Kristers blogg — gluefox

Ett försvarstal – del II (av III)

2012-01-21T00:39:00.052+01:00

Så var det dags för del 2 av mitt försvarstal, när det gäller det här med invandring (med anledning av att många tycks ha missuppfattat mig). Eftersom det var ganska länge sedan jag skrev del 1 så ger jag först en liten sammanfattning.

I del 1 drev jag tesen att invandrare som begår brott (i någon form, bortsett från parkeringsförseelser och liknande) och ännu inte fått PUT (permanent uppehållstillstånd) skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. Invandrare som begår grova brott (våldsbrott som våldtäkt, grov misshandel, rån och mord – även stöld och inbrott räknas enligt min mening som grova brott) och som fått PUT skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. När det gäller invandrare som hunnit bli svenska medborgare skall det finnas en prövotid (någonstans mellan 5 och 10 år). Begår man grova brott under den tiden skall man förlora sitt medborgarskap och utvisas på livstid (efter avtjänat straff). Detta skall alltid gälla utan några som helst undantag. Om de misskötsamma invandrarna visste att detta tillämpades konsekvent skulle de inte begå några brott. Alla skulle tjäna på detta, inklusive de skötsamma invandrarna.

Jag kan inte förstå hur en sådan åsikt kan vara det minsta kontroversiell. För mig framstår det som självklart att det skall vara så. Dessutom är det viktigt att ha sådana principer för att undvika att etniska svenskar får en negativ syn på invandrare. Fortsätter vi på den inslagna kursen kommer SD att bli ett av de större partierna inom en snar framtid (ja kanske till och med det största).

Vad sägs t ex om Adama Diarra (muslim) från Elfenbenskusten? Hans fru, Maria Oscarsson, försvann i november 2011. Hennes styckade kropp påträffades i ett skogsparti på Hisingen i Göteborg. Parets son har vittnat om att Adama misshandlade modern och sedan kastade ut henne från balkongen. Påföljden blev 5 års fängelse och utvisning till 2022. Enligt Tingsrätten kan det inte anses vara klarlagt att uppsåtet var att döda hustrun (därav den korta strafftiden). Som lekman tycker man att det faktum att han styckade kroppen borde varit synnerligen graverande (bara det borde ha gett 5 års fängelse). ”Hoppsan, jag råkade visst stycka frugan. Ooooppps. Som det kan bli.” Men outgrundliga äro domstolarnas vägar. Rättvisan tycks inte längre enbart vara blind till person (som den skall vara) utan minst lika blind när det gäller rättvisa och rättfärdighet (vilket den inte skall vara).

Bortsett från att straffet förefaller väldigt lågt undrar man varför Adama dömdes till endast 10 års utvisning. Varför skulle Sverige någonsin vilja ha tillbaka en sådan motbjudande person? Sverige har inte några som helst förpliktelser gentemot Adama Diarra. Sverige kommer att vara ett mycket bättre land utan honom!!!

Till saken hör att Adama kom till Sverige år 2000. Vid ankomsten uppgav han falska uppgifter (bl a felaktigt namn och fel ålder). Han var vid ankomsten gift med en kvinna från Gambia som han misshandlade grovt, för vilket han dömdes till 10 månaders fängelse. Trots att han lämnade felaktiga uppgifter vid ankomsten och dessutom misshandlade sin hustru fick han i alla fall stanna i Sverige. För mig är detta en gåta. Samtidigt som man släpper in personer som Adama Diarra och låter dem stanna här, slänger vi ut sjuka barn (verkliga barn), kristna pastorer som riskerar att dödas (av muslimer) om de återvänder till sitt land och asylsökande som ärligt uppger ålder och bakgrund och som accepterar att de blir utvisade, dvs som accepterar svensk lag. Vore det inte bättre att göra tvärtom? Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, skrev i tidningen Sunt Förnuft nr 2 mars 2011:

Ju mindre du kan bidra med till det svenska samhället desto större chans att få stanna här. Inget annat land har, vad jag vet, en så självdestruktiv invandringspolitik.

Oavsett om det är medvetet (jag har ju i alla fall svårt att tro att det skulle vara medvetet – men säker kan man nog inte vara) eller ej, så tycks våra politiker sträva efter att på kortast möjliga tid förstöra det svenska samhället.

För mer detaljer se här:

http://avpixlat.info/2011/12/03/muslimsk-invandrarmusiker-haktad-for-hustrumord/
http://avpixlat.info/2012/01/04/muslimsk-hustrumordare-doms-endast-for-vallande/

(Du kanske tycker att avpixlat.info är en motbjudande sajt. Jag anlägger inte några sådana aspekter. Det enda som betyder något för mig är om det som skrivs där är sant eller ej. När vanliga media inte tar sitt ansvar och objektivt rapporterar vad som sker, ja då är det bra att någon annan gör det).

Efter denna lilla tillbakablick är det så dags för dagens ämne som kan sammanfattas på följande sätt: Är det rätt och eftersträvansvärt att positivt särbehandla invandrare, dvs behandla invandrare bättre än etniska svenskar? Detta är ju en form av diskriminering och diskriminering är alltid fel!.

Låt mig börja med att utgå från en artikel i Kristianstadsbladet.

Artikeln handlar om en pensionerad bibliotekarie som efter sin pensionering arbetat med att hjälpa utsatta kvinnor. Vi läser i artikeln:

I sitt ideella arbete med utsatta kvinnor, kom hon [dvs bibliotekarien] i kontakt med en kvinna som invandrat till Sverige när hon var över 65 år gammal. Den gamla damen [som invandrat] hade svårt att få ekonomin att gå ihop.

När den pensionerade bibliotekarien började hjälpa den äldre damen blev hon mycket överraskad. Den äldre damen hade sammanlagt med bidrag för bostad och skälig levnadsnivå ett skattefritt bidrag som nästan uppgick till elvatusen kronor. Hon behövde nu hjälp med kostnader för dyr tandvård.

Eftersom vår pensionerade bibliotekarie får ut en pension, efter skatt, som ligger strax över tiotusen kronor [dvs ca 1000 kr mindre än den invandrade damen], tog hon kontakt med en socialsekreterare för ett reda ut begreppen.

Jo, den gamla damen hade rätt till kostnadstäckning för tandvård, men nej – det hade inte den före detta bibliotekarien. Hon kunde söka bostadsbidrag, men det skulle inte röra sig om mer än ett par hundra kronor per månad.

I artikelrubriken ställer sig författaren den synnerligen relevanta frågan, ”Var är hennes pengar som hon har betalt in under livet?” Och jag instämmer. Är det verkligen rimligt att en person som kommit till Sverige efter att ha fyllt 65, och som inte betalat in ett enda öre till det svenska välfärdssystemet, skall ha 1000 kr mer per månad att leva av än en person som arbetat hela sitt liv och betalat in skatt under hela livet? Och är det rimligt att denna person, som inte bidragit med ett enda öre till det svenska välfärdssystemet, dessutom skall få dyr och avancerad tandvård helt gratis medan den svenska kvinnan själv får stå för sin tandvård? Jag tycker inte det och om du inte håller med mig, ja då anser jag att något måste vara allvarlig fel i ditt huvud. Jag tycker det är så orättfärdigt och orättvist som det bara kan bli (själv har jag, som betalat skatt hela mitt liv, förutom mina tjänstepensioner, vilka inte är relevanta i det här sammanhanget, endast 1000 kr mer per månad än den invandrade kvinnan – även det tycker jag är stötande).

I Sverige finns alltför många uteliggare (som är etniska svenskar). Tänk om våra hemlösa skulle behandlas lika gentilt som de invandrare, som halkat in i vårt välfärdssystem på ett bananskal! Det vore ju fantastiskt! Men det kan vi nog bara drömma om. Uteliggarna har ju gjort sig skyldiga till det i våra politikers ögon oförlåtliga brottet att vara etniska svenskar.

Antag att vi har ett pensionsförsäkringsbolag. Kunderna får nu reda på att de som betalat in premier under hela livet till en viss pensionsförsäkring får 1000 kr mindre i månaden i pension än de som inte betalat in ett enda öre i premier. Skulle de betalande kunderna acceptera detta? Nej. Det skulle bli ett ramaskri! Eller hur?! Dessutom skulle naturligtvis ett sådant bolag snabbt göra konkurs. Man kan inte betala ut pengar man aldrig fått in (om man inte tar från de betalande kunderna och ger till de icke betalande kunderna – det är ju så svenska staten gör). Eller vad skulle kunderna säga om de som troget betalat premien till villaförsäkringen år efter år fick lägre ersättning vid skada än den som aldrig betalat någonting alls, och att detta tillämpades konsekvent?

En stat kan visserligen betala ut mer pengar än man får in (som i fallet med den invandrade damen). Men detta kan bara fungera om det sker i mycket liten skala i förhållande till folkmängden. I ett samhälle med 9 miljoner invånare (varav kanske 4 miljoner har riktiga jobb och bär upp samhället ekonomiskt) kan man omöjligen göra så om det handlar om hundratusentals människor som åker snålskjuts på välfärdssystemet. Det kommer att urholka hela systemet. Visserligen kan man låna pengar eller trycka mer sedlar (den grekiska metoden) men detta kan bara fungera på kort sikt. Långsiktigt så kommer det att innebära att man tar från de som betalat in till systemet och ger till de som ingenting betalat. Det kan man i och för sig göra, men då måste man redovisa vad detta innebär ekonomiskt för medborgarna och sedan i en folkomröstning fråga dem om de går med på detta (jag talar här inte om etniska svenskar som är handikappade och liknande utan om de invandrare som belastar vårt välfärdssystem utan att tillföra något till systemet).

Dessutom, även om det ekonomiskt skulle fungera att betala sjukvård och pensioner för skaror av folk som inte betalat in ett enda öre till systemet (vilket det inte gör), så är det moraliskt förkastligt. Och att till och med ge människor, som inte betalat in ett enda öre i skatt, mer pension än den som betalat till välfärdssystemet under hela livet, ja det är djupt, djupt orättfärdigt. Det är genuint ondskefullt!!!! Dessutom gör man på detta sätt invandrarna en oerhört stor otjänst, eftersom det kommer att leda till hat mot invandrare (vilket också kommer att drabba de invandrare som arbetar och betalar skatt).

För mig påminner systemet om föräldrar som köper julklappar till grannens barn och ordnar julfest för dem och samtidigt låter de egna barnen sitta ensamma på julafton och gråta i en kal lägenhet, medan de hör föräldrarnas och grannbarnens glada skratt och tjo och tjim från grannlägenheten. Sådana föräldrar skulle nog de flesta människor klassa som djävulska monster!

Nu finns det ju något som heter existensminimum. Detta är den minsta summa pengar som man anses kunna leva på. Givetvis har alla människor rätt till existensminimum. Men detta kan inte förklara hur en invandrare, som inte betalat in ett enda öre till systemet, kan få 1000 kr mer per månad att leva på än en etnisk svensk, som hela sitt liv betalat skatt. Dessutom, om ett helt livs arbete endast ger existensminimum som pension, ja då måste något vara fel på pensionssystemet! Hur många av våra yrkespolitiker får drygt 10 000 kr per månad i pension efter skatt? En statsministerpension ligger runt 93 000 kr per månad före skatt. En f d statsminister erbjuds dessutom mängder av styrelseuppdrag och liknande (så länge han orkar), vilket torde ge mångdubbelt mer än pensionen. Det är lätt att vara generös när man inte själv drabbas.

Den som inte betalat in ett öre till systemet skall ha en pension lika med existensminimum. Inte ett öre mer. För mig är det självklart att den som betalat in skatt hela livet skall ha mycket, mycket mer i pension än den som inte betalat in ett enda öre. Allt annat är orättvist och orättfärdigt och destruktivt! Sedan kan jag som individ välja att hjälpa andra mindre lyckligt lottade pensionärer med mina pensionspengar. Men staten skall definitivt inte stjäla mina pensionspengar för att ge dem till andra människor (medborgarna har ju ingått ett avtal med svenska staten och staten kan inte bryta detta avtal utan medborgarnas uttryckliga godkännande – när jag började arbeta utlovade svenska staten en pension baserad på hur mycket jag tjänade under de 15 bästa åren av mitt yrkesliv, ett avtal som de för länge sedan brutit).

Låt mig nu ta ett annat exempel. En god väns dotter läser till undersköterska. Hon har givetvis fått ta studielån för detta. De flesta av hennes klasskamrater är invandrare. I stort sett alla invandrarna får, enligt henne, sina studier betalda av samhället. Då undrar jag, om nu min goda väns dotter anses kunna betala tillbaka studielånet med sin kommande lön som undersköterska, varför kan då inte invandrarna ta studielån och sedan betala tillbaka detta med sin framtida undersköterskelön? Detta är ett flagrant exempel på hur svenska ungdomar särbehandlas negativt relativt invandrarungdomar. Självklart skall invandrare betala sina studier med studielån. Kan du som läser detta ge mig ett enda skäl för att de skall få sina studier betalda när inte svenska ungdomar får det?

Men inte nog med det. Enligt min väns dotter så talar de flesta av invandrareleverna synnerligen dålig svenska och är inte speciellt duktiga på lektionerna (snarare tvärtom). Ändå får de väldigt ofta MVG på proven. Detta tycker hon (och jag) verkar mycket misstänkt. Man undrar om lärarna är snällare mot invandrarna än mot de etniska svenskarna? Jag talade med en vårdlärare för någon vecka sedan. Jag har ingen som helst anledning att misstro henne. Hon berättade om problem med just invandrarelever från vissa länder (gissa vilka!). Dessa elever har svårt att acceptera att de blir underkända och kan bli väldigt aggressiva och hotande när de får tillbaka icke godkända prov. Många lärare vågar inte eller orkar inte konfrontera dem och godkänner sådana elever bara för att slippa bråk. Till stort men för sjukvårdens kvalitet!

En god vän till mig, som undervisat i matematik vid ett universitet i Sverige, berättade ungefär samma sak. Han hade underkänt några elever från Iran. De hade misslyckats totalt på sin sluttentamen och var långt, långt från gränsen för godkänt. När de fick tillbaka provet anklagade de min vän för att vara rasist. Han blev så arg så han nästan hoppade på dem (tack och lov lugnade en kollega ner honom).

Vid flera tillfällen har man gett invandrare förtur vid antagning till olika utbildningar. På juridiska fakulteten i Uppsala försökte man sig på detta för ca 10 år sedan (2003). Nu är ju inte jurister födda bakom en gärdsgård så några etniska svenskar, som inte antogs på grund av att invandrare gavs företräde (och som hade bättre betyg än någon av de kvoterade invandrare som antogs), stämde Uppsala Universitet och vann! Så universitet tvingades upphöra med diskrimineringen av etniska svenskar (som det faktiskt handlar om). Som sagt, diskriminering kan vara riktad åt båda hållen.

Tanken med att ge invandrare förtur till utbildningar är givetvis att man vill ha etnisk mångfald inom vissa yrken (motsvarande gäller när man ger kvinnor eller män förtur). Speciellt menar man att det är viktigt att rättsväsendet uppvisar etnisk mångfald för att kunna relatera till invandrares problem och för att kommunicera bättre med invandrare och accepteras av invandrare.

Antagningen till polishögskolorna (jag tror det gäller alla polishögskolor) är idag kvoterad och ger invandrare och kvinnor förtur. Man hoppas antagligen att invandrarpoliser skall ha lättare att vinna invandrarungdomars förtroende. Den fristående organisationen Centrum för Rättvisa har anmält kvoteringen till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Personligen kan jag berätta för dem att detta inte kommer att leda någonvart alls. DO är förmodligen det mesigaste som finns i hela universum. DO vågar inte ens kalla julen för jul av rädsla för att stöta sig med muslimska invandrare (julfesten hos DO heter decemberfest och julklappar heter vinterpresenter om jag inte minns fel – Happy Non-denominational Midwinter Feast, som man numera säger i USA, för att inte stöta sig med någon)!

Enligt en god vän till mig (du märker vad många goda vänner jag har), som själv är polisbefäl, så har inte invandrarpoliser (med t ex muslimskt ursprung) lättare att kommunicera med stökiga invandrarungdomar. Tvärtom. Muslimska ungdomar anser, enligt min polisvän, att de muslimer som blir poliser är förrädare och hyser bara förakt för dem.

När det gäller brandkåren så har man på vissa ställen försökt kvotera in kvinnor och invandrare. Här kan man lyssna på ett radioprogram i P1 som diskuterar detta.

Programmet handlar om rekryteringen till Brandkåren Attunda utanför Stockholm. Där betraktar man inte den tvååriga brandmannautbildningen som en merit. Däremot är det en merit att vara utomnordisk invandrare eller kvinna, eller gärna båda samtidigt. Mångfaldsvansinnet äventyrar således samhällets säkerhet. Detta signalerar att brandkårens huvuduppgift inte längre är att släcka bränder utan att stå för etnisk och genusmässig mångfald. Och det är ju precis så sjuka ideologier fungerar. Ungefär som Nordkorea (visste du att deras nye ledare Kim Jong-un nu har utnämnts till ”geniernas geni”). Brandkåren har ett grundläggande uppdrag och det är att hindra att bränder bryter ut och att släcka bränder. Att ta in personer som är mindre lämpliga än andra sökande är att äventyra detta uppdrag.

Inom vissa brandkårer har man i samma anda sänkt de fysiska kraven för att också kvinnor skall kunna bli brandmän – man bortser således från den fullt möjliga situationen att en rökdykare hittar en medvetslös, mycket tung person och sedan på grund av sin fysiska svaghet inte orkar bära eller släpa ut den personen i säkerhet (men det klart vad spelar ett människoliv för roll när mångfald och genuspolitik står på spel). Personligen tycker jag att det hela är så ofattbart sjukt att jag mår illa!

Kanske skulle vi kvotera när det gäller pilotutbildning också. Varför inte kvotera in blinda personer till pilotutbildningen? De torde ju ha svårt att komma in den normala vägen. Det spelar väl ingen roll om planen störtar. Det viktiga är ju inte flygsäkerheten utan mångfalden, eller hur? Mångfald blir på detta sätt ekvivalent med enfald!

Kvotering är kränkande mot den grupp som får förtur. Det innebär ju att man indirekt idiotförklarar dem och säger, ”Ni är så dumma i huvudet och så odugliga och värdelösa att ni inte har en chans att konkurrera med normala människor. Därför ger vi er förtur till vissa utbildningar”. Problemet är att det inte bara gäller att komma in på en utbildning. Man måste komma ut också. Genom att släppa in sämre kvalificerade och mindre lämpliga personer på en kanske svår utbildning, kommer produkten från denna utbildning att hålla lägre kvalitet. Till stort men för det svenska samhället.

I den positiva särbehandlingen av invandrare ingår att man i vissa badhus i vårt land numera har olika badtider för män och kvinnor (för att anpassa sig till islam) och att man i vissa skolar i klassrummen har (eller i varje fall har haft) skärmar mellan de manliga och kvinnliga eleverna (jag tror och hoppas att detta har upphört). Det är långt ifrån säkert att sådan särbehandling gagnar de invandrare som försöker bli en del av det svenska samhället (däremot gagnar det de invandrare som kommit hit för att åka snålskjuts på den svenska välfärden eller som kommit hit för att islamisera vårt land). I Svd kunde man den 20/1 2012 läsa en artikel med rubriken ”Det finns stor rädsla”. Artikeln handlar om Sara Mohammad som flydde från sin familj i irakiska Kurdistan när hon skulle giftas bort med en betydligt äldre man. 1993 kom hon till Sverige. Hon var fast besluten att ägna sitt liv åt att kämpa för de som utsatts för samma sak som hon själv.

I dag är hon ordförande i organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”. För tio år sedan var ämnet tabubelagt, minns Sara Mohammad. Vid ett tillfälle tvingades hon ha Säpovakter vid sin sida när hon skulle föreläsa på ABF i Stockholm.

– I dag diskuterar vi frågan. Samtidigt finns en rädsla och feghet; många hänvisar till rasism och islamofobi, vilket gör att de inte ser problemets vidd [tyvärr gäller detta fortfarande i alltför hög grad].

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta.

…Tyvärr, menar Sara Mohammad, tassar det svenska samhället ibland på tå kring problemet.

– Att ge killar och tjejer olika tider i badhuset är till exempel inte bra. Det gör bara att man bejakar de här familjerna – det kommer att slå tillbaka senare.

Det tycks som att våra beslutsfattare totalt ignorerar de invandrare som vill bli en del av Sverige (vilka är de vi borde satsa på) och i stället hejhjärtat satsar på de som vill förvandla Sverige till en islamisk stat med sharíalagar (vilka omedelbart borde slängas ut från vårt land). Genom att ställa upp på vissa invandrargruppers krav på särbehandling försvårar man i själva verket för invandrare att integreras!

Jag skulle kunna fortsätta att ge hur många exempel som helst på diskriminering av etniska svenskar i deras eget land (i tidigare bloggar har jag gett dussintals sådana exempel). Ett exempel bland många är invandrare som säger sig ha flytt med fara för livet från sitt land och sedan, när de fått sitt PUT, åker tillbaka till hemlandet på ”semester” med resan betald av svenska skattebetalare (åtminstone i vissa fall). Men de flydde ju alldeles nyss med fara för livet. Hur kan de då åka tillbaka några månader senare utan fara för livet? Här håller jag helt med SD om att sådana invandrare inte skall vara välkomna tillbaka till Sverige efter sin "semester" (jag talar således inte om invandrare som åker tillbaka till hemlandet efter flera år, när förhållandet där ändrats till det bättre och som betalar resan med egna beskattade pengar de förtjänat på ärligt arbete).

En av mina läsare fäste min uppmärksamhet på kriget i Libanon för några år sedan (2006). På nyheterna nämndes gång på gång att ca 7 000 ”svenskar” var fast i Libanon och behövde hjälp för att komma hem till Sverige (citationstecknet kring svenskar kommer sig av att många av de muslimer, som är svenska medborgare, i mina ögon inte är mer svenskar än vad Usama bin Laden var svensk). Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa 7 000 som fått sin ”semester” betald med svenska skattepengar. Och hur många som transporterades hem på svenska statens bekostnad. Normalt tar inte staten ansvar för hemtransporter av den här typen. Men det är klart att för invandrare gäller ju helt andra bestämmelser.

Ett annat exempel är hur man anger namn och visar bild på etniska svenskar som begår grova brott medan man så långt det går undviker att exponera invandrare som begår grova brott (när man anger domen kan man ju ibland inte undvika att berätta att de efter avtjänat straff skall utvisas, vilket gör att sanningen i dessa fall skiner igenom).

Men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis har jag lyckats förmedla min åsikt när det gäller kvoteringar och positiv särbehandling av invandrare. Dessa företeelser är absolut fel (lika fel som negativ särbehandling av invandrare) och kommer att leda till stora problem i samhället plus att etniska svenskar kommer att bli alltmer negativa till invandrare.

Det som våra politiker (med undantag för SD) tycker allra sämst om, ja rent av hatar, tycks vara etniska svenskar, som arbetat hela sitt liv, som betalat skatt hela sitt liv och som aldrig straffats för grova brott (och näst mest illa verkar man tycka om de invandrare som försöker bli en del av Sverige). Dessa behandlas sämre än alla andra människor i vårt samhälle. Jag kanske är orättvis, men det är i varje fall så det känns. Ändå är det dessa människor som bär upp samhället och möjliggör politikernas feta löner och pensioner och som betalar för den svenska välfärden. Utan dessa trogna, naiva människor skulle vi t ex inte ha råd att betala 2000 kr/dag för s k ensamkommande flyktingbarn (som i allmänhet varken kommer ensamma eller är flyktingar eller är barn eller verkar speciellt tacksamma över att få komma hit). Det faktum att det finns människor som under sina liv ger mer till samhället än de får (jag talar här rent ekonomiskt), möjliggör för andra människor att under sina liv få mer än de ger (långtidssjuka, invandrare, förtidspensionärer etc). Jag tycker självklart att vi skall ta hand om den som är handikappad eller långtidssjuk (och invandrare i rimliga kvantiteter). Absolut! Men det är inte självklart att vi skall behandla invandrare (som dessutom kanske missköter sig) bättre än etniska svenskar!!

Det är ju faktiskt vi vanliga människor som är politikernas uppdragsgivare. De är inte våra herrar (vilket de tycks tro) utan de skall vara våra tjänare. När man hör Reinfeldt, Göran Hägglund, Annie Lööf och Håkan Juholt etc uttala sig, så får man en känsla av att de nog inte riktigt insett hur det förhåller sig. De skall fråga oss vad vi anser och hur vi vill ha det och inte bestämma vad vi skall tycka och hur vi skall ha det!!!!!!!!!!!!!!!!! Sverige är enligt min mening ingen verklig demokrati i ordets sanna bemärkelse. Sverige är en totalitär diktatur, där invånarna visserligen får rösta vart fjärde år men där makthavarna sedan, mellan valen, beter sig lika arrogant som den värsta diktator. En del av arrogansen visar sig i att man inte öppet, för svenska folket, redovisar vad t ex invandringen kostar och vad detta får för konsekvenser när det gäller sjukvård, pensioner etc. Denna brist på insyn gör att man misstänker att det ligger en hel del i Sverigedemokraternas kritik mot den svenska invandringspolitiken. Hade man haft rent mjöl i påsen hade det effektivaste argumentet mot SD varit en sådan redovisning (baserad på en ingående utredning gjord av en trovärdig, utomstående ekonom).

Den som skriver detta, dvs jag, är inte rasist eller emot att vi hjälper människor i andra länder som har det svårt. Tvärtom! Men jag kan inte se att detta nödvändigtvis måste innebära att vi förstör vårt land genom att ta hit kulturer som inte kan (eller vill) anpassa sig till vårt sätt att leva (jag talar här om den muslimska kulturen), och som dessutom långsiktigt planerar att ta över vårt land och förslava de etniska svenskarna (vilket är varje rättrogen muslims yttersta mål). Om vi dessutom vill hjälpa så effektivt som möjligt, ja då skall vi hjälpa människor på plats eller i närområdet så långt det går. Då skulle vi kunna hjälpa 100-tals gånger fler människor (vilket jag visat genom räkneexempel i många tidigare artiklar) än vi hjälper idag. Vore inte det något gott? Och om det inte vore gott får du gärna tala om för mig varför det inte vore gott.

I den avslutande, tredje delen, av denna serie kommer jag att diskutera invandring rent allmänt.

Kristendomen – ett ljus på berget eller en vindflöjel?

2012-01-14T16:24:00.004+01:00

Det tycks som att alltför stora delar av kristenheten hoppas bli accepterade av Godhetskören genom att man anpassar sin tro efter vad som för stunden är politiskt korrekt (abort, homoäktenskap, evolution etc). Det mesta tyder på att alla sådana försök är dömda att misslyckas. Antingen får man köpa hela budskapet eller också återstår bara att lämna den kristna tron helt och hållet.

I en intervju på Revelation TV i mars 2011 med den kände ateisten och evolutionisten Richard Dawkins så utspann sig följande samtal:

– Var det något speciellt ögonblick eller någonting du läste eller någon erfarenhet som fick dig att inse att Gud inte finns?”
– Det absolut viktigaste var förståelsen av evolutionen. Evangeliska kristna har på sätt och vis rätt när de ser evolutionen som fienden, medan sofistikerade teologer inte har några problem med att acceptera evolutionen. Jag anser att de sistnämnda är vilseledda. Evangeliska kristna har verkligen rätt i att det finns en djup motsättning mellan evolution och kristendom.

Dawkins svar visar för det första hur viktig och avgörande skapelsefrågan är för oss kristna. För det andra visar hans svar att kompromissande med Bibelns budskap inte framkallar respekt hos ateisterna utan snarare förakt. En ärlig, konsekvent ateist föredrar kristna som verkligen tror på det de säger sig tro på.

Lena Andersson, författare, debattör och ateist, skrev nyligen en artikel på Newsmill med rubriken:

"Hellre bokstavstroende kristna än förljugna nytolkningar av bibeln".

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor och ateist, säger i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”.

Varken Richard Dawkins, Lena Andersson eller Torbjörn Tännsjö tycks charmas av kompromissande kristna, som är beredda att sälja ut sin tro för att få frid med Världen och bli accepterade av det intellektuella etablissemanget. Vindflöjelkristendom vinner inte någon människa utan skapar bara förakt. Har man väl påbörjat anpassningen av kristendomen till samhällets värderingar, har man beträtt ett sluttande plan. Vad kompromissande kristna kommer att finna är att frid med Världen får man först när man helt slutat tro på Gud, dvs när den religion man då företräder i alla avseenden är ekvivalent med den ateistiska världsbilden. Tyvärr tycks Svenska Kyrkans ledning vara på väg åt detta håll. Med ilfart!
Kristendomens förhållande till samhället kan sammanfattas i följande två rader:

Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.

Något ytterligare alternativ gives icke.

Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug skrev för ett par år sedan en krönika i tidningen Dagen (090929). Schlaug, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:

En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt.
…En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka
…Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Jesus säger i Luk 19:40 att om vi kristna inte predikar så skall stenarna ropa. Och det är precis detta vi ser idag. När stora delar av kristendomen inte vågar stå för sin tro, ja då reser sig ateisterna upp och säger det som många kristna är för fega för att säga!!!

Voff-voff än en gång

2012-01-10T01:40:00.018+01:00

För en tid sedan skrev jag en bloggartikel om farliga hundar (pitbull, rottweiler och ett antal andra), där jag pläderade för att man antingen bör förbjuda vissa hundraser eller åtminstone ställa speciella krav på ägarna plus att sådana hundar skall ha munkorg när de vistas på allmän plats. Ämnet är ständigt aktuellt. Igår kunde man i Aftonbladet läsa en artikel om en rottweiler som plötsligt slet sig från sin matte och kastade sig över en par småpojkar (4 och 6 år gamla) som var ute och promenerade med sin mamma. Om inte en rådig man ingripit, hade förmodligen åtminstone en av pojkarna dödats av hunden:

Estelle Nordenfalk, 44, promenerade i Karlavägsallén på Östermalm i Stockholm med sina söner Carl Johan, 6, och Philip, 4.
Plötsligt slet sig en stor rottweiler från sin matte – och gick till attack mot pojkarna.
– Det jag minns mest är ljudet, det vansinniga morrandet när den först ger sig på Philip och sedan riktar in sig på Carl Johan, säger Estelle Nordenfalk.
Hon lyfte upp sina söner med varsin arm samtidigt som hon sparkade mot den aggressiva hunden.
Tvingades släppa
Men pojkarna var för tunga. Rottweilern hoppade och fick tag i Carl Johans ben, Estelle tvingades släppa taget och 6-åringen släpades skrikande från sin mamma.
– Ju blodigare Carl Johan blev, desto mer aggressiv blev hunden, säger Estelle.
– Jag bara skrek. Att som mamma inte kunna skydda sina barn, det förföljer mig fortfarande, säger hon.
Trots att ett 20-tal personer såg vad som hände var det bara Pontus Klingspor som agerade. Från långt håll hörde han det förtvivlade skriket.
– Jag såg rottweilern hänga i Carl Johans ben. Jag tänkte inte utan slängde bara datorväskan och rusade mot den.
– Jag laddade allt vad jag orkade och fick in en sträckt vrist i sidan.

…Rottweilern avlivades samma dag, med tillåtelse från ägaren.

(läs gärna hela artikeln)

Intressant formulering, ”Rottweilern avlivades samma dag, med tillåtelse från ägaren”. Man undrar vad som hänt om ägaren inte gett tillåtelse till avlivning. Hade hennes hund då fått nya chanser att bita ihjäl barn? Självklart skall en hund som attackerat barn på ett så brutalt sätt omedelbart avlivas oavsett vad ägaren anser.

Jag noterar också att ca 20 personer såg vad som hände men bara en reagerade. Nu kan det ju vara så att reaktionstiden spelar roll. Kanske hade någon annan agerat om inte Pontus Klingspor gjort det. Men vill ju ogärna tro att 20 personer skulle stå och titta på när en rottweiler slaktar en 6-årig pojke. Men å andra sidan – mod och sådana dygder betraktas av den intellektuella "eliten" i vårt land snarare som dumheter än dygder.

Hur som helst tycker jag detta med farliga hundar är synnerligen otäckt. Personligen tycker jag att rottweiler är en av de otäckaste hundarna, eftersom den är oerhört stark och kapabel att döda även en vuxen människa.

Under de senaste månaderna har jag läst om två ytterligare hundattacker i Sverige. I ett av fallen kastade sig familjens hund plötsligt över ett av barnen. Föräldrarna lyckades rädda barnet och det hela slutade med att polisen fick komma dit och skjuta hunden. I detta fall vet jag inte om det handlade om just en rottweiler. Rasen angavs inte. Det stod i artikeln att hunden vägde 35 kilogram och enligt vad jag läst på nätet så väger en vuxen rottweiler mellan 40 och 55 kilogram. Fast den kan ju ha handlat om en icke färdigvuxen hund.

Hur som helst är det för mig obegripligt att vem som helst kan få inneha livsfarliga hundar.

Hundägare brukar invända att det är inte hundarna det är fel på utan ägarna. Något ligger det förstås i detta. En människa som vet hur man skall handskas med hundar kan säkert inneha farliga kamphundar utan att det inträffar några tillbud. Detta implicerar att inte vem som helst skall få inneha potentiellt farliga hundar utan att det skall ställas krav på ägarna.

Men riktigt så enkelt är det inte. För det första är det omöjligt att förutse hur djur kommer att bete sig. Plötsligt kastar sig familjens hund över något av barnen. Detta har inträffat flera gånger. Orsaken kan vara flera. Hunden kanske har en hjärntumör. Den kanske är resultatet av dålig avel och därmed en tickande bomb. Etc, etc. Det kan finnas många förklaringar. Men inga av dessa förklaringar utgör någon tröst för offret. Även om hundens beteende beror på en hjärntumör så är offret lika dött eller lemlästat för det.

För det andra måste man ta hänsyn till att hundraser faktiskt har olika egenskaper. En del raser är framavlade för att vara aggressiva. Vissa hundraser är potentiellt farliga på grund av sin fysiska styrka och sitt bett. En hundras som både är aggressiv och stark utgör en livsfarlig kombination. Om en dvärgpudel eller en tax blir galen kanske man blir biten så att man blöder. Mycket mer händer inte. En galen rottweiler däremot kan döda en fullvuxen karl om det vill sig illa.

Om en person som har licens för pistol skulle gå omkring på stan med sitt vapen laddat och i ett axelhölster, och detta uppdagades, så skulle vapnet beslagtas och han skulle förlora sin licens. Skulle han dessutom springa omkring och skrämma folk genom att vifta med vapnet, skulle polissirener höras inom några få sekunder och sedan skulle vederbörande aldrig någonsin mer få inneha ett vapen. Och det är precis så det skall vara. Men liknande borde också gälla för ägare av potentiellt livsfarliga hundar. Självklart har vare sig vapeninnehavare eller hundägare rätt att skrämma sin omgivning. Ofta påstår hundägaren att dennes lille gulleplutt är snällast i världen och inte skulle göra en fluga förnär. Men hur kan jag vara säker på att detta stämmer? Skrämselfaktorn minskar inte av att hundägaren bagatelliserar sin hunds förmåga att göra människor illa. Antag att någon hade antytt för den kvinna, vars hund gav sig på de två pojkarna (som jag inledningsvis berättade om), att hennes hund var potentiellt farlig, och att detta skett några minuter innan hunden slet sig. Hon hade säkert avfärdat detta som nonsens. Ja förmodligen hade hon blivit jättearg på den som kom med sådana antydningar.

Kraven för att i Sverige få inneha enhandsvapen är rigorösa och skall så vara. På samma sätt måste kraven på att få inneha en potentiellt farlig hund vara rigorösa. Det finns också en avgörande skillnad mellan att ha en pistol och en hund. Och denna skillnad är till hundens nackdel. Om jag går omkring med en pistol eller revolver så kommer inte detta vapen plötsligt fram av sig självt, och börjar skjuta vilt omkring sig. Vapnet kommer bara fram om jag drar det ur hölstret, osäkrar det och håller det i handen på rätt sätt och trycker in avtryckaren. En potentiellt farlig hund, däremot, kan plötsligt slita sig från sin ägare och ge sig på någon (eventuellt ägaren själv eller någon familjemedlem).

Jag är inte hundrädd på något sätt. Men när jag ser t ex en person som har en rottweiler i ett koppel så cyklar eller går jag långa omvägar för att inte komma i närheten.

Ett minimikrav borde vara att den här typen av hundar måste ha munkorg på allmän plats (och då räknar jag in skogen – vid flera tillfällen har bl a rottweilers överfallit och allvarligt skadat folk som varit ute och tränat i motionsspåret). Detta skulle kunna införas omedelbart. Påträffas en sådan hund på allmän plats utan munkorg skall ägaren få en allvarlig varning. Nästa gång detta inträffar skall hunden omhändertas för försäljning eller avlivning och ägaren skall få livstids förbud att äga en farlig hund.

På sikt anser jag att många raser av den här typen skall totalförbjudas. Ingen fortsatt avel eller försäljning skall få ske. Det finns ingen som helst anledning att få ha den typen av hund. Den som idag innehar en sådan hund skall tvingas gå med i en brukshundsklubb. Är vederbörande inaktiv under en längre period skall hunden tas ifrån vederbörande. Om klubbens funktionärer bedömer att ägaren är olämplig att inneha en potentiellt farlig hund, skall detta anmälas till polisen, som beslagtar hunden. Motsvarande bestämmelser gäller för pistolskyttar och jag anser det vara självklart att vi skall ha liknande bestämmelser när det gäller potentiellt farliga hundar.

I Danmark förbjöds sommaren 2010 ett dussin hundraser (bl a pitbull och amstaff men konstigt nog inte rottweiler). Hundägarna rasar som vanligt medan vanliga människor tycker det är bra. Jag förstår mig faktiskt inte på sådana här hundägare. Menar de att andra människor skall behöva omkring och vara rädda för deras hund? Vad har de för rätt att åstadkomma stort obehag för andra människor? Så att människor nästan inte vågar gå ut. Jag har en kusin som är hundrädd på riktigt. För henne är det en pina att promenera på stan. Så fort det kommer en hund i närheten känner hon obehag. Idag är rökning förbjuden på många offentliga platser med motiveringen att ingen skall behöva irriteras av andras rök. Det kallas hänsyn. Det är dags att innehavarna av potentiellt farliga hundar börjar ta hänsyn!!! Eller rättare sagt tvingas ta hänsyn, eftersom många av dem uppenbarligen inte är beredda att göra detta av fri vilja.

Du som nu tvivlar på att rottweiler är en farlig hund vill jag be om följande: Gå till Aftonbladets hemsida och sök på ordet rottweiler! Jag tror att du kanske då kommer att förstå vad jag menar. Läs också den här artikeln, som handlar om hundangrepp på människor (på engelska). Där framgår bl a att rottweilers stod för ungefär hälften av alla dödsfall vid hundangrepp under en tioårig mätperiod (trots att rottweiler endast utgör ca 0,9 procent av hundbeståndet).

Visst vore väl den här gulliga rottweilern en lämplig lekkamrat för din tvåriga dotter?! Eller hur?!

Än är det inte för sent att ge upp...

2012-01-07T17:29:00.016+01:00

Jag vill börja med att önska mina läsare en god fortsättning på det nya året!

Orsaken till att jag inte skrivit något den senaste månaden är att jag i mitten av december genomgick en smärre operation. Det tar ju vanligtvis några veckor innan man återhämtat sig, och först nu börjar jag känna mig som en levande människa igen. När jag var sjuk kände jag mig plötsligt så snäll, antagligen beroende på att mina adrenalin- och testosteronnivåer låg på bottennivå. Jag funderade till och med på att lägga ned min blogg, eller i varje fall bara skriva snälla saker, där jag konstaterar att vi lever i den bästa av världar och att vi går mot ett samhälle som får det himmelska paradiset att framstå som något trist och ofullkomligt. Nu har emellertid mina adrenalin- och testosteronnivåer återvänt till sin normala världen och plötsligt så ser jag inte alls framtiden i samma rosenröda sken. Hmmm.... Vilket är bäst: snälla men dumma Krister eller elaka men sanna Krister? Det får mig att tänka på ett dikt av Carl Jonas Love Almqvist:

Ack och ändå
– Varför är den gode dum?
– Varför är den onde klok?
– Varför är allt en trasa?

Efter dessa uppmuntrande rader är det så dags att komma in på dagens ämnen:

För några veckor sedan visades filmen "Gazas tårar" i SVT. En skickligt gjord men oerhört starkt vinklad film (till palestiniernas fördel). De enda europeiska tv-kanaler som hittills visat den är SVT och NRK (i Norge). Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Sverige och Norge idag förmodligen är Europas, ja kanske till och med världens (om vi bortser från muslimska länder), två mest israelfientliga länder. I filmen antyds (som vanligt) att de onda israelerna mer eller mindre avsiktligt väljer ut barn som måltavlor. Jag talade med en släkting några dagar efter att filmen visats. Denne, som normalt är ganska kritisk till media och inte köper vad som helst, hade helt och hållet gått på filmens budskap och var nu oerhört upprörd över Israels ”orättfärdiga” agerande. Det visar vilken draksådd man sår på SVT.

IDF (Israel Defense Forces), dvs Israels försvarsstyrkor, gör en noggrann undersökning efter varje israelisk attack mot Gaza för att bl a ta reda på antalet civila offer (detta med anledning av alla lösa påståenden som görs i media). För 2011 visar det sig att av 100 palestinska araber som dödades i IDF-attacker så var nio civila! Resten, dvs 91, var terrorister, dvs sådana som skulle slås ut, eftersom de exempelvis avfyrat raketer mot Israel. NATO och USA har en betydligt större andel civila offer vid sina insatser i Afghanistan och Irak (och nyligen i Libyen), trots idoga försök att undvika civila offer. Enligt FN-statistik så dödas tre civila för varje dödad soldat om man ser till alla konflikter i hela värden. Om denna siffra hade gällt Israels attacker på Gaza, så hade det 2011 inte varit 9 utan 300 döda civila gazabor! Israel gör enorma ansträngningar för att undvika civila offer, men det är inte alltid så lätt med tanke på att Hamas avsiktligt använder civila (inklusive barn) som sköldar vid sina operationer. Att detta räknas som krigsförbrytelser nämns aldrig av SVT och mycket sällan av andra svenska media.

Ett alltför vanligt påstående är att Israel använder fosforbomber mot civilbefolkningen i Gaza. I detta fall är svenska media noggranna med att påpeka att Israel här begår krigsförbrytelser. Påstående att Israel använder fosforbomber grundas på att palestinierna vid analyser hittat spår av fosfor i närheten av granat- och bombnedslag. Att så är fallet bevisar emellertid inte att Israel använder det man normalt kallar fosforbomber och fosforgranater (vars uppgift är att antända allt de kommer i kontakt med inklusive människor). Däremot använder Israel, precis som alla andra länder (inkluderande Sverige) lysgranater för att nattetid lysa upp stridsfältet. Dessa innehåller fosfor, men har en helt annat funktion är fosforbomber och -granater. Lysgranater är inte förbjudna.

I filmen "Gazas tårar" gavs ingen bakgrund till att Israel gick in i Gaza julen 2008 (t ex att Hamas under flera års tid bombarderat israeliska städer med raketer – sammanlagt över 10 000 raketer – och att man hade kidnappat en israelisk soldat etc). Jag kan för övrigt nämna att sedan Gazakriget avslutades i slutet av januari 2009 så har terrorister i Gaza avfyrat 1 571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts bl a 80 Gradraketer. Detta ses med oro från israeliskt håll, eftersom Gradraketerna har bättre räckvidd och innehåller mer sprängämne än de tidigare mest använda Kassamraketerna och därför utgör ett betydligt större hot mot Israel. Man undrar hur Sverige skulle reagera om Norge avskjutit 1 571 raketer mot Sverige under samma period? Antag att Norge dessutom hade hotat att utplåna Sverige från jordens yta och mörda alla svenskar (och att de uppenbarligen menade detta på fullaste allvar). Precis sådana hot har Hamas riktat mot Israel! Jag har svårt att tro att Sverige bara skulle tiga och lida och be om ursäkt för sin existens. Men det är precis detta som Reinfeldt, Bildt och Sveriges intellektuella begär att Israel skall göra!

SVT får som vanligt skämmas för sin vinklade journalistik. Ingemar Persson, talesman för SVT, säger i ett försök att försvara sig i en intervju i Världen idag:

Publicservice-uppdraget är väldigt brett, vi ska självklart vara sakliga och hålla oss till fakta, men vi ska också skapa debatt och ge utrymme för många olika röster. Dokumentärfilm är nästan alltid en subjektiv berättelse, någon ser verkligheten ur sitt personliga öga.

Kvalificerat dösnack!!! "Gazas tårar", hur filmatiskt välgjord den än är (nazisternas propagandafilmer, där Förintelsen motiverades, var också välgjorda), är inte saklig och har inget med objektiva fakta att göra. Den utgör en ren propagandafilm för Hamas och dess uppenbara avsikt är att demonisera judar och landet Israel. Självklart kan man visa en film som är vinklad om man sedan i andra program (på lika bra sändningstid) ger utrymme för andra synsätt. Men detta gör man definitivt inte på SVT! Även om enstaka vinklade program kan accepteras som en del i en större helhet (som strävar efter objektivitet), kan man inte acceptera att enstaka program innehåller direkta felaktigheter (som "Gazas tårar" gör). Det kan aldrig vara acceptabelt!

Man skulle för övrigt kunna försvara Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels antisemitiska filmer med samma retorik som Ingemar Persson använder. Men lika lite som man i Nazityskland gav utrymme för ”många olika röster” eller var ute efter att ”skapa debatt” så ger SVT utrymme för andra röster eller vill ha en meningsfull debatt (någon egentlig debatt när det gäller kontroversiella ämnen förekommer överhuvudtaget inte i SVT eller SR). SVT är en skam för allt vad journalistik heter. Och ännu mer är de en skam när det gäller public service. SVT är inte mer public service än det sovjetiska partiorganet Pravda eller nazisttidningen Völklicher Beobachter var. Någon debatt är man definitivt inte intresserad av och några alternativa (icke politiskt korrekta) röster får definitivt inte komma till tals. SVT borde omedelbart förlora sin status som publicserviceorgan och reduceras till vanliga betalkanaler.

Samtidigt så visar SVT ibland fantastiska program. Jag såg i går kväll en film om Jussi Björling (operasångaren). Den var oerhört välgjord och mycket gripande. En riktig 10-poängare! Det är därför så tragiskt att man i vissa frågor (Israel, intelligent design, kristen tro och liknande) uppvisar sådana avgrunder av usel journalistik. Det tycks som att SVT lider av schizofreni. En kluven personlighet som ibland håller hög journalistisk nivå men som tyvärr ibland hemfaller åt den sämsta journalistik man överhuvudtaget kan tänka sig.

