget fel på någon av dem i sig) men kommer inte med ett enda citat av Jesus. Som om inte Jesus skulle ha någonting att säga om fred och frid och tolerans och allt annat sådant! Den toleranta människosyn som vi har idag har hela sitt ursprung i Jesu undervisning! Ingen har uttalat sådana underbara ord som Jesus. Ord som är så befriande för oss människor, fångna som vi är i ondska, prestige, egoism, rädsla för det annorlunda osv. Man kan givetvis tycka vad man vill om Jesus och Konfuzius etc. Men julen är ju faktiskt den tid då vi firar Jesu födelse. Vore det då inte lämpligt att låta Jesus vara huvudpersonen i alla avseenden? Min gode vän, som jag såg programmet tillsammans med, är ateist men reagerade lika starkt som jag över att Jesus nästan helt negligerades.

Det tycks som att de främsta företrädarna för Svenska Kyrkan skäms för sitt överhuvud (Jesus). Man vill reducera kristendomen till en inomvärldslig, lagom gullig och politiskt korrekt ideologi, där Jesus (som inte får nämnas vid namn) är en sötsliskig, kramgod nallebjörn och inte den han verkligen är; Konungarnas Konung och herrarnas Herre, och den som en gång skall döma varje människa. Den namnlösa och menlösa Jesus som indirekt presenterades av hovpastor Ros kanske hade varit lämplig som ledare för Unga Örnar i Kumla, men är knappast svaret på mänsklighetens svåraste frågor. De verkliga problemen kan inte lösas genom att tända ljus och tala om jämlikhet och vänskap och tolerans. Det Jesus står för kan inte reduceras till vackra ord, utan handlar om övernaturlig omvändelse från synd och befrielse av människor bundna i droger och ondska och ensamhet och sjukdomar. Alltför många företrädare för dagens kristenhet säger ”Det finns inga synder. Du är bra som du är. Jag bejakar allt du gör.” Kram, kram. På så sätt konserverar man människor i deras synd. Den Jesus som uppenbaras i Bibeln säger till varje människa, som med ärligt hjärta vänder sig till honom, ”Dina synder är dig förlåtna. Gå och synda inte mer!” Upprättelse och förvandling i stället för bekräftelse av våra svagheter.

I Upp 3:16 säger Jesus till församlingen i Laodikeia, ”Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun”. Jag tror att Gud föredrar en hederlig ateist som Christer Sturmark framför en ljummen ”kristen” präst som inte ens en gång vågar nämna eller citera Jesus Kristus, och som reducerar kristendomen till ett inomvärldsligt, politiskt korrekt budskap, som varken leder till sann omvändelse eller upprättelse. Jesus säger i Matt 23:33, ”Ormar, ni huggormars avföda, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna (Helvetet)?” Kristendomen är ingen lek, den är blodigt allvar, som handlar om var varje människa skall tillbringa evigheten. Att inte nämna detta är att bli medskyldig till att människor går förlorade.


2. TV4+:s programtablå den 29/12 2010:

15:30

Det okända
Svenskt ockult magasin från 2009. När Anita Ekdahl och hennes sambo Christer flyttade in i sitt hus i Hörby kände hon redan från början att hon ogillade huset. Det blir inte bättre av att hon ser en man som stirrar på dem genom fönstret och sedan försvinner. När tragedin drabbar familjen och Christer begår självmord, eskalerar problemen. Caroline Giertz och mediet Lena Ranehag försöker ge svar på om det är Christer som försöker nå familjen från andra sidan. 4/10.

Visst är det fascinerande med det övernaturliga?! Otaliga tv-program handlar om just detta ämne – både fiction och dokumentärer. Många människor ser med största spänning på den här typen av program. Samtidigt vore det nästan omöjligt för våra tv-kanaler (bortsett från rent kristna kanaler som TV10) att visa program som handlar om övernaturlig kristendom (dvs den kristendom som Bibeln talar om). Klagomurarna skulle gå varmgång av alla upprörda människor som då skulle ringa (sedan skulle det givetvis också finnas människor som ringde och tackade, men det är en annan historia).

När jag talar om övernaturlig kristendom avser jag gudstjänster där man predikar om Bibelns mirakler och där man ber för sjuka och profeterar och talar i tungor. Och där man tror på att Gud hör bön och att mirakler kan ske, och där man utmanar människor att lämna synd och ondska och bli Jesu lärjungar. Trots att allt detta var helt naturligt för Apostlarna och de första kristna känner sig många människor idag skrämda och kanske till med äcklade när de hör talas om den övernaturliga kristendomen. ”Vilka galningar” fnyser man. Men när ”mediet Lena Ranehag försöker ge svar på om det är Christer som försöker nå familjen från andra sidan” ja då är det synnerligen intressant och spännande.

