När jag skriver en ny artikel har jag alltid ett val; antingen lägga den på min hemsida eller på bloggen. De artiklar jag har på hemsidan har ofta en mer undervisande, icke tidsberoende karaktär medan artiklarna på bloggen företrädesvis handlar om aktuella saker.
Med utgångspunkt från ett mail jag fick från en av mina läsare har jag nu skrivit en artikel som handlar om islam, judendom och nobelpris. Jag lägger den på hemsidan, eftersom den passar bättre där.
Jag har tidigare skrivit om detta, men då mer allmänt. I föreliggande artikel listar jag varje muslim respektive jude som fått nobelpriset. Skillnaden i antal är grotesk. Av världens ca 1,2 miljarder muslimer har 8 stycken fått nobelpriset. Utav de 14 miljoner judar som finns på vår planet så har 135 mottagit nobelpriset. När det gäller naturvetenskap är skillnaden än större; 1 muslim mot 117 judar.
Det är uppenbart att Bibelns respektive Koranens inställning till vetenskap och logiskt tänkande, skiljer sig dramatiskt åt.
Min nya artikel hittar du här
Ha en bra kväll/natt/morgon/dag!
fredag 19 april 2013
tisdag 9 april 2013
Kristen godhet och Godhetskörens godhet är oförenliga storheter
Den här gången tänkte jag vända mig till mina kristna läsare. Och jag tänkte också försöka fatta mig så kort det bara går (men som vanligt så gick det inte, konstaterar jag efter en första genomläsning).
Du som inte är kristen läser den här artikeln på egen risk. Den är inte skriven för dig, och du kommer förmodligen inte att få ut något av den, eftersom den utgår från en helt annan världsbild än din och handlar till stor del om saker vars existens du förnekar.
Ämnet för dagen är hur vi som kristna skall ställa oss till detta med invandring, mångkultur och integration.
Det som triggade mig att skriva om just detta var något som en kristen broder skrev på sin blogg för ganska så länge sedan. Argumenteringen var, såvitt jag kunde förstå, i princip riktad mot Sverigedemokraterna och deras syn på mångkultur etc. Resonemanget gick ut på att Jesus är för det mångkulturella samhället. Alltså måste vi kristna också vara det. Som exempel togs hur Gud arbetade mångkulturellt på Pingstdagen. I Jerusalem fanns då pilgrimer från olika delar av världen samlade. När Guds Ande kom över Jesu lärjungar och de började tala i tungor, så hörde var och en av dessa pilgrimer sitt eget modersmål talas. Och det var ett tydligt exempel på mångkultur. Det fanns några liknande exempel till i artikeln, vilka också ansågs visa att mångkultur är en del av den kristna tron.
Jag blev lite fundersam när jag läste detta. Jag kan inte se att argumentet har någon som helst koppling till den vansinniga invandringspolitik som Sverige sedan 10 år tillbaka bedriver, eller till den typ av mångkulturellt samhälle som Godhetskören försöker skapa, eller till det hat mot allt som är svenskt, vilket överflödar media och debatten idag. Självklart är kristendomen universell och den står över alla kulturer. Den är i sig inte kopplad till någon speciell kultur. Även om den hade sitt ursprung i den judiska kulturen, så är den till för alla människor, oberoende av kön, nationalitet, ras etc (jag höll på att av bara farten inkludera ”religion” också, men det vore fel, eftersom den som vill bli kristen måste lämna sin tidigare religion). Självklart är svarta och gula människor lika älskade av Gud som vad de vita är, för att nu använda förbjudna ord (vilka ändå är fullt relevanta och sanna, och alla begriper vad man menar). Men även om nu kristendomens budskap är till för alla människor, kan jag inte se att detta på något sätt påbjuder oss kristna att förstöra vårt eget land. Eller förakta vårt eget land och vår egen kultur. Jag tror inte alls att detta har med sann kristendom att göra. Och jag tror inte heller att det behagar Gud.