Igår tittade jag på Axesskanalen (en av de få svenska kanaler som vågar frångå det politiskt korrekta). Där visar man just nu en serie om kommunismens fall. Gårdagens program handlade om Rumänien och dess diktator Nicolae Ceauşescu. Bl a så intervjuades några tidigare regimkritiker. En av dem hade tillbringat långa perioder på mentalsjukhus som straff för att han inte hade rättat in sig i det politiskt korrekta ledet. Ceauşescu ansåg nämligen, enligt programmet, att om en person inte insåg att kommunismen (i Rumäniens version) var det absolut bästa politiska systemet, så var denna person definitionsmässigt galen och platsade på dårhus.

Inställningen att den som inte ansluter sig till partilinjen måste vara galen är inte begränsad till marxismen. Det är precis så den politiska korrektheten fungerar överallt i alla sammanhang. Den som hyser minsta tvivel på att ett universum kan uppstå ur ingenting eller att primitiva celler spontant kan utvecklas till något så komplext som människor, räknas som spritt språngande galen (eller dum eller ond eller fanatisk) av i stort sett samtliga media, politiker och kulturpersonligheter i vårt land. Den som anser att den arabiska sidan har åtminstone lite skuld till situationen i Mellanöstern, räknas också som spritt språngande galen (och anses dessutom vara djävulusiskt ond). Kategorin bindgalna människor innefattar också de människor som anser att de olika könen är ett biologiskt och inte ett socialt fenomen, samt de människor som anser att även foster har ett människovärde.

Det tycks som att ondskan uppenbarar sig på många olika sätt men är tröttsamt monoton när man tittar närmare på den. Oräkneliga gånger har jag mött ovan beskrivna inställning när jag debatterat intelligent design och evolution. I stället för att mötas av en motståndare som lyssnar på mina argument och bemöter dessa med logiska resonemang och fakta har diskussionen så gott som alltid slutat med antydningar om att jag är okunnig, galen, illvillig eller en gåta, eftersom jag inte accepterar evolutionsteorin som hela förklaringen till de olika livsformerna.

Nu när jag varit konvalescent har det blivit mycket tv-tittande. Man orkar inte så mycket mer. Igår såg jag reklam för någon organisation som hjälper fattiga småflickor i Indien. För 7 kr om dagen kan man ge en liten flicka mat, vatten och skola, dvs ge henne en framtid (att hjälpen är riktad mot just flickor beror på att dessa i Indien är mycket mer utsatta än pojkar). Jag har ju i många sammanhang diskuterat de s k ensamkommande flyktingbarnen, som i allmänhet vare sig är flyktingar i ordets egentliga bemärkelse eller barn (nu var det dags igen – jag tar ständigt detta exempel, men det gör jag för jag tror att upprepning är all kunskaps moder). Dessa kostar under de första åren de tillbringar i Sverige någonstans mellan 2000 och 3000 kr per dag (ibland ännu mer).

En av mina huvudpunkter är att vi skall hjälpa de som har störst behov och att vi skall hjälpa så många som möjligt. 2010 kom ca 2 400 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Dessa kostade svenska skattebetalare storleksordningen 2400 x 2000 x 365 = 1,75 miljarder kr under det första året (åren). Ett ensamkommande flyktingbarn kostar således ca 285 gånger mer än vad det kostar att hjälpa ett barn i Indien under samma tidsperiod. Om vi omedelbart stängde våra gränser för ensamkommande flykting”barn”, skulle vi således, i stället för att hjälpa 2 400 i huvudsak vuxna män (som media felaktigt kallar barn), vilka kunnat hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige (enligt Polistidningen), kunna hjälpa 2400 x 285 = 684000 indiska småflickor som ingenting har och som är verkliga barn och som inte har en chans att skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Enligt min mening vore det mycket bättre att hjälpa somaliska och afghanska ungdomar på plats. Då kostar de inte 2 000 kr/dag utan kanske 10 kr/dag, vilket gör att vi kan hjälpa mångdubbelt fler. Dessutom kan vi då hjälpa dem som verkligen är i behov av hjälp, dvs de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Den senare kategorin klarar sig nog bra ändå.

Inför denna tunga argumentering fick jag nyligen från en upprörd ung man följande motargument, ”Men du förstår det ena behöver inte utesluta det andra! Vi kan både ta emot ensamkommande flyktingbarn för 1,74 miljarder samtidigt som vi hjälper 684 000 flickor i Indien för samma summa.” På min fråga varifrån pengarna till dessa ytterligare 1,75 miljarder kr skulle tas blev svaret, ”Det finns så många som har pengar i Sverige så det är inga problem”. Ett tämligen svävande svar som knappast besvarar frågan. Problemet är att det finns en begränsad mängd pengar i statskassan. Utgifterna är fulltecknade och vill vi betala ut 1,75 miljarder ytterligare, måste dessa pengar tas någon annanstans ifrån. Antingen får Sverige låna pengar, eller också får vi trycka mer sedlar, eller också får vi minska på andra utgifter. Den första taktiken fungerar inte. Det är ju så Grekland och en del andra länder gjort och vi ser idag följderna av detta. Att trycka mer sedlar fungerar inte heller, eftersom den svenska kronan då automatiskt minskar i värde. Alltså återstår bara att ta pengarna från andra offentliga utgifter; skola, sjukvård, äldreomsorg, järnvägar etc, dvs försämra någonting i vårt land. Det är så verkligheten fungerar.

Dessutom, om det nu skulle finnas utrymme för att öronmärka ytterligare 1,75 miljarder för hjälpändamål, så anser jag att vi ändå inte skall använda dessa till ensamkommande flyktingbarn. Om vi nu anser oss ha råd med 2 x 1,75 miljarder kronor, så tycker jag vi skall använda alla dessa pengar på verkliga barn, som verkligen lider och ingenting har, och inte på skäggprydda unga män som kan betala 100 000 kr för att ta sig hit. Då skulle vi kunna hjälpa 2 x 684000 = 1368000 barn (1 368 000)! Vore inte det att minska lidandet i världen?

”Ja men då kan vi ju satsa ytterligare 1,75 miljarder så att vi kan hjälpa 1 368 000 barn i Indien plus att vi tar emot 2 400 ensamkommande flyktingbarn.” Mitt svar blir då, att om vi har råd med detta så tycker jag att vi i så fall i stället skall hjälpa 3 x 684000 verkliga barn, dvs 2 052 000 barn (resonemanget kan upprepas obegränsat). Dvs under inga förhållande skall vi ta emot ensamkommande flykting”barn” av den typ som vi tar emot (annat än i ytterst extrema undantagsfall).

Du som nu tycker att du är så god och att jag är så ond (att du mår illa), kan du svara mig på följande fråga? På vad sätt är man godare om man hellre hjälper 2 400 i huvudsak vuxna män (s k ensamkommande flykting”barn”), vilka kunnat få fram ett kapital på runt 100 000 kr till resan, än om man hjälper 684 000 verkliga barn som svälter och som inte har någon möjlighet att ta sig till Sverige? Om du medvetet väljer att hellre hjälpa 2 400 vuxna unga män med en synnerligen god ekonomisk bas i stället för 684 000 lidande barn, som inte har någonting alls, tycker jag inte att du verkar vara så god som du försöker göra gällande! Tvärtom!

Dessutom, många av dessa ensamkommande unga män från muslimska länder uppvisar inte någon större tacksamhet mot det samhälle de säger sig vilja bli en del av. De begår brott, de vägrar anpassa sig till Sverige och svenska folket kommer att få försörja dem så länge de lever. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket allvarlig och det säger sig självt att somaliska ungdomar som kommer till Sverige kommer att få mycket, mycket svårt att få riktiga arbeten, där de inte belastar samhället (de som befinner sig under olika arbetsmarknadsåtgärder innebär en stor kostnad för samhället och innebär att det är samhället som ytterst står för deras försörjning). Många av de som kommer hit är analfabeter. De har inga kunskaper som någon svensk arbetsgivare är intresserad av (behovet av illiterata getherdar och vattenbärare är ganska begränsat i vårt land). Hur kan man då tro att de skall få ett arbete här? Och hur kan man påstå att de kommer att vara rena kassakon för vårt land? Dessutom tar de med sig sin klankultur och sin muslimska världsbild, som enbart kommer att ställa till ett elände i vårt land (ja som redan har gjort detta).

Det är tragiskt att se hur mycket prestige det gått i denna fråga. Människors verkliga hjälpbehov tycks inte längre spela någon roll utan till varje pris måste vi ta emot så många ensamkommande flykting”barn” som möjligt. Då och endast då visar vi vår oändliga godhet och de miljoner svältande barn som vi kunde hjälpt för dessa pengar, ja de får hellre svälta ihjäl på prestigens altare. Ursäkta mig, men om det är någon som mår illa så är det jag!

Nu skall jag avsluta med en rolig historia som samtidigt är en gåta:

Förr i världen startade man mindre flygplan genom att ta tag i propellern (ungefär som startveven i gamla bilar) och med handkraft vrida den runt (det gällde bara att snabbt hoppa undan när motorn gick igång). I USA kallades denna startmetod, som inte var helt ofarlig, skämtsamt för Hemingwaystart. Varför då? Jo en av Hemingways mest kända böcker heter Farwell to arms.

Gåtan är; varför är detta roligt?

Mammon och Eros två dödssynder

2011-12-16T15:44:00.015+01:00

Sydnytt berättar idag för sina läsare att vårdbolag i Malmöområdet har fått miljoner i ersättning för tomma platser, avsedda för s k ensamkommande flykting"barn" (s k talibarn – endast i unika undantagsfall rör det sig om barn och endast i unika undantagsfall rör det sig om verkliga flyktingar). Man skriver:

MALMÖ | Migrationsverket har i år via Malmö kommun betalat ut över 30 miljoner kronor till fyra privata vårdbolag i Malmö för sängplatser som inte används. Sedan i somras har hälften av de 174 sängplatserna stått tomma. Ändå betalar staten 1 995 kr per säng och dygn.

Vårdbolagen tjänar miljoner på de ensamkommande flykting"barnen" (och andra flyktingar). Så dessa är givetvis intresserade av status quo när det gäller den svenska invandringspolitiken. Och står sängarna tomma ökar vinsten.

Läste du förresten om den socialdemokratiske politiker, som tillsammans med en kollega tjänat 250 miljoner på sitt friskolebolag. Socialdemokrat – hur djupt har du inte fallit? Göteborgsposten skriver:

S-politiker tjänar storkovan på friskolor
Socialdemokratiske kommunpolitikern Ole Salsten och hans kollega har plockat ut 250 miljoner i vinst på friskolekoncernen Baggium. Trots att Skolinspektionen riktat skarp kritik mot verksamheten.

Såg idag en TV-dokumentär (på National Geographic) om den engelske miljardären Sir Richard Branson. Den handlade om hur han med sin son och dotter skulle segla över Atlanten och försöka slå ett världsrekord.
Branson är den som startat det stora flygbolaget Virgin Atlantic Airways (plus många andra megaföretag). Han är också känd som äventyrare. Det var rörande att se hans relation till sina barn, som uppenbarligen inte är bortskämda trots att deras pappa är multimiljardär.

Vilken skillnad är det inte mellan en sådan företagare och dagens rövardirektörer. Branson har byggt upp ett imperium från ingenting. Han har skapat arbete för tiotusentals människor och använder tydligen mycket av sina pengar till olika välgörenhetsprojekt. Rövardirektörerna har aldrig skapat någonting. De kommer till ett dukat bord. Girigt snor de åt sig alla pengar de kan. När företaget går omkull går de hånskrattande därifrån med 100-tals miljoner i fallskärm medan arbetslöshet och fattigdom väntar de anställda. Och få om ens någon av dem låter sina pengar komma andra, fattiga människor till del. Och så har rövardirektörerna mage att hävda att de förtjänar sina megainkomster, eftersom de har så stort ansvar, trots att de är de enda på företaget som inte tar något som helst ansvar. Därför respekterar jag Sir Richard Branson och unnar honom hans förmögenhet. Han har skapat någonting. Samtidigt som jag aktar rövardirektörerna för intet (Psaltaren kapitel 15). De är rövare, tjuvar och plundrare och ingenting annat (självklart finns det direktörer som inte är rövare – det är just rövardirektörerna jag talar om, t ex den socialdemokratiske politiker jag nämner ovan.

Slutligen lyssnade jag i morse på programmet Barnen som sänds i P1. Dagens program (ca 32 minuter) handlade om det första samlaget och ungdomar fick berätta om sina erfarenheter och uttrycka sina tankar kring detta ämne. Jag måste säga att jag blev oerhört äcklad av vad jag hörde. Jag kände mig nästan spyfärdig. Nu vet jag inte hur representativa dessa ungdomar var, men under alla förhållande var det vidrigt att höra dem. De lät nästan som djur snarare än människor. Ursäkta att jag säger så, men jag menar faktiskt det. Innan du kritiserar mig alltför mycket för detta påstående, tycker jag du skall lyssna på programmet!

Kärleken, som är det vackraste som finns – hur kan man göra den så ful? Att älska med någon är inte samma sak som att gnida slemhinnor med någon (för att använda Skå-doktorn Gustaf Johnsons uttryck). Den "kärlek" som dessa ungdomar talade om, är i mina ögon likvärdig med att gå på toa och sedan torka sig. Visst var det skönt?!

Ursäkta mitt vulgära språk men jag blev äcklad, ledsen, arg när jag hörde programmet. Vad är det för ful värld vi håller på att skapa? Jo, ondskans värld! Och vad är det för arv vi håller på att överlämna till våra barn? En draksådd.

När man hör flickor uttrycka sig fritt och säga sådana saker som de gjorde i programmet, är det inte utan att man får en viss förståelse för hur muslimska unga män ser på svenska flickor (nu är givetvis inte alla flickor i Sverige sådana). I en intervju i DN den 11/2 2000 säger en muslimsk ung man som bor i Sverige:

Det är alldeles för lätt att få en svensk hora... tjej, menar jag, säger Hamid och ler generat över sitt ordval. [...] Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.

Visst blir man stolt över Sverige när man läser detta? Här står jag nästan på muslimernas sida (för ovanlighetens skull). Givetvis ger detta inte muslimer någon som helst rätt att våldta svenska flickor, men deras moral i det här avseendet är uppenbarligen bättre än den svenska moralen (islams moral är grundläggande Gamla Testamentets moral – fast utan den förlåtelse som finns där)

Lite om de palestinska flyktingarna

2011-12-15T21:41:00.006+01:00

Se gärna följande korta video om den palestinska flyktingfrågan (ca 5 och en halv minut – jag är ledsen att videon är på engelska, men grafiken gör att man nog kan förstå det mesta ändå).

I stort setta alla fakta har jag redan på min hemsida. Videon utgör emellertid en bra sammanfattning. Den är gjord av Israels Utrikesdepartement. Någon menar kanske att den då måste vara partisk. Det är inte alls säkert. Uppgifterna som ges är i själva verket det som i stort sett alla historiker insatta i ämnet, anser vara fakta. Dessutom, om siffrorna kunde visas vara falska, skulle detta motverka uppsåtet med videon – då skulle ju Israel förlora på att göra den. Ingen har någonsin beskyllt judar för att vara korkade, vilket de i så fall skulle vara.

Ecce Homo Se Människan

2011-12-11T01:26:00.040+01:00

Mano Singham, teoretisk fysiker och välkänd ateist skrev för drygt 10 år sedan en intressant artikel med titeln "Teaching and Propaganda” (Undervisning och Propaganda). Han inleder med att berätta om två studenter som han undervisat i kursen ”Inledande modern fysik”.

Doug var en utmärkt student och uppvisade en anmärkningsvärd förståelse av min undervisning. Men längst upp på hans nästan felfria sluttentamen skrev han, ”Jag tror fortfarande inte på relativitetsteorin”.

Jamal var inte den typ som var så direkt. Han kom in på mitt kontor några år efter kursen (strax innan han skulle ta sin examen) för att säga adjö. Vi pratade en stund och jag önskade honom lycka till och sedan, när han skulle gå, vände han sig till mig och sade lite tvekande på sitt typiskt blyga sätt, ”Kommer du ihåg vad du lärde oss om universums uppkomst genom bigbang för 15 miljarder år sedan? Jag tror inte på det.” Jag måste ha sett förvånad ut när han fortsatte, ”Det är oförenligt med min religiösa tro.” Han såg förväntansfullt på mig, kanske för att se om jag skulle bli sårad eller arg eller kanske se ned på honom. Men jag log utan att kommentera.

Singham fortsätter:

Varför blev jag inte missnöjd med någon som förkastade en hel termin av min undervisning om universums ursprung och i stället trodde att världen skapades av Gud för 6000 år sedan? Varför reste jag mig inte upp till försvar av vetenskapen och mot sådana irrationella trosföreställningar (personligen är jag helt bekväm med de allmänt accepterade vetenskapliga modellerna för kosmologi och evolution och jag är inte en hemlig kreationist)?

Varje gång jag undervisar på en inledande kurs i modern fysik och tittar på studenternas slutskrivningar så upplever jag en känsla av förvåning. Inte för att en del av eleverna har tagit de eleganta teorierna för relativitet och kvantmekanik och gjort en total soppa av dem (vilket tyvärr händer alltför ofta), utan för att så många av dem verkligen verkar tro på teorierna. De svårigheter de har handlar för det mesta om att tillämpa dem korrekt på en given situation.

Jag brukade fråga mig själv varför de trodde på det jag lärde dem. Vi vet genom undersökningar som gjorts på fysikelever, att vardagsfenomen och vardagserfarenheter samverkar för att eleverna skall tro att varje rörelse kräver en kraft [detta var den allmänt accepterade synen innan Newton introducerade tröghetsbegreppet]. Sådana förutfattade meningar gör till och med den newtonska mekaniken svår att sälja till dem. Dessutom är de idéer som ligger bakom relativitetsteorin och kvantmekaniken så totalt främmande i förhållande till våra vardagsupplevelser, att jag skulle förvänta mig att studenterna, när de först kom i kontakt med dessa teorier, direkt skulle förkasta dem.

Jag brukade fundera över om de flesta studenter var som Jamal och i hemlighet avvisade allt jag sade, men inte visade det för att få bra betyg. Men få studenter kan med framgång hålla fast vid den nivån av dualistiskt tänkande över en lång tidsperiod. Jag kom slutligen fram till att de flesta studenter tror på mig, eftersom de litar på mig. De känner att jag vill deras bästa och att jag inte avsiktligt skulle vilseleda dem genom att undervisa om saker jag själv inte trodde på. De litar också på den institution som gett mig min doktorsexamen och det universitet och den fysikinstitution som anställt mig och tillåter mig att undervisa dem.

Och jag använder denna tillit för att hjärntvätta dem. Vi som undervisar på inledande fysikkurser måste erkänna, om vi är ärliga mot oss själva, att våra undervisningsmetoder grundläggande är propaganda. Vi hänvisar till bevis som stöder vår åsikt utan att gå igenom dessa bevis med eleverna. Vi introducerar endast argument eller bevis som stöder de för närvarande allmänt accepterade teorierna, och utelämnar eller talar nedsättande om bevis för motsatsen. Vi ger korta sammanfattningar av alternativa teorier och introducerar dem endast för att snabbt krossa dem – och återigen hänvisar vi till motbevis som eleverna aldrig får ta del av. Vi kommer med namn på berömda vetenskapsmän och nobelpristagare för att visa att vi helt och fullt står på det vetenskapliga etablissemangets sida. Allt detta med avsikt att visa det oundvikliga i de idéer som vi för närvarande har, så om eleverna förkastar vad vi säger, så visar de att de är oförnuftiga och ologiska, och ovärdiga att betraktas som moderna, tänkande människor.

Självklart gör vi detta med de bästa avsikter och med fullständig ärlighet. Det finns goda skäl att använda propagandatekniker för att uppnå acceptans hos eleverna. Jag vill att mina elever skall accepteras som moderna människor och att de skall veta vad detta innefattar. Kurserna är alltför stressiga för att tillåta att man går igenom alla ståndpunkter och alla bevis. Dessutom är det omöjligt för eleverna att själva göra de nödvändiga experimenten, även om de vore kapabla att genomföra de långa kedjor av logiska resonemang som krävs för att tolka de experimentella resultaten.

Så precis som mina kolleger så undervisar jag på det sätt jag gör, eftersom jag inte har något val. Men inte desto mindre handlar det om hjärntvätt. När dammet lagt sig, ber jag mina elever att acceptera vad jag säger, på grund av att jag är en auktoriserad representant för min disciplin, för mitt yrke och för min institution. Allt förnuft, all logik och alla bevis som jag använder, döljer det faktum att studenterna ännu inte är tillräckligt kompetenta för att utvärdera bevisen och dra sina egna slutsatser.

Men om studenterna tror på min bild av vetenskapen på grund av att jag är den jag är och på grund av vad jag representerar, på vad sätt är detta bättre än om de tror på andra personer, som också menar sig verka i deras bästa intresse, och som ger dem den motsatta bilden, t ex kreationism? Låt oss antaga att jag har två studenter, som båda går min kurs och som har lyssnat noga på vad jag har att säga. Den ena tror på mig och går vidare. Den andra berättar för mig att han/hon förkastar det jag sagt, eftersom han/hon inte blivit övertygad av det jag sagt och inte heller kan förena min undervisning med sina egna trosföreställningar. Vilken students svar borde jag föredra?

En del av mig (den som avspeglar min akademiska träning och mina professionella instinkter) säger mig att jag borde föredra den förstnämnda. Är inte det målet för undervisningen i vetenskap; att till nästa generation överföra den kunskap som vunnits genom hårt arbete av våra vetenskapliga föregångare, så att kommande generationer kan bygga vidare på denna? Men jag känner fortfarande en viss olust över att så ”duktiga” elever har accepterat vad jag sagt huvudsakligen för att jag sagt det, och således är mer benägna att utan ifrågasättande också acceptera vad ”experter” inom andra områden säger, vare sig det handlar om politik, det militära, religion eller media. Dessa så kallade experter kommer att, precis som jag, klä sina åsikter i förnuft, logik och bevis, medan de i själva verket använder samma propagandatekniker som jag använder.

Den andra delen av mig minns att jag valde att undervisa i vetenskap, inte bara för att träna kompetenta tekniker, utan också för att producera människor som kommer att förändra världen och göra den till en bättre plats. Den delen av mig föredrar den senare eleven, eftersom vederbörandes förkastande av min undervisning kräver en vilja att utmana auktoriteter (jag) och modet att utsätta sig för hån och förlöjligande genom att anta en impopulär åsikt. Säkert är sådana människor mer benägna att ifrågasätta auktoriteter även på annat håll och ta ställning för den kuvade och maktlösa människan mot ett privilegierat och starkt etablissemang?

Studenter kommer att glömma det mesta av den information de får på mina kurser. Det bästa jag kan hoppas på är att få mina elever att tänka kritiskt, att upptäcka propaganda och förkasta intellektuell manipulation, även när det är jag som står för detta. Vad som stör mig är många forskares antagande att det vore beundransvärt om människor trodde på vad vi sade och förkastade åsikterna hos de som inte är överens med oss, trots att de flesta människor inte har någon verklig grund för att föredra den ena synen framför den andra. Om forskarna vill att en ande av sant ifrågasättande skall blomstra, då måste vi acceptera – och även uppmuntra – allmän skepticism, också gentemot det vi säger. Annars blir vi ingenting annat än ideologer.

Så jag bockar för er, Jamal och Doug, var ni nu befinner er, och säger nu det jag borde ha sagt till er då, ”Lyssna noga och artigt till vad kunniga människor har att säga, och var beredd att använda den informationen när det är nödvändigt. Väg argumenten för och emot en fråga, men, i sista hand, stå upp för det du tror på. Känn dig aldrig tvingad att acceptera någonting bara för att en 'expert' säger att det är sant. Tro bara på sådant som verkar förnuftigt för dig och du kommer att klara dig bra i vilken situation som helst.”

Observera således att den som skrivit detta är övertygad ateist, som dessutom är en ganska aktiv sådan (googla gärna på hans namn). Vilken avgrund finns inte mellan Singham och t ex Richard Dawkins. Den senare står precis för det som Singham kritiserar. Dawkins är synnerligen arg på människor som inte fullt ut köper hans världsbild. Ja han är till och med arg på de som kommer med minsta kritik mot den, hur försiktig denna kritik än är. Det politiskt korrekta, vare sig det handlar om evolutionsteorins anspråk på absolut sanning eller islamkramande, är sant oavsett fakta, eftersom det handlar om ideologi (sedan finns givetvis också en vetenskaplig evolutionsteori men det är en helt annan sak – och denna teori har definitivt ingenting med Richard Dawkins närmast religiösa evolutionstolkning att göra).

Jag tycker ovanstående är underbart och synnerligen aktuellt och viktigt. Ack så viktigt!

Samma människor som i skolan köper allt vad lärarna säger (nu talar jag inte om värstingar som beter sig illa – jag talar om välartade elever som okritiskt tar till sig det lärarna säger), kommer att i andra sammanhang också köpa det som en ”auktoritet” eller ”expert” säger. Visst är elever som Jamal och Doug kanske besvärliga på sitt sätt (åtminstone om de luftar sina invändningar under lektioner och föreläsningar), men samtidigt hittar man bland den typen av elev de som senare kommer att stå upp mot orättvisor, diktatorer, förtryck etc.

Man kan inte både ha kakan kvar och äta upp den. På samma sätt får vi nog acceptera att det finns besvärliga människor som säger emot och gör uppror. De kan vara besvärliga, de kan vara irriterande, de kan upplevas som störande, men samtidigt så vågar de stå för det de tror på. Jag talar nu inte om elever som ifrågasätter allt. Sådana finns och de vill bara göra sig märkvärdiga och synas. Det jag talar om är elever som inte köper vad som helst utan övertygande bevis.

När man i fysikböcker, tv-program etc skall förklara hur ett flygplan kan flyga ges följande förklaringen:

En vinge är välvd på översidan och rak på undersidan (och så visas en bild på detta). Luften på översidan kommer då att få högre fart än luften på undersidan (varför så skulle vara fallet motiveras dock inte). Enligt Bernoullis teorem kommer vi då att få ett undertryck på vingarnas översida som ”suger” upp planet.

Jag läste i en flygtidning om en grabb på högstadiet, som räckte upp handen efter att läraren gett förklaringen ovan, och sade, ”Magistern jag tror att den förklaringen är fel.” Läraren blev lite störd och förklarade en gång till och frågade sedan
– Förstår du nu?
– Jodå, jag förstår, men jag anser att magisterns förklaring är felaktig.
Läraren började nu bli röd i ansiktet och frågade mycket irriterat
– Kan du motivera det?
– Ja, det är mycket lätt. Om det är som du säger, hur kan då ett flygplan flyga upp och ned? När det vänder den buktiga överdelen av vingen nedåt borde planet sugas nedåt, eller hur?

Eftersom vuxna alltid hade rätt på den här tiden (ca 60 år sedan), även när de hade fel, så fick den uppstudsige eleven nu gå till rektorn och dömdes till två timmars kvarsittning för uppstudsighet (sedan det här hände har mycket ändrats, nu är det i stället lärarna som får krypa för eleverna).

Eleven hade rätt och idag har man skrivit om de flesta läroböcker i aerodynamik (skolans läroböcker har givetvis kvar den gamla, felaktiga förklaringen, eftersom de ligger 50 år efter i tiden). Att den gamla förklaringen inte stämmer visas också av att moderna plan har mer eller mindre symmetriska vingar, vilka har ungefär samma välvning på både under- och översida. Enligt den tidigare förklaringen skulle de inte kunna flyga alls (den som vill veta den sanna förklaringen till varför flygplan flyger kan klicka här.

Jag har arbetat många år som lärare och aldrig fått några invändningar mot den felaktiga förklaringen, utan eleverna accepterar den utan att blinka. Trots att det förödande argumentet ”hur kan då flygplan flyga upp och ned” ligger ganska nära till hands. Nu är självklart allting inte så enkelt. Eleverna matas oavbrutet med ny information och till slut orkar men inte tänka igenom allt man matas med. Man kanske inser att man inte förstår vissa saker eller man är kritisk mot vissa saker och tänker kanske, "När det har lugnat ner sig då skall jag ta itu med det här och fråga magistern eller googla på det", men sedan glömmer man bort det eller orkar inte.

De flesta människor accepterar utan att blinka och utan att tänka de allmänt accepterade åsikter som man bombarderas med i skolan, i media och det allmänna åsiktsbruset. Det är detta som definierar det vi kallar politisk korrekthet och det är detta som är den livsluft som Godhetskören andas. Idag tror Godhetskören på evolutionen, de anser att Israel är en djävulsk stat, de anser att abort är den största kärlekshandling man kan göra mot ett barn och de anser att kristendomen är orsaken till allt ont i världen medan islam är fridens och kärlekens religion. I Nazityskland hade Godhetskören i stället ställt upp på den dåtida korrekta världsbilden; antisemitism, rasism och krigsromantik. Att Godhetskören ibland råkar stå på det rättas och sannas sida är bara en ren tillfällighet. De driver omkring utan kompass på åsiktshavet, styrande efter den vindflöjel som alltid ställer in sig efter majoritetens vind.

Att samhället inte uppmuntrar ifrågasättande (annat än på pappret, t ex i den sagobok som skolans läroplaner utgör) är för att sådana människor är besvärliga. Politikerna avskyr den typen av människor, eftersom ideologier inte fungerar om människor tänker själva och ifrågasätter. Den styrande eliten vill ha robotar som accepterar det som är politiskt korrekt. Och medias uppgift är att skapa sådana människorobotar, som är lätta att manipulera och kontrollera. Problemet är att de människor som har kapacitet att skapa en bättre värld inte är sådana. Därför leder det politiskt korrekta samhället till ett stagnant, sterilt samhälle som på sikt kommer att dö ut eller förvandlas till en mardröm som får framtidsvisioner som 1984 och Fahrenheit 471 att framstå som rena Sörgårdsidyller. Därför förklarar jag krig mot den politiska korrektheten och mot Godhetskören och därför vill jag väcka människor (de som ännu inte är tankemässigt döda).

Jag har ju skrivit åtskilliga artiklar om socialdemokratins monolitiska samhälle, där endast en åsikt är tillåten. Efter att Alliansen regerat under ett antal år ser man precis samma tendenser. Bristande respekt för andra åsikter. Människan förnekar sig inte. Därför behandlar man inom Alliansen Sverigedemokraterna som parias. Efter attacker mot SD-politiker och störningar av SD:s valmöten i samband med valet 2010 tog visserligen Reinfeldt avstånd från alla former av våld och hot, men sade samtidigt enligt en artikel i SvD den 14/9 2010:

- Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.

Dvs vad han säger är således, "Det är inte bra att SD-politiker utsätts för våld och hot (även knivskärning har förekommit), men har man sådana åsikter får man i princip skylla sig själv". Genom detta uttalande hamnar Reinfeldt på min tio-i-botten-lista när det gäller rättfärdighet och statsmannaskap.

Descartes sade en gång ”Jag tänker, alltså är jag”. Människan definieras genom sin förmåga att tänka självständigt. Homo sapiens – den tänkande människan.

Reinfeldt och de andra stämledarna i Godhetskören säger, ”Jag fogar mig (under makten eller majoriteten), alltså är jag”. Människan definieras här genom sin förmåga att inlemma sig i flocken. Homo koncensus – flockmänniskan, som ängsligt försöker vara etablissemanget till lags och tycka precis som alla andra. Att vara en robot i en flock, styrd av hjordens impulser är emellertid att frånsäga sig sitt människoskap och förvandlas till boskap. På så sätt skapar man ett omänskligt samhälle bestående av omänskliga människor.

Ett mellanstick

2011-12-09T22:48:00.014+01:00

Det här är inte artikel två av de tre artiklar jag utlovat. Det här är ett mellanstick, föranlett av ett intressant mail jag fick.

Den som står för någonting som är politiskt inkorrekt, måste vara en mycket duktig pedagog för att kunna slå hål på den politiska korrekthetens nästan ogenomträngliga pansar. Eftersom politiskt korrekta åsikter till stora delar är grundade på känslor och på en inre övertygelse av att ha rätt, talar inte fakta för sig själva (om dessa fakta motsäger det politiskt korrekta). Fakta som talar emot den politiskt korrekta ståndpunkten måste presenteras på rätt sätt, för att få en genomslagskraft, annars hamnar man bara i låsningar.

Det ämne jag just nu håller på och penetrerar, dvs invandring och mångkultur, är ett sådant ämne, där låsningar och känslor gör att logiska tankegångar står sig slätt. Den som förespråkar mer eller mindre fri invandring och ett mångkulturellt samhälle, är så uppfylld av övertygelsen om sin egen godhet, att vederbörande är nästan oemottaglig för argument. Bara orden ”fri invandring” och ”mångkultur” väcker ljuva känslor i våra kroppar och utlöser en veritabel kaskad av endorfiner – förmodligen kan till och med vissa människor uppleva en orgasmliknande känsla när de vackra inneorden strömmar ur deras mun. Genom att uppleva sig som tillhörande de goda, känner man sig överlägsen ”de andra hemska”. De där som inte håller med. De där rasisterna och nazisterna och allt vad de nu är. ”Det är verkligen tur att det finns sådana människor som jag! Hur skulle världen se ut annars?”

För att få en meningsfull diskussion måste man börja med att definiera de ord man använder. Problemet är att till och med detta är svårt. Företrädarna för den politiska korrektheten brukar inte acceptera några definitioner, eftersom detta sätter käppar i hjulet för deras känslobaserade argument.

Väldigt få av de som beskylls för att vara rasister, är detta. Jimmy Åkesson är såvitt jag kan förstå inte rasist. Jag har aldrig hört eller läst något av honom som antyder detta. Min övertygelse är att väldigt få av de som röstar på SD är rasister i ordets egentliga betydelse (och eventuellt andra betydelser av ordet är helt ointressanta). De riktiga rasisterna röstar nog på helt andra grupperingar. Anders Breivik, den norske massmördaren, är inte heller rasist, vilket klart framgår av hans Manifest. Rasist är man om man diskriminerar människor enbart och av ingen annan anledning än att de tillhör en viss genetisk folkgrupp (det som förr kallades ras). Hitler var rasist. Den nazistiska ideologin var rasistisk. Islam är i grunden rasistisk genom den antisemitism som genomsyrar både Koranen, hadïtherna och sharíalagen (vilket jag har diskuterat på min hemsida och i tidigare bloggar). Kristendomen är inte rasistisk (ateister har visserligen beskyllt kristna för att vara rasister, eftersom de menar att kristna ser ner på icke troende människor, något som inte alls stämmer).

Att beskylla alla, som är kritiska till vår nuvarande invandringspolitik, för att vara rasister ligger på samma nivå som när man på 1970-talet beskyllde alla i Sverige, som inte var marxister, för att vara fascister (jag vet inte hur många gånger jag blev kallad fascist på den tiden).

Den diskussion jag försöker föra handlar inte om rasism på något sätt. Jag är inte arg på invandrare i allmänhet (däremot är jag arg på de invandrare som begår grova brott, precis som jag är arg på de etniska svenskar som begår grova brott). Jag har full förståelse för att människor vill försöka skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Det jag är kritisk mot är de politiker som formulerat dagens vansinniga invandringspolitik. Den hjälper fel människor på fel sätt och den skapar enorma och på sikt farliga motsättningar i vårt samhälle. Med en annan invandringspolitik, där vi i första hand hjälper människor i deras närområde, så skulle vi kunna hjälpa flera hundra gånger så många människor som vad vi gör idag. Vore inte det en form av godhet? Och vi skulle slippa de lycksökare som nu tar sig hit och som egentligen inte är i akut hjälpbehov (den somalier, afghan etc som själv, eller vars släkt, kan skrapa ihop 100 000 kronor eller mer, är definitivt inte i akut hjälpbehov).

I stället för att hjälpa hundratals gånger fler människor, som är i verkligt behov av hjälp, så hjälper vi nu entreprenörer och opportunister och människor som vädrar guld och gröna skogar i vårt land (detta gäller givetvis inte alla invandrare och det man brukar kalla arbetskraftsinvandring är något helt annat som jag inte diskuterar just nu). Förutom att hjälpen är felriktad skapar vi dessutom ett samhälle fullt av konflikter, vilket med all sannolikhet kommer att eskalera mot en smärtgräns. Och detta kallar vi för den ultimata godheten. När denna smärtgräns är passerad kan det gå hur illa som helst för Sverige – det kan till och med sluta med inbördeskrig. Politikernas prestige gör att de inte kan erkänna att den nuvarande invandringspolitiken är felaktig, ja till och med farlig för vårt land. Förmodligen kommer det därför att dröja länge innan någon förändring sker. Vi får hoppas att ändringen kommer innan det är för sent. Men det är inte alls säkert.

Jag fick idag ett intressant mail idag från en kristen broder. Det var så pedagogiskt välformulerat att jag väljer att citera ett långt stycke ur det:

Som kristen tror jag givetvis att alla människor är älskade av Gud. Gud har skapat människan till som avbild, och Jesus har givit sitt liv till lösen för alla - somalier som svenskar, män som kvinnor, heterosexuella som homosexuella - etc.

Men den rådande mångkulturideologin går ut på att alla kulturer är lika mycket värde. Det är något helt annat. För mig är det självklart att detta inte är fallet; en islamistisk klan- och hederskultur är självklart mindre värd en den västerländska kulturen. Om detta är "rasism", ja, då är det med stolthet som jag ber att få kalla mig "rasist"... Det är alldeles uppenbart att den västerländska kulturen (som ytterst bygger på den judisk-kristna världsbilden) är överlägsen andra kulturer. En del asiatiska kulturer har lyckats ganska bra. Men när vi kommer till kulturen i stora delar av den muslimska världen, då måste vi sorgset konstatera att den i många avseenden innebär en tillbakagång minst 1000 år i tiden, till ett för-kristet tillstånd, där skam och heder är ledorden snarare än objektiva fri- och rättigheter.

I dag har många europeiska länder kommit till en situation där man inte bara tar hit individer (som givetvis är älskade av Gud), utan hela kulturer, med de värderingar, attityder, sociala strukturer, lojalitetsband, etc, som karakteriserar dessa. Men en gnutta sunt förnuft kan man ju ana att detta kommer att leda till konfrontationer och kulturkrockar (antingen för att de importerade kulturerna helt enkelt är mindre värda i sig själva, eller för att de är svåra att förena med den svenska kulturen). Men tyckareliten resonerar annorlunda. Man har ju redan bestämt sig för att (1) alla kulturer är goda och (2) alla kulturer är jämlika, så därför måste alla problem som kan uppstå i samband med integration bero på diskriminering från majoritetskulturens sida.

Jag anser att det ligger väldigt mycket i mailskrivarens tankar och att de förtjänar att begrundas. Han skriver att man tar hit ”hela kulturer”. Någon uttryckte det så här, ”Det är en sak att ta hit somalier som flytt från krig och elände och en helt annan sak att ta hit Somalia”. Och det är ju tyvärr det senare vi gjort i alltför stor omfattning.

Egentligen är det ganska konstigt att jag som kristen är den som så skarpt kritiserar Sveriges invandringspolitik. Som kristen skall man ju vara snäll mot alla och älska alla människor och vara beredd att ge av det man har till andra, mindre lyckligt lottade. Det gör jag också i ganska hög grad. Men samtidigt måste jag upphäva min röst, när jag upplever ett allvarligt hot mot mitt eget land. Det är skillnad på snällhet och kärlek. Den senare är till skillnad från snällheten alltid kopplad till sanningen.

Dessutom har jag svårt att förstå varför den som vill hjälpa 350 000 barn, som absolut ingenting har, automatisk räknas som ond (jo, jag vet att jag tjatar, men upprepning är all kunskaps moder), medan den som i stället vill hjälpa 2 400 unga män som kunnat skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit (jag talar således om "ensamkommande flykting'barn'"), räknas som god. "Jo men vi kan väl välja båda alternativen", säger någon. Problemet är att vi, till skillnad från Grekland, inte har hur mycket pengar som helst att spendera. Därför måste vi i princip välja något av de två alternativen (eller något annat alternativ). Väljer vi båda, blir det mindre pengar över till något annat (skola, sjukvård, äldrevård etc). Därför tycker jag att vi skall välja det alternativ som gör att vi kan hjälpa flest människor och att vi också hjälper de som är i störst behov av hjälp. Och jag känner mig inte ett dugg ond för att jag hyser en sådan åsikt.

Som kristen lider man nog inte i lika hög grad av den politiska korrekthetens syndrom, eftersom man inte har sin referensram i majoritetens eller den världsliga maktens åsikter, och därför hamnar man lätt på kollisionskurs med det som anses så självklart att ingen debatt tillåts. Detta gäller ju inte bara invandringspolitik utan mycket, mycket annat; Israel, homoadoptioner, skapelse/evolution etc, etc.

Nedslag i verkligheten.

2011-12-08T21:33:00.013+01:00

Med anledning av min förra blogg kan jag inte låta bli att kommentera den massmedialt uppmärksammade gruppvåldtäkt som skedde för några dagar sedan i småländska Mariannelund.

I Aftonbladet kunde man den 6/12 2011 läsa rubriken ”Våldtagen av åtta på festen”.

Festen slutade i tragedi – den 29-åriga kvinnan trycktes ner i en säng och våldtogs, misstänker polisen.
Uppemot elva män ska ha förgripit sig på henne.
Fem är nu begärda häktade. Ytterligare en är anhållen.
Det brutala sexövergreppet på en 29-årig kvinna ska ha skett i småländska Höglandet i fredags, uppger en poliskälla för Aftonbladet.
Under lördagen greps flera personer. Fem av dem anhölls för grov gruppvåldtäkt och har i dag begärts häktade. Under eftermiddagen kommer förhandlingarna att hållas i Eksjö tingsrätt.
– Det är ett grovt brott, mer kan jag inte säga med tanke på var vi befinner oss i utredningsläget, säger åklagare Klas Lorefors.
I förmiddags anhölls ytterligare en person misstänkt för brottet.

Turades om att våldta

Enligt poliskällan åkte den 29-åriga tvåbarnsmamman efter jobbet till en förfest i Migrationsverkets lokaler tillsammans med sin pojkvän [man undrar vad pojkvännen gjorde under våldtäkten?]. Av oklar anledning ska flera män där ha överfallit henne.

Det hela skedde således under en ”förfest i Migrationsverkets lokaler”, vilket lätt ger läsaren intrycket att gruppvåldtäkten skedde under en personalfest på Migrationsverket och att de anhållna, dvs förövarna, är etniska svenskar (blonda och blåögda), anställda på detta illustra verk. Inget i artikeln antyder att gärningsmännen är flyktingar/invandrare. Det är ju patetiskt men så typiskt. Varför inte skriva som det är? Det hela skedde på en flyktingförläggning i småländska Mariannelund och de misstänkta/anhållna är ”flyktingar” (namnen på de anhållna kan läsas här – de 5 anhållna flyktingarnas etnicitet framgår av förnamn som Mohmmadi, Mohammadi och Ahmad, vilka antyder att gärningsmännen förmodligen är från Somalia, Afghanistan och/eller Irak). På bilden i Aftonbladet ser man en gripen person föras bort, men hans ansikte är pixelerat (i vanlig ordning).

I webbtidningen Höglandsnytt (syftar på Småländska Höglandet) är man lite tydligare. Man säger ”i en av migrationsverkets förläggningar i Mariannelund”. Ordet ”förläggning” antyder att det rör sig om en flyktingförläggning. Man skriver vidare:

Medan förundersökningen pågår har man från polisens sida lagt på locket – inget tillåts läcka ut. Det gör också att ryktesspridningen på orten når oanade höjder.

Personer som deltagit i den fest, där samtliga anhållna deltog, har talat om samlagsscener. Dessa ska till och med filmats. Vittnet som filmade händelserna i lägenheten menar att bilderna kan tala till de anhållnas fördel.

Det sägs också att stämningen under kvällen varit ”uppjagad” bland festdeltagarna.
Förhören med anhållna är tidsödande. Få, om ens någon, talar svenska utan alla samtal måste föras via tolk [vet du som läser detta vad sådana här tolkar kostar? – hela tolkhistorien i vårt land är ett stort skämt och värt en egen artikel, kanske kommer det en sådan så småningom – Kristers kommentar].

Även om man inte använder ordet flykting i Höglandsnytt så framgår ändå (när man t ex nämner tolkar) att det rör sig om sådana. Till skillnad från Aftonbladet så kan läsaren här dra sina egna slutsatser. Man berättar också att polisen har lagt på locket. Ingenting får tydligen läcka ut när invandrare är inblandade.

För mig är det uppenbart att de som begått gruppvåldtäkten i Mariannelund inte är flyktingar i ordets rätta bemärkelse (om nu den massmediala bilden stämmer något så när). Man har t ex svårt att tänka sig att de verkliga flyktingar som kom till Sverige under Andra Världskriget (från Norge, Danmark, Finland och många andra europeiska länder) skulle göra något sådant. Det är en nästan omöjlig tanke. De kände alltför för stor tacksamhet mot Sverige för att ens komma på tanken. Här handlar det om fräcka, otacksamma människor som enbart är ute efter att skaffa sig fördelar utan att komma med någon motprestation.

Det skulle vara intressant att veta hur stor procent av gruppvåldtäkterna i vårt land som utförs av invandrare (företrädesvis muslimska sådana). Jag misstänker att sådan statistik idag är strängeligen förbjuden eller åtminstone hemligstämplad. I Norge vet vi att alla överfallsvåldtäkter under de senaste fem åren, med känd gärningsman, har begåtts av invandrare (enligt norsk polisstatistik – i tidigare bloggar anger jag källor). Jag säger inte att etniska svenskar eller norrmän inte kan begå grova våldtäkter. Vi har ju t ex serievåldtäkterna i Örebro, som begicks av en etnisk svensk (vilket media gjorde stor sak av – då var det minsann bilder och namnuppgifter och jag vet inte vad). Men det råder nog ingen tvekan om att invandrare (och speciellt då vissa invandrargrupper, t ex somalier) är groteskt överrepresenterade när det gäller våldtäktsbrott.

När det gäller de olika inbördeskrig som pågått i Afrika de senaste 70 åren, har vi gång på gång kunnat läsa om fruktansvärda gruppvåldtäkter (även på barn). Detta är ett sätt för den ena sidan att visa sin makt och förnedra motståndaren. Det är denna kultur som nu håller på att etablera sig i Sverige. På det här sättet visar muslimska invandrare sin makt över det handfallna och handlingsförlamade svenska folket.

