måndag 1 augusti 2016

Näst sista akten, eller början till slutet

När att ha de "rätta" åsikterna kom att ersätta kompetens

Alla kulturer har sin tid. De uppstår, blir starkare, har sin storhetstid och börjar gå tillbaka, för att slutligen falla och ersättas av en ny livskraftig kultur på väg uppåt. Den brittiske statsvetaren Arnold Toynbee, som studerat 23 av mänsklighetens stora kulturer, och sedan publicerade sina slutsatser i det omfattande verket A Study of History (12 volymer), tyckte sig se vissa gemensamma drag i en kulturs historia:
Stora nationer uppstår och faller. Folket går från slaveri till andlig sanning, till stort mod, från mod till frihet, från frihet till överflöd, från överflöd till själviskhet, från själviskhet till självbelåtenhet, från självbelåtenhet till apati och från apati till beroende, och från beroende tillbaka igen till slaveri.
Toynbee menar att en kultur normalt faller inifrån. Den vittrar sönder när dess bärare inte längre tror på och är stolta över sin egen kultur. Det finns dock en strimma av hopp. Toynbee trodde att civilisationerna alltid har en möjlighet att övervinna de problem man möter. "Civilisationer dör av självmord, inte av mord", säger han. Det är således upp till oss att övervinna de utmaningar vi ställs inför. När Romarriket intogs av germaner och hunner, var det redan så försvagat inifrån, att det inte kunde bjuda något motstånd. Några hundra år tidigare hade germaner och hunner aldrig kunnat erövra Romarriket. Samma sak när Islam erövrade Mellanöstern och Nordafrika på 600-700-talet. Länderna där var på 600-talet försvagade av inre politiska och religiösa strider. Och på samma sätt kollapsade Sovjetimperiet mer eller mindre av sig självt. Ruttnade sönder inifrån. Människor trodde inte längre på systemet, och de styrande hade inte längre folket bakom sig, och därmed var systemets dagar räknade.

Som jag påpekat åtskilliga gånger i olika artiklar så tror jag att det vi ser idag är den Västerländska kulturens skymning. En stor del av svenskarna skäms för sitt land, för sin historia och för sin kultur, samtidigt som man ohöljt beundrar vissa andra kulturer, som t ex islam (liknande gäller för hela Västvärlden, men frågan är om inte Sverige leder utvecklingen). Som jag ser det så befinner sig Sverige och Västerlandet för närvarande i det Toynbee kallar "apatistadiet". Vi är inte tacksamma för någonting. Vi tar allt för givet och är allmänt uttråkade. Vi är fega och vågar inte stå upp för våra värderingar och vår kultur.

För att få lite liv i tillvaron kastar man sig in i spännande hobbies (hoppa fallskärm, klättra i berg, ro över Atlanten, bestiga Mount Everest eller samla på brunt omslagspapper) eller olika former av utsvävningar (märkeskläder, utseende, träning för att få den perfekta kroppen, sex till höger och vänster och gärna lite perversioner också, gourmetmat i kvadrat – här duger inte vanligt salt, utan det skall vara havssalt i flingform från någon lite fransk kustby i Biscaya, och saltet skall vara framtaget en viss månad på året för att vara acceptabelt osv, etc...). Alltmer kännetecknas vår kultur av fega, utslätade, likriktade människor, som aldrig diskuterar något väsentligt och som är livrädda för att säga något fel. Lyhört och ängsligt spanar de efter de rätta åsikterna och de nya inneorden (t ex rasifiering, hen, normkritiskt tänkande, transperson, etc), vilka omedelbart och okritiskt anammas så att man får så många "likes" som möjligt på sin Facebooksida (det är ju det som räknas i vår perversa kultur). Sanning, rättfärdighet, vishet och riktig, äkta kärlek (som aldrig kan skiljas från sanning och rättfärdighet och som alltid är praktisk, dvs handling och inte prat och känslor) är idag en bristvara. För att inte tala om moral. Idag är allt rätt, utom att ha "fel" (dvs att ha av Godhetskören icke godkända) åsikter.

Man behöver inte vara profet för att kunna förutsäga att en sådan civilisations framtid ter sig oviss och dyster. En god vän (numera avliden) som kom från Kanada, brukade säga, att när man pratar med en svensk är det som att trycka på en knapp. Man vet med 99 procents sannolikhet exakt vad svensken kommer att säga, nämligen det hen (nu var jag väl rolig?) har läst i dagens Aftonbladet eller DN. Problemet med den typen av åsikter (som inte är grundade i sanning utan i det som är inne för stunden) är att de är tämligen obeständiga. Eller som Goethe skriver i sitt drama Faust, "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka".

I föregående blogg diskuterade jag två viktiga skeenden i vårt land under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, vilka kom att få stor (negativ) betydelse för Sveriges utveckling. Sedan dess har det runnit mycket vatten i Tejofloden här i Lissabon (flödet är ca 500 kubikmeter/sekund, så läsaren kan själv räkna ut hur många liter som flutit sedan 1960-talet) och mycket har hänt i Sverige. Landet har fortfarande en förvånansvärt god ekonomi. Ett skäl till detta är säkert Sveriges tidigare homogena befolkning, för vilka samarbete har varit credot, och genom vilka landet skapat en stark bas (ekonomisk, kunskapsmässig och moralisk). Denna konsensus luckras nu alltmer upp i vårt land. Kunskapsstandarden är på väg ner och oärligheten växer. Dagens bovar och banditer skäms sällan för vad de gjort. Det enda de är ledsna över är att de var så klumpiga eller hade sådan otur att de åkte fast. Något dåligt samvete för att de kanske tagit en annan människas liv eller skadat någon allvarligt tycks de inte ha. Och det s k rättssamhället tycks i alltför hög grad stå på bovarnas sida. Brottsoffer och vanliga "skattebetalare" behandlas synnerligen styvmoderligt av systemet (annat än kortvarigt vad fjärde år när det är val). Illa ställt är det också när det gäller moral och rättfärdighet hos dagens ledande ekonomer (bankdirektörer, VD:ar i stora företag etc). De flesta av dem verkar mer påminna om stråtrövare än seriösa ekonomer.