Få människor vill nog räknas till de onda. Även Hitler såg sig som en av de goda krafterna i världen. Det är ganska uppenbart att de allra flesta människor betraktar sig såsom tillhörande de godas skara. Och även om man inte är speciellt god, så är människan expert på att ursäkta sina brister och bortförklara dem. Man menar ju väl i alla fall, eller hur?
Som kristen är man uttryckligen befalld att älska sina medmänniskor och göra goda gärningar. Jesus kallar oss att sträcka oss ut mot de som behöver hjälp, både materiell sådan och hjälp för själen och tankarna. I 1 Kor 13:3 skriver Aposteln Paulus:
Bibeln säger att alla människor kommer att dömas av Gud och de som inte håller måttet kommer att kastas i den ”brinnande sjön”. Aposteln Johannes skriver:
Ovan har jag försökt att ge en enkel och kortfattad sammanfattning av ”spelreglerna” för oss kristna, när det gäller hur vi skall förhålla oss till andra människor, andra folk och andra länder (jag utgår, i det jag skriver ovan, från att läsaren har grundläggande kunskaper i den kristna tron).
Allting kan missuppfattas eller tolkas in absurdum (ungefär som de givmilda indianerna jag berättade om i min förra blogg). Man måste skilja mellan att göra vad som känns gott (ger varma känslor i hela kroppen) och vad som verkligen är gott. Att verkligen göra gott är att använda sina resurser så effektivt som möjligt. Och hjälpa rätt människor på rätt sätt. Den maximala godheten är inte nödvändigtvis den handling som medför mest negativa konsekvenser för mig själv eller mitt eget land (ekonomiskt, fysiskt etc). Det är inte självklart att den optimala godheten är att t ex ruinera sig själv eller att förstöra livet för sin egen familj. Det finns en frestelse i, att ju större uppoffringar man gör i det godas namn, desto ljuvligare vällustkänslor sprider sig i kroppen. Men det är en frestelse vi måste värja oss mot.
Vi kristna vill gärna leda godhetsligan. Om inte annat så för att visa vilken god kraft kristendomen är. Risken finns därför att kristna börjar tävla med Godhetskören i vem som är godast. Och det blir en ganska missriktad tävlan, eftersom den politiskt korrekta godheten inte är speciellt genomtänkt och inte alls är samma sak som kristen godhet. Ofta är Godhetskörens godhet inte ens god, även om den kallar sig för god. I Sovjet och Kina mördades hundratals miljoner människor i det stora godhetsprojektet, när man försökte skapa det nya paradiset. Den typen av godhet kallar jag ”godska”, eftersom den helt enkelt är ondska förklädd till godhet.
Godskan går ut på att säga så många vackra och politiskt korrekta (och i allmänhet odefinierade) ord, som möjligt (just nu, här i Sverige, är det ord som; mångkultur, inkludera, nybyggarlandet Sverige, nysvenskar, tolerans etc), och sedan göra sådant som kanske ytligt sett ser gott ut, men som snarare är godhetens motsats. Och det tror jag vi som kristna skall akta oss för. Låt Godhetskören hålla på med sina floskler och sin världsmästerskap i godhet. Den ”godhet” som feminismen, marxismen, islamismen etc står för är så fjärran från Jesu godhet som det bara är möjligt. Äkta kristendom handlar inte om floskler utan om verklig godhet. Sådant som verkligen hjälper rätt människor optimalt.