På min egen hemsida skrev jag, när jag sammanfattade det gångna året 2005 – läs gärna hela artikeln, den är lika aktuell idag som den var när den skrevs:

En muslimsk skriftlärd, Shahid Mehdi, som bor i Köpenhamn, har vid ett tillfälle förklarat att, "Kvinnor som inte bär slöja inbjuder till våldtäkt". Det förtäckta budskapet till Danmark är således, "Böj er under islam, annars får ni skylla er själva om era kvinnor blir våldtagna — de skall klä sig enligt islams sed och inte enligt dansk sed". I nättidningen Front Page skriver den amerikanske Mellanösternexperten Daniel Pipes om den våldtäktsvåg som drabbat Europa (och Australien). Dessa våldtäkter begås i skrämmande omfattning av unga muslimska män. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) är det fyra gånger större sannolikhet att en våldtäktsman är född utomlands än att han är född i Sverige. Gruppen våldtäktsmän domineras av män från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien (dvs muslimer – när detta skrevs hade somalierna ännu inte börjat strömma in i vårt land). I Norge är två av tre våldtäktsmän födda utomlands (varav merparten har muslimsk bakgrund). Enligt juristen Ann-Christin Hjelm, som på uppdrag av Brottsoffermyndigheten granskat grova brottmål i Svea hovrätt ("Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet?"), så var 85 procent av de våldtäktsmän som rymdes i hennes studie födda utomlands eller av utomlandsfödda föräldrar. Nu var det i och för sig bara 27 våldtäktsdömda som ingick i studien, men något säger det i alla fall, eftersom hon definitivt inte speciellt hade valt invandrare i sitt försöksmaterial.
I DN den 11/2 2000 intervjuades några unga manliga invandrare, med anledning av den då mycket omskrivna gruppvåldtäkten i Rissne utanför Stockholm (den känslige läsaren bör hoppa över nästa stycke eftersom språket där är mycket grovt och stötande):
Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej, säger Hamid. Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. För henne är det en stor skam att bli våldtagen. Det är viktigt att hon har kvar oskulden när hon gifter sig. [...] Det var ingen tillfällighet att det var en svenska som skändades i Rissne – det framgår tydligt av samtalet med Ali, Hamid, Abdallah och Richard. Alla fyra ser i någon mening ner på svenska flickor och hävdar att denna inställning är vanlig bland unga män med föräldrar som har invandrat till Sverige. [...] Det är alldeles för lätt att få en svensk hora... tjej, menar jag, säger Hamid och ler generat över sitt ordval. [...] Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.

På sätt och viss har dessa unga män inte helt fel. För 50 år sedan hade många av dagens unga svenska flickor, om de då betett sig som de gör idag, kallats horor även av svenskar (det är inte bara muslimska unga män som har den synen idag – i många semesterparadis dit svenskar åker utnyttjar man visserligen de svenska flickorna, samtidigt som man föraktar dem). Men oavsett vad man tycker om unga svenska flickors (och pojkars) sexualvanor så har invandrare inte rätt att komma hit och våldta svenska flickor. De skall anpassa sig till Sverige och inte tvärtom!

I en senare artikel, där Aftonbladet följer upp händelserna i Mariannelund, så nämner man inte heller att de misstänkta för dådet är s k flyktingar (trots att hela Sverige nu känner till detta). Återigen får vi se en bild, den här gången en närbild på en av de anhållna som förs bort, men ansiktet är så pixelerat att det är omöjligt att avgöra etnicitet.

På Sveriges Radio hemsida (Nyheter P4 Jönköping) skrev man den 7/11 2011:

– Det som hänt är förfärligt, säger enhetschef Åsa Gustaf Jansson på Migrationsverket i Jönköping.
Hon tycker det är sorgligt om den allvarliga händelsen i Mariannelund skulle användas mot flyktingar, som kommer från besvärliga förhållanden och som hoppas på en ny chans i ett nytt land. Att ett brott ska vändas mot dem som kommer från krigszoner och en utsatt tillvaro.
– Vi ska vara stolta över att vi är ett land som har en asylrätt.

– Jag hoppas alla förstår att det är människor som begår handlingarna oavsett vilken nationalitet eller vad de kommer ifrån. Våld utförs av personer.
– Jag tror att människors klokhet är att detta är några få individer och att detta inte smittar över på alla asylsökande i Mariannelund.

Åsa Gustaf Jansson vet inte ännu om det är flyktingar, eller svenska medborgare, eller vilka det är, som häktats idag. Hon vill inrikta Migrationsverkets arbete på att stötta dem som bor på flyktinganläggningen i Mariannelund.

Så Åsa Gustaf Jansson vet således inte om det rör sig om ”flyktingar eller svenska medborgare”. Vad vill hon antyda med det? Att de anhållna skulle vara etniska svenskar torde vara uteslutet med tanke på deras namn. Huruvida de är svenska medborgare eller ej spelar ingen roll. I mina ögon är svenskt medborgarskap bara en formsak (speciellt när det gäller invandrare från Somalia etc). Det är bara ett papper med en stämpel. Man blir inte svensk för att man är svensk medborgare. Förr brukade man säga att man blir svensk, finsk, tysk eller vad det nu handlar om först i tredje generationen. Alltför många muslimska invandrare, som förvisso är svenska medborgare, är inte svenskar för det. Att vara svensk innebär att man känner lojalitet mot Sverige och det svenska folket och de traditioner och koder som finns här. Sedan kan man självklart äta vilken mat man vill hemma och klä sig hur man vill (inom rimliga gränser – heltäckande slöja, typ niqab skall inte vara tillåtet i det offentliga rummet) och fira sina egna högtider utan att begära att svenska samhället skall anpassa sig efter detta (genom att t ex ersätta svenska helgdagar med muslimska sådana – vilket har föreslagits, bl a från socialdemokratiskt håll).

Ofta används begreppet ”svensk medborgare” när man vill mörklägga vilka som begått ett brott. När två flickor under nyårshelgen 2004/2005 våldtogs och misshandlades grovt (bl a sparkades en av flickorna i underlivet, en fick ett så hårt slag i ett öga att hon höll på att förlora synen på det ögat och dessutom rånades de) av fyra unga män (17-18 år), så skrev Aftonbladet att det var två svenskar, en finsk medborgare och en somalisk medborgare bosatt i Sverige. Detta var i formell mening inte helt fel. Två av gärningsmännen var faktiskt svenska medborgare och en var faktiskt finsk medborgare. Alla fyra var dock av somaliskt ursprung, varför Aftonbladet kan anklagas för att ha ljugit läsarna rakt upp i ansiktet (för den som inte vet, kan jag upplysa om att invånarna i Somalia är sunnimuslimer).

Jansson pratar om flyktingar som kommer från ”besvärliga förhållanden och som hoppas på en ny chans i ett nytt land” En sak är säker, de flyktingar som kom till Sverige under WW2 eller under den sovjetiska ockupationen av Ungern på 50-talet, kom också från besvärliga förhållanden. Jag känner inte till att dessa begick gruppvåldtäkter eller planerade att ta över Sverige eller var monumentalt överrepresenterade på våra fängelser. De var i stället djupt tacksamma och därför så accepterades de av svenska folket (till skillnad från de muslimska "flyktingarna" i dagens Sverige). Om man nu ”hoppas på en ny chans i ett nytt land” måste man visa att man är värd att få den chansen, vilket jag anser att gärningsmännen till den gruppvåldtäkt, som vi nu diskuterar, inte gjort. Tvärtom så har de visat att de inte förtjänar att få stanna i Sverige.

Jansson har givetvis rätt när hon (eller är det en han – Gustaf är ett ganska ovanligt kvinnonamn, men det kanske är en del av efternamnet) säger att det är individer som begår brott och inte nationaliteter. Men det finns två aspekter på detta. Min förra blogg (på vilken den blogg jag nu skriver är en uppföljare) handlade just om hur vi skall behandla de individuella invandrare som begår grova brott. Där talar jag just om individer och min åsikt är att dessa individer (som begår grova brott) obönhörligen skall kastas ut från vårt land.

Men det finns en ytterligare aspekt. Om det nu är så att en oproportionerligt stor del av t ex våldtäkter begås av vissa invandrargrupper (vilket all statistik visar) då måste detta också leda till att vi tar oss en funderare över om vi verkligen skall släppa in dessa grupper i vårt land. I så fall är det mer rimligt att vi hjälper dem i deras närområde.

Ovanstående illustrerar som sagt det jag skrev i min förra blogg. Media gör allt för att svenska folket inte skall få reda på invandringens negativa konsekvenser. Och man gör allt för att bortförklara invandrarnas brott (psykosociala faktorer, trauma och besvärlig bakgrund etc, etc). Varför kan man undra?

Apropå "besvärliga förhållanden" finns det en allmän tendens att bortförklara ondskan. Gruppvåldtäkter begås i detta perspektiv inte av onda människor, utan av stackars lidande människor, som kommer från "besvärliga förhållanden". I Norge har experterna nyligen konstaterat att Breivik lider av en form av schizofreni och därför inte är ansvarig för sina illdåd. Hans syster har berättat hur ensam han var som barn, man har fått veta att han blivit utnyttjad sexuellt som barn och det är inte utan att man klämmer en tår när man läser om hans sorgliga öde. Snart har han, i vanligt ordning, fått sympatierna på sin sida. Offren och deras anhöriga struntar man som vanligt i (jag undrar f ö hur många kärleksbrev han får varje dag från giftaslystna norska kvinnor). Jag läste förresten i en norsk tidning om en överlevande från Utøya, som nu upplevde att offren var helt bortglömda och övergivna av det norska samhället och att allt handlade om Breivik. Kanske kan Breivik ha ett eget Sommarprogram i Sveriges Radio nästa år, där han kan berätta om sin traumatiska barndom?

Förklaringen till att man generellt försöker bortförklara ondskan genom att hänvisa till olika sjukdomsdiagnoser och psykosociala faktorer, är att man i det sekulära samhället inte kan erkänna att ondskan är en relevant faktor. Om den ateistiska världsbilden är sann, kan det nämligen inte finnas någon ondska i egentlig mening. En viljelös robot (vilket människan är i den ateistiska världsbilden) kan ju inte vara ond. Därför skall människor som begår grova brott inte straffas (det är inte deras fel att de mördar) utan omprogrammeras. De människor som förfäktar detta, anser dock att det finns ett undantag från denna princip. De som kritiserar den politiskt korrekta världsbilden – de är genuint onda människor som skall straffas full ut! GRRRRRRRRRR…!!!

– Men varför berätta om att invandrare begår brott? Är det inte självklart att också invandrare kan begå brott? Det är bara för att du är rasist som du gör detta.
– Det finns två skäl För det första är det, av skäl jag gett i förra bloggen, viktigt att sådana individuella invandrare utvisas och aldrig någonsin får komma tillbaka hit. Jag vill genom det jag skriver skapa opinion för att ett sådant förfarande skall bli normgivande. Detta för de skötsamma invandrarnas skull. Det andra skälet är kulturellt. Om nu vissa kulturer är groteskt överrepresenterade när det gäller våldtäkter och vissa andra grova brott, då måste vi fundera över om vi verkligen skall släppa in dessa grupper i vårt land. Vi måste ha rätt att skydda oss från sådant.
– Men då drar man ju alla från en viss grupp över en kam.
– Visst, men det måste man göra. Dessa grupper passar inte in i vårt land. De är ingen tillgång för Sverige utan enbart en belastning (med få undantag). Det är mycket bättre att hjälpa dem i deras närområde, där de kan känna sig hemma (ja där de är hemma). Då slipper vi dessa olösbara kulturkollisioner och vi slipper den enorma belastning på svensk ekonomi som deras fängelsevistelse, socialbidragstagande etc innebär. Och vi kan dessutom hjälpa många, många fler för samma summa pengar. Vi har faktiskt inte hur mycket pengar som helst (det är ju därför det ser ut som det gör i sjukvården, inom skolan, inom äldrevården, när det gäller SJ etc). De 720 000 kr/år som ett ensamkommande flykting"barn" kostar under de första åren, innebär att det blir 720 000 kr/år mindre över till annat (om vi inte gör som Grekland och lånar så vi kan leva över våra tillgångar).

Problemet är att somalier etc kommer från kulturer där man halshuggs eller stenas för brott som i våra ögon är bagateller (t ex otrohet). När dessa personer begår grova brott i Sverige får de nästan inga straff alls och vistelsen i det svenska fängelset innebär oändligt mycket bättre förhållanden än de hade i Somalia (eller var de nu kommer från). Dvs en kulturkollision som inte går att lösa. Och speciellt inte i en demokrati med allt vad det innebär av handlingsförlamning, velighet, feghet och dumhet. Det mångkulturella samhället kan fungera i en diktatur men knappast i en demokrati. Det fungerade i Jugoslavien, så länge diktaturen och förtrycket rådde. Så fort förtrycket försvann, startade inbördeskriget.

Jag skulle nu avslutningsvis vilja fråga dig som läser detta. Anser du att de som begått ovannämnda grova våldtäkt på en 29-årig tvåbarnsmamma (om nu den massmediala beskrivningen stämmer något så när) skall få stanna i Sverige, efter avtjänat straff (om de nu får något straff värt namnet)? Är du villig att lägga ned mer pengar och energi på att hjälpa dessa vidriga människor (jag tycker faktiskt så) att få stanna i Sverige än du är beredd att lägga ned på att hjälpa de människor som verkligen lider nöd (det ena utesluter faktiskt det andra, vilket jag nyss förklarat)? Är du säker på att du verkligen är så god som du vill göra gällande, om du nu anser att vi exempelvis hellre skall hjälpa 2 400 unga män (s k ensamkommande flyktingbarn), som kunnat skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit, än 350 000 verkliga barn, som ingenting har? För det är precis vad vi gör när vi inte hjälper folk på plats utan låter dem komma till Sverige. Och som grädde på moset så förstörs då också vårt land, sakta men säkert.

Ett försvarstal – del I (av III)

2011-12-06T04:13:00.028+01:00

Som jag skrivit tidigare så känns det väldigt jobbigt att behöva skriva bloggar och artiklar där jag kritiserar invandring och mångkultur. Jag skulle mycket hellre skriva om helt andra ämnen. Men jag tror det är absolut nödvändigt att diskutera detta förbjudna ämne. Visst vill jag framstå som en god och snäll person, som vill släppa in alla hjälpbehövande människor i vårt land och ge dem en möjlighet till ett bättre liv. Och visst vill jag vara snäll mot de ensamma barn som lyckats ta sig till vårt land. Men, det finns faktiskt något som heter sanning! Ibland brukar man i vetenskapliga sammanhang tala om ”a beautiful hypothesis slain by an ugly fact”, dvs ”En vacker hypotes slaktad av vederstyggliga fakta”, när nya observationer visar att en äldre, mycket vacker och tillfredsställande teori inte längre håller. Samma uttryck skulle kunna tillämpas när det gäller politik. Visst är det fint att vara snäll mot människor. Men jag är hellre kärleksfull än snäll, och äkta kärlek är alltid kopplad till sanning. Kärlek utan sanning tenderar att bli en sötsliskig sirap som egentligen inte hjälper någon. Därför är jag hellre sann än snäll!

Ibland kan snällhet leda till fruktansvärda lidanden för många människor. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains (och många, många andra brittiska toppolitiker, som t ex Lord Halifax) fjäskande och naivitet inför Hitler ledde till Andra Världskrigets blodbad med ca 50 miljoner döda som facit. Självklart ligger skulden för WW2 på Hitler och inte på Chamberlain, men hade man varit beslutsam och rakryggad, hade man kunnat stoppa Hitler innan denne hunnit bygga upp Tysklands väpnade styrkor, och kanske då kommit undan med några tusen döda i stället för 50 miljoner (observera att Churchill före krigsutbrottet kallades ”krigshetsare” av den dåvarande Godhetskören, både i Sverige och i England – Churchill, och inte Hitler, var således boven enligt deras frånvaro av analys). Hitler själv föraktade demokratierna (inklusive Godhetskören), eftersom dessa, enligt honom, var ”ryggradslösa och ynkliga”. Han hade kanske inte helt fel på denna punkt, även om han underskattade demokratins förmåga att anpassa sig till krigets verklighet.

Att jag skriver som jag gör om invandring och mångkultur är för att jag värnar om vårt land och vårt lands bästa. Jag tror ett Europa befinner sig på en farlig väg, som kan sluta med en lika blodig katastrof som WW2. Än är det kanske inte för sent att stoppa den utvecklingen. Jag ser stora likheter mellan åren före WW2 och dagens situation. Islamismen (eller varför inte tala klartext och säga islam – islamisterna är helt enkelt de muslimer som fullt ut följer sin läromästares instruktioner) är fullt jämförbar med nazismen när det gäller maktambitioner, våldsbenägenhet och förakt för andra kulturer och värderingar.

Självklart har jag fått en del kritik när det gäller mina artiklar om invandring etc. Fast inte så mycket som jag kanske hade trott. Ämnet är emellertid så känsligt så det tycks nästan vara omöjligt att argumentera utan att bli missuppfattad. Även om jag gång på gång skriver ”Jag är inte rasist, jag är inte emot att vi skall hjälpa andra människor från andra delar av vår planet etc, etc” så får jag ändå mail där jag anklagas för att vara kärlekslös och rasist och allt möjligt annat. Alla känsliga ämnen, över vilka den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke (eller kanske urantäcke – uran har ännu högre densitet än bly) väcker starka känslor. Känslor som överskuggar det analytiska tänkandet. På min sidor om homosexualitet skriver jag att jag har ingenting emot homosexuella, att Gud älskar de homosexuella lika mycket som han älskar mig eller någon annan kristen och att jag har homosexuella bland mina nära vänner. Vissa av dessa saker skriver jag med fetstil. Ändå får jag då och då mail som frågar, ”Varför hatar du homosexuella?” Suck! Men det är ju så den politiska korrektheten fungerar. Det handlar inte om argument och logik utan om känsloreaktioner. När det gäller mina påståenden om invandring och invandrare så ger jag mängder av trovärdiga källor med länkar dit, så att läsaren själv kan kontrollera mina påståenden. Men källor är tydligen inte intressanta i diskussionen. Fakta spelar ingen som helst roll i den politiskt korrekta världsbilden, och varje ifrågasättande av det som är politiskt korrekt klassas som djävulusiskt ondskefullt och dessutom korkat och okunnigt och utan att vara underbyggt av fakta (och som fakta räknas endast det som stöder den politiskt korrekta åsikten).

Eftersom en del tydligen missuppfattat mig, tänker jag nu i tre bloggar så tydligt som möjligt försöka förklara min inställning när det gäller invandring och dess olika aspekter. Jag skall försöka vara så tydligt att det inte skall gå att missuppfatta mig.

Som jag ser det så finns det tre grundläggande delproblem att diskutera.

1. Invandrare som begår grova brott eller missköter sig på annat sätt. Hur skall vi förhålla oss till dessa? Skall de få stanna i vårt land, eller skall de slängas ut?

2. Att invandrare i vissa avseenden behandlas bättre än infödda svenskar. Det finns nästan inga sjuka äldre som behandlas lika gentilt som de ensamkommande flyktingbarnen. Är det rättfärdigt att människor som byggt upp vårt samhälle, som hela sina liv betalt skatt (bl a för att få en tryggad ålderdom) behandlas sämre än människor som kommer hit och inte betalt in ett enda öre till systemet? Jag tycker inte det! Ett annat exempel är svenskar som dömts för grova brott och får paradera med bild och namn i media samtidigt som man gör allt för att inte avslöja identiteten på invandrare som dömts för grova brott. Är det rätt? Jag tycker inte det!

3. Invandringen rent allmänt. Är det t ex rimligt att Sverige skall ta emot så många invandrare jämfört med andra europeiska länder? Och skall vi verkligen ta emot så många muslimer? De senare hotar allvarligt vårt lands framtid, eftersom de varken kan eller vill eller får anpassa sig till det svenska samhället. Enligt en artikel i DN för ett par veckor sedan så ökade invandringen till Sverige med 96 procent mellan 2000 och 2010. Under samma period minskade den i England med 76 procent och i Holland med 66 procent. Är den stora invandringen bra för vårt land? Nog måste det väl ändå vara tillåtet att diskutera detta?!

1. Några brevskrivare har påpekat att jag enbart tar upp negativa saker när det gäller invandring och invandrare och att jag aldrig nämner människor från andra delar av världen i positiva ordalag.

Låt mig besvara det sista påståendet direkt. Det är mycket enkelt. Jag har många artiklar om evolution och om Israel (för att ta ett par exempel). Dessa artiklar är nästan uteslutande kritiska mot evolutionsteorin och försvarar oftast Israels position. Detta betyder inte att jag föraktar den som tror på evolutionen eller att jag hatar palestinier eller vill dem illa. Men i media så har evolutionsteorin absolut och monumentalt tolkningsföreträde. Överallt i samhället särbehandlas evolutionsperspektivet positivt. Ja grundläggande så hävdas, att den som på något sätt ställer sig tvivlande till att universum, livet och de olika arterna uppkommit genom en kombination av slump och naturlagar, är en ond, okunnig och sjuk människa (jag skojar inte, det är precis så man ser det). I alla böcker, tidningar, den allmänna debatten etc så påstås att evolutionsteorin är en absolut sanning som inte kan eller får ifrågasättas. Varför skulle jag då, på min hemsida, också företräda evolutionen, och ge den lika stort utrymme som kritiken av den? Den är redan företrädd – in absurdum. Det finns ingen som helst anledning att jag skulle ha lika många artiklar som försvarar evolution som jag har artiklar som kritiserar den. Mina läsare har matats med pro-evolutionistiska argument hela sina liv; på TV, i skolan, i tidningar etc. Samma sak gäller Mellanösternkonflikten. Det finns tillräckligt många som företräder den palestinska saken. 99,999 procent av allt som skrivs i media och visas på TV etc är starkt vinklat till palestiniernas fördel. Med tanke på den offentliga debattens ensidighet när det gäller evolutionen och Israel behövs inte fler politiskt korrekta röster i sammanhanget. Däremot finns ett enormt behov av någon som företräder den andra sidan av saken.

Och det är precis samma sak när det gäller invandring. Varför skulle jag skriva en massa bloggar, där jag berättar om hur underbara folk från andra kulturer är? Det är bara att slå upp en tidning eller sätta på TV:n så matas man med detta. Därför har jag artiklar där jag kritiserar invandringspolitiken, det mångkulturella samhället och vissa invandrargrupper men inga artiklar som talar om fördelarna med invandringen.

Å andra sidan så försvarar jag på flera ställen både palestinier, invandrare och homosexuella (jag har fått kritik både för att jag kritiserar homoadoptioner och att jag är för positiv till de homosexuella). Dessutom har jag också mycket skarp kritik mot svenskar och det svenska samhället. Att man kan tro att jag hatar alla som inte är infödda svenskar är så absurt att jag nästan inte kan tro att det är sant. Många av mina allra bästa vänner är invandrare. Jag tycker att jag gång på gång på gång på gång har påpekat min inställning och försökt förklara. Men ämnet är tydligen så känsligt att det egentligen inte spelar någon roll vad man skriver. Folk blir arga ändå oavsett vad man skriver och hur man skriver. Det är helt enkelt tabu att på något sätt antyda att det finns problem med muslimer i vårt land och att vår invandringspolitik är åt skogen.

Låt mig för klarhetens skulle definiera begreppet rasism. Denna innebär att man diskriminerar människor tillhörande vissa genetiska (inte kulturella eller religiösa) folkgrupper enbart och av ingen annan anledning än att de tillhör just denna grupp (t ex antisemitism). Diskriminering kan vara positiv eller negativ. Att t ex ge muslimer företräde till Polishögskolan är också ett exempel på diskriminering. Jag är inte rasist. Att jag t ex tycker att brottsliga invandrare skall slängas ut är inte för att de tillhör en viss grupp, utan för att de är brottslingar. Det finns skitstövlar (ursäkta uttrycket!) inom alla grupper, både svenskar och invandrare!!!

Sammanfattningsvis så finns det ingen anledning varför jag skulle ha artiklar där jag försvarar evolutionen, palestinierna eller invandringspolitiken eller invandrarna. Det sköter Godhetskören om med den äran. Och inte nog med det. De hindrar dessutom, så gott de kan, varje annan åsikt att föras fram. Därför har jag de artiklar jag har och därför företräder jag inte båda parter.

2. Och så kommer vi till frågan om de invandrare som begår grova brott och som utnyttjar svenska folkets välvilja (och naivitet).

Någon anklagade mig för att vara obarmhärtig när jag vill förbjuda folk att komma hit (”Så du vill utvisa lidande barn och svårt sjuka invandrare?”). Jag vill inte alls förbjuda folk att komma hit. Men jag anser att vi skall hjälpa de personer som verkligen är i behov av hjälp. Och att vi dessutom skall hjälpa så många som möjligt! Självklart skulle jag göra vad som helst för att hjälpa alla barn som verkligen lider (personligen gör jag faktiskt ganska mycket när det gäller detta – det säger jag inte för att skryta utan för att visa på att det inte är tomma ord).

Tror du verkligen att jag inte skulle vilja hjälpa det här barnet?

Men det jag inte är beredd att hjälpa är t ex den här typen av invandrare:

Bilden föreställer den romska familjen Levakovic, som bor i Köpenhamn. Den danska tidningen Extrabladet skriver om dessa:

De är notoriskt arbetsskygga, de stjäl gång efter gång från stadens äldre medborgare och står bakom allsköns annan allvarlig kriminalitet. Men det får inte Köpenhamns kommun att hålla inne med bidragen till zigenarklanen Levakovic.

En ny intern revisionsrapport från Köpenhamns kommun – utarbetad efter att Ekstra Bladet förra året satte fokus på Danmarks mest kriminella familj – avslöjar att kommunen under en period på lite drygt fyra år har haft utgifter på 16,8 miljoner skattekronor till 28 medlemmar av familjen.

Fyra medlemmar av Levakovic-familjen har under samma period fått mellan 20.300 och 24.200 kr i månaden att förfoga över av kommunen utan att behöva röra ett finger. Det är 6.400 kronor mer än vad en kassörska i huvudstaden tjänar i månaden före skatt.

Observera den fina Mercedesen! Jag misstänker att familjen Levakovic skrattar gott åt de dumma danskarna, som belönar deras kriminalitet med miljontals kronor. Nu var detta exempel hämtat från Danmark, men självklart finns minst lika mycket sådant här i Sverige (jag ger många sådana exempel i tidigare bloggar). Ovanstående artikel vore nog omöjlig i en svensk tidning, där man nästan aldrig visar bilder på brottsliga invandrare och sällan eller aldrig anger deras namn. Dessa förmåner gäller dock inte brottslingar som är etniska svenskar. De blir uthängda i media. Läs gärna den här artikeln i GT som handlar om en etnisk svensk kvinna som mördat sin man! I artikeln anges hennes namn och vi får se henne på bild.

I det sista programmet av Efterlyst, som Leif GW Persson medverkade i, anklagade han Hasse Aro (programledaren) för just det jag skriver ovan. Se gärna detta korta klipp, det är synnerligen belysande.

Det har till och med gått så långt att man hellre avstår från att få fast rånare eller våldtäktsmän än att låta läsaren och tittaren få reda på att det inte handlar om etniska svenskar. Hur skall man annars tolka, att när man i tidningar och andra media berättar om rån och andra brott, så sägs det aldrig att de som flydde från brottsplatsen hade ett mellanösternutseende eller såg ut att vara afrikaner. Jag har i tidigare bloggar gett många exempel på detta. I Danmark anges sådant. Samma sak i de flesta länder jag känner till. Om allmänheten inte får reda på hur gärningsmännen såg ut (ett användbart signalement inkluderar faktiskt afrikanskt utseende, asiatiskt utseende etc), hur skall polisen då kunna få hjälp av allmänheten så att bovarna kan gripas? Allmänheten är en väldigt viktig resurs för polisen. Detta påpekas gång på gång från polishåll. Slutsatsen blir att tidningarna hellre ser att icke etniska svenskar som begår grova brott går fria än att man avslöjar att de inte är etniska svenskar.

Egentligen är det märkligt att afrikaner etc känner sig kränkta (om de nu gör det) när något påstår att en afrikan ser ut som en afrikan. Om jag var afrikan skulle jag inte skämmas över mitt utseende. Jag skulle i stället vara stolt över att vara afrikan. På vad sätt skulle det vara kränkande att prata om afrikanskt etc utseende? Det kan ju bara vara kränkande om man skäms över sitt afrikanska utseende. Oviljan att nämna saker vid deras rätta namn kanske snarare är en svensk åkomma. Det är kanske vi som förutsätter att afrikaner skulle bli kränkta över att människor tycker att de ser afrikanska ut. I så fall gör vi dessa folkgrupper en stor otjänst. Och som sagt, ett signalement måste ta med allt som underlättar igenkännande för att vara meningsfullt.

3. När det gäller barn så tycker jag att vi skall hjälpa så många lidande barn i världen, som vi har möjlighet att hjälpa.

Här har vi riktiga barn. Det är sådana barn jag vill hjälpa. Inte för att de är söta, utan för att de inte har någonting!!! De har ingen som kan hosta upp 100 000 kr för att skicka dem till Sverige. De har ingenting. Absolut ingenting!

Beträffande ensamkommande flyktingbarn är jag emellertid mycket kritisk. I tidigare bloggar har jag diskuterat detta ingående. För det första är de flesta inte barn utan vuxna. När man i Norge under en period åldersbestämde alla ensamkommande flyktingbarn genom tandundersökning, visade det sig att ca 90 procent ljög om sin ålder. Jag har skrivit om detta i en tidigare blogg, där jag också ger en länk till en norsk tidning som källa.

Är det konstigt att tidningarna inte visar bilder på ensamkommande flyktingbarn. Här ser vi två av dem. Visst är de gulliga!

För det andra har de (eller någon) hostat upp runt 100 000 kr eller mer för att de skall kunna ta sig hit. En 17-årig kille i Somalia eller Afghanistan kan omöjligen få fram ett sådant belopp. Inte ens en hel familj kan göra detta. Och om familjen eller släkten kan få fram en sådan (i dessa länder) astronomisk summa, ja då tror jag att de klarar sig bra ändå. Jag anser att vi endast i mycket, mycket sällsynta undantagsfall skall låta sådana barn (som inte är barn) stanna i vårt land. De skall i stället hjälpas på plats eller i närområdet. I Sverige kostar de ofattbara summor, medan man samtidigt sparar in på äldrevården och låter gamlingar som arbetat hela sina liv och betalat skatt, leva på ett ovärdigt sätt. Det finns faktiskt en ekonomisk verklighet (grekerna tycks omedvetna om detta och därför ser det ut som det gör där). Vi har begränsat med pengar. Förra året kostade de ensamkommande barnen ca 1,74 miljarder kronor (720 000 kr/barn/år – tänk om man hade sådana pengar att röra sig med!). Det betyder att det blir 1,74 miljarder mindre pengar över till annat. Ja men, säger någon, man kan inte lägga ekonomiska aspekter på människoliv. Det kan man visst det!!!! Det gör vi redan, när vi sparar in på skolor och äldrevård etc. Vissa avancerade operationer görs inte på gamla människor, eftersom man anser det vara för dyrt i förhållande till vad samhället får i utbyte. Kan vi lägga ekonomiska aspekter på etniska svenskars liv, kan vi definitivt göra det på invandrares liv!!!!!!!!!! Och speciellt då de invandrare som begår brott eller utnyttjar systemet. Det är ju dessa jag huvudsakligen talar om i denna artikel!

Dessutom, för de 1,74 miljarder som de ensamkommande flykting”barnen” kostade Sverige 2010 hade vi kunnat hjälpa någonstans mellan tre- och fyrahundratusen barn på Haiti. Barn som inte kan få fram 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Jag skulle mycket hellre hjälpa dessa barn.

Att jag tar upp de ensamkommande flyktingbarnen i föreliggande artikel är på grund av att alltför många av de som kommer från Somalia och andra muslimska länder, uppvisar ett ganska oacceptabelt beteende. De blir erbjudna arbete, men vägrar ta det, eftersom det är för jobbigt (jag skriver om detta i en tidigare blogg och har länk till den tidning som skrev om detta). Vid flera tillfällen har ensamkommande flyktingbarn hungerstrejkat, eftersom de inte varit nöjda med maten. De har antastat och även försökt våldta svenska småflickor på badhus (jag har flera exempel på detta) etc, etc. Och de begår brott. Givetvis gör inte alla det. Jag påstår inte detta. Men de som gör det skall omedelbart skickas tillbaka dit de kommer ifrån.

Överhuvudtaget lyser tacksamhet med sin frånvaro i den muslimska kulturen. Jag kan inte minnas att jag i någon intervju eller artikel sett eller hört någon muslimsk invandrare uttrycka tacksamhet för att han/hon fått stanna här (jag säger inte att ingen gjort det, jag säger bara att jag aldrig hört någon göra det). Många av muslimerna i vårt land upplever sig som herrefolket som snart skall ta över vårt land (de är ju befallda att göra detta av Koranen och dessutom utlovade seger av Allah, så det är ju bara en tidsfråga).

För par veckor sedan utsattes en 10-årig flicka i Köpenhamn för en brutal våldtäkt (som inkluderade vaginalt samlag, analt samlag och därefter tilltvingad oralsex). Övergreppet skedde på en lekplats och 10-åringens 9-åriga kompis lyckades fly och larma polisen. Gärningsmannen visade sig vara en 16-årig somalier, nyss hemkommen från en liten resa till Somalia (betald av vem, kan man undra). Bevisen mot somaliern är överväldigande.

Läs t ex på följande länkar: http://www.uriasposten.net/archives/31866
http://avpixlat.info/2011/11/28/valdtakt-av-10-aring-i-danmark-orsakar-etnisk-oro/#more-3519

Den första tanke som dyker upp i mitt huvud är hur 16-åringen kunde åka till Somalia på besök om han nu flytt med fara för livet därifrån? Och har han inte flytt med fara för livet – vad gör han då i Danmark? Då borde han inte släppts in där. Då är han ingen flykting.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för att du skall bli riktigt arg på mig. Nu tänker du nämligen (kanske), ”Du tar upp enstaka undantag. Så är inte alla invandrare. Jag har minsann en arbetskamrat från Turkiet och han är hur trevlig som helst.” Visst, kan så vara. Men du förstår uppenbarligen inte vad jag vill säga med den här artikeln.

Jag påstår inte att alla invandrare begår brott eller planerar att ta över vårt land eller utnyttjar systemet på ett otillbörligt sätt. I den här artikeln talar jag just om de invandrare som begår grova brott och som utnyttjar systemet och som är här för att ta över vårt land. Det finns givetvis också svenskar som begår brott och utnyttjar systemet. Absolut! Men de har födslorätt här. De kan vi inte slänga ut. Och deras föräldrar och farföräldrar etc har betalat in skatt under hela sina liv och så att säga i någon mån i förväg betalt för sina missanpassade avkomlingar. Men invandrare har inte födslorätt i vårt land. De har inga rätt alls att komma hit. Vi kan välja att i välvilja ta emot invandrare. Och det skall vi göra. Men vi skall vara stentuffa mot de invandrare som missbrukar vår välvilja. För de skötsamma invandrarnas skull!

Jag vet inte hur många fall jag läst om, där en invandrare blivit dömd för ett grovt brott och sedan dömts till utvisning efter avtjänat straff, och sedan inte har utvisats. Skälet till det senare kan vara att han/hon också begått grova brott i sitt hemland och där riskerar kanske dödsstraff eller tortyr eller att hamna i ett mycket hårt fängelse. Och då kan vi av humanitära skäl inte utvisa vederbörande, tycker vi. Resultatet blir att skötsamma människor som kommit till Sverige blir utvisade trots att de inte begått brott i Sverige, medan människor som begått mycket grova brott i vårt land (även mord) får stanna här av humanitära skäl, om de som bonus också begått grova brott i sitt hemland. Dvs de skötsamma invandrarna behandlas sämre än de brottsliga invandrarna. Detta är helt fel. Och sänder helt fel signaler.

Nu tänker du kanske så här, ”Men vi kan väl ändå inte utvisa människor till länder med inhumana straffsystem.” Varför inte det? Vi svenskar kanske tycker att de har inhumana system, men vi har ingen rätt att ha synpunkter på deras rättssystem. I Sverige är vi väldigt ”humana” mot bovarna, medan vi fullständigt struntar i offren och deras anhöriga. Jag ser inget humant i det. Men oavsett hur man ser på detta så finns ingenting som tvingar en invandrare att begå våldtäkter eller mord eller rån eller vad det nu är. Vill man inte bli utvisad är det bara att sköta sig. Att försöka ursäkta den ovan nämnda våldtäktsmisstänkte 16-åringen och tala om psykosociala faktorer och liknande (som Godhetskören älskar att göra) är ingenting annat än ondska.

Att våldta en 10-årig på det grova sätt som skedde (vi talar liksom inte om en blottare som visat snoppen för en flicka), är ett mycket, mycket grovt brott!!!!!!!!!! Det handlar ju inte om en berusad tonårsflicka som frivilligt följde med våldtäktsmannen hem (inte heller då är våldtäkt acceptabelt), utan om en flicka, ett barn i ordets verkliga bemärkelse, som lekte med sin kamrat i en lekpark. Kanske har flickans liv förstörts. Det är inte alls omöjligt. Förmodligen har hon, förutom psykiska men, fått svåra underlivsskador, vilket ofta leder till smärtor vid samlag under resten av livet. Det är inte heller ovanligt att flickor begår självmord efter sådana här händelser. Ett sådant brott skall få mycket, mycket hårda konsekvenser!!!!! Även om man är invandrare.

Därför anser jag att invandrare som begår grova brott skall utvisas oavsett vad som möter dem i hemlandet (det skall de i så fall tänka på innan de begår brott). Om de t ex har begått mord i sitt hemland så tycker jag att då skall de också straffas för detta efter hemlandets lagar. Det är rätt åt dem! Ingen och ingenting tvingade 16-åringen att våldta den 10-åriga flickan. Han valde att göra det och skall därför också betala det fulla priset för att ha gjort det. Men på grund av sin låga ålder kommer han säkert att helt undgå straff för det han gjort. Och får han något straff så blir det i stort sett ingenting. Och han kommer definitivt inte att dömas till uvisning. Trots att han mycket väl skulle kunna utvisas. Han besökte ju helt nyligen frivilligt Somalia, vilket antyder att han inte känner sig hotad där.

Nyligen läste jag en artikel som handlade om invandrarungdomar som rånar människor på mobiltelefoner och pengar. Det var någon i Godhetskören som skrivit artikeln, och vederbörande menade att det inte är så enkelt att avgöra vem som är bov och offer. Man måste ”problematisera” det hela (ett av de nya politiskt korrekta modeuttrycken) menade man. Vadå problematisera? Som jag ser det finns inget att problematisera. Det enda problemet är att en person rånar en annan person. Detta kan inte på något sätt ursäktas av sociala faktorer som utanförskap och arbetslöshet. Varför begår i så fall asiatiska invandrare rån och våldtäkter i oerhört mycket mindre omfattning än muslimska invandrare? Och om det nu är psykosociala orsaker, varför är inte asiatiska invandrare arbetslösa och utanför i samma utsträckning som muslimska invandrare?

4. Eftersom jag nu tagit bladet från munnen när det gäller vår misslyckade invandringspolitik får jag alla möjliga sorters mail i ämnet. En del är arga på mig (som jag nämnde inledningsvis). Andra tycker att jag är för mesig. Jag har full förståelse för att människor reagerar när brottsliga invandrare inte kan utvisas eller inte får några straff eller får fantasisummor från samhället, trots att de begår brott. Fortsätter det på detta sätt kommer vi snart att ha riktiga nazistpartier i Sverige. Och de kommer inte att få några procent av rösterna. Nej de kommer att få egen majoritet i Riksdagen. Och vad kommer medlemmarna i Godhetskören att tycka när och om detta sker? Svenska folket kommer då att vara så trötta och förbannade på de invandrare som missköter sig, att det kommer att gå ut också över de skötsamma invandrarna. Därför måste vi ta itu så snart som möjligt med de misskötsamma invandrarna. Annars kommer vi att få ett verkligt rasistiskt samhälle.

Jag såg för övrigt att Aftonbladet häromdagen på sin hemsida ställde frågan, ”Vem skulle du rösta på om det var val idag?” När jag kollade hade över 20 000 personer röstat. Vid Sifo-undersökningar brukar man tillfråga mellan 1000 och 2000 personer. Skillnaden är givetvis att de stora instituten gör urval som skall avspegla hela det svenska samhället. Här handlade det om de som brukar läsa på Aftonbladets hemsida. Vi kan nog under alla förhållanden utgå från att SD-sympatisörer inte hör till de mest frekventa besökarna där, varför dessa förmodligen inte var överrepresenterade i resultatet. Dessutom är 20 000 personer så pass många att detta automatiskt borde ge en viss spridning bland de som röstade. KD fick 2 procent (grattis Hägglund), V 5%, Centerpartiet 3 procent och SD 23 procent! Socialdemokraterna fick 17 procent! På Aftonbladets hemsida, av alla ställen! Även om sådana här omröstningar måste tas med en nypa salt (gäller också Sifo etc), antyder resultatet i alla fall hur människor känner sig. Man kan nog inte helt utesluta att SD kommer att gå framåt rejält i nästa val (om inte någon okänd skandal dyker upp eller att partiledningen gör bort sig). Kanske kommer de då att vara större än Socialdemokraterna? Skulle det verkligen vara val idag, kanske inte folk skulle rösta som de gjorde ovan, eftersom ett val handlar om så mycket mer än invandringen, nämligen ekonomisk politik, miljöpolitik, arbetsmarknad etc. Men det intressanta är att ovannämnda omröstning visar människors tankar. Även om många av de som nu valde SD, i verkligheten i ett riktigt val, än så länge skulle röstat på M eller S och inte SD, anser de tydligen att SD har rätt när det gäller just invandringen. Och förr eller senare kanske dessa tankar övergår till handling (om vår vansinniga invandringspolitik fortsätter och problemen blir alltmer akuta) och då kan det politiska landskapet i vårt land helt komma att möbleras om. Det kan inte uteslutas att SD kommer att vara största partiet om 10 år.

Rent praktiskt skulle jag vilja ha följande lagstiftning: Invandrare som ännu inte blivit svenska medborgare och begår brott i någon form (med undantag för p-böter och fortkörning och liknande) skall automatiskt utvisas (vare sig de har PUT eller ej). Handlar det om föräldrar skall hela familjen utvisas (i varje fall skall den brottslige inte få stanna med hänsyn till familjen). När de blivit svenska medborgare skall det finnas en prövotid på låt oss säga 5 eller 10 år. Begår man grova brott (nu talar jag alltså om brott som våldtäkt, rån och mord) under den tiden skall man förlora sitt svenska medborgarskap och sedan skall man utvisas (eventuellt med hela sin familj). På senare tid har det diskuterats om att korta ned väntetiden för svenskt medborgarskap till 2 år. I så fall blir kraven på en prövotid ännu viktigare. Till och med socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, vill göra det möjligt att utvisa nyblivna svenska medborgare. Hans tanke är att det skall stävja gängkriminaliteten, eftersom fängelse inte är tillräckligt avskräckande, vilket utvisning är (enligt honom). Nu har han mötts av total oförståelse och massiva fördömanden, men jag tror ändå att han startat en tankekedja som kanske till slut inte går att stoppa (speciellt inte när verkligheten kommer ikapp).

I en artikel i Aftonbladet den 24/11 2011 skriver man om den s k Alexandramannen, irakiern Atheer al-Suhairy, som sexuellt förgripit sig på mer än 50 unga flickor. I det här fallet angav Aftonbladet faktiskt namn och etnicitet och visade bild. Kanske insåg man att det hade stuckit alltför mycket i ögonen på folk om man inte gjort det. Al-Suhairy har nu avtjänat sitt straff (eller delar av det i alla fall) och släpps efter sex år. Han är dömd till utvisning efter avtjänat straff. Men antagligen så kommer han inte att kunna utvisas. Varför kan han då inte utvisas? Jo, orsaken är att han inte har sina papper i ordning. Sven-Åke Eriksson, beslutsfattare vid gränspolisen, bekräftar i artikeln problemet:

Vi har haft utvisningsärenden där vi har varit tvungna att släppa grova brottslingar på grund av att utlänningen kanske vägrar ta fram dokument, eller var han kommer ifrån. Det händer ofta.

Hehehehehe…. (hysteriskt skratt). Ja här ser man verkligen demokratins svaghet. Det är bara att vägra ta fram sina papper, eller göra sig av med dem, så slipper man utvisas. Tänk om det var så enkelt så att en etnisk svensk kunde undgå att straffas för mord genom att slänga sitt pass! Det vore ju fantastiskt eller hur? Men det kan ju knappast vara lagstiftarens mening att det skall vara så lätt att undgå utvisning. Då får vi ändra på lagen så att även den som saknar papper kan utvisas. Nu finns givetvis ett problem här. Vilket land vill ta emot en sådan person om det inte går att styrka att personen i fråga har sitt ursprung i detta land? Det måste rimligen vara en utrikespolitisk fråga. Vi får helt enkelt förhandla med olika aktuella länder, och med tanke på de enorma summor som Sverige ger i bistånd till många fattiga länder, så kanske man som motprestation kunde kräva att dessa länder tar emot utvisade personer från Sverige, även om de saknar papper. Annars får vi väl upprätta en fångkoloni på Antarktis, dit vi skickar dem (Skojar jag? Tja, jag vet inte om jag skojar. Kanske, kanske inte).

Apropå ingenting så berättar danska Extrabladet att Danmark efter inbördeskriget i Libyen tagit emot 50 sårade libyiska soldater (jag antar att dessa kom från de så kallade ”rebellerna”). Man skulle tycka att dessa borde vara tacksamma. Men inte. De krävde att få röka i sjukhussängarna (fast andra patienter inte accepterade det), de kom med rasistiska kommentarer till personalen, de accepterade inte kvinnliga tolkar och kom med ytterligare krav på särbehandling. Man tvingades kontakta de libyiska myndigheterna, som skickade personal för att tala soldaterna till rätta. Det här visar precis hur islam fungerar. Otacksamhet, kvinnoförtryck och hänsynslöshet mot andra och förakt för andra kulturer och åsikter (man kan ju tycka att libyerna inte har speciellt mycket att vara stolta över). Fick jag bestämma skulle man bara skicka tillbaks dem utan någon behandling. Och det menar jag verkligen! För övrigt kan man undra om Natos och Sveriges insats i Libyen verkligen var för det libyiska folkets bästa. Många fall av krigsbrott och övergrepp på civila, begångna av den Natofinansierade och Natobeväpnade gerillan, har framkommit. Och enligt Amnesty begås fortfarande övergrepp och massakrer på tusentals civila.

För övrigt läste jag att alla de nordiska länderna fått förfrågningar från den libyiska övergångsregeringen när det gäller specialistvård för libyiska soldater. Norge tackade nej medan Danmark tydligen sade ja. Sverige har tagit emot ca 20 st. SvD skrev den 29/11 2011:

På tisdagskvällen åker läkare från Region Skåne till Libyen för att slutföra urvalet av de patienter som ska flygas till Skåne för vård. Det handlar i första hand om ett 20-tal krigsskadade män.