Dagens ämne knyter an till allt detta. Det jag skriver nedan bygger på iakttagelser jag gjort under livets gång. Den tes som jag driver här är att vid tillsättning av chefstjänster (speciellt högre sådana) så tycks idag verklig kompetens (dvs skicklighet inom det aktuella yrkesområdet) betyda allt mindre.

Det som numera tycks avgöra (även om kompetens kan spela någon roll) vid chefstillsättning är om personen ifråga hyser de rätta åsikterna, eller snarare det rätta åsiktspaketet. Och då talar jag inte i första hand om åsikter som har direkt relevans för själva yrkesutövningen. Utan mer generellt. Jag tänker då på det färdigpackade paket av diverse olika åsikter som definierats av vår s k kulturelit, och som man måste ha för att tillhöra "de goda". Vad tycker man om feminismen? Accepterar man det feministiska påståendet att det inte existerar några biologiska kön? Har man rätt inställning till hbtq-frågor? Hyllar man begreppet "hen" och andra nyspråksbildningar? Är man starkt kritisk till staten Israel? Ja till och med anser att Israel inte är en legitim statsbildning utan bör nedmonteras (utplånas) så snart som möjligt (och ersättas av ett Storpalestina med judisk minoritet)? Ställer man upp på det intellektuella självhatet mot den västerländska kulturen och historien – typ allt ont i världen har begåtts av vita, europeiska, heterosexuella, kristna män – det enda det kristna Europa har bidragit med är således barbari (för att citera Fredrik Reinfeldt), folkmord, slaveri och kolonisation, medan vetenskap, kultur, musik, kärlek och fred kommer från islam? Hyser man djup sympati för islam, samtidigt som man avskyr kristendomen, och speciellt då bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom?)? Etc, etc. Endast den som har det rätta åsiktspaketet, dvs som är certifierad medlem i Godhetskören (för att sammanfatta; hata Israel, hata familjen, hata Sverige, hata Västvärlden, hata kristendomen, hata USA, älska islam etc, etc), anses idag lämplig för en högre chefstjänst.

För många högre chefstjänster behövs i och för sig ingen kompetens alls i det man skall chefa över, eftersom det finns personal under chefen som vet vad själva verksamheten handlar om (förhoppningsvis) och som kan stå för det rent praktiska chefandet. Problemet är att många högre chefer tenderar att tillsätta chefer på nivån under sig, vilka är ja-sägare och dessutom lika inkompetenta som den som tillsatt dem (lika söker lika). Och dessa underchefer i sin tur tenderar att... etc... etc... Ingen skall betvivla att detta på sikt kommer att vara oerhört destruktivt för den svenska samhällsapparaten.

Under min livstid (jag är 73 år idag) har jag arbetat med många olika saker. Lantbruk i min ungdom under några år. Jag har arbetat till sjöss ett antal år (som ekonomibiträde, kock och radiotelegrafist – det senare i ca 10 år). Och framför allt har jag arbetat som lärare på olika stadier. Från årskurs tre i småskolan tills att jag under flera år undervisade i matematik på KTH i Stockholm. Jag har också varit elektronikassistent vid Stockholms Universitet och har haft doktorandseminarier både på KTH och Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Jag hade mitt första lärarjobb direkt efter lumpen 1963. Det var på realskolan i Rättvik (vill jag minnas). Jag har således arbetat både i den gamla skolan före 1969 och den nya skolan efter detta årtal, och sett svenska skolans ödesdigra utveckling på olika stadier, på olika skolor och utifrån olika perspektiv (allt är inte dåligt – men tyvärr tog man bort mycket av det bästa i den gamla skolan). Dessutom har jag varit skolpolitiker för KD. Under fem år var jag ordinarie ledamot (och dessutom vågmästare, vilket var intressant) i Skolstyrelsen i Sollentuna. Så när det gäller skolan kan jag uttala mig med en viss auktoritet, ja t o m stor auktoritet (jag har på min hemsida en längre och mer djuplodande artikel om svenska skolans utveckling).

