lördag 7 januari 2012

Än är det inte för sent att ge upp...

Jag vill börja med att önska mina läsare en god fortsättning på det nya året!

Orsaken till att jag inte skrivit något den senaste månaden är att jag i mitten av december genomgick en smärre operation. Det tar ju vanligtvis några veckor innan man återhämtat sig, och först nu börjar jag känna mig som en levande människa igen. När jag var sjuk kände jag mig plötsligt så snäll, antagligen beroende på att mina adrenalin- och testosteronnivåer låg på bottennivå. Jag funderade till och med på att lägga ned min blogg, eller i varje fall bara skriva snälla saker, där jag konstaterar att vi lever i den bästa av världar och att vi går mot ett samhälle som får det himmelska paradiset att framstå som något trist och ofullkomligt. Nu har emellertid mina adrenalin- och testosteronnivåer återvänt till sin normala världen och plötsligt så ser jag inte alls framtiden i samma rosenröda sken. Hmmm.... Vilket är bäst: snälla men dumma Krister eller elaka men sanna Krister? Det får mig att tänka på ett dikt av Carl Jonas Love Almqvist:

Ack och ändå
– Varför är den gode dum?
– Varför är den onde klok?
– Varför är allt en trasa?

Efter dessa uppmuntrande rader är det så dags att komma in på dagens ämnen:

För några veckor sedan visades filmen "Gazas tårar" i SVT. En skickligt gjord men oerhört starkt vinklad film (till palestiniernas fördel). De enda europeiska tv-kanaler som hittills visat den är SVT och NRK (i Norge). Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Sverige och Norge idag förmodligen är Europas, ja kanske till och med världens (om vi bortser från muslimska länder), två mest israelfientliga länder. I filmen antyds (som vanligt) att de onda israelerna mer eller mindre avsiktligt väljer ut barn som måltavlor. Jag talade med en släkting några dagar efter att filmen visats. Denne, som normalt är ganska kritisk till media och inte köper vad som helst, hade helt och hållet gått på filmens budskap och var nu oerhört upprörd över Israels ”orättfärdiga” agerande. Det visar vilken draksådd man sår på SVT.

IDF (Israel Defense Forces), dvs Israels försvarsstyrkor, gör en noggrann undersökning efter varje israelisk attack mot Gaza för att bl a ta reda på antalet civila offer (detta med anledning av alla lösa påståenden som görs i media). För 2011 visar det sig att av 100 palestinska araber som dödades i IDF-attacker så var nio civila! Resten, dvs 91, var terrorister, dvs sådana som skulle slås ut, eftersom de exempelvis avfyrat raketer mot Israel. NATO och USA har en betydligt större andel civila offer vid sina insatser i Afghanistan och Irak (och nyligen i Libyen), trots idoga försök att undvika civila offer. Enligt FN-statistik så dödas tre civila för varje dödad soldat om man ser till alla konflikter i hela värden. Om denna siffra hade gällt Israels attacker på Gaza, så hade det 2011 inte varit 9 utan 300 döda civila gazabor! Israel gör enorma ansträngningar för att undvika civila offer, men det är inte alltid så lätt med tanke på att Hamas avsiktligt använder civila (inklusive barn) som sköldar vid sina operationer. Att detta räknas som krigsförbrytelser nämns aldrig av SVT och mycket sällan av andra svenska media.

Ett alltför vanligt påstående är att Israel använder fosforbomber mot civilbefolkningen i Gaza. I detta fall är svenska media noggranna med att påpeka att Israel här begår krigsförbrytelser. Påstående att Israel använder fosforbomber grundas på att palestinierna vid analyser hittat spår av fosfor i närheten av granat- och bombnedslag. Att så är fallet bevisar emellertid inte att Israel använder det man normalt kallar fosforbomber och fosforgranater (vars uppgift är att antända allt de kommer i kontakt med inklusive människor). Däremot använder Israel, precis som alla andra länder (inkluderande Sverige) lysgranater för att nattetid lysa upp stridsfältet. Dessa innehåller fosfor, men har en helt annat funktion är fosforbomber och -granater. Lysgranater är inte förbjudna.