Region Skåne blir därmed först i landet att ta emot krigsskadade från Libyen.

Man undrar bara vad flygtransporten hit kostar (läkare finns ombord på planet). Dessutom har vi tillräckligt långa vårdköer som det är.
– Ja men man kan ju inte lägga ekonomiska aspekter på människoliv!
– Men det har vi ju nyss diskuterat. Man lägger redan sådana aspekter på människoliv. Det är precis därför vi har de vårdköer vi har. Dessa 20 libyer kommer självklart att gå före svenska patienter i kön. Eller rättare sagt, de har redan gått före. Och eftersom Godhetskören (som antagligen har försäkringar som ger dem företräde i alla vårdköer) vill visa för hela världen hur goda de är, kommer man säkert att ta hit många, många fler skadade libyer. Tänk om man kunde få läsa om att dessa libyer uttryckt stor tacksamhet för att de fått komma hit eller fått se någon i TV som gjorde detta. Då skulle jag känna mig lite bättre i all fall.

Jag drar inte alla invandrare över en kam i det jag skriver ovan. Det jag diskuterar i föreliggande artikel är just de invandrare som begår brott, oavsett hur många eller hur få de är. Nu finns det faktiskt en ytterligare aspekt av det hela. I tidigare bloggar har jag nämnt (och gett källor för detta) att i Sverige så är andelen våldsbrott bland invandrare från muslimska länder ungefär tre gånger så hög som genomsnittet. Ungefär samma siffror gäller för Norge och Danmark (för invandrare från Asien ligger siffran på ca en tredjedel av genomsnittet – det är således skillnad på invandrargrupper och invandrargrupper).

När det gäller Frankrike så utgör muslimerna ca 5-10 procent av befolkningen. Samtidigt visar nya siffror att 70 procent av fångarna i franska fängelser är muslimer (enligt Press TV), dvs en grotesk överrepresentation. I tv-sekvensen som finns i samband med artikeln försöker man bortförklara muslimernas överrepresentation när det gäller brott genom att i vanlig ordning hänvisa till psykosociala orsaker. Frågan är då varför inte andra invandrargrupper är lika överrepresenterade.

Frankrike går obevekligt mot ett inbördeskrig inom 30-40 år. Det är min bestämda uppfattning.

Sammanfattningsvis så menar jag att brottsliga invandrare skall slängas ut från Sverige (och Europa). De har ingenting här att göra. Ingenting tvingar dem att våldta 10-åriga flickor eller råna ungdomar på mobiltelefoner. Vill de stanna här får de sköta sig, annars åker de ut. De har ingen rätt att vara här. Vi som bor här bestämmer vilka som har rätt att bosätta sig i Sverige. De handlar inte om att vara grym eller obarmhärtig. Den typen av människor förtjänar ingen barmhärtighet. Jag anser att de pengar vi öronmärker till att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i andra länder skall användas optimalt för att hjälpa så många som möjligt. Och detta gör vi bäst genom att hjälpa lidande människor i närområdet och inte låta dem komma hit.

Om dina egna barn missköter sig, så slänger du inte ut dem. Då är du en dålig förälder. Utan du försöker hjälpa dem att bli skötsamma människor. Men om grannens barn kommer hem till dig för att leka med dina barn, och då missköter sig allvarligt (med flit slår sönder saker, stjäl och hotar dina barn och dig själv), då slänger du ut dem (eller kallar på polis att slänga ut dem om du inte klarar av det själv). Det har du all rätt att göra. På samma sätt är det med invandrare. Att låta brottsliga invandrare stanna i Sverige, medan vi utvisar skötsamma invandrare är inte godhet. Det är i själva verket ondska, eftersom vi då behandlar de brottsliga invandrarna bättre än de skötsamma. Dessutom är det dumhet av det enkla skälet att vårt land på sikt kommer att förstöras.

Nu är ju med all sannolikhet Sverige och Europa en döende civilisation, så antagligen är det jag skriver bortkastat. Allt måste löpa linan ut. Godhetskören kommer inte att ge sig förrän det Sverige, som vi etniska svenskar vuxit upp i, inte längre existerar. Frågan är vad som då kommer att existera. Och frågan är om Godhetskören, när de sitter där med facit i hand, verkligen kommer att ”gilla läget”. Jag är inte säker på det.

(Jag hänvisar ovan till äldre bloggar, där det bl a återfinns källor till mina påståenden. Jag ger inga länkar till dessa utan läsaren får antingen bläddra bland dem eller använda sökfunktionen).

Den ljusnande framtid är vår

2011-11-23T10:55:00.008+01:00

Idag tänkte jag be mina läsare att titta på ett par korta videoklipp, som en av mina läsare tipsat mig om. Passa på innan dessa klipp censureras bort från Youtube (vilket inte är ovanligt när det gäller filmer som är kritiska mot islam)!

Det första klippet (ca 8 minuter) handlar om de s k ensamkommande flyktingbarnen. Filmen innehåller många viktiga fakta. Jag har ju skrivit om detta tidigare, men filmen ger en mycket bra sammanfattning i ämnet. Jag hyser inga tvivel om att innehållet i detta klipp är korrekt.

Klipp nummer två (ca 2 minuter) innehåller några intressanta uttalanden av Jens Orback (känd socialdemokratisk politiker och journalist). Grundläggande så säger han, att om vi idag är snälla mot muslimerna i Sverige (när de är i minoritet) kanske de kommer att vara snälla mot oss, om och när de blir i majoritet i vårt (deras) land. Tyvärr anges inte varifrån klippet (endast ljud med stillbild till) är hämtat. Så här kanske man får vara lite försiktig. Det skulle ju kunna röra sig om en förfalskning. Men å andra sidan är det väl ungefär så som våra politiker resonerar. Varför skulle de annars sälja ut vårt land till islam?

Klippen är så korta att du inte har någon ursäkt för att inte titta på dem. Än kanske det inte är för sent att rädda vårt land undan islams skräckvälde.

En liten adrenalinkick

2011-11-22T19:49:00.020+01:00

Det är inte svårt att hitta stoff som drar igång adrenalinproduktionen. Det är bara surfa runt lite på olika tidningars hemsidor.

Låt oss börja med Kvällsposten som idag (22/11) hade rubriken ”Alicia, 11, kastades av på perrongen". Dvs ännu en elvaåring som saknat biljett har slängts av från tåget.

I tidningen finns en bild på Alicia (se länken). Jag tänker inte gå in på detta fall i några detaljer. Det intressanta är att bilden inte är pixlad, utan man se Alicias ansikte (hon är uppenbarligen etnisk svensk). När det gällde den förra 11-åringen, Nema (som av allt att döma snarare var 18 än 11 och som var afrikansk invandrare), gjorde man allt för att hemlighålla hennes identitet och att hon såg äldre ut än 11 genom att bl a pixla ansiktet på alla bilder. Frågan är varför pixlade man bilderna på Nema men inte på Alicia? Läsaren kan ju själv fundera över detta.

Nästa rubrik som är hämtad från GT (Göteborgs-Tidningen) lyder ”Häktad efter nakenattack på tåg” (av hemsidorna framgår att Expressen numera tydligen äger både GT och Kvällsposten). I artikeln kunde man läsa om en 30-årig man som skall ha klätt av sig naken och försökt våldta en kvinna på tåget mellan Herrljunga och Skövde i helgen. Han misshandlade också flera passagerare innan han greps av polis på Skövde station.

Tidigare har jag några gånger länkat till en blogg som hette politisktinkorrekt.se. Man behöver inte direkt vara Albert Einstein eller Sherlock Holmes för att notera hur media gärna anger identitet och visar bild när det handlar om brottsliga etniska svenskar, medan man oftast förtiger identiteten på brottsliga invandrare. Ja man gör till och med nästan allt för att läsaren etc inte skall förstå att det handlar om en invandrare. Bilderna pixlas inte ens, utan de lyser med sin frånvaro. Och om de pixlas är de ofta så radikalt pixlade att man inte ens en gång kan se att det handlar om en afrikan eller någon från Mellanöstern. Ibland går det förstås inte att undanhålla etniciteten, när man t ex skriver att vederbörande dömts till utvisning till Irak. Bloggen politisktinkorrekt.se accepterade inte detta och lade ned mycket arbete på att identifiera brottsliga invandrare och ange deras namn och visa bild på dem. Detta för att motverka snedheten i vanliga medias verklighetsbild. Polisrapporter och domstolshandlingar är offentliga handlingar (om de inte hemligstämplas vilket ibland sker), men det kräver givetvis ett visst arbete att få tillgång till dessa. Medelsvensson är knappast beredd att göra detta arbete, så därför gjorde politisktinkorrekt.se jobbet. Allt för sanningens skull.

Politisktinkorrekt.se är idag nedlagd men har ersatts av en annan blogg med samma funktion. Den heter avpixlat.info. Läsaren förstår säkert vad namnet syftar på. Där kunde man läsa lite mer om ”nakenattacken på tåget”. Det visar sig att den gripne mannen är afrikansk (även namnet anges på avpixlat.info) och hade vid tillfället med sig ett par rottweilers (läs gärna min tidigare blogg om denna formidabla "mordmaskin"). Han har ett omfattande brottregister som inkluderar misshandel och rån. När konduktören sade åt honom att han inte fick röka marijuanacigaretter ombord (all rökning är förbjuden på tågen – även för invandrare) bröt helvetet lös. Personligen anser jag att en sådan person skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. Har han redan fått svenskt medborgarskap skall detta tas ifrån honom. Visst är jag hemsk! Men är inte 30-åringen hemsk då? Du kan ju fundera över varför du just nu är mer arg på mig (om du nu är det) än på 30-åringen.

Antingen skall vi hemlighålla alla grova brottslingars identitet och inte visa bilder på någon av dem, eller också skall vi ange alla sådana brottslingars identitet och visa bilder på varenda en av dem. Och med alla menar jag då både etniska svenskar och invandrare. Det kallas jämlikhet!

Min tredje punkt handlar om vår kände författare Björn Ranelid. Läs gärna om honom på svenska Wikipedia. Han är kristen och har till och med dristat sig att uttrycka kritik mot evolutionsteorin (i Godhetskörens ögon är detta fullt i klass med att vara kritisk mot vår invandringspolitik, eftersom evolutionsteorin är sannare än sanningen själv, verkligare än verkligheten själv, ja den är ett ljus som alla teorier måste böja sig inför, den är höjd över alla vetenskapliga observationer och endast en ond människa skulle kunna kritisera denna underbara, vackra, fantastiska, ljuvliga teori). Han har bl a sagt, ”Jag tror på Gud. Så är det. Darwin har fel i evolutionen. Ingen fysiker kan övertyga mig och lära mig någonting om denna kosmologiska balans som är fullkomligt sanslöst sofistikerad och sublim. Ingen Nobelpristagare i fysik kan förklara kärlek, sinnlighet och erotik.”

Därför är han hatad av Godhetskören. Han är inte någon vanlig intellektuell som passar in i de intelektuellas sterila, tragiska tankevärld. Bl a så har han haft oförskämdheten att spela fotboll i Malmö FF:s A-lag (seniorer) och ha ett personbästa på 100 m på ca 10,8 sekunder, vilket vid den tiden (1970-1972) hade gett honom SM-silver. Jan Guillou, som är en av Ranelids kritiker, vill ju gärna framstå som en riktig karlakarl och kan givetvis inte förlåta Ranelid för att denne verkligen har varit en karlakarl, som vida överglänst Guillous fysiska prestationer.

I Expressen (lustigt att det blev Expressen för hela slanten idag) fanns idag en artikel med rubriken ”Björn Ranelid tänkte ta livet av sig”. Vi läser där:

Kulturdrevet går hårt åt Björn Ranelid sedan hans medverkan i Melodifestivalen blev känd [givetvis är kultureliten för fin för att befatta sig med något som vanliga människor uppskattar].
Nu kapslar han in sig och ger inga fler intervjuer före tävlingen.
När han utsattes för attacker från alla håll för fyra-fem år sedan var han beredd att ta livet av sig. Deprimerad och ledsen.
Den situationen tänker han inte försätta sig i igen.

Enligt Ranelid själv beror alla attacker mot honom att han stör bilden för kulturetablissemanget (läs kulturdräggen).

– De ser sin egen lilla värld hotad. Jag stör den bild de vill skapa av sitt skrå.
– Där ingår inte att kunna spela fotboll, dansa i tv, recensera Zlatan i Sportnytts direktsändning till exempel.
– Det utgör ett hot mot deras inskränkta och anemiska uppfattning om hur en författare ska vara.
Några exempel på de tillmälen och elakheter Björn Ranelid utsatts för:
"Driftkucku" (Jan Guillou).
"Jag skulle hellre äta daggmask än äta lunch med Björn Ranelid" (Stig Malm).
"Pimpinett pappskalle" (Leif GW Persson).
"Allt som håller Ranelid från skrivandet välkomnas" (Peter Englund).
"Jag skulle hellre sondmatas med napalm än genomlida en trerätters middag i hans sällskap" (Ronnie Sandahl).
Dessutom häcklad och parodierad av i stort sett alla Sveriges komiker [tänk vilka modiga hjältar – Kristers kommentar], på scen och i tv.

…På twitter har det varit rena hetskampanjen.
Men Ranelid har lärt sig ta smällarna, skydda sig själv och familjen.
Det var annat i stormen efter Linda Skugges totalsågning av honom och hans bok "Kvinnan är första könet" som kom ut 2003. Hennes angrepp om läppglans, solbränna och renrakade armar blev till sanningar. Björn Ranelid blev allmänt villebråd.
– Det var hemskt. Jag blev ledsen och tänkte begå självmord.
– Angreppen i kölvattnet av hennes falska påhopp slutade aldrig. Jag var förtvivlad och min familj drabbades hårt. Särskilt vår yngste son som då gick i skolan. Han har lidit oerhört [i Godhetskörens kölvatten finner vi likhögar].

Ovanstående skulle man nästan kunna kalla för en studie i ondska. Godhetskören är långt ifrån så god som men själv vill göra gällande. Ve den som går sin egen väg! Och inte rättar in sig i det politiskt korrekta ledet (hata Israel, hata USA, hata kristna, krama islam och sträva efter att Sverige inom 50 år skall vara ett muslimskt land, och dessutom förakta alla som dristar sig att kritisera den heliga evolutionen). När man hör Godhetskörens medlemmar tala om tolerans, mångkultur, inkludera etc så blir åtminstone jag äcklad. Ofta har de en sockersöt röst och man riktigt ser hur de njuter av sin egen godhet när de stöter fram de politiskt korrekta orden i allt snabbare takt. Ibland har jag funderat över om det inte finns något som skulle kunna kallas godhetsorgasm.

Apropå evolutionen så blev superpedagogen Stavros Louca från SVT:s "Klass 9A" i det närmaste utraderad från media när han "hädade" genom att säga att evolutionsteorin var vår tids största bluff. Först höjdes han till skyarna som en fantastisk lärare och pedagog. Sedan, efter hans kommentar om evolutionen, blev det helt tyst. Det är nästan lite roligt.

I själva verket är jag absolut säker på att om medlemmarna i Godhetskören hade varit närvarande när Pilatus dömde Jesus att korsfastas, hade de instämt helhjärtat i kören ”korsfäst, korsfäst”. Hade de levat i Nazityskland, hade de angett sina grannar som gömde judar. Ja de hade säkert njutit och applåderat när SS-soldater kastade ut judiska spädbarn från 4:e våningen för att skynda på utrymningen av husen när judarna skulle deporteras. Alla medlemmarna i Godhetskören hade kanske inte gjort det, men garanterat 99,99 procent. Sådana människor slår alltid nedåt och slickar uppåt. Och de väljer alltid det ondas sida. Och sedan har de mage att hävda att de själva är goda.

Politiskt korrekta människor har inga egna åsikter. De är flockdjur som anpassar sina åsikter efter flocken. De kallar sig goda men är i själva verket onda, vilket innebär att de är hycklare av värsta slag. Jag erkänner att jag är ond. Det är därför jag behöver Jesus. Så även om jag är ond, är jag i alla fall ingen hycklare (hoppas jag).

Det är skillnad...

2011-11-11T15:10:00.017+01:00

I dagens SvD (111111 – intressant datum) kunde man läsa följande:

En sergeant i USA har dömts till livstids fängelse för mord på civila afghaner i Kandaharprovinsen.
Sedan han dödat dem kapade han av deras fingrar. Bland bevisen fanns bilder där han och andra soldater poserade vid blodiga lik.

Hade sergeanten hetat Muhammed och stridit för den palestinska saken och gjort motsvarande saker, hade han inte fått livstids fängelse. Då hade han fått en gata eller torg på de palestinska områdena uppkallat efter sig. Och en hjältes mottagande (och inte en rättegång) hade väntat honom när han återvände hem.

Det är skillnad på moral och moral! Till skillnad från vad det politiskt korrekta etablissemanget (inkluderande Svenska Kyrkans ledning) påstår (jag har hittat på ett nytt ord för Godhetskören – vad sägs om Bamseligan?), så är det skillnad på religion och religion. Bibelns Gud är definitivt inte samma Gud som Koranens Allah.

--------------------

En nyhet från Norge är att en 27-årig norsk-somalier, som tidigare varit medlem av Harald V:s livgarde, dödats när han stred för terrororganisationen Al-Shabaab i Somalia i mars 2011. Bl a så ingick norsk-somaliern i den trupp som hade ansvar för att skydda den norska kungafamiljen i händelse av krig eller kuppförsök. Läs mer om detta på den norska tidningen Verdens Gangs (den norska tidning som har flest läsare) nätupplaga. I artikeln så säger Trond Hugubakken vid norska säkerhetspolisen PST:

PST vet att mannen tidigare i år dödades i strider i Somalia. Det finns anledning att fråga sig varför en till synes väl integrerad norsk medborgare [fetstil tillagt av Krister] reser till Somalia och ansluter sig till en terrororganisation.

Just det, vad kan det komma sig att ”en till synes väl integrerad norsk medborgare reser till Somalia och ansluter sig till en terrororganisation”? Jo, svaret är väldigt enkelt – han är befalld till detta av sin religion (vilket jag diskuterar och förklarar i mängder av bloggar och artiklar – läs t ex här). Bamseligans tes att Europas muslimer kommer att bli välintegrerade medborgare efter några år och generationer stämmer inte. Inte förrän Europas muslimer gör en radikal omtolkning av Koranen, kan de överhuvudtaget integreras (enligt en vanlig tolkning är det förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle) och bli en del av den Västerländska civilisationen. Och med radial omtolkning menar jag då en omtolkning av samma magnitud som K G Hammars omtolkning av Bibeln, dvs att man i princip överger islam och skapar en ny religion.

Som sagt, alla religioner är inte likadana. Det finns religioner som tar fram det bästa hos människan och det finns religioner som vädjar till människans mörkaste sidor. Jesus säger i Matt 12:33, ”…antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet”. Den religion vars frukt är analfabetism, hedersmord, fattigdom, diktatur, terror, hat, förakt för andra etc, etc är en dålig religion.

Ett av mina favoritordspråk är: ”The proof of the pudding is in the eating”, dvs beviset för att puddingen är god kommer när folk äter den (och tycker om den). Om de som äter den spottar ut den är den inte god, oavsett vad som står i kokboken. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god om man är god, dvs gör goda gärningar; lindrar lidandet i världen, sprider glädje, överflöd, kärlek omkring sig. Godheten kan visserligen vara anonym, men dess frukt är inte osynlig. Den lyser som solen och värmer!

Visst du att Norge ensamt skänkte mer pengar till offren för Tsunamin den 26/12 2004 än hela islamvärlden tillsammans?! Och då hör till saken att de flesta offren var muslimer. En av de regioner som drabbades värst var Banda Aceh (i det muslimska Indonesien). Första sjukvårdsteam som kom dit från Västvärlden var utsänt av församlingen Livets Ord i Uppsala. En av de som var med i teamet berättade för mig att de fick frågan, "Här kommer ni med hjälp ända från Europa. Var är våra muslimska bröder? Varför hjälper de inte oss?" Just det – det som kännetecknar de muslimska organisationerna (och de ateistiska organisationerna) är deras nästan totala frånvaro vid alla naturkatastrofer (jag talar således inte om enskilda muslimer och ateister – alla människor är skapade av Gud och kan av sitt samvete drivas att göra goda gärningar, även om de till och med förnekar både Guds och samvetets existens – individer drivs av sitt hjärta medan organisationer drivs av ideologi och dogmer).

Viktigt meddelande

2011-11-08T19:50:00.004+01:00

Jag tänkte bara berätta att: Gud är god, Gud är god, Gud är god, Gud är god! Gud är enbart god. Han är ljus och inte mörker. Han älskar varje människa med evig kärlek. Han vill varje människas absolut bästa.

..han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. ...Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:3, 10-11)

...han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft. (Ps 103:14)

Så finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus. (Rom 8:1)

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh 3:16-17)

Var välsignad!

Asperger, adhd etc – abrakadabra eller psykiatriska diagnoser (eller kanske både och)?

2011-11-07T13:29:00.012+01:00

Som läsaren kanske vet så har jag arbetat som lärare en stor del av mitt liv. Jag har erfarenhet från diverse olika stadier och studieformer – från årskurs 3 i småskolan till föreläsare på KTH. Jag har också erfarenhet från praktiska utbildningar. Under 7 år var jag t ex lärare i elektronik och nautisk elektronik på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Jag har också undervisat i morsetelegrafi och i navigation.

Under min lärartid har jag stött på ett antal olika pedagogiska och psykologiska trender. Jag har med egna ögon sett hur skolpsykologerna flyttat fram sina positioner och övertagit mycket av det som en lärare kunde göra tidigare. Till stor skada för eleverna.

En kvinna berättade för mig hur hon i småskolan blev mobbad. Deras manlige lärare upptäckte tydligen detta (vilket en bra lärare förväntas göra). En dag ringde läraren hem till hennes mamma och sade att i morgon och dagen därpå skulle hon hålla dottern hemma. Mamman gjorde detta. Dottern upplevde ingen mer mobbing i den klassen.

Exakt vad läraren gjorde vet hon inte. Man kan ju bara gissa. Kanske talade han bara med klassen på ett bra sätt. Kanske tittade de på någon film, kanske spelade de rollspel? Vad vet jag. Men under alla förhållanden så kunde en bra lärare på den tiden lösa många problem själv.

Nu för tiden kallas det in en formell apparat av experter; psykologer, kuratorer, skolsköterskor etc. Och man har checklistor precis som piloter. Lärare är inte längre tillåtna att handskas med sådana här saker själva. Psykologerna har tagit över klassrummet.

Visst finns det situationer när psykologhjälp kan vara påkallad. Det finns elever som har psykopatiska eller andra abnorma störningar och som behöver olika typer av behandling och kanske medicinering. Men de flesta problem i skolan handlar, enligt min mening, som bygger på gedigen erfarenhet, inte om sjukdomstillstånd utan om barn och ungdomar som testar gränser och som uppvisar ett omoget beteende (det är fullt normalt att vara omogen när man är barn).

Jag tvivlar inte en sekund på att det finns barn och vuxna som lider av olika bokstavssjukdomar – adhd, aspberger, autism etc. Men jag hävdar å det bestämdaste att det sker en oerhörd överdiagnostisering när det gäller sådana tillstånd. Psykologer och andra ”experter” ser här ett gyllene tillfälle att skaffa sig ett större inflytande och mer makt och få hela skolvärlden att dansa efter deras pipa.

En textillärare berättade för mig om en liten kille som kom in i hennes klassrum under en rast och sade ungefär så här, ”Nästa år skall jag ha textilslöjd. Då blir du min fröken. Och jag har assistent med mig, eftersom jag bråkar och slår andra elever. Och du får inte säga till mig när jag bråkar, eftersom jag har… och så sade han någon bokstavskombination (kanske var det adhd).”

Det finns en fara i att bejaka och sätta en etikett på den här typen av tillstånd. Då ger man en sådan person carte blanche på att missköta sig och utnyttja sin diagnos. Detta kommer att slå tillbaka mot den personen i framtiden. En arbetsgivare kommer aldrig att acceptera en person med den här typen av fasoner. Detta leder till en institutionalisering av personen i fråga. Denne vänjer sig vid särbehandling och kommer förmodligen att sluta som förtidspensionerad eller i bästa fall på Samhall.

Jag har vid några tillfällen haft elever med den här typen av diagnoser (och där diagnosen antagligen varit befogad). Jag brukade säga till dem ungefär så här, ”Du kan välja två vägar. Antingen kan du bejaka din diagnos och leva på den och låta samhället försörja dig mer eller mindre, vilket kommer att leda till ett onormalt och trist liv. Men du kan också försöka sätta dig över din diagnos. Du kanske kan hitta tekniker så att du kan handskas med dina svagheter (alla människor har någon eller några svagheter). Då kan du leva ett normalt liv, vilket kommer att vara mycket mer tillfredsställande.” Och så brukade jag berätta om en tidigare kollega som hade förlorat en arm och ett ben i en tågolycka, men ändå hade ett normalt, ganska fysiskt krävande arbete och gifte sig och fick barn. Han kunde i stället ha suttit hemma och tyckt synd om själv och varit bitter på allt och alla. Nu levde han ett rikt liv fyllt av upplevelser och mening.

Jag förstår att det givetvis finns människor som kanske inte kan sätta sig över sitt sjukdomstillstånd. Men vilket är bäst; att uppmuntra en människa att leva ett begränsat liv, försörjd av samhället, eller att uppmuntra en människa att försöka leva ett normalt liv, med ett intressant yrke etc? Jag tycker svaret på denna fråga är ganska självklart.

Som jag nämner ovan så anser jag att man överdiagnostiserar många av de här bokstavssymptomen. De flesta människor har sina ups and downs utan att ha bipolär sjukdom. Många barn är väldigt aktiva utan att ha adhd. Etc. Sedan finns det givetvis borderlinepersonligheter, det finns personer med autism etc.

Det tycks gå mode i sådana här saker och det har förekommit påståenden att i princip alla brottslingar lider av adhd. Och därmed menar man sig antagligen har förklarat (eller snarare bortförklarat) all brottslighet. Frågan är bara hur man skall handskas med denna nya "kunskap". I otaliga tv-program försöker man visa att i stort sett alla stora personer i världshistorien led av bokstavssjukdomar eller autism eller något annat. Ett vanligt påstående är att Einstein hade autism. Detta var förklaringen till hans genialitet. Ingenting kunde dock vara mer fel. Einstein var en synnerligen utåtriktad person, vilket framgår av de många biografier som skrivits om honom, och var det något han led av så inte var det autism.

Det som fick mig att tänka i de här banorna var en artikel i dagens Svenska Dagbladet (7/11 2011) med rubriken "Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken"

Jag citerar ur artikeln:

Den kallas ibland psykiatrins bibel och den har påverkat oss mer än vi kanske vet. Flera diagnoser har på några årtionden blivit allmänt kända genom denna bok. Några exempel är adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning. Somliga beskyller den för att på lösa grunder sjukdomsförklara en stor del av befolkningen, andra har fått välkommen bekräftelse och hjälp tack vare diagnoserna.
Det handlar om Diagnostic and statistical manual of mental disorders, DSM, en handbok för att klassa och diagnosticera psykiska störningar och sjukdomar. Den används över hela världen, även i Sverige.
Nu ska den revideras och bråk har utbrutit. Det är förvisso inte första gången som det stormar om innehållet i boken, men den här gången kommer den hårdaste kritiken från de egna leden. Psykiatern Allen Frances, som ledde arbetet med nuvarande upplagan av DSM, är förskräckt över hur hans alster, DSM-IV från 1994, har orsakat ”falska epidemier” av psykisk ohälsa.

Allen Frances hävdar att vi upplever en falsk adhd-epidemi. 1994 hade 3–5 procent av de amerikanska barnen diagnosen. Nu är andelen 10 procent. Enligt Allen Frances bör kriterierna stramas åt men befarar motsatsen. Riskerna med de nya diagnoskriterierna är många: onödig medicinering, stigmatisering, sänkta förväntningar och snedfördelning av resurser.
De amfetaminliknande preparat som används mot adhd läcker också ut på den illegala andrahandsmarknaden. Enligt Allen Frances använder många amerikanska studenter adhd-medicin för att studera mer koncentrerat.

Artikeln säger ju ungefär det jag erfarenhetsmässigt och på andra sätt kommit fram till. Om jag, som lekman (men med stor erfarenhet av tonåringar) säger något sådant kan ju detta lätt avfärdas. ”Du är ingen expert. Du vet inte vad du talar om. Du är bara reaktionär – en fossil relikt från stenåldern etc.” Men nu är det en av de verkliga experterna som uttalar sig. En av de experter som varit involverad i beskrivningen av de olika diagnoserna. Det går kanske inte lika lätt att avfärda med en fnysning.

Observera, jag säger alltså inte att det inte finns psykiatriska diagnoser. Det jag säger är att de flesta problem i skolan har inget med psykiatriska diagnoser att göra. Det handlar om disciplinproblem helt enkelt. Och dessa problem löses bättre av en duktig lärare som tycker om sina elever och samtidigt har en fast hand med dem. Att blanda in psykologer och psykiatriker i dessa fall, och kanske till och med sätta in medicinering, är en mycket sämre lösning. Ja i många fall är denna lösning en total katastrof för den elev som hamnar i vårdkarusellen. När det gäller mänskligt beteende finns inte bara en sanning (typ att alla oroliga elever har adhd). Det kan finnas många olika förklaringar till ett visst beteende.

Alla duktiga lärare vet, att om man uppmuntrar sina elever och har förväntningar på dem, så inspirerar detta eleverna till att bli ännu bättre. Att sätta en diagnos på en ung människa, innebär ofta att man indirekt säger till denna person att man inte har några förväntningar, dvs inte tror på deras förmåga. Detta torde vara mycket skadligt för självförtroendet!

Apropå ingenting så gjorde DN:s krönikör Johan Cronemann nyligen ett intressant uttalande, ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt svenskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Ett typexempel på hur kultureliten (kulturdräggen) försöker förneka att det finns en svensk kultur. Jag har svårt att tro att han skulle vara beredd att säga samma sak om islam. ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt islamskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Oh nej, då skulle han spetsa öronen för att få höra mer om denna fantastiska religion och kultur (för dig som inte gjort det, läs gärna min artikel om mångkultur, där jag bl a diskuterar den svenska kulturen!

Ha en fortsatt bra dag!

Islam backar inte

2011-10-28T14:17:00.026+02:00

Apropå Gilad Shalits frigivning för några dagar sedan så finns en intervju med Ahlam Tamimi (hon är omnämnd i min tidigare blogg om Shalits frigivning), som var en av de palestinska terrorister som utväxlades mot Shalit. Hon var medhjälpare i ett terrordåd mot en pizzeria i Israel. I programmet får hon frågan ”Om du kunde gå bakåt i tiden, skulle du utföra en så storskalig attack igen?” Svaret blir:

Naturligtvis. Jag ångrar inte det som hände. Absolut inte. Detta är den utstakade vägen. Jag hängav mig åt Jihad för Allahs skull och Allah gav mig framgång. Vet du hur många offer det var [i attacken 2001 mot Sbarro pizzeria, som hon syftar på, dödades 15 personer, varav sju var barn, och ca 130 skadades – många av de överlevande är idag gravt invalidiserade]? Detta var möjligt tack vare Allah. Vill du att jag skall ta avstånd från det jag gjorde? Det kommer inte på fråga. Jag skulle göra samma sak igen idag och på samma sätt.

(intervjuen kan ses här)

Alltför många palestinier (speciellt bland ledarskapet och prästerna) har exakt samma åsikter som Tamimi. Någon utsikt till verklig fred mellan judar och palestinier finns inte just nu. Det kommer att ta många, många generationer innan en sådan fred möjligen kan bli en realitet.

Observera vad Tamimi säger, ”Det [hennes terrordåd] var möjligt tack vare Allah”. Vad var möjligt? Jo att mörda och lemlästa ca 150 personer, varav många barn. Vem möjliggjorde således detta, enligt henne? Jo Allah! Här finns två möjligheter:

1. Det Tamimi säger om Allah är sant. Slutsatsen blir då att Allah är den personifierade ondskan.

2. Det Tamimi säger om Allah är inte sant, dvs hon ljuger om Allah, eftersom hon tilldelar Allah onda egenskaper som denne inte har. I så fall hädar hon, och kommer enligt sin egen tro att få tillbringa evigheten i helvetet.

Att mörda och skada människor i Allahs namn förekommer över hela jorden. Och då talar jag inte om människor som använder en religion för sina egna syften. Jag talar om människor som tror på sin religions heliga dokument och som läser innantill i dessa och sedan går ut och gör det som står i dessa dokument (läs t ex det jag skriver om islam på min hemsida). De som mördar i Allahs och Muhammeds namn är inte avfälliga muslimer utan de mest hängivna av alla muslimer, som bara gör det de upplever sig som befallda att göra, både av islams prästerskap (med få undantag) och islams heliga skrifter. I sharíalagen o9.0 läser vi:

Skriftens bas för jihad [islams krigståg mot de otrogna], som ligger till grund för de lärdes konsensus, är sådana koranverser som:

(1) Strid är bestämt för dig (Sura 2:216)
(2) Döda dem [dvs de otrogna] varhelst du finner dem (Sura 4:89)
(3) Slåss mot avgudadyrkarna till det yttersta (Sura 9:36)

och sådana hadiths av Bukhari och Muslim som berättar att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

"...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat..."

Kan det sägas tydligare?

Att mörda i Jesu namn förutsätter att man bortser från allt vad Jesus säger! Endast den som i princip är lika lite kristen som en ateist skulle kunna göra något sådant (t ex Breivik).

Här ser vi den avgrund som skiljer islam från den kristna tron.

Medan jag ändå diskuterar islam, låt mig ge mina läsare ett videoklipp från Fox News (som tyvärr är på engelska – jag hade själv svårigheter att se klippet i Firefox 3, det tycks som att man måste ha en senare version, i Google Chrome gick det dock bra). Det handlar om att muslimska studenter klagat på ett katolskt universitet i USA. De menar att det inte finns några acceptabla lokaler där de kan förrätta sina dagliga böner, vilket ”i stället tvingar dem att hitta för tillfället tomma klassrum där de ofta är omgivna av katolska symboler som inte är förenliga med deras religion”. Man märker hur upprörd programledaren är när han påpekar att det handlar om ett privat, katolskt universitet. Hur skulle det kunna vara fel att ha katolska symboler på ett katolskt universitet? Hans budskap till muslimerna är att ingenting tvingar dem att läsa vid just detta universitet. Kan de inte acceptera katolska symboler, välj ett annat universitet! Tyvärr kör man över den stackars muslimen som är en av de tre som samtalar i programmet, vilket är lite synd. Men det beror antagligen på att de två andra är så upprörda över muslimernas fräckhet. För det är ju faktiskt vad det handlar om.

Tänk om en västerlänning skulle komma till Saudiarabien och klaga på alla muslimska symboler som finns i en moské! Godhetskörens medlemmar skulle gå i taket. ”Bristande respekt för andra kulturer och religioner!”, skulle de skrika. Men när muslimer kommer med motsvarande krav i våra länder, då nickar Godhetskören och ler och talar om minoriteters rättigheter. Då är det ingen bristande respekt. Och Godhetskörens medlemmar känner sig godare än någonsin (om nu detta är möjligt). Långsamt och konsekvent flyttar muslimer i Västvärlden fram sina positioner, utnyttjande den frihet som Västvärlden garanterar (för att på sikt kunna nedmontera denna frihet och införa sharíalagen). De backar aldrig utan breder långsamt ut sig och det är vi västerlänningar som hela tiden får backa. Man undrar hur länge detta skall få fortgå innan vanliga människor börjar reagera? Men det är klart en döende kultur som vår är ju döende just för att den är döende. Och det är ju det muslimerna känner av, annars skulle de inte våga ta för sig som de gör. Ungefär som att värstingarna i en klass känner av vibrationerna från en svag lärare, och inser att de kan ta över klassrummet. En stark lärare (jag talar inte om fysisk styrka) gör att värstingarna överhuvudtaget inte kommer på tanken att ta över. De vet att det inte är någon idé att ens försöka.

Stöd en grek bli fadder redan idag!

2011-10-27T15:10:00.005+02:00

För någon tid sedan fick jag följande upprop från en av mina läsare. Det passar bra som dagens text med tanke på det krispaketet för Grekland som EU-länderna nu beslutat om.

Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland! De riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t ex:

- betala skatt
- behöva gå till jobbet varje dag
- jobba längre om dagarna än 09-15
- inte få sina 14 månadslöner om året
- inte få gå i pension vid 50 års ålder med 96 % av lönen

Ge din gåva redan idag!

SMSa ”Souvlaki” till 72 500.
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.

Ideologiska drömmar och den genetiska verkligheten

2011-10-26T21:45:00.030+02:00

Häromdagen var den stora nyheten på löpsedlarna att någon av deltagarna i ”Bonde söker fru” var inblandad i ett svartsjukedrama. Mycket intressant!

I början av oktober var den stora nyheten att en kvinnlig fångvårdare i 24-årsåldern hade mördats av en fånge. Fången i fråga, Erik Ljungström 28 år, ansågs för farlig för att förvaras på rättspsyk och överfördes därför till häktet i Flemingsberg. När han skulle släppas in i rastgården följde den kvinnliga fångvårdaren med in (ensam). Det borde hon inte ha gjort. Enligt reglerna skulle det varit två vårdare som bevakade en så farlig fånge. Den andra vårdaren – en kvinna i sextioårsåldern – satt i ett övervakningsrum intill och hade rastgården under uppsikt via en tv-monitor. Nu tror jag inte att det hade spelat någon roll om båda vårdarna befunnit sig i rastgården. Resultatet hade antagligen blivit ungefär detsamma.

Aftonbladet skrev den 6/10 2011:

I måndags tog den 24-åriga kvinnliga vårdaren ensam emot Erik Ljungström på häktets tak för att släppa in honom i en av rastburarna. När hon vände ryggen till knuffade han omkull henne. Med hjälp av en batong från en tillrusande kollega slog han ihjäl henne.

Plötsligt kastade sig således fången över den kvinnliga fångvårdaren (hon var enligt uppgift mycket kortväxt och mannen är ”stor som ett hus”) och började slå henne. Kollegan, en 60-årig tant, som såg det hela i tv-monitorn, kom rusande med batongen i högsta hugg och slog till mannen på armen. Detta hade ingen effekt på fången utan han tog helt sonika batongen från den 60-åriga tanten och använde den för att slå mot den unga fångvårdarens huvud. Han slutade inte förrän en manlig vårdare anlände. Den 25-åriga vårdaren avled av sina skador (kanske bidrog batongen till att hon avled).

Jag skall inte ge mig in i någon diskussion om de faktiska händelserna och vad som kan ha utlöst den våldsamma reaktionen hos fången. Det tycks vara helt klart att vårdarna bröt mot de rutiner som finns (genom att t ex låta den ena vårdaren vara ensam med fången).

Det jag tänkte ta upp här är något helt annat, och mer generellt Men det har anknytning till ovanstående. Den 5/10 2011 kunde man läsa följande i Aftonbladet:

Personalen på häktet i Huddinge har, som regel, genomgått en 20 veckor lång grundutbildning – det hade även den 24-åriga kvinnan gjort.
– Men efter det blir det ingen fortbildning. Många har inte fått någon utbildning i självskydd, till exempel.
Den 24-åriga kvinnan hade inte fått någon sådan utbildning.
Källan berättar att personalen i våras hade tillgång till en självskyddsinstruktör, och en utbildningsdag planerades [fetstil tillagt av Krister].
– Men den ställdes in. Anledningen var att de intagna skulle ha yoga i lokalerna.

Man antyder här, att om vårdaren hade fått gå endagarskursen i självskydd så hade hon inte behövt dö, ja kanske inte ens blivit skadad. Då hade hon med några tjusiga grepp eller kast lätt oskadliggjort Ljungström. Precis som man ser på bio när en liten kvinna slänger män stora som hus flera meter tills de tigger om nåd eller blir liggande medvetslösa.

Stora som hus ja – i det aktuella fallet har Erik Ljungström beskrivits som storväxt och kraftig medan den 24-åriga fångvårdaren tydligen var runt 1.60 m. Här har vi således en adrenalin- och testosteronstinn, fullständigt galen, antagligen mycket stark man och en liten 24-årig kvinna utan kunskaper i närstrid eller självskydd. Som backup har hon en tant i 60-årsåldern. Observera, jag lägger inte något nedsättande i begreppet ”tant”. Själv är jag en snart 70-årig gubbe. Men av naturliga skäl tar man inte ut 70-åriga gubbar till fallskärmsjägare. Inte heller tar man ut 60-åriga tanter till fallskärmsjägare.

En 60-årig tant med batong som backup är i ett sådant här fall lika med ingen backup alls. Även om det hade kommit 10 sextioåriga tanter rusande är jag övertygad om att de inte kunnat övermanna Ljungström. Han hade överhuvudtaget inte märkt deras patetiska batongslag och hade helt sonika tagit batongerna från dem, innan han återgått till att slå ihjäl 24-åringen. Nu talar jag inte om de kvinnliga hamnarbetarna i Kotka (jag har varit där med båtar och sett dem med egna ögon). De är inte att leka med. Men det är en annan historia.

I den genuspolitiskt korrekta verklighetsbeskrivningen är kvinnor lika starka och snabba och aggressiva som män. Låt oss börja med några fakta:

Världsrekord i tyngdlyftning – press:
Tatiana Kashirina (kvinna) 146 kg
Hossein Rezazadeh (man) 213 kg

Världsrekord på 100 m:
Florence Griffith-Joyner (kvinna) 10,49 s
Usain Bolt (man) 9.58 s

När det gäller 100 m kan det tyckas som att skillnaden, ca 1 sekund, inte är speciellt stor. Men när man börjar komma ner mot 10 s är en sekunds skillnad enorm på 100 meter. Då nya världsrekord sätts handlar det om förbättringar på hundradels sekunder.

I fallet tyngdlyftning är skillnaden stor, men å andra sidan vägde säkert den manlige världsrekordhållaren betydligt mer än den kvinnliga. Men det spelar ingen roll – min jämförelse gäller inte män och kvinnor som väger lika, utan gäller män och kvinnor generellt. Kvinnliga tyngdlyftare, som lyfter stora vikter är dessutom mycket sällsynta. Få kvinnor har fysiska förutsättningar för detta. Skillnaden blir därför större än vad som enbart framgår av vikterna i sig.

Självklart överträffar en vältränad kvinnlig idrottsman en helt otränad man i många grenar. Men när det gäller styrka är det inte alls säkert. Många vältränade kvinnor är mycket svagare än många otränade män. Jag skulle till och med vilja gå så långt så jag säger att de flesta vältränade kvinnor är svagare än de flesta otränade män – om vi talar om personer i ungefär samma ålder. Så orättvist är det.

Dessutom är det mer komplicerat än så. De kvinnliga tyngdlyftare som sätter världsrekord ser inte speciellt kvinnliga ut, om läsaren förstår vad jag menar. Om den ryska, mycket framgångsrika kulstöterskan Tamara Press, skriver Wikipedia:

Det sades om båda systrarna [Tamara hade en mycket framgångsrik syster] att deras kön inte kunde bestämmas. En del menade till och med att de var hermafroditer – en ytterligare åsikt var att de injicerades med manliga könshormoner för att bli starkare [elaka tungor brukade kalla dem ”the Press brothers” andra elaka tungor brukade säga att när Tamara Press byter om då går de andra tjejerna ut från omklädningsrummet].

Det råder nog ingen tvekan om att en del av de mest framgångsrika idrottskvinnorna (speciellt inom vissa grenar som handlar om styrka) nog har en dragning åt det maskulina hållet. Minst sagt.

Nu spelar ju inte fakta någon roll i den politiskt korrekta världsbilden. Säger genusvetenskapen att kvinnor är jämställda med män rent fysiskt så är det så oberoende av våra observationer. Hade bara vårdaren hunnit gå endagarskursen i självskydd, då minsann… Då hade hon varit en Lara Croft (ni vet hon i Tomb Raider) och då hade det blivit synd om Erik Ljungström. När jag läser om endagarskurser i självskydd tar jag mig för pannan.

Jag har själv tränat aikido under 5-6 år. Jag var dessutom ganska stark när jag var ung (delvis på grund av min uppväxt på bondgård). När man tränade mot kvinnor och de t ex försökte böja min handled för att få in vissa grepp, fick man, gentleman som man var, hjälpa till lite grand. De hade inte chans att ta ett sådant grepp på mig, om jag inte ville. Nu talar jag om nybörjarträning och lite mer avancerad träning. När det gäller de som har svart bälte av den högre graderna är det något helt annat. Men då handlar det knappast om endagarskurser.

Jag tränade för Tomita Sensei, som är en av de allra främsta i aikido i hela världen (hans lärare var den legendariske Morihiro Saito, som jag faktiskt tränat mot några gånger). Tyvärr höll jag inte på tillräckligt länge och jag tränade alltför lite (ca en gång i veckan) så jag blev aldrig speciellt bra (jag hade ganska långt kvar till 1 dan – svart bälte av lägsta graden). Tomita har 8:e dan (svart bälte av åttonde graden – det högsta är 10 men de högsta graderna har inget med skicklighet att göra utan är hedersbetygelser). Tomita brukade säga om man bara tränat aikido några år så är det bäst att lägga benen på ryggen och fly om man blir angripen.

Det är helt sant att en ganska liten person kan övermanna en mycket större och starkare angripare med hjälp av olika tekniker. Förutsättningen för detta är att den lilla personen verkligen behärskar en självförsvarsteknik (det finns givetvis fler än aikido – men personligen anser jag aikido vara en av de främsta teknikerna) och har rätt personlighet (man måste också ha snabba reflexer). Att komma dithän tar många, många år och kräver regelbunden och hängiven träning. När man tränat regelbundet i kanske 10 år (de som blir riktigt duktiga lever i en dojo – träningscentrum – och gör i stort sett inget annat än tränar och filosoferar och arbetar som lärare i de lägre klasserna på dojon), ja då kan man möta de flesta motståndare med tillförsikt. Det intressanta är att då får man en sådan utstrålning av självförtroende och kraft att få vågar utmana en. Genom att vara mästare i en självförsvarskonst behöver man nästan aldrig använda den. Och det är precis detta som är meningen med många av dessa tekniker, som ursprungligen utvecklades av buddistiska munkar eller andra människor med filosofisk läggning. Bakom de här stridskonsterna finns väl genomtänkta antivåldsfilosofier. Aikidons grundfilosofi är att inte besegra motståndaren, utan att besegra själva striden genom att låta motståndaren besegra sig själv (man styr hans egen kraft mot honom – ju starkare han är och ju hårdare han attackerar, desto större blir hans fall).