En viktig fråga är, ”Kallar Jesus oss att ta hit miljoner människor (som det snart kommer att röra sig om, ifall den nuvarande invandringspolitiken fortsätter som hittills) från helt främmande kulturer?” Jag talar då om människor som inte inom överskådlig tid kommer att kunna anpassa sig här, och som dessutom har lyckats skrapa ihop en förmögenhet (med deras mått mätt) för att ta sig hit (typ 100 000 kr). Är det verkligen rätt människor vi hjälper på så sätt? Eller är det kanske så att vi på så sätt hjälper lycksökare som kommer hit för att utnyttja vår aningslöshet (jag påstår inte att alla invandrare som kommer hit är lycksökare, men jag påstår att alltför många sådana kommer hit)? Det finns mycket starka indikationer på att ryktet går i många fattiga länder att det är bara att åka till Sverige så blir man omhändertagen och får det hur bra som helst. Dessutom är flyktingsmuggling rena industrin som omsätter stora pengar. Flyktingmottagandet, som ofta sker av privata företag på anbud, är också en lukrativ verksamhet som omsätter miljarder varje år. Och ägarna till dessa företag plockar ut miljonvinster varje år (vilket förvånansvärt nog uppmärksammats i media). Det finns definitivt starka ekonomiska intressen, som vill upprätthålla status quo när det gäller Sveriges invandringspolitik.
Sverige skickade ut många missionärer på 1800-talet och 1900-talets första hälft. Vi var kända som ett missionsland. Många kristna, svenska ungdomar kände en stark kallelse att åka ut på missionsfältet. När EFS på 1860-talet sände 8 missionärer till Abessinien (nuvarande Etiopien), dog sju av dem i olika sjukdomar under de första åren. Den åttonde kom hem och dog ganska snart efter hemkomsten. Då skickade man ut 8 missionärer till (idag hade man nog inte gjort så, utan då hade man konstaterat att området var för farligt för att missionera i). Som resultat av dessa missionärers hängivenhet och uppoffringar finns idag Mekane Yesus-Kyrkan med runt 5 miljoner medlemmar. Den har varit till stor välsignelse för Etiopien. Sverige sände också många missionärer till Kina, Japan, Afrika, Sydamerika, etc, och förutom att de grundade församlingar, så byggde de sjukhus, skolor och lärde lokalbefolkningen effektiva jordbruksmetoder etc. Ingen kan väl anklaga dessa missionärer för att vara avfälliga eller dåliga kristna. Det är snarare så att när man läser om deras öden så känner man sig själv som avfällig. De var oerhört hängivna sin sak och var beredda att dö för sin tro (men till skillnad från muslimerna, var de inte beredda att döda andra för sin tro). De var sanna troshjältar och jag tror få kristna skulle argumentera mot detta påstående.
Jag har aldrig hört någon kristen i vårt land kalla dessa missionärer för dåliga kristna eller dåliga människor eller avfälliga. Och nu kommer vi till min poäng: Ingen av dessa missionärer krävde, såvitt jag vet, att vi skulle ta hit (till Sverige) miljoner afrikaner, kineser etc och försörja dem här – i den kristna multikulturens namn. Ingen gjorde det! Utan man menade att genom att människor blev frälsta, och genom att man byggde skolor mm, så skulle dessa olika länder kunna resa sig ur fattigdom och elände och få ett växande välstånd. Och så har ju också skett i många missionsländer. Även icke-troende forskare erkänner att levnadsstandarden ökar i ett land när allt fler människor blir kristna. Sydkorea, som har en mycket hög levnadsstandard, är idag ett kristet land, med en betydligt större procent bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) än vad vi har i Sverige. Och det är inte speciellt konstigt att välståndet ökar när människor blir kristna. Även om Gud inte finns, så är det självklart att man får ett bättre och mer välmående samhälle när människor slutar supa, tar hand om sin familj, arbetar hårt och lever hederligt. Det är inte det minsta konstigt. Motsatsen vore däremot konstig.
Om nu den typ av mångkulturellt samhälle, som håller på att växa fram i Sverige, påhejad av våra politiker och intellektuella, är en absolut, odiskutabel och nödvändig del av den kristna tron, ja då kan vi vara säkra på att de missionärer jag talar om ovan, hade verkat för att ta hit afrikaner etc i stora skaror. Men det gjorde de inte. Såvitt jag vet har ingen av dem kommit med några sådana krav.