I filmen "Gazas tårar" gavs ingen bakgrund till att Israel gick in i Gaza julen 2008 (t ex att Hamas under flera års tid bombarderat israeliska städer med raketer – sammanlagt över 10 000 raketer – och att man hade kidnappat en israelisk soldat etc). Jag kan för övrigt nämna att sedan Gazakriget avslutades i slutet av januari 2009 så har terrorister i Gaza avfyrat 1 571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts bl a 80 Gradraketer. Detta ses med oro från israeliskt håll, eftersom Gradraketerna har bättre räckvidd och innehåller mer sprängämne än de tidigare mest använda Kassamraketerna och därför utgör ett betydligt större hot mot Israel. Man undrar hur Sverige skulle reagera om Norge avskjutit 1 571 raketer mot Sverige under samma period? Antag att Norge dessutom hade hotat att utplåna Sverige från jordens yta och mörda alla svenskar (och att de uppenbarligen menade detta på fullaste allvar). Precis sådana hot har Hamas riktat mot Israel! Jag har svårt att tro att Sverige bara skulle tiga och lida och be om ursäkt för sin existens. Men det är precis detta som Reinfeldt, Bildt och Sveriges intellektuella begär att Israel skall göra!

SVT får som vanligt skämmas för sin vinklade journalistik. Ingemar Persson, talesman för SVT, säger i ett försök att försvara sig i en intervju i Världen idag:
Publicservice-uppdraget är väldigt brett, vi ska självklart vara sakliga och hålla oss till fakta, men vi ska också skapa debatt och ge utrymme för många olika röster. Dokumentärfilm är nästan alltid en subjektiv berättelse, någon ser verkligheten ur sitt personliga öga.

Kvalificerat dösnack!!! "Gazas tårar", hur filmatiskt välgjord den än är (nazisternas propagandafilmer, där Förintelsen motiverades, var också välgjorda), är inte saklig och har inget med objektiva fakta att göra. Den utgör en ren propagandafilm för Hamas och dess uppenbara avsikt är att demonisera judar och landet Israel. Självklart kan man visa en film som är vinklad om man sedan i andra program (på lika bra sändningstid) ger utrymme för andra synsätt. Men detta gör man definitivt inte på SVT! Även om enstaka vinklade program kan accepteras som en del i en större helhet (som strävar efter objektivitet), kan man inte acceptera att enstaka program innehåller direkta felaktigheter (som "Gazas tårar" gör). Det kan aldrig vara acceptabelt!

Man skulle för övrigt kunna försvara Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels antisemitiska filmer med samma retorik som Ingemar Persson använder. Men lika lite som man i Nazityskland gav utrymme för ”många olika röster” eller var ute efter att ”skapa debatt” så ger SVT utrymme för andra röster eller vill ha en meningsfull debatt (någon egentlig debatt när det gäller kontroversiella ämnen förekommer överhuvudtaget inte i SVT eller SR). SVT är en skam för allt vad journalistik heter. Och ännu mer är de en skam när det gäller public service. SVT är inte mer public service än det sovjetiska partiorganet Pravda eller nazisttidningen Völklicher Beobachter var. Någon debatt är man definitivt inte intresserad av och några alternativa (icke politiskt korrekta) röster får definitivt inte komma till tals. SVT borde omedelbart förlora sin status som publicserviceorgan och reduceras till vanliga betalkanaler.

Samtidigt så visar SVT ibland fantastiska program. Jag såg i går kväll en film om Jussi Björling (operasångaren). Den var oerhört välgjord och mycket gripande. En riktig 10-poängare! Det är därför så tragiskt att man i vissa frågor (Israel, intelligent design, kristen tro och liknande) uppvisar sådana avgrunder av usel journalistik. Det tycks som att SVT lider av schizofreni. En kluven personlighet som ibland håller hög journalistisk nivå men som tyvärr ibland hemfaller åt den sämsta journalistik man överhuvudtaget kan tänka sig.

Igår tittade jag på Axesskanalen (en av de få svenska kanaler som vågar frångå det politiskt korrekta). Där visar man just nu en serie om kommunismens fall. Gårdagens program handlade om Rumänien och dess diktator Nicolae Ceauşescu. Bl a så intervjuades några tidigare regimkritiker. En av dem hade tillbringat långa perioder på mentalsjukhus som straff för att han inte hade rättat in sig i det politiskt korrekta ledet. Ceauşescu ansåg nämligen, enligt programmet, att om en person inte insåg att kommunismen (i Rumäniens version) var det absolut bästa politiska systemet, så var denna person definitionsmässigt galen och platsade på dårhus.

