söndag 31 juli 2011

Godhetskören fortsätter att sjunga falskt

I P1 sänds ett program som heter ”Medierna”, vars uppgift är att granska media. Den här veckan har man ägnat sig åt att analysera mediebevakningen av terrordåden i Norge (klicka här för att lyssna). På Sveriges Radios hemsida beskrivs veckans program på följande sätt:
Vi har valt att ägna hela veckans program åt mediebevakningen av terrorattentatet och massmordet i Norge. Vi besöker norska redaktioner som trots söndersprängda lokaler skapat hyllad journalistik men som också ställer sig frågan när det är dags att gå från sorg till kritisk rapportering. Vi träffar Aftonbladets Mattias Carlsson som var förste reporter på plats vid Utøya och kunde förmedla vilken fruktansvärd katastrof som inträffat. Och så talar vi med experter som haft fel och kyrkan som inte fått frågor om sitt ansvar (fetstil tillagd av mig).

I programmet nämner man vid flera tillfällen att Breivik var kristen. Och som framgår av programbeskrivningen ondgör man sig över att inte de kristna och den kristna tron nu får stå till svars för Breiviks illdåd, på samma sätt som muslimer och islam får stå till svars för islamistiska terrordåd.

Svaret på detta är väldigt enkelt. Terror och krig är en grundläggande del av islams lära (precis som dessa är en fundamental del av kommunismen). Koranen, hadítherna och sharíalagen manar, ja befaller, muslimerna att sprida sin religion genom våld. Dessutom säger islams heliga skrifter att islam inte bara skall vara den enda religionen, utan att islam och dess prästerskap också skall inneha hela den politiska makten i de länder som faller under islam (vilket på sikt kommer att innefatta hela världen). Terror och krig är däremot totalt oförenliga med den kristna tron. Jesus uppmanar sina lärjungar att älska alla människor, ja till och med att älska sina fiender. Muhammed var en krigarhövding som stal och mördade medan Jesus är Fridsfursten, vars vapen heter kärlek och sanning (klicka här för att se en kort jämförelse mellan Jesus och Muhammed).

Låt mig först ge en liten sammanfattning av islams heliga skrifter och hur islam tolkas. Det senaste åren har jag ägnat en del tid åt att studera sharíalagen, vilken avser att detaljerat beskriva och förklara "den gudomliga viljan", och hur denna rent praktiskt skall tillämpas. Sharíalagen finns både inom Sunni- och Shiaislam. Fördelen med att försöka förstå islam genom sharíalagen är att denna, till skillnad från Koranen, inte behöver tolkas (eftersom den utgör den slutgiltiga tolkningen av Koranen). Ett problem när det gäller Koranen är nämligen att surornas ordning i Koranen inte avspeglar den ordning i vilken de är skrivna. Om två suror säger emot varandra (vilket inte är ovanligt) har man inom islam principen att den sist skrivna suran är den som gäller. Islams uttolkare har därför försökt ställa upp listor som anger surornas tidsföljd. Dessvärre går åsikterna isär och det förekommer ett antal olika listor (här kan läsaren ta del av några sådana listor), varför det ibland är svårt att säkert säga hur stor vikt som skall tillmätas en viss sura.

En ytterligare faktor när det gäller att tolka islam är Hadith (som betyder ”Traditionen”), vilken utgör samlingar av hadíther, dvs sådant som Muhammed anses ha sagt och gjort. Det finns flera olika sammanställningar, varav ”Hadith enligt Bukhari” allmänt anses vara en av de mer tillförlitliga. Den innehåller ca 2600 hadíther. Hadith är precis som Koranen bindande för en rättrogen muslim (Läsaren kan själv roa sig med att läsa och söka i Hadith på denna websajt). Förutom Koranen och Hadith har man ytterligare två faktorer att ta hänsyn till för att rätt förstå och tillämpa islam. Siras är berättelser om Muhammeds liv, och ger exempel på hur den rättrogne skall leva. Och så har vi också fatwas. En fatwa är ett rådgivande beslut från någon erkänd teologisk auktoritet inom islam, rörande islamsk lag. I Väst förknippar vi ofta fatwor med dödsdomar (t ex dödsdomen mot Salman Rushdie). Men fatwor kan uttala sig om i princip vad som helst. Det finns till och med fatwor mot terrorism, vilka utfärdats av moderata muslimska präster.

Att tolka islam på ett korrekt sätt är med andra ord ganska komplicerat (minst sagt) och det är inte konstigt att välmenande icke-muslimer ofta har en felaktig bild av vad islam egentligen säger i olika frågor. Det är här som fördelen med sharíalagen kommer in. Där har man nämligen tagit hänsyn till surornas ordning, till Hadith, till siras och till fatwas. Tolkat och klart så att säga. Sharíalagen anger hur islam rent praktiskt skall tillämpas på livets olika områden, både i stort och smått. Hur skall man förhålla sig till vetenskap? Hur skall man behandla muslimer som lämnar sin religion? Hur skall man behandla icke-muslimer? Hur ser islam på homosexualitet? Vad gäller när en kvinna har flytningar? Etc, etc.
Även när det gäller sharíalagen så finns dock vissa problem. Det finns fyra olika Sharíaskolor inom Sunniislam; Hanafi, Maliki, Shafi'i och Hanbali. De är identiska till ca 75 procent (och de flesta skillnader är inte speciellt stora). Så vi ser att det inte är helt lätt att skaffa sig en korrekt bild av islam.

Generellt ser vi i Koranen hur de suror som anses vara de först skrivna ofta är mildare än de tidsmässigt senare surorna. Till en början hade Muhammed ingen makt, och då tvingades han att ligga lågt och vara försiktig. Men allt eftersom hans makt växte blir också surorna mer och mer kategoriska och hårdföra.

I sura 9:29 läser vi (av den lista över surornas kronologiska ordning som jag länkar till ovan, framgår att den av samtliga uttolkare anges som antingen den sist eller näst sist skrivna av alla suror – således kan knappast någon annan sura negera texten i den) :
Strid mot dem som inte tror på Allah och den Sista Dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans budbärare har förbjudit, och inte heller erkänner sanningens Religion, även om de är Bokens Folk (dvs judar, kristna och zoroaster) tills de i villig underkastelse betalar Jizya (en straffskatt som dessa grupper måste betala för islams beskydd) och erkänner sig underkuvade.

I sura 9 läser vi också (vers 5 – eller som muslimerna säger ”ayah 5”):
Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarna, varhelst I finnen dem. Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sin färde!

I dessa verser uppmanas den rättrogne att strida mot ”dem som inte tror på Allah” och att döda "månggudadyrkarna", vilket uppenbarligen måste inkludera de kristna (som enligt islam tror på många gudar – treenighetsläran räknas i islam som tron på flera gudar). Ovanstående verser skrevs i ett sent skede av Muhammeds liv, när muslimerna var i klar majoritet i området. Först nu vågar således Muhammed avslöja det öde som väntar den som inte omvänder sig till islam. "Bokens folk", dvs kristna och judar tilläts dock existera utan att omvända sig till islam, under förutsättning att de ödmjukade sig och betalade en särskild skatt, kallad Jizyah, och levde i ett slags apartheidtillstånd, där en kristen eller jude t ex måste lämna trottoaren och gå ut i gatan när han möter en muslim.

Något liknande förekommer inte någonstans i Nya Testamentet. Tvärtom så uppmanas där den troende att vara beredd att offra sitt eget liv för att rädda människor undan den kommande domen.

I en av hadítherna, som citeras i sharíalagen (o9.0), står (jodå, jag vet att jag citerade detta i föregående artikel, men jag tar ändå med detta här så slipper läsaren scrolla till en annan artikel):
Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

I jag har blivit befalld att slåss mot alla folk tills de erkänner att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Allahs budbärare, och utför bönerna och betalar zakat. Om de böjer sig under detta, har de räddat sitt blod (dvs sitt liv) och sina ägodelar, med undantag för islams rätt över dem. Och deras slutgiltiga dom är hos Allah;

Ofta säger medlemmarna i Godhetskören (som instinktivt försvarar islam, samtidigt som de avskyr den kristna tron), att det här med jihad (utbredandet av islam genom krig) bygger på en missuppfattning. Jihad, som helt enkelt betyder att kriga mot icke-muslimer (har sina rötter i ordet mujahada, dvs samma ord som Mujahedin), handlar i själva verket om att strida mot ondskan inom sig själv. Det är sant att den typen av jihad, som kallas ”den större jihad”, också finns inom islam. Men i sharíalagen talas det ganska lite om denna typ av jihad. Det absolut största utrymmet ägnas åt den krigiska jihad (kallat ”mindre jihad”). I sharíalagen o9.8, kommenteras jihad på följande sätt:
Kalifen (den muslimske härskaren – ordet betyder ”ställföreträdare”) för krig mot judarna, de kristna och zoroastrerna tills de blir muslimer eller betalar jizya (en straffskatt som alla icke-muslimer måste betala för att tillåtas leva i ett muslimskt land).

Enligt sharíalagen är det obligatoriskt för varje manlig muslim, som är frisk och som inte räknas som barn eller åldring, att delta i jihad.

Ovanstående är bara toppen av ett isberg. Jag skulle kunna ge hur många liknande citat som helst, hämtade ur islams heliga, och för alla rättrogna muslimer absolut bindande, skrifter. För dig som vill ha lite mer kött på benen kan jag rekommendera en artikel på min hemsida, där jag jämför islams och kristendomens kärlekssyn. Islams heliga skrifter är helt entydiga när det gäller islams utbredande genom våld och tvång. Ser vi historiskt så är det också precis så som islam har utbretts. Människor som frivilligt omvänt sig till islam (bortsett från allra första början) är ytterst få.

Enligt islams uttolkare dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Detta tolkas som att varje ord i Koranen är skrivet av Allah själv. Därför finns inget tolkningsutrymme när det gäller Koranen. Varje ord och mening betyder exakt som det står och inget annat. Därför kan inte islam förändras, och därför lever man, i de muslimska länderna, rent tankemässigt, fortfarande på 1000-talet (även om man samtidigt använder modern teknologi). I de länder som tillämpar strikt islam (t ex Iran) stenar man äktenskapsbryterskor och våldtagna kvinnor och homosexuella (som ibland hängs i stället) och man halshugger den som lämnat islam precis som man gjorde för 1000 år sedan (detta tillämpas inte fullt ut, eftersom man inte är helt okänslig när det gäller internationella påtryckningar – men vänta bara tills hela världen ligger under islam...). Det finns således inget som helst hopp om att islam kan förändras till det bättre.

”Jamen”, säger någon, ”har inte kristendomen också utbretts genom våld och tvång? Och vad skall vi säga om inkvisitionen?” Visst, men det finns en avgörande skillnad. Islams utbredning genom våld och krig är sanktionerad, ja den är till och med anbefalld av islams heliga skrifter. Det våld som använts för att utbreda kristendomen är inte på något sätt sanktionerat av kristendomens heliga skrifter. Det finns ingenting i Jesu undervisning som kan användas för att tvinga någon att bli kristen. Onda människor finns överallt. När kristendomen, från att ha varit förföljd, övergick till att bli statsreligion i Romarriket, krävdes av statstjänstemän, lärare etc att de var kristna. Det säger sig självt att mängder av människor då blev ”kristna” bara för att få behålla sitt jobb eller för att få förmåner (plötsligt var det ju de kristna som hade makten). Många av dessa ”kristna” var naturligtvis inte kristna i Bibelns mening. De var inte omvända i sina hjärtan utan var bara utåt sett kristna. De var medlemmar men inte frälsta. Jesus påpekade gång på gång att hans rike inte är av denna världen (till skillnad från Muhammed, vars rike i högsta grad är av denna världen).

Därför ser jag det som en av kristendomens mörkaste stunder, när kristendomen blev statsreligion i Romarriket (och senare i mängder av länder). Kristendomen handlar om enskilda människor som får sina hjärtan förvandlade genom sitt möte med Jesus Kristus. Den handlar om individens personliga relation med Jesus. De kristna påverkar sedan samhället, inte genom att de tvingar andra att bli kristna eller stiftar lagar som ger ett samhälle som på ytan kanske ser kristet ut, utan genom att de sprider kärlek och godhet runt omkring sig. Så fort människor tvingas att bli kristna förstörs allt detta och vi får en död religion, som kanske utåt sett verkar vara någon form av kristendom, men som i själva verket inte har någonting alls med Jesus att göra (ett tydligt exempel på detta idag är t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte längre tycks ha Jesus som Herre, utan har den politiska korrektheten som herre – en vindflöjelkyrka med andra ord).

Den enda meningsfulla definitionen av kristendomen måste bygga på Jesu undervisning (kan det finnas någon annan definition? – kristendom enlig Aftonbladet eller kristendom á la Sveriges Radio är helt ointressant, de varken kan eller har rätt att definiera vad kristen tro är). Utifrån Jesu undervisning finns ingen möjlighet att motivera terror och ondska! På samma sätt måste den enda meningsfulla definitionen av islam bygga på Koranen och Muhammeds undervisning. Inte heller där har Aftonbladet eller SR något att tillföra.

”Men i Gamla Testamentet beskrivs ju mängder av våldshandlingar, som ibland tycks vara sanktionerade av Gud. Så om man nu kritiserar Koranen för att den innehåller uppmaningar till våld, borde man inte då också kritisera Bibeln för samma sak?” Det finns många sätt att bemöta detta påstående. Jag tänker inte ge mig in på några teologiska argument (jag har en hel del sådant på min hemsida). Det skulle föra långt utanför ämnet. Det enklaste svaret är följande:

Gamla Testamentet (GT) utgör en nödvändig bakgrund för att förstå vissa saker i Nya Testamentet och den kristna tron. Dessutom är GT det judiska folkets historia. Man kan säga att NT ger oss den slutgiltiga uppenbarelsen av vem Gud är. Genom Jesus Kristus gjorde Gud sin entré i tid och rum, för att uppenbara sig på ett sätt som vårt intellekt och vår själ kan förstå. I Joh 14:9 säger Jesus, "Den som har sett mig har sett Fadern". Dvs genom Jesus, vars liv och gärning skildras i NT, kan vi förstå så mycket av Gud som vårt intellekt har kapacitet att förstå. Kristendomen definieras således genom Nya Testamentet (NT) och inte genom GT. Koranen gör anspråk på att vara Guds slutgiltiga uppenbarelse till människan. Den skrevs på 600-talet (dvs minst 500 år efter NT) och ersätter således NT som Guds sista ord till människan (enligt vad muslimerna menar). Således är det fel att jämföra Koranen med GT. Den enda rättvisa jämförelsen står mellan Koranen och NT, och där råder ingen tvekan om vem som kommer till korta när det gäller moral och etik och kärlek och människosyn.

Till dig som nu menar att jag har fel vill jag komma med följande utmaning. Ge mig något citat av Jesus som kan användas för att motivera terrordåd av den typ som begås av muslimska terrorister och av personer som Anders Breivik! Och då menar jag citat som inte är ryckta ur sitt sammanhang. Ge mig bok, kapitel och vers, tack!

Jag kan säga att jag blev ganska förvånad över programmet Mediernas hopkoppling av terror och den kristna tron. Ofta är Medierna ett ganska bra program, som granskar media och tar upp olika felaktigheter och vinklingar. Men nu har de uppenbarligen fått kortslutning i de grå cellerna. Den onda människan hatar instinktivt den kristna tron (eftersom Djävulen hatar den). När det gäller terrordåd och krig, som involverat muslimer, har standardinvändningen varit att dessa hemskheter inte har någonting med islam att göra. Det handlar om frustrerade, fattiga människor som i sin förtvivlan till slut griper till vapen mot orättfärdigheten. Dvs, förutom att dåden inte har med islam att göra, så ursäktar man dessutom förövarna. Det är USA och Israel och vi hemska européer som driver islamisterna till terror (stackarna, de har inget annat val).

Då och då har man försökt koppla den kristna tron till terror och hävdat att kristna inte är ett dugg bättre. Dessvärre har man inte haft så många bra exempel att ta till, så man har inte lyckats speciellt väl i sin smutskastning av den kristna tron. Men nu har man fått chansen. Den chans man gått och väntat på i åratal. Äntligen! Någon som använder ordet kristen och Gud i det manifest där dådet beskrivs. Det är ju en skänk från ovan (eller kanske snarare från underjorden). Lyckan är total på tidningsredaktioner och hos kultureliten. Alltså – kristendomen är minst like hemsk som islam. Ja egentligen mycket värre (men det har man inte vågat skriva än). Att sedan personen ifråga inte är kristen i Bibelns mening (vilket jag menar mig ha bevisat i tidigare bloggar) spelar ingen roll. Han är kristen ändå. Allt som gagnar partiet är sant, även om det inte är sant, brukade man säga i Sovjetstaten. Samma sak gäller i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige. Allt som gagnar saken är sant oavsett om det är sant eller ej.