Jag tänker ibland tillbaka på när jag under ett par år arbetade som obehörig vikarie på realskolan/gymnasiet i Hallsberg (i mitten av 1960-talet). Jag hade själv tagit studenten på denna skola. Vår rektor, Harry Olstedt, minns jag som en riktig hedersman. Rakryggad, modig, ärlig och lojal mot sina lärare (och mot sina elever). Han hade ett fast handslag och tittade en i ögonen. Hans dörr stod alltid på glänt och vare sig man var lärare eller elev så var det bara att gå in till honom och lätta sitt hjärta. Han hade alltid tid för alla och lyssnade och gav goda råd. Han gick också runt och lyssnade på de olika lärarnas lektioner, dvs han var en pedagogisk ledare (som en riktig rektor skall vara, men som ytterst få är). Han kom vid ett tillfälle under en fysiklektion och lyssnade på mig. Efteråt så tyckte han att jag borde satsa på en karriär som lärare. Detta kom att betyda mycket för mig. Sådana rektorer får man leta efter idag. Självklart finns de, men man får nog leta länge. Länge, länge, länge. Länge, länge, länge, länge!!! Dagens rektorer, om man skall generalisera (och då bygger jag inte bara på mina egna erfarenheter utan på samtal med många, många lärare i olika delar av vårt land och på olika stadier), verkar mest vara ryggradslösa, fega, illojala mot sina lärare och tämligen ointresserade av det pedagogiska. De är livrädda för att säga eller göra något som media ogillar. Och också tämligen ointresserade av elevernas bästa. De verkar mest vara tillsatta för att inte protestera mot kommunens nedskärningar (som drabbar eleverna). Dvs lydigt göra en budget, som passar kommunens sparkrav utan någon som helst hänsyn till verkligheten och till vad som är bäst för eleverna. Dvs en slags skolans Adolf Eichmann (en trogen byråkrat som gör vad man blir befalld att göra oavsett om detta är bra eller dåligt, moraliskt eller omoraliskt), som ursäktar sig med "jag lydde bara order".

Många gånger har man läst artiklar om elever som anmält en lärare för kränkning (vilket ju är högsta mode nu för tiden – Salman Rushdie, som skrev boken Satansverserna och fick en fatwa på sig på grund av detta, har myntat uttrycket "kränkningsindustrin"). När rektorn på skolan ifråga intervjuas med anledning av den påstådda"kränkningen", tar han omedelbart elevens parti och fördömer sin lärare (utan att veta vad som hänt). Detta tycks sitta i ryggraden (eller snarare i den ryggradslösa ryggraden). I stället för att säga, "Jag kan inte uttala mig, eftersom jag inte vet exakt vad som hänt. Har läraren gjort något fel kommer givetvis lämpliga åtgärder att vidtas, men först måste vi ta reda på vad som hänt." Så skulle Harry Olstedt definitivt ha reagerat. Men inte dagens karaktärslösa rektorer (visst undantag finns som sagt – men det är inte dem jag talar om här). De är bara fega och ynkliga och vågar inte stå för någonting. Annat än vad som är politiskt korrekt.

För ett drygt år sedan (i början av 2015) kunde man läsa om en SFI-lärare, som tagits i upptuktelse av sin rektor. SFI-lärare skall inte bara lära eleverna svenska, de skall också förmedla svenska traditioner och seder. På den s k Auschwitzdagen (27/1), till åminnelse av befrielsen av detta koncentrationsläger, berättade läraren ifråga lite grand om Auschwitz och Förintelsen. För att eleverna skulle förstå varför denna dag är en minnesdag i Sverige. En muslimsk invandrare i klassen protesterade upprört och hävdade (i likhet med de flesta muslimer i världen) att Förintelsen aldrig ägt rum, utan var påhittad av judarna för att världen skull tycka synd om dem och ge dem ett eget land (på palestiniernas bekostnad – detta är ju den allmänna åsikten i islamvärlden). Läraren hade då modet att säga emot eleven (få svenska lärare skulle våga sig på något sådant – det är inte bara rektorer som är fega) och sa helt enkelt att historia är en vetenskap och det är vetenskapligt bevisat att Förintelsen har ägt rum. Punkt slut. Det handlar inte om en åsikt utan om fakta! Eleven blev då synnerligen kränkt (förstås) och gick till rektorn. Läraren kallades in till rektorn och läxades upp (då var rektorn modig minsann). Bl a så sade rektorn något i stil med (jag hämtar ur minnet), "Vad har du för rätt att säga emot den här eleven. Hans världsbild är lika mycket värd som din och lika sann som din, och han har all rätt att tycka som han tycker!". De svenska journalisterna har, som tur är, inte helt spolat ner sina hjärnor i toaletten (än), och när man fick höra talas om detta så fick sagde rektor flera stora tidningar på sig, och det slutade med att han tvingades be läraren om ursäkt. Men som sagt – en typisk rektor av idag! En ryggradslös, feg, ynklig byråkrat, vars enda uppgift tycks vara att göra en budget och säga "snälla" och politiskt korrekta saker (som ingenting betyder – dvs "sockersött nonsens").

För övrigt har jag noterat att väldigt många gymnasierektorer av idag inte är hämtade från gruppen gymnasielärare eller högre. Det tycks vanligt att grundskollärare, studievägledare och även småskollärare får tjänst som gymnasierektorer. Något som knappast höjer statusen på denna yrkesgrupp. Och något som dessutom är synnerligen olämpligt! Gymnasiet är något helt annat än småskolan och en normal småskolelärare förstår inte vad ett riktigt gymnasium är (kanske därför som många gymnasieskolor idag snarare verkar vara tonårsdagis än gymnasieskolor i egentlig mening). En småskollärare som gymnasierektor kommer att dra gymnasiet nedåt, mot småskolenivån, vare sig hon/han vill det eller ej. Detta sker omedvetet, eftersom vederbörande mentalt befinner sig på den nivån (obs jag ser inte ner på småskollärare på något som helst sätt – de gör ett fantastisk jobb, som är lika viktigt som vad en gymnasielärare gör, men detta har inget med det jag skriver att göra). Varje utbildning skall dras uppåt, mot nästa nivå (dvs universitetsnivån i det här fallet) för att inte sjunka. Det är ju den högre nivån som definierar vilka kunskaper eleverna på den lägre nivån skall bibringas (vilket jag diskuterar närmare under länken ovan). Alltså skall gymnasierektorer rekryteras från gymnasielärare eller lärare på högre nivå.

