lördag 23 februari 2013

Missbruk av vetenskap

I början av 1900-talet hade framstående fysiker status av megastjärnor. Albert Einstein, Niels Bohr och många andra var lika kända bland vanligt folk på 1920-talet som vad Tom Cruise och Zlatan är idag. En orsak var att antalet fysiker var ganska begränsat jämfört med idag. Plus att nyhetsflödet överhuvudtaget var oerhört mycket mindre intensivt än nu, när människor i stort sett är mättade av alla intryck de tar emot, och inte förmår att ta in mer. Jag läste någonstans att New York Times, varje söndag (tidningens söndagsbilaga är monumental), innehåller mer information ”utifrån” än vad en människa på 1600-talet tog in under hela sin livstid.

En av vår tids mest framstående och inflytelserika fysiker är Leonard Susskind. Denne är totalt okänd bland vanliga människor. Ändå är han en av fysikens giganter. Han är bl a en av männen bakom supersträngteorin, en teori som gör anspråk på att i princip kunna förklara ”allt”. Susskind är också känd för att våga vara politiskt inkorrekt.

I en artikel i Scientific American (22/6 2011) diskuteras personen Susskind. Rubriken är ”The Bad Boy of Physics [Fysikens Svarta Får]”.
Fysikern vid Stanford University, Leonard Susskind, överflödar i att komma med nya idéer, vilka transformerar fysikens status quo. För fyrtio år sedan var han en av grundarna till strängteorin, som initialt förlöjligades men så småningom blev en ledande kandidat för en universell naturteori. …Och han bidrog till att utveckla den moderna uppfattningen om parallella universa, baserad på vad han kallade strängteorins ”landskap”.

Fysiker som försöker förstå verklighetens djupaste nivåer arbetar nu inom det ramverk som Susskind ställt upp. Men en märklig sak har hänt på vägen. Susskind undrar nu om fysikerna verkligen kan förstå verkligheten.
Han säger bl a:
Vi kanske aldrig kommer att kunna förstå den [totala] verkligheten. Universum och dess beståndsdelar kan vara omöjliga att beskriva på ett entydigt sätt [fetstil tillagt av mig].
Detta skall inte tolkas som att fysiken inte kan handskas med "den vanliga" verkligheten. Det kan den utan tvekan. De maskiner, som konstrueras utifrån fysikens principer, fungerar oklanderligt (om de är rätt konstruerade). Det Susskind talar om här är att fullständigt förklara varje aspekt av den totala verkligheten (rum tid, medvetandet etc) utifrån den vetenskapliga metodens principer (experiment och observationer, logik, matematik, peer-review etc) och utifrån fysikens grundläggande partikulära byggstenar och krafter.

Här ser vi tydligt skillnaden mellan biologer och fysiker. Fysiker erkänner att vetenskapen är en metod, förvissa oerhört framgångsrik i många avseenden. Men trots alla vetenskapliga framsteg fortsätter människans ondska och själviskhet att förstöra vår värld. Vetenskapen har gett oss vapen, som de gamla grekerna inte ens kunde drömma om. Men moraliskt och filosofiskt har människan inte kommit en millimeter längre än de gamla grekerna. Skillnaden mellan dåtidens och dagens krig är inte grymheten utan teknologin. Människan som människa tycks opåverkad av de tekniska framstegen.

För en fysiker är vetenskapen en metod som ger förståelse för den fysiska verkligheten. Punkt slut. I detta perspektiv är vetenskap helt enkelt uppställandet av ”användbara modeller”. Absoluta sanningar lämnar man åt teologer och filosofer (och amatörfysiker). Fysikens teorier gör inte anspråk på att vara absolut sanna, utan på att vara användbara (fördelen med användbarhet är att detta, till skillnad från absolut sanning, går att bevisa – the proof of the pudding is in the eating).