Som kristen måste man se längre än vad som är politiskt korrekt för stunden. Att hjälpa så många människor som möjligt, och rätt människor (dvs de som har störst behov), måste vara ett av målen för oss kristna. Att släppa in mängder av ensamkommande unga män (som falskeligen kallas ensamkommande flyktingbarn – verkliga barn är i detta sammanhang synnerligen ovanligt även om det givetvis förekommer enstaka sådana) har inget med kristen kärlek att göra. Det är bara dumhet och inget annat. Som jag visat i många tidigare artiklar så skulle vi kunna hjälpa ca 1,2 miljoner verkliga barn i Indien för vad de ca 2600 ensamkommande unga männen kostar per år (dessutom ökar antalet för varje år). Många av dessa unga män, som jag i elaka stunder (tyvärr dyker sådana stunder upp allt oftare – kan det ha med åldern att göra?) kallar talibarn, är både fräcka och krävande och begår dessutom brott i en oroväckande omfattning (vilket mörkas av i stort sett alla media – även om det enstaka gånger läcker igenom). Sådana människor har vi inget behov av i Sverige och dessutom är kulturkollisionen alltför stor, även när det gäller de som inte begår brott. Och det är inte vi som skall anpassa oss efter dem, det är de som skall anpassa sig efter oss!!!!!!!!!!!! De signaler våra svaga, ynkliga politiker sänder ut till de ensamkommande unga männen (och generellt till många andra invandrgrupper – speciellt sådana som kommer från vissa kulturer, som står långt ifrån oss, och inte förstår våra kulturella "signaler") är helt felaktiga och bidrar till att korrumpera dem (ungefär som en slapp och oduglig lärare korrumperar sina elever och tar fram det sämsta hos dem). Många invandrare uppfattar inte oss som goda, utan som dumma, lättlurade och fega (och de har helt rätt – jag håller med dem till 100 procent).
Som jag ser det skall vi i första hand hjälpa människor på plats eller i närområdet (om det egna landet är för farligt). På så sätt kan vi hjälpa många, många fler och vi kan hjälpa rätt människor (de som inte har resurser att ta sig hit). Dessutom skapar vi på så sätt arbetstillfällen åt människor lokalt (och slipper alla dessa skurkar i vårt eget land, som driver olika flyktinganläggningar och tar ut miljonvinster). Jag läste för övrigt att Regeringen just nu överför pengar från u-hjälpen och använder dessa för de flyktingar som kommer hit. Det är ju rent djävulskt! Det verkar som man tävlar om vem som är duktigast på att hjälpa fel människor. Och vem som är duktigast på att förstöra vårt land så snabbt som möjligt (här diskuterar jag min teori om varför våra politiker tycks göra allt för att förstöra Sverige).
Dessutom, genom att låta människor från fattiga länder, permanent slå sig ned i vårt land, så dränerar vi dessa länder på deras bästa medborgare. Att bege sig till ett annat land, kanske med fara för sitt liv, kräver en speciell sorts människa. Det kräver energi, beslutsamhet, mod och också att man är kritisk mot de rådande förhållandena och vill något bättre. Utan att vara rasist måste man nog ändå erkänna, att de människor som utvandrar tillhör eliten i ett samhälle. När dessa människor försvinner lämnar de ett vakuum efter sig (landets genpool utarmas avsevärt). De skulle behövts i sitt eget land. Det är ju sådana människor som har kraft att resa landet på fötter. Det är en sak att låta människor från u-länder komma hit och utbilda sig till läkare etc. Det är bra, eftersom de sedan kan återvända till sitt eget land, där det säkert finns stort behov av läkare. Att låta dem stanna i Sverige efter utbildningen är inte bra. Då har man ju berövat detta land något mycket värdefullt. Då har u-hjälp blivit u-stjälp. Det här anser jag vara en viktig aspekt, som nästan aldrig förs fram i debatten.