I Nazityskland var den tyska protestantiska kyrkan genomsyrad av antisemitism från topp till tå. Riksbiskop Müller omnämnde t ex Hitler och nazisterna som "gåvor från Gud". En luthersk präst gick så långt att han förklarade att "Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler... Vi vet idag att frälsaren har kommit...". En högt uppsatt officer i en av Einsatzgruppen (dessa grupper sköt ca 1,5 miljoner människor varav merparten judar innan man började med gasningen) var luthersk präst. Och då är min fråga, Var Riksbiskop Müller kristen? Var den präst som beordrade masskjutningar av judar kristen? Möjligen enligt Aftonbladet, men definitivt inte enligt Nya Testamentet eller Jesu klara ord. Jesus säger, ”Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja (Mat 7:21). Att Riksbiskop Müller förmodligen själv ansåg sig vara kristen, betyder ingenting. Att han var Riksbiskop betyder inte heller någonting. Han gjorde definitivt inte Faderns (Guds) vilja. Och därmed var han, enligt Jesu klara undervisning, inte kristen.

Inte heller Anders Breivik har gjort Faderns vilja. Tvärtom så har han å det grövsta brutit mot Faderns vilja. Anders Breivik är inte mer kristen än Djävulen själv (Djävulen tror ju på Gud – och darrar i väntan på Domen). Däremot skulle Breivik kunna bli kristen om han omvänder sig och i djupet av sitt hjärta ångrar det onda han gjort och bekänner sin synd. Men det är en helt annan historia. Kristendomen handlar om upprättelse. Om att människor, även om de levt på samhällets botten, även om de begått de mest fruktansvärda handlingar, ändå kan upprättas till full människovärdighet. Men eftersom Breivik tycks vara stolt över det han gjort, kan vi vara säkra på att han inte är kristen och att det är absolut fel att koppla honom till den kristna tron.

På sidan 601 i sitt Manifest skriver Breivik:
Vi valet i september 2006 blev Fredrik Reinfeldt svensk Statsminister, och leder en center-höger-koalitionsregering. Detta är, som jag ser det, positivt (fetstil tillagt av mig).

Breivik uttalar sig således positivt om Reinfeldt och Alliansen (även om han också sedan utrycker kritik mot dem – men å andra sidan uttrycker han ju också kritik mot kristendomen, t ex ”Religion är en krycka för svaga människor”). Men borde man då inte i konsekvensens namn kräva av Alliansen i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet, att de nu går ut och särskilt tar avstånd från Breiviks illdåd (för att man inte skall tro att de stödjer det han gjort)? Ingen vettig människa (fast när det gäller kultureliten vet man inte) skulle kräva något sådant, men jag talar nu om Godhetskören. De kräver ju att vi kristna skall förtydliga oss genom att säga att vi tar avstånd från Breiviks handlingar. Som om inte kristendomen i sig själv vore att enda stort avståndstagande från den typen av handlingar.

Det Breivik gjort är ondska och ingenting annat än ondska. Att nu försöka förknippa kristendomen med det Breivik gjort är också ondska och ingenting annat än ondska. En stor minnesgudstjänst för offren hölls i Oslo Domkyrka. Om nu människor i allmänhet hade uppfattat Breiviks handlingar som inspirerade av Jesus Kristus, hade nog få kommit till denna gudstjänst. Nu var kyrkan full. De journalister, som vill sammankoppla onda handlingar med den kristna tron, representerar knappast folket. Precis som de politiker, som oförtrutet arbetar för muslimsk massinvandring och mångkultur, knappast representerar folket. Och detta gäller nog både Norge och Sverige.

Den 7/7 2011 publicerades i Aftonposten i Norge resultatet av "Integrationsbarometeret 2010”(en undersökning som TNS Gallup utfört på uppdrag av IMDi=integrerings- och manfoldsdirektoratet (manfold betyder mångfald). Enligt denna så är majoriteten av norrmännen missnöjda med integrationspolitiken och 53,7 procent av dem vill stänga gränserna helt och hållet för ytterligare invandring. 83,5 procent av norrmännen menar att problemen med invandringen beror på invandrarna själva, som inte bjuder till. Och det har vi ju sett många exempel på också i vårt land.

I Västerbottenkuriren kunde man den 28/7 2011 läsa om ”Flyktingbarn i Nordmaling utan pengar”. Jag saxar:
Den ekonomiska situationen för flyktingungdomarna, som är 18 år och yngre, inom HVB-hemmet Atlas verksamhet är allt annat än ljus under årets sommarmånader. Nya riktlinjer har införts som gör att många står nästan helt utan pengar från slutet av juni till slutet av september.
- I juni fick vi 1 500 kronor som vi ska klara oss på. Jag har inga pengar och bara mat för två dagar, säger en av ungdomarna.
De flyktingungdomar som bor i utslussnings- och träningslägenheter är särskilt drabbade, eftersom de förväntas betala sina egna matkostnader.

Inför sommaren erbjöd Atlas flyktingungdomarna skogsplanteringsjobb i sammanlagt tre plus tre veckor. Men i stort sett alla tackade nej (fetstil tillagd av mig).
- De är hemskt ovana vid den typen av tungt arbete. Året innan hjälpte de till att röja vandringsleder. Det var ett helt annat sommarjobb, säger en av ungdomarnas gode män.

När jag läser det här blir jag både arg och skrattar samtidigt. I en tidigare blogg kommenterade jag Cecilia Notini Burchs artikel ”Migration en förutsättning för välfärd” i SvD. Hon jämför där de svenskar som utvandrade till USA i slutet av 1800-talet (typ Karl-Oskar och Kristina från Dufvemåla) med bl a dagens muslimska invandrare. Man undrar hur Karl-Oskar (jodå jag vet att han är en filmkaraktär – men jag talar om de verkliga personer han så mästerligt representerar) skulle ha gjort om han varit utan pengar och hade fått erbjudande om skogsplanteringsjobb. ”Nja, jag är hemskt ovan vid den här typen av tungt arbete, så jag tror nog jag tackar nej. Det verkar alldeles för jobbigt”. En dräng som hade sagt någonting sådant till Karl-Oskar, hade han definitivt gett en smäll på käften. Som sagt, det går tydligen fort att vänja sig vid den svenska krav- och bidragsmentaliteten. Nu har tydligen bestämmelserna ändrats så att ungdomarna inte får något utöver de 1500 kronorna om de inte arbetar. Men, matpengar får de förstås ändå.

Till den ungdom (ensamkommande flyktingbarn) som säger, ”I juni fick vi 1 500 kronor som vi ska klara oss på. Jag har inga pengar och bara mat för två dagar”, skulle jag vilja säga, ”Hördu du din lilla bortskämde snorunge, det är bara att ta det jobb du får eller också får du sitta där utan pengar”. Den typen av invandrare är en belastning för de fina invandrare som finns i vårt land, och som arbetar hårt för att skaffa sig ett nytt liv här. Jag är övertygad om att ställde vi verkliga krav (typ ”jobba när du blir erbjuden ett jobb eller bli utvisad direkt på livstid”) på den här typen av ungdomar så skulle de snabbt ändra på sig. Och det skulle de själva tjäna på. Men nu lär vi dem bara om deras rättigheter, utan att tala om att de också har skyldigheter mot det land som de säger sig vilja bli en del av. Det land som betalar minst 720 000 kr per år (minst 2 000 kr per dag) för dem under de första åren och sedan i många fall försörjer dem för kanske oöverskådlig tid framåt.

Jag har tidigare påpekat att Norge är, bortsett från vissa muslimska länder, det kanske mest Israelfientliga landet i världen. I en intervju för några dagar sedan sade Norges ambassadör i Israel att "Hamas’ terrorism mot Israel är mer berättigad än Breiviks terrordåd i Norge". Den orsakas, enligt ambassadören, av Israels ockupation av Västbanken. Terrorismen mot Norge, å andra sidan, "byggde på en ideologi enligt vilken Norge, och speciellt Arbeiderpartiet, utplånar Norges kultur”. Det är osannolikt att han skulle våga säga något sådant om detta inte uttryckligen var sanktionerat av Norges regering. Påståendet är ofattbart. När Israel ensidigt lämnade Gaza, så upphörde ju ockupationen av Gaza. Vad hände då? Började palestinierna bygga upp ett fungerande samhälle? Jo, vissa gjorde det, men sedan kom Hamas (som norske ambassadören uppenbarligen hyser sympati för). Och Hamas’ raketer började snart regna över Israel. Så mycket för logiken bakom norske ambassadörens uttalande. Ofattbart korkat och dessutom är det synnerligen olämpligt att försöka göra politik av en djup tragedi.

Det är djupt olyckligt när makteliten inte lyssnar på människor utan driver en ideologisk linje som få sympatiserar med. Gapet mellan Godhetskörens ideologiska tankegångar och Svenssons världsbild tenderar att bli alltmer gigantisk. Inte ens etablissemangets massiva hjärntvätt av medborgarna via skola och media, kan helt och hållet gömma verkligheten för dem. Det lyckades man inte ens med i Sovjet. Där fick man spä på hjärntvätten med att skjuta de som tänkte ”fel” eller skicka dem till Gulag. Detta ideologiska gap, där en liten elit försöker skapa ett samhälle som majoriteten inte vill ha, skapar spänningar. På sikt mycket stora spänningar. Och frustration. Och när Svensson inte har någon möjlighet att påverka inom demokratins ramar, ja då kan frustrationen ta sig farliga uttryck.

Situationen är inte helt olik den i Ryssland efter revolutionen 1917. En liten intellektuell elit, bolsjevikerna, påtvingade hela ryska folket sin agenda. Och under årens lopp mördades storleksordningen 100 miljoner människor, trots att hjärntvätten av folket var nästan total. Det räckte således inte med hjärntvätt för att bevara systemet. Nu har jag svårt att tro att vi skulle få något liknande i våra länder, men risken finns att det fria ordet kommer att begränsas rejält efter terrordåden i Norge. Kanske kommer det att bli förbjudet att t ex kritisera islam. Och framförallt finns risken att man förbjuder all kritik av det mångkulturella samhället och av vår invandringspolitik. Och skulle det ske, kan det gå riktigt illa. Då kommer vi att få en sådan uppdämd frustration hos vanligt folk att ingen kan veta vad som kommer att ske. Inte ens Godhetskören.

torsdag 28 juli 2011

Mediefrosseri med vänsterstuk

Man kan nog utan tvekan säga att vissa media och debattörer just nu firar orgier i det faktum att mannen bakom terrordåden i Norge är vit, blåögd, konservativ och säger sig vara kristen (i föregående blogg visar jag att han omöjligen kan vara kristen – ingen som tar Jesu undervisning på allvar skulle kunna begå sådana handlingar). Det är synnerligen smaklöst, men på något sätt typiskt svenskt, hur en fruktansvärd tragedi utnyttjas för att driva ideologiska frågor. I Norge manar man i stället till nationell sammanhållning och enhet mot våld och hat i alla dess former.

Av massmördaren Breiviks så kallade Manifest (1516 sidor i pdf-upplagan), där han beskriver sin världsbild och också för dagbok över sina förberedelser, skriver han följande (Manifestet är skrivet på engelska och titeln är ”A European Declaration of Independence” med angiven författare Andrew Berwick, vilket således är en synonym för Anders Behring Breivik):
Jag tänker inte låtsas som att jag är en särskilt religiös person, eftersom det skulle vara en lögn. Jag har alltid varit mycket pragmatisk och påverkad av min världsliga omgivning och miljö. Jag minns att jag förr brukade tänka;

"Religion är en krycka för svaga människor. Vad är poängen med att tro på en högre makt om du har tilltro dig själv!? Patetiskt."

Kanske är detta sant i många fall. Religionen är en krycka för många svaga människor och många omfattar religionen av egennyttiga skäl som en källa att dra mental kraft från (för att styrka deras svaga emotionella tillstånd t.ex. vid sjukdom, död, fattigdom etc). Eftersom jag inte är en hycklare säger jag direkt att detta även är min agenda. Jag har emellertid inte känt behov av att be Gud om styrka, ännu... Men jag är ganska säker på att jag kommer att be till Gud när jag rusar genom min stad, vapnen skjutande, med 100 beväpnade systemförsvarare efter mig med avsikt att stoppa och/eller döda mig (sid 1345-1346 i Manifestet i pdf-upplaga).

Det framgår av ovanstående formulering att Breivik omöjligen kan vara personligt kristen. Som kristen tror man att Gud har en existens som är oberoende av huruvida vi känner behov av honom eller ej. För Breivik är Gud något man tar till för att styrka sig, ungefär som att soldater och idrottsmän upphäver stridstjut för att känna sig starka. Breivik beskriver sig i Manifestet snarare som en ”kulturell kristen” än som en troende kristen. Han nämner att det är vanligt att be när man är i stor fara. Och det är säkert sant. Men för att få bönesvar måste man be om sådant som är i enlighet med Guds vilja. Att be och att ha någon form av tro på Gud gör inte att man är kristen. Den Gud Breivik möjligen ber till är definitivt inte den kärlekens Gud som Jesus Kristus uppenbarar för oss. Snarare är det Djävulen själv han ber till, som enligt Jesus enbart kan "stjäla, slakta och förgöra". I Jakobs Brev läser vi, ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar” (Jak 2:19). Dvs även Djävulen och hans demoner tror på Gud (de vet ju att Gud finns, de har ju själva sett Gud). Men de blir knappast kristna för det. I stället bävar de i väntan på den kommande Domen, när alla skall dömas.

På sidan 1346 skriver Breivik också:
Om att be fungerar som en extra mental kick/lugnande är det pragmatisk att göra detta. Jag gissar att jag kommer att komma underfund med hur det förhåller sig… Om det finns en Gud kommer jag att släppas in i himlen precis som alla andra av Kyrkans martyrer i det förflutna.

Här tar jag mig för pannan. Detta är slutgiltiga beviset för att Breivik inte på något sätt kan räknas som kristen. Han skriver, ”Om det finns en Gud kommer jag att släppas in i himlen…” Hur kan han veta det? Om det finns en Gud, är det Gud som bestämmer vilka som släpps in i himlen, och inte Breivik. Och en sak är säker, Bibelns Gud släpper inte in någon som gjort det Breivik gjort. Det är sant att det finns förlåtelse för allting. Den som i djupet av sitt hjärtat ångrar det onda han/hon gjort, och ber Gud om förlåtelse, får full förlåtelse och upprättelse i sitt förhållande till Gud (sedan återstår det straff som den jordiska domstolen kommer att utdöma – detta kommer man inte undan även om man blivit förlåten av Gud). Men att bli förlåten av Gud förutsätter att man i djupet av sitt hjärta ångrar det onda man gjort. Gud kan man inte lura. Han ser rakt in i människors hjärtan.

När han talar om "Kyrkans martyrer" visar Breivik att hans Gudsbild ligger mycket närmare Koranens gudsbild än Bibelns. Kyrkans martyrer (kristna martyrer) mördar inte andra människor för sin tros skull. De kristna martyrerna mördas för sin rätt att tro och för sin rätt att sprida Evangeliet med fredliga medel. Detta till skillnad från islams martyrer, som dör när de mördar andra människor, för att tvinga dessa att underkasta sig islam (t ex 9/11). Breivik är definitivt ingen kristen martyr. Om det finns några martyrer i sammanhanget. så är det hans oskyldiga offer som är martyrer.

Breivik är således inte på något sätt kristen i Bibelns mening (kan det finnas någon annan definition av att vara kristen? – Aftonbladets definition av den kristna tron är fullständigt ointressant i sammanhanget). Han ser religionen enbart som en krycka för svaga människor och han tror uppenbarligen inte att Gud har någon av människan oberoende existens. Det var precis så jag såg kristendomen när jag var ateist. Och när jag var ateist, gjorde jag självklart inte anspråk på att kallas kristen. Nu när jag är kristen tror jag på Bibelns Gud, inte i första hand för att få styrka (vilket jag i och för sig får genom min tro), utan för att jag tror att Bibelns Gud existerar och är den som Bibeln säger att han är. När det gäller Breiviks "tro" så är det nog snarare så att eftersom Breivik menar sig försvara det traditionella norska (nordeuropeiska) samhället, så försvarar han därmed grunderna för detta samhälle; monarkin, den nordiska kulturen och kyrkan. Men detta gör honom inte till kristen på något som helst sätt.

Paulus ger oss den kortaste definitionen av vad det innebär att vara kristen, ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad” (Rom 10:9). Man måste således tro på Jesu uppståndelse och dessutom ha Jesus som Herre (dvs lyda Jesus – eller i varje fall ha detta som sitt livsmål även om man inte alltid lyckas) för att kunna räknas som kristen. Det torde vara helt klart att Breivik inte tror på Jesu (övernaturliga) uppståndelse. I så fall hade han knappast sett den kristna tron som en ”krycka för svaga människor”. Det är också uppenbart att Breivik inte har Jesus som herre i sitt liv. Då hade han omöjligen kunnat göra det han gjort. Då hade han använt sin intelligens och organisationsförmåga (som han uppenbarligen har) till att göra goda saker. Starta barnhem i Indien, ta hand om utslagna och bostadslösa etc.