För alltför många biologer handlar vetenskap inte bara om användbara modeller utan om absolut sanning! Evolutionsteorin, för att ta ett exempel, är inte bara en vetenskaplig teori, som får och bör och skall kritiseras (kritik är en av hörnpelarna i den vetenskapliga metoden), utan en absolut sanning som inte får ifrågasättas (den betraktas nästan som en helig sanning). Vetenskapen blir i detta perspektiv verkligare än verkligheten själv och sannare än sanningen själv (”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”, som man skämtsamt sade i det militära). För att illustrera detta väljer jag ett citat från den f d katolske prästen och paleontologen Teilhard de Chardin, som minst sagt var en fanatisk propagandist för Darwins teori (och dessutom mycket kritisk till biblisk kristendom – han blev så småningom utesluten ur Katolska Kyrkan).
Är evolutionen en teori, ett system eller en hypotes? Den är mycket mer: den är ett allmänt villkor, som alla teorier, alla hypoteser, alla system hädanefter måste böja sig för, och som de måste uppfylla för att kunna vara tänkbara och sanna. Evolutionen är ett ljus som belyser alla fakta, en kurva som alla linjer måste följa. (Phenomenon of Man, Harper, New York 1965, sid 219.)
Förvisso har inte alla evolutionister en så fanatisk vetenskapssyn. De Chardin är kanske ett extremfall. Men jag skulle kunna ge många, många andra citat av samma typ från diverse olika evolutionister (Richard Dawkins har sagt minst lika extrema saker som vad de Chardin säger ovan). På min hemsida har jag mängder av exempel på detta (läs t ex här!).

Vi fysiker menar, att vetenskapens styrka ligger just i dess begränsningar. Genom att man avstår från att studera sådant som inte går att objektivt observera och mäta (Gud, moral, mening etc) blir vetenskapens slutsatser tillförlitliga och objektivt verifierbara. Att avgränsa vetenskapen är således mycket viktigt och en hörnpelare i den vetenskapliga metoden Men då måste vi inse och erkänna, att om vetenskapen avstår från att studera vissa fenomen, så kan givetvis inte vetenskapen i nästa andetag uttala sig om dessa fenomen.

Ett annat sätt att uttrycka ovanstående är att säga att vetenskapen väljer ut frågor som har "vetenskapliga" svar. Och den undviker frågor som saknar sådana svar, t ex: "Varför fungerar matematiken så fantastiskt när det gäller att beskriva den fysiska verkligheten?" (denna intressanta fråga diskuterar jag i en artikel på min hemsida), vilket är ekvivalent med frågan "Varför är den fysiska verkligheten logiskt uppbyggd?". "Varför finns någonting överhuvudtaget och inte ingenting?" "Finns det någon mening och vad bygger den i så fall på?" "Vad är grunden för människans känsla av absolut rätt och fel?" "Varför är så många människor övertygade om existensen av en övernaturlig Gud?" ”Varför skulle evolutionen ge upphov till ett gudsbehov som saknar täckning (om det inte finns någon Gud)?”

När det gäller fysiker (i ordets bästa bemärkelse) erkänner man att vetenskapens begränsningar inte utgör begränsningar av den yttersta verkligheten själv. Att vetenskapen inte kan studera Gud, motbevisar inte Guds existens. Om nu vetenskapen har ”valt” att exkludera frågan om Gud inom sitt kompetensområde, kan givetvis inte vetenskapen i nästa ögonblick mena sig motbevisa existensen av en Gud, som man valt att inte studera. Vetenskapen är helt enkelt (och det är självvalt) blind för denna typ av frågor. Vetenskapen är ett verktyg bland andra och sann förståelse kräver att man anpassar sina verktyg efter det studerade objektets natur. För att förstå människans medvetande, hennes gudslängtan, moralens ursprung etc krävs helt andra verktyg än för att förstå hur elektrisk ström överförs i en kopparledare.

