lördag 23 juli 2016

Första akten – grunden för Sveriges nedmontering läggs

1958 valdes Olof Palme in i Sveriges Riksdag. Ända sedan mitten av 1950-talet hade han varit Erlanders gunstling och skyddsling, och hade därmed ett enormt inflytande. I och med Olof Palme påbörjades en mörk period i vårt lands historia. Kanske den mörkaste någonsin under historisk tid.

Jag kan givetvis inte uttala mig om Palme som person och människa. Kanske menade han väl (men det gjorde ju i och för sig både Hitler och Stalin – de ansåg båda att de skapade en bättre värld – människan är expert på att rationalisera sina handlingar, vare sig de är goda eller onda)? Men oavsett hur Palme själv resonerade, och vad som var hans motiv, så utgick hans planer för Sverige från en synnerligen mörk agenda – marxism, antisemitism och antikristendom. Före Palme var Sverige ett Israelvänligt land, där kristendomen sågs som en god kraft. Idag är Sverige ett antikristet land och en av Israels svurna fiender. Visserligen säger man sig vara israelkritisk och inte antisemit, men speciellt socialdemokratins (och även V/MP) orättfärdiga agerande visar att det handlar om ren antisemitism. Handlade det bara om saklig och objektiv kritik mot Israel, så skulle man också rikta synnerligen skarp kritik mot den palestinska sidan, vilket man så gott som aldrig gör.

Kanske Palmes agerande kan förklaras utifrån en osalig blandning av olika motiv och bevekelsegrunder. Han var ju en komplicerad person med en komplicerad bakgrund. Palme var för övrigt inte ensam och att påbörja nedmonteringen av Sverige. Alva och Gunnar Myrdal, vilka också hade ett stort inflytande inom den socialdemokratiska hierarkin, spelade i samma division, och strävade mot samma mål. I likhet med Palme så ville de med hjälp av social ingenjörskonst skapa det nya, paradisiska samhället, framtidens samhälle, där familjen inte längre hade någon betydelse utan där samhället, precis som i alla andra onda diktaturer (Sovjet, Nazityskland, Nordkorea etc), stod för formandet av det uppväxande släktet. Och där samhället tänkte åt medborgarna, som inte ansågs kapabla att själva forma sitt öde. bl a därför att de inte var uppfostrade till de rätta åsikterna. Risken fanns ju att de tänkte "fel" om de inte leddes på den "rätta" vägen. Framtiden skulle därför formas av en självutnämnd, intellektuell elit. Och eftersom Sverige är en demokrati med fria val, måste denna omformning av landet (åtminstone till en början) ske i hemlighet, genom tysta överenskommelser över partigränserna. Känns detta igen? Ja, alla onda diktaturer fungerar på precis samma sätt. Det är bara detaljerna som skiljer.

Redan författaren Vilhelm Moberg, en man som kunde och vågade säga sin mening, och som inte var nedtyngd av den politiska korrekthetens blytäcke, skrev på 1960-talet att Sverige inte längre är en demokrati, utan en demokratur, som han kallade det. Med detta menade han en skenbar demokrati, dvs något som ser ut som en demokrati men som i själva verket är en diktatur, där medborgarna endast får bestämma över tämligen betydelselösa frågor, och där staten genom manipulation och hjärntvätt uppfostrar medborgarna till de rätta åsikterna (dvs så att de röstar "rätt"). Media, vilket innefattar de stora tidningarna och SR och SVT, har i demokraturen till uppgift, inte att objektivt och oväldigt rapportera sanningen, utan att forma svenska folket till foglig valboskap (genom att rapportera filtrerade "nyheter" som styr människor till de "rätta" åsikterna). DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kallar detta för agendajournalistik. Något som sannerligen kännetecknar hans egen tidning i högsta grad.

Olof Palme, som nu blivit utbildningsminister, var en viktig faktor i den nya, stora skolreformen 1969 (Grundskolereformen), där det gamla systemet med folkskola och en "elitistisk" realskola och en ännu mer "elitistisk" gymnasieskola, ersattes av grundskola och gymnasium, gemensamma för alla elever. Man hade under lång tid arbetat med en reform av svenska skolan och under 10 års tid bedrivit olika typer av försöksverksamheter.