Apropå kunskaper så är det ytterst sett verkligheten och inte Skolverket som bestämmer vilka kunskaper en flygkapten, en läkare eller en bilmekaniker måste ha. Yrkesutbildningens uppgift är att ge eleverna de kunskaper som är nödvändiga för att eleverna skall bli skickliga yrkesmän. Gymnasiets uppgift är att förse sina elever med tillräckliga kunskaper för att de skall klara den kommande yrkesutbildningen. Grundskolans uppgift är att ge sina elever tillräckliga kunskaper för att de skall klara gymnasiet. Etc. Det är alltså den högsta nivån (verkligheten) som bestämmer vilka kunskaper som skall förmedlas i skolan. De lägre nivåerna och Skolverket har att rätta sig efter detta.

Denna koppling nedåt har tyvärr pågått länge, och har bidragit till förflackningen av våra gymnasieskolor. Även detta är kopplat till dagens tema. Så länge småskolläraren eller grundskolläraren har det rätta åsiktspaketet (lagom vänster, lagom flum etc) så spelar kunskaperna och den intellektuella nivån ingen större roll. Självklart har man gått en rektorskurs, men det påverkar ingenting av det jag skriver här. Att vara akademiker (dvs bärare av den akademiska kunskapstraditionen) blir man inte genom att gå vissa utbildningar (som på pappret kallas akademiska, men där nivån snarare är gymnasial) utan genom själva livet på en akademisk institution. Tusentals intressanta samtal i kafferummet (inte bara ämnesrelaterade utan också filosofi, metafysik och annat), där man kanske har viktigare diskussioner än man har på formella möten. Många stora teorier har formulerats på svarta tavlan i fikarummet. Läsandet av oräkneliga böcker inom sitt eget och angränsande områden. Och själva helheten – samtal med elever och möte med andra forskare, även sådana inom andra discipliner etc. Inom alla verksamheter finns kunskaper och färdigheter som inte kan definieras i läroböcker eller på föreläsningar/lektioner. Ibland kallade "tysta kunskaper". Detta gäller givetvis inte bara akademiska institutioner utan också hantverk. Det var därför man förr i världen gick som lärling och sedan gesäll. Detta tog många år, men gav oerhört skickliga yrkesmän. Och var en starkt bidragande orsak till Sveriges höga levnadsstandard.

Låt oss nu gå till ett annat dystert område, svensk polis, där jag har mycket god insikt (genom att jag har många polisbekanta, även i högre positioner, och genom vissa faktorer som jag tyvärr inte kan redogöra för här). Vi har liknande problem där som inom skolans värld. Vi kan ju börja med högste polischefen i Sverige, Dan Eliasson. Han var tidigare chef för Försäkringskassan (och innan dess chef för Migrationsverket) innan han blev högste chef för svensk polis (såvitt jag kan förstå var hans insatser på de två tidigare arbetsplatserna föga imponerande). Det finns ingen anledning att förmoda att han vet speciellt mycket om polisiär verksamhet (och inget av det han hittills gjort antyder att så skulle vara fallet). Visserligen hade han under ett års tid en chefsbefattning inom Säkerhetspolisen, men det säger inte så mycket. Snarare ingenting. Dessutom så ligger den typen av polisiär verksamhet oerhört långt ifrån vanligt polisarbete. Det enda som möjligen talar för honom är att han har en juristexamen. Men en juristexamen ger inte automatiskt kompetens att vara högste chef för polisen i ett land.

Yrkesmässig kompetens bekymrar givetvis inte de socialdemokratiska politiker som tillsatte honom. Eliasson har nämligen de rätta åsikterna om allt. Han är en pålitlig partiman och har under många år haft olika högre befattningar inom den socialdemokratiska hierarkin (bl a statssekreterare inom Justitiedepartementet 2001-2006). Sossarna har f ö en tråkig tendens att politisera de högre tjänstemännen, vilket är olyckligt och tyvärr inte talar så gott för Socialdemokratins demokratisyn. De har alltid haft en skakig sådan.

[Den som vill ha lite mer detaljar om Eliassons blygsamma prestationer som rikspolischef och hans olika fadäser (illojalitet mot sina egna poliser och mot brottsoffren) rekommenderas att goggla på "Dan Eliasson sviker sina poliser", "Dan Eliassons tafsarmband" och liknande. Du kommer att hitta i princip hur mycket som helst.]

Jag har varken sett eller hört eller läst något som antyder att Eliasson skulle vara lojal mot sin personal eller speciellt modig eller ha stor integritet. Vid flera tillfällen har han i stället uppvisat samma ynkliga feghet och kryperi och illojalitet, som är alltför vanlig inom rektorskåren. Vid olika tillfällen, när svensk polis fått mediekritik (romregistret i Malmö, vid olika dödsskjutningar och vid gripanden som videofilmats och där det kanske ter sig som att polisen använt övervåld) har Eliasson vid flera tillfällen, utan att på något sätt ta reda på vad som verkligen hänt, omedelbart tagit avstånd från sin egen personal och fördömt dem.

En riktig höjdare (på humorfronten) är Eliassons tafsarmband, som delas ut vid större ungdomsevenamng, på vilka står "Polis – avspärrat #tafsa inte". Tanken är att flickorna skall bära dessa. Skall man skratta eller gråta över denna handfallenhet? Tänk att ingen tänkte på detta i Nazityskland. Då kunde judarna fått armband med någon liknande text. Och självklart hade nazisterna respekterat detta. Eller hur? Den läsare som vill ha sig ett lite leende på Eliassons bekostnad kan kolla de här bilderna.