Är man redan stark och snabb från början kan man givetvis ha nytta av en självförsvarsteknik långt innan man uppnått svart bälte, men då hade man kanske klarat sig ganska bra ändå i de flesta situationer.

I fallet fångvårdare (varför talar man inte klartext och säger fångvaktare? – i praktiken handlar det inte om vård, och i den mån det gör det så är det inte vakterna som står för vården) talar man således om en endagarskurs i självskydd. Jag ler när jag läser detta (och i föregående stycke förklarar jag varför jag ler). Det är ju så ofattbart löjligt – men i den politiskt korrekta verkligheten kan det löjliga upphöjas till stora sanningar. För att en obeväpnad 24-årig kvinna runt 1,60 cm skall kunna ta sig an en galen karl stor som ett hus, räcker det inte med en endagarskurs. Vad som krävs har jag beskrivit ovan. Allt annat är fria fantasier.

Och det räcker inte med 60-åriga batongförsedda tanter som backup, hur trevliga sådana tanter än är. Men kan bovarna verkligen vara så nedriga att de inte respekterar 60-åriga tanter? Svar – JA!!! Tyvärr! För att bli respekterad av en person som Erik Ljungström, måste de 60-åriga tanterna ha en automatkarbin och dessutom vara beredd att använda den (annars tar han ifrån dem deras vapen).

Att det ser ut som det gör i fångvården när det gäller säkerhet är lätt att förklara. På tv-nyheterna kunde man under presskonferensen efter mordet på fångvårdaren se tre tanter (som såg ut att vara mellan 50 och 60) sitta där framme på podiet, representerande fångvården. Det är hela förklaringen. Visst kan kvinnor – det tror jag också. Men de kan inte allt.

En gammal elev till mig (vi kan kalla honom AB) är polis någonstans i Sverige. Vid ett tillfälle åkte han tillsammans med en kvinnlig kollega på ett lägenhetsbråk. Sådana larm är spännande, eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Plötsligt kom mannen i lägenheten rusande med en stor kniv och kastade sig över AB, som inte hann dra sitt vapen. Det blev en brottningsmatch på liv och död. Den kvinnliga kollegan stod bara och skrek, paniskt skräckslagen, och gjorde ingenting. Tack och lov lyckades AB avväpna knivgalningen, annars vet man inte vad som hade hänt. Jag skall inte här citera vad AB sade om kvinnliga poliser efter denna händelse.

Självklart finns det kvinnor som är starkare än normalt och kvinnor som har rätt personlighet för närstrid med en farlig motståndare. Jag känner personligen en sådan kvinnlig polis, som numera är kommissarie. Men jag vågar påstå att de är betydligt mer ovanliga än män med dessa egenskaper. Män har testiklar, det har inte kvinnor.

Feminismen är nära kopplad till vänsteråsikter, och därmed till ateismen och därmed till evolutionsteorin. Som feministerna ser det hela (eller i varje fall borde se det om de vore logiskt konsekventa), så ges hela förklaringen till människan av Darwins evolutionsteori. Allt mänskligt och allt biologiskt kan förklaras av denna teori. Men om nu människan är enbart biologi, varför skulle då könen vara exakt lika i alla avseenden? Att så inte är fallet hos många djurarter torde vara ganska tydligt. Varför skulle inte detta gälla människan? Att t ex hävda att det inte finns några kön är i detta perspektiv oerhört motsägelsefullt. Att hävda att män och kvinnor är exakt lika kapabla när det gäller styrka och förmåga till fysisk strid är också motsägelsefullt.

Visst behövs kvinnor inom polisen och fångvården. De har egenskaper som inte män har (jag talar generellt och inte om individer). Vissa saker kan de göra bättre än de flesta män. Men det är inte självklart att kvinnor (generellt sett) är lika lämpade som män när det gäller vissa typer av tjänst (där det kan uppstå situationer som kräver fysisk styrka och aggressivitet). Observera, att så fort den första manliga fångvårdaren dök upp så slutade Erik Ljungström att slå den 24-åriga fångvaktaren.

Jag ser med oro på hur det blir fler och fler kvinnor i försvaret. I Israel, där men inte leker försvar och där men lever under ständigt krigshot, finns inte kvinnor inom alla befattningar (inför ett reellt krigshot får genusperspektivet stå tillbaka för verkligheten). Man har kvinnliga piloter, men inte piloter på stridsplan (jakt, attack spaning). Där bedömer man kvinnor som mindre lämpliga. I amerikanska flygvapnet finns ett fåtal kvinnliga stridspiloter. Visst finns det kvinnor som kanske skulle klara av en sådan tjänst, men jag tror de är ytterst få. Kvinnor kan säkert lära sig flyga lika bra som män (därför fungerar de kanske lika bra som män när det gäller trafikflyg) och de är förmodligen lika duktiga på att operera stridsplanens vapensystem – i fredstid.

Att jag skriver ”kanske” när det gäller trafikflyg är därför att kvinnor sällan är lika tekniskt intresserade som män. Det finns några flygolyckor där oerhört skickliga och tekniskt kunniga piloter lyckats rädda planet eller i varje fall rädda många människoliv genom att de haft tekniska kunskaper långt utöver genomsnittet. Detta tror jag är mindre vanligt när det gäller kvinnor (jag talar nu generellt).

Men under den oerhörda stress som råder under luftstrid är det en helt annan sak. Under Andra Världskriget blev de flesta piloter som blev nedskjutna, nedskjutna under något av sina första uppdrag. Under de första uppdragen var piloterna ofta så rädda att de blev helt handlingsförlamade och inte ens en gång gjorde någon undanmanöver när det blev anfallna.

Här talar jag om män. Men män har något som kvinnor inte har – testiklar. Dessa genererar testosteron, som ger mannen hans aggressivitet (på gott och ont – men när det gäller strid är det en fördel). Den aggressiviteten har ytterst, ytterst få kvinnor. Och den aggressiviteten är nödvändig i luftstrid och vissa andra stridssituationer. Jag tänker då framför allt på situationer där man är ensam mot en angripare.

Nu är kanske att ha testiklar inte tillräckligt. Även män kan vara olämpliga för verklig strid. I fredstid gör man karriär i det militära om man slickar uppåt, är politiskt korrekt och håller sin budget. En fredstidsgeneral är helt enkelt en god byråkrat som lyder politikerna och aldrig kommer med några större invändningar. Han är emellertid ingen soldat (även om han har vissa militära kunskaper). När krig bryter ut sker så gott som alltid omplaceringar i försvarets högsta ledning. Fredsgeneraler blir chefer för försvarets tvätteri eller får någon skrivbordstjänst och officerare i lägre grader avancerar till generaler, efter uppvisad duglighet. Detta hände både i England, USA och Frankrike efter krigsutbrottet 1939. I Tyskland var man redan förberedd för krig så där fanns i stort sett bara krigsgeneraler. De andra hade redan förflyttats till kontorstjänst.

Fransmännen hade sin fantastiska, ointagliga Maginotlinje, som skulle stoppa tyskarna. Tyskarna valde att i stället gå genom Ardennerskogen (som ansågs omöjlig att ta sig igenom för stridsvagnar) och kringgick helt enkelt Maginotlinjen. Sedan tog man den bakifrån, där inga kanoner fanns.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. Och vi som lagt ned så mycket arbete på att förbereda oss och så går de runt i stället för att stånga sig blodiga mot våra kanoner. Oförskämt! Det bryter ju mot krigets hederskodex.

Samma sak med den ointagliga belgiska fästningen Eben-Emael. Den var säkert mycket svår att erövra såsom belgarna hade tänkt att den skulle erövras (från öster). Tyskarna landsatte helt enkel ett hundratal soldater via glidflygplan på fästningens tak. Fästningen hade inget luftförsvar, eftersom byråkratgeneralerna inte tänkt sig att man skulle behöva detta. Tyskarna använde sedan riktade sprängladdningar för att slå ut kanontornen och så var saken klar. Endast en handfull tyskar dog under uppdraget.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. De följer ju inte spelreglerna. Fy skäms!

Under mellankrigstiden blev man i England och Frankrike inte general i främsta hand för att man var en god soldat utan för att man hade de rätta förbindelserna. Engelsmannen Frank Whittle uppfann t ex jetmotorn under 1930-talet. Men i England var generalerna inte så intresserade av några nymodigheter (man flög fortfarande dubbeldäckare när Whittle utvecklade sina jetmotorer). Tyskarna däremot förstod hur användbar en sådan motor skulle kunna bli och skaffade sig på så sätt ett teknologiskt försprång medan de engelska skrivbordsgeneralerna drack kaffe och beundrade varandras epåletter.

Stridsvagnen uppfanns av engelsmännen under Första Världskriget och chockade tyskarna. Under mellankrigstiden skrev två brittiska officerare en bok som handlade om hur man bäst skulle använda stridsvagnar i ett eventuellt kommande krig. Det var i denna bok teorin för det som senare skulle kallas Blitzkrieg (blixtkrig) presenterades. Intresset för detta var lamt i England. Byråkratgeneraler har fullt upp med att gå på parties och få nya medaljer, så de hinner inte läsa böcker. Däremot lästes boken av den tyske generalen Heinz Guderian, som presenterade den nya taktiken för Hitler. De oerhörda framgångar som tyskarna fick under Andra Världskrigets första två år byggde på Blitzkriegstaktiken.

Men även om nu testiklar inte är tillräckligt för att man skall vara en bra soldat eller en bra polis eller en bra fångvaktare, har de stor betydelse. Självklart förenklar jag. Verkligheten är alltid mer komplex än man kan formulera på några sidor. Under Andra Världskriget hade Sovjet kvinnliga förband som var kända för sin grymhet. Ve den tysk som hamnade i deras händer (dessa kvinnor hade kanske sett sina barn och män mördas av tyskar). Men undantag bevisar ingenting.

Sveriges försvar idag kanske fungerar bra i fredstid. Där finns fullt av kvinnor. För några år sedan var jag inbjuden på cocktailparty på en av de svenska korvetterna. Jag växlade några ord med fartygschefen, en kvinna som såg ut att vara i 50-årsåldern. Och hon var säkert en bra personalchef (kvinnor är bra på relationer) och en bra administratör. Men i krig är jag inte säker på att hon skulle vara en optimal fartygschef.

Vi ser en utveckling inom polis och försvar där man diskuterar kränkning, minoriteters rättigheter, genusperspektivet, homofobi och islamofobi och mångkultur och där den egentliga verksamheten fått träda tillbaka för det politiskt korrekta. Jag säger inte att man inte skall arbeta mot mobbing och kränkningar etc, men när soldaterna mer blir politiskt korrekta politruker med alla de rätta åsikterna än de är soldater, då har vi inte längre något försvar.

Under 1930-talet rensade Stalin ut stora delar av Sovjetunionens officerskår (de arkebuserades eller skickades till Gulag). Dessa ersattes at politruker, dvs politiska kommissarier (fulla av marxistisk ideologi men utan kunskap om taktik och strategi). När tyskarna anföll Sovjet blev det rena katastrofen för ryssarna. Politrukerna var helt odugliga att leda försvaret och miljoner ryssar dog på grund av detta (vilket ytterst sett var Stalins fel). Så småningom insåg Stalin problemet (han var trots allt realist) och han tillät i allt högre grad vanliga officerare att leda försvaret. Under kriget hade dessa sedan förvånansvärt stor frihet att agera.

Ideologi kan vara bra när det gäller att formulera principer. Men när ideologin blir verkligare än verkligheten själv – ja då står vi inför en katastrof. Dumhetens katastrof. T o m Josef Stalin insåg detta. Frågan är när vi skall inse detta i Sverige.

Observera jag säger inte att kvinnor är sämre än män. Jag säger bara att män och kvinnor är olika och att män är bättre på vissa saker och kvinnor är bättre på andra saker. Och vissa saker kan givetvis både män och kvinnor bli lika bra på. Jag kan inte se att det ligger något kontroversiellt i detta. Man måste inte ha 50 % män och 50 % kvinnor inom alla yrken. Jämlikhet innebär inte att alla är lika. Jämlikhet innebär att alla människor, trots att de är olika, har samma rättigheter, är lika inför lagen, får samma lön för samma arbete (om de är lika skickliga), och ges möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar. Men jämlikhet innebär inte att alla har rättighet att bli konsertpianister eller ögonkirurger. Endast den som uppvisar tillräcklig skicklighet har rätt att arbeta inom ansvarsfulla yrken. Och sanningen är faktiskt den att många människor inte kan doktorera i algebraisk topologi, eftersom de inte är tillräckligt begåvade för detta. Men det har inte med jämlikhet att göra. Det har med sanning att göra.

Sanningen är att 60-åriga batongförsedda tanter är chanslösa mot 28-åriga, vältränade män stora som hus. Samma sak gäller 24-åriga, 1,60 cm långa kvinnor (även om de gått en endagarskurs i självskydd).

– Orättvist?
– Kanske.
– Sant?
– Ja!

Ingen skugga faller över den 24-åriga fångvårdaren som mördades. Det är en fruktansvärd tragedi. Skuggan faller i stället över fångvårdens ledning (och de politiker som formulerat fångvårdens styrdokument), vilka sätter politisk korrekthet före sanningen, och som på så sätt riskerar sina anställdas liv och lem! Självklart ligger den absolut största skulden hos gärningsmannen, Erik Ljungström, men en realistisk fångvård ger inte den typen av människor minsta chans att begå sådana här handlingar.

Matchen slutade 1027 mot 1

2011-10-19T20:20:00.022+02:00

Så har den israeliske soldaten Gilad Shalit äntligen frigetts av Hamas och är tillbaka hos sin familj. Han kidnappades för ca fem år sedan på israeliskt område av Hamassoldater (vilket betyder att tillfångatagandet av Shalit, och att hålla honom fånge så länge, bryter mot Genèvekonventionen – något som de flesta svenska media noggrant undvikit att nämna, samtidigt som de gärna och ofta och felaktigt anklagar Israel för att bryta mot denna konvention). Priset för att få Shalit fri var högt för Israel, nämligen frigivandet av 1027 palestinska fångar från israeliska fängelser (i första omgången friges 400 och sedan resten).

Jag måste erkänna att jag är förvånad över att Shalit är tillbaka i Israel – levande. Jag trodde ända in i det sista att han skulle återlämnas i en bodybag eller som aska i en urna, men där hade jag fel. Huruvida detta tyder på en sinnesändring hos Hamas eller om det enbart handlar om taktik kan jag inte svara på. Kanske inser Hamas, att om de lyckas genomföra fler kidnappningar av israeliska soldater, så har de inget förhandlingsläge om Israel vet att man ändå inte får tillbaka sina soldater levande.

Med anledning av Shalits frigivning sade Englands premiärminister David Cameron, ”Englands folk delar den glädje som Shalits familj känner just nu”. Frankrikes president Nicolas Sarkozy kommenterade frigivningen med, ”Shalits frigivning är en enorm lättnad för Frankrike” (Shalit har tydligen franska rötter). Jag har googlat på ”Shalit Reinfeldt” för att se om jag hittar någonstans där Reinfeldt uttalar sig om saken. Jag fick inte en enda relevant träff (som har med Shalits frigivning att göra). Jag kan ju ha fel, men jag tror tyvärr inte att vi kommer att få höra vår käre statsminister uttala sig om Shalit. Moderaterna tycks ha föga sympati för Israel och det judiska folket. Detta har de visat gång på gång. Själv hyser jag numera föga sympati för Moderaterna (citaten ovan hämtade från Jerusalem Posts hemsida 18/10 2011).

Vissa av de frisläppta palestinierna kommer att utvisas (bl a till Qatar och Turkiet), eftersom Israel menar att de är för farliga för att få bo i Israel eller de palestinska områdena (det förvånar mig att inte Sverige har erbjudit sig att ta emot allihop – tänk vilken fantastisk tillgång för vårt land de skulle bli). Men merparten, som nu återvänder till de sina (i Israel eller på Västbanken eller Gaza), kommer givetvis att tas emot som hjältar av hundratusentals jublande människor (man har i flera dagar förberett enorma välkomstfester). Huruvida de verkligen är hjältar är en annan historia.

I Jerusalem Post den 17/10 fanns en artikel med rubriken ”En mors smärta”, skriven av Sherri Mandell (mor till en 13-årig pojke, som för 10 år sedan mördades av en palestinsk pöbel):

Varför är det så att terroroffer tycks vara de enda som motsätter sig fångutväxlingen? Medan andra israeler känner glädje, känner vi förtvivlan.

Arnold och Frimet Roth skickade runt en petition mot frigivandet av Alham Tamimi, en av medhjälparna i mordet på deras dotter Malki i Sbarros pizzabutik.

Tamimi säger att hon är glad att många barn dog i attacken. Meir Schijveschuurder, vars hela familj massakrerades i samma attack, sände en petition till högsta domstolen och säger att hon kommer att lämna Israel, eftersom hon känner sig förrådd. Föräldrarna till Yasmin Karisi känner att samhället (det israeliska) dansar i deras blod, eftersom Khalil Muhammad Abu Ulbah, som mördade deras dotter och sju andra genom att 2001 köra på dem med en buss vid vägkorsningen vid Azor, också är på listan över de som skall friges. Ytterligare 26 skadades i den attacken.

Varför är så många av oss mot utväxlingen, vilken låter mördare och deras medbrottslingar gå fria? Eftersom vi känner till det lidande som dessa mördare lämnar efter sig.

Ja, jag vill se Gilad Shalit frigiven. Men inte till vilket pris som helst. Inte till det pris som vi nu har fått betala.

Min son Koby Mandell och hans vän Yosef Ish Ran mördades av terrorister för 10 år sedan när de var 13 och 14 år gamla. De hade vandrat i en wadi nära vårt hem när de överfölls av en palestinsk pöbel och stenades till döds. Det var ett brutalt, hänsynslöst mord.

En bild av familjen Mandell, tagen medan Koby fortfarande levde – svenska media undviker konsekvent att visa bilder på judiska offer eller att på annat sätt ge dessa offer ett mänskligt ansikte (man är givetvis rädd för att läsarna eller tittarna då skall känna sympati för den israeliska saken)

Det förekommer att amerikanska soldater begår krigsförbrytelser, även om det inte är vanligt (svenska media hamnar i en feeding frenzy varje gång något sådant avslöjas). Dessa soldater tas inte emot som hjältar när de återvänder hem till USA. De straffas, de sparkas ut från det militära och de föraktas av de flesta amerikaner. De får varken hedersbetygelser eller gator uppkallade efter sig. Och det är precis så det skall vara. Palestinska ”soldater” som begår krigsförbrytelser hedras däremot med de högsta militära utmärkelserna och behandlas som hjältar och får gator och torg uppkallade efter sig.

Den libanesiske terroristen Samir Quntar tilldelades t ex i mars 2006 ett hedersmedborgarskap av den palestinska myndigheten (enligt Palestinian Media Watch). Quntar avtjänar ett mycket långt fängelsestraff (542 år) i ett israeliskt fängelse (jag vet inte om han tillhör de fångar som nu utväxlats mot Shalit). Vad har då Quntar gjort för att förtjäna ett så hårt straff? Jo, 1979 tog sig en grupp terrorister, under ledning av Quntar, iland vid Nahariyas kust och bröt sig in i ett bostadshus. Där bodde den 28-årige Danny Haran med sin fru Smadar och två små barn. Fadern och en 4-årig dotter tillfångatogs av terroristerna medan mamman och en 2-årig dotter lyckades gömma sig i ett utrymme under sovrummet. Fadern och dottern fördes ned till stranden och mördades där. Först dödades pappan inför dotterns ögon och sedan krossades den lilla flickans huvud av en gevärskolv (ett fyrfaldigt leve för Palestina – hurra, hurra, hurra, hurra!). Personligen räknar jag inte in en varelse, som gör något sådant, i människosläktet. En sådan varelse är för mig varken djur eller människa utan ett ”det”.

En kultur, ett folk, en religion, ett land, som hjälteförklarar den typ av människor som Samir Quntar representerar, är enbart värd det djupaste förakt. En sådan kultur, ett sådant folk, en sådan religion och ett sådant land utgör inte en del av den mänskliga civilisationen. De är inte några frihetskämpar. De utgör en främmande cancersvulst på vår planet.

Observera jag talar här inte om det palestinska folket som individuella människor. Det jag syftar på är deras ledare och deras religion och palestinierna som grupp (det är i gruppbeteendet som människans sämsta egenskaper kommer fram). Nazisterna lyckades förvandla ett av historiens stora kulturfolk, det tyska folket, till villiga kuggar i den blodigaste mordmaskin som världen någonsin skådat. Den nazistiska kulturen var en dödens och hatets kultur och genom skicklig propaganda förvände man synen på tyskarna (det betyder inte att de enbart var oskyldiga offer – de tillät nazisterna att förvända deras syn). På samma sätt har islams prästerskap (med stöd av islams heliga skrifter) och de palestinska ledarna lyckats ta fram det absolut sämsta hos sitt folk (inte heller palestinierna är helt oskyldiga offer – ingenting tvingar dem att hata judar eller att förneka att det judiska folket har anknytning till Jerusalem och Israel – alla människor kan tänka själva). Genom hot och våld och propaganda (både religiös och politisk) har prästerna och ledarna lyckats skapa en dödens och hatets och våldets kultur, som är fullt jämförbar med nazismen när det gäller ondska. Dagens svenska journalister (med vissa undantag) stöder förbehållslöst de palestinska ledarnas aggressiva politik på samma sätt som journalisterna på 1930-talet och 1940-talet (med vissa undantag) stödde Nazitysklands aggressiva politik. Stödet för Nazityskland upphörde först när det stod helt klart att Tyskland skulle förlora kriget. Den onda människan solidariserar sig instinktivt med den onda parten i varje konflikt.

Gjorde Netanyahu och hans regering rätt som släppte 1027 fångar, varav många är skyldiga till fruktansvärda brott, för att få Gilad Shalit fri? Ja, det är inga lätta frågor. En regering är skyldig att göra allt för att skydda sina egna soldater och försöka få tillbaks dem om de tillfångatagits. Å andra sidan, genom att släppa över 1000 fångar, släpper man lös över 1000 potentiella mördare. Vem vet hur många judiska liv som kommer att släckas av dessa frisläppta palestinier. Jag har givetvis inget svar på vad man borde gjort. Jag har förståelse för den israeliska regeringens beslut. Men jag har också förståelse för de terroroffer (som fortfarande lever) och de anhöriga till offren, som nu känner sig förrådda. Verkligheten är förvisso komplicerad, men jag lutar nog åt att man gjorde fel som betalade ett så högt pris för att få tillbaka sin soldat.

I samband med att Shalit hälsades välkommen hem till Israel sade Benjamin Netanyahu, ”Frigivna fångar som återvänder till terrorism gör så på egen risk”. Ödesdigra ord, som innebär att israelerna kommer att svara med en fruktansvärd vedergällning om de palestinier som nu släppts begår nya terrordåd.

Det som nu hänt har en viss relevans när man diskuterar Ships to Gaza förra året (2010), då 9 turkiska gerillasoldater dödades av israeliska soldater i samband med att man bordade ett av fartygen. Många av de som i princip sympatiserar med Israel tycker ändå att israelerna överreagerade i detta fall. Som jag skrivit tidigare så var antagligen inte den israeliska militärens planering inför operationen så värst genomtänkt. Man hade inte klart för sig att det bland passagerarna fanns turkiska elitsoldater. Hade man vetat vad som väntade, hade man antagligen agerat helt annorlunda. En orsak till att israelerna öppnade eld var med all säkerhet fruktan för att någon israelisk soldat skulle kidnappas. De ville till varje pris undvika ännu en gisslansituation. Såvitt jag vet så höll turkarna på och släpade bort en israelisk soldat när hans kamrater öppnade eld. Jag har full förståelse för att Israel är berett att gå väldigt långt för att undvika att deras soldater kidnappas. Skulle Hamas ha ett stort antal soldater som gisslan, skulle de få ett väldigt farligt övertag. Och detta vill Israel undvika. Frigivningen av Gilad Shalit visar vilket högt pris Israel tvingas att betala varje gång man skall få en gisslan fri.

MEMRI:s (Middle East Media Research Institute – se min länksamling i vänsterramen) skriver i sitt nyhetsbrev den 18/10:

Efter undertecknandet av det avtal enligt vilket den israeliska soldaten Gilad Shalit skulle utväxlas mot 1027 palestinska fångar, kallade flera artiklar på webbsidor med anknytning till Hamas avtalet för en seger och konstaterade att det bevisade hur effektiv denna motståndsstrategi är. De uppmanade till kidnappning av fler israeliska soldater för att befria de återstående palestinska fångarna.

Det råder nog ingen tvekan om att Israel har gett sig in på en farlig linje. Tidigare har man aldrig förhandlat i sådana här situationer (Netanyahu har själv skrivit en bok där han säger att man aldrig någonsin skall förhandla med terrorister – en princip som han nu gjort avsteg från). Nu vet palestinierna hur mycket de har att vinna på att kidnappa flera israeliska soldater. Och vilka försiktighetsåtgärder som israelerna än vidtar, så är det omöjligt att förhindra nya kidnappningar.

Bara för att läsaren skall förstå vilken slags motståndare Israel har att ta sig an, citerar jag från en artikel på en Hamasrelaterad hemsida, skriven av den palestinska motsvarigheten till journalist, Sami Foda:

[Gilad Shalit är] en bortskämd ung man som tillbringade sin tid på barer och horhus och kasinon. Han avnjöt nöjena i ett land som inte tillhör honom. Han gick omkring och rånade, stal, brände, våldtog, trampade ned och vanhelgade marken i detta land som inte tillhör honom. Han strävade illvilligt efter att utgjuta martyrernas blod, mördade oskyldiga människor, besköt oskyldiga människors hem med stridsvagnar, förstörde dem utan skam, nåd eller samvetsförebråelser, en hjärndöd mördare som inte hade något emot att döda våra gamla, våra män, våra ungdomar och våra kvinnor och till och med våra stackars barn [så] rena och oskyldiga [jag hittade en engelsk översättning av denna artikel på MEMRIS hemsida – originalartikeln, som är på arabiska, återfinns på http://www.Alaahd.com – från den 16/10 2011]

Jag är helt övertygad om att Sami Foda anser att hans artikel ger en helt korrekt och sann beskrivning av Gilad Shalit som person och som soldat och av konflikten mellan judar och palestinier/araber. När man läser sådana här artiklar, som tyvärr avspeglar hur majoriteten av palestinierna resonerar, inser man att det inte finns något som helst hopp om fred i Mellanöstern. I varje fall inte inom överskådlig tid. Om ens någonsin. En sak är säker, islam måste falla innan vi kan få fred i Mellanöstern.

Vid byteshandel tar man hänsyn till att olika varor har olika värde. Kanske byter man 20 par skor mot en häst eller 1 g guld mot en plog. Bytesbalansen bygger på att vissa varor betingar ett högt värde (de är kanske sällsynta eller svårtillverkade eller är oerhört användbara och därför eftertraktade) medan andra har ett betydligt lägre värde. Hur skall vi då tolka att 1 judisk soldat byttes mot 1027 palestinska fångar?
– Så du menar…?
– Vadå? Jag har väl inte sagt nåt.

Rasismens hysteria

2011-10-18T00:45:00.014+02:00

Just nu går en serie program på Viasat History med titeln ”Rasismens Historia”. Jag klipper ur programtablån:

Viasat History 10/10 2011 03:00
Rasismens historia
Brittisk dokumentärserie från 2007. Avsnittet undersöker de rådande attityderna mot mänskliga skillnader hos några av upplysningstidens mest framstående filosofer och historiker. Det utvärderar Gamla testamentets inflytande på idéerna om ”ras” i Europa [fetstil tillagt av Krister]och fortsätter med att spåra rasismens utveckling som en reaktion på slavhandeln. Samt händelsen som skulle komma att forma åsikterna om ras i många århundraden framöver: erövringen av Amerika. Programmet visar hur slaveriet och etablerandet av Europas första kolonier i Amerika ledde till en avhumanisering och exploatering av afrikaner, och hur det närapå utrotade indianerna. Del 1 av 3. Producerat år 2007. [6518774]

För några år sedan hade SVT/SR en liknande serie (med samma titel) och med samma agenda. Denna programserie kommenterar jag ingående i min artikel "Public Service med förhinder – ett konkret exempel".

Även den här gången finner vi samma gamla budskap från den politiska korrekthetens tankesmedja: All ondska på jorden står vita européer för. Alla andra folk är goda och överlägsna oss när det gäller i stort sett allting. Kristendomen ligger bakom allt ont på jorden och islam är den underbaraste och mest kärleksfulla och fredsälskande av alla religioner på vår planet. Vi har allt att tacka islam för, som uppfann matematiken, vetenskapen, musiken etc. Och det vi inte har islam att tacka för, det har vi fått från kineser och afrikaner etc, etc. Själva har vi inte gjort någonting. Och Västvärldens välstånd beror enbart på att vi utnyttjat slavar och plundrat andra länder på råvaror.

I programbeskrivningen diskuterar man ”Gamla Testamentets (GT) inflytande på idéerna om ’ras’”, dvs man antyder att rasismen kommer från Bibeln (eller i varje fall har stöd i Bibeln). Som om inte japanerna och kineserna och araberna har haft precis samma tänkande. Det finns ingenting i GT som kan användas för att rättfärdiga rasism eller slaveri. Visst kan man ta isolerade meningar och lyfta dem ur sitt sammanhang för att berättiga i stort sett vad som helst, men det säger ingenting. Så kan man göra med vilken text som helst.

För att ta ett exempel på den typen av felaktiga bibeltolkningar kan vi ta Markus 10:9, där Jesus säger, “Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja”. Denna bibelvers har lite skämtsamt tillämpats i kärnkraftsdebatten. Gud har sammanfogat uranatomerna och i en reaktor klyver (åtskiljer) man dessa atomer till mindre atomer. Alltså säger Bibeln att kärnkraft är fel.

En sådan tolkning är endast möjlig om man inte läser versen i sitt sammanhang. Jesus citerar här vad den judiska lagen (som ges i GT), säger om äktenskapet. Gud accepterar inte skilsmässa, eftersom äktenskapet är ett heligt förbund som inte kan brytas. Av sammanhanget framgår att det är den enda möjliga tolkningen.

Läser vi Gamla Testamentet i sin helhet är det omöjligt att motivera vare sig slaveri eller rasism utifrån dess texter. Psaltaren 119:160 säger att ”Summan av ditt ord är sanning…” För att förstå vad bibeltexten försöker säga oss måste vi således ta hänsyn till helheten. Isolerade verser ger oss bara förkrympta parodier på Bibelns budskap (vilket för övrigt gäller de flesta böcker, värda namnet).

I programmet om rasism i SVT menade man till och med att Bibeln explicit sade att de svarta skulle vara de andras slavar. Detta bygger på en fullständigt absurd bibeltolkning av några verser i GT, vilket jag diskuterar närmare i den ovan nämnda artikeln om SVT-serien.

Påståendet att Bibeln skulle ligga bakom all rasism och allt slaveri ligger helt i linje med vad som är politiskt korrekt just nu. Och det som är politiskt korrekt är sant oberoende av fakta och logik. Därför kan man komma med påståenden som saknar verklighetsanknytning. När det gäller vetenskaplig standard och kompetens verkar det illa ställt på våra historiska och antropologiska etc institutioner. Politisk korrekthet tycks ha ersatt vetenskaplig granskning och logiska slutsatser utifrån fakta.

Jag ursäktar inte på något sätt slaveriet i Nordamerika eller hur indianerna behandlades där, men en historieskrivning värd namnet sätter in allt i ett sammanhang. Enligt Wikipedia transporterades 9-12 miljoner svarta slavar över Atlanten. Av dessa hamnade 665 000 i USA. 3 miljoner hamnade i Brasilien, en stor del kom till Västindien. Varför nämner man i stort sett bara slavarna i USA?

Arabiska slavhandlare

Enligt Wikipedia så transporterades 12-18 miljoner (enligt vissa uppgifter 25 miljoner) svarta slavar till arabiska länder av arabiska slavhandlare. Varför nämner man inte det?

Dessutom hade de svarta själva slavar. Och det var svarta slavhandlare som transporterade de svarta slavarna till kusten och sedan sålde dem till vita slavhandlare. Varför nämner man inte det? Även de svarta har således en hel del att be om ursäkt för!

Överallt i USA, Västindien, Brasilien etc ser man människor med afrikanskt ursprung. I länder som Haiti dominerar de totalt. Jag har varit i många arabländer och kan inte minnas att jag sett några människor med afrikanskt utseende. Enligt avdelningen The World Factbook på CIA:s hemsida ser demografin ut på följande sätt i några arabländer:

Algeriet: 99% arab-berber mindre än 1% européer
Egypten: 99,6% egyptier, 0,4 procent andra
Irak: 75-80% araber, 15-20% kurder, 5% turkmener, assyrier och andra
Jordanien: 98% araber, 1% tjerkesser (ett kaukasiskt folk), 1% armenier
Marocko: 99,1% arab-berber, 0,7% andra, 0,2% judar
Oman: araber, baluchi, sydasiater (indier, pakistanier, srilankeser, bangladeshier), afrikaner
Saudiarabien: 90% araber, 10% afroasiater
Tunisien: 98% araber, 1% européer, 1% judar och andra
Yemen: huvudsakligen araber men också afroaraber, sydasiater och européer

I USA finns enligt CIA 12,85% afrikaner. I Brasilien 38,5% mulatter och 6,2% afrikaner. På Haiti 95% afrikaner, 5% mulatter och vita och på Jamaica 91,2% afrikaner plus 6,2% blandras (vad de nu menar med det).

På den amerikanska kontinenten finns således en ganska stor andel svarta och mulatter i de områden där merparten av de svarta slavarna hamnade. I länder som Argentina och Bolivia finns av naturliga skäl ganska få personer med afrikanskt ursprung.

Tittar vi på de arabiska länderna ser vi att de flesta av dessa länder har påfallande få svarta afrikaner (många av slavarna kom till Nordafrika och det är därför speciellt anmärkningsvärt att det i dessa länder – Marocko, Algeriet, Tunisien och Egypten – i stort sett inte finns några svarta alls idag). Detta trots att arabvärlden således tog emot betydligt fler svarta slavar än vad USA etc gjorde (när det gäller länder som Yemen framgår att vi inte har några säkra uppgifter). Var finns avkomlingarna till de svarta afrikaner som kom som slavar till arabländerna? Jag håller just nu på och läser boken Le Génocide voilé (Det beslöjade folkmordet) av den fransk-senegalesiske antropologen Tidiane N’Diaye. Det var många, många år sedan jag läste en bok på franska så det går inte så fort. Titeln på boken avslöjar N’Diayes tes. Det har begåtts ett ”folkmord” på svarta afrikaner i de arabiska länderna. Jag har inte läst så mycket i boken att jag har den fulla bilden, men författaren tycks mena att en faktor till att vi idag ser väldigt få svarta afrikaner i de arabiska länderna är att merparten av de manliga svarta slavarna kastrerades. (läs gärna vad Wikipedia skriver om den arabiska slavhandeln).

Jag planerar att återkomma med en längre artikel i ämnet när jag läst klart N’Diayes bok.

Slaveri och rasism är inte något som speciellt kännetecknar den kristna världen eller vita européer (så sent som 1950 var 20% av befolkningen i Saudiarabien slavar, vilket talar sitt tydliga språk). Jag skall inte gå in på detta här utan hänvisar läsaren till min artikel om SVT:s serie om rasismen (länk ovan).

Samtidigt som svenska folket hjärntvättas till att skämmas för allt ont deras förfäder gjort, får vi också veta att vi inte bara är onda utan dessutom odugliga och korkade. På kanal 10 (inte den kristna kanalen utan den andra som delvis sänder sport) kan man läsa följande i programtablån:

18/10 2011
08:10 (09:15)
När morerna styrde i Europa
Brittisk dokumentär från 2005. Brittiska historikern Bettany Hughes undersöker och firar det muslimska imperiets inflytande på europeisk historia, kultur och identitet. Programmet, som filmats i Spanien och Marocko, visar hur Öst och Väst möttes i Spanien för över 700 år sedan. Hughes återupptäcker bortglömda historier från en period som präglades av anmärkningsvärd tolerans, då kristna och muslimer levde sida vid sida. Del 1 av 2. Producerat år 2005.

Här ”firas” således det muslimska imperiets inflytande på vår historia etc. Minsann! Vad hade vi varit om inte islam funnits? Vi hade antagligen fortfarande gått omkring i djurhudar. Fast här hamnar vänstern i ett dilemma, eftersom de samtidigt menar att historien grydde först när arbetarrörelsen uppstod, dvs långt efter att islam kom. Det är inte lätt att vara politiskt korrekt.

Den anmärkningsvärda tolerans som nämns är nog mer ett fantasifoster i programmakarnas hjärnor än det har någon grund i verkligheten. Men återigen, jag har redan skrivit om detta i min artikel med titeln ”Till försvar för Västvärlden och dess västvärden”, så jag ber att få hänvisa läsaren dit (om du inte redan läst den).

Mänsklighetens problem är inte de vita européernas ondska. Mänsklighetens problem är att alla människor (inkluderande svarta afrikaner, araber, indier, kineser etc) har en mörk sida, som alltför lätt kan ta sig fruktansvärda uttryck. Och som under historiens gång också gjort detta – alltför ofta.

Lite flyghistoria och tankar om public service

2011-10-12T02:39:00.031+02:00

En del av mina läsare känner antagligen till mitt stora intresse för flyg, vilket ibland skiner igenom i mina artiklar. Intresset framgår också av den ganska omfattande avdelning om flygsimulatorer som finns på min hemsida. Och i min bokhylla har jag åtskilliga hyllmeter med flyglitteratur och på golvet travar av gamla flygtidningar. Just nu håller jag på och läser "Flyghistoriska Sällskapets årsbok 2009", vilken handlar om Viggensystemet (föregångaren till JAS39 Gripen), ibland kallat System 37, vilket inkluderade hela det svenska flygstridssystemet med flygplan, vägbaser, stridsledningscentraler etc (i systemet fanns två flygplan – AJS37 och JA37, där det förstnämnda främst var ett attackplan som i nödfall kunde fungera som ett jaktplan, medan det senare var ett renodlat, förstklassigt jaktplan, kallat Jaktviggen – AJS står för Attack, Jakt, Spaning medan JA står för Jakt, Attack).

JA 37 Jaktviggen (klicka för större bild)
Nu skall jag inte tråka ut mina läsare med att diskutera flygplan (hur intressant jag än själv skulle tycka det vore). Men ett av kapitlen i boken, vilket handlar om debatten kring Viggenprojektet (som givetvis kostade många, många skattemiljarder), gav upphov till en del tankar.

På sidan 161 (mer exakt så heter boken System 37 Viggen, Flyghistorisk Revy, 2009) läser vi (mina kommentarer som vanligt inom […]):

Ett märkligt för att inte säga bisarrt inslag i den massmediala debatten om Viggen, utgjorde Maj Wechselmanns film ”Viggen 37, ett militärflygplans historia” som faktiskt tillkom med statliga bidrag. Vid Filminstitutets 10-årsjubileum i oktober 1973 utsågs Viggen-filmen för övrigt till ”en av 1973 års bästa filmer” [det säger kanske en hel del om vilket typ av människor som vid den här tiden dominerade Filminstitutet och de flesta andra kulturinstitutioner i vårt land]. Maj W fick också ur dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlssons hand motta ett kvalitetspremium på 133 000 kr [Carlsson, som var utbildningsminister 1969-1973, var en av de politiker med s-förtecken, som enligt min mening förstörde den svenska skolan – själv brukar jag kalla honom för ”f d inbillningsminister” – elaka tungor brukade säga att Carlssons valspråk som utbildningsminister var ”Mot bättre vetande”]. I mars 1974 fick Maj W dessutom ett författarstipendium på 15 000 kr. Filmen visades på ”Folkets Bio” landet runt, på universitet, institutioner och föreningar inom och utom landet. Det är höljt i dunkel vem som bekostade kampanjer och versioneringar till främmande språk [men vi kan ju gissa – eller hur?]. Filmen visades bl a på Ungdomsfestivalen i Östberlin.

Beträffande Wechselmann så skriver svenska Wikipedia, ”Maj Wechselmann vann 1988 ett förtalsmål mot Eskil Block som i ett elektroniskt forum ansågs ha utpekat henne som landsförrädare och sovjetisk spion”. Nu har ju många blivit utpekade som sovjetiska spioner – t ex Olof Palme – men oavsett vad som är sant när det gäller Wechselmann så kan jag lugnt säga, att om jag kände till några viktiga, svenska militära hemligheter, så inte skulle jag berätta dem för henne.

Boken fortsätter:

Inte nog med det. Eftersom TV tvekade att visa filmen lyckades Maj W få 117 av landets s k kulturarbetare att underteckna ett upprop till TV att visa filmen. Problemet var att den knappast motsvarade radiolagens §6 att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten”. Lagen sade också att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Efter ett halvt års betänketid beslöt TV2 den 14 december 1973 att visa filmen med vissa strykningar av de mest avslöjande (för filmmakarna) avsnitten och samtidigt de mest balanserade intervjuerna [Speciellt TV2 var vid den här tiden tydligt vinklat åt vänster och betraktade antagligen radiolagens krav på saklighet och objektivitet som USA-imperialisternas och kapitalisternas censur för att hindra svenska folket att få uppleva kommunismens paradis – det mesta tyder dessvärre på att hela SVT-koncernen fortfarande har ungefär samma inställning]. TV1 hade tidigare sagt nej med motiveringen att filmen var en partsinlaga, som inte ens med ett kompletterande program kunde utbalanseras på ett relevant sätt [alla inom SVT hade således ännu inte offrat sin journalistiska heder på vänsterideologins altare].

Chefen för TV1 Håkan Unsgaard motiverade i tidskriften Ekonomen nr 7/73 sitt beslut med följande ord, ”Filmmakarna har haft full frihet att misstänkliggöra och förlöjliga beslutsfattarna, och de har utnyttjat dem – mycket skickligt – när de kombinerat intervjuavsnitt med tecknade avsnitt”. Unsgaard sade bl a också att ”det är här som de effekter uppstår som inte kan balanseras – det vore intressant att i detalj etiskt analysera hur den här framställningskonsten fungerar – men poängen är att den hånfullt karikerade framställningskonsten till sist kolliderar med den respekt för varje människas integritet som ett massmedium måste tillämpa, uppfattningen att även beslutsfattarna har rätt att synas i helfigur och höras till slut”.

Jag minns mycket väl när jag såg Wechselmanns film i TV2. Jag upplevde den som gjord av oerhört okunniga människor när det gäller flygplan i allmänhet och stridsflygplan i synnerhet (man kan säga att filmen var gjord av folk som ingenting kan om stridsflyg och avsedd för folk som ingenting vill veta om stridsflyg och som dessutom är fientligt inställda till allt vad försvar heter, och speciellt då att Västvärlden skulle försvara sig mot Sovjetblocket – någon kritik mot Sovjets enorma krigsapparat förekom aldrig bland 70-talets svenska landsförr..., förlåt jag menar marxister). Hela filmen var djupt orättfärdig och var ungefär lika objektiv som de filmer som framställdes i Nazityskland under WW2 (bortsett från att de bakomliggande ideologierna skiljde sig åt). Oavsett om Maj W var rysk spion eller ej, och oavsett om det var avsiktligt eller ej, så gick filmen utan tvekan Östblockets ärenden. Ryssarna hade varit överlyckliga om Viggenprojektet aldrig blivit av (observera att Sovjet vid den här tiden fortfarande hade planer på att erövra bl a Sverige). Att Sovjet gärna hade sett att Viggenprojektet stoppades talar emot att Wechselmanns kritik av Flygplan 37 var korrekt. Hade Viggen varit så dålig, som Wechselmann antydde i sin film, hade Sovjetunionen varit överlyckliga om Försvaret köpt detta plan. Ett så värdelöst flygplan skulle ju knappast utgöra något som helst hot mot Sovjets intentioner när det gällde Västeuropa. Att filmen visades på en ungdomsfestival i Östberlin talar sitt tydliga språk. Där visades endast sådant som ”gagnade saken” (att denna Viggenkritiska film visades där, givetvis med Sovjets goda minne, bevisar att Sovjet gärna hade sett Viggenprojektet skrotat, dvs de var rädda för Viggen, dvs Viggen utgjorde ett hot mot dem, vilket i sin tur visar att Viggen var ett tillräckligt bra flygplan för att oroa Sovjetledarna, dvs Wechselmann hade fel – Q.E.D).

Nu är det inte Wechselmann jag är ute efter. Baserat på hennes uppenbara okunskap när det gäller flyg ser jag henne som en nolla i sammanhanget och filmen ett slag i tomma luften. Hennes vinklade film hade ingenting med en seriös debatt om ett svenskt försvarsprojekt att göra. Ett debattinlägg måste bygga på sanning och objektivitet om det skall vara meningsfullt och vara värt att tas på allvar. Det anmärkningsvärda är inte att Wechselmann gjorde en sådan film utan att filmen överhuvudtaget togs på allvar av etablissemanget (stipendier, översättning till andra språk, visning i TV2, stöd från "s k kulturarbetare" etc).

Det finns åtskilliga intressanta saker i citaten ovan från Viggenboken, som kan vara värda att kommentera.

Det första att notera är de 117 av ”landets s k kulturarbetare” som undertecknade ett upprop för att få TV att visa Wechselmanns film. Observera formuleringen ”s k kulturarbetare”, dvs ”så kallade kulturarbetare”! Hehehe… man anar ju vad författaren menar. Det är ju precis så jag ser det också. Jag försöker skilja mellan den riktiga kultureliten och den ”s k kultureliten”. Den senare brukar jag ibland kalla kulturdräggen (vilken utgör en undergrupp till Godhetskören). Det var knappast den riktiga kultureliten som undertecknade uppropet om Wechselmanns film. Det skulle f ö vara intressant att få reda på vilka dessa undertecknare var, precis som det skulle vara intressant att få reda på vilka svenskar som var Stasi-agenter.

Den riktiga kultureliten består av de stora författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc som de facto finns och har funnits i vårt land. Låt mig namnge några, som jag kommer att tänka på direkt, så du förstår vad jag menar: Jussi Björling, Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Allan Pettersson (kompositör), Sixten Ehrling (dirigent), Dan Andersson, Bror Hjort, Carl Larsson, Ingvar Wiksell (operasångare som dog häromdagen och anses ha varit den kanske bäste uttolkaren någonsin av hovnarren Rigoletto i Verdis opera Rigoletto) etc, etc. Den verkliga kultureliten skapar stor konst, som lyfter människor och gör dem till bättre människor. Någon skrev så här:

Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen och livet.