Under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet utvandrade på samma sätt runt en miljon människor från Sverige (till USA). Där förlorade vårt land många av sina kanske mest värdefulla medborgare (jag talar då inte om människovärde utan om värdefull begåvningsmässigt och yrkesmässigt och när det gäller egenskaper som mod och liknande). Kanske är den svenska fegheten helt enkelt resultatet av att alltför många av de modiga och handlingskraftiga individerna försvann för runt 100 år sedan. Och kvar blev mesarna (med vissa undantag).
I det kristna perspektivet har alla människor samma värde. Det är ingen tvekan om detta. Alla människor är lika älskade av Gud. Och som kristen är man som sagt kallad att hjälpa de som har det svårt på olika sätt. Men detta innebär inte:
1. …att vi är kallade att ta hit alla människor vi vill hjälpa.
2. …att vi är kallade att förstöra vårt lands särart och kultur genom att låta svenskarna på sikt bli en minoritet i sitt eget land.
3. …att vi är kallade att uttrycka förakt för vårt eget land, vårt eget folk och vår egen kultur.
4. …att vi är kallade att ta hit människor som begår brott och utnyttjar vårt välfärdssystem och dessutom vara så mesiga att vi låter alltför många av dessa människor stanna kvar här.
5. …att vi är kallade att behandla de människor vi släpper in i vårt land bättre än vi behandlar etniska svenskar (obs, med etniska svenskar menar jag inte blonda och blåögda – jag menar alla människor, oavsett hudfärg etc, som är bofasta här och som betraktar Sverige som sitt hemland och som är lojala med Sverige och som betalar skatt – i den mån de kan).
Som kristen är man inte kallad att behandla grannens barn bättre än sina egna barn! Ändå är detta vad vi ser i många sammanhang, överfört på samhället. En invandrare, som inte betalat ett öre till systemet, kan ha högre pension (fast det heter då äldrestöd) inklusive bostadsbidrag än en svensk, som betalat skatt hela livet. Det är orättfärdigt. Det är djävulskt och dessutom riskerar det att slå tillbaka mot de invandrare som är positiva för vårt land. Det är sådana orättvisor som kan få nazistiska partier att växa fram och kanske få majoritet, som i Tyskland på 1930-talet (Obs – SD är, som jag ser det, inte ett nazistiskt parti). I min förra bloggartikel citerade jag Paulus när han säger, ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Det är starka ord. Våra politiker har samma ansvar för svenska folkets bästa som vad föräldrar har för sina barns bästa, dvs det Paulus säger här kan överföras från familjen till samhället.
Svenska politiker är i första hand ansvariga för svenska medborgares bästa. De skall prioritera svenska medborgare framför alla andra folk på jorden, precis som föräldrar skall prioritera sina egna barn framför andra barn (vilket inte innebär att man måste vara likgiltig inför andra – tvärtom så kan detta förenas med stor generositet mot andra). Politiker som prioriterar andra folks bästa framför sitt eget folks bästa, gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, så finns inte ett enda historiskt exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ vi försöker implementera i Sverige. Det säger t ex professor Jonathan Friedman, som forskat på detta i åratal (läs mer om detta här). Han kallar mångkulturtanken för ”bullshit”. De exempel som finns är inte exempel på mångkulturella samhällen utan på det man kallar pluralsamhällen, där de olika folkgrupperna lever särskilda utan att integreras, som Romarriket (där ordningen upprätthölls med järnhand – t o m hela folk utplånades när de gjorde uppror) och även USA i princip. Att det fungerar i USA, när det gäller vissa invandrargrupper (skandinaver, tyskar, irländare m fl), beror på att även om dessa grupper känner sig som skandinaver, tyskar etc, så känner de sig samtidigt i hög grad som amerikaner och är stolta över sitt land. Idag finns dock enorma problem i USA med grupper som inte alls identifierar sig med landet. Gängkulturen håller på att gå över styr och kanske slutar USA med upplösning och sönderfall, alternativt att landet blir en diktatur. Det är mycket möjligt att det demokratiska systemet är för svagt för att komma tillrätta med t ex gängkulturen. Det är ju mycket enklare att lösa sådana problem om man kan spärra in eller deportera människor utan rättegång etc.