Materialistiska reduktionister (som t ex många evolutionsbiologer) avfärdar de frågor som vetenskapen inte kan besvara såsom varande definitionsmässigt meningslösa pseudofrågor. Relevanta frågor definieras således som frågor på vilka vetenskapen i princip har ett svar. På så sätt gör sig vetenskapen, i det materialistiska perspektivet, till allvetande. Men inte genom att vara allvetande, utan genom att bortdefiniera de frågor på vilka vetenskapen saknar svar. Ungefär som den ökände Mästaren av Balliol, om vilken sades att ”det han inte vet, det är inte kunskap”.
Jag har ju i flera tidigare artiklar nämnt den ”ökände Mästaren av Balliol”. Det kanske är dags att förklara detta begrepp, som inte är så känt i Sverige. Balliol är ett College (den intresserade kan läsa mer på Wikipedia, där bl a bakgrunden till nedanstående dikt ges) vid Oxford University (engelska universitet består av olika Colleges). Balliol grundades omkring 1263 och anses vara ett av Oxfords äldsta (eller kanske t o m det allra äldsta) College. Begreppet ”Mästaren av Balliol” har sitt ursprung i en samling ironiska dikter (s k quatrains – fyrradiga dikter) som några spjuveraktiga studenter vid Balliol gav ut 1880, och som omedelbart förbjöds av upprörda myndigheter (politisk korrekthet är således inget nytt under solen). Den mest kända av stroferna, författad av Benjamin Jowett, lyder:
First come I.
My name is J-W-TT.
There’s no knowledge but I know it.
I am Master of this College,
What I don’t know isn’t knowledge.

(Först kommer jag.
Mitt namn är J-W-TT.
Det finns ingen kunskap som jag inte kan.
Jag är Mästare av detta College,
Vad jag inte kan, det är inte kunskap.)
J-W-TT syftar uppenbarligen på författarens efternamn, Jowett.
Sanningsbegreppet kommer, i den materialistiska reduktionistiska världsbilden, så att bygga på definition i stället för ett förutsättningslöst undersökande av verkligheten. Ett sådant förhållningssätt kännetecknar ideologi (och fanatism) och inte vetenskap.

Definitionen av den totala verkligheten blir i detta perspektiv, ”Den totala verkligheten är det som vetenskapen i princip kan studera”. Och med den definitionen är det inte förvånande att vetenskapen i princip kan studera den totala, allomfattande ”verkligheten”, dvs allt som existerar! Och det som inte vetenskapen kan studera, avfärdas så definitionsmässigt såsom varande icke-problem, felaktigt ställda frågor eller pseudofrågor.

Man brukar säga att verkligheten överträffar dikten. Det är tragikomiskt när en parodisk dikt så väl sammanfattar en så totalt dominerande vetenskapssyn. Bortsett från fysiker och matematiker och en del filosofer och teologer och andra har i Västvärlden den absoluta majoriteten av intellektuella, kulturpersonligheter, journalister och politiker totalt anammat den ”vetenskaps”syn som dikten ovan driver med. Det är tragiskt och visar hur det bakom s k ”vetenskap” finns ideologi, religion, politisk korrekthet, prestige, narcissism och mycket annat mänskligt, som vare sig är objektivt, eller logiskt eller ens speciellt vettigt.

Ofta anklagas kritiker av evolutionsteorin för att syssla med pseudovetenskap. Så kan säkert vara fallet ibland, men inte alltid. En sak är i alla fall säker; den allmänt accepterade vetenskapssynen, enligt ovan, utgör inte definitionen av sann vetenskap utan av pseudovetenskap. Den reduktionistiska materialismens pseudovetenskap passar som hand i handske i dagens politiskt korrekta debattklimat, där sanning definieras utifrån vad som är politiskt korrekt, oberoende av fakta och logik. Så det är inte det minsta förvånande att så stora delar av vetenskapen har blivit ideologi. Men det är tragiskt, eftersom det hindrar varje form av meningsfull debatt. Dessutom slår denna vetenskapssyn tillbaka mot vetenskapen själv och försvårar det vetenskapliga arbetet. Plus att människor på sikt, när så många av vetenskapens företrädare offrar objektiviteten på den politiska korrekthetens altare, kommer att tappa respekten för vetenskapen.