Ideologin ger oss ingen verklig förståelse. Den driver oss som dumma kreatur in i en fålla. Den stora konsten å sin sida ger oss en djup förståelse för vad det innebär att vara människa. En förståelse som går utöver vad psykologi och sociologi kan förmedla. När konsten är som bäst skapar den medkänsla och gemenskap med andra människor. Den stora konsten står över ideologiska och religiösa dogmer. Visst kan en stor konstnär ha en politisk ideologi eller en religion som påverkar honom/henne. Men hans konst är alltid mer allmängiltig än hans ideologi eller religion. Det finns t ex många kristna böcker, som är så fulla av uppenbara pekpinnar att de motverkar sitt eget syfte. Kanske kan de i bästa fall påverka de som redan är kristna, men den som inte är kristen lägger snabbt ifrån sig en sådan bok. Sådana böcker påverkar inte människor på djupet. Sedan finns det kristna böcker som är stor konst. Utan pekpinnar. Där djupa sanningar förmedlas och där människor, vare sig de är kristna eller ej, påverkas till det bättre. Stor konst förmedlar alltid sanning, kärlek, renhet och rättfärdighet. Även en påhittad story kan förmedla stora sanningar. Den engelske författaren Melvin Burgess skrev en gång så här:

You arrive at the truth by telling a pack of lies if you are writing fiction, as opposed to trying to arrive at a pack of lies by telling the truth if you are a journalist.

(En romanförfattare försöker förmedla sanningen genom att berätta en samling lögner, till skillnad från en journalist som försöker förmedla en samling lögner genom att berätta sanningen – fritt översatt).

Ideologier är oftast småskurna. De kommer med enkla lösningar, vilka alltför ofta bygger på skrivbordsdrömmar. De flesta ideologier är skapade av psykopater. För kulturdräggen är konsten huvudsakligen ett sätt och ett medel att framföra sin ideologi. Många av kulturdräggens företrädare är inte ens begåvade och försöker maskera detta med olika former av obegriplig konst och litteratur (jag är inte emot abstrakt konst i sig – det jag kritiserar är obegåvade människor som döljer sin obegåvning genom att skapa verk som ingen begriper, och som ingen kan begripa, eftersom det inte finns något att begripa – på så sätt hoppas de att inte bli avslöjade).

Sedan finns det givetvis goda konstnärer och författare och musiker, som faktiskt har något att förmedla, men som tyvärr ställt sin gåva i den småskurna ideologins tjänst (men som ibland lyfter sig över detta och skapar stor konst). Några som jag direkt kommer att tänka på är musiker som Michael Wiehe och Björn Afzelius.

Nåja, nu var det inte konst jag skulle skriva om. Poängen var att vi här kan se hur ”s k kulturarbetare” ställer sig i ideologins tjänst. Ingen sann konst kan underordnas någon ideologi. Äkta konst kan inte hittas på. Man kan inte sätta sig ner och säga att nu skall jag skapa stor konst. Konst föds fram och den äkta konsten är ofta större än konstnären själv.

Det andra jag tänkte på när jag läste artikeln var citaten från Radiolagen (jag antar att denna också gäller SVT:s sändningar). Lagen säger således (i den formulering som ges i artikeln) att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten” samt att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Jaha, här blir jag full av skratt. ”Opartiskhet och saklighet”. Hahaha… (hysteriskt skratt). Läsaren behöver bara söka på min hemsida och i min blogg på orden ”public service” för att förstå varför jag skrattar hysteriskt. Det kan ju hända att program, som handlar om historiken bakom brunt omslagspapper och liknande, uppfyller detta (men säker kan man nog inte vara ens då). Men knappast när det gäller program om rovdjur, evolution/skapelse, intelligent design, kristen tro, islam, Israel, USA, Livets Ord, invandringspolitiken etc, etc, etc, etc, etc. Partiskheten när det gäller dessa frågor är ofta så flagrant att det är ofattbart att de som gör programmen inte själva reagerar. För mig är det ofattbart att dessa människor inte skäms. Och det är också ofattbart att de får fortsätta sitt svek mot Publicservicetanken år efter år utan att få sparken. Det visar hur oerhört farligt och hjärndödande den politiska korrekthetens grupptryck är.

Att SR (och SVT) före sändning skall kontrollera och beriktiga (om de är felaktiga) sakuppgifter är mycket intressant. Man blir nästan mållös när man läser detta. Det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna bryta mot detta mer än vad SR och SVT gör så fort det gäller frågor där den politiska korrektheten sätter agendan. Och de inte bara underlåter att korrigera felaktiga sakuppgifter (om t ex intelligent design, Israel etc), de till och med medvetet och avsiktligt gör sakuppgifterna ännu mer felaktiga, för att passa deras syften.

Radiolagen (från 1966) har skrivits om sedan Viggenfilmen. Numera läser vi:

6 § Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.
Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse.
Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte vad som sänds under annonstid i ljudradion eller televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Lag (1995:633).

För närvarande verkar det som att man än en gång håller på och skriver om Radiolagen (det finns en proposition från 2009). I propositionen talar man om saklighet och allsidighet men formuleringarna känns luddiga (sök i propositionen på ord som ”saklighet”, ”beriktigande” etc. Begreppen opartisk och saklig kan dessvärre i praktiken tolkas på många sätt. Kommunistpartiets tidning Pravda ansågs säkert av partieliten att vara både opartisk och saklig. Ideologin är ju överordnad sanningen och därför blir allt som gagnar ideologin automatiskt sant, även om det inte skulle vara sant i någon absolut mening.

Ja det var lite minnen från det galna 1970-talet och några reflektioner kring detta. För den som är ung idag är det antagligen svårt att föreställa sig hur tankeklimatet var då. I stort sett alla jag kände hade stora affischer hemma föreställande Mao Zedong (eller Mao Tsetung som man sade då) och Che Guevara (Castros medarbetare, som reste runt i Centralamerika och försökte starta revolutioner). Jag kan bara minnas någon enstaka person som inte hade dessa affischer. Och på sängbordet låg Maos Lilla Röda, som man flitigt läste ur. Ibland kunde människor sitta och diskutera innebörden av något Maocitat (typ: Låt hundra blommor blomma), fulla av beundran över att någon kunde vara så vis. Själv tyckte jag allt detta var fullständigt hjärndött och hade svårt att förstå hur någon kunde beundra en massmördare som Mao eller en mördare i mindre skala (men likafullt mördare) som Che. När det gällde Che Guevara låg kanske tjusningen i att han såg spännande ut (många tjejer tyckte givetvis att han var snygg). Som jag skrivit tidigare så var det nog under den här tiden som min misantropi grundlades. Jag började förakta människor, eftersom jag tyckte de var så korkade. Sedan jag blev kristen har jag försökt arbeta bort misantropin, men har tyvärr inte haft så stor framgång i detta som jag skulle önska.

Jag glömmer aldrig när jag någon gång på 70-talet, under mina studieår vid Universitetsfilialen i Örebro, såg en gammal lärare, som jag hade beundrat under gymnasietiden, gå i ett demonstrationståg mot USA och skandera, ”Vad säger Nixon? Nixon säger fred. Vad gör Nixon? Nixon bombar ned.” Jag har ett starkt minne av hur oerhört ledsen och besviken jag blev. Jag blev till och med äcklad. Plötsligt kände jag mig fullständigt främmande för denne lärare, som hade betytt så mycket för mig under skoltiden. Det som väckte min besvikelse var inte att han demonstrerade mot krig. Det var den intellektuella nivån på demonstrationen som gjorde mig ledsen. Som om det skulle vara så enkelt som att USA var de onda och Nordvietnam var de goda. När Nordvietnam så småningom intog Sydvietnam följde politiska polistrupper efter den framryckande armén. Deras uppgift var att avliva alla lärare, läkare etc, dvs alla intellektuella. Motivet var att dessa skulle kunna försvåra kommunistifieringen av Sydvietnam.

Det är dessa Maoläsande, CheGuevaraaffischerande, antidemokrater från 70-talet som idag har makten på svenska media och kulturinstitutioner. Inte konstigt att debattklimatet är som det är.

Visste du....

2011-10-11T15:18:00.003+02:00

...att ca 950 miljoner barn aborterades mellan 1922 och 2010 (i hela världen)?

... att var femte minut så dödas en kristen för sin tro någonstans i världen (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/var-femte-minut-dodas-en-kristen-for-sin-tro_6541085.svd)?

När det gäller kristna martyrer så sker dessa mord i framför allt muslimska och kommunistiska länder. Kanske inte så konstigt att islamister och kommunister går hand i hand under demonstrationer mot Israel, den västerländska kulturen etc. Ondskans brödraskap! The Dark Force.

Från livstidsdömd till livstidsberömd

2011-10-07T00:19:00.013+02:00

Igår när jag zappade genom mina TV-kanaler och kom till TV4 så satt Annika Östberg där i bästa TV-soffan och samtalade med någon av Godhetskörens medlemmar. Jag zappade snabbt vidare. Flera gånger den sista tiden har samma sak inträffat. Det är uppenbart att Annika Östberg håller på att etablera sig som kändis i vårt land.

Hon har precis kommit ut med en bok, Ögonblick som förändrar livet, som mötts av översvallande recensioner i samtliga media jag tagit del av. Svenska Dagbladet hade den 2/9 2011 en lysande recension med titeln ”Fritt från hyckleri”, där Håkan Arvidsson bl a skriver ”Efter 28 år i amerikanskt fängelse har Annika Östberg något väsentligt att berätta, och hon gör det rättframt och utan tillrättalägganden”.

Boken kommer säkert att ge henne stora inkomster. Kanske får hon Nobelpriset i litteratur så småningom och givetvis också Nobels fredspris (någon sade nyligen om det sistnämnda, ”Nobels fredspris dog genom Yassir Arafat och begravdes genom Barrack Obama” – mina intelligenta läsare förstår givetvis hur detta skall tolkas).

Men inte nog med att hon gjort debut som författare. Hennes liv skall nu bli film. Den 16/8 2011 kunde man i SvD läsa:

Annika Östbergs liv blir film. För filmmanuset om den livstidsdömda svenskan svarar skådespelerskan Lisa Linnertorp som också kommer att spela rollen som Östberg.

Och i DN samma dag:

DN kultur

Annika Östberg-fallet

Fängelseliv blir biofilm
Annika Östbergs öde fortsätter att intressera. Nu kommer hennes egen bok, många vill höra henne föreläsa – och nu förbereds långfilmen om hennes liv.

Östberg har till och med i vissa media jämförts med Davit Isaak (den svensk-eritreanske journalisten som sitter i eritreanskt fängelse sedan 10 år tillbaka). Skillnaden mellan dem är dock avgrundslik. Östberg satt i fängelse för brott hon begått, där hon varit med om att skada och döda andra människor. Isaak är en frihetskämpe som sitter i fängelse för att han arbetat för sitt folks frihet från förtryck. Han är en hjälte. Hon är en skurk. Han är möjligtvis värd Nobels fredspris. Annika Östberg är det definitivt inte.

Jag ber att än en gång få citera Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet den 9/4 2009:

Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet. Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra. Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt. Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco. Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom. När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok. Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering. Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut. I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.….. Leif G W Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

(hela krönikan kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4861291.ab)

När det gäller det tidigare dråpet, där hon var ensam gärningsman, verkar det osannolikt att Aftonbladet skulle våga publicera ett sådant påstående utan att ha något på fötterna. Det skulle kunna leda till ett stort skadestånd för Östberg om Aftonbladet har fel. Självklart finns utredningsprotikoll och domstolshandlingar i USA som styrker det Aftonbladet säger. Den citerade artikeln finns fortfarande kvar på Aftonbladets hemsida, vilket visar att de fortfarande står för dess innehåll.

Ärligt talat förstår jag ingenting. En person som har suttit av ett straff för begångna brott står inte på plus, utan är nollställd. Att man avtjänat sitt straff (och möjligen sonat sitt brott) gör en inte till hjälte. Men i den svenska, intellektuella elitens ögon tycks det som att man är hjälte bara för att man suttit i amerikanskt fängelse. Får man tro Godhetskören så är i princip alla fångar i USA antingen oskyldiga eller dömda till orimliga straff. Jag tror ju (i varje fall hoppas jag) inte att någon som suttit i exempelvis ett norskt fängelse för medhjälp till polismord skulle få hjältestatus i Sverige.

Annika Östberg transporterades hem i chartrat plan till en kostnad av över 600 000 kr. Hon har behandlats som en celebritet sedan hon kom till Sverige och kommer säkert att göra karriär och bli multimiljonär. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Hennes bok heter Ögonblick som förändrar livet. Jag antar att det avser ögonblick som förändrade Östbergs liv. Men om vi höjer blicken lite och tittar utanför hennes lilla värld, ser vi också ögonblick som förändrade andra människors liv. Richard Helbush, den polisman som Östberg var med och mördade, fick definitivt sitt liv förändrat på ett ögonblick. Hustrun och döttrarna till Helbush fick också sina liv förändrade på ett ögonblick. Östberg är inte bara ett lidande offer för olyckliga omständigheter. Hon har själv skapat lidande och offer bland oskyldiga människor. Att glömma bort eller bortse från detta är oacceptabelt.

Hon säger sig ha blivit kristen i fängelset. Jag har läst några saker hon skrivit om detta och för mig låter hennes religiösa tankar mer som hämtade från New Age än från den kristna tron. Det handlar mest om allmänna tankar om någon icke specificerad Gud. Hade hon verkligen fått möta Jesus, tror jag att hon hade uttryckt sig annorlunda (nu har jag inte läst hennes bok så det är ju möjligt att hon där ger ett annat intryck). Då hade hon inte tigit om det tidigare mordet utan känt ett behov av att lägga alla kort på bordet. Nu säger hon att hon känner sig förlåten av Gud. Bra för henne! Men hade hon sett in i Jesu kärleksfulla ögon, den Jesus som också älskar hennes offer, så hade hon nog talat betydligt mer om sin personliga skuld till offren och deras anhöriga. Då hade hon inte så likgiltigt konstaterat att hon är förlåten, som om det inte fanns något mer att säga om saken. Som om allt skulle ställas till rätta i och med att hon känner sig förlåten. Om hon låtit Jesus förvandla sitt liv, tror jag dessutom att hon i direktsändning kanske hade sagt någonting i stil med, ”Det finns en sak som ger mig obehag. Ni behandlar mig som om jag är någon slags celebritet. Jag tycker detta är helt fel. Ni struntar helt i mina offer. Mitt straff var rättfärdigt och nu har jag sonat det jag gjort. Men det gör mig inte till någon hjälte.” Då hade hon kunnat påverka människor på ett positivt sätt. Fått dem att tänka efter. Då hade hon vänt det hela till något bra och då hade jag respekterat henne och verkligen trott på att hon blivit frälst. Nu ställer jag mig tvivlande.

Om Östberg verkligen har blivit en sann kristen, förväntar jag mig att hon skänker en del av de miljoner hon nu kommer att tjäna till sina offers efterlevande. Och att hon använder sina pengar för att resten av livet göra goda gärningar (starta barnhem i Brasilien etc). Detta kallar kristendomen för botgöring. Skulle något sådant ske, ja då skulle jag vara beredd att tro på hennes pånyttfödelse.

Förmodligen dröjer det inte länge förrän Annika Östberg får en egen TV-show och sedan vet ju ingen hur långt hon kan gå. Kanske blir hon statsminister så småningom. Inget skulle förvåna mig. Eller också tröttnar media med tiden på henne och hon försvinner in i glömskans dimmor. Den möjligheten finns ju också.

Det som stör mig är hur Godhetskören instinktivt alltid tar ställning för gärningsmännen mot deras offer (om inte offren är invandrare eller palestinier eller vänstersympatisörer, då det omvända gäller). Hade Godhetskören varit det minsta trovärdig, hade Östbergs offer nämnts på ett seriöst sätt. Varför får de inte sitta i TV-soffan och berätta om hur det känns att plötsligt förlora sin pappa/make och det trauma detta medför? Det är som att Östbergs offer inte ens existerar (precis som att Förintelsens offer inte existerar i Förintelseförnekarnas värld).

En kristen broder som var lite sur på att jag uttryckte mig negativt om Östberg i en tidigare blogg, berättade att han och hans bönegrupp brukade be för henne (när hon fortfarande satt i amerikanskt fängelse) och att de vid ett tillfälle skickade en julhälsning till henne, där de uttryckte sitt stöd och berättade att de bad för henne. De fick ett vänligt tackbrev. Då jag ställde frågan om de också brukade be för hennes offers anhöriga och om de skickat julkort till den mördade polismannens döttrar, där de uttryckte sin sympati och sitt stöd, fick jag nekande svar på båda dessa frågor. Den kristne brodern höll dock med mig i min kritik. Han erkände att det var fel att endast stödja Östberg. Och det gladde mig givetvis. Han var en rättfärdig man. Alla kan vi göra fel och ibland tänker man inte på vad man gör. Eller man ser inte helheten utan bara en del av hela sammanhanget.

Problemet är att medlemmarna i Godhetskören aldrig någonsin skulle erkänna att deras ensidiga stöd av Östberg, och deras totala, hundraprocentiga likgiltighet för hennes offer, är orättfärdigt. För dem existerar inte offren eller deras anhöriga. Och speciellt inte när dessa är amerikanska medborgare. Då är de per definition onda och inte värda någon medkänsla. Amerikanska offer är i kulturelitens ögon icke-människor (ungefär som foster i dagens Sverige och judar i gårdagens Nazityskland).

Det finns före detta brottslingar som reser runt på ungdomsgårdar och i skolor och berättar om sitt liv för att rädda ungdomar från att själva hamna på samhällets skuggsida. En del av dessa brottslingar drivs till detta av en nyfunnen kristen tro, som motiverar dem att vilja hjälpa andra. Det skulle kännas mer trovärdigt om Annika Östberg på liknande sätt ville engagera sig i ungdomar på glid i stället för att arbeta på sin egen karriär som kändis. Men vem vet, det kanske kommer. Då skall jag ta tillbaka det negativa jag skriver om Annika Östberg. Min kritik av kulturelitens likgiltighet för hennes offer står dock fast.

Jag påstår inte att jag är en bättre människa än Östberg. Hade jag i min ungdom hamnat i fel sällskap, hade jag kanske gjort lika hemska saker som Annika Östberg. Det är inte det min kritik handlar om. Inte heller störs jag rent principiellt av att Östberg är med i TV eller att hon har skrivit en bok. Det som stör mig är den totala likgiltighet som media och kultureliten uppvisar gentemot hennes offer, samtidigt som man gör henne till en kändis, ja nästan en idol. Det är inte Annika Östberg jag i första hand betraktar som ond. Det är mediafolket och kultureliten jag anser vara onda! De är riktigt, riktigt onda! Djävulskt onda! Sataniskt onda! Jag kan ha en viss förståelse för att Annika Östberg surfar på framgångsvågen efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv i fängelse. Men jag kan inte förstå de intelligenta, välutbildade människor som skapat den våg på vilken hon surfar. Men jag antar de drivs av sitt hat mot USA.

Jag undrar hur döttrarna till den mördade polismannen skulle reagera om de fick reda på att deras pappas mördare idag är superkändis och idol i Sverige? Måtte de aldrig få reda på detta!!! Det skulle riva upp alla gamla sår och orsaka dem en oerhörd smärta.

Liknande moraliska diskrepanser kan man se i många andra sammanhang. Svenska media skriver gärna om palestinier som sitter i israeliska fängelser. Precis som när det gäller USA så är man i kulturelitens ögon automatiskt oskyldig om man sitter i ett israeliskt fängelse. När palestinska fångar t ex hungerstrejkar uppmärksammas detta av många media. Men när det gäller den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit är man tyst. Dödstyst. Precis som när man går på cirkus. ”Får jag be om stöööörrrrssstttaaaa möööjliga tystnad!” säger cirkusdirektör Hamas och alla västerländska media lyder omedelbart. Shalit kidnappades den 25/6 2006 av Hamas och har sedan dess hållits fången av dem (dvs i mer än fem år). Detta bryter mot all internationell lag. Men aldrig tar Jan Guillou eller Matthias Gardell eller Henning Mankell till orda i denna sak. Internationell lag används gärna mot Israel men sällan eller aldrig mot den palestinska sidan. Personligen är jag övertygad om att Shalit är död sedan länge (Jag kan inte erinra mig att Israel någonsin fått tillbaka kidnappade soldater levande, utan de levereras i bodybags eller kremerade – det senare för att man inte skall se spåren av tortyr). Tänk om våra självutnämnda godhetsapostlar tillämpade sin godhet på Gilad Shalit och satte press på Hamas! Men det lär vi nog aldrig få se. Ondskans brödra- och systerskap känner igen och stöder de sina!

Svenska och norska krigsfartyg – serviceflotta för somaliska pirater?

2011-10-03T23:00:00.029+02:00

Då och då får jag mail från arga ateister/vänsterfolk/Godhetskörmedlemmar som skriver ungefär så här, ”När jag läser på din blogg och hemsida blir jag så upprörd att jag nästan inte kan andas. Det blir alldeles svart för mig och jag känner mig så frustrerad att jag inte vet vart jag skall ta vägen.” Och visst, så kan man reagera ibland. För ett par veckor sedan fick jag själv uppleva denna känsla.

Jag tittade på ett program på någon TV-kanal (kommer ej ihåg vilken). Det handlade om piratjakt i Adenviken utanför Somalia. Man fick bl a följa livet ombord på två fartyg i området; dels ett norskt handelsfartyg och dels den norska fregatten Fridtjof Nansen. Krigsfartygets uppgift var att skydda handelsfartyg från att bli kapade och att ”jaga” och infånga pirater. I programmet fanns också en lång intervju med en piratledare, gjord i dennes piratnäste. ”Jaha, det var intressant att höra kapten Svartskägg berätta om sitt spännande liv och sina intressanta minnen.”

Piratledaren försökte på olika sätt ursäkta, eller kanske snarare motivera, sin verksamhet med att de multinationella fiskeflottorna hade dammsugit Somalias (sedan urminnes tider) fiskevatten från all fisk, och att somalierna nu var tvungna att bli pirater för att överleva, när deras normala inkomstkälla tagits ifrån dem. Jag ursäktar inte på något sätt dessa fiskeflottor från Japan, Ryssland, Kina etc, som ansvarslöst fiskar ut bestånden i olika havsområden (om detta gäller Adenviken vet jag inte – det kan ju i det här fallet handla om att piraterna försöker ursäkta sin verksamhet och vet att media omedelbart ställer sig på deras sida så fort de bara nämner det magiska ordet ”multinationell”). De fiskeflottor, oavsett vilket land de kommer från, som enbart ser till kortsiktiga vinster (ungefär som rövardirektörerna i Europa och USA), och skapar ekologiska katastrofer, är brottslingar som skall straffas mycket hårt för sin verksamhet.

Efter att jag lagt upp denna artikel fick jag följande kommentar från en av mina läsare:

Såg en intervju med författaren [Jay Bahadur] till Pirates of Somalia som faktiskt levde med piraterna i några år. Enligt honom så finns det en stor PR-maskin för piraterna och en av de saker som de ständigt basunerar ut är att just pga fisket så måste de försörja sig så här. Emellertid så är det enligt författaren rent historiskt inte sant att fisket har utgjort en stor del av Somalias ekonomi, utan det var den förre diktatorn, som var leninist-marxist, som i ett försök att strukturera om hela samhället tvångsförflyttade människor till fiskebyar. I början så fanns det ett korn av sanning i påståendet, men det har eskalerat långt bortom det sedan länge.

Oavsett hur det nu förhåller sig med utfiskandet så kan piratdåd inte på något sätt ursäktas. Pirater måste straffas mycket hårt. Den danska seglarfamilj med flera barn som suttit som gisslan under lång tid, och nyligen släpptes fria efter att piraterna fått sin lösensumma på miljontals kronor, kan knappast lastas för kinesisk utfiskning av Adenviken. Vem vet vilken skada barnen tagit av fångenskapen. Och oavsett utfiskning eller ej, så har många sjömän mördats och lemlästats (t ex fått sina ögon utstuckna) av somaliska pirater. Ingenting kan ursäkta sådana illdåd (Enligt Reuters har 62 sjömän dött utav 3 500 som tillfångatagits under en fyraårsperiod, genom att de mördats eller begått självmord eller genom svält. Många sjöman är traumatiserade efter frigivningen – Wikipedia).

Piraterna får lösensummor på tiotals miljoner dollar för varje kapat större handelsfartyg. Det är ren business. Och en synnerligen lönsam sådan. Har man funnit en inkomstkälla som ger den typen av enorma inkomster kan man förstå att de fortsätter sin verksamhet. Även om jag nu tycker det de gör är fel, och även om jag anser att alla dessa pirater skall dömas till mycket, mycket stränga straff, så är det inte piraterna i sig som får mig att gå i taket.

Programinslagen från det norska handelsfartyget visade hur man tänkte försvåra eventuella piratattacker. Det första var att hålla så hög fart som möjligt. Eftersom det är ganska stora vågor i området, kan inte piraternas små båtar komma upp i någon högre fart (oavsett hur starka motorer de har) och de har därför svårigheter att komma ikapp snabbgående stora handelsfartyg (dessa påverkas inte lika mycket av vågorna som piratbåtarna). Dessutom bogserade man grova trossar med invävda vajrar som hängde ned i vattnet längs fartygets sidor. På grund av vågorna och farten kastades dessa trossar våldsamt omkring och för en mindre båt kan dessa trossar göra det omöjligt att komma tillräckligt nära handelsfartygets sida så att man kan borda. Vidare hade man riggat upp slangar längs sidorna, kopplade till högtrycksånga från maskinrummet. Om piraterna skulle försöka ta sig ombord, planerade man att sätta på ånga och skålla dem (högtrycksånga kan ha en temperatur på 400 grader). Som kronan på verket hade man satt utliggare från relingarna runt hela fartyget och förbundit dessa med taggtråd. Så helt lätt skulle det nog inte vara att ta sig ombord på ett sådant fartyg. På stora handelsfartyg ligger däcket dessutom kanske 10 m eller mer ovanför vattenytan . Huruvida somaliska pirater lyckats kapa något fartyg, som riggat sådana försvarsanordningar, framgick inte av programmet.

Men nu skall jag berätta vad som triggade min adrenalinkick.

I programmet fick man följa hur Fridtjof Nansen (den norska fregatten) uppbringade en piratbåt med ett tiotal personer ombord. Fregatten lade sig någon kilometer bort och piratbåten bordades av soldater från två kulsprutebeväpnade s k RIB-båtar (en snabbgående och sjövärdig båt som är en kombination av gummibåt och plastbåt – sådana används t ex ofta av olika länders sjöräddningsorganisationer). Piraterna stod eller satt i sin båt med händerna i vädret (de vet precis hur långt de kan gå och de vet att de inte kan vinna en väpnad konfrontation med de europeiska krigsfartyg som finns i området – vi har för övrigt också en svensk korvett där). Vid genomsökningen av piratbåten hittade man automatvapen och ammunition i stora mängder samt änterhakar och stegar, dvs en utrustning man förväntar sig att hitta på en piratbåt (men inte på en fredlig fiskebåt). Allt detta beslagtogs. Men vad skulle man nu göra med piraterna? De hade ännu inte begått något piratdåd (i varje fall inte den här gången). De hade visserligen jagat ett handelsfartyg, som därför hade sänt ut ett nödanrop till det norska krigsfartyget, vilket således hade räddat handelsfartyget. Men piraterna hade inte kommit så nära att de börjat skjuta på handelsfartyget. Befälhavaren på Fridtjof Nansen ansåg att det skulle vara omöjligt att få piraterna fällda inför en domstol (normalt sker dessa piraträttegångar i Kenya och endast ett litet, litet antal pirater har hittills dömts – däremot är givetvis det hela en synnerligen lukrativ inkomstkälla för kenyanska advokater) och beslöt därför att släppa piraterna men inte återlämna deras piratutrustning (bara det var ju fantastiskt – vilken handlingskraft och initiativförmåga hos norrmännen – jag hade faktiskt förväntat mig att de skulle få tillbaka sina vapen och allting annat, och att norrmännen skulle gjort vapenvård åt dem – vapen tenderar att rosta snabbt i den här miljön och rostiga vapen duger inte när man skall kapa fartyg).

Bara att piraterna släpptes fick det att koka i mig – jag som är gammal sjöman, och sjömän anser att man skall göra processen kort med pirater. Men nu kommer vi till det riktigt smaskiga. Det som nästan fick mig att drabbas av en psykos. Man kunde inte bara låta piraterna ta sig tillbaka till piratnästet så där utan vidare. Först måste man försäkra sig om att de tryggt skulle komma tillbaka till sin bas utan att det skulle gå någon nöd på dem. Tänk vilken omsorg! Jag har sett andra, liknande program, där man försett piraterna med bränsle och lagat deras motor om den varit trasig. Kanske behövdes detta inte den här gången. Men nu körde man ombord högar med landgångar (alltså mackor – riktigt smaskiga sådana) och grillad halalslaktad (dvs slaktad enligt islamsk ritual) kyckling. Allt såg mycket gott ut. Och det var inte lite kyckling de fick. Det var stora berg! Och inte nog med det. Piraterna, som förmodligen inte var med när Gud delade ut intelligensen, var inte säkra på att hitta hem igen. Så man sände ombord en navigatör från det norska krigsfartyget, vilken programmerade deras gps (eller kanske fick de en gps av norrmännen) så att de skulle hitta tillbaka till sin bas. Och så vinkade norrmännen av de leende piraterna. ”Vi ses snart igen. Hej då!”

Ärligt talat, dessa pirater kan ju inte tro att vi européer är riktigt kloka i huvet. När de sitter där hemma i piratnästet och berättar om sitt senaste äventyr, och hur krigsfartyget som skulle jaga pirater försåg dem med mer mat än de kunnat drömma om och till och med hjälpte dem med navigeringen hem, så pickar de sig antagligen i huvudet för att visa vad de tycker om vår intelligens. Och jag har full förståelse. Det är nästan så att jag hyser mer sympati för piraterna, som jag i alla fall kan förstå rent logiskt. De har ju en synnerligen lönande affärsidé. Det norska krigsfartygets agerande kan jag däremot inte förstå. Dvs jag kan förstå att de är begränsade av diverse olika restriktioner (från EU, NATO och internationella lagar). Men det är dessa restriktioner jag inte kan förstå. Endast en döende kultur, som inte längre har någon vilja att försvara sig, skulle stifta sådana lagar.

Jag var så upprörd när jag sett programmet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen (ungefär som när man ätit en för stark Vindaloo på en indisk restaurant och i desperation försöker allt för att släcka branden i halsen och magen). Det var nästan att jag började slå sönder saker i lägenheten för att avreagera mig.

Några officerare på det norska krigsfartyget intervjuades och man såg hur snällistiskt hjärntvättade de var. De hade förmodligen gått alla de där politiskt korrekta snällhetskurserna (jag misstänker att man även inom försvaret – både i Norge och Sverige – idag ägnar mer tid åt genusvetenskap och minoriteters rättigheter än åt vapenlära och taktik och sådana saker). De uttalade alla de rätta formuleringarna typ, ”Det är inte piraternas fel, de har inget annat alternativ. Vi måste förändra deras situation.” Etc, etc. Här fick man verkligen se Godhetskören i all sin självgodhet. Man kunde riktigt se hur imponerade de norska officerarna var av sin egen och sina kollegors godhet när de uttalade alla de magiska ord som anses garantera att man tillhör de godas skara. Samtidigt, när sjömännen på det norska handelsfartyget fick reda på att piraterna släppts, så blev de fullständigt ursinniga. Det är ju de som kommer att få betala priset för den norska fregattens mesighet. Jag tror inte de fick veta att piraterna försetts med mat och att man hjälpt dem med navigeringen hem. Tur var väl det. Då hade nog de stackars sjömännen dött av akut högt blodtryck.

Det skulle verkligen vara intressant att sitta med vid matbordet i piratnästet och höra deras berättelser om dagens händelse. Det är möjligt att de norska officerarna tror att piraterna blir vänligt inställda till dem på grund av deras stora ”humanitet”. Jag misstänker att det är precis tvärtom. De väcker nog bara förakt från somaliernas sida.

Dessutom, genom att släppa piraterna och se till att de tryggt kommer hem igen till piratbasen, garanterar man att dessa pirater någon vecka senare är tillbaka i området med nya vapen och nya änterhakar för nya kapningsförsök. Och de sjömän som då dödas eller skadas har norska marinen att tacka för detta. Varje krigsfartyg i området som släpper pirater på det här sättet är indirekt skyldiga till de brott, inklusive mord, som dessa pirater senare begår. De europeiska krigsfartyg som skulle jaga pirater har i stället blivit servicefartyg för piraterna. Varför inte ta steget fullt ut och hjälpa piraterna vid deras piratdåd? Krigsfartygen har ju kanoner och inte ens de handelsfartyg som har beväpnade vakter ombord kan stå emot en sådan motståndare. Och sedan kan ju norska och svenska marinen dela bytet mellan sig och piraterna. Då skulle kostnaden för de militära insatserna försvinna.

Har man en svensk fritidsbåt, och befinner sig i svenska farvatten, kan man prenumerera på båtburen service genom bl a något som heter Trossen (det finns flera andra sådana tjänster), vilken man får tillgång till som medlem i Svenska Sjöräddningssällskapet. Får man motorstopp eller slut på bränsle eller råkar ut för andra problem när man är till sjöss, ringer man bara Sjöräddningssällskapet och så kommer en båt och hjälper en. Fixar till motorn eller hjälper till att ställa in gps:en om man inte klarar det. Tänk att de somaliska piraterna har tillgång till samma utmärkta service i Adenviken (ja ännu bättre service, eftersom de till och med får mat) utan att det kostar något! Och tänk att Europa skickat stora, dyra krigsfartyg runt halva jorden för att serva pirater i Adenviken med mat, vatten, bränsle, motorreparationer, hjälp med navigation och allt annat smått och gott som en sjöfarare kan behöva. Vilken generositet! Jag undrar om något sådant förekommit tidigare i mänsklighetens historia.

Fick jag bestämma skulle man rikta en kanon ned i varje piratbåt man ser och fyra av. Och så är man av med ett tiotal pirater. Ett par sådana incidenter och alla piratdåd skulle upphöra. Punkt slut. Nu menade man i programmet att det fanns starka krafter i Europa som inte vill ha slut på piratdåden, eftersom de tjänar grova pengar på dessa (försäkringsbolag, säkerhetsföretag som förser fartyg med beväpnade vakter etc gör, enligt vad som påstods i programmet, miljonvinster på de somaliska piraterna).

Att vara snäll är en sak. Att i kärlek göra goda gärningar är inte nödvändigtvis exakt samma sak. Alla visste vad Moder Théresa stod för. Hon kompromissade inte och hotade någon den vision hon hade fått från Gud så stod hon fast vid sin vision. Hon blev som en fyrbåk för sanning och godhet och inte utan skäl fick hon Nobels fredspris. Men det som de europeiska krigsfartygen sysslar med i Adenviken är inte godhet á la Moder Théresa, det är menlöshet och ynklighet. Och innebär dessutom att de pirater man släpper fria kommer att begå nya piratdåd. Sjömännen man skall skydda blir rasande när de får veta hur väl piraterna behandlas och dessutom kanske dessa sjömän sedan mördas av de pirater som nyss släpptes fria. Och somalierna kommer att hysa alltmer förakt för de europeiska krigsfartygen och blir antagligen fräckare och fräckare (läs gärna Wikipedias artikel om somaliska pirater).

I sann kärlek finns ett patos för det som är rätt och rättfärdigt och sant. Den sanna kärleken böjer sig inte för ondskan. De europeiska krigsfartygens agerande i Adenviken har inget med kärlek att göra – det är bara äckligt och motbjudande.

Apropå ynklighet så lyssnade jag i morse på Ring P1. Där berättades (jag kom in mitt i samtalet så jag fattade inte hela sammanhanget) om en kvinna som blivit misshandlad på tunnelbanan av ungdomar och medpassagerarna hade bara tittat bort och låtsats som de ingenting såg. Vilken äcklig, vidrig, stinkande ynklighet!!!!!! Det är ju ofattbart. Numera är jag gammal och skulle antagligen åka på stryk om jag försökte ingripa om jag såg något sådant här. Men när jag fortfarande var i min krafts dagar ingrep jag många gånger när jag såg folk bli misshandlade. Och så var det på den tiden. Att ungdomar, helt öppet i en tunnelbanevagn full av folk, skulle överfalla resenärer var helt enkelt otänkbart på den tiden. Men idag är folk så ”snälla”. Fast de är inte alls snälla. De är fega och inget annat! Ynkliga!

Ibland brukar jag titta på det engelska bilprogrammet Top Gear, som sänds på flera kanaler. Jag gillar humorn där. Ibland säger programledarna ofattbart politiskt inkorrekta saker, som får mig att rysa av välbehag. I sista programmet jag såg så handlade det om vägmärken i England. Det framkom att de engelska vägmärkena designades för ganska många år sedan av totalt 5 personer. Det är ju fantastiskt. Bara 5 personer! En av de tre programledarna, Jeremy Clarkson, som vågar säga det mesta, ställde sig den retoriska frågan hur många personer det skulle gå åt idag för att designa Englands alla vägmärken (om man nu ville förnya dem). Clarkson gissade på en miljon människor. När det gällde skylten som varnar för skolbarn (som är ganska lik den svenska och föreställer en pojke och en flicka som håller varandra i handen) förmodade han att det skulle krävas 5000 personer för att designa enbart denna skylt. Bara att bestämma om flickan på skylten skulle ha niqab eller sari eller mer europeiska kläder etc, etc, skulle antagligen ta åratal, eller kanske decennier, där de genusvetenskapliga institutionerna och diskrimineringsombudsmännen och hundratals andra organisationer skulle vara remissinstanser. Och att ha en pojke och en flicka kan ju tolkas som att man underförstått menar att heteronormen är självklar. Kanske skulle man ha två pojkar som håller varandra i handen. Etc, etc, etc. Även detta kräver åratal av diskussioner och remissrundor (jag återger inte exakt det Clarkson sade utan jag spinner själv vidare på temat).

Jag är helt övertygad om att Clarkson har rätt (även om han överdriver något för effektens skull). Och här ser vi vad som så småningom sker i en demokrati som styrs av politisk korrekthet (dvs en totalitär demokrati). Till slut har dumheten och den politiska korrektheten blivit så total att all handlingskraft är borta och alla diskussioner handlar om meningslösa detaljer. Samtidigt som den organiserade brottsligheten, börshajarna, motorcykelgängen, aggressiva invandrargrupper etc flyttar fram sina positioner utan att samhället kan göra något. Och så urholkas demokratin alltmer.

Jag fruktar, baserat på bl a det jag tar upp ovan, att den Västerländska kulturen är dödsdömd (vilket jag påpekat många gånger tidigare). Handlingsförlamningen (som gör att man vare sig reagerar eller agerar och om man någon gång gör detta så är det kraftlöst och menlöst), den politiska korrektheten (som omöjliggör rationella beslut), fegheten (som gör att de onda människorna i samhället favoriseras på de godas bekostnad), ynkligheten (som gör att alla förändringar blir kosmetiska), dumheten (som är grädden på moset) blir bara värre och värre. De nivåer av dumhet etc som redan har uppnåtts överstiger med råge allt vad jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Och inget tyder på att dumhets- och feghetsaccelerationen håller på att avta. Tvärtom så tycks det hela eskalera allt snabbare. Nu har ju genusforskarna kommit fram till att det inte finns några kön. Undrar vad nästa stora upptäckt kommer att vara?

Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? (Job 6:6)

”11-åringen” – igen och igen och igen och…

2011-09-30T16:19:00.020+02:00

Det tycks aldrig ta slut när det gäller ”11-åringen” som för några månader sedan avvisades på Kumla Station från ett av SJ:s regionaltåg. Egentligen har jag väl redan sagt det jag vill säga i ämnet. Men nu har senaste numret av SEKO SJ Nytt (en tidning för SEKO-medlemmar som är anställda på SJ – tidskriften kan endast läsas av registrerade medlemmar, varför jag länkar till PI som har tidskriften på sin sida) en intressant artikel där man motiverar varför man valde att försvara sin medlem (dvs den konduktör som avvisade den s k ”11-åringen” och sedan fick löpa gatlopp i svenska media). Artikeln (som finns på sidan 8 och framåt) ger dessutom ger lite mer intressanta detaljer kring vad som utspelade sig på tåget. Vi kan bl a läsa:

Varför valde vi då att försvara vår medlem? Den främsta anledningen är att den bild vi fick av vår medlem var en helt annan än den förhärskande mediebilden. Vi uppfattade vår medlems beskrivning som väldigt trovärdig. För oss som jobbar fackligt är det en självklarhet att alltid finnas till hands för våra medlemmar, även när det blåser ordentligt. Det är inte vår uppgift att döma. För vår del kändes det nödvändigt att försöka få lite balans i den ensidiga debatt som fördes på sociala medier och i press, radio och tv [heder åt SEKO för att de har en sådan rättfärdig inställning].

Vi hade uppfattningen och har fortfarande uppfattningen att vår medlem gjort en korrekt bedömning i den situation som gällde ombord på tåget. Även polisens talesman har i media bekräftat uppgiften att flickan mycket väl kan vara äldre än den uppgivna åldern och att händelsen fått alldeles för stora proportioner i media.

SEKO har i samband med händelsen haft regelbunden kontakt med medlemmen och även deltagit i möten med SJ på vilka händelsen har diskuterats inklusive hur medlemmen på bästa sätt kan komma tillbaka som ”människa” och i tjänst ombord på tågen igen. Under mötena har det framkommit uppgifter som om de presenterats för media med stor sannolikhet väldigt snart hade vänt debatten i media [fetstil tillagt av Krister].

(SEKO motiverar också på sin blogg varför man valde att försvara sin medlem).

Observera formuleringen ”SEKO har i samband med händelsen haft regelbunden kontakt med medlemmen och även deltagit i möten med SJ på vilka händelsen har diskuterats inklusive hur medlemmen på bästa sätt kan komma tillbaka som ”människa” och i tjänst ombord på tågen igen.” Av detta kan vi utläsa att medlemmen ännu inte kunnat återgå i tjänst, två månader efter händelsen, och att vederbörande fortfarande mår mycket dåligt (varför skulle man annars skriva ”hur medlemmen på bästa sätt kan komma tillbaka som ’människa’”?

Jag har ju fått en del kritik för att jag ”angriper” en stackars 11-åring som givetvis är vit som snö och definitivt inte har försökt åka gratis eller gjort något fel överhuvudtaget. Visst har jag uttryckt tvivel på flickornas berättelser i media, men i det här fallet står två människors väl och ve mot varandra. En ”11-åring”, som kanske inte är 11 år och som kanske inte heller är vit som snö (man är inte oskyldig eller har rätt bara för att man är invandrare) mot en konduktör som kanske bara gjort sitt jobb och som nu mår dåligt och kanske aldrig kan komma tillbaka igen till sitt arbete. Skulle man då inte ha rätt att även ge konduktörens syn på saken? Även de mest ruggiga mördare har ju en försvarsadvokat. En sak har alltid har två eller ännu flera sidor. Det måste även gälla i detta fall! Eller hur?

Av artikeln i SEKO SJ Nytt framgår att den massmediala bilden av själva händelserna på tåget är så fel som den bara kan bli. De fakta som SEKO fått fram hittills och som redovisas i artikeln, visar klart och tydligt att personalen ombord gjorde sitt jobb och inget annat. Man skriver:

Tåget var en dubbeldäckare och mellan Örebro och Örebro S viserar tågmästaren biljetterna hos passagerarna som sitter på undervåningen [så där hade jag fel när jag i en tidigare artikel trodde att tiden mellan Örebro C och Örebro S var för kort för att man skulle påbörja en biljettkontroll på den sträckan – Kristers kommentar], för att sedan direkt efter avgång från Örebro S direkt gå upp till övervåningen för att visera nytillkomna resande.

Tågmästaren ser en kvinna (22-åringen) som sitter och sover där det nyss hade suttit ett par som gick av vid Örebro Södra och väcker henne (somnade väldigt fort) och ber om biljett [bara att 22-åringen sitter och sover gör mig misstänksam – normala människor väntar till biljettkontrollen innan de slappnar av – Kristers kommentar]. Hon säger att hon ska köpa en biljett till Herrljunga vilket hon även gör.

På soffan direkt bakom denna kvinna sitter ännu en till nytillkommen resenär (”11-åringen”) som tågmästaren frågar efter biljetten hos. Denna resenär svarar först inte utan tittar bara på tågmästaren, trots flera försök till att får reda på vart hon tänkt resa och om hon är villig att köpa en biljett. Efter en stund svarar resenären att ”biljetten är borta” utan att tala om vart hon tänkt resa [hon kan således svenska – Kristers kommentar]. Under tiden tågmästaren försöker lösa sina arbetsuppgifter sitter 22-åringen på sätet framför soffan. Varför hon inte talade om att 11-åringen var hennes syster och försökte hjälpa henne kan hon bara svara på själv [hade hon bara berättat att den yngre flickan reste tillsammans med henne, hade den yngre flickan åkt gratis, som jag nämnt i tidigare artiklar – kanske insåg hon att konduktören inte skulle tro henne om hon sade att den yngre systern var under 16 år – nu kan det ju också vara så att flickorna inte kände till att personer under 16 år åker gratis tillsammans med en vuxen, men oavsett vilket så handlar det om försök till tjuvåkning och i inget av fallen kan konduktören anklagas för att ha gjort fel – Kristers kommentar].

Tågmästaren bedömer att flickan som fortsätter att vara tyst till att vara minst 15-16 år och ber henne lugnt ta med sig väskan och följa med ner till vestibulen på nedervåningen. Flickan följer med ner och tågmästaren fortsätter med att på nytt försöka prata med henne utan att få något svar. Frågar om hon har pengar så hon kan köpa biljett och ber henne ta fram plånboken. Flickan tar fram plånboken. Där finns det inte pengar så att det räcker till en biljett. Tågmästaren förklarar att det inte är okej att åka tåg utan biljett och säger att det är lika allvarligt som att snatta i en affär. Frågar om hon brukade gå in i en affär och ta grejer utan att betala varpå flickan skakade på huvudet. Tåget närmar sig Kumla och tågmästaren gör ett nytt försök att få reda på vart flickan ska resa. Flickan svarar nu att hon ska till Göteborg [men varför köpte då den äldre flickan biljett till Herrljunga? – Kristers kommentar]. När tåget är framme i Kumla ombeds flickan att stiga av tåget vilket hon även gör.

-----------

I första skedet var beskeden i media att bägge flickorna hade biljett. Sedan ändrades detta till att man köpte dessa på tåget och att tågmästaren sedan avvisade ”11 åringen”. Enligt handdatorns försäljningslogg sålde tågmästare en biljett till 22-åringen (systern), ingen biljett är såld till systern. Under resan till Kumla som tar ca 12 min informerade 22-åringen aldrig tågmästaren om sin yngre syster som satt på sätet bakom henne.