Hans kanske hittills värsta fadäs inträffade efter knivmordet i januari 2016 på en 22-årig flicka (Alexandra Mezher) som arbetade på ett HVB-hem i Mölndal. Mördaren, som då påstods vara 15 år, anses idag vara minst 18, apropå ensamkommandes ålder (i en artikel säger f ö Alexandras mamma att dottern ofta påpekat att de boende på hemmet inte var några barn utan män på 23-24 år). I morgonsoffan i någon TV-kanal satt Dan Eliasson några dagar senare (jag såg själv programmet via Internet). Man började tala om mordet på HVB-hemmet och Eliasson beklagade helt kort det som skett (dvs att Alexandra mördats). Det var tragiskt, sa han. Om mordoffret talade han i kanske 5 sekunder. Men sedan talade han i flera minuter om hur synd det var om mördaren och vilka trauma denne kanske gått igenom. Detta väckte med all rätt stor vrede hos många svenskar och i flera artiklar så krävde poliser Eliassons snaraste avgång. Det är ju egentligen ofattbart hur man kan vara så okänslig som Eliasson. Om nu Alexandras föräldrar såg detta program, vad tänkte de? Att deras dotter bara var skit värd i Eliassons ögon. Han hade ju uppenbarligen oerhört mycket mer medkänsla för mördaren än för offret.

Jag kan i och sig förstå hur Eliasson resonerade. Jag kan också tycka det är synd om ungdomar som vuxit upp i krigshärjade länder. Som sett hemska saker. Kanske tvingats att vara barnsoldater. Kanske t o m tvingats att mörda sina egna föräldrar (detta är något som bl a IS brukar göra – då förstör man totalt dessa barns personlighet och får robotsoldater för vilka ingen återvändo till ett normalt liv finns – när man läser om sådant känns det skönt att veta att det finns ett Helvete och att ondskan aldrig undgår sitt straff).

Självklart kan jag förstå hur hemskt det måste vara för ett barn eller en tonåring att uppleva sådana traumatiska saker. Men jag väljer att alltid ställa mig på offrets sida. Alltid! Och i det här fallet var Alexandra offret. Ingenting kan ursäkta detta mord. Gärningsmannen hade kommit till Sverige. Tagits emot med öppna armar. Fått boende, som kostar tusentals kronor per dygn. Förmodligen redan fått en iPhone 6S (i stort sett alla ensamkommande jag känner till har en sådan). Etc, etc. Ingenting, ingenting kan ursäkta att han skär halsen (jag har hört lite olika uppgifter om hur mordet gick till) av en 22-årig flicka, som jobbar på hemmet och som faktiskt arbetar där för att hjälpa honom. Detta kan aldrig ursäktas! Aldrig, aldrig! Det är vidrig, stinkande ondska! En sådan person måste få ett fruktansvärt straff! Och sedan utvisas på livstid. Detta är kristet! Sedan kan man som kristen känna sig kallad att arbeta i fängelser med svåra förbrytare och vittna om Jesus. Den människa som böjer knä för Jesus, befrias från hat och ondska och blir en ny människa. Oräkneliga kristna har besökt fängelser och genom deras arbete har många, många grova förbrytare blivit totalt förvandlade (tror du mig inte – läs boken Korset och Stiletten av David Wilkerson). Och blivit upprättade och kunnat komma tillbaka till samhället. Vilket är en annan historia som jag diskuterar i andra artiklar på min hemsida. Men det betyder inte att man inte skall ta konsekvenserna av sina handlingar. Kristendomen säger inte att mördare skall gå fria!!! Eller att straffet skall vara så lindrigt att det är ett hån mot både offret och de anhöriga till offret. Tvärtom. Hur som helst, att som Eliasson nästan helt förbigå offret och enbart uttrycka medkänsla med mördaren, ja det är skamligt. Och korkat. Och typiskt för dagens chefer. Men politiskt korrekt så det förslår.

Eliasson är uppenbarligen ett paradexempel på tesen i denna artikel, dvs att chefer inte tillsätts på grund av sin kompetens utan på grund av sina åsikter. Bara att han är så illa omtyckt av många poliser (med all rätt, eftersom han dels gör ett dåligt jobb, dels sviker sin personal) borde gett honom sparken för länge sedan. En sådan person sår splittring inom sin egen kår, och försvagar den därmed. Och det kan ju inte vara en rikspolischefs uppgift. En bra ledare lyfter upp, en dålig ledare drar ner.

Även många av cheferna under Eliasson spelar i ungefär samma division (Kristiansson/Kvant-divisionen – den som läst Sjöwall Wahlöös polisromaner vet vad jag menar). Jag skulle kunna skriva 10 sidor om detta, men avstår, eftersom jag inte vill ställa till problem för mina sagesmän. Men, det råder ingen som helst tvekan om att alltför många chefspositioner inom polisen har tillsatts med personer, vars polisiära kompetens inte är mycket att hurra för, men som är ja-sägare och som har de rätta åsikterna om allt, dvs som tillhör de "goda" (där begreppet god definieras av Aftonbladet och Södertörns Lågskola). Inte konstigt att polisens stora omorganisation bäst kan karakteriseras som "inget mindre än en katastrof" (och symptomatiskt att Södertörns Lågskola numera har hand om polisutbildningen i Sverige). Mängder av poliser funderar på att sluta. I olika tidningar har det publicerats debattartiklar, skrivna av poliser på olika nivåer, vilka starkt bekräftar det jag skriver ovan. Bara häromdagen läste jag i GT (25/6 2016) om en 56-årig kvinnlig polis, Margareta Stenström, som sagt upp sig efter att ha arbetet i 35 år inom polisen. Hon säger i artikeln bl a, "Jag har märkt att poliserna mer och mer inte har något att säga till om, trots att det är de som faktiskt kan jobbet där ute." Och vilka som har något att säga till om inom polisen vet vi ju, eller hur? Inte de som är skickliga som poliser, utan de som har de "rätta" åsikterna om invandring och hbtq och allt annat, och som säger hen.