Det fanns utan tvekan behov av en skolreform i Sverige vid den här tiden (t ex att slå ihop folkskola och realskola till en skolform, men där inte alla nödvändigtvis läste exakt samma saker). Vad det inte fanns behov av var en reform där man tog bort nästan allt som var bra i det gamla systemet. Vilket var precis vad man gjorde. Före grundskolans tillkomst var svensk skola internationellt känd för sin mycket höga kunskapsnivå. En svensk studentexamen rankades som bland den förnämsta i världen och gav direkt tillträde till många högre universitetsutbildningar utomlands (utbildningar som normalt krävde att man läst universitetskurser innan man antogs). Även en svensk doktorsexamen låg internationellt sett på en mycket hög nivå. Genom skolreformen kom den gamla kunskapsskolan (där eleverna också skulle bibringas en god karaktär – ärlighet, flitighet, lojalitet etc – observera, här handlade det om en allmän, kristen moral som inte utgick från marxistisk ideologi) att ersättas av en ideologiserad skola, där eleverna skulle ges de rätta, goda (vänster)åsikterna (och givetvis var det socialdemokratin, under ledning av Olof Palme, som skulle definiera vilka åsikter som var de goda och vilka som var de onda).

Självklart skulle skolan också förmedla kunskaper (även i en diktatur behövs ju kunniga yrkesmän) men ideologi (läs marxistisk ideologi) och inte bara en allmän moral blev nu väl så viktig. Det gällde ju att uppfostra barnen till att tänka de rätta tankarna (ateism, hata Israel, hata familjen och förakta sin egen kultur) så att de skulle rösta "rätt" när de väl blev röstberättigade. Detta ledde (naturligtvis) till ett gradvis förfall av svenska skolan på många olika sätt (inte bara kunskapsmässigt utan också när det gällde arbetsmiljö och karaktärsdaning). Ett förfall som fortsatt ända fram till våra dagar. Dagens skola förmedlar visserligen en del goda värderingar och en del kunskaper men också alltför mycket vänsterideologi. Dessvärre är det en alltmer minskande del av eleverna som tar till sig de kunskaper som trots allt fortfarande förmedlas. En del av detta beror på att själva skolmiljön blivit alltmer orolig (speciellt i socialt utsatta områden). En annan delförklaring är vissa invandrargruppers (huvudsakligen muslimer) negativa inställning till kunskaper och utbildning i kombination med synnerligen dåliga förkunskaper (2/3 av de som kommer från länder som Afghanistan är analfabeter), vilket gör att de har svårt att klara av skolgången.

Det råder knappast någon tvekan om att den svenska kommunala skolan idag är lika "konfessionell" som vilken konfessionell, religiös skola som helst. I den kommunala skolan predikas ateismen (eller snarare kristendomshatet) med samma glöd som en gammaltestamentlig profet predikade Herren Jehova. Låt vara att det sker lite mer diskret. Genom att droppen får urholka stenen (inte genom sin tyngd, utan genom att ofta falla) förvrider man långsamt och omärkligt elevernas åsikter så att hatet mot Israel, hatet och föraktet mot kristna och hatet mot alla som överhuvudtaget har fel åsikter, sakta men säkert växer. Överallt i läroböckerna så förekommer små "nålstick" mot kristendomen, mot Israel och allt sådant som marxismen avskyr. Varje nålstick kan te sig tämligen oskyldigt, men genom att eleverna ihärdigt bombarderas med dessa mentala nålstick förgiftas så långsamt deras sinnen (media fungerar ju på precis samma sätt).