Jan Guillou hade i Aftonbladet den 24/7 2011 en artikel med rubriken ”Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade”. Han har utan tvekan en poäng i detta. Artikeln handlar om våra förutfattade meningar och Guillou erkänner att han själv, precis som de flesta, utgick från att det handlade om ett islamistiskt terrordåd. Men, som jag påpekade i förra bloggen, är det kanske inte så konstigt att man i första hand utgick från att det handlade om islamistisk terror.

Men, även om Guillou har rätt i sak, så skulle jag kunna vinkla till hans frågeställning så att den visar på en annan sida av det hela. ”Om galningen hetat Ali hade hans namn inte publicerats i Aftonbladet (eller hos SVT)”. Eller varför inte ”Om galningen varit muslim hade detta inte påpekats i fetstil i Aftonbladet”. Läsaren kan säkert själv tänka ut fler varianter på temat. Det är nog så att vi alla är fulla av förutfattade meningar, inkluderande Aftonbladet.

För några dagar sedan kunde man i tidningarna läsa om en 46-årig man som upprepade gånger våldtagit en ung grabb (dock över 15). Enligt bloggen Politiskt inkorrekt så handlar det om en 46-årig kurd som dessutom kandiderat för vänsterpartiet i riksdagsvalet. Antag att han hade kandiderat för SD i stället och varit etnisk svensk. Hade tidningarna då undanhållit oss dessa pikanta detaljer? Knappast! I allmänhet väntar tidningarna tills den åtalade blir fälld innan man publicerar persondata. Men detta kan inte ha varit den återhållande faktorn här, eftersom den åtalade nu är dömd till sex års fängelse för sitt brott (plus att han också skall betala 415 000 kronor i skadestånd).

Också ganska nyligen såg jag artiklar om en pedofil som fällts för två fall av våldtäkt mot barn, 27 fall av sexuellt ofredande och tre fall av ofredande och dömts till två års fängelse och sedan livstids utvisning. Jag kan inte minnas att jag har sett namn eller några andra persondata i det här fallet. Visserligen skrev man att han hade dömts till utvisning, vilket ju gör att man kan dra vissa slutsatser. Mannen i fråga är irakier. Och han är således dömd. Återigen, tänk om han varit Sverigedemokrat. Hade detta undanhållits läsarna/tittarna? Knappast!

Detta var bara två exempel som visar att det inte är lika enkelt som Guillou beskriver det. Visst finns vissa förutfattade meningar när det gäller islam (att man reagerar så är inte helt obefogat), men när det gäller journalister så är dessa minst lika fördomsfulla, men åt andra hållet (dvs islam och invandrare åker i gräddfil medan etniska svenskar får löpa massmediedrevet).

För att återvända till tragedin i Norge så är den ofattbar i sin omfattning. Om man tänker sig in i varje person som mördades; skräcken, fasan innan de dödande skotten, skräcken hos de som simmade ut i det iskalla vattnet och sedan kanske träffades av en kula i huvudet, så känns det som något vill brista inom en. Tänker man dessutom på de anhöriga, som förlorat sina älskade barn, bröder, systrar, fäder, mödrar så svindlar det. Onda ideologier ser alltid människor som medel för att uppnå ett mål. Mänskliga individer och mänskligt lidande är ointressant i sammanhanget. Det är alltid så ondskan fungerar. I det kristna perspektivet kan aldrig mänskliga individer var ett medel. Gud älskar inte mänskligheten, han älskar mänskliga individer, dvs dig och mig (även om du inte tror på honom, älskar han dig i alla fall).

När vi nu står inför denna enorma tragedi, känns det bedrövligt att vissa media och debattörer tar tillfället i akt att föra fram sin politiska agenda genom att slå mot sina motståndare; kristna, konservativa människor, högern och andra grupper man hatar. Det känns inte rätt tillfälle att göra detta när så många människor sörjer. Att det dessutom mest är vänsterfolk som nu firar orgier i att smutskasta sina fiender och utnämna dem till Breiviks såta bröder, är absurt. Vänstern har ju alltid använt just samma metoder som Breivik för att nå sina mål. I alla kommunistländer (i stort sett) har förekommit en terror utan lika för att eliminera varje ”hot” mot kommunismen. Våld, tortyr och mord är den livsluft som kommunismen andas. Och många av de som nu kopplar Breivik till kristendomen var stora beundrare av Röda Khmerernas Kampuchea och Maos Kina. Sedan det blev politiskt inkorrekt att förbehållslöst tillbe de Röda Khmererna och Mao har de visserligen legat låg (med undantag för Jan Myrdal, som man ändå måste beundra för hans politiska inkorrekthet – han har numera nästan lika svårt att få in artiklar i media som vad kristna har), men huruvida de ändrat åsikt är en annan historia. Så jag tycker att vänsterideologerna enbart skall hålla käften just nu (ursäkta uttrycket). Är det någon som borde kopplas ihop med Breivik så är det vänstern (inte ideologisikt men när det gäller våld). Deras försök att anklaga kristendomen för det som skett i Norge är inget annat än hyckleri!

Enligt norsk lag kan Breivik maximalt dömas till 21 års fängelse. Detta är ett hån mot allt vad rättvisa heter. I USA, som är ett civiliserat land (enligt min mening) och som står på offrens sida mot gärningsmännen, hade han fått typ 100 livstidsstraff eller 100 gånger 400 års fängelse eller också hade han avrättats. Allt annat är ett hån mot offren och deras anhöriga. Det skall bli intressant att se hur man kommer att handskas med detta i Norge. Man kan ju tänka sig reaktionerna när han släpps efter 21 år. Han kommer nog inte att då få samma välvilliga behandling i norska media som Annika Östberg fått i svenska media. Jag har t ex svårt att tro att han efter sitt frigivande kommer att få vara Sommarvärd (eller vad nu motsvarande norska program heter). En möjlighet är förstås att han blir förklarad psykiskt sjuk och sedan stoppas in på någon institution för resten av livet. Möjligheten finns tydligen också att förlänga maxstraffet 21 år. Om en person bedöms fortfarande vara farlig efter 21 år kan straffet förlängas i 5-årsperioder i stort sett hur länge som helst. En sådan person som Breivik kommer antagligen att vara livsfarlig livet ut, och risken är överhängande att han lyckas rymma, efter att kanske ha dödat ett antal vårdare eller vakter. Han kommer säkert att träna flera timmar om dagen i fängelset så att han är i fysiskt topptrim. Han kommer givetvis också att sköta sig exemplariskt och därmed få mer och mer förtroende. Han kan bida sin tid i tio femton år, tills han plötsligt och oväntat slår till på ett sätt man inte kunnat förutse. Det skulle förvåna mig om han inte efter 15 år hittat luckor i fängelsets säkerhetssystem.

Flera kommentatorer har påstått att det begås mycket få islamistiska terrordåd i Europa, vilket jag kommenterade i förra bloggen. Även om det inte sagts rakt ut, så känns det som att man försöker ge intryck av att resten, eller i alla fall bra många av terrordåden, begås av högerextremister (konstigt nog har inte ens Aftonbladet talat om kristna terrorister). Detta har visserligen inte sagts rakt ut, men man har ändå anat vart man vill komma. Under alla förhållanden har man talat om hur farlig extremhögern är. Det finns dock föga fog för dessa farhågor (mer än att deras ideologi kanske anses vara farlig). Den 25/7 2011 hade Aftonbladet en artikel med rubriken ”Höjd säkerhet i Stockholm”. Man skriver:
Den europeiska polisorganisationen Europol varnar i sin terrorrapport för att högerextremister är mycket aktiva inom sociala nätverk på Internet för att nå ut till unga. Detta kan i sin tur skapa en ökad hotbild i framtiden. Totalt utfördes, stoppades eller misslyckades 249 terrordåd i EU i fjol. Inget var dock kopplat till högerextrema grupper.

Högerextrema grupper i Europa har alltså inte genomfört eller försökt genomföra ett enda terrordåd under förra året. De flesta sådana dåd begås av olika separatistgrupper (IRA, baskiska separatister etc). Man undrar för övrigt vad som menas med högerextrem. Moderaterna hette mellan 1952–1969 Högerpartiet. Är således extremhögern en samling extrema Moderater? Men det är knappast vad som allmänt menas med extremhögern! Moderaterna idag, ligger rent ideologiskt (dock inte när det gäller syn på samhällsekonomi och vissa andra saker) mycket nära Socialdemokratin.

Jag tror inte att man egentligen riktigt vet vad man menar med Extremhögern. Ordet ”extrem” används, i likhet med ordet ”fundamentalist”, för att skapa en negativ klang. När Godhetskören talar om högerextremister menar de helt enkelt de onda människorna (vilket bl a inkluderar de som dristar sig ha andra åsikter än vad som är politiskt korrekt). Det påminner mig om när jag skulle föreläsa om Intelligent Design på Linköpings Universitet för ett antal år sedan (klicka här för att läsa mer). Detta föregicks av ett intensivt massmediedrev med anledning av att en professor och en docent försökte stoppa min föreläsning (de jämförde den till och med med den s k nazistföreläsningen vid Umeå Universitet något år innan – vad säger man? ). På en löpsedel, samma dag som föreläsningen skulle vara, kunde man i största typsnittet läsa, ”Forskarna rasar över extremkristen föreläsare”. Extremkristen är man nämligen om man tror på Bibeln och tror att Jesus verkligen menade vad han sade. Genom att lägga till förstärkningar som ”extrem” och ”fundamentalistisk” talar man om för läsaren, tittaren, lyssnaren att det handlar om onda människor som hotar hela vår existens.

Problemet är att man glömmer bort själva grundordet. Om själva grunden (t ex kristendomen) är god, ja då kommer ju en extrem eller fundamentalistisk företrädare för denna sak att vara extremt god. Han tar ju sin goda ideologi/tro på allvar och försöker leva efter den. Om grunden är ond (t ex nazismen) ja då kommer en extrem eller fundamentalistisk företrädare för denna sak att vara extremt ond. Dvs extremkristen eller fundamentalistisk kristen betyder helt enkelt en extremt god människa. Medan extremnazist betyder en extremt ond människa. Själva förstärkningsorden säger ingenting i sig. Förstärker man något som är gott så blir det ännu godare. Förstärker man något som är ont så blir det ännu ondare. Men i den politiskt korrekta världen har orden extrem och fundamentalistisk fått en inbyggd negativ klang. Kanske beroende på att man i det moderna tänkandet inte accepterar existensen av absoluta sanningar. Var och en som tror på sådana sanningar (vare sig dessa är goda eller onda) upplevs då som underlig, sjuk och farlig.

Begreppet högerextremism har blivit en slasktratt, i vilken vänstern och Godhetskören häller allt de avskyr. Ordet blir på så sätt ett helt innehållslöst uttryck, som kan betyda egentligen vad som helst som är dåligt. Till högerextremism kopplas, förutom fundamentalistisk kristendom, ofta vit makt, nazism, rasism, antigayåsikter och intolerans i största allmänhet. Det finns mycket som talar för att Breivik inte är högerextremist i någon av dessa meningar. Breivik är tydligen israelvän, vilket inte stämmer in på bilden av en normal nazist. Han stöder också HBT-rörelsen (homosexualitet-bisexualitet-transsexualitet) vilket inte heller högerextremister brukar göra. Det är också tveksamt om han är rasist. Han verkar egentligen inte vara speciellt arg på muslimerna utan snarare på de norrmän som ligger bakom det mångkulturella samhället, vilka han betraktar som landsförrädare.

Flera av Godhetskörens företrädare (med vänsteranknytning) har försökt att på olika sätt koppla ihop Sverigedemokraterna till Breiviks vansinnesdåd och bl a krävt att SD skall ta avstånd från detta. Ja, överhuvudtaget så pågår just nu en häxjakt på alla som är kritiska till islam och som ställer sig tveksamma till det mångkulturella samhället. Det räcker till och med att man är kristen och konservativ för att man av vissa debattörer skall klumpas ihop med Breivik.

I utländska media förs en betydligt mer nyanserad debatt. (New York Times skrev den 25/7 2011):
Norge har nyligen skärpt sina liberala immigrations- och asylbestämmelser mitt under en långvarig debatt om assimilation och mångkultur. Trots Norges välstånd baserat på olja och låg arbetslöshet har det utvecklats en växande oro över ökningen av den muslimska befolkningsgruppen, speciellt efter 11 september och den danska krisen i samband med publicerandet i slutet av 2005 av Muhammedkarikatyrerna, vilka också publicerades i Norge.

…Men antalet immigranter till Norge har nästan tredubblades mellan 1995 och 2010, och muslimerna här, precis som på andra ställen i Europa, tenderar att ha större familjer än den inhemska befolkningen.
Var sig det beror på ekonomiska skäl eller en önskan att leva tillsammans med andra muslimer eller på en misslyckad social välfärdspolitik, har en del städer informella ghetton av immigranter, vilket hindrar assimilation av det norska språket och den norska kulturen och samhället.
I Furuset, ett område intill östra delen av Oslos tunnelbana, finns fler immigranter än infödda norrmän, vilka flyr området. En stor ny moské ligger intill kommunens centrum på en liten kulle över tunnelbanestationen, som omges av en liten park med bänkar. I parken finns en staty av Trygve Lie, den tidigare utrikesministern i norska exilregeringen under Andra Världskriget, som blev Förenta Nationernas förste generalsekreterare, en symbol både för det norska motståndet mot nazisterna och för landets engagemang när det gäller internationellt ansvar.
När jag flyttade hit 1976, var detta ett nytt område och där fanns bara norrmän, ”sade Lisbeth Norloff, en lärare i norska. ”Och nu finns det få och många av dessa flyttar.” Hon är glad att hennes egna barn är vuxna och bor på andra ställen sade hon, ”så jag inte behöver oroa mig över hur jag skall göra”.
I hennes klass i Furuset, berättade hon, har hon endast två infödda norrmän av 40 elever, och hon har tvingats att sänka standarden på undervisningen, eftersom många av hennes elever inte talar norska hemma. ”Jag tror att båda sidor förlorar”, sade hon.

Och det tror jag också. Både invandrarna och den inhemska befolkningen är förlorare i det mångkulturella samhället. Och beslutsfattarna märker ingenting. De bor ju knappast i Furuset. Så de kan fortsätta att odla myten om det paradisiska, mångkulturella samhället utan att besväras av något så trivialt som verkligheten. Vilket påminner mig om vad man brukar säga inom vetenskapen, ”The tragedy of science is a beautiful hypothesis slain by an ugly fact (Vetenskapens tragedi är en underbart vacker hypotes som krossas av vederstyggliga fakta)”.

Helge Lurås på Utrikespolitiska Institutet i Norge säger i en TV-intervju i Russia Today (på engelska):
Vi har en alltmer intensiv debatt om immigration och vad immigrationen gör med den norska kulturen och om detta verkligen är rätt väg. Marginaliserade norrmän upplever att det politiska etablissemanget inte lyssnar på deras åsikter. Det norska folket har aldrig konsulterats om de vill ha immigration eller ej och det politiska etablissemanget bor i enbart ”vita” områden medan immigranter flödar in i deras områden [där vanliga norrmän bor], tar deras jobb etc och de [dvs de vanliga norrmännen] har inte någon möjlighet att spela enligt de demokratiska reglerna.

Jag skriver helt under på vad Lurås säger och detta kan ograverat överföras på Sverige. Oliktänkande (t ex de som är kritiska mot vår invandringspolitik) stigmatiseras som ”oberörbara” (t ex SD) och frustrationen hos vanliga människor växer. Jag har berört detta många gånger tidigare. Det är oerhört farligt och dessutom är det inte sann demokrati. Det är elitokrati, där det politiska etablissemanget och kultureliten (kulturdräggen) anser sig stå över vanliga människor och menar sig veta bättre än Svensson vad som är bäst för Svensson. Problemet är att etablissemanget styrs av hjärndöd politisk korrekthet där varje debatt om kontroversiella frågor är förbjuden, medan Svensson styrs av sunt bondförnuft. Någon sade en gång om en ovanligt korkad psykologisk teori ”En teori, så urbota dum att endast en mycket lärd man skulle kunna ta den på allvar”. Vetenskaplig specialisering är förvisso värdefull, men kan också fördumma människor när de försöker tolka hela verkligheten utifrån sin lilla begränsade teori. På samma sätt skulle man kunna säga att ”det mångkulturella samhället är en tanke så urbota dum att endast en ideologi utan egna tankar och utan koppling till verkligheten skulle kunna ta den på allvar”. Politikerna skall vara folkets tjänare och inte dess förtryckare. Tyvärr tycks det senare vara fallet i både Norge och Sverige.