Observera, när jag säger att man bedöms utifrån sina åsikter, så avser jag, som påpekats ovan, inte åsikter som har med själva yrkesutövningen att göra. Givetvis kan professionella åsikter påverka en tjänstetillsättning. Det är inte speciellt anmärkningsvärt. Däremot, att allmänna åsikter om invandring, religion, feminism, sexuella läggningar, Israel etc kan avgöra om jag får ett jobb eller ej, eller om jag får behålla jobbet om det i efterhand avslöjas att jag har fel åsikter, är anmärkningsvärt. En sak är absolut säker. Om jag hade arbetat som lärare i den kommunala skolan och haft den hemsida och blogg jag har, ja då hade jag inte blivit långvarig i min tjänst. Någon elev hade ganska snart hittat min hemsida och sedan berättat för sina föräldrar om att magistern har en häftig hemsida. Vissa elever och föräldrar skulle säkert gilla det jag skriver (kanske majoriteten). Men inom ett par månader skulle rektorn på min skola fått ett telefonsamtal från "upprörd förälder", som berättar att det finns "en kvinnohatande, homofobisk, islamofobisk rasist" på hans skola. Och med tanke på de flesta rektorers integritet och mod (läs: brist på), så hade det nog inte dröjt länge förrän jag fick se mig om efter ett nytt jobb. Jag har under senare år läst om ett antal sådana fall. Vilka ytterst sällan redovisas i main stream media av uppenbara orsaker. Och redovisas de så tar media instinktivt ställning för rektorn och skolan och mot läraren i fråga. Att ha "fel" åsikter (enligt SR:s, SVT:s, Aftonbladets och Södertörns Högskolas definition) är ju helt enkelt oacceptabelt.

Inom det privata näringslivet har vi förmodligen en annan situation. Där tillmäts fortfarande kompetens stor betydelse. Av uppenbara skäl, som jag kanske inte behöver förklara för läsaren (jag utgår ju från att mina läsare åtminstone är normalbegåvade). Men det problem jag berör här finns inom många områden. Bland våra politiker på alla nivåer, inte minst partiledare. Inom utbildningssystemet, på alla nivåer. Bland våra statliga och kommunala tjänstemän. Och som sagt, polisen. Och säkert också många andra kommunala och statliga serviceorgan. I en tidigare blogg berättar jag om Attunda brandkårsdistrikt, där utomeuropeiska invandrare – helst kvinnor – fått företräde vid tjänstetillsättning framför den som genomgått brandmansutbildning.
I januari 2012 rapporterade P1 att man på vissa ställen försökt kvotera in kvinnor och invandrare inom brandkåren. Tyvärr finns inte programfilen kvar på deras hemsida, så jag ger ett sammandrag från bloggartikeln:

Programmet handlade om rekryteringen till Brandkåren Attunda utanför Stockholm. Där betraktar man inte den tvååriga brandmannautbildningen som en merit. Däremot är det en merit att vara utomnordisk invandrare eller kvinna, eller gärna båda samtidigt. Mångfaldsvansinnet (det ordvalet gjorde man givetvis inte i programmet) äventyrar således samhällets säkerhet. Detta signalerar att brandkårens huvuduppgift inte längre är att släcka bränder utan att stå för etnisk och genusmässig mångfald och politisk korrekthet. Och det är ju precis så sjuka ideologier fungerar. Ungefär som Nordkorea (visste du att deras nye ledare Kim Jong-un nu har utnämnts till ”geniernas geni”). Brandkåren har ett grundläggande uppdrag och det är att hindra att bränder bryter ut och att släcka bränder, som trots det förebyggande arbetet brutit ut, och att rädda människoliv. Att ta in personer som är mindre lämpliga än andra sökande är att äventyra detta uppdrag.
Inom vissa brandkårer har man i samma anda sänkt de fysiska kraven för att fler kvinnor skall kunna bli brandmän (en genomsnittlig kvinna är betydligt svagare än en genomsnittlig man, detta är ett biologiskt fakturm) – man bortser således från den fullt möjliga situationen att en rökdykare hittar en medvetslös, mycket tung person och sedan på grund av sin fysiska svaghet inte orkar bära eller släpa ut den personen i säkerhet (men det klart vad spelar ett människoliv för roll när mångfald och genuspolitik står på spel). Personligen tycker jag att det hela är så ofattbart sjukt att jag mår illa!

Även inom polisen har man sänkt kraven. För att antas till Polishögskolan har man både fysiska krav och en begåvningstest. Många kvinnor (och även svaga män) har fallit på den fysiska testen (som bl a innefattar att bära en tung docka en viss sträcka). De fysiska kraven har följaktligen sänkts i flera steg, och nyligen aviserades att man också skulle sänka begåvningskraven. Allt för att få mer mångfald inom poliskåren. Jag undrar vad folk skulle säga om man gjorde samma sak när det gäller piloter?! Det är ju förskräckligt kränkande att den som är blind inte kan bli pilot. Eller hur?