Den tysk-amerikanske filosofen och psykologen Hugo Münsterberg var väl medveten om faran med att låta vetenskap bli filosofi och religion, när han skrev:
Att hålla vetenskapen i ära betyder att respektera dess gränser: Vetenskapen är inte och kan inte vara och bör inte heller försöka vara något uttryck för den yttersta verkligheten. När vetenskapen försöker vara filosofi, inte blott överskrider den sina rättigheter utan försvagar på samma gång sin egen ställning.

söndag 3 februari 2013

Den hota(n)de journalistiken

Under hösten 2012 har Axess-kanalen visat en programserie man kallat ”Den hotade publicistiken” (serien är inspelad i februari 2012). Där gav ett antal kulturpersonligheter var sin kort föreläsning och det hela avslutades med en frågestund. I del 1 medverkade bl a Svante Nordin, professor i Idé och Lärdomshistoria vid Lunds Universitet och Peter Luthersson, VD för Bokförlaget Atlantis och tidigare kulturchef på SvD.

Programmet kan ses på Axess web-tv, som dessvärre inte är gratis (man måste tydligen vara prenumerant på tidskriften Axess). Man har också sammanställt seminarierna i en liten bok som kostar 90 kr.

Jag börjar med att citera professor Nordin (jag har tagit bort diverse harklingar och ofullbordade meningar):
En grundbult i det moderna projektet är den här tanken på pluralism. På att det finns legitima olika åsikter Att man inte kan argumentera enbart genom att ifrågasätta personens motiv för det de säger. Man kan inte uteslutande använda de här ad hominen-argumenten [ad hominem innebär att man kritiserar sin motståndare på ett personligt plan i stället för att bemöta dennes argument], där man säger ”Att du säger så här beror på att du är en dj-la skit. Du är emot freden. Du är emot kvinnorna. Du är emot muslimerna…” När vi säger så, när vi argumenterar så, fördärvar vi, då förgiftar vi källorna, då förstör vi grundvalen för det här samtalet.
Jag blev väldigt imponerad av Peter Luthersson, som jag inte kände till tidigare. Han talade i sitt anförande om de stora dagstidningarnas kultursidor och sade då bl a:
Kultursidorna stod [tidigare] i dialog mot varandra. Skribenterna liknar varandra mycket mer idag…. Starkt konsensustryck [när det gäller frågor av dignitet].
Luthersson talade också om kultursidan som kunskapsförsörjare och menade att det idag handlar om populärkultur i stället för reflektionskultur.
Man skall helst bekräfta de förgivettaganden som präglar mainstream [huvudfåran, dvs vad Godhetskören anser] och inte problematisera dem. Man får på kultursidorna den goda viljans genrerepertoar. Också recensionerna anpassar sig efter mainstream och viljan att vara mainstream, och man får populärkultur i stället för reflektionskultur [i en tidigare blogg har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på detta].
Peter Luthersson berättade, att när han studerade litteraturhistoria i Lund, så skrev professorerna där regelbundet på de stora tidningarnas kultursidor. Och då handlade det om artiklar på akademisk nivå, som gjorde att t ex en gymnasielärare i litteraturhistoria kunde följa med inom sitt ämne.

Han nämnde också, att en tysk forskare för tio år sedan gjort en jämförelse mellan några tyska tidningar (Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung) och några motsvarande svenska tidningar (DN och SvD). När det gällde recensioner så handlade dessa i de tyska tidningarna till 30 procent om skönlitteratur och 70 procent om facklitteratur. I DN och SvD var det huvudsakligen skönlitterära böcker som recenserades; 60 procent för SvD och 90 procent för DN.