Faran med de spänningar vi idag ser mellan etablissemangets ideologiskt styrda åsikter och vanligt folks åsikter är att dessa spänningar kommer att öka ju mer vanligt folks åsikter marginaliseras. Folk är inte så dumma och så lätta att hjärntvätta som vad våra politiker och vår kulturelit tycks tro. Och dessa spänningar kommer att leda till desperata åtgärder när människor ser hur deras land alltmer förstörs av mångkulturfanatikerna. Man brukar ibland säga att orsaken till Andra Världskrigets fasor var det enorma krigsskadestånd som ålades Tyskland efter Första Världskriget. Det innebär inte att man ursäktar nazisterna, men det finns många historiker som menar att hade Tyskland behandlats bättre efter Första Världskriget, hade vi förmodligen sluppit nästa världskrig. På samma sätt kan man hävda att de spänningar som skapats genom det mångkulturella samhället (och det kommer att bli mycket värre, sanna mina ord) utgör en delförklaring till Breiviks dåd, vilket således inte på något sätt ursäktar det Breivik gjort.

Slutligen skriver Jerusalem Post den 24/7 2011 följande tänkvärda ord:
Amartya Sen, indisk nobelpristagare i ekonomi 1998, har observerat hur oerhört orealistiskt det är att tro att samexistensen av en uppsättning olika kulturer som lever nära varandra, kommer att leda till fred. Utan en gemensam kulturell grund är inte en meningsfull kommunikation mellan de olika grupperna möjlig, enligt Sen.

…Utmaningen för Norge i synnerhet och Europa som helhet, där muslimerna förväntas utgöra 8 procent av befolkningen 2030, enligt Pew Research Center, är att hitta den rätta balansen. Att fostra fram ett öppet samhälle som inte fläckas av främlingsfientlighet eller rasism bör gå hand i hand med att man skyddar den unika europeiska kulturen och dess värderingar.

…Den förödande tragedin i Oslo bör inte tillåtas att manipuleras av de grupper som vill dölja mångkulturens misslyckande.

Amartya Sen är indier och har ju en viss erfarenhet av det mångkulturella samhällets problem. När Indien skulle bli självständigt ville givetvis muslimerna bestämma agendan. Detta ledde till ett fruktansvärt blodigt krig och utmynnade i att muslimerna fick ett eget land, Pakistan (och Bangladesh, som avknoppades efter ett blodigt krig mellan de muslimer som bodde i Pakistan och de som bodde i Bangladesh). I både Pakistan och Bangladesh är eländet stort (betydligt större än i Indien), samtidigt som Pakistan har en relativt hög teknologisk standard och även innehar kärnvapen. Mellan Pakistan och Indien, som båda är rustade till tänderna, råder en spänd fred som när som helst kan utmynna i ett fullskaligt krig. Med jämna mellanrum blir det blodiga gränskonfrontationer. Kanske är det tur att båda länderna har kärnvapen. Annars hade det förmodligen blivit storskaligt krig för länge sedan.

Detta visar just på problemet med islam. Islam kan inte fungera i ett mångkulturellt samhälle. I varje fall inte när muslimerna utgör en betydande del av befolkningen. För en rättrogen muslim är det absolut förbjudet att integreras i en icke-muslimsk kultur. Det är inte jag som säger det, det är islams heliga skrifter som säger detta. Att släppa in islam i Europa som en maktfaktor kan bara sluta på ett sätt, eller snarare två sätt; antingen ett blodigt inbördeskrig eller att islam tar över hela Europa och förtrycker de infödda européerna. Ja det finns ett tredje sätt, och det är att muslimerna får möta den levande Guden. Kärlekens Gud, och böjer knä för honom. Därtill står mitt hopp.

Sist jag läste i sharíalagen (före terrordåden i Norge) stod följande på ett ställe (p17.3):
Profeten (Allah välsigne honom och ge honom frid) sade:

(1) ”Döda den som begår sodomi (analt samlag) och den som låter detta göras med sig,”

(2) ”Må Alla förbanna honom som gör vad Lots folk gjorde [Muhammed tänker här på invånarna i Sodom, där homosexualitet var vanligt].

På ett annat ställe stod vid samma tillfälle (o9.0):

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:
I jag har blivit befalld att slåss mot alla folk tills de erkänner att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Allahs budbärare, och utför bönerna och betalar zakat. Om de böjer sig under detta, har de räddat sitt blod [dvs sitt liv] och sina ägodelar, med undantag för islams rätt över dem. Och deras slutgiltiga dom är hos Allah;

Dessa ord är absolut bindande för en rättrogen muslim. Vederbörande tror av hela sitt hjärta att han eller hon får tillbringa evigheten i helvetet om han eller hon inte lyder ovanstående. Homosexuella skall dödas (eller piskas med 100 rapp, enligt en av hadítherna). Islam skall erövra hela världen (jihad) och tvinga alla att bli muslimer (eller dö). Undantag är de kristna och judar som får fortsätta att vara kristna och judar om de böjer sig under islam, betalar en speciell skatt och lever underdånigt gentemot muslimerna (t ex lämnar trottoaren och går ut i gatan om det kommer en muslim – alla utom möjligen Godhetskören skulle kalla detta för diskriminering av värsta slag). Observera, det är inte jag som påstår ovanstående. Det är islams allraheligaste dokument!

Kanske kommer det att bli mycket ännu svårare att fortsättningsvis seriöst diskutera den muslimska invandringen (det finns också andra grupper som det är problem med, men då av annan typ, t ex att de begår brott i en förfärande omfattning), eftersom man nu kommer att jämföras med Breivik så snart man antyder att man är kritisk till svensk invandringspolitik. Men kära vänner, Breiviks illdåd har inte gjort islam till en mer positiv faktor i världen. Hans illdåd har bara visat (vilket vi redan visste) att onda människor finns det överallt i alla sammanhang (dvs även bland invandrare). Avslutningsvis skulle jag nu vilja ställa en fråga, speciellt till dig som är kritisk till det jag skriver. Antag nu att jag tar fram sharíalagen ur min bokhylla och slår upp de sidor jag citerat ovan, enligt vilka homosexuella skall dödas och hela världen erövras av islam. Om du nu hävdar att händelserna i Norge implicerar att vi skall lägga ned all kritik av islam, tror du då att de sidor jag citerat ovan, och nu slår upp, är vita, utan text. Dvs de här befallningarna till muslimer har nu försvunnit som genom ett mirakel på grund av Breiviks terrordåd. Och detta mirakel har inträffat i alla världens Koraner, hadíther etc. Jag testade faktiskt detta alldeles nyss. Jag gick och hämtade sharíalagen i min bokhylla och slog upp ovannämnda paragrafer. Tyvärr står samma texter kvar. Islam har inte förändrats ett dugg genom att en vit, etnisk norrman utförde ett djävulskt, ondskefullt illdåd. Min kritik av islam och av det mångkulturella samhället står kvar.

söndag 24 juli 2011

Det fruktansvärda…

Man står handfallen och mållös inför det fruktansvärda som hänt i Norge. Ofattbart! Djävulskt! Vidrigt! Den nakna ondskan i all sin skändlighet! Man tänker på det lidande som drabbat ungdomarna på Utøya. Både de som dog och de som överlevde. Man tänker på de anhöriga. Man tänker på de som svårt skadade överlevde sprängningen i Oslo och som nu kommer att få leva resten av sina liv svårt invalidiserade; kanske blinda, kanske utan ben. Att en människa kan begå ett sådant illdåd är egentligen ofattbart. Men ondskan är ofattbar.

Vad som drev Breivik är oklart. Han har i media framställts som islamkritisk/islamfientlig och motståndare till mångkultur. Det finns emellertid många som är islamkritiska och inte tror på mångkulturens välsignelse, t ex undertecknad, men som ändå inte har några som helst planer på terrordåd eller våld. Jag misstänker att det måste vara något allvarligt fel i huvudet på Breivik.

Det som hänt har redan skildrats tillräckligt i media. Jag tänker här diskutera, inte terrordådet som sådant, utan hur det kommenterats i media (och då vissa speciella media som Aftonbladet och SVT).

Omedelbart efter att massakrerna i Oslo och på Utøya blivit kände så gissade jag, i likhet med de flesta andra (inklusive bedömare i TV och tidningar), att det rörde sig om ett islamistiskt terrordåd (även om jag tyckte det var märkligt att man valde socialdemokratiska ungdomar som mål). Ett sådant antagande är fullt naturligt och innebär inte nödvändigtvis att man har några förutfattade meningar. Det bygger snarare på erfarenhet och realistisk analys av sannolikheter. Flera hot har den senaste tiden framförts mot Norge från islamistiska terrorgrupper på grund av landets engagemang i Libyen och Afghanistan. När det stod klart att det rörde sig om en ”etnisk norrman” insåg jag direkt hur media skulle handskas med detta. De kristendomshatande medlemmarna av Godhetskören skulle nu vända det hela mot alla som har synpunkter på den muslimska invandringen, för att inte tala om att man nu skulle försöka få kristendomen att framstå som boven i dramat. Ett gyllene tillfälle, med andra ord, som det gällde att inte missa.

Redan från början var media noggranna med att påpeka att gärningsmannen på Utøya var blond och blåögd och såg ut som en etnisk norrman. Detta baserades på vittnesuppgifter från överlevande. Antag nu att gärningsmannen hade sett ut att komma från Yemen eller Afghanistan. Hade media då omedelbart påpekat att han var svarthårig och skäggig och såg ut som en muslimsk terrorist? Förmodligen inte. Detta kan tolkas på flera sätt. En av tolkningarna är att muslimsk terrorism är så vanlig att det inte särskilt behöver påpekas. En annan tolkning är att media har en positiv vinkling när det gäller islam.

Efter att Breivik gripits och identifierats dröjde det inte länge förrän både namn och personuppgifter började läcka ut. I Svenska Dagbladet kunde man läsa ”Anders Behring Breivik är medlem i den norska frimurarorden Johannes-logen St. Olaus T.D Tre Söiler, enligt flera medier”.

Typiskt och förutsägbart påstod man, både på Aftonbladets hemsida och på SVT Text, att Breivik är kristen:
32-åringen är en etnisk norrman och har nära samröre med inrikes högerextremism. Enligt polisen går mannen åt "höger och kristen-fundamentalistisk riktning".
(SVT Text 23/7 2011 kl 14.00)

Medlem i rasistparti
På sin Facebook-sida uppger sig 32-åringen vara politiskt konservativ. De senaste åren har han varit aktiv på islamfientliga nätsidor och han har i olika inlägg sagt att han stödjer nationalismen, och har kritiserat det mångkulturella samhället. Han har även vänt sig mot svenska medier, som han anser inte är tillräckligt kritiska mot islam.
Kristen och singel
Anders Behring Breivik hävdar att han läst religion och finans, är kristen och singel. Dessutom säger han sig gilla jakt, litteratur, klassisk musik, Winston Churchill och dataspelet World of Warcraft. Samt tv-serier som True Blood och Dexter.
(Aftonbladets hemsida 23/7 2011 kl 12.40)

Aftonbladet har således till och med underrubriken ”Kristen och singel” i fetstil för att riktigt poängtera hur han inspirerades till terrordådet genom att vara en lydig lärjunge till Jesus Kristus, som ju sade till sina lärjungar, ”Gå för den skull ut och massakrera hela världen”. Eller vad han nu sade.

Det första som slår mig är att hans gillande av Winston Churchill knappast skulle ha varit ömsesidigt. Tvärtom! Hade Churchill levat idag, hade vi nog fått höra ett mästerligt tal, där han fullständigt hade krossat Breivik och hans gelikar.

Det är typiskt för just Aftonbladet och SVT att de särskilt poängterar att Breivik är kristen (om han nu verkligen är kristen). Den som brukar läsa på min blogg vet ju vad jag tycker om t ex SVT. Public Service – pyttsann! Snarare “vänstervriden ateistservice”.

Det andra som slår mig är vad som skulle hänt om nu Breivik varit muslim eller hindu eller buddhist. Hade SVT och Aftonbladet då särskilt påpekat att han var muslim etc. Knappast. Då hade man i vanlig ordning sagt att hans terrordåd inte hade någonting med islam att göra och att han missuppfattat islam.

Låt oss nu granska påståendet att Breivik är kristen. SVT skriver, ”Enligt polisen går mannen åt ’höger och kristen-fundamentalistisk riktning’”. Vad menar de med det? Vad har höger med kristen att göra? Vad menar man med kristen-fundamentalistisk? Och vad betyder ”går mannen åt…”? Är han inte där än, eller…? Det är ju bara en uppradning av meningslösa och odefinierade begrepp och missuppfattningar, vilka är ägnade att spela på människors känslor och skapa en negativ bild av konservativa och av kristna. Aftonbladet å sin sida kallar i underrubriken Breivik för ”Kristen och singel”, dvs man påstår inte bara att han har sympatier åt det kristna hållet utan att han är kristen. Vad innebär detta? Är han med i någon församling? Räknar han sig som troende kristen? Ber han till Gud och läser Bibeln varje dag? Går han på gudstjänster? Älskar han sin Herre och Frälsare, Jesus Kristus? Eller innebär det bara att han är sympatiskt inställd till kristendomen, eftersom den står i motsatsställning till islam, som han hatar? Eller betyder det bara att han är barndöpt och inte har tagit steget att lämna kyrkan?

Enligt SvD och många, många andra media är Breivik frimurare. Man undrar varför SVT och Aftonbladet utelämnar detta. Det kan finnas två skäl (jag bortser då från journalistisk inkompetens):
1. De menar att det är irrelevant att Breivik är frimurare. Detta kan inte på något sätt ha påverkat Breivik att göra det han gjorde (men i så fall måste de mena att kristendomen påverkat Breivik att göra det han gjorde).

2. De känner till att frimureri och kristen tro är oförenliga, och att det därför är omöjligt att han både kan vara frimurare och kristen. Och eftersom de vill passa på att angripa kristendomen väljer de att utelämna frimureriet för inte folk skall förstå motsägelsen.

Bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom?) och frimureri är inte möjliga att förena. Visserligen krävs för att bli antagen som frimurare att man ”har en kristen bekännelse (i varje fall i den svenska Frimurarorden). Men detta är bara ord, som ingenting betyder. Frimurarorden hyser säkert sympatier för den kristna moralen, men detta innebär inte att man är kristen. Kristendomen talar om trohet mot Jesus, medan frimureriet har helt andra preferenser. Därmed inte på något sätt sagt att frimurare har någon dragning mot terrorism. Tvärtom så har frimurarna en omfattande välgörenhetsverksamhet och gör mycket gott (förmodligen mer gott än de flesta ateister). Men man kan inte både vara frimurare och troende kristen. Det är omöjligt! Min far var frimurare av någon av de allra högsta graderna. Som frimurare får man inte avslöja någonting, men under årens lopp, och utifrån enstaka saker som min far sade, kunde jag lägga ihop två och två. När det var dags för min far att få den näst högsta graden (tror jag det var) drog han sig ur. Han var inte personligt kristen (vad jag vet) men han frågade mig ändå om jag trodde att frimureriet var förenligt med kristendomen (han visste att jag var kristen). Han hade tydligen börjat upptäcka att så inte var fallet (detta kanske man inte upptäcker förrän man kommer upp i de högsta graderna och då har man kanske långsamt vant sig att tänka i vissa banor). Det finns mängder av böcker skrivna i ämnet, bl a av avhoppade frimurare, vilka klart visar på oförenligheten med den kristna tron, bl a beroende på att man inom frimureriet sysslar med ockultism och new age. Ockultism är något som är en dödssynd i Bibeln, både i Gamla och Nya Testamentet.

Så om Breivik var frimurare, vilket han förmodligen var, var han definitivt inte troende kristen. Att han sedan kanske var med i Norska Statskyrkan (eller vad det heter) på grund av att han kanske var döpt där som barn, eller att han till och med kände sig attraherad av den kristna trons moral, gör honom inte till kristen. Man är inte kristen för att man gillar kristendomen. Man är inte kristen för att man säger att man är kristen. Man är inte kristen för att man är medlem i en kristen församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve. Kristen är man, om och endast om, man är en Jesu efterföljare. Dvs en människa som lever ett liv i lydnad inför sin Herre och Frälsare. En sådan människa skulle aldrig ta till våld för att genomdriva sin vilja.

Det Breivik gjort är totalt hundraprocentigt oförenligt med Jesu undervisning. Det finns inte någonting i Nya Testamentet (som definierar den kristna tron) som kan användas för att rättfärdiga onda handlingar. Att mörda i Jesu namn, är att häda Gud och att döma sig själv till helvetet. Jesus själv säger i Matt 7:21:
Inte alla som säger "Herre, herre" till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: "Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort underverk i ditt namn?" Då skall jag säga dem som det är: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!"