Att den äldre flickan, som således sett konduktören leda bort sin syster, inte larmar tågpersonalen förrän långt, långt senare gör det hela synnerligen misstänkt. Så agerar man inte om man har rent mjöl i påsen. Vi läser vidare i SEKO SJ Nytt:

Tåget fortsätter sedan till Hallsberg där det sker ett personalbyte. Först i Alingsås kontaktar Systern den nya personalen ombord och berättar att hon har en syster med ombord på tåget som ska av där. Själv ska hon fortsätta till Göteborg [observera att Alingsås ligger efter Herrljunga, dvs flickan har således inte gått av i Herrljunga, trots att hennes biljett bara gäller dit – Kristers kommentar].

Enligt uppgifter i media använder 22-åringen hela resan från Hallsberg ner till Göteborg för att leta efter sin syster. Sanningen är alltså att hon inte ger sig tillkänna för tågpersonalen förrän i Alingsås trots att hon köpt en biljett till Herrljunga. (I media har flickorna sagt att de skulle resa till Borås) Först då görs ett utrop efter systern och därefter larmas SJ Trafikledning som i sin tur larmar polis. Larmet till polis försenas alltså med flera timmar pga 22-åringen inte larmar tågpersonalen om att systern saknas. Det finns inga uppgifter som styrker hennes egen berättelse att hon sprungit runt och letat efter systern under resan ner till Alingsås, varken från resenärer eller ombordpersonal [hon visste ju att systern inte fanns på tåget, eftersom hon var närvarande när systern avvisades, så varför skulle hon springa omkring och leta efter systern? – Kristers kommentar].

Uppgiften om att hon kontaktat ombordpersonalen efter avgång Hallsberg stämmer inte. Allt prat om besök i restaurangvagnen mm är inte heller korrekt, eftersom inga restaurangvagnar finns i dubbeldäckarna.

Enligt inte fullt bekräftade uppgifter möttes hon av två män vid ankomst till Göteborg vilket gör det troligt att målet för resan var just Göteborg.

Som sagt, det finns mycket som talar för att de två kvinnorna (snarare än flickorna) försökte tjuvåka till Göteborg. Att låtsas sova (som den äldre systern gjorde) är, tillsammans med att gömma sig på toaletten, de två vanligaste sätten att tjuvåka på tåg. Det tycks överhuvudtaget som att väldigt lite av det som den äldre flickan sagt till media stämmer. Och den undersökande journalistiken lyser som vanligt med sin frånvaro när det gäller invandrare. Den sparar man till intervjuer med troende kristna och andra politiskt inkorrekta personer.

Som jag påpekat tidigare så har mediaversionen av händelsen ändrats flera gånger. Ingen av dessa versioner har gett en logiskt trovärdig förklaring till vad som skedde ombord på tåget, vilket jag diskuterat i flera tidigare bloggar. Versionen ovan är logiskt hållbar och mycket trovärdig. Konduktörens datorlogg utgör ett viktigt faktaunderlag. Om konduktören uppenbart hade behandlat flickan illa är jag övertygad om att flera medpassagerare hade reagerat. En del av dessa hade säkert också kontaktat media. Och att media skulle undanhålla fakta som är negativa för SJ är inte trovärdigt. Tvärtom! Media frossar i allt sådant.

SEKO SJ Nytt skriver vidare:

SEKO SJ har i en formell skrivelse till SJ AB Vd Jan Forsberg begärt att berörd ”kommunikatör” med omedelbar verkan skall befrias från möjligheten att uttala sig i media på uppdrag av SJ AB.

SEKO som facklig företrädare för tågmästaren, valde istället att försvara vår medlem och gick i ett pressmeddelande ut och kritiserade SJ för att de valde sitt varumärke framför sin medarbetare. Ett populistiskt och ansvarslöst agerande, tycker vi.

Det här är så typiskt dagens rövardirektörer, som känner noll ansvar och lojalitet gentemot sin personal. En riktig chef försvarar sin personal. Givetvis skall man inte försvara personal som begår brott eller är lata eller inkompetenta eller illojala mot företaget, men en chef bör ändå ha en grundinställning av att stå på personalens sida. Nu tog SJ-ledningen omedelbart avstånd från konduktörens agerande, utan att egentligen veta någonting, vilket visar vilken grundinställning de har. Dessutom lade man direkt upp ett dokument på intranätet med instruktioner om bl a hur man avvisar folk från tågen (ett dokument som är så listigt formulerat att vad som än händer så har SJ-ledningen ryggen fri). SEKO SJ Nytt igen:

Att sedan SJ hastigt publicerade mer eller mindre för ombordpersonalen okända dokument på intranätet om biljettförsäljning och avvisning gjorde inte saken bättre. Via en snabb muntlig undersökning som SEKO SJ gjort, framkommer att även bland nyutbildat ombordpersonal saknas kännedom om publicerade dokument.

Ynkligt av SJ:s ledning! De är inga riktiga företagsledare. De är bara politiskt korrekta fegisar som är ute efter att ha ryggen fri (plus att sno åt sig så mycket pengar som det bara går, så länge det går – dvs tills de byter jobb och någon annan rövardirektör övertar deras skrivbord och så startar det hela om igen) och offrar precis vad som helst, inklusive sanningen och sin egen personal, för att uppnå detta.

Men, käre läsare, bry dig inte om vad jag skriver. Läs hela artikeln i SEKO SJ Nytt och bilda dig din egen uppfattning! Sanningen gör oss inte fria (den finns ju oberoende av om vi känner till den eller ej). Det är kunskapen om sanningen som gör oss fria. Först när vi blir medvetna om vad som är sant kan vi fatta de rätta besluten och veta vilken sida vi skall solidarisera oss med. Kanske därför som mediaetablissemanget (med vissa undantag) är livrädda för att svenska folket skall få tillgång till vissa Sanningar. Därför sviker alltför många journalister sitt höga kall att vara demokratins försvarare och blir i stället demokratins dödgrävare.

Konspirationsteorier

2011-09-25T22:48:00.005+02:00

På Internet flödar diverse olika konspirationsteorier fritt: Förintelsen har aldrig ägt rum. USA har aldrig landsatt människor på månen, utan allt är inspelat i Hollywood. Det var USA själva som raserade World Trade Center den 11/9 2001 genom sprängladdningar placerade på lämpliga ställen i byggnaderna. Etc, etc. Det tragiska är att så många människor, och speciellt då unga människor, tycks köpa den här typen av teorier. Förklaringen är kanske samma som när det gäller varför ungdomar är mer förkylda än äldre människor. De har ännu inte hunnit skaffa sig immunitet mot olika former av förkylningsvirus. På samma sätt har de ännu inte hunnit få skydd mot tankevirus.

Jag har länge tänkt skriva en artikel om konspirationsteorier och har nu äntligen gjort detta. Eftersom denna artikel inte är tidsbunden utan mer handlar om undervisning har jag lagt den på min hemsida.

Du hittar den genom att klicka här.

Voff Voff

2011-09-21T21:35:00.034+02:00

Den här artikeln blir lite annorlunda. Den kommer inte att handla om Israel eller evolutionen eller det mångkulturella samhällets problem utan om något så trivialt som hundar.

Rottweiler (jag kan hålla med om att rottweilern är en vacker hund)

Låt mig först säga att jag tycker mycket om hundar. Jag är en hundmänniska och inte kattmänniska. Men jag menar att det finns vissa problem med hundbeståndet i bl a Sverige. Nu vet jag att jag kanske ger mig in på minerat område. ”Min lilla gullevovve, den skulle inte kunna göra en fluga förnär! Han är snällast i hela världen.”

I den här artikeln ställer jag mig frågan hur det kan vara tillåtet för vem som helst att inneha fullständigt livsfarliga hundar. Jag talar då om hundar som ha kapacitet att döda eller svårt lemlästa en människa. Vem som helst, oavsett ålder eller om man är mentalsjuk eller om man är psykopat eller gängmedlem eller narkoman, kan köpa en rottweiler eller en pitbullterrier. Däremot kan inte vem som helst köpa en pistol eller revolver. Att få licens för ett sådant vapen är ganska svårt och man måste antingen vara tävlingsskytt på guldmärkesnivå (plus medlem i en skytteklubb där man regelbundet skjuter och med jämna mellanrum kontrollerar polisen att man är aktiv skytt) eller ha särskilda skyddsbehov (det är oerhört svårt, ja nästan omöjligt att få inneha vapen av detta skäl). Och minsta lilla tabbe man gör så förlorar man omedelbart licenserna på alla sina vapen.

Hur kan man då tillåta att vem som helst kan få äga en livsfarlig hund? Ibland kan en hundägare under lång tid terrorisera hela sitt grannskap med sin ilskna hund utan att den tas ifrån vederbörande. Hur länge skulle en ägare av en pistol kunna skrämma sina grannar genom springa omkring och vifta med den? Svar: Så lång tid som det tar en polisbil med sirener att blåljus att ta sig till platsen i fråga, dvs ett par minuter. Alla hans vapen skulle omedelbart tas ifrån honom och licenserna dras in, och han skulle aldrig kunna få en ny vapenlicens så länge han lever.

Låt mig ge några tidningsklipp hämtade från Svenska Dagbladets hemsida:

Rottweiler attackerade löpare
18 maj 2011 kl 10:21, uppdaterad: 18 maj 2011 kl 10:34

Rottweilern attackerade joggare och en av de drabbade berättade för Borås Tidning att hon aldrig glömmer ljudet då köttet släppte från armen. Nu åtalas hundägaren. Hon nekar.

Attackerna skedde i somras i Borås och drabbade två löpare. En kvinna skadades svårt och minns hur hunden högg och slet i henne. Då hade hunden redan tidigare anfallit en annan löpare, en man. Han kunde koppla ett grepp på hunden men blev ändå biten i båda armarna.

--------------------------------

Flicka hundbiten i ansiktet
1 maj 2010 kl 18:49, uppdaterad: 1 maj 2010 kl 20:32

En femårig flicka i Umeå blev biten i ansiktet av en rottweiler på lördagseftermiddagen.

- Hunden släppte inte frivilligt utan man fick bända loss den. Det var tur att den inte bet henne kring halsen, säger Ebbe Nyberg, vakthavande befäl vid polisen i Västerbotten.

Flickan fördes till Norrlands universitetssjukhus med ansiktsskador. Sjukhuset uppgav senare på kvällen hon vårdades på intensivvårdsavdelningen. Hennes skador är inte livshotande.

Dramat inträffade i ett villaområde. Hunden befann sig inomhus, men en dörr hade gått upp.
Artikeln fortsätter...

- Den sprang ut och attackerade grannens flicka, säger Ebbe Nyberg.

Händelsen kommer nu att utredas och hunden ska avlivas.

-------------------------------

Pojke svårt hundbiten i Helsingborg
2 november 2009 kl 14:32, uppdaterad: 2 november 2009 kl 14:37

En pojke i tioårsåldern blev svårt biten av en hund i Helsingborg på måndagen. Tillsammans med en kamrat lekte han med hunden då den av okänd anledning gick till attack. Pojken blev biten i armar och ben.

- Han fördes med svåra skador till Universitetssjukhuset Mas i Malmö, säger Mikael Persson, informatör vid Skånepolisen.

Skadorna bedöms inte som livshotande.

Enligt Mikael Persson var de två pojkarna ute och gick med hunden, som tillhör en av pojkarnas familj, och lekte med en boll. Då gick hunden, en rottweiler, plötsligt till angrepp.
Artikeln fortsätter...

En kvinna i närheten av den plats där det inträffade såg hur hunden högg tag i den ene pojkens armar medan den andre pojken försökte få hunden att släppa greppet, berättar Helsingborgs Dagblads nätupplaga.

- Jag sprang ut och det kom ännu en kvinna samtidigt. Vi försökte få hunden att släppa pojken men den fortsatte hela tiden att hugga. Pojken hade djupa sår på armarna och det var mycket blod, säger kvinnan till tidningen.

När flera andra kom till platsen lugnade hunden ner sig. En passerande polispatrull tog pojken till sjukhus. Både hunden och vittnen hade först lämnat platsen när en annan polispatrull kom till platsen.

Men senare kunde hunden omhändertas.

------------------------------

Flicka ihjälbiten av hundar
22 september 2007 kl 19:12, uppdaterad: 27 september 2007 kl 15:05

En tioårig flicka blev på lördagen ihjälbiten av två hundar i Frankrike.

Flickan lekte med hundarna på gården, när de av någon anledning gick till angrepp mot henne. Mamman rusade ut när flickan skrek på hjälp men kunde inte rädda barnet.

Det hände i Auteil utanför Paris, vid mammans bostad. Ägaren till mastiffhundarna har en relation med barnets mamma.

I fredags avled en 20-årig kvinna i en annan Paris-förort, Noisy-le-Sec, efter att ha blivit biten i huvudet av familjens rottweiler.

För någon månad sedan, då en tonåring hade blivit ihjälbiten, aviserade inrikesminister Michèle Alliot-Marie skärpt myndighetskontroll för att minska riskerna med potentiellt farliga hundraser.

------------------------------

Kvinna attackerad av rottweiler
16 mars 2007 kl 19:08, uppdaterad: 31 mars 2008 kl 01:49

En kvinna i 50-årsåldern fick svåra ansiktsskador när hon angreps av en rottweiler i Alingsås på fredagseftermiddagen. Hon fördes till Alingsås lasarett för operation.

Hunden var inte kvinnans egen men hon kände till den eftersom den hör hemma på hennes gård. Hunden attackerade när kvinnan böjde sig ned för att klappa den. Hunden gick då i koppel.

-------------------------------

Polis till sjukhus efter hundattack
8 januari 2007 kl 20:02, uppdaterad: 27 september 2007 kl 11:46

En polis i Uppsala fick i kväll föras till sjukhus sedan en rottweiler under stort tumult attackerat och skadat honom i stadsdelen Gottsunda i Uppsala.

Hunden gick till upprepade attacker mot poliser som bedrev spaning mot en brottsmisstänkt man i området. Djuret sköts därför ihjäl av en kollega till den skadade polisen, berättar vakthavande polisbefälet Jan Sjöquist i Uppsala län.

I samband med tumultet ska hundägaren även ha hotat poliserna med en kniv, sannolikt en mattkniv. Därför greps han, misstänkt för hot men även för våld mot tjänsteman. En kamrat till mannen greps samtidigt på misstankar om ringa narkotikabrott.

Sjöquist berättar att hundägaren troligtvis inte bussat rottweilern på poliserna. Därför fanns det omedelbart inga misstankar om grov misshandel.

- Hunden har uppenbarligen försvarat sin husse, och kände väl uppenbarligen ingen skillnad på poliser och andra människor, tror Sjöquist.

Varför poliserna spanade på hundägaren vill han inte avslöja.

Polisen som attackerades av rottweilern ska enligt Sjöquist inte ha livshotande skador.

------------------------------

Femåring dödad av hund
1 januari 2007 kl 12:13, uppdaterad: 11 oktober 2007 kl 09:54

En femårig flicka sargades till döds av en hund i sin hemstad i norra England på nyårsdagen. Hunden beskrevs som en hund av "pitbulltyp" av polisen. Hunden attackerade flickan och en kvinnlig släkting i ett hus i St Helens, när Liverpool. Det är oklart om hunden tillhörde familjen.

Kvinnan skadades allvarligt och vårdas på sjukhus.

En talesman för Merseyides polisdistrikt sade att man beslutat att hunden skull dödas omedelbart.

- Det är en så tragisk händelse. När ett barn dör under sådana här omständigheter har det effekter på hela samhällen, sade polisbefälet Jon Ward i ett uttalande.

I september förra året dog en fem månader gammal flicka i Leicester sedan hon attackerats av familjens rottweiler.

--------------------------------

Kvinna ihjälbiten av hundar
22 november 2006 kl 19:01, uppdaterad: 11 oktober 2007 kl 09:04

En 23-årig kvinna blev ihjälbiten av hundar i en by i norra Frankrike på onsdagen, uppger polisen. Hon bodde inte i samma fastighet som de fyra rottweiler som hon skulle utfodra.

En granne i orten Villers-sur-Thère nära staden Beauvais tillkallade polis, som möttes av en fruktansvärd syn. Hundarna, som vägde mellan 60 och 80 kilo, hade siktat på huvudet och bitit av kvinnan ansiktet.
Poliserna avlivade hundarna.

I samma hus som hundarna bor tre män. När grannarna för något år sedan klagade över att djuren inte hölls kopplade, tillkallades polis som därför var bekant med platsen.

Det står inte helt klart varför kvinnan, som inte bodde där, matade hundarna.

Under de senaste tio åren har 15 människor dödats av hundar i Frankrike. Två av händelserna inträffade i juni i år och föranledde inrikesdepartementet att förbereda striktare regler för hundraser som betecknas som farliga.

--------------------------

Sexåring svårt hundbiten
22 september 2002 kl 10:25, uppdaterad: 23 september 2007 kl 14:29

Hundarna togs senare om hand av polisen. Deras ägare är känd av polisen för liknande händelser och var förelagd att ha hundarna kopplade.
- Mannen är inte gripen, men det viktigaste är ju hundarna inte är ute längre, sade Stefan Norling på Södertörnspolisen, som sent i går kväll inte fått besked från sjukhuset hur allvarliga sexåringens skador var eller hur han mådde.
Han var ute med sin pappa på en promenad vid halv niotiden längs Backluravägen. På en parkeringsplats mötte de hundarna och deras ägare. Hundarna gick till attack mot pojken, som fick djupa blödande bett i ansiktet, kroppen och armar och ben.
Pappan lyckades efter en stund lyfta upp pojken på ett biltak men blev i stället själv angripen och biten i ena armen.
Ägaren avvek snabbt från platsen med sina hundar utan att lämna namn eller adress. Södertörnspolisen gjorde dock senare på dagen husrannsakan hos ett man i 40-årsåldern som tidigare förekommit i liknande sammanhang. Där omhändertogs en rottweiler och en annan hund som båda fördes till
hundstallarna.

Mannen hade i går kväll ännu inte förhörts om det inträffade. Det finns ett föreläggande från i våras att han måste ha sina hundar kopplade, vilket tyder på att de tidigare varit inblandade i liknande händelser.

--------------------------------

Ja det var några axplock jag hittade när jag sökte på SvD:s hemsida. Jag minns att för något år sedan så blev en finsk pojke ihjälbiten av en rottweiler och jag minnas många, många andra liknande angrepp. De farligaste hundarna enligt statistiken är pitbullterrier, chowchow och rottweiler. Förvånansvärt är dobermanpíncher och schäferhundar betydligt mindre farliga än de tre förstnämnda.

Jag hittade följande statistik som visar antalet hundangrepp i USA och Canada mellan 1982 och 2009 (jag tar bara med 5 hundraser – observera doberman och schäfer kommer långt ner på listan som nr 17 respektive nr 18 medan pitbull är nr 1 och rottweiler nr 3 – listan bygger på antalet angrepp i förhållande till antalet hundar av respektive ras):

1, Pitbull
Olika varianter inkluderade: pitbull, staffordshirebullterrier, amerikansk staffordshireterrier
Antal registrerade hundar (U.S.): 2 683
Barnoffer: 661
Vuxna offer: 519
Svåra skador: 819
Dödsfall: 159

2, Chowchow
Antal registrerade hundar: (U.S.): 1 592
Barnoffer: 35
Vuxna offer: 14
Svåra skador: 34
Dödsfall: 7

3, Rottweiler
Antal registrerade hundar: (U.S.): 14 709
Barnoffer: 257
Vuxna offer: 115
Svåra skador: 244
Dödsfall: 67

----------------

17, Doberman
Antal registrerade hundar: 11 546
Barnoffer: 8
Vuxna offer: 6
Svåra skador: 7
Dödsfall: 6

18, Schäfer
Antal registrerade hundar: (U.S.): 43 575
Barnoffer: 52
Adult victims: 20
Svåra skador: 50
Dödsfall: 9

Mer skrämmande statistik hittar läsaren här: http://www.lawyerfordogbite.com/dangerous-dogs/rottweiler-attacks.html

Att chowchow skulle vara så farlig visste jag inte. Å andra sidan är det inte någon vanlig hund så därför är offren inte så många, dvs problemet inte lika stort. Vi ser att doberman och schäfer inte har speciellt många offer i förhållande till sitt antal. Men statistiken för rottweiler och pitbull är skräckinjagande. Och speciellt då den sistnämnda. Skulle USA ha lika många pitbullterriers som rottweilers (14 709) skulle 872 människor blivit dödade av pitbulls under perioden i fråga. Och skulle antalet schäfrar vara lika med antalet rottweiler skulle 3 personer ha dödats av schäfrar under perioden. En rottweiler är alltså 22 gånger mer livsfarlig än en schäfer och en pitbull är 290 gånger mer livsfarlig än en schäfer! Siffror man inte kan blunda för.

Jag är inte hundrädd på något sätt, men när jag ser en rottweiler tar jag långa omvägar för att inte komma i närheten. För någon månad sedan hade någon bundit en stor rottweiler utanför min ICA-butik, där den stod och slet i sitt koppel. Ett litet barn gick förbi men insåg tack och lov att det nog inte var så bra att komma nära hunden. Jag upplevde det som mycket obehagligt. För ett par år sedan var jag ute och cyklade och mötte då en äldre man som hade en rottweiler i ett koppel. När jag cyklade förbi blev hunden som galen och ryckte och slet i kopplet och blottade huggtänderna mot mig och morrade, och mannen hade fullt schå att hålla fast hunden. Vad hade hänt om han tappat greppet?

Det är helt oacceptabelt att människor skall behöva gå omkring och vara rädda för den här typen av hundar. Jag anser att hundraser som pitbull och rottweiler borde totalförbjudas. I varje fall måste det ställas mycket höga krav på den som äger en sådan hund (lika höga krav som för att inneha en pistol). Om grannar känner sig hotade skall hunden omedelbart tvångsförsäljas eller avlivas. Ett minimikrav, om man nu anser att man skall tillåta den här typen av hundar (vilket jag inte anser att man skall) borde vara att dessa hundar måste ha munkorg när de rastas ute. Och om en hundägare en enda gång ertappas med en sådan hund utomhus, utan munkorg, skulle hunden tas ifrån honom/henne och avlivas eller försäljas och hundägaren i fråga skulle få förbud (med fängelse som påföljd om detta inte efterlevs) att resten av sitt liv inneha en hund som kan klassas som farlig (motsvarande sker ju när det gäller vapenägare). Då kan dessa hundar i alla fall inte döda eller lemlästa oskyldiga människor.

Nu tror jag i och för sig att en rottweiler och liknande, som inte är genetiskt defekt, kan vara ganska ofarlig om ägaren verkligen är kapabel att ha en sådan hund (kräver en speciell personlighet). Problemet är alla dessa människor som inte har vad som krävs för att kontrollera en kraftfull hund (där hunden mer eller mindre tar kommandot). Så anser man att kamphundar och liknande skall tillåtas (jag kan ärligt talat inte förstå varför – varför är det i så fall inte tillåtet att ha en tiger som man låter springa lös bland lekande barn?) måste man kräva att hundägaren är med i en brukshundsklubb och att han regelbundet deltar i övningarna där (dvs han måste vara aktiv). Och om ledningen i klubben anser att han inte är tillräckligt aktiv eller inte är kompetent att inneha en farlig hund, skall de ha plikt att anmäla detta till polisen som då tar hunden från ägaren. Då skulle vi ha krav på hundägaren som motsvarar kraven på innehav av pistol eller revolver. Detta vore synnerligen rimligt.

Det tycks som att rottweilers framför allt ger sig på barn i 5-9-årsåldern (jag läste det någonstans). De siktar ofta mot ansiktet och i flera fall har de förstört ansiktet på människor. Jag läste för några år sedan om den första ansiktstransplantationen som utfördes i USA (en kvinna fick ett ansikte från en avliden person). Orsaken till att hennes ansikte var förstört var att hon hade attackerats av en rottweiler, som slitit loss hela hennes ansikte. Hur kul är det på en tiogradig skala? Personligen så tycker jag hemskt illa om rottweilers. Jag tycker de är riktigt otäcka djur.

Nu vet jag av erfarenhet att hundägare ofta blir djupt sårade när man antyder att deras lilla älskling skulle kunna vara farlig. Jag läste för ganska många år sedan om en granddanois som, när familjen satt runt matbordet, plötsligt blev som galen och kastade sig över ett av barnen. Föräldrarna lyckades rädda barnet och stängde in hunden i rummet, där den löpte amok. När polisen kom fick de skjuta hunden genom att öppna en springa i dörren. Familjer som har sådana här kraftfulla hundar tar en stor risk, hur gulllig de än tycker att deras lilla gulleplutt är. Familjer, vars barn blivit svårt skadade eller dödats av den egna hunden, ångrar nog bittert att de inte köpte en mindre farlig hund. Djur går inte att förutsäga och detta måste man ta hänsyn till. Om en dvärgpudel blir galen kanske man får några bitmärken. Om en rottweiler blir galen kan det sluta med invaliditet eller död.

Jag hoppas att våra politiker vågar ta itu med detta problem, även om givetvis Svenska Kennelklubben går i taket bara någon antyder att en hundras kan vara farlig. Frågan är dock hur kan man tillåta att vem som helst får äga en rottweiler när inte vem som helst får äga en .357 magnumrevolver?

Hur många människor, och då framför allt barn, skall behöva dödas eller lemlästas av farliga hundar, innan man gör något åt saken? Ingen vanlig människa har behov av den här typen av livsfarliga hundar.

Tacka vet jag lilla mig!
Viff-Viff!

2011-09-20T00:17:00.026+02:00

Jag ber läsaren att tänka sig följande scenario:

Under en folkmordskonferens i Stockholm visar Historiska Muséet en specialutställning på detta tema. Bland de inbjudna gästerna finns Norges ambassadör. När denne kommer in på muséets innegård möts han av följande konstverk:

I ett ”hav av blod” (dvs en bassäng med rödfärgat vatten) flyter en liten vit båt med ett fotografi på seglet, föreställande Anders Behring Breivik, den man som mördade nästan 70 ungdomar på Utøya och som sprängde en bilbomb i centrala Oslo, vilken dödade ett tiotal personer. Konstnären bakom verket, en starkt Norgekritisk norrman vid namn Snor Dreggel, kallar båten för ”Jesus” En poetisk text presenteras också, belyst av spotlights:

… till synes oskyldiga med icke-vålds karaktär... Bittert gråtande lade han till, "Om vår nation inte kan stoppa invandringen och undgå islams förtryck, och leva i frihet och värdighet, låt då hela världen förintas... Spring bort, du stackars barn..." och det röda såg så vackert ut på det vita.

I Stockholms tunnelbana och bussar finns samtidigt reklam för Historiska Muséets utställning, där man ser en stor bild av en leende Breivik, med texten ”Making Differences”.

När den norske ambassadören konfronteras med allt detta, brister det för honom och han sparkar ner lamporna runt bassängen och lämnar rasande utställningen. Till en början hånar den samlade svenska pressen ambassadören, men så småningom stöder flera av de stora tidningarna öppet hans reaktion. I en intervju säger han:

När jag kommer till muséet möts jag av en bild av en leende Anders Breivik, mannen som dödade nästan 100 människor i Oslo och på Utøya. Han flöt i en båt kallad Jesus i en bassäng fylld med blod. Texten på väggen [se ovan] rättfärdigade och glorifierade vad denna massmördare gjort.

Utställningen var kulmen på dussintals antinorska inslag i Sverige. Om man inte protesterar blir det bara värre och värre. Det måste stoppas på något sätt, till och med genom att avvika från det normala beteendet hos en jacketklädd diplomat.

Absurt va? Inte skulle väl något sådant kunna hända. Jag anser det vara helt uteslutet att Historiska Muséet på något sätt skulle glorifiera ett terrordåd som Behrings. Och att Stockholms Lokaltrafik skulle godkänna reklam med en stor bild på en leende Breivik är otänkbart. Och vilken konstnär skulle vilja upphöja Brevik till frihetskämpe (enligt sitt Manifest betraktar han sig själv som en frihetskämpe, som vill rädda Europa)?

Tänk vilka reaktioner vi skulle få, både inom Sverige och internationellt, om ovan beskrivna scenario skulle utspela sig i vårt land, och att dessutom Regering och Riksdag vägrade att ta avstånd från "konstverket" i fråga! Hela världen skulle fördöma Sverige och vi skulle förlora mycket av vårt internationella anseende. Och hur Norge skulle reagera vågar jag inte ens tänka på.

Men, käre läsare, ersätt Anders Behring Breivik med den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat (som den 4/10 2003 mördade 21 personer i Haifa och lemlästade mångdubbelt fler) och "Jesus" med "Snövit" samt byt ut Norge mot Israel och ersätt den norske ambassadören i den tänkta storyn ovan med Israels ambassadör Zvi Mazel och konstnären Snor Dreggel med den Israelhatande judiske konstnären Dror Feller, så får vi exakt det scenario som utspelades i den verkliga världen den 17/1 2004. Plats Historiska Muséet i Stockholm. Läs artikeln Antisemitismen växer på min hemsida för mer detaljer (ungefär i mitten av artikeln)!

Behöver jag påpeka att den sistnämnda utställningen (som skedde i verkligheten) mangrant och helhjärtat stöddes av det intellektuella etablissemanget i vårt land. Vad vore annat att vänta. Enligt vad Dror Feller själv uppgav i en intervju, så ringde bl a dåvarande kulturministern Marita Ulvskog (s) upp honom och hans hustru Gunilla Sköld-Feller och berättade att regeringen står bakom dem.

I mina ögon är Historiska Muséet i Stockholm för all framtid ett icke-muséeum, där jag aldrig kommer att sätta min fot så länge jag lever. Om de inte offentligt ber Israel om ursäkt för den oerhörda kränkning de utsatt landet för.

Fundera gärna på följande: Hur kan ett scenario, som vore fullständigt omöjligt om det skulle handla om Norge, ja så absurt att knappast någon människa ens skulle kunna fantisera om det, vara fullständigt möjligt när det gäller Israel? Och inte bara möjligt – exakt detta scenario har ju inträffat i verkligheten. Fundera på vad det kan bero på – länge, länge, länge. Och försök att vara ärlig och förutsättningslös.

På fredag antas palestinierna ansöka i FN om att erkännas som en suverän stat. Detta blir en ödesdag för Israel och världen och israelhatet i Sverige och andra länder kommer att nå oanade höjder (eller avgrunder). Oberoende av om USA lägger sitt veto eller ej, så kommer ett eventuellt erkännande inte att på något sätt gagna det palestinska folket.

kreationism evolution: 1-0 med mera

2011-09-15T10:17:00.009+02:00

1. Enligt Fox News Poll tror 77% av USA:s befolkning på att bön kan hjälpa människor att bli friska efter skador och sjukdomar, medan 20% inte tror det. 3% vet inte. Uppdelat på könen så tror 82% av kvinnorna och 71% av männen på helande genom bön. Det är ju allmänt bekant att kvinnor är mer andliga än män.

45% av de tillfrågade accepterar Bibelns skapelseberättelse som förklaring till livet på jorden medan 21% anser att evolutionsteorin enligt Darwin ger hela förklaringen. 27% menar att båda förklaringarna är sanna.

Själv tror jag att evolutionen, som bevisligen sker, kan förklara delar av det vi ser i naturen (arter kan förändras och utvecklas till nya arter med samma eller lägre komplexitetsgrad). För de stora förändringarna (kräldjur utvecklas till fåglar, synsinnets uppkomst och liknande) anser jag att vi måste söka någon annan förklaring, t ex att en intelligent Designer haft sitt finger med i spelet (att bakterier kan bli immuna mot vissa antibiotika utgör inget bindande bevis för att encelliga organismer kan bli till människor). Jag tror således både på evolutionen och på skapelse.

Ovanstående visar att i USA så tror sammanlagt 72% (45+27=72) att en designer varit inblandad i livets uppkomst och utveckling på jorden, eller ensam är ansvarig för detta, medan 21% menar att evolutionen utgör hela förklaringen. Det är anmärkningsvärt att evolutionisterna inte lyckats bättre, trots att de har full tillgång till nästa alla media, inkluderande alla de större tv-kanalerna (med få undantag) och alla skolans läromedel (detta gäller i USA i lika hög grad som i Sverige) och trots att motsidan (kreationister och intelligentdesign-anhängare) har mycket svårt att göra sin röst hörd i det offentliga rummet. Jag vet att detta diskuterats i vissa vetenskapliga sammanhang och att det evolutionära prästerskapet varje gång blir lika chockade när de konfronteras med sådana här resultat.

Det tycks som att större delen av mänskligheten är alltför förnuftig för att köpa den enkla, sterila, ateistiska bilden av ett universum som uppstår av sig självt ur ingenting och som av en slump råkar få de mycket speciella och oerhört osannolika egenskaper som är nödvändiga för att kolkemi (liv) skall vara möjligt. Enligt ateismen gäller vidare att livet, som är så otroligt komplext att vi inte ens kan syntetisera fram dess enskilda beståndsdelar (t ex RNA och DNA) i våra laboratorier, uppkommit av sig själv genom en slump, i någon vattenpöl eller liknande, plus att man menar att de celler som genererats på detta sätt, genom konkurrens och slumpmässiga genetiska förändringar, har utvecklats till varelser som kan skriva poesi, komponera symfonier och operor, bygga rymdfarkoster och ställa upp teorier för sin egen uppkomst. Och allt detta utan någon styrande intelligens. Människor är tydligen inte hur lättlurade som helst. Det finns med andra ord hopp för mänskligheten.

2. Jag läste i Aftonbladet om de fyra män som gripits i Göteborg för förberedelse till terrorbrott (vilket sedan ändrats till förberedelse till mord). Tre av dem är somalier och en är irakier – detta redovisades faktiskt av Aftonbladet, men de inser väl att när det gäller den här typen av brott så vet alla ändå vad slags personer det handlar om. En av männens mamma intervjuas och man skriver:

Mamman har också förstått att han under senare tid blivit mer religiös än tidigare.
– Jag har hört att han börjat be och ofta läser koranen, och så har han fastat flera gånger.

Observera formuleringen! Sonen har således börjat be och läser ofta Koranen och har fastat flera gånger. Jag känner flera unga män och kvinnor som fått möta Jesus. De har alla börjat be och läser ofta i Bibeln och fastar dessutom ibland. Såvitt jag vet planerar inga av dem några terrordåd. Det de planerar är dels att vinna människor för Gud (inte genom våld och tvång utan genom att berätta de glada nyheterna om Jesus), dels att jobba med barnhem i Afrika och Sydamerika eller att arbeta med alkoholister och uteliggare i vårt eget land. Och liknande saker. Jesus uppmanar oss att älska alla människor och visa detta genom goda gärningar (därför skänkte t ex Norge ensamt mer pengar till tsunamioffren 2004 än hela islamvärlden tillsammans).

När en människa läser Bibeln förvandlas hon till det bättre. Tyvärr tycks inte samma sak gälla när någon läser Koranen. Om man med fundamentalist menar någon som tar sin tro eller ideologi på största allvar, finns en avgrund mellan kristna och muslimska fundamentalister, vilken avspeglar sig i deras handlingar. Jesus säger att på frukten känner man trädet! Läs gärna vad jag skriver här.

Om du som läser detta är muslim (eller medlem i den svenska Godhetskören) kanske du tycker att jag är orättvis mot islam. Jag har inga förutfattade meningar om islam. Det jag skriver bygger på islams frukter som alla tydligt kan se (våld, kvinnoförtryck, hedersmord, terror, hat, oförsonlighet, oförmögenhet att se och erkänna sina egna brister och mycket annat). Efter att ha läst Koranen två gånger och studerat hadíther och sharíalagen finner jag ingenting i dessa texter som ger mig något hopp om att islam skall kunna bli en positiv faktor i världen. Tyvärr! Om islam verkligen vill bli respekterad, måste islam ändra sig. Respekt är inte någonting man kan erövra genom våld och hot. Det är någonting som måste förtjänas! Endast den som är värd att respekteras blir respekterad (i ordets verkliga bemärkelse). Hot och våld kanske kan skrämma människor, men att vara rädd har inget med sann respekt att göra. Tvärtom!

Den aviserade artikeln

2011-09-04T19:57:00.003+02:00

Då var det dags för den kontroversiella artikel jag flaggat om tidigare. Den handlar om mångkulturen och dess olika aspekter. Jag har lagt den på min hemsida, eftersom jag inte har något i detta ämne där. Dessutom är den inte direkt tidsbunden, varför den passar bättre på hemsidan än bloggen.

Artikeln är dessvärre lång. Men när jag sagt detta, har jag nog inte så mycket mer att säga i ämnet.

Klicka här för att komma till artikeln

Ha en bra kommande arbetsvecka!

Ojojoj än en gång…

2011-09-02T16:50:00.013+02:00

Man skall inte läsa tidningar eller ta del av media överhuvudtaget. Bäst är att dra ner gardinerna och lyssna på musik eller titta på Star Wars. Men eftersom jag inte riktigt kan hålla mig till detta så vill ta upp några saker jag nyligen läst:

1. I senaste Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2/11 2011 skrev man om den återigen uppflammade abortdebatten. Nasrin Sjögren, som är taleskvinna för Människorätt för ofödda, intervjuades under veckan i P3:s Morgonpasset. Hon berättar i nyhetsbrevet:

– Det har varit många reaktioner. De mesta på sociala medier; Twitter, bloggar och Facebook. Jag har fått en del uppmuntran från de som tyckte att mina argument var klargörande, och från andra som menade att min ståndpunkt var förståelig även om de inte delade min åsikt, berättar Nasrin och fortsätter:

– Många har givetvis blivit fruktansvärt arga efter P3-intervjun. Vissa tyckte att jag var alldeles för färgad av min religion. Andra tyckte att P3 lika gärna kunde bjuda in pedofiler och nazister och jämförde mig med Anders Eklund och Hitler. Någon gick så långt att han önskade att jag skulle dö i direktsändning.

Sjögren säger tar också upp ”den totala bristen på sakliga motargument” under intervjun i Morgonpasset. Hon säger, ”Programledarna satt mest och fick känslomässiga utbrott”. Och detta är ju typiskt Godhetskören. Politiskt korrekta åsikter stöds inte av argument utan av konsensus (dvs att alla tycker lika). Politiskt korrekta argument är sanna, inte för att de är sanna, utan för att de är politiskt korrekta. ”Ja men alla tycker ju så.” När man blir motsagd har man inga egentliga argument och blir då arg och irriterad (man vet ju att man rätt, eftersom man tillhör Godhetskören och då känns det oerhört frustrerande att inte kunna motivera varför man har rätt – och då kommer ilskan och ibland tårarna).

Intressant är att en av programledarna, Martina Thun, efter programmet, på sin blogg, förklarade varför Sjögren fick komma till tals och tala till punkt. Man måste således motivera varför någon med "fel åsikter" får tala till punkt i P3:s program (nu är det ju synnerligen ovanligt att någon som är politiskt inkorrekt får tala till punkt i program som sänds av Sveriges Radio). I en seriös debatt torde det vara självklart att folk får tala till punkt. Men någon seriös debatt är svenska media knappast intresserade av. En duktig programledare får lyssnarna att tro att debatten är fri, samtidigt som man bara släpper fram de korrekta åsikterna. Ibland så blir det emellertid inte riktigt som programmakarna tänkt sig. I det här fallet berodde det antagligen på att man underskattade Nasrin Sjögrens förmåga att argumentera. Och att man kanske inte var medveten om svagheten i den egna argumentationen.

Ovanstående utgör ett exempel bland många på hur den politiska korrektheten fungerar och visar också på det dåliga debattklimatet i vårt land. Att P3 överhuvudtaget lät henne tala till punkt är ju i alla fall ett gott tecken.

2. En annan intressant sak är att man nu även inom finanskretsar börjat diskutera hur börsen fungerar (eller inte fungerar) idag. Bland annat så har man tagit upp faran med robothandeln med aktier (som jag diskuterat i en tidigare blogg), där datorer på egen hand köper och säljer värdepapper tusentals gånger i sekunden. Detta kan leda till stora börsvariationer, som inte på något sätt avspeglar en akties eller annat värdepappers verkliga värde – och i ännu mindre grad det verkliga, bakomliggande företagets status (en aktie är ju trots allt relaterad till ett verkligt företag som har en verklig ekonomi). Några citat från Svd 2/9 2011:

Börsen liknar allt mer ett finansiellt kasino. Kortsiktig spekulation och slagig handel har blivit mer kännetecknande än långsiktiga företagsinvesteringar. Det menar flera av Sveriges främsta finansprofiler och företagsledare, som nu oroas över utvecklingen.

Jag blir faktiskt bekymrad. Robothandeln innebär att vi får en börs som inte främst präglas av investerare som kan tänka sig låna ut pengar till ett bolag, utan snarare att man spelar på den handel som de ursprungliga investerarnas placeringar skapar.

Historiskt köpte man aktier för att få del av en värdeökning i ett specifikt bolag. Nu använder stora internationella aktörer börsen mycket mer för att hantera olika finansiella makrorisker. De är inte ute efter den underliggande tillväxten i de enskilda bolagen i första hand, säger Sarah McPhee.

Man menar också att utvecklingen på börsen kan leda till att aktier inte längre kommer att fungera som en sparform för privatpersoner. Det tycks som att börsen inte längre handlar om verkligheten, utan att den snarare utgör en virtuell verklighet, där man kan bli rik, inte på företag, utan på att spekulera i värdet för företagsaktier. Till stort men för ländernas välfärd. Personligen anser jag att något måste göras åt börsutvecklingen. Börsspekulanterna har tagit makten från politikerna och har nu möjlighet att (avsiktligt eller oavsiktligt) ruinera hela länder.

3. SvD hade den 29/8 2011 en artikel med rubriken "Barn är ingen mänsklig rättighet”. Där uttrycker en ung amerikanska, som själv är resultatet av en spermadonation, kritik mot detta system, där man automatiskt och planerat blir pappalös. Jag har ju skrivit om detta flera gånger, när jag kritiserat insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor (när det gäller barnlösa par är problemet lite mer komplicerat, men grundläggande finns det även där). Jag vill hänvisa mina läsare till denna korta artikel.

4. Och så sist men inte minst, läste jag idag i Uppsalatidningen (Uppsalas gratistidning) att allt fler flygplan som är under inflygning till Arlanda beskjuts med grön laser. En sådan har en räckvidd av flera mil och kan inte köpas i Sverige (tror jag i alla fall), men väl utomlands. Det händer tydligen regelbundet att något idiot (som det ju faktiskt handlar om – vad skall man annars kalla en sådan person) riktar en grön laser mot piloterna när de är på väg att landa. En sådan laser kan tillfälligt förblinda en människa och på nära håll kan den ge allvarliga ögonskador.

Man har nu tillsatt en grupp bestående av poliser och personal från Räddningstjänsten, Strålsäkerhetsmyndigheten och Arbetsmiljöverket för att komma tillrätta med problemet. Man skall bl a ”arbeta med förebyggande information”. Redan nu är det olagligt att inneha och använda starka laserpekare på allmän plats, problemet är att det inte är lätt att få fast förövarna, med tanke på laserns långa räckvidd. Man vill också ändra reglerna så att starka laserpekare lyder under vapenlagen.

En pilot, som råkat ut för laserbelysning under inflygning och blev tillfälligt förblindad på ena ögat, säger i artikeln, ”Jag kan tänka mig att det är förhållandevis unga människor. Men jag hoppas att attackerna minskar när problemet uppmärksammas och mer information kommer ut”. Det låter som ett typiskt svenskt, snällistiskt resonemang, värdigt Godhetskören.

Bara folk får information om hur farligt det är kommer problemet att upphöra. Bara våldtäktsmannen får reda på vilket trauma det är att bli våldtagen, kommer alla våldtäkter att upphöra. Bara mobbaren får reda på hur offret lider, kommer all mobbning att försvinna (det är precis tvärtom, ju mer mobbaren förstår hur offret lider, desto mer njuter mobbaren). Bara nazisterna hade förstått hur judarna led i lägren och när de sköts eller gasades, hade de omedelbart slutat med Förintelsen. Snällhet blir tyvärr alltför ofta dumhet.

Jag skulle ju tro att den som innehar en grön laser vet precis vad den innebär (vi talar knappast om småbarn) och att det är precis av detta skäl som man riktar den mot landande (och ibland startande) flygplan. Avsikten kan knappast vara någon annan än att få flygplanet att störta. Vad skulle annars vitsen vara? Och även om personen bara är 15 år så vet han exakt vad han gör och vad som i värsta fall kan hända. Det handlar, enligt min mening, om ondska och inget annat!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag hoppas att man snarast inför licenstvång på starka laserpekare och att olaga innehav straffas lika hårt som olaga innehav av skjutvapen.

Ha en bra dag! Den lysande framtid är vår! En grönlysande framtid.

Indicierna hopar sig…

2011-08-31T17:51:00.022+02:00

Det tycks som att jag måste ta ännu en omgång om ”11-åringen” (som för snart en månad sedan blev avkastad av tåget).

Några av mina läsare har hört av sig och menar att mina artiklar om 11-åringen varit alltför spekulativa och inte byggt på fakta och att jag därför inte borde skrivit dem. Problemet är att det är väldigt svårt att hitta några klara fakta i målet, eftersom tidningarna tycks mörka det mesta. På en bild i Nerikes Allehanda kunde man se 11-åringen samtalande med en kvinnlig polis. Hennes ansikte var helt bortretuscherat och var inte till någon hjälp för att avgöra flickans ålder. Man kunde dock se att hon hade ganska stora bröst, vilket i varje fall talar för att hon såg äldre ut än 11 (nu mognar ju som sagt flickor i vissa folkgrupper betydligt snabbare än svenska flickor). Att hon ser äldre ut än 11 torde i alla fall vara ganska klart. Enligt både Örebropolisens talesman och facket (som konduktören tillhör) så ser flickan betydligt äldre ut än 11 (läs gärna fackets kommentar). Något som tidningarna försökt tona ned.

När det gäller att jag spekulerar så stämmer det. Dock inte helt, eftersom det finns vissa fakta, t ex att Grace är 22 år. Att Nema ser äldre ut än 11 kan nog också betraktas som ett faktum. Jag har, via "upplysning.se" letat reda på hennes adress i Nora och det visar sig att tre unga kvinnor med samma efternamn delar på lägenheten. Nema finns inte med, eftersom upplysning.se tydligen inte anger barn under 15 år.

Hur som helst kan jag inte se något fel i att spekulera. Den konduktör som korsfästs i media mådde mycket dåligt efteråt, och vem vet, hon kanske i värsta fall har fått hela sitt liv förstört. För en vanlig människa, som inte är van att stå i rampljuset, kan ett sådant här mediadrev, där man blir ett hatobjekt för hela Sverige, säkert vara fruktansvärt traumatiskt och man kanske aldrig hämtar sig. Jag är förvånad över att media så lättsinnigt kan offra människor på detta sätt. Och eftersom media inte rapporterar trovärdigt (tyvärr!) återstår att spekulera utifrån de få fakta som finns och på så sätt hitta indicier som talar till konduktörens fördel.