Enligt Luthersson handlar recensioner idag mest om böcker skrivna av ”författare” i stil med Camilla Läckberg och Anna Wahlgrens dotter, och böcker om kända personer som Zlatan, dvs skvaller och sensation och idolporträtt. Recensioner av seriösa böcker med skarpa tankar och analyser var mer sällsynta. Som exempel på ett par viktiga, men av tidningarnas kultursidor negligerade böcker tog Luthersson Carl Schlögels (tysk historiker) Moskva 1937, utgiven av Natur och Kultur, och den franske historikern François Furets Slutet på en illusion: En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. I den senare bestrids bl a den allmänt accepterade uppfattningen att kommunismen är en vacker tanke som tyvärr i praktiken missbrukats och perverterats. Författaren menar (precis som jag) att praktiken (förtryck, förföljelser, massmord etc) finns inbyggd i själva den kommunistiska tanken att människan är till för samhället och inte tvärtom. Människan blir i detta perspektiv ett medel för att uppnå ett mål och därmed själv betydelselös.

Luthersson menade att det hade varit relevant att recensera dessa böcker i samband med t ex ledarskiftet i Vänsterpartiet 2012. Men så blev det inte. Böckerna tegs i stort sett ihjäl. Efter ett halvår kom en understreckare om Schlögels bok i SvD och i samband med Vänsterpartiets ledarskifte kom en kort artikel om Furets bok, men det var allt. Här hade det varit ett bra tillfälle att på allvar diskutera marxismens ideologi (kan oviljan att recensera dessa böcker ha att göra med att så många av dagens kulturchefer och kulturskribenter tidigare var, och kanske fortfarande är, militanta marxister?).

Slutligen tog Luthersson upp avakademiseringen av det offentliga samtalet. Det kan ur vissa aspekter vara bra, menade han, men har också sina brister. Populärkulturen har svagheter. Skarpa tankar och skarpa iakttagelser är inte längre nyhetsstoff i våra media. Och det får man ju verkligen hålla med om.

Man får vara tacksam för att det finns en tv-kanal som Axess. Där förekommer dessutom ingen reklam. Noll reklam!!! Det är ju fantastiskt! Om SVT skulle försöka göra ett liknande program om dagens media, hade det blivit totalt annorlunda och helt ointressant, eftersom där inte finns någon verklig debatt eller vilja att på allvar förutsättningslöst analysera svåra frågor.

Det är i alla fall betryggande att se att man inte är ensam i sin kritik av dagens media. Frågan är dock hur länge det kommer att dröja innan vi får en reell förändring till det bättre. Hur länge kommer det att dröja innan man får läsa artiklar och se tv-program, som innehåller skarpa analyser, utan förutfattade meningar, av viktiga ämnen som skola, invandring, försvar, religion, yttrandefrihet etc. Jag menar då artiklar och program som inte bara diskuterar detaljer, utan på allvar granskar grundläggande frågeställningar (t ex den materialistiska världsbildens relevans och huruvida vi verkligen hjälper världens lidande människor optimalt). Jag misstänker dessvärre att det kommer att dröja ganska länge. Och innan SVT och SR lever upp till sitt ansvar som Publicserviceorgan, och slutar att betjäna enbart vänstervridna materialister och israelhatare, ja det lär nog inte jag få uppleva så länge jag lever i alla fall. Men hoppas kan man ju alltid.

Problemet är att alltför många media har målat in sig i den politiska korrekthetens hörn. Att börja skriva artiklar och göra program, där man söker sanningen och även låter politiskt inkorrekta röster komma till tals, sitter nog långt inne. Många journalister och även politiker skulle nog uppleva detta som en outhärdlig prestigeförlust. Då skulle det ju framgå i all sin klarhet hur man i decennier manipulerat sanningen när det gäller invandring, kristendom, islam, brottslighet och mycket, mycket annat.