Inställningen att den som inte ansluter sig till partilinjen måste vara galen är inte begränsad till marxismen. Det är precis så den politiska korrektheten fungerar överallt i alla sammanhang. Den som hyser minsta tvivel på att ett universum kan uppstå ur ingenting eller att primitiva celler spontant kan utvecklas till något så komplext som människor, räknas som spritt språngande galen (eller dum eller ond eller fanatisk) av i stort sett samtliga media, politiker och kulturpersonligheter i vårt land. Den som anser att den arabiska sidan har åtminstone lite skuld till situationen i Mellanöstern, räknas också som spritt språngande galen (och anses dessutom vara djävulusiskt ond). Kategorin bindgalna människor innefattar också de människor som anser att de olika könen är ett biologiskt och inte ett socialt fenomen, samt de människor som anser att även foster har ett människovärde.

Det tycks som att ondskan uppenbarar sig på många olika sätt men är tröttsamt monoton när man tittar närmare på den. Oräkneliga gånger har jag mött ovan beskrivna inställning när jag debatterat intelligent design och evolution. I stället för att mötas av en motståndare som lyssnar på mina argument och bemöter dessa med logiska resonemang och fakta har diskussionen så gott som alltid slutat med antydningar om att jag är okunnig, galen, illvillig eller en gåta, eftersom jag inte accepterar evolutionsteorin som hela förklaringen till de olika livsformerna.

Nu när jag varit konvalescent har det blivit mycket tv-tittande. Man orkar inte så mycket mer. Igår såg jag reklam för någon organisation som hjälper fattiga småflickor i Indien. För 7 kr om dagen kan man ge en liten flicka mat, vatten och skola, dvs ge henne en framtid (att hjälpen är riktad mot just flickor beror på att dessa i Indien är mycket mer utsatta än pojkar). Jag har ju i många sammanhang diskuterat de s k ensamkommande flyktingbarnen, som i allmänhet vare sig är flyktingar i ordets egentliga bemärkelse eller barn (nu var det dags igen – jag tar ständigt detta exempel, men det gör jag för jag tror att upprepning är all kunskaps moder). Dessa kostar under de första åren de tillbringar i Sverige någonstans mellan 2000 och 3000 kr per dag (ibland ännu mer).

En av mina huvudpunkter är att vi skall hjälpa de som har störst behov och att vi skall hjälpa så många som möjligt. 2010 kom ca 2 400 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Dessa kostade svenska skattebetalare storleksordningen 2400 x 2000 x 365 = 1,75 miljarder kr under det första året (åren). Ett ensamkommande flyktingbarn kostar således ca 285 gånger mer än vad det kostar att hjälpa ett barn i Indien under samma tidsperiod. Om vi omedelbart stängde våra gränser för ensamkommande flykting”barn”, skulle vi således, i stället för att hjälpa 2 400 i huvudsak vuxna män (som media felaktigt kallar barn), vilka kunnat hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige (enligt Polistidningen), kunna hjälpa 2400 x 285 = 684000 indiska småflickor som ingenting har och som är verkliga barn och som inte har en chans att skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Enligt min mening vore det mycket bättre att hjälpa somaliska och afghanska ungdomar på plats. Då kostar de inte 2 000 kr/dag utan kanske 10 kr/dag, vilket gör att vi kan hjälpa mångdubbelt fler. Dessutom kan vi då hjälpa dem som verkligen är i behov av hjälp, dvs de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Den senare kategorin klarar sig nog bra ändå.

Inför denna tunga argumentering fick jag nyligen från en upprörd ung man följande motargument, ”Men du förstår det ena behöver inte utesluta det andra! Vi kan både ta emot ensamkommande flyktingbarn för 1,74 miljarder samtidigt som vi hjälper 684 000 flickor i Indien för samma summa.” På min fråga varifrån pengarna till dessa ytterligare 1,75 miljarder kr skulle tas blev svaret, ”Det finns så många som har pengar i Sverige så det är inga problem”. Ett tämligen svävande svar som knappast besvarar frågan. Problemet är att det finns en begränsad mängd pengar i statskassan. Utgifterna är fulltecknade och vill vi betala ut 1,75 miljarder ytterligare, måste dessa pengar tas någon annanstans ifrån. Antingen får Sverige låna pengar, eller också får vi trycka mer sedlar, eller också får vi minska på andra utgifter. Den första taktiken fungerar inte. Det är ju så Grekland och en del andra länder gjort och vi ser idag följderna av detta. Att trycka mer sedlar fungerar inte heller, eftersom den svenska kronan då automatiskt minskar i värde. Alltså återstår bara att ta pengarna från andra offentliga utgifter; skola, sjukvård, äldreomsorg, järnvägar etc, dvs försämra någonting i vårt land. Det är så verkligheten fungerar.