Det kan ju inte vara förbjudet att försöka ta reda på vad som verkligen hänt. Om konduktören handlade korrekt, så borde media göra avbön och be henne om förlåtelse och ge henne upprättelse (men det lär vi nog inte få se). Jag redovisar öppet mina resonemang, och även de fakta jag utgår från. Läsaren kan till fullo följa min argumentering och se vad som är fakta och vad som är mina slutledningar utifrån dessa fakta. Jag visar i första artikeln om 11-åringen på tre olika möjliga scenarion och talar sedan om vilket av dessa som jag personligen betraktar som mest troligt. Självklart måste jag ha rätt att deklarera min personliga syn på saken. Hade jag kommit med negativa påståenden om 11-åringen, utan att på något sätt redovisa grunden för dessa påståenden, så hade det varit en helt annan sak. Då hade jag förtjänat kritik.

Någon kanske tycker att jag kränker Nema. Jag tycker inte det, men även om så vore så är konduktören också en part i målet! Den sistnämnda är ju fruktansvärt kränkt av media och har lika mycket rättigheter som Nema. Även barn kan ha fel och göra fel!

Enligt vad den äldre flickan, Grace, säger i en artikel i Nerikes Allehanda, åkte flickorna buss från Nora, där de bor, till Örebro, där de skulle ta tåget till Borås (vilket innebär byte i Herrljunga) för att hälsa på bekanta. Flickorna hann inte köpa biljett i automaten på Örebro C (att detta var ett alternativ visar att åtminstone en av dem klarar sig ganska bra på svenska eller engelska), eftersom bussen från Nora var försenad. Grace säger, ”Vi satte oss på övervåningen och när konduktören kom så köpte jag en biljett till mig och en till min syster”. Nu hör till saken att barn som ej fyllt 16 reser gratis i vuxens sällskap (Grace är enligt upplysning.se född 1989 och således 22 år och därmed vuxen). Om man bokar biljetter via Internet eller telefon så får man betala en bokningsavgift (5 kr) för varje barn under 16 men inget mer. Hur det normalt är på tågen vet jag inte, men i det här fallet brydde sig konduktören inte om att ta någon avgift för Nema (enligt vad Grace säger i en intervju i Expressen – se nedan).

Grace köpte således biljetter ombord efter att tåget lämnat Örebro. Under tiden som Grace väntade på att konduktören skulle komma, gick Nema ner till cafeterian för att köpa ett äpple, enligt Grace. På dubbeldäckartågen, som det tydligen handlar om (vilket framgår av att Grace till Nerikes Allehanda säger att de satte sig på ”övervåningen”), så finns efter vad som framgår av SJ:s hemsida, ingen cafeteria utan en dryck- och en fikabrödautomat. Nåja, att hon säger ”cafeteria” kan ju bero på att hon trodde att det fanns en sådan. På dubbeldäckartågen är det många skrymslen och vrår och man kanske aldrig ser automaterna om man inte råkar gå förbi dem. Det som talar emot detta är att Grace säger sig ha gått runt på tåget och letat efter sin syster. Eftersom hon visste att Nema gått till cafeterian, borde cafeterian vara det första ställe Grace gick till för att leta efter systern (och hon kunde definitivt fråga sig fram, eftersom det tycks som att hon talar bra svenska). Och då borde hon ju ha sett att det inte var en cafeteria utan automater. Nåja, hon kanske bara uttrycker sig slarvigt. Hur som helst, strax efter att Grace köpt sin biljett av konduktören så gick hon på toaletten (Nema hade ännu inte kommit tillbaka från cafeterian) och när Grace kom tillbaka från toaletten så var Nemas plats fortfarande tom (eftersom Nema under mellantiden blivit avvisad från tåget).

Restiden för SJ regionaltåg mellan Örebro C och nästa hållplats som är Örebro Södra är ca 1 minut och sedan tar det ytterligare 11 minuter till Kumla (enligt det utmärkta programmet "Tågtavlan", som jag har i min iPhone), som var den station där Nema avvisades från tåget. Det verkar osannolikt att konduktörerna börjar kontrollera biljetter under enminutsresan från Örebro C till Örebro S. Vid ankomsten till Örebro Södra måste de ju i så fall avbryta biljettkontrollen för de rutiner som görs vid varje stopp.

Grace kan således knappast ha köpt sin biljett förrän efter att tåget lämnat Örebro Södra. Och sedan avvisades Nema från tåget när det stannade i Kumla 11 minuter senare. Om konduktören sålt en biljett till Grace strax efter avgången från Örebro Södra, bör det ha varit kanske maximalt 10 minuter kvar till Kumla (under förutsättning att biljettkontrollen började ungefär där flickorna satt). Förmodligen betydligt mindre eftersom tåget, enligt vad Grace säger i Nerikes Allehanda, var helt fullsatt när det lämnade Hallsberg (stationen efter Kumla), vilket gör att man kan förmoda att det i alla fall var ganska mycket folk på tåget redan i Örebro. Alla som åkt tåg vet hur lång tid det tar innan konduktören kommer för första biljettkontrollen efter att tåget avgått från första stationen när det är mycket folk ombord. Nu startar de här regionaltågen från Stockholm och Örebro var inte första station. Men ändå, så tar det oftast en stund innan konduktören kommer när det är mycket folk. Och först när konduktören kom kunde Grace köpa sin biljett.

För att sammanfatta: Konduktören måste alltså ha sålt en biljett till Grace (medan Nema var och köpte frukt) strax efter avgången från Örebro Södra. Om nu Grace gick på toaletten och Nema kom tillbaka med sitt äpple, måste konduktören ha kommit tillbaka för att än en gång kontrollera biljetter i samma avdelning av tåget. Det låter inte speciellt troligt i ett tåg med mycket folk, att konduktören gör flera kontroller av samma platser inom 10 minuter eller mindre (om inte konduktören observerat något misstänkt). Normalt börjar konduktörerna i var sin ände av tåget och när de möts är alla platser kontrollerade. Sedan gör de nya kontroller mellan stationerna. Men Kumla var första nya station (Örebro Södra räknas inte).

Jag har många, många gånger sett folk som köper konduktörsbiljett (vilket för övrigt medför en extraavgift på 100 kr) och det brukar ta åtskilliga minuter. När Graces biljettköp var klart och konduktören gick vidare bör det därför maximalt ha varit 7 minuter kvar till Kumla (förmodligen mindre). Sedan måste det ha dröjt ytterligare några minuter innan konduktören kom tillbaka. Det kan ju vara så att biljettkontrollen var klar och konduktören var på väg till sin tjänstehytt, och då fick se en ny person som inte suttit där då biljettkontrollen gjordes (konduktörer tränar upp ett fenomenalt personminne). Sedan måste det rimligen ha dröjt någon eller några minuter innan konduktören beslutade sig för att avvisa Nema från tåget. Det är väldigt svårt att förstå hur det rent tidsmässigt skulle vara möjligt att avvisa henne redan i Kumla. Dessutom kan man undra varför hon inte blev avvisad i Hallsberg. Det är ju en större station med bemanning (Kumla var obemannad vid den tidpunkt när Grace avvisades). Här kan ju möjligen viss kritik riktas mot konduktören. Å andra sidan kanske konduktörsinstruktionen uttryckligen säger att man skall avvisa personer utan biljett så snart som möjligt.

I artikeln i Nerikes Allehanda skriver man bl a, "Det skulle bli en trevlig vecka hos vänner i Borås för systrarna Grace och Nema från Nora." Här målar man upp en bild av hur trevligt systrarna skulle ha det i Borås och så kommer den här hemska konduktören in i bilden. I och för sig är det inte fel att ge en bakgrund till det man skriver om. Men, låt oss tänka oss ett annat scenario. En känd Sverigedemokrat skall resa och hälsa på vänner i Borås. På tåget blir han svårt misshandlad (kanske just på grund av att han arbetar för SD) och måste avbryta resan. Jag har svårt att tro att tidningen då skulle ge en lika mysig inramning till reportaget om det som hänt. "Det skulle bli en trevlig vecka hos partikollegor i Borås...". Nerikes Allehanda, och i stort sett vilken svensk tidning som helst, skulle akta sig väldigt noga för att på något sätt skapa sympati för den misshandlade Sverigedemokraten. Snarare skulle man antyda (mer eller mindre öppet) att han fick skylla sig själv med tanke på de fruktansvärda åsikter han står för (till och med Reinfeldt har ju kommit med sådana antydningar, när Sverigedemokrater blivit misshandlade). Att jag påpekar detta skall inte tolkas som att jag är Sverigedemokrat. Det skall tolkas som att jag är demokrat, som tror på alla människors rätt att framföra sina åsikter, även de som har andra åsikter än vad jag har.

Expressen skrev den 4/8 2011:

Storasystern berättar att hon och hennes lillasyster skulle åka tåg från Örebro till Herrljunga. Eftersom de var nära att missa tåget blev de tvungna att köpa biljetter ombord.
Hon förklarade för konduktören att hon även ville betala för sin lillasyster – som hade gått i väg för att köpa ett äpple.
– Hon frågade mig hur gammal min syster var. Jag sade att hon var elva år. "Okej", sade hon. Men hon skrev bara ut en vuxenbiljett. Jag sade att vi var två stycken, men hon sade att det inte spelade någon roll, säger storasystern till Rapport.

Samma konduktör

Bara några minuter senare tvingade samma konduktör av lillasystern från tåget i Kumla.
– Hon frågade inte om hon var ensam eller hade sällskap. Hon tvingade henne att gå av tåget direkt och sade att hon inte fick gå på. Min syster fick ingen chans att förklara sig.

Grace säger, "Min syster fick ingen chans att förklara sig". Detta talar starkt för att Nema kunde tala bra svenska (hur skulle hon annars ha en "chans att förklara sig"). Media har framställt Nema som att hon nästan inte talar någon svenska alls. Förmodligen för att väcka sympati för henne genom att spela på människors känslor – den som är hjälplös väcker ju vår sympati eller empati eller vad vi nu vill kalla det för.

Enligt Expressen (och enligt Grace, eftersom det är Grace som intervjuas) var det således samma konduktör som både sålde biljetterna till Grace och sedan avvisade Nema. Skulle den konduktör, som sålde biljetterna till Grace, ha glömt bort allt detta fem minuter senare (och även glömt bort att Grace berättade om sin yngre syster som var och handlade frukt)? Om Grace, som hon själv säger, ”köpte en biljett till mig och en till min syster”, borde samma konduktör (om hon nu kom tillbaka och såg Nema sitta där utan biljett) kommit ihåg att hon några minuter tidigare sålt en biljett till en ung svart kvinna, som berättat att hon hade en 11-årig syster med sig (enligt intervjun i Nerikes Allehanda sade Grace att hon köpte "en biljett till mig och en till min syster" medan i Expressen så säger hon att hon bara köpte en biljett – men kanske uttycker hon sig än en gång lite slarvigt). Eftersom båda flickorna har afrikanskt utseende borde det varit ännu lättare för konduktören att koppla ihop dem.

Även om nu Nema talade dålig svenska (mycket tyder dock på motsatsen), borde hon väl kunna peka mot toaletten (om hon är från Kongo bör hon kunna franska och toalett på franska heter WC eller möjligen toilette, vilket konduktören säkert hade begripit). Dessutom kan man fråga sig varför ingen av medpassagerarna reagerade. Någon måste rimligen ha sett Grace lämna sin plats. De som satt runt omkring måste också ha hört konduktörens samtal med Nema som utmynnade i att Nema avvisades från tåget. Nog borde väl någon då ha sagt något i stil med, ”Ja men den äldre flickan som satt här gick iväg om det nu var till toa eller till cafeteriaautomaten”. Jag har svårt att tro att ingen skulle reagerat när konduktören ledde bort Nema. Jag hade definitivt gjort det. Dessutom är konduktörer yrkesmän. De har givetvis koll på alla toaletter, eftersom att gömma sig på toaletten är ett standardknep när man vill tjuvåka. Ser de att en toalett är upptagen när de kontrollerar biljetterna, lägger de detta på minnet och kommer tillbaka för att göra en ny kontroll. Är toalettdörren låst länge knackar konduktören på och om ingen svarar så låser han/hon upp dörren. Jag måste erkänna att jag har väldigt, väldigt svårt att köpa Graces historia. Jag får det inte att gå ihop.

Att en kvinnlig konduktör kvällstid skulle slänga av en flicka som hon uppfattar som 11 år på en obemannad station känns inte trovärdigt. Och även om hon uppfattade flickan som mer eller mindre vuxen verkar det inte heller trovärdigt med hänsyn till de faktorer jag diskuterar ovan. Något annat märkligt är den äldre dam som tog hem Nema och lät henne sova där. Det var ju snällt i och för sig, men om nu flickan såg ut att vara 11 tror jag nog damen i fråga hade kontaktat polisen direkt (nu säger hon att hon hade tänkt göra det nästa morgon). Innan damen hann kontakta polisen var det någon som tipsade polisen om var flickan fanns. Så även detta känns lite märkligt. Men det är en annan historia som inte har med själva incidenten på tåget att göra.

De slutsatser som media dragit, och utifrån vilka de korsfäst konduktören, är svåra att förena med fakta. Expressenintervjun med Grace är säkert korrekt återgiven, men som jag ovan har visat så uppstår det alltför många frågetecken när man kritiskt undersöker detaljerna. Om inte konduktören blivit demoniserad på det sätt som hon blivit, hade jag överhuvudtaget inte skrivit något om det här. Jag struntar väl i om några flickor tjuvåkt på ett tåg (om de nu gjort det) eller om någon blir avvisad från ett tåg. Men nu handlar det faktiskt om en kvinna – konduktören – som mått väldigt dåligt av vad som hänt, och som i värsta fall har orsakats stor och långvarig skada. Då måste man ha rätt att ställa frågor, eller hur? Men som jag skrivit på många andra ställen, när det gäller invandrare så är alla besvärande frågor förbjudna. När vanliga människor märker detta, vilket de gör, ökar deras negativa inställning till speciellt vissa invandrargrupper (de som är särskilt omhuldade av media). Och frågan är om media då gjort dessa invandrargrupper någon tjänst. Snarare har de gjort Sverigedemokraterna en stor tjänst. Och det kanske inte var avsikten. Men det mest allvarliga är att media genom sin vinklade rapportering hindrar rättvisa att skipas.

”Det tragiska med vanligt sunt förnuft är att det inte är speciellt vanligt”, som Albert Einstein lär ha sagt.

Några kommentarer

2011-08-22T18:54:00.014+02:00

Ojojoj, det finns hur mycket som helst att kommentera. Jag hade ingen aning om att det var så här jobbigt att vara pensionär.

Jag tänkte ta upp tre saker i denna artikel, som jag skall försöka göra kort. Vi får se om jag lyckas.

1. Beträffande 11-åringen som för några veckor slängdes av ett tåg i Kumla och som jag kommenterat i en tidigare artikel, så har nu bloggen Politiskt Inkorrekt (PI) lite mer uppgifter om det hela. Enligt information som PI fått från en läsare heter flickan Nema och hennes rätta ålder är runt 18 (och inte 11). Hennes storasyster, med biljetterna, som så lägligt gick på toa när konduktören kom, heter Grace och är 22. Enligt PI så hade ingen av flickorna giltig biljett.

Om detta stämmer är det rimligt att media nu ger en fullständig och sann bild av vad som hände. Eftersom man bedrivit en ren hetsjakt på den kvinnliga konduktör som slängde av Nema, är man skyldig att ställa allt tillrätta. Tyvärr misstänker jag att något sådant klarläggande inte kommer. Dels för att media inte vill erkänna att de förhastat sig, och dels för att man har som policy att inte kritisera invandrare. I en tidigare bloggartikel citerar jag en artikel i SvD författad av Gunnar Sandelin:

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt gick för övrigt ut direkt efter att den 11-åriga flickan blivit förstasidesnyhet och dömde ut hela SJ. Lite mer eftertanke förväntar man sig kanske av ledaren för Sveriges just nu största parti. Hur som helst, läs hela artikeln på PI.

2. Och så lite mer om Breivik och hans förment kristna tro. På sidan 1363 i hans Manifest har jag hittat följande:

Det krävs inte att du har en personlig relation med Gud eller Jesus för att du skall kunna strida för vårt kristna kulturarv och den europeiska livsstilen. På många sätt är vårt moderna samhälle och det europeiska sekulära tankesystemet resultatet av den europeiska kristendomen och Upplysningen. Det är därför väsentligt att förstå skillnaden mellan en ”kristen fundamentalistisk teokrati” (som vi inte vill ha) och ett sekulärt europeiskt samhälle som bygger på vårt kristna kulturarv (vilket är det vi vill ha).

Så nej, du behöver inte ha en personlig relation med Gud eller Jesus för att strida för vårt kristna kulturarv. Det räcker med att du är kristen agnostiker eller kristen ateist (en ateist som vill bevara åtminstone grunden för det europeiska kristna kulturarvet (kristna helgdagar, jul och påsk)).

Som sagt, vissa media (bl a Aftonbladet, SVT och SR) har gjort stor sak av att Breivik är kristen, och antyder därmed att Breivik drevs av sin kristna tro till att mörda nästan 100 människor. I Norge, där man har fullt upp med att sörja, och där man inte har försökt utnyttja Breiviks illdåd för att driva sin egen politiska agenda, har man såvitt jag vet inte påstått att Breivik skulle vara kristen.

Ovanstående citat säger en hel del. Brevik har givetvis rätt när han säger att man inte behöver vara personligt kristen för att strida för (eller verka för) vår kristna kulturarv. Jag känner många ateister som tycker lika illa om det mångkulturella samhällets nedmontering av den svenska kulturen som vad jag själv gör och som tycker det är viktigt att bevara vårt kulturarv.

Jag har roat mig med att söka på några olika uttryck i Breiviks Manifest (i sådana här fall är ju datorfiler mycket bättre än tryckta verk). Jag har sökt på ”I believe”, ”I am Christian” och många, många liknande ordsammansättningar, som skulle antyda att Breivik betraktar sig som troende kristen. Ingenstans i de träffar jag fått påstår Brevik att han är personligt kristen eller att han tror på Gud eller Jesus (”I believe” gav många träffar – typ ”I believe that those terrorists…” – men ingen hade med kristen tro att göra). Hur kan man då kalla Breivik för kristen, om han inte ens själv påstår sig vara troende kristen (att sympatisera med den europeiska kulturen har ingenting med att vara kristen att göra)? En kristen fundamentalistisk teokrati tar han (och även jag) uttryckligen avstånd ifrån (teokrati innebär att kristendomen styr samhället politiskt – något som strider mot Jesu klara undervisning när denne i Joh 18:36 säger, ”Mitt rike är inte av denna världen”). Att Breivik, som det påståtts i vissa sammanhang, skulle vara kristen fundamentalist är så fel det bara kan bli. I så fall skulle han väl längta efter ett sådant samhälle. Nu tar han i sitt Manifest avstånd från det.

För några år sedan funderade jag på om jag skulle starta en ny förening, ”Föreningen för Kristna Ateister”. Detta var på skämt och avsikten skulle vara att se hur media reagerar. Att vara kristen ateist är givetvis lika omöjligt som för en husvägg att både vara helt blå och helt röd samtidigt. Men jag föreställde mig att politiskt korrekta media, vars starka sida inte direkt är logik, möjligen skulle höja en sådan idé till skyarna. Nu var det mest lösa funderingar. Intressant då att Breivik använder begreppen kristen agnostiker och kristen ateist. Nu förklarar han ju vad han menar, dvs en agnostiker eller en ateist som sympatiserar med vissa delar av den kristna kulturen. Men ordet ”kristen” i dessa sammansättningar har ingenting med kristen tro eller att vara kristen att göra. Vilket också Breivik förklarar. För att kallas kristen, måste man tro på Gud och Jesus och lyda Faderns vilja, såsom den uttrycks av Jesus. Ingen annan är kristen! De terrorhandlingar som Breivik utförde är fullständigt oförenliga med Jesu undervisning. Ingen som är personligt kristen skulle överhuvudtaget resonera som Breivik gör. Alltså, låt oss en gång för alla konstatera; Breivik är inte kristen. Han är ateist eller agnostiker, och det han menade sig strida för genom det han gjorde var den europeiska kulturen och inget annat. Nu tänker jag inte kommentera Breivik mer (tror jag i alla fall).

3. Kors i taket! Läs följande artikel i Kyrkans Tidning! Den har rubriken Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare och är skriven av prästen Helena Edlund! Fantastiskt att man tar in något sådant.

Edlund skriver bl a:

Är det samma naiva snällhetskultur som hittills hindrat kyrkan från att hantera konflikter och ledarskapsproblem som nu omöjliggör ett kritiskt granskande av islam? Vi vill ju inte stöta oss med någon. Vi kristna är ju snälla, förlåtande och toleranta. Och snällast av alla är svenska kyrkan.
Men är det alltid snällt att hålla med? Och hur länge ska vi tolerera det intoleranta? Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns. Även om det innebär att undanhålla fakta.

Att snällhetsapostlarna inte själva ser det motsägelsefulla i att både omfamna homosexuella (vilket jag tycker man skall göra) och samtidigt omfamna de som vill döda de homosexuella (muslimerna), visar hur den politiska korrektheten fungerar. Man kopplar överhuvudtaget aldrig på hjärnan, eftersom det är förbjudet att tänka i den världen. Då skulle man kunna komma underfund med vilka motsägelsefulla åsikter man har. Det är ju i alla fall skönt att Edlund hade modet att skriva det hon gör.

När jag läste på Kyrkans Tidnings hemsida idag, fanns där en ledare med rubriken ”Var beredd möta de islamrädda”. Artikeln inleds med orden ”Rädsla. Kyrkan drar till sig islamrädda människor som vill bevara Sverige oförändrat. De måste mötas av budskapet att kyrkan står för fredlig samexistens.” Här ser vi ett nytt begrepp. ”Islamofobi” har blivit ”islamrädd” (båda orden betyder ju samma sak – fobi är det grekiska ordet för fruktan).

Jodå, jag skall villigt erkänna att jag är islamrädd, i samma mening som Winston Churchill var nazisträdd. Men jag anser att min rädsla är synnerligen befogad och bygger på ingående studier av islam. Och detta försöker man överskyla med politiskt korrekt, sockersött nonsens. Som om kyrkans önskan om ”fredlig samexistens” skulle påverka islams strävan att erövra hela världen och tvinga alla att underkasta sig islam. Det påminner mig om när den engelske premiärministern Neville Chamberlain den 29 september 1938 hade besökt Hitler och kom hem med ett värdelöst papper som han viftade med inför kamerorna och stolt deklarerade, ”Peace in our time” (samtidigt som Hitler skrattade därhemma i Berlin åt den senile gubben som trodde att Hitler lät sig begränsas av några ingångna avtal).

Ha en bra kväll eller en bra dag, beroende på när du läser detta.

Fanatism i vetenskapens namn; eller den snälla isbjörnen

2011-08-21T23:44:00.006+02:00

Idag tänkte jag hänvisa mina läsare till en nyskriven artikel (klicka här) på min hemsida. På hemsidan lägger jag artiklar som är mer tidsbeständiga (dvs artiklar som inte beror på vad som hänt eller händer just nu) än en normal bloggartikel. Men för mina bloggläsare spelar det ingen som helst praktisk roll. Det är bara att klicka på länken ovan.

Artikeln handlar om flera saker jag länge tänkt skriva om. Dels den rovdjursromantik som just nu är så inne. Dels handlar den också om biologernas märkliga världsbild. En världsbild som för mig känns nästan grotesk. Jag diskuterar också nazisternas syn på djur och djurskydd och diskuterar den avgrund som fanns mellan deras framsynta djurskyddslagstiftning och deras fruktansvärda människosyn.

Vem älskar inte att hata Israel?

2011-08-18T13:26:00.010+02:00

(det här är inte heller den utlovade, kontroversiella artikeln – den kommer om några dagar eller om ännu några dagar eller…)

Jerusalem Post presenterade för en månad sedan en oroväckande intervjuundersökning gjord bland palestinier på Västbanken och Gaza. Undersökningen omfattar intervjuer med 1010 palestinier och är gjord av ”Palestinian Center for Public Opinion” med sponsring av något som kallas ”the Israel Project” (en icke kommersiell organisation som informerar journalister och politiker om Mellanöstern). Felmarginalen i resultaten är beräknad till 3,1%, så de siffror som ges i undersökningen torde – trots att det handlar om stickprov – vara representativa för vad palestinierna på Västbanken och Gaza rent allmänt anser.

Låt oss titta på några av resultaten:

73% av de intervjuade palestinierna på Västbanken och Gaza instämmer med den hadith som ofta citeras av Hamas, och som säger att det är nödvändigt att döda judar varhelst de gömmer sig bakom stenar och träd (vilket är ett poetiskt uttryck för nödvändigheten att döda alla judar på jorden). Siffran visar att verklig fred mellan judar och palestinier ligger decennier, ja kanske sekler, bort (islam måste falla, i varje fall som politisk faktor, innan verklig fred är möjlig).

De intervjuade tillfrågades vad de ansåg om president Obamas uttalande att det bör bli två stater; Palestina som hemland för palestinierna och Israel som hemland för det judiska folket. 34% sade att de accepterade detta medan 61 procent förkastade Obamas uttalande. Det är således bara 1/3 av palestinierna som accepterar en tvåstatslösning (enligt svenska media är en tvåstatslösning det enda som palestinierna begär och i stort sett alla palestinier tycker så – att det ännu inte blivit två stater beror således helt och hållet på det onda landet Israel, om vi nu får tro media).

66% av de tillfrågade ansåg att palestiniernas verkliga mål borde vara att börja med en tvåstatslösning men att man sedan skall gå vidare mot en palestinsk stat som omfattar hela området, dvs som också omfattar dagens Israel (de judar som inte mördas kommer således att få bo i Storpalestina på nåder och som en förtryckt grupp). Det här visar ju precis hur ondskan fungerar. Den tar en sak i taget, ungefär som Hitler gjorde innan Andra Världskriget bröt ut. Och den nöjer sig inte förrän den fått allt.

När det gäller Jerusalems status så ansåg 92% att staden skall vara Palestinas huvudstad (enbart). 1% tyckte att Jerusalem skall vara Israels huvudstad, 3% ansåg att Jerusalem skall vara både Israels och Palestinas huvudstad och 4% menade att staden skall vara en neutral, internationell stad (detta var FN:s ursprungliga avsikt när staten Israel bildades 1948). 92% anser alltså att judarna inte har någon som helst rätt till Jerusalem, vilket är fullständigt absurt och visar på det omöjliga att få fred inom överskådlig tid. Det visar också hur islam fungerar. Kompromisser finns inte för islam. Går man med på en kompromiss är det bara för att man skall få tid att växa sig starkare och sedan ta allt. Någon som helst respekt för motpartens rättigheter och synpunkter finns inte.

Enligt undersökningen så förnekar 72% av palestinierna att judarna har någon som helst anknytning till Jerusalem, vilket innebär att de förnekar tusentals år av judisk historia i Jerusalem och Israel.

När jag i mitt Bibelstudieprogram söker på ordet ”Jerusalem” i Gamla Testamentet (dvs judarnas heliga Skrift), finns detta ord 670 gånger i King James bibelöversättning och 556 gånger i Svenska Folkbibeln (att siffrorna skiljer mellan olika översättningar beror på att man på olika sätt använder synonymer och omskrivningar för Jerusalem). Dessutom förekommer otaliga hänvisningar till Jerusalem under andra namn, t ex Sion, Davids stad etc. ”Davids stad” förekommer t ex 105 gånger i Folkbibeln. Samtidigt förekommer ordet Jerusalem inte en enda gång i Koranen (jag har sökt i flera olika koranöversättningar). Det finns en enda sura (17:1 i Zetterstéens översättning) som eventuellt innehåller en enda anspelning på Jerusalem (men det är inte alls säkert att det verkligen är Jerusalem som avses). Det är synnerligen magstarkt och lögnaktigt av palestinierna/araberna att då försöka hävda att judarna överhuvudtaget inte har någon som helst anknytning till Jerusalem medan de själva har all rätt till denna stad. Speciellt om vi betänker att de äldsta bibelböckerna skrevs 1400 f Kr eller tidigare och att vi nu har tillgång till bibliska handskrifter som har daterats till 250 f Kr (och vilka stämmer i stort sett ordagrant med de bibelöversättningar som används idag), samtidigt som vi vet att Koranen skrevs först på 600-talet e Kr och att de äldsta koranhandskrifterna skiljer sig väldigt mycket (vilket innebär att det är svårt att veta vad som egentligen står i Koranen). Arabernas anspråk på Jerusalem, samtidigt som man förnekar all judisk anknytning till staden, framstår som enbart barnsliga och löjliga, och skadar bara deras egen sak. Och dessutom visar det hur islam ser på begreppet sanning (enligt sharíalagen r8.2 är det obligatoriskt för en muslim att ljuga när det gäller saker som är nödvändiga för islam – som t ex att erövra Jerusalem).

För att återvända till undersökningen så stöder 62% av palestinierna på Västbanken och Gaza kidnappandet av israeliska soldater och att hålla dem som gisslan och 53% tycker det är bra att barnen i de palestinska skolorna får lära sig hatsånger riktade mot judar.

80% håller med Hamas om att man behöver trupper från islamvärlden för att besegra Israel (och det stämmer nog i dubbel bemärkelse).

Märkligt nog var det bara 45% som ansåg att den enda lösningen på palestiniernas problem var jihad.

Mer positivt var att endast 22% ansåg att man skall skjuta raketer mot israeliska städer och dess medborgare och att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar framför våld.

På frågan vad de ansåg borde vara den palestinske presidenten Abbas viktigaste uppgift, svarade 83% ”ordna jobb”. Endast 4% svarade ”Att få FN att erkänna en palestinsk stat” och bara 2% ansåg att Abbas skulle prioritera fredssamtal med Israel (vilket verkar rätt motsägelsefullt med tanke på att 2/3 föredrar diplomatiska förhandlingar – men jag antar att palestinierna med ”diplomatiska förhandlingar” menar förhandlingar där Israel inte ens får deltaga och där Världssamfundet sedan beordrar Israel att underkasta sig palestiniernas vilja).

En av de ansvariga för undersökningen, Stanley Greenberg, kommenterade resultatet med att det tydligen finns stort behov av bättre ledarskap bland palestinierna och att det palestinska folket behöver allmänbildas.

Men ser av svaren att majoriteten av palestinierna vill ha jobb, de vill inte ha krig och jihad. Men å andra sidan accepterar inte majoriteten en judisk stat eller Jerusalem som judisk (eller delad med palestinierna) huvudstad. De vill ha allt medan judarna inte skall få någonting. Ack så typiskt islam! Bakom detta ligger, menar jag, det muslimska prästerskapet, som predikar hat och antisemitism i moskéerna. Innan vi kan få verklig fred, måste förmodligen islam förlora allt sitt politiska inflytande. Just nu ser det inte speciellt lovande ut i detta avseende. Snarare tycks det som att islam håller på att stärka sitt inflytande i hela muslimvärlden.

Observera, det hat som predikas i moskéerna och som de palestinska skolbarnen indoktrineras med, är inte i första hand riktat mot Israel som stat eller mot sionismen, utan det är riktat mot det judiska folket – det handlar således om ren antisemitism och inget annat.

Israel inser att det snart kommer ett nytt krig och förbereder sig för detta. Problemet är att allt fler länder nu vänder sig mot Israel. När Nato började bomba i Libyen kändes det väldigt obehagligt. Inte för att jag stöder Khadaffi på något sätt. Men om rebeller gör uppror i ett land är det problematiskt om andra länder, utan tillåtelse från landets erkända regering – Khadaffiregimen är ju erkänd av FN, annars skulle inte dess representanter få sitta med i FN (Libyen var till och med ordförandeland för FN:s kommission för mänskliga rättigheter under en period) – lägger sig i landets inre angelägenheter och börjar strida på rebellernas sida och dessutom förser dem med vapen (som Nato gör just nu). Hur vet vi att de libyiska rebeller tillhör de goda? Jag har i flera internationella media läst om fruktansvärda övergrepp mot civila som begåtts av rebellstyrkorna i Libyen. Och hur vet vi att inte det hela slutar med att islamister får makten i Libyen? Dvs ur askan i elden för Libyens befolkning. Då har verkligen Nato gjort bort sig.

Nu finns det givetvis tillfällen när det är befogat att det internationella samfundet ingriper. Hade man gjort det i Rwanda så hade hundratusentals människoliv kunnat räddas. Men där stod FN handfallna. Samma sak i Kampuchea, där 25 procent av befolkningen mördades av de Röda Khmererna i deras försök att skapa paradiset på jorden. Men det är klart, khmererna var ju kommunister och de vågar nog inte FN angripa (eller kanske inte vill – vi får inte glömma bort att FN idag i hög grad styrs av rena skurkstater).

När Nato började bomba i Libyen såg jag det obehagliga scenariot framför mig, att Nato kommer att bomba Israel nästa gång Israel slår tillbaka efter att ha beskjutits av raketer från Gaza eller Libanon. Och denna framtidsutsikt fyllde mig med stor sorg. Men i och för sig så säger Bibeln att Israel i den Yttersta Tiden kommer att angripas av hela världen. Och då tänker någon, ”Nu överdriver du, inte skulle Nato eller FN bomba Israel”. Tja, vi ser idag hur många länders inställning till Israel ändrats till det sämre. Sverige är numera oerhört negativt till Israel och står nästan helt på palestiniernas sida. Många svenskar anser att Israel är en olaglig statsbildning och att judarna stulit landet från dess rättmätiga ägare – palestinierna. Detta påstående är definitivt felaktigt och jag bemöter det ganska detaljerat på min hemsida i min avdelning om Israel. Jag planerar också en längre artikel i ämnet (när jag får tid).

Grundläggande kan man säga att inget folk styrt över området lika länge som det judiska folket. Det har ständigt funnits en judisk närvaro i alla tider, även när andra folk härskat där. I modern tid har judarna varit i majoritet i Jerusalem sedan 1844.

Efter Första Världskriget, när britterna hade erövrat det som då kallades Palestina från turkarna, bestämdes vid SanRemokonferensen 1920 att området skulle bli en judisk hemstat (klicka här för att se kartor). Som motivering angavs judarnas historiska rätt till området. Engelsmännen, som fick i uppdrag att förvalta Palestinamandatet i väntan på att en judisk stat skulle bildas, fick emellertid kalla fötter (delvis beroende på att engelsmän inte gillar judar samtidigt som de har en oerhört romantisk inställning till araber) och styckade 1922 av 77% från området. Den avstyckade delen kallades till en början Transjordanien, och är idag det som kallas Jordanien. Tanken var att araberna (begreppet palestinier var inte uppfunnet än) skulle bosätta sig där. Uppdelningen 77% respektive återstoden 23% var proportionell mot antalet araber respektive judar i området. Man kan således säga att araberna fick sin del av området redan 1922. När FN efter Andra Världskriget bestämde att staten Israel skulle etableras, delade man dessa återstående 23% i två ungefär lika stora delar, som skulle tillfalla judar respektive araber. Begreppet palestinier hade för övrigt en helt annan betydelse vid den här tiden – det åsyftade judarna som bodde i området. Den judiska tidning idag heter Jerusalem Post hette t ex då Palestinian Post. Det som nu kallas palestinier är en efterhandskonstruktion. Det finns inget palestinskt folk, utan de som idag kallar sig palestinier är helt enkelt araber som under kortare eller längre tid bott i området.

Utav hela det ursprungliga Palestinamandatet, som skulle bli en judisk stat 1920, skulle alltså judarna 1948 få ca 50% av 23%, dvs 11.5%. Judarna accepterade detta, medan arabsidan förklarade att hela området var arabiskt och direkt efter proklamationen av Israel överfölls landet av fem arabarméer. Israel lyckades mot alla odds överleva detta. Och på den vägen är det. Araberna vill ha bort Israel, och Hamas och Hizbolla har dessutom deklarerat (inte när de talar med svenska journalister – men när de talar på sina interna möten och i palestinsk tv) att alla judar skall mördas. De har gång på gång lovat att avsluta det som inte Hitler hann fullborda.

Ofta påstår palestinierna att Palestina varit deras land ”sedan urminnes tider”. Inget kunde vara mer fel. För det första kan jag då nämna det hela tiden funnits judisk närvaro i området. När sionistiska judar i stora skaror började flytta till ”det förlovade landet” på 1800-talet, så kom araber dit för att arbeta åt judarna (vilka betalade betydligt högre löner än de arabiska och turkiska arbetsgivarna). Merparten av de som idag kallar sig palestinier kan därför inte räkna sina rötter i området längre tillbaka än 1800-talets slut. För det andra så erövrades Palestina av islam först på 600-talet e Kr, medan judarna har kopplingar till området så långt tillbaka som 1200 f Kr (förmodligen ännu längre tillbaka). Det har således funnits judar i Israel/Palestina nästan 2000 år innan araberna kom dit. Inget annat folk har heller härskat lika länge i Israel som det judiska. Att då hävda att judarna inte har någon som helst koppling till Israel och Jerusalem, och att palestinierna är det enda folk som har rätt till ett eget land i området är skrattretande löjligt. Att palestinierna ändå driver en sådan linje kan man kanske förstå. De vill ha så mycket som möjligt och är fräcka. Men det som nästan är omöjligt att förstå, är att så många ”intellektuella” i Europa kan ta sådana krav på allvar. Det är anmärkningsvärt!

Det är som sagt fler och fler i västvärlden som anser att Israel är en olaglig statsbildning och att man bör bilda en palestinsk stat, som judarna kan tillåtas bo i om de vill, annars kan de flytta någon annanstans (man kan ju undra vart de skulle flytta). Den fråga jag då skulle vilja ställa är; om nu judarna inte har rätt till ett land i området (Israel/Palestina), vad har då amerikanarna för rätt till USA (samma resonemang kan tillämpas på hela Nord- och Sydamerika och Australien, för att inte tala om norra Sverige, etc, etc)? De som bor i USA (bortsett från indianerna) kom dit för några hundra år sedan och stal landet från indianerna, som bott där sedan ”urminnes tider” (eller ”köpte” delar av det för nästan ingenting). Om landet Israel skall upphöra att existera, i så fall skall USA upphöra att existera och hela området återlämnas till ursprungsbefolkningen (på samma sätt som Lappland då borde återlämnas till samerna).

Läsaren kanske tycker mina farhågor när det gäller Nato-bombningar av Israel är överdrivna. Säg inte det! Den 26/3 2011 kunde man i norska Aftenbladet läsa en artikel med rubriken ”SV öppnar för militära åtgärder mot Israel” (SV står för Sosialistiskt Venstreparti). I artikeln kan vi läsa:

I ett förslag till landsmötet från en samstämmig redaktionskommitté öppnar man upp för möjligheten att Världssamfundet skall kunna ingripa militärt mot Israel om landet går till angrepp mot Gaza.

Man menar att insatserna i Libyen inte blir trovärdiga om man samtidigt inte är beredd att ingripa på samma sätt mot andra länder som begår övergrepp. Och visst finns det en viss logik i detta. Men det finns en avgörande skillnad mellan Khadaffi och Israel. Khadaffi hotades inte av folket i Libyen. Han var i stället den som förtryckte och hotade sitt eget folk. Israel hotar inte Gaza (om inte Gaza hotar Israel). Det är Gaza, eller snarare Hamas i Gaza, som hotar Israel. Menar verkligen SV att Hamas skall få skjuta 12000 raketer mot israeliska städer, kidnappa israeliska soldater och spränga bussar på löpande band inne i Israel, och om Israel då vidtar åtgärder för att få stopp på detta, då skall Nato angripa Israel?

Man kan för övrigt undra varför inte Sosialistiskt Venstreparti kräver att Världssamfundet skall bomba Syrien, där Assadregimen redan hunnit döda tusentals människor under den senaste månaden (betydligt fler än som dog under t ex Gazakriget för några år sedan). Bara genom att tiga i detta avseende avslöjar man på vilken sida man står. Och det är knappast på den goda sidan. Dessutom kan man undra varför SV inte har något att säga om undervisningen i palestinska skolor, där barnen för lära sig judehat redan från första klass. Och varför har man inget att säga om Hamas förtryck av Gazaborna? Som sagt, det är nog ingen tvekan om på vilken sida SV står. Inte är det den goda sidan i varje fall, den saken är klar.

Nu skulle jag ju i och för sig vilja se Nato angripa Israel. Det blir nog inte riktigt samma sak som att ge sig på Libyen. Nato skulle få betala ett oerhört högt pris om de försökte sig på något sådant. Och Svenska Flygvapnet, som nu flyger omkring över Libyen utan att möta något som helst motstånd, skulle tvingas möta en överlägsen fiende, nämligen IAF – Israel Air Force (som dessutom strider på hemmaplan och skyddas av ett formidabelt, markbaserat luftförsvar). Sverige har 24 aktiva Gripenplan (tre divisioner) och hur många svenska piloter som är fullt kompetenta att flyga stridsuppdrag är oklart. Många av piloterna får flyga några timmar per år och sedan är det simulator som gäller, eftersom vi inte har råd med annat. Israels flygvapen å andra sidan är formidabelt. På 1980-talet, vid luftstrider i Bekaadalen i Libanon, sköt Israel ner ca 80 syriska plan (Syrien hade vid den här tiden de modernaste ryska planen) utan att förlora ett enda eget plan. Efter Natoövningar, där USA och Israel ingått, och där man utkämpat simulerade luftstrider (där datorer med stor säkerhet avgör om en fingerad nedskjutning skulle ha lyckas eller ej – man skjuter givetvis inte skarpa robotar eller skott) går rykten i flygarkretsar att israeliska piloter vann mot amerikanska piloter med 14:1, dvs 14 nedskjutna amerikanska plan för varje israeliskt plan som sköts ner (båda använde samma plan, F-15). Och då är inte amerikanska piloter dåliga.

Alla militärer i Nato känner till Israels slagkraft. De skulle nog tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig på Israel i strid. Dessutom finns många militärer som sympatiserar med Israel och därför inte skulle vilja angripa landet. De vet ju att det är Israel som är offret och araberna som är angriparna (som inte ens accepterar Israels rätt att existera – hur kan man begära att ett land skall förhandla med en motpart, som vare sig erkänner att landet existerar eller att landet har rätt att existera?). Hur som helst, oddsen för en Natoledd insatsstyrka (med eller utan svenska plan) över Israel är knappast lysande. Dessutom skulle nog inte USA tillåta något sådant (även om Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel).

SV menar alltså att Israel inte skall ha rätt att försvara sig mot en angripare! Det är ju rent djävulskt! Jag som alltid haft höga tankar om Norge och så nu det här. Att Norge idag kanske är ett av världens mest Israelhatande länder, utanför islamvärlden, gör mig oerhört bedrövad. Nu vet jag ju att det finns många norrmän som har ett hjärta för Israel. Men det tycks ändå som att många av de tongivande politikerna och mediafolket har drivit Norge in i en farlig och tragisk riktning. Vi får inte glömma bort vad Bibeln har att säga om saken. I 1 Mos 12:3 säger Gud till Abraham (judarnas stamfader):

Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.

Som det går för Israel, så kommer det att gå för Europa. Fortsätter Europa att förbanna Israel kommer man att få uppleva samma sak som Israel fått uppleva; självmordsbombningar, bilbomber och massmord. Den mur som man så kritiserat Israel för att bygga, kanske man själv tvingas bygga i sitt eget land. Kanske kommer människor i Norge och Sverige att känna rädsla varje gång de åker buss (precis som människor gjorde i Israel innan muren byggdes) Som det går för Israel så kommer det sannerligen att gå för oss.

En stor del av skulden för Israelhatet ligger hos journalister och andra ”kultur”personligheter. De har bedragit medborgarna i Europa genom att inte rapportera sanningen när det gäller konflikten judar-palestinier-islamvärlden. Genom att vinkla nyheter och krönikor och på andra sätt smyga in israelfientliga kommentarer (överallt sker detta; ibland diskret och nästan omärkligt, ibland helt öppet), har man förfört människor till att solidarisera sig med fel part. Dessutom har man – bl a genom att inte kritisera den palestinska sidan för att den inte ens kan erkänna Israels rätt att existera och för att de hjärntvättar sina skolbarn till grov antisemitism – uppmuntrat palestinierna till att fortsätta på en väg som enbart kan leda till elände för dem själva. På så sätt sviker man ju de palestinier som man säger sig värna om.

Självklart är det fullt ok att kritisera Israel när israelerna gör fel – det är inte det jag vänder mig mot. Jag påstår inte att judarna är felfria. Ingen är felfri – inte ens du som läser detta (hoppas du inte blev sårad nu). Och palestinierna och araberna är definitivt inte felfria. Att kräva av Israel att landet skall ”ingå fred” med en motståndare som inte ens erkänner Israels rätt att existera, ja inte ens erkänner att Israel existerar, är orimligt. Vad skulle en sådan fred innebära? Den skulle vara fullständigt meningslös. Det jag kritiserar är den orättfärdiga, djävulska ondska som ligger bakom den snedvridna israelkritik vi ser i svenska och norska och andra media. Om medias kritik av Israel hade utgått från kärlek till det palestinska folket, hade jag kanske kunnat känna en viss sympati för den. Men genom att inte kritisera Hamas och Hizbollah och genom att inte kräva av palestinierna att de skall erkänna Israels rätt att existera och att de skall upphöra med att indoktrinera sina barn till antisemitism, visar media och de intellektuella att de inte i första han värnar om det palestinska folket, utan att det i stället handlar om hat mot landet Israel och dess judiska befolkning. Palestinierna är bara en förevändning för att få uttrycka sitt hat mot Israel. När Godhetskören hävdar att judarna överhuvudtaget inte har någon anknytning till Palestinaområdet, ja då visar de vad det hela handlar om. Det urgamla judehatet och inget annat. Allt tal om att ”vi är inte antisemiter utan antisionister” är bara nonsens. De är så mycket antisemiter som de någonsin kan bli.

6 miljoner judar lät sig mördas av nazisterna, utan att göra något motstånd. De gick som slaktfår in i gaskamrarna. De tog själv av sig kläderna när de skulle skjutas eller gasas. Ja de grävde till och med sina egna gravar i vissa fall. Detta kommer judarna aldrig någonsin att göra en gång till. Ingen kommer att kunna försöka sig på att utplåna den judiska staten och det judiska folket utan att betala ett fruktansvärt högt pris för detta. Och då talar jag i militära termer. Den som försöker utplåna Israel kommer dessutom att få möta den levande Gudens vrede. En Gud som strider för sitt folk. Israel är Guds ögonsten. Ve den som rör Israel!