Det finns många andra områden, där de åsikter man har (eller i varje fall vilka åsikter man visar utåt – jag kan tänka mig att det finns en del journalister som mår illa av de artiklar de tvingas skriva för att få behålla jobbet) avgör om man får en befattning eller ej. Inom journalistyrket torde detta vara legio, vilket avspeglas i den fullständigt sinnessjuka konsensus som företräds av i stort sett samtliga svenska media – med de s k oberoende publicserviceorganen SVT och SR i spetsen (eller snarare botten/avgrunden).

Ingen skall betvivla att ett samhälle där rätta åsikter prioriteras framför kompetens är ett samhälle på dekis. Och dessutom ett samhälle där demokratin lever farligt.

Jag har testat ovanstående tankegångar på lite olika personer. En del håller med mig. Andra blir upprörda och hävdar att jag har helt fel. "Självklart finns rektorer etc av den typ du beskriver, men det är sällsynta undantag och inte regel", säger de. Och det är ju alltid problemet när man försöker hitta tendenser och mönster. Det finns givetvis alltid undantag. Frågan är bara vad som är undantag och vad som är regel. Dvs i det här fallet är således frågan om tjänstetillsättningar, där de åsikter man har betyder mer än kompetens, utgör undantag eller om de utgör regel (givetvis är det synnerligen ovanligt att man helt bortser från kompetens – inte sällan krävs ju någon form av specificerad, formell kompetens eller examen för en viss tjänst).

Som jag skriver i inledningen av denna artikel så är min erfarenhet av skolans värld betydande. Jag har f ö under hela mitt liv varit en iakttagare. Och jag har och har haft många skarpsynta vänner som betytt mycket för mig. Och jag är ganska säker på att den tes jag för fram i föreliggande artikel pekar på en synnerligen obehaglig tendens i vårt land (och jag skulle tro att detta gäller hela Västvärlden – inte minst EU-administrationen).

Självklart finns det undantag från det jag beskriver ovan. Det finns mycket skickliga polischefer, rektorer, journalister, politiker etc (det är ju det som gör att samhället än så länge inte förfallit mer än det gjort). Men tyvärr handlar det om just undantag. Enligt min bestämda mening.

För att förstå sammanhang måste man generalisera och förenkla. Annars kan man aldrig förstå hur saker och ting hänger ihop. I fysiken, som är mitt område, börjar man normalt med att studera enkla specialfall och sedan inför man alltfler parametrar som varieras för att undersöka hur allting hänger ihop. Jag tycker mig trots allt se en klar linje i dagens Sverige, där kompetens blivit allt mindre betydelsefull och där åsikter om allt mellan himmel och jord blivit det som avgör vid chefstillsättningar. Denna påstående stöds av det man kan observera, dvs den bristande integritet, det bristande mod, och den bristande lojalitet mot personalen som dagens chefer så tydligt uppvisar.

Hittills har jag förenklat och hårddragit för att försöka se de stora linjerna. Självklart är allting mycket mer komplicerat än vad som kan förmedlas genom några A4-sidor. Men jag tror ändå att det ligger en hel del i ovanstående. Sedan finns givetvis många ytterligare faktorer. Avkristningen av Europa, där inte bara ateismen blivit den statsbärande tolkningen, utan där alltmer direkt kristendomsfientliga strömningar gör sig gällande och smugit sig in i skolans värld och media som den självklara åsikten, som alla människor värda att kallas människor, måste ha. Samtidigt som kristendomen och kristna jagas med blåslampa, så vet man inte hur väl man vill andra religioner och ideologier. Och speciellt då islam, som man viker sig dubbel inför och bugar och bockar och talar i mun på varandra för att betyga sin stora vördnad för denna fantastiska religion och kultur (detta gäller också förvånansvärt många kristna). Här kommer vi in på andliga aspekter som jag dock inte tänker beröra här.

Jag kan inte låta bli att i förbigående nämna samvetsfrihet, eftersom jag ser detta som kopplat till våra chefers och politikers brist på mod och integritet. EU-Parlamentet har röstat igenom att sjukvårdspersonal skall ha samvetsfrihet, dvs de skall inte kunna tvingas att delta i sådant som bryter mot deras samveten; dvs dödshjälp, aborter och liknande. Sveriges Riksdag röstade, strax efter EU-beslutet, emot att samvetsfrihet skulle införas i vårt land. För närvarande är det bara två länder inom EU som inte har samvetsfrihet; den "humanitära stormakten" (enligt våra ledande politikers egen utsago) Sverige och Finland.

Läste nyligen en recension av en nyutkommen bok, Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen av Christopher R Browning. Till vissa ockuperade områden skickade nazisterna s k reservpolisbataljoner, bestående av vanliga, tyska polismän (alltså inte Gestapo eller SS). Dessa bataljoner skulle upprätthålla ordning på ockuperat område, jaga motståndsmän och fungera som exekutionspatruller, och då även delta i massavrättningar. Bataljon 101 var placerad i Polen och bestod av ca 500 poliser och några tusen övrig personal. Enligt författaren, som gjort mycket grundlig research, så hade man inom denna bataljon samvetsfrihet, dvs det fanns inskrivet i stadgarna att man inte behövde deltaga i massavrättningar om man kände obehag inför detta (endast en handfull av Bataljon 101:s poliser utnyttjade denna möjlighet). F ö var detta med samvetsfrihet allmänt tillämpat när det gällde Förintelsen. Den SS-soldat som kände obehag inför att arbeta i utrotningslägren fick annan tjänst, utan att straffas på något sätt.