Ondskans hantlangare finns överallt, både bland muslimer, kristna, vita européer, svarta afrikaner, indianer och på Aftonbladets och SVT:s redaktioner. För att inte tala om bland medlemmarna i Godhetskören. När hela världen följde rättegången i Jerusalem mot Adolf Eichmann (en av Förintelsens arkitekter) myntades begreppet ”den banala ondskan”. Man insåg att de som låg bakom Förintelsen inte i allmänhet var monstruösa psykopater utan helt vanliga människor. I varje människa finns potential till både gott och ont. Det är vi själva som väljer. Det är därför som världen behöver en Frälsare, som räddar oss från vår egen ondska. Och det var därför jag för 33 år sedan böjde knä för Jesus Kristus. Inte för att jag längtade efter att bli en blodig terrorist utan för att jag sökte det goda och det rätta och det sanna och ville skapa en bättre värld med mindre lidande.

Jesus Kristus har således ingen koppling alls med det Breivik gjorde i Oslo och på Utøya. Noll! Nada! Nichts! Hakuna! Oavsett om han skulle vara med i en kristen församling, ja även om han vore ärkebiskop, så har hans illdåd i alla fall ingenting med Jesus Kristus att göra. Sådana handlingar inspireras av Djävulen och ingen annan! Nu har jag svårt att tro att skulle vara aktiv eller ens medlem i någon kristen församling. I så fall hade detta nog varit huvudnyheten i Aftonbladets och SVT:s rapportering. Man kan bara tänka sig Aftonbladets löpsedlar.

Det är också typiskt att man vill koppla fundamentalistisk kristendom till högerspöket. För det första har kristen tro ingen koppling till politisk extremhöger (eller till någon annan politisk riktning). Sann, dvs biblisk kristendom är opolitisk – höjd över politik (vad osann kristendom står för är helt ointressant). Politik handlar om att forma samhällen. Kristendomen handlar om att förvandla hjärtan hos människor. Jesus påpekade gång på gång för sina lärjungar att hans rike inte var av denna Världen. Dvs kristendomen handlar inte om världslig makt utan om att människor får sina hjärtan förvandlade och därmed inspireras till goda och kärleksfulla handlingar.

Och vad menar man med ”kristen-fundamentalistisk”? Den egentliga definitionen av ”kristen fundamentalist” är helt enkelt någon som tror på kristendomens fundament. Och den som tror på och bejakar de kristna fundamenten (Älska din nästa såsom dig själv, Du skall älska dina fiender…) begår definitivt inte terrordåd. Varje år mördas flera hundratusen kristna för sin tro. Mördarna är muslimer eller kommunister (Nordkorea, Kina) och även hinduer. Kristna mördar inte muslimer eller andra. Möjligen dödas en och annan muslim när någon kristen försvarar sig och sin familj. Kristendomen är kärlekens och fridens religion. Till skillnad från islam.

Nu tror jag inte SVT är så intresserade av vad som menas med kristen fundamentalism. Det handlar återigen om att skapa vissa känslor hos tittarna och lyssnarna. Ordet ”fundamentalism” för tankarna till islamister och Röda Brigader och alla andra terrorgrupper. Genom att använda ordet fundamentalist i samband med kristna, hoppas man att tittarna skall koppla samman mord och våld och ondska med kristendomen. Något som knappast länder SVT till heder. Och ännu mindre hedersamt blir det, eftersom SVT har mage att påstå sig vara en publicserviceorganisation.

Apropå den banala ondskan så mår jag nästan illa när jag ser alla medlemmarna i Godhetskören, som nu förfasar sig och riktigt dräglar av självgodhet. En norsk minister sade på TV något om att ”Man tror inte att något sådant här kan hända”. Varför tror han inte det? Känner han inte till Förintelsen? Det var vanliga, triviala människor (kontorister, kycklinguppfödare, lärare, advokater, snickare etc) som med liv och lust deltog i Förintelsen och krossade judiska spädbarn mot stengolvet eller slängde in levande barn i krematorieugnarna eller slängde ned levande barn i massgravarna (där de ibland fortfarande levde efter 12 timmar – ungefär som när sent aborterade foster får ligga och självdö på diskbänken i sköljrummet)!!!!! Det var människor som du och jag! Både du som läser detta och jag (och den norske ministern) hade garanterat kunna begå de mest fruktansvärda handlingar om vi levt i Tyskland under Nazitiden. De tyskar som gjorde motstånd mot nazisternas illdåd var ytterst få. Så inbilla dig inte att du som läser detta hade tillhört de goda. Kanske, kanske, men förmodligen inte. Så medlemmarna i Godhetskören skulle kanske se sig själva i spegeln och meditera lite över sina egna tillkortakommanden.

Jag har i tidigare bloggar varnat för vad som kan komma att hända i Europa om massinvandringen av muslimer fortsätter och om muslimerna tillåts att ta för sig på det sätt som de gör. Breivik var uppenbarligen oerhört frustrerad över utvecklingen i Norge (vilket inte på något sätt ursäktar det han gjorde). Det är han inte ensam om. Det tycks dessutom som att han var mer arg på de som ligger bakom dagens mångkulturpolitik än han var på muslimerna, därför riktades hans terrordåd mot regeringen och det politiska ungdomsförbund som var kopplat till det parti han hatade över allt annat. Nu tycks det som att han agerat helt på egen hand. Det var kanske därför norska säkerhetspolisen missade honom. Men fortsätter islamiseringen av Norge och andra europeiska länder i samma takt som hittills, så kommer vi inte bara att få se fler terrordåd av den här typen. Risken finns att vi till slut får partier som driver liknande linjer och som får reellt inflytande i sina länder. Och då står vi kanske inför en situation som påminner om upptakten till Tredje Riket. Ungern tycks närma sig detta. Det är en oerhört farlig situation, när kultureliten som styr, hamnar på kollisionskurs med stora delar av allmänheten. Då kan plötsligt extrema partier få makten. Och detta kommer definitivt att slå tillbaka mot kultureliten. I Tyskland skickades kultureliten till koncentrationsläger omedelbart efter att Hitler kommit till makten, där de flesta dog. Om jag skulle ge kultureliten och Godhetskören ett litet tips så är det, ”Lyssna på folket! Om inte, kommer ni att ställa till ett oerhört elände både för Sverige och för er själva.”

Frågan är om historien någonsin sett en mer misslyckad terrorist än Breivik. Han motverkade till 100 procent sitt eget syfte. Han kunde inte ha gjort islam och mångkulturen en större tjänst än han nu gjort. Kanske kommer han så småningom att utnämnas till helgon inom islam, eftersom han så effektivt nu lyckats skifta fokus från islamsk terror till kristen högerterror. Hur kan han ha trott att det han gjorde på något sätt skulle tjäna hans mål (om han nu inte i hemlighet är muslim, som ville ge islam en skjuts framåt)? Han kan inte förstå speciellt mycket. Samtidigt måste han ju vara ganska resursfull med tanke på att han t ex startade ett företag som sysslade med växtodling och på så sätt kunde köpa tonvis med konstgödsel (som är en huvudingrediens i hemmagjorda sprängmedel). Att helt ensam genomföra både terrordåden i Oslo och det på Utøya tyder på både organisationsförmåga och stor skicklighet. Och här ser vi i all tydlighet skillnaden mellan intelligens och vishet. Visheten lägger sin intelligens i sanningens och det godas tjänst, medan intelligens utan vishet kan leda till vilka absurditeter som helst.

De vapen han använde var tydligen hans egna (han hade licens på dem – fast jag förstår inte riktigt hur han kunde ha licens på ett automatvapen, vilket tidningarna påstått). Kanske kommer detta att leda till ännu mer inskränkningar när det gäller rätten att inneha skjutvapen. Detta kommer inte att leda till att ”de onda” kommer att ha mindre vapen (det är sällan licensbelagda vapen används för brott – det flödar in smuggelvapen i stora mängder). Däremot kommer det att leda till att allmänheten är helt obeväpnad, medan bovarna fortfarande kommer att vara lika beväpnade. Därmed blir allmänheten utlämnad på nåd och onåd till bovarna. I Israel är det obligatoriskt för soldater på permission att bära sitt vapen och ha ammunition med sig. Överallt ser man soldater med vapen. Jag glömmer aldrig när jag var i Cesarea i norra Israel och tittade på någon sevärdhet. Där kom skolklasser (små barn kanske 8-10 år gamla) och så lärarinnan, som inte bara hade en axelväska utan också en Uzi (den israeliska kulsprutepistolen) över axeln (däremot känner jag inte till att palestinska lärarinnor känner behov av att vara beväpnade – jag överlåter tolkningen av detta till läsaren). Hur som helst, fördelen med det israeliska systemet är att så fort någon terrorist börjar skjuta mot folk på gatan eller vid busshållsplatsen (har hänt oräkneliga gånger), blir han ihjälskjuten efter några sekunder. Han hinner kanske bara döda en eller två innan han stoppas. På Utøya hann Breivik (plus eventuellt någon till) skjuta över 90 människor. Han höll på i över en timmes tid utan att stoppas. Kanske tog ammunitionen slut sedan, vad vet jag. Jag kan riktigt känna den maktlöshet som ungdomarna på Utøya måste ha känt när Breivik bara sköt och sköt och alla var helt utlämnade åt honom. Så som sagt, jag tror inte lösningen är att avväpna norska eller svenska folket. Bovarna kommer att ha lika mycket vapen för det.

Det onda som hänt i Norge bevisar inte på något sätt att islam är en god kraft. Lika lite som att nazismens ondska bevisar att de Röda Khmererna eller Stalin var goda. Det bevisar bara att ondskan är ett mänskligt fenomen som finns överallt, och också hos dig och mig. Omedelbart efter att händelserna i Norge blev kända gick flera islamistiska terrorgrupper ut och tog på sig skulden. Dvs de har definitivt inget emot det som skedde. En intressant sak är att Mohammed Amin Kharriki, ordförande för Sveriges unga muslimer, sade följande i Rapport 19:30 23/7-11, "Ah, hur konstigt det än kan låta så kändes det lite skönt faktiskt… Alltså, det [det] är sorgligt det som hände, men på något sätt så kändes det alltså att… [eh ah] Då kan man väl åtminstone fortsätta jobba emot den här islamofobin, utan att få ännu en belastning som [som] skulle göra det värre." Jag känner inte till att han blivit kritiserad för detta uttalande. Jag har i och för sig full förståelse för hur han känner. Men jag misstänker, att om en kristen varit i en liknande situation och sagt ungefär samma sak, så hade media reagerat mycket, mycket negativt (att på något sätt se något positivt i det som hänt kan ju uppfattas som lite väl pragmatiskt och känslokallt).

När det gäller min kritik av islam och islamismen så finner jag ingen anledning att ändra på någonting med anledning av det som hänt i Norge.

Flera kommentatorer har tagit upp aspekten att islamsk terrorism i Europa är försumbar. De flesta terrordåd begås av baskiska separatister, eller irländska terrorister eller sådana som Breivik. Och visst är det sant, även om vi inte skall glömma bort terrordåden i London och Madrid med sammanlagt flera hundra döda och över 1000 skadade. Här tror jag det beror på hur man räknar. Om man med terrordåd menar antalet sprängda bomber och liknande kanske påståendet stämmer. Men räknar man antalet döda har jag svårt att tro att det kan vara korrekt. I varje fall om vi tittar på de senaste 20 åren. Ofta dör inte någon alls vid baskiska och irländska terrordåd. Eller så handlar det om några få stycken (vilket inte på något sätt ursäktar dessa dåd). Breivik har utan tvekan ändrat lite på dessa siffror.

Det finns en annan viktig aspekt på detta. Muslimerna i Europa ligger lågt. De vet att de bara behöver bida sin tid så kommer Europa att bli muslimskt inom maximalt 100 år. Det kommer att ske demografiskt utan något krig eller liknande, eftersom muslimerna då kommer att vara i majoritet i Europa. Islamistiska terrorgrupper har en fristad i Europa och kan verka tämligen fritt (så länge de inte ställer till något otyg här). Från Europa kan de sedan åka ned till olika jihadstrider i Somalia, Afghanistan etc och sedan komma hem och vila upp. De kan skicka pengar till olika terrorgrupper i Mellanöstern och på annat sätt stödja dem, t ex genom att lobba olika politiker och media. Och hur mycket de än verbalt hotar de olika länderna i Europa (vilket vissa mullor gör i sina predikningar), så är chansen stor att de ändå inte kan utvisas, eftersom de ofta riskerar dödsstraff i sina hemländer. Och allt detta vet muslimerna om. De är experter på att utnyttja våra lagar och vårt välfärdssystem till sin egen fördel.

Större delen av Europa står idag på islams sida, mot Israel. Sverige är ett av de mest israelfientliga länderna i världen. Men Norge är förvånande nog, om möjligt, ännu värre i sin totala oförståelse för Israels situation. Så muslimerna i Europa har all anledning att vara nöjda med situationen. Skulle de ske ett stort antal muslimska terrordåd i Europa finns stor risk att muslimerna snabbt skulle förlora sin favör, vilket skulle vara en katastrof inte minst för Hamas och Hizbollah och palestinierna. Alltså ligger de stora islamska terrorgrupperna lågt här i Europa. De är logiska och beräknande. Terrordådet i julas i Stockholm begicks t ex av en ensam, frustrerad muslim och inte av någon organisation.

Till sist kanske någon nu vill ställa frågan, ”Tar du (Krister Renard) tillbaka all din kritik av islam etc, nu när det visat sig att kristna är minst lika goda kålsupare som muslimerna?” Mitt svar blir att jag inte tar tillbaka någonting. Att det finns onda, etniska norrmän, som eventuellt kallar sig kristna, mildrar inte min kritik av islamismen (eller islam). Det finns onda människor överallt. Jag står för allt det jag skrivit tidigare när det gäller muslimsk invandring till Europa. Och mångkultur. Och jag tar inte tillbaka mitt påstående att många av dagens politiker är landsförrädare. Jag anser att de är det, av skäl som jag nogsamt förklarat i tidigare bloggar. Däremot tar jag totalt avstånd från Breivik och det han gjort. Självklart! Men två plus två är fortfarande 4 även om Breivik anser så. Och muslimsk massinvandring är fortfarande ett stort hot även om Breivik anser så. Och mångkultur leder till ett icke fungerande samhälle, oavsett om Breivik anser så. Hitlers motorvägar blir inte sämre av att det var Hitler som lät bygga dem. Det som är sant är sant, även om det finns idioter och onda människor som påstår samma sak.

Och som sagt, att koppla händelserna i Norge till den kristna tron kan inte bottna i något annat än ren ondska!

onsdag 20 juli 2011

Och den ljusnande framtid är vår… Två olika sidor av samma mynt.

Idag tänker jag kommentera två artiklar i Svenska Dagbladet, vilka företräder två olika ståndpunkter. Den första är en ledare från 13 juli, skriven av Per Gudmunds. Rubriken är "Ge inga bidrag till hatet". Låt mig börja med några citat:
Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att ”på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer”.
Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism.

…Den rör sig dels om en föreläsningsturné (den 18 juni i år gästades Stockholm, med ett evenemang på Åsö gymnasium), dels om att ”skapa en professionell hemsida (www.muslim.se) med faktabaserad och saklig information om Islam”.
Och där får alltså läsaren veta att det är förbjudet att hjälpa ickemuslimer, ”att bli vän med dem och tycka om dem”, eller ”att bli medlemmar i deras samhällen, gå med i deras partier”. Där heter det att deltagande i allmänna val bara är acceptabelt när ”det ligger i islams intresse att muslimerna röstar”, att straffet för homosexualitet är ”att dödas”, och där heter det att ”Judarna” driver Världsbanken och IMF för att förtrycka världen.
Att delta i svenska traditioner är förstås ”inte tillåtet”. Att sjunga med i Nu tändas tusen juleljus vid Lucia innebär ”otvivelaktigt att man utesluts ifrån islam”.

Gudmunds är kritisk till att muslimska organisationer, som predikar hat och intolerans, får bidrag från Svenska Staten (via Ungdomsstyrelsen). I och för sig innehåller ledaren inte något nytt, i alla fall inte för mig. I flera artiklar på min hemsida och min blogg kommer jag med precis samma påståenden om islam som Gudmunds gör ovan (och mina påståenden är väl underbyggda med citat från Koranen, hadítherna och sharíalagen). Men det är anmärkningsvärt och modigt att Gudmunds vågar skriva som han gör. Och fantastiskt att en av de stora svenska dagstidningarna vågar ta in en sådan text, med risk att bli kallade rasister och islamofober. Jag har ju i tidigare bloggar kritiserat SvD i olika sammanhang, men oavsett om SvD ibland gör fadäser (man tycks t ex ha svårt att se något som helst positivt hos bibeltrogna kristna – kan det finnas några andra kristna?) så är SvD utan tvekan en av de absolut mest tillförlitliga och minst politiskt korrekta dagstidningarna i vårt land.

Samma dag hade Svd en annan artikel, skriven av Cecilia Notini Burch, som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Rubriken var ”Migration en förutsättning för välfärd". Låt mig ge några citat och kommentera dessa:
Den kulturella enheten är dock till stor del en myt. Kulturer är inte, som många vill tro, statiska och likformiga. De förändras ständigt i möten med nya idéer och traditioner. Detta gäller självfallet också ”oss” i Sverige. Ty även Sverige är byggt av migranter, liksom den svenska kulturen. Uppfattningen att Sverige först efter andra världskriget blev ett invandringsland är felaktig.