I Sverige omöjliggör vi för invandrare att känna sig stolta över att bli en del av Sverige, eftersom svenskarna (inklusive våra toppolitiker) själva skäms för allt som är svenskt. Det tycks nästan som att svenskarna stampar otåligt i sin iver att få lämna över sitt land till en främmande inkräktare – islam. ”Hoppas, hoppas det går fort”, tycks man tänka. ”Jag kan inte bärga mig tills vi får sharíalagar i Sverige.”
Ofta anklagas den som är kritisk till vår invandringspolitik och har synpunkter på vissa invandrargrupper, för att skilja på folk och folk. Jovisst, men det gör ju alla människor. Vem som helst får inte komma hem till dig och ta för sig. Dina barn behandlar du (förhoppningsvis) bättre än andras barn. Och gör du inte det är du ett svin, värd allt förakt! Du skiljer på dina närmaste vänner i förhållande till andra människor, och dina närmaste vänner kan göra saker i ditt hem (t ex ta en Coca-Cola i kylen utan att fråga) som andra inte kan (eller får). Så att man inte får göra åtskillnad mellan människor är bara dösnack. Det gör alla, även medlemmarna i Godhetskören. Att man i vissa avseenden skiljer mellan människor har i sig inget med människovärde att göra.
Idag är det modernt med globalisering. Här noterar man någonting oerhört motsägelsefullt. Samtidigt som vänsterrörelserna kämpar mot den ekonomiska globaliseringen så arbetar de för fri rörlighet för alla människor, vilket ju också är en form av globalisering. Det kan ju låta bra när man talar om öppna gränser och att alla skall vara inkluderade (ett av dagens honnörsord som ger 100 godhetspoäng). Men ur kristen synpunkt är öppna gränser inte alls självklart. Observera vad Paulus säger när han predikar för invånarna i Athen:
När våra politiker och intellektuella påstår att det inte finns någon svensk kultur, inga etniska svenskar, ingen svensk mat etc, etc, så har man beträtt en farlig väg. Jag tror det är nödvändigt att man är stolt och tacksam för sitt eget land och sin egen kultur (vilket inte på något sätt innebär att man föraktar andra länder eller kulturer – tvärtom så är kanske kulturell självkänsla nödvändig för att man skall kunna uppskatta och vara generös mot andra kulturer). När våra ledare tar vår identitet och stolthet ifrån oss, riskerar de att driva människor in i extrema rörelser. Det som hände i Tyskland på 1930-talet visar vad som då kan hända.
Jag tror att detta med folk och nationer och länder är givet av Gud, vilket jag tycker stöds av ovanstående bibelställe. Jag tror det mångkulturella samhället är djupt olyckligt och innebär direkt olydnad mot Gud. Detta samhälle kan inte fungera på grund av människans natur. Man gör på så sätt uppror mot Guds ordningar för att bli beundrad av människor. "Se så god jag är....! Titta bara! Ni har aldrig sett maken till en sådan enorm godhet!" Gud vet hur människan är och känner hennes natur, eftersom han danat henne, och hans ordningar är till för att hjälpa den fallna människan att leva på ett bra sätt i väntan på Jesu återkomst.
Alla människor behöver en trygghet, ett sammanhang att växa upp i. Sin barndoms dofter, smaker och ljud minns man hela livet och längtar tillbaka till (åtminstone om man hade en något så när lycklig barndom). De människor som har en naturlig, personlig trygghet, genom att de vuxit upp i en trygg familj, får en stark identitet och självkänsla, vilket gör det lättare för dem att fungera tillsammans med andra människor. Enligt min erfarenhet så är människor, som är trygga och har en bra självbild, mer toleranta och öppna för det som är annorlunda. Godhetskörens problem med att tolerera åsikter som de själva inte delar, och det höga tonläget i debatten, kanske har sin grund i just bristande självkänsla och trygghet.