Den vidriga, ondskefulla naziregimen hade således en form av samvetsfrihet. I den "humanitära stormakten" Sverige tillåts inte sådan lyx. Vilket gör det omöjligt för troende kristna att arbeta som barnmorskor (obs, det är just nu stor brist på barnmorskor i vårt land). Inte så smickrande för Sverige, kan man tycka.

Jesus säger i flera sammanhang att på frukten så känner man trädet. När man ser de förryckta beslut som fattas i vårt land, både i stort och smått (invandring, polisiära frågor etc) så förstår man att våra beslutsfattares förmåga att analysera och förstå och komma med genomtänkta, fungerande lösningar är synnerligen begränsad. Till en del kan detta förklaras av, som jag skriver ovan, att kompetens alltmer har ersatts av de rätta åsikterna om allt, dvs den rätta ideologin (dvs precis som det var i Sovjet och Kina och är i Nordkorea).
Under 1930-talet skedde i Sovjetunionen omfattande utrensningar inom bl a militären. Mängder av officerare, från generaler och nedåt, anklagades för landsförräderi och liknande. Förmodligen var i stort sett alla oskyldiga, men tvingades genom tortyr att bekänna det de var anklagade för. Under rättegången, som ju helt enkelt var en skådeprocess, "erkände" de sina hemska brott inför åhörare och domare och den samlade pressen. Och sedan sköts de någon dag senare. På så sätt gjorde sig den paranoide Stalin av med större delen av sina skickligaste officerare. Dessa ersattes av s k politiska kommissarier, vilka skulle leda och indoktrinera soldaterna. Kommissarierna placerades ut i alla truppavdelningar och yrkesofficerarna var underställda den politiska kommissarien. En smart kommissarie insåg givetvis sina begränsade militära kunskaper och delegerade stridsledning och liknande till de riktiga officerarna. Men alltför många kommissarier var måttligt begåvade (eller kanske dummeligenta) och led inte sällan av maktberusning och megalomani (storhetsvansinne). De ledde striden med lågande citat av Marx och Lenin (i stället för militär taktik). Med ofta katastrofala resultat.

När Hitlers styrkor gick in i Sovjet den 22 juni 1941, togs ryssarna på sängen och led till en början fruktansvärda förluster, vilka givetvis blev mycket större på grund av de politiska kommissariernas militära inkompetens, plus att de officerare som undgått Stalins utrensningar i allmänhet inte var de mest skickliga (undantag fanns förstås, t ex den legendariske marskalk Zhukov, som hade en avgörande betydelse för Sovjetunionens seger över Tyskland). Stalins utrensningar gjorde att miljoner ryssar offrade sina liv i onödan (men sådant bekymrade ju inte Stalin). Så småningom, när tyskarna närmade sig Moskva och den panikslagne Stalin började packa sina väskor för att fly, tvingades han till slut ge efter och låta yrkesmilitärerna ta över ledningen av kriget. Vilket blev räddningen för Sovjet. Många av dagens rektorer, polischefer etc fungerar ungefär som Sovjets politiska kommissarier. De har de rätta åsikterna och den rätta läran men tyvärr inte den rätta kompetensen (och kanske inte heller den rätta intelligensen).

Även i Nazityskland fanns liknande tendenser. Hitler litade inte på armén och var på god väg att ersätta armén med SS-förband (som var trogna Hitler i första hand och Tyskland i möjligen 7:e hand). I Nordkorea av idag, har vi förmodligen ännu värre tendenser åt detta håll.
Ovanpå det som diskuteras ovan så kommer att Sverige rent generellt sett är förlamat av politiskt korrekt tänkande (dvs även utanför yrkesrollen). I privatlivet tillåts idag i Sverige bara vissa åsikter, om man inte skall förlora sina vänner och sitt jobb och kanske till och med sin man eller hustru, vilket gör att nästan ingen vågar säga det som uppenbarligen är sant (om invandring, muslimska invandrares groteska överrepresentation när det gäller våldtäkter, den palestinska myndighetens och Hamas' antisemitism och övergrepp på sin egen befolkning och planer på att förinta Israel och det judiska folket, kopplingen mellan islam och terrorism etc), även om vederbörande inser hur illa ställt det är och hur osann mediabilden är. Vi befinner oss i en liknande situationen som i sagan om Kejsarens Nya Kläder. Det vi väntar på är det lilla barnet, som med klar stämma utbrister, "Men han har ju inget på sig. Han är ju naken.". Och alla de vuxna skämdes så det hettade i kinderna över sin egen feghet och ynkedom.

Och det är mitt budskap: "Skäms på er alla ni politiskt korrekta journalister, politruker, politiker, polischefer, rektorer, sjukhuschefer, generaldirektörer, biskopar och vanliga medborgare som förråder ert eget land på lögnens altare. Ni finns överallt. Även inom kristenheten!!! Tyvärr! Skäms, skäms skäms!!! Gå omedelbart och ställ er i skamvrån!" Eller ännu hellre, "Ställ er inte alls i skamvrån! Gör bättring i stället! Ta in sanningen och ta konsekvenserna av detta, dvs lev i och genom sanning! Så kan du bidra till en bättre värld i stället för att gå in under den hjärndöda politiska korrektheten, och därmed bidra till den västerländska civilisationens stundande undergång."