Detta argument har jag själv många gånger mött efter att ha skrivit ett antal artiklar om den svenska oikofobin (hat och förakt mot den egna kulturen och det egna landet). Visst är det sant och normalt att kulturer förändras ”i möten med nya idéer och traditioner”. Men vad som inte är normalt är att ett folk själva, frivilligt och medvetet och systematiskt, monterar ner sin egen kultur och skäms för sin historia och för sitt land och sin etnicitet. Ofta tar man upp den europeiska slavhandeln som ett exempel på hur onda ”vi vita européer” är, men glömmer samtidigt bort att araberna transporterade betydligt flera svarta slavar från Afrika öster ut. Man glömmer också bort att de svarta afrikanerna själva hade slavar, och att de som fångade in slavarna och transporterade dem till slavskeppen själva var svarta. Alla folk i alla tider har haft slavar (om de varit tillräckligt kraftfulla för att ta slavar). Slaveri är skamligt och fel och omöjligt att försvara. Men vi måste se detta historiskt. Vita européer har inte varit värre än andra folk i detta avseende. Alla folk, inkluderande de svarta afrikanerna, bör skämmas över att de haft slavar. För övrigt så upphörde slavhandeln officiellt på 1960-talet i vissa muslimska länder (så sent som 1981 i Mauretanien). Klicka här för att läsa mer om detta!

Att kulturer påverkas och långsamt förändras är således en sak. Det är fullt naturligt. Men att ett folk (eller snarare den intellektuella eliten – som jag brukar kalla kulturdräggen) frivilligt och fulla av skam lägger ned sin egen kultur är onaturligt och sjukt. Det finns mycket mer att säga om detta och jag ber att få återkomma med en särskild artikel i ämnet.

Nästa citat:
Få ifrågasätter därför i dag det riktiga i att det endast är (national)statens medborgare som har full rätt till dess arbetsmarknad, välfärdssystem, politisk rösträtt etcetera. I denna samhällsordning blir ”dom andra”, det vill säga de som inte är födda inom nationalstatens gränser och/eller inte anses härstamma från samma etniska grupp som majoriteten, ett potentiellt hot – i synnerhet om de knackar på utifrån och vill in. Framför allt brukar det vara två tankemönster som skrämmer: dels föreställningen att ”dom andra” kan komma att ta något ifrån ”oss”, det vill säga ”vår” välfärd, ”våra” jobb, ”våra” utbildningsplatser etcetera, dels tanken att ”dom” med sin ”annorlunda” kultur kan komma att hota den kultur som är ”vår”. Migration uppfattas därmed per definition som ett latent hot mot nationalstaten, även om graden av hot varierar beroende på varifrån migranterna kommer och av vilken anledning de flyttar.

Alla känner till de gigantiska ekonomiska problem som Grekland har just nu. Man har levt våldsamt över sina tillgångar och spenderat mer än man haft (ett effektivt sätt för politikerna att köpa sig röster). Förutsättning för att detta skall fungera är att man hela tiden fått låna mer och mer pengar. En sådan lånekarusell fungerar givetvis inte i långa loppet. Och nu börjar Grekland närma sig den punkt när den dystra verkligheten håller på att komma ikapp. Alla lever vi i en ekonomisk verklighet, både länder och företag och privatpersoner. Och den som bortser från detta är dömd att gå i konkurs.

Det gamla svenska pensionssystemet var ohållbart i långa loppet, bl a på grund av att färre och färre unga skulle betala pensionen för fler och fler gamlingar, som lever längre och längre. Alltså har man gjort stora förändringar som innebär betydligt sämre pensionsvillkor i framtiden. Många av dagens pensionärer känner redan av detta. Men förändringen var utan tvekan nödvändig. Man kan inte ha ett pensionssystem som kostar mer än man får in till systemet. Då hamnar man i en liknande situation som Grekland. Många europeiska länder är idag avundsjuka på Sverige, eftersom vi redan gjort det som de ännu inte gjort. Säkert kommer det att bli strejker och upplopp i många länder (ja vi har redan sett exempel på detta) när folk får reda på att sötebrödsdagarna är över. Men det är oundvikligt att anpassa sig till den ekonomiska verkligheten. Man kan inte äta mat som ingen producerat. Man kan inte köpa bilar som ingen byggt etc. Wishful thinking fungerar bara i sagans värld.

Cecilia Notini Burch är uppenbarligen kritisk till att endast nationalstatens medborgare har full rätt till arbetsmarknad, välfärdssystem, rösträtt etc. Hon förstår således inte den ekonomiska verklighet vi lever i. Statens huvudsakliga uppgift är att företräda och värna om landets medborgare. Denna lojalitet går utöver alla andra lojaliteter. Ungefär som att föräldrar sätter sina egna barn före andras barn (i t ex en nödsituation). Föräldrar som prioriterar andra barn före sina egna är onda människor (att sätta sina egna barn främst innebär inte att man är likgiltig när det gäller andra barn). Bibeln är fullständigt klar över detta. I 1Ti 5:8 skriver Paulus, ” Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror”. Att ge hundratusentals personer, som inte betalat ett enda öre till svenska staten, full tillgång till det svenska välfärdssystemet går helt enkelt inte, i varje fall inte utan att dramatiskt försämra villkoren för de egna medborgarna. Skall man införa ett sådant system måste man under alla förhållanden, i en folkomröstning, fråga medborgarna om de verkligen går med på detta.

Apropå rösträtt så skulle man vilja fråga Notini Burch om hon också menar att tillfälliga besökare i ett land skall ha rösträtt. Skall t ex turister som befinner sig i Sverige under ett val få rösta? Självklart inte! Rösträtt förutsätter att man har för avsikt att tillbringa resten av sitt liv i landet i fråga. Endast då är man intresserad av långsiktiga lösningar och kommer att rösta ansvarsfullt, vilket på sikt gagnar landet. En tillfällig besökare är ju inte det minsta intresserad av landets framtid. Som jag ser det är enda naturliga gränsen för att vara röstberättigad att man är medborgare.

Det är en ekonomisk omöjlighet för ett välfärdsland att ge stora skaror, som inte betalat eller betalar något till systemet, full tillgång till välfärden. När det gäller enstaka människor är det naturligtvis möjligt men inte när det handlar om hundratusentals människor, som kommer till ett land med några miljoner skattebetalare. Människor som är födda i vårt land och som inte kan bidra ekonomiskt är en sak, de måste vi självklart ta hand om. De har födslorätt i vårt land (dessutom har ju deras föräldrar etc betalat in avsevärda summor i skatt och andra avgifter). Speciellt äldre anhöriginvandrare innebär en väldigt stor kostnad. Är man i 50-årsåldern eller äldre kommer man definitivt aldrig att få något jobb (det är svårt nog för en 50+ infödd svensk att få arbete), med tanke på att man inte talar språket och förmodligen aldrig kommer att lära sig tala språket. Visst finns kanske ett litet antal som har specialkunskaper, men de är så få att de inte spelar någon roll i sammanhanget. Det betyder att i stort sett alla 50+ invandrare, som kommer till Sverige, måste försörjas av svenska skattebetalare tills de dör. De kommer dessutom att innebära en stor belastning på sjukvård etc. Min personliga mening är att, om invandrare vill ta hit sina anhöriga, måste de garantera deras försörjning (så är det i många länder). Dessutom skall de betala resan hit för sina anhöriga.

När det gäller Notini Burchs formulering, ”Framför allt brukar det vara två tankemönster som skrämmer: dels föreställningen att 'dom andra' kan komma att ta något ifrån 'oss', det vill säga 'vår' välfärd, 'våra' jobb, 'våra' utbildningsplatser etcetera…” så handlar det inte bara om skrämselpropaganda utan om en verklighet som vi inte kommer ifrån. Vi har för närvarande stor arbetslöshet i vårt land, speciellt bland ungdomar. Invandringen tar både välfärd och jobb och utbildningsplatser från infödda svenskar (man har ju t o m provat att ge invandrare företräde till vissa utbildningar – ett mycket effektivt sätt att skapa hat mot invandrare och ge SD ännu fler sympatisörer). Givetvis kan vi, om vi är goda människor, välja att sänka vår standard, våra pensioner etc och acceptera att fler infödda svenskar är arbetslösa, för att hjälpa människor som flytt hit från andra länder. Denna inställning är i princip kristen. Men, vi måste kunna diskutera hur stora sänkningar vi är beredda att göra. Detta är inte något som enbart politikerna kan besluta (som ju själva kör i gräddfilen och har fantasipensioner livet ut och som inte drabbas på något som helst sätt av invandringens konsekvenser), utan här måste svenska folket få säga sitt. Jag säger alltså inte att vi inte skall hjälpa andra, tvärtom! Men svenska folket måste ha något att säga till om. Sverige är ju faktiskt en demokrati och inte en elitokrati.

Arbetskraftsinvandring är en sak. Flyktinginvandring en helt annan sak. Jag förnekar inte att det behövs invandring till Europa och givetvis då också till Sverige (bl a på grund av vi tagit livet av över en miljon ofödda barn i vårt land – som nu måste ersättas med invandrare). Invandrare från Asien, Europa och Sydamerika är inga problem. De har lägre brottslighet än genomsnittsbefolkningen och är beredda att arbeta hårt för att skaffa sig ett nytt liv i vårt land. Som framgår av tidigare artiklar är det just de muslimska invandrarna jag är tveksam till. De har tre gånger så hög våldsbrottslighet som genomsnittet (medan invandrare från Asien har en tredjedel). Många av muslimerna saknar vilja att integreras i det svenska samhället (bl a beroende på att det är förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle). Göteborgsposten hade den 28/10 2007 en artikel med titeln ”Göteborgs somalier – ett folk i kris”. Där redovisar man hur den svenska, kravlösa bidragsmentaliteten [och tabut mot att kritisera invandrare – min kommentar] bidragit till missbruk, grov kriminalitet, bidragsfusk och skyhög arbetslöshet etc. Några fakta från artikeln:
Varannan somalisk kvinna lever inte med sina barns far.

Bara tre av tio somaliska ungdomar har fullständigt betyg från 9:an.

Var femte ung somalisk man har varit misstänkt för våldsbrott.

Nästan hälften av somalierna hade noll i arbetsinkomst 2005.

Varannan somalisk kvinna med hemmavarande barn i Göteborg får underhållsstöd. Barnens far bor alltså inte med familjen och i hans ställe står samhället för barnens försörjning.

De somaliska invandrarna innebär definitivt ingen nettoinkomst för vårt land, utan en stor ekonomisk belastning (som vi kanske är beredda att göra – frågan är bara var gränsen går).

Ett problem är just bidragssystemet. Antag att en somalisk familj med 8 barn (inte alls ovanligt) lever på socialbidrag (vilket således är mycket, mycket vanligt). Nu får mannen ett erbjudande om arbete. För att själv kunna försörja sin familj utan socialbidrag måste han få en fullständigt orealistisk fantasilön (se nedan), vilket är ytterst osannolikt. Många somaliska män (enligt artikeln i GP) har officiellt lämnat familjen (fast de fortfarande bor kvar) för att man skall få så mycket bidrag som möjligt. Det finns således inte något incitament för mannen att ta ett arbete. Snarare tvärtom. Och han behöver inte heller ta något arbete även om han erbjuds ett sådant, eftersom socialbidrag är villkorslöst (till skillnad från A-kassa). Alltså konserverar vårt bidragssystem somalierna i deras bidragsberoende.

Låt oss nu titta på ett konkret exempel som jag hämtar från bloggen Politiskt Inkorrekt (PI). Man skriver där:
Först ett äldre fall med rubriken “14 personer bor på 70 kvadrat”. TTELA skrev (artikeln borttagen) i februari 2008 om Isse Dahir Hassan i Vänersborg. Anledningen var att han bodde trångt men definitivt inte ensam. 2005 kom Isse Dahir Hassan till Sverige som flykting från Somalia. I slutet av januari 2008 kom även hans familj till Sverige. Då levde Isse Dahir Hassan, hans fru, nio barn, mamma, bror och brorson i en trea på 70 kvadratmeter.

Somalia har kommit till Sverige. Obs mitt hjärta brinner för att hjälpa de här barnen. Men inte på det sätt som vi gör. Det är destruktivt för Sverige och det är destruktivt också för barnen.

PI redovisar ett försök att uppskatta vad Hassan och hans familj kostar de svenska skattebetalarna under de första tre åren och hamnar på 210 000 kr/månad (det låter ju väldigt mycket, men ingenting är omöjligt i Sverige)!!!
Låt mig helt kort redovisa beräkningen som ligger bakom 210 000 kr/mån. Som vi alldeles strax skall se är denna siffra fel. Själv kommer jag fram till drygt 230 000 kr/mån. En siffra som verkar helt sanslös. Men låt oss se hur det förhåller sig (om någon skulle vara mer insatt i detta och se att nedanstående inte stämmer, är jag tacksam för rättelse).

Under de första tre åren är flyktingar bokförda som ”flykting med introduktionsersättning”. Staten står för 22 procent av kostnaden för ”nyanlända svenskar” medan kommunen står för resten (”nyanlända svenskar” brukar man säga – fast jag kan inte se att man är svensk bara för att man kommer till Sverige – i min värld står begreppet svensk för något mycket mer; att man är den del av Sverige och det svenska samhället – tidigare brukade man säga att det är först i tredje generationen som man verkligen blir en del av det nya landet).

De nyanlända får följande statlig ersättning för de tre första åren (sammanlagt):

Vuxen – 181 400 kr
Barn – 111 000 kr

I familjen Hassans fall blir den statliga ersättningen således 4 x 181400 kr plus 10 x 111000 kr = 1825600 kr (4 vuxna plus 10 barn) under de första tre åren. Denna ersättning utgör 22 procent av beräknad totalkostnad (enligt Sveriges Kommuner & Landsting). Kommunen tillskjuter resten, dvs 78 procent. Sammanlagt, från både stat och kommun får då familjen Hassan 1825600/0,22=8298181 kr under de första tre åren. Den kommun där familjen Hassan valt att bosätta sig måste således punga ut med 8298181-1825600 =6472581 kr under tre år. Efter dessa tre år måste sedan kommunen stå för bostadsbidrag, socialbidrag etc (är det speciellt förvånande att det blir allt svårare att hitta kommuner som vill ta emot flyktingar?).

Per månad, under de första tre introduktionsåren (tre år = 36 månader), kostar således familjen Hassan de svenska skattebetalarna 8298181/36=230505 kr/mån. Sedan får familjen leva på andra typer av bidrag; barnbidrag med flerbarnstillägg, socialbidrag och bostadsbidrag. Isse Dahir Hassan har deklarerat att han tänker utbilda sig till sjuksköterska och det är ju bra i och för sig. Nu är det inte precis lätt att komma in på sjuksköterskeutbildningen (men han kanske får förtur? grattis SD till ytterligare 5000 röster) och sedan skall han också klara av utbildningen (jag har svårt att tro att han är speciellt studievan – dessutom krävs gymnasiekompetens för att bli antagen, vilket alltså herr Hassan först måste skaffa sig – och allt detta kommer att ta många, många år). Men visst, lyckas han bli sjuksköterska gratulerar jag honom. Ett tionde barn är tydligen på gång i familjen och det finns inga planer på att fru Hassan skall förvärvsarbeta. Jag har jag svårt att se att familjen Hassan skulle utgöra "en förutsättning för [Sveriges] välfärd". Nu menar jag inte att man endast skall ta emot flyktingar om vi tjänar på det – jag anknyter bara till rubriken på Notini Burchs artikel.

För övrigt vill jag erinra om att Hassan lyckats hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige (det är vad det kostar enligt diverse olika utredningar). Varifrån fick han de pengarna? Hur kan personer som kommer från ett land där man kanske tjänar max 100 kr/mån, spara ihop så mycket pengar? Det är absolut omöjligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Absolut, absolut, absolut omöjligt! Sedan skulle jag vilja veta vem som betalade flygbiljetterna till Sverige för hans familj (fru, nio barn, mamma, bror och brorson, dvs 13 personer). Personligen anser jag att den som får ta hit sin familj sedan skall tvingas betala reskostnaderna i efterhand (när vederbörande fått arbete). Det måste ju en svensk göra, när t ex ambassaden betalar en hemresa. Och invandrare skall definitivt inte ha förmåner som inte infödda svenskar har (det är återigen att spela rasismen i händerna och dessutom är det omoraliskt).