Inte bara ateister och icke-troende i största allmänhet är starkt negativa till den övernaturliga kristendomen (ärligt talat så finns det ingen annan kristendom – allt annat är att kristendom leka). Till och med kyrkans högsta ledning i vårt land (jag tänker då på ärkebiskopar och alltför många biskopar och präster) tonar ned eller tar helt avstånd från alla övernaturliga uttryck för den kristna tron. Samtidigt finns det som sagt, många, många människor som tjusas av det övernaturliga (så länge det inte är kristet) och inte har några som helst problem med kristallterapi, newage, spöken och andar och olika typer av healing etc, etc. Bara inte Bibelns Gud eller Jesus är inblandade så går det bra.

Min personliga tolkning av detta är att människor upplever det ockulta som spännande. Människan har en dragning till något mer än det rent materiella (vilket hon inte borde ha om hon till 100 procent vore resultatet av en naturalistisk evolution) och därför tjusas hon av sådant. Men när det handlar om den kristna tron, ja då börjar det brännas. Tänk om det där med Jesus är sant! Då får det ju konsekvenser i det egna livet. Alltså är det bäst att akta sig. När det gäller de militanta ateisterna så hör man dem sällan eller aldrig explicit deklarera att Allah eller de hinduiska gudarna är falska gudar. Men beträffande Bibelns Gud så tuggar samma människor fradga i sin iver att förneka och förakta Honom. Någon, jag tror det var C S Lewis, talade i något sammanhang om människor som leker religion men som blir rädda när de kommer för nära Sanningen. Lite ockultism förgyller vardagen, medan den övernaturliga kristendomen känns skrämmande, eftersom den medför konsekvenser. Alltså kan vi kittla vår fantasi med det förstnämnda, medan vi inte vill höra talas om det sistnämnda. Därför kan vi avnjuta lite stilla orgelbrus och stämningsskapande körsång i en vacker kyrkolokal. Det är ju så vilsamt. Sanningen är emellertid att vi inte kan välja vad vi vill ha. Tar vi bort det övernaturliga tar vi också bort frälsningen och kvar bli bara en hemtrevlig förening som dricker kaffe på söndagarna.

3. Följande stod att läsa i den brittiska tidningen The Telegraph den 17/12 2010 (jag har full förståelse för att läsaren har svårt att tro att nedanstående kan vara sant, men dessvärre är det inte ett ovanligt finurligt aprilskämt).
Den europeiska kommissionen har fått kritik för att de producerat mer än tre miljoner kopior av en EU-almanacka för Högstadieelever, vilken inte har någon referens till julen, men som inkluderar judiska, hinduiska, sikhiska och muslimska högtider.

Längre ner i texten finner vi:
Medan eurokalendern anger muslimska, hinduiska, sikhiska, judiska och kinesiska högtider såväl som Europadagen och andra EU-helgdagar, finns inga kristna högtider angivna, trots det faktum att kristendomen är Europas majoritetsreligion.

Och ännu längre ned säger en talesman för [EU-]kommissionen:
Vi är ledsna för att det blev fel och kommer att korrigera detta i nästa upplaga. Religiösa helgdagar kanske inte kommer att nämnas alls för att undvika konflikter.

Det verkar nästan ofattbart att man av misstag skulle ha glömt att ta med t ex julen som en kristen högtid. Det är ju den största av alla högtider! Ärligt talat kan jag inte tro att det går att göra ett sådant misstag.

En god vän till mig menar att man avsiktligt ”glömt bort” de kristna högtiderna, väl vetande att detta skulle ge upphov till starka reaktioner från kristna. Då kunde man sedan säga att man skall ta bort alla religiösa högtider för att ”undvika konflikter”. Dvs det hela var planerat från början för att få bort allting som har med religion göra i EU-almanackan. Och vem vet, det låter inte helt orimligt. Att man på EU skulle ha glömt bort att man firar jul i EU-länderna låter inte troligt. Ja det låter inte ens möjligt.

Nu går vi in i 2011 och jag får önska mina läsare ett Gott Nytt 2011. Det skall bli spännande att se vad det nya året har att erbjuda oss. Men inte bara spännande utan också skrämmande. Tyvärr ser jag inte med tillförsikt an de kommande 10 åren. Jag ber till Gud att han skall skydda oss mot de allra värsta scenarion som jag ibland målar upp i mitt innersta och som jag då och då ger glimtar av i det jag skriver. Jag ser framför mig fruktansvärda tragedier för vårt land, men också ett uppvaknande av den som sover – både kristenheten och svenska folket.