Alla elever påverkas inte lika mycket av skolans agenda. En del påverkas nästan inte alls. Hur mycket man påverkas kan bero på hemmiljö, personliga faktorer (den som är personligt kristen påverkas förmodligen mindre, eftersom vederbörande har referensramar utanför "systemet") och kanske att vissa lärare medvetet försöker motverka den ateistisk/materialistiska hjärntvätten. Samma sak gäller svenska folket och den mediala påverkan. Tyvärr leder allt detta till att Sverige i vår tid långsamt håller på att falla isär, där vi får en befolkning som är uppdelad i två oförsonliga delar (en mindre grupp vänsterintellektuella som huvudsakligen bor i större städer och vanliga, normala människor som bor lite varstans), vilka hatar varandra (jag bortser här från de muslimska invandrarna som utgör ett ytterligare block, och som inte har speciellt höga tankar om de två andra blocken – för att uttrycka sig milt). Sverige har under lång tid haft en oerhört homogen befolkning, vilket varit avgörande för att skapa och upprätthålla vår hittills höga levnadsstandard. När denna starka sammanhållning faller sönder, ja då faller landet sönder!

1971 så genomgick Sverige en ytterligare ödesdiger reform. Tvåkammarriksdagen (bestående av Första och Andra Kammaren) ersattes av dagens Riksdag med en enda kammare. Före reformen delades makten lika mellan de två kamrarna och förändringar måste godkännas av båda. Val till Första Kammaren skedde vart sjätte år och val till Andra Kammaren vart tredje år. Tanken med detta var att man skulle få mer kontinuitet (Första Kammaren förväntades rösta mer konservativt), och att man på så sätt skulle undvika förhastade, ogenomtänkta reformer grundade på ideologi mer än förnuft. Palmes motiv för att så snabbt som möjligt införa ett enkammarsystem var ganska uppenbart. Palme et al ville kunna förändra Sverige snabbare mot en ateistisk, socialistisk, globalistisk stat än vad som skulle varit möjligt med det gamla tvåkammarsystemet, med sin större tröghet.

Att ha två kammare är ett väl beprövat koncept och var inte unikt för Sverige. I England har man fortfarande ett tvåkammarsystem; Överhuset (House of Lords) och Underhuset (House of Commons). USA, vars författning delvis kopierades från det engelska systemet, har också två kammare; Representanthuset och Senaten (vilka tillsammans kallas Kongressen).

För att sammanfatta. De ödesdigra förändringar som sker i Sverige just nu, och som kommer att skada vårt land oerhört, ja i värsta fall i princip utplåna vårt land och vår kultur, inleddes genom de två steg jag nämnt ovan.

Snöskredet startade således på 1960-talet. Palme var kanske den viktigaste länken i igångsättandet av denna tragiska process, även om han inte var ensam. Hur stort inflytande han hade är svårt att veta. Kanske var han bara en kugge i en komplicerad härva av orsaker och verkan med olika aktörer. Resultatet blev i alla fall det vi ser idag. En samhälle som först riskerar att gå sönder och sedan att gå under. Ett dårarnas paradis, där stora delar av svenska folket tycks ha gripits av en masspsykos, där man i (den falska) godhetens namn föröder hela vårt land. Och där nästan allt är lögn eller vinklat när det handlar om vissa, känsliga frågor (invandring, islam, Israel, kristendom, skapelse/evolution etc). Tidningarna ljuger. Politikerna ljuger. Man ljuger för varandra och till med för sig själv, för att intala sig att allt står väl till. Problemet är att sanningen förr eller senare kommer ikapp. Eller som det står i Ordspråksboken 20:17
Lögnens bröd smakar gott, men sedan blir munnen full av grus.
(Ovanstående är en oerhört förkortad beskrivning av två viktiga och ödesdigra förändringar i Sverige under modern tid. För den läsare som vill ha lite mer "kött på benen" hänvisar jag till min bloggartikel inför valet 2014, där jag mer i detalj diskuterar både svenska skolans förändring och enkammarreformen.)

Akt 2, dvs den spännande fortsättningen, följer inom några dagar. Där tänker jag diskutera hur, vid tillsättandet av högre chefsbefattningar (inom politiken, rikspolischefer, rektorer etc) kravet på verkliga kunskaper och kompetens idag ersätts alltmer av kravet att man måste ha de rätta åsikterna om allting (dvs vara ateist, hata Israel, älska islam, vara extremfeminist, som t ex hävdar att det inte finns några biologiska kön etc, etc). Något som visas av den utomordentliga inkompetens och feghet som utmärker en alltför stor del av dessa chefer.