På samma sida på PI kan man se ett nyhetsinslag från Göteborgspostens TV, där en annan somalisk man, Mohamed Abdullahi Haashi, intervjuas. Mohamed beklagar sig över att han får bo med fru och ÅTTA barn på 65 kvm i Bergsjön (utanför Göteborg). Och han får ingen hjälp att flytta till en större lägenhet. Vid kontakter med fastighetsbolaget Familjebostäder hävdar han att någon anställd sagt varför han då gjort så många barn (vilket i och för sig är en ganska berättigad fråga). I slutet av intervjun säger somaliern att han vill ha/kräver en femrumslägenhet. Och visst kan man förstå att det är trångt med 10 personer på 65 kvm. En normal svensk måste emellertid anpassa hur många barn han/hon skaffar och sina boendekrav efter sin ekonomi. Många svenskar väntar med att skaffa barn tills de vet att de kan försörja sin familj – detta kallas att ta ansvar. Även invandrare måste kunna ta ansvar för sina liv! Det kan vi kräva av dem, om de skall få stanna här!

När det gäller somalierna så handlar det också till stora delar om en kulturkollision. Jag känner människor som varit gifta men numera är skilda. Att människor skiljer sig behöver inte bero på att någon av dem är en dålig människa. Båda kan vara fina, underbara människor, men de passar helt enkelt inte ihop. Det är samma sak med kulturer. Den somaliska klan-islam-kulturen passar helt enkelt inte ihop med den svensk-europeisk-kristna kulturen. Det handlar om en gigantisk och oöverbryggbar kulturkollision. Ungefär som invandrare från en annan planet eller ett annat universum (med sexton dimensioner och där tiden går baklänges).

Nu menar jag att det dessutom är fel på den somaliska kulturen/islam. I Somalia har pågått ett kaotiskt klankrig, eller vad man nu skall kalla det, i decennier. I stället för att försöka bygga ett samhälle krigar man oavbrutet och skapar ett elände utan like (ungefär som Hamas i Gaza). Och det tycks inte finnas någon som helst utsikt till förändring. En sådan kultur är det svårt att säga något gott om. Tyvärr! De som talar sig varma för att vi skall ta hit skaror av somalier glömmer dessutom bort en liten detalj. Det är en sak att ta hit somalier, som flyr från krig och våld. Det skall vi göra (i rimliga kvantiteter). Men det är en annan sak att ta hit Somalia (när jag ser bilden ovan ser jag inte somalier som är på väg att bli svenskar – jag ser Somalia som har etablerat sig i Sverige och jag vill inte ha Somalia i Sverige)!!!

Och det är precis det senare som vårt svaga, eftergivna samhälle gör just nu. Vi tillåter somalierna att leva i ghetton, där det är nästan lika illa ställt som i Somalia; Män som förtrycker kvinnor och barn å det grövsta. Män som lever i månggifte fast de officiellt bara är gifta med en kvinna. Imamer som försöker tvinga in somalierna under islam och under shariálagar. Etc. Detta är ett rent svek mot de somaliska flyktingar som kommit hit, inte för att islamisera Sverige, utan för att bygga ett nytt liv i frihet och demokrati (dvs de verkliga flyktingarna). Somalia (dvs de somalier som vill skapa ett nytt Somalia i vårt land) måste slängas ut från Sverige! Vi skall inte ha klanförtryck eller islamförtryck här. I Sverige gäller enbart svensk lag och ingen annan lag! Basta! Den som inte vill finna sig i detta skall kastas ut. Omedelbart bums! Detta skulle den stora majoriteten av våra invandrare tjäna på. Ja de skulle vara glada och tacksamma för det. De vill inte heller ha hit Somalia! Du som nu är lite (eller mycket) irriterad på vad jag skriver. Träffa några syrianer som flytt från islams förtryck i Turkiet eller Mellanöstern och fråga vad de tycker. Så får du kanske lite större perspektiv än den svenska självgodhetens perspektiv.

Notini Burch skriver i det sista citatet ovan, ”Migration uppfattas därmed per definition som ett latent hot mot nationalstaten, även om graden av hot varierar beroende på varifrån migranterna kommer och av vilken anledning de flyttar.” Personligen anser jag inte att det är det minsta anmärkningsvärt att man betraktar vissa invandrargrupper som mindre positiva och andra som mer positiva för vårt land. Det är väl ingen tvekan om att varifrån migranterna kommer har stor betydelse för om de kommer att utgöra en positiv faktor eller en belastning för det nya landet. Jag har ovan pekat på problem i samband med invandrare från muslimska länder och speciellt då Somalia. Att människor uppfattar vissa invandrargrupper som ett hot kan ju faktiskt bero på att de verkligen utgör ett hot. Anledningen till att de kommer hit spelar givetvis också roll. Vi vet att öststatsmaffior håller på att etablera sig i Sverige. Människor som kommer hit för att begå brott utgör ingen tillgång för vårt land. ”Jamen”, säger någon, ”menar du att alla invandrare kommer hit för att begå brott?” Har jag sagt det? Det har jag absolut inte sagt. Det jag säger är att det finns invandrare som kommer hit för att begå brott (bl a på grund av att få länder har så milda straff som Sverige, även för oerhört grova brott och dessutom har få länder så trevliga fängelser som Sverige – den mat som utspisas i våra skolor och på våra ålderdomshem kan slänga sig i väggen jämfört med de delikatesser som serveras på våra fängelser). Det finns också invandrare som kommer hit för att utnyttja systemet. Både dessa grupper skall givetvis omedelbart utvisas så fort man upptäcker deras intentioner.

Cecilia Notini Burch skriver vidare:
Därefter har det ofta varit just de modiga, och inte sällan rätt så våghalsiga, människor som vågat lämna sina hembygder som bidragit till framställningen och spridandet av ny kunskap. Praktiskt taget all teknologisk utveckling såsom jordbruk, hantverk, byggkonst, transportteknologi med mera har utvecklats tack vare de människor som förflyttat sig över gränser och territorier. Likaså har utvecklingen av finansiella system, handel, filosofi, och religion varit helt beroende av migranter.

Artikeln i SvD inleds också med en bild på Liv Ullman och Max von Sydow, hämtad ur filmen "Utvandrarna". Notini Burch vill således antyda att de invandrare som kommer till Sverige idag är att jämföra med t ex de svenskar som utvandrade till USA under 1800-talets senare hälft. Det är sant att dessa var ”våghalsiga människor som vågat lämna sina hembygder…” USA byggdes upp av sådana invandrare. Men då handlade det om människor som kom dit fulla av tacksamhet att landet tog emot dem. De var beredda att arbeta hur hårt som helst för att skapa sig och sina barn en framtid i det nya landet. De var lojala mot det land som gav dem frihet och nya möjligheter. De strävade efter att lära sig språket och bli en integrerad del av samhället (vilket inte uteslöt att de kunde äta svensk julmat etc). De krävde ingenting från samhället, till skillnad från de muslimska ungdomar i Sverige som bränner bilar och hotar ambulanspersonal och brandmän och skyller allt på svenskarna och det svenska samhället, medan det i själva verket till största delen är deras eget fel att de inte har något jobb. Varför struntade de t ex i skolan och gick ut utan betyg? Det var deras eget beslut och inte någon annans.

Låt mig citera ett mail jag fick från en äldre man som delger oss sina minnen från Andra Världskriget (mailet var en kommentar till den blogg jag skrev efter senaste valet):
Jag delar till 100% Dina kritiska synpunkter på allt vad invandring heter och de problem som är relaterade till detta. Bara en liten del av alla dem som kommer till Sverige idag är sanna flyktingar. Jag minns väl situationen i min lilla hemstad Gränna under de senare åren av andra världskriget. Alla hotell var fulla av flyktingar och alla privata hem som hade möjlighet därtill upplät husrum. Det var südettyskar, det var danskar, norrmän och andra grupper som flytt undan vidrigheter. Dessa människor uppfattades alla av lokalbefolkningen som verkliga flyktingar i behov av hjälp. I den situationen var det som vi idag kallar integration (då okänt ord) inte ett problem, lokalbefolkningen hade vidöppen famn för alla dessa hjälpbehövande människor. Då fanns tacksamhet bland flyktingarna – detta ord har jag sällan eller aldrig hört (förlåt om jag missat något) i dagens flyktingdebatt. Idag har "flyktingarna" en annan attityd. Om de inte redan på förhand lärt sig den svenska kravmentaliteten tillägnar de sig den snabbt efter hitkomsten. Kommer "flyktingarna" från muslimska länder faller svenska politiker och "tyckare" i press och TV på knä i stum beundran inför dessa människor. Och diskuterar man kriminalitet uppträder alltid den skäggige och på svenska något brytande professorn i kriminalitet vid BRÅ och försvarar invandrargruppen – konklusionen blir alltid att invandrargruppen har inte större brottslighet eller så är deras brottsbenägenhet bara en sorglig följd av deras sociala situation. Lösningen blir: vi måste satsa mera på integration. Den mest populära termen vi har i svenskt politiskt språk idag och som tillåter politiker att överträffa varandra.

Den som skrivit detta är inte någon arbetslös, svagbegåvad och okunnig ung man (det är ju den gruppen som av Godhetskören beskylls för att vara kritisk mot invandringen) utan en professor emeritus (som jag låter vara anonym). Det är ju precis ovanstående som stör så många människor (inklusive mig). Bristen på tacksamhet hos vissa invandrargrupper. Kravmentaliteten. Och föraktet för infödda svenskar. Många muslimer kallar svenska flickor för ”horor” (och behandlar dem också som horor), något som de kanske kommer att få ångra. Svenskar må vara menlösa, men risken finns att de muslimska invandrarna en vacker dag kommer att få äta upp den typen av kränkningar. Svenskar glömmer inte i första taget. Dessutom menar alltför många muslimska invandrare att det bara är en tidsfråga innan de tar över vårt land och inför sharíalagar och tvingar svenskarna att bli muslimer (eller dö). Tittar man på barnafödandet i muslimska familjer, och speciellt då familjer från Somalia, inser man att det bara är en tidsfråga innan dessa grupper utgör majoriteten i vårt land (även om invandringen från sådana länder skulle stoppas redan i morgon).

Låt mig bara ge en mycket enkel modell för ovanstående. Man räknar med att finns bortåt 40 000 somalier i Sverige idag (det är de siffror jag hittat på nätet). Men låt oss säga att det är 30 000 för att vara generösa. Antag nu att varje somaliskt par skaffar 8 barn i snitt (inget av det jag sett eller läst motsäger denna uppskattning) och att generationstiden är 30 år (förmodligen är den kortare). Det betyder att vart 30:e år så har 2 somalier blivit 10 stycken (dvs 8 barn plus föräldrarna). Detta innebär en fyrdubbling (8/2=4) vart trettionde år. Om trettio år kommer således dagens 30 000 somalier att vara 120 000 (vi utgår då från att ingen fortsatt invandring av somalier sker). Efter ytterligare 30 år (dvs om 60 år) har vi fått ännu en fyrdubbling, dvs 480 000 somalier. Efter 90 år från och med nu har vi i vårt land 1 920 000 somalier enligt denna enkla modell. Samtidigt så ökar knappast de infödda svenskarna i antal. Hur kommer Sverige att se ut med så många somalier? Och här finns inte andra grupper av muslimer inräknade. Och inte heller har jag räknat in att det finns somalier och andra muslimer som lever i månggifte i vårt (även om de inte deklarerar detta öppet). Hur många barn kan inte en man som har fyra hustrur skaffa?!

Nu är det alltid svårt att extrapolera sådana här trender. Kanske kommer nästa generation av somalier att bli påverkade av den svenska kulturen och skaffa färre barn? Kanske kommer de att blanda upp sig med svenskar? Detta är ju precis vad politikerna hoppas på. De menar att den västerländska kulturen med sprit, pornografi, fri sex, hög levnadsstandard etc, 100 TV-kanaler, Internet etc, etc kommer att förföra muslimerna så att de snabbt blir som vi. Det finns dock mycket som talar emot detta. Det är som sagts ovan förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Det har i media berättats om imamer som reser runt i Europa och uppmanar muslimerna att skaffa minst 5 barn. Mängder av högt uppsatta muslimska präster har förutspått att Europa kommer att vara en muslimsk kontinent om 50-100 år, ja kanske ännu tidigare. Och rent demografiskt talar mycket för att de kan ha rätt (även om min modell är grov visar den ändå på hur exponentiell tillväxt fungerar). Och det är klart, är det detta det framtidsscenario som svenska folket längtar efter, och som de vill överlämna till sina barn, så var så god! Jag skall inte invända något. Men förmodligen handlar det nog inte om någon vilja hos någon, utan det vi ser är en döende kultur, som blind och omedveten går mot sin egen undergång, intalande sig att allt står väl till. Precis som alla andra tidigare stora kulturer kommer givetvis den Västerländska kulturen att gå under. Man hade dock hoppats att den skulle ersatts av något bättre än islam.

Notini Burch försöker i sin artikel visa på vilken nytta Sverige tidigare haft av invandrare. Hon skriver om de invandrare som kom till Sverige under århundradena före 1800-talet:
Framför allt det tyska inflytandet var stort, men även nederländare, skottar, engelsmän, fransmän, italienare, balter och polacker levde här i perioder och byggde skepp, tryckte böcker, bedrev vetenskap, smidde guld, startade handelshus, tillverkade kläder och redskap, målade och sålde konst.

Visst, det är helt sant. Vår järnhantering byggdes upp av tyska smeder (under Gustaf Vasas tid) och senare av bl a Vallonerna (första hälften av 1600-talet). Men det handlade om små grupper som kom hit utspritt under lång tid. Totala antalet Valloner som kom till Sverige rörde sig om ca 870 stycken och ungefär lika många tyska smeder. Detta går inte att jämföra med somaliska invandrare. De har väldigt lite (ärligt talat kan jag inte tänka mig någonting) att tillföra vårt land när det gäller teknologi och ekonomi (däremot skulle de antagligen kunna undervisa oss om familjesammanhållning och liknande). De kommer från ett medeltida samhälle och kastas in i 2000-talet. Det finns några filmer med liknande scenarios (t ex "Just Visiting", där en riddare och hans väpnare från 1100-talet, genom trolldom, förflyttas till 2000-talets New York – med många intressanta förvecklingar). De flesta argument som Notini Burch använder i sin lovsång till invandringen är överhuvudtaget inte tillämpliga på de muslimska invandrarna i vårt land (annat än vissa undantag).

Hade det handlat om några hundra som kom till Sverige per år, hade det varit en annan sak. Då hade vi haft råd att betala 230 500 kr/mån för en somalisk, barnrik familj. Men nu handlar det om skaror. Godhetskören brukar ofta anklaga SD för att överdriva när man använder begreppet ”massinvandring”. Intressant är att dagen innan artiklarna ovan i SvD så hade DN en artikel med rubriken ”Invandring till Sverige på rekordnivå”. Man hänvisar där till en samma dag publicerad OECD-rapport. DN skriver:
Invandringen till Sverige fortsatte att öka och nådde rekordnivåer 2009, skriver OECD i en migrationsrapport som publicerades på tisdagen.

Totalt invandrade 102.000 personer till Sverige 2009. Den största andelen utgjordes av återvändande svenska medborgare, följda av medborgare från Irak och Somalia.
Utvandringen från Sverige minskade samtidigt med 13 procent jämfört med året före.

Vad man menar med ”återvändande svenska medborgare” är oklart. Förmodligen utgör invandrare som lämnat Sverige, men som nu återvänt, en stor del av ”de återvändande”. Av OECD:s rapport framgår att somalierna utgör en stor del av invandrarna. När det gäller irakier handlar det ofta om kristna irakier, som flyr från förföljelse och livsfara i Irak. Och det är fullt förståeligt. När det gäller somaliska invandrare finns dock en del frågetecken. Med tanke på att en del av dessa utbildat sig till jihadkrigare och/eller stöder jihad ekonomiskt, och att dessutom ett antal sedan rest till bl a Somalia för att strida där, kan man undra hur stor deras lojalitet mot Sverige är. Förmodligen är den mycket nära noll och det handlar nog mest om att Sverige utgör en bra bas för deras jihadframträdanden (att de sedan också försörjs här gör ju inte saken sämre). Under alla förhållanden så är flyktingströmmarna till Sverige från länder som Somalia och liknande betydande. Det handlar inte om några hundra utspritt på flera årtionden (som Vallonerna) utan om tusentals varje år (om vi bara tar Somalia). När dessa flyktinggrupper dessutom skaffar 8-10 barn eller mer, är det inte svårt att förutsäga att detta kommer att leda till oerhörda problem för Sverige om låt oss säga 20-30 år (oavsett hur väl min matematiska modell ovan stämmer). Då kommer de infödda svenskarna att förbanna dagens politiker och kalla dem för landsförrädare. Vilket jag redan nu anser att de är.

Detta är för övrigt ganska intressant. Förr i världen rånades banken av personer utifrån med en snusnäsduk för nedre ansiktshalvan (som i Vilda Västern) och en Colt Peacemaker i handen. Dessa kallades bankrånare. Bytet blev kanske några hundra tusen (i bästa fall). Idag plundras banken inifrån av personer med examen från Handelshögskolan eller Harvard, iklädda Armanikostymer och med en smartphone i handen. Dessa kallas bankdirektörer. Bytet numera handlar om hundratals miljoner eller mer. Det geniala är dessutom att det hela sker inom lagens råmärken.