Dessutom, om det nu skulle finnas utrymme för att öronmärka ytterligare 1,75 miljarder för hjälpändamål, så anser jag att vi ändå inte skall använda dessa till ensamkommande flyktingbarn. Om vi nu anser oss ha råd med 2 x 1,75 miljarder kronor, så tycker jag vi skall använda alla dessa pengar på verkliga barn, som verkligen lider och ingenting har, och inte på skäggprydda unga män som kan betala 100 000 kr för att ta sig hit. Då skulle vi kunna hjälpa 2 x 684000 = 1368000 barn (1 368 000)! Vore inte det att minska lidandet i världen?

”Ja men då kan vi ju satsa ytterligare 1,75 miljarder så att vi kan hjälpa 1 368 000 barn i Indien plus att vi tar emot 2 400 ensamkommande flyktingbarn.” Mitt svar blir då, att om vi har råd med detta så tycker jag att vi i så fall i stället skall hjälpa 3 x 684000 verkliga barn, dvs 2 052 000 barn (resonemanget kan upprepas obegränsat). Dvs under inga förhållande skall vi ta emot ensamkommande flykting”barn” av den typ som vi tar emot (annat än i ytterst extrema undantagsfall).

Du som nu tycker att du är så god och att jag är så ond (att du mår illa), kan du svara mig på följande fråga? På vad sätt är man godare om man hellre hjälper 2 400 i huvudsak vuxna män (s k ensamkommande flykting”barn”), vilka kunnat få fram ett kapital på runt 100 000 kr till resan, än om man hjälper 684 000 verkliga barn som svälter och som inte har någon möjlighet att ta sig till Sverige? Om du medvetet väljer att hellre hjälpa 2 400 vuxna unga män med en synnerligen god ekonomisk bas i stället för 684 000 lidande barn, som inte har någonting alls, tycker jag inte att du verkar vara så god som du försöker göra gällande! Tvärtom!

Dessutom, många av dessa ensamkommande unga män från muslimska länder uppvisar inte någon större tacksamhet mot det samhälle de säger sig vilja bli en del av. De begår brott, de vägrar anpassa sig till Sverige och svenska folket kommer att få försörja dem så länge de lever. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket allvarlig och det säger sig självt att somaliska ungdomar som kommer till Sverige kommer att få mycket, mycket svårt att få riktiga arbeten, där de inte belastar samhället (de som befinner sig under olika arbetsmarknadsåtgärder innebär en stor kostnad för samhället och innebär att det är samhället som ytterst står för deras försörjning). Många av de som kommer hit är analfabeter. De har inga kunskaper som någon svensk arbetsgivare är intresserad av (behovet av illiterata getherdar och vattenbärare är ganska begränsat i vårt land). Hur kan man då tro att de skall få ett arbete här? Och hur kan man påstå att de kommer att vara rena kassakon för vårt land? Dessutom tar de med sig sin klankultur och sin muslimska världsbild, som enbart kommer att ställa till ett elände i vårt land (ja som redan har gjort detta).

Det är tragiskt att se hur mycket prestige det gått i denna fråga. Människors verkliga hjälpbehov tycks inte längre spela någon roll utan till varje pris måste vi ta emot så många ensamkommande flykting”barn” som möjligt. Då och endast då visar vi vår oändliga godhet och de miljoner svältande barn som vi kunde hjälpt för dessa pengar, ja de får hellre svälta ihjäl på prestigens altare. Ursäkta mig, men om det är någon som mår illa så är det jag!

Nu skall jag avsluta med en rolig historia som samtidigt är en gåta:

Förr i världen startade man mindre flygplan genom att ta tag i propellern (ungefär som startveven i gamla bilar) och med handkraft vrida den runt (det gällde bara att snabbt hoppa undan när motorn gick igång). I USA kallades denna startmetod, som inte var helt ofarlig, skämtsamt för Hemingwaystart. Varför då? Jo en av Hemingways mest kända böcker heter Farwell to arms.

Gåtan är; varför är detta roligt?