På samma sätt förråddes länder av elaka spioner förr i världen. Antingen fientliga agenter som nästlat sig in i landet eller landets egna medborgare, som därmed förrådde sitt eget land. En landsförrädare betraktades som den mest föraktlige av alla skurkar (till och med den stat som drog nytta av landsförrädaren föraktade honom). Idag förråds Sverige, inte av utifrån kommande sabotörer eller förrädare som verkar i hemlighet, utan landet förråds av sin egen högsta ledning, som i stort sett lagt ned hela försvaret. På 50-talet hade Sverige över 600 stridsplan och vårt flygvapen var nummer fyra i världen (under en period). Idag har vi tre Gripendivisioner (24 plan), som piloterna nästan aldrig flyger, eftersom det är för dyrt. Värnplikten är avskaffad och jag tror inte Sverige skulle kunna stå emot ett väl planerat kuppförsök från t ex islamistiska grupper. Detta i kombination med att man tillåtit att Sveriges tunga industri sålts ut, kallar jag landsförräderi av högsta klass. Ovanpå detta kommer vår sanslösa invandringspolitik. Lägger man därtill Socialdemokraternas destruktiva skolpolitik, kan man konstatera att ingen tidigare spion lyckats skada Sverige lika mycket, vare sig ekonomiskt eller säkerhetsmässigt, som dagens politiker!

Låt mig ge ett sista citat från Cecilia Notini Burchs artikel:
Men historien har också uppvisat ett stort antal exempel på fungerande, multietniska samhällen, dit människor har kunnat flytta från olika håll, långt före nationalstatens födelse. De tidiga civilisationerna och de antika imperierna omfattade som regel alltid olika etniska grupper, men även i modernare samhällen har människor med olika bakgrund kunnat samsas. I det muslimska Ottomanska riket (1453–1918), till exempel, kunde kristna och judar leva i relativ trygghet. I synnerhet judar migrerade ofta dit från det kristna Västeuropa, som var betydligt mer intolerant.

Jag är inte övertygad om att påståendet om fungerande, multietniska samhällen verkligen stämmer fullt ut. Det har funnits ”fungerande” multietniska imperier under historien, men frågan är hur väl dessa egentligen fungerat. Var de verkligen multietniska samhällen i den mening som Notini Burch så vackert beskriver? Romarriket var ytligt sett ett sådant samhälle, men det hölls samman genom extrem våldsutövning, där hela folk, som satte sig upp mot romarna, slaktades. Det forna Jugoslavien är ett annat exempel. Men även detta samhälle hölls ihop genom en omfattande maktapparat som undertryckte varje försök till splittring. När kommunismen föll och därmed det sammanhållande kittet, bröt kaoset loss och vi fick ett blodigt, grymt inbördeskrig, där allt uppdämt hat och alla undertryckta motsättningar exploderade. Så mycket var detta multietniska samhälle värt.

Men USA då, är inte det ett exempel på ett fungerande, multietniskt samhälle? Det kan man kanske säga. Men inte heller där är det så enkelt. De invandrare som kom dit på 1800-talet var huvudsakligen från det kristna Europa, vilket lade grunden för det amerikanska samhället. Det finns dessutom en viktig skillnad mot Sverige. Vårt land är ett ganska litet land, medan USA är en kontinent, ja en hel värld. I ett stort land kan det kanske existera multietnicitet, där de olika grupperna lever åtskilda (mer eller mindre) – Chinatown etc. Men i ett litet land som Sverige är detta mycket svårare. Jag tror inte att det kan fungera i vårt land. Europeiska invandrare är inga problem. Asiatiska invandrare är inte heller något problem. Även om de kommer från en annorlunda kultur, har de samma syn på arbete och att man skall göra rätt för sig (visst generaliserar jag – men det är fullt befogat, ja rent av nödvändigt, i sammanhanget). Muslimska invandrare kommer i princip från 1000 år bakåt i tiden (islam kan, till skillnad från kristendomen, inte förändras, eftersom muslimerna tror att Ärkeängeln Gabriel dikterat Koranen för Muhammed – varje ord som står där är således odiskutabelt och kan inte ändras och gäller för evigt). Invandrare från Sudan och Somalia kommer inte bara från forntiden utan också från en annan planet, så annorlunda är deras kultur. När vi så småningom kommer att ha kanske flera miljoner somalier i vårt land (vilket inte kan uteslutas), kommer läsaren att förstå vad jag menar. Vi kommer då att få så stora motsättningar att rasistiska extremistpartier kommer att få makten (jämfört med vilka SD kommer att framstå som Moder Therésa) alternativt att vi kommer att få ett fullskaligt, blodigt inbördeskrig i vårt land (eller också låter vi islam ta över vårt land och sjunker ned i barbariets ofattbara mörker). Visst kan jag ha fel. Jag hoppas verkligen att jag har fel! Men tyvärr tror jag inte det. I så fall skulle jag ju inte skriva det jag skriver.

För övrigt, när det gäller USA, så är kan man fundera över hur väl samhället där fungerar. Visst har USA en färgad president (får man säga så eller är det politiskt inkorrekt?) men samtidigt har man enorma problem med olika gängbildningar i storstäderna (latinamerikaner, svarta och många invandrargrupper från t ex Asien). I många stadsdelar kan varken brandkår eller ambulans köra in utan en poliseskort som påminner om en fullskalig militär operation (ungefär som Rosengård fast mycket värre). På detta kan vi lägga USA:s gigantiska budgetunderskott. Så frågan är hur det kommer att gå i USA. Jag är inte säker på att jag vill kalla USA för ett väl fungerande, multietniskt samhälle.

I det sista citatet kommer Notini Burch med det förutsägbara påståendet, ”I det muslimska Ottomanska riket (1453–1918), till exempel, kunde kristna och judar leva i relativ trygghet. I synnerhet judar migrerade ofta dit från det kristna Västeuropa, som var betydligt mer intolerant”. Det är ju typiskt alla medlemmar i Godhetskören att de alltid måste ta tillfället i akt att försöka visa hur tolerant och kärleksfull och underbar islam är. Jag förnekar inte att judar har behandlats skamligt, ja djävulskt, i det kristna Europa. Detta har emellertid inte något med den kristna tron att göra. Det finns inget som helst stöd för antisemitism i kristendomens urkunder eller läror eller dogmer. Dessutom var ju Jesus själv jude. Lärjungarna och Paulus var också judar och Gamla Testamentet utgör det judiska folket historia. Antisemitismen (inkluderande Förintelsen) i Europa har inte orsakats av den kristna tron utan av människans ondska! Koranen och hadítherna och sharíalagen, å andra sidan, innehåller djupt antisemitiska texter (vilket jag diskuterar på mina sidor om islam – se min hemsida). Antisemitism och islam är oskiljaktiga. Det är sant att judar under vissa perioder och i vissa muslimska länder levt under viss frihet (men som dhimmis, vilket innebär att de, tillsammans med de kristna, inte alls haft samma rättigheter som muslimerna). Marocko har för övrigt varit ett av de muslimska länder som behandlat judarna bäst under historiens gång. När det gäller Turkiet har det varit perioder under vilka judar behandlats förhållandevis väl, men det har också varit långa perioder av fruktansvärd förföljelse. Så att Turkiet var något slags paradis för judar kan vi glömma. Tyvärr tillåter inte utrymmet att gå in närmare på detta, men jag planerar en längre artikel i ämnet inom något år.

Jaha, nu har jag än en gång sagt det som inte får sägas i vårt land. Apropå det förbjudna så hade Nasrin Mosavi Sjögren (själv invandrare) en intressant gästkommentar i Världen idag den 16/5 2011:
Efter alla diskussioner och anklagelserna om rasism vill jag gärna berätta om en verklig form av rasism som jag tycker mig se i Sverige. Vi kan kalla det för den välmenande rasismen. Den grundar sig i ett överläge. En socialt, kulturellt och ekonomiskt väletablerad svensk som vill vara snäll. Vad som är rätt definieras av denne utifrån känslan av hur snäll man upplever sig vara. Mer specifikt: hur snäll man är mot "utsatta grupper". "Utsatta grupper" är till exempel muslimer och folk som begår brott (de har ju nämligen alla haft en svår uppväxt). Dessa utsatta blir i den snälle, välmenande svenskens medvetande en slags infantila, halvt utvecklingsstörda varelser som inte ska rättas om de gör fel, utan urskuldas. Och framför allt ska de försvaras mot rasister. Märk väl vilka det är som först går i försvar för förtryckande kulturella uttryck i Sverige. Det är etablerade, ofta politiskt skolade, svenskar. Vita västerlänningar som vet bäst. Som ser invandrare som barn. Inte som vuxna medborgare i en demokrati, kapabla och fria att göra egna val. Rätt eller fel. När min pappa slog min mamma, mumlade socialen något om "svårt att vara nyanländ", när en muslimsk terrorist spränger sig vid Drottninggatan mumlar det politiska etablissemanget och säkerhetspolisen om "förebyggande socialt arbete". Allt för att vara snäll och, kanske framför allt, inte vara rasist.
Detta måste få ett slut. Det måste gå att sakligt diskutera problemen med islam i Sverige utan att bli utsatt för verbala angrepp från patroniserande, välmenande, "snälla" rasister.

Och det är precis det jag försöker säga i mina artiklar om invandring och mångkultur. Vår acceptans av olika invandrargruppers negativa beteende (bilbränning, hederskultur, försök att hindra det fria ordet i vårt land genom att hota konstnärer etc som kritiserar islam, attacker mot proisraeliska demonstrationer mm) är inte att göra invandrarna en tjänst. Det är att idiotförklara dem. Man klappar dem på huvudet, ungefär som ett litet barn och säger något om, ”Såja lilla gubben, det är inte så lätt. Vi förstår att du har det svårt…” Godhetskören är inte så god som dess medlemmar vill göra gällande. De är de verkliga rasisterna i vårt land, eftersom de inte behandlar invandrare som förnuftiga människor utan som idioter som ingenting begriper. Som man inte kan ställa några krav på. Genom att ställa samma krav på invandrare som på svenskar och genom att klargöra att i Sverige gäller svensk lag och genom att utvisa de invandrare på livstid som inte kan acceptera detta, gör vi de verkliga invandrarna den största tjänst vi kan göra dem. Och vi gör också vårt Fosterland (får man säga så?) en tjänst. ”Du gamla du fria….” Javisst ja, den får vi ju inte sjunga längre. Vad skall de stackars invandrarna tycka om man sjunger den svenska nationalsången i Sverige, eller om man har en svensk flagga på tomten. Hugha. Fast det intressanta är att de flesta invandrare tycker det är fullt naturligt att man har svenska flaggor i Sverige. Och de förstår inte varför svenskar skäms över sitt land. De enda som inte tycker det är naturligt att man sjunger Sveriges nationalsång eller har svenska flaggor i Sverige är Godhetskören. De är så goda att de snubblar på sin egen godhet.

I alla tider finns ord som människor ryggar för och absolut inte vill förknippas med. Dessa ord kan vara oerhört effektiva i en debatt. På det glada 70-talet, när alla jag kände (i stort sett) var kommunister, användes ordet ”reaktionär” mot den som vågade ifrågasätta kommunismens anspråk på att kunna skapa det nya paradiset. Räckte inte det tog man till med ”fascist”. Och på så sätt hoppades man kunna få tyst på den uppstudsige. Vem vill kallas fascist? Men att kalla någon reaktionär eller fascist är inget argument. Det är bara ett retoriskt knep. Oräkneliga gånger under mina studieår var jag den ende ickekommunisten i debatten i köket på studentkorridoren etc, och oräkneliga gånger blev jag kallad reaktionär och fascist. Jag brukade då svara ungefär så här, ”Om det jag nyss sagt innebär att jag är fascist (vilket jag personligen inte anser), ja då är jag stolt över att vara fascist!” Jag hoppas läsaren inte missuppfattar mig och tror att jag var stolt över att vara fascist. Jag skulle tro att jag är betydligt mindre fascist än de flesta medlemmarna av den svenska Godhetskören (det är bara att läsa mina omfattande artiklar om Förintelsen på min hemsida). Det jag säger är ”Om…. då…” Observera alltså orden ”om” och ”då”, och fundera över vad dessa ord betyder tillsammans! Tack!

Idag har vi andra ord för att få tyst på människor i debatten (även om "fascist" fortfarande kan vara användbart). Honnörsordet är utan tvekan ”rasist”. ”Islamofob” fungerar också. Huuuuuhhhh! Vem vill bli kallad rasist eller islamofob? Jag är inte rasist. Och jag är inte mer islamofob än vad Churchill och Roosevelt var nazistofober (de varnade för en verklig fara – fobi är att vara rädd för något som det inte finns någon anledning att vara rädd för). Jag skulle tro att jag är mer tolerant än de flesta medlemmarna i Godhetskören (vars tolerans tycks vara begränsad till det som är politiskt korrekt). Som jag alltid brukar påpeka när jag skriver sådana här artiklar, är flera av mina bästa vänner invandrare. Och jag anser att vi skall ge av vårt överflöd till människor som har det svårt. Vilket jag själv också gör. Och jag tror att jag ger betydligt mer än genomsnittsmedlemmen i Godhetskören.

Att jag skriver det jag gör ovan är inte för att jag är emot invandrare eller för att jag är rasist. Det är för att varna för vad som kommer att hända i vårt land om vi fortsätter vår ansvarslösa invandringspolitik. Vi kommer att totalförstöra vårt land. Ovan skrev jag om Isse Dahir Hassan, som fått ta hit hela sin familj (fru, nio barn, bror och brorson och mamma) och vars familj kostar svenska skattebetalare ca 200 000 kr/mån (rätta mig gärna om denna siffra skulle vara fel). Och detta exempel är bara toppen på ett isberg. Man skulle förvänta sig att Isse Dahir Hassan och hans släkt skulle känna en djup tacksamhet mot Sverige, som så välvilligt tagit emot dem (att man sedan inte avskedat infödda svenskar för att bereda Hassan ett arbete kanske skämmer kompotten en aning). Nu vet jag inte huruvida Hassan är tacksam eller ej. Det kanske han är. Men i det andra exemplet jag ger, hämtat från bloggen Politiskt Inkorrekt (filmklippet från Göteborgspostens TV), har man svårt att upptäcka några som helst tecken på tacksamhet hos Mohamed Abdullahi Haashi. Och detta stör mig oerhört. De kunde ju faktiskt vara tacksamma! Men det går tydligen fort att vänja vid den svenska bidragsmentaliteten.

Verkligt goda människor vill hjälpa så många som möjligt. Antag att Isse Dahir Hassan hade flytt till Kenya i stället för till Sverige, och att Sverige hade förbundit sig att hjälpa honom och hans familj där. Detta hade definitivt inte kostat storleksordningen 200 000 kr/mån. Förmodligen skulle man kunna hjälpa en familj där för kanske 1000 kr/mån (kravet skulle givetvis vara att Isse genom eget arbete bidrog till familjens försörjning). Man skulle då kunna hjälpa 200 familjer för vad det nu kostar att underhålla en familj i Sverige. Vore inte det mer effektivt? I dagarna har man kunnat läsa om torkan på Afrikas horn och hur nöd och hungersnöd nu knackar på dörren. 11 miljoner människor befinner sig i farozonen enligt FN. Nöden är enorm. Medan vi spenderar fantasisummor på invandrarfamiljer i Sverige, svälter miljoner människor ihjäl i Afrika. Borde vi då inte optimera våra resurser så att vi kan hjälpa så många som möjligt? Är jag väldigt ond som tycker så?

Att vara kristen är att hjälpa människor. I alla kärlekshandlingar finns ett mått av naivitet. Att tro gott om andra människor är t ex ett uttryck för den kristna tron och innebär en form av positiv naivitet. Men Jesus manar oss inte till att vara så naiva att vi förstör vårt eget land. Då förstör vi ju också våra möjligheter att kunna hjälpa. Jesus säger i Mat 10:16, ” Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor”. Jag kanske har för mycket ormnatur i mig, vad vet jag? Men under alla förhållanden anser jag att vår hjälp till de sämre lottade i världen skall vara så effektiv som möjligt. Och den skall inte hota vårt lands framtid! Och den skall inte riktas mot ”entreprenörer” som har möjlighet att ta sig till Sverige, väl vetande att de sedan får ta hit hela sin familj (där biljetterna betalas av Svenska Staten) och också blir försörjda av svenska skattebetalare. Den skall riktas mot de som verkligen lider nöd! De som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till vårt land. En somalier som kan betala 100 000 kr för biljetten till Sverige, är definitivt tillräckligt företagsam för att på egen hand kunna överleva i närområdet

Ju mindre man kan bidra med till det svenska samhället, desto större chans att få stanna här. Inget annat land har, vad jag vet, en så självdestruktiv invandringspolitik.
(Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, i tidskriften Sunt Förnuft, nr 2, mars 2011)