På samma sätt är det viktigt att man upplever en kulturell och nationell identitet. Det skapar också trygghet och självkänsla. Därför tror jag att det är viktigt att man är stolt över sitt eget land (vilket, som nyss påpekats, inte måste innebära att man föraktar andra länder). Tar man ifrån ett folk deras självkänsla, som våra politiker är i full färd med att göra, skapar man ett folk som kan skena iväg åt vilket håll som helst. Och i kulisserna väntar då onda krafter på att ta över.
Jag har i många år rest land och rike runt och talat och predikat. Jag har predikat i Svenska Kyrkan vid flera tillfällen. Jag har talat på olika universitet och skolor. Etc, etc. Jag har observerat under de sista åren, sedan jag börjat skriva artiklar som kritiserar invandring och mångkultur, att antalet kallelser till mig från kristna församlingar minskat betänkligt. I och för sig gör det inget. Jag har fyllt 70 och har ändå tänkt att trappa ner. Jag känner att min hemsida och blogg är viktigare än att vara ute och tala. Dessutom är det jobbigt att resa och ligga borta. Men ändå är det beklagligt. Själva principen. Det är ju så alla politiskt inkorrekta röster tystas i vårt ”fredliga” land. Inte genom våld utan genom utfrysning. I höstas, precis innan jag blev opererad, besökte jag en församling någonstans i vårt avlånga land. Det spelar ingen roll var. Pastorn, som hämtade mig på stationen, var lite bekymrad. Församlingen hade en facebook-sida och någon församlingsmedlem hade där ställt sig frågan om det verkligen var rätt att låta en islamofobisk rasist få tillgång till talarstolen (vederbörande hade läst på min hemsida och blogg och kommit fram till att jag var rasist). Så pastorn frågade mig ungefär (dvs han lindade in det, men det var i alla fall andemeningen), ”Är du verkligen rasist…”?
Som jag ser det har alltför många kristna i vårt land fallit för Godhetskörens definition av godhet, i stället för att fråga sig vad Bibeln säger och vad fakta säger. Det smärtar mig att bli misstrodd av andra kristna, men jag kan inte annat än säga och strida för det jag tror vara sant, rätt och riktigt. Om detta leder till att jag blir utfryst, förlorar vänner etc, ja då får det blir så! Men sanningen kan jag aldrig kompromissa med! Aldrig! Aldrig! Jag har samma valspråk som Royal Society (den engelska vetenskapsakademin), ”Nullius in Verba”, som är latin och betyder ”Take no one’s word for it”, dvs ”Inte från någon annans ord”. Det spelar ingen roll vad människor anser eller säger eller tycker. Jag hävdar i alla fall att Sveriges invandringspolitik och mångkulturprojekt är i högsta grad skadliga för vårt land. Och ingenting kan hindra mig att säga detta, varken lock eller pock. Varken smicker eller hot. Jag kan inte tiga när jag ser mitt land förstöras!
Tack för mig!
Du som inte är kristen läser den här artikeln på egen risk. Den är inte skriven för dig, och du kommer förmodligen inte att få ut något av den, eftersom den utgår från en helt annan världsbild än din och handlar till stor del om saker vars existens du förnekar.
Ämnet för dagen är hur vi som kristna skall ställa oss till detta med invandring, mångkultur och integration.
Det som triggade mig att skriva om just detta var något som en kristen broder skrev på sin blogg för ganska så länge sedan. Argumenteringen var, såvitt jag kunde förstå, i princip riktad mot Sverigedemokraterna och deras syn på mångkultur etc. Resonemanget gick ut på att Jesus är för det mångkulturella samhället. Alltså måste vi kristna också vara det. Som exempel togs hur Gud arbetade mångkulturellt på Pingstdagen. I Jerusalem fanns då pilgrimer från olika delar av världen samlade. När Guds Ande kom över Jesu lärjungar och de började tala i tungor, så hörde var och en av dessa pilgrimer sitt eget modersmål talas. Och det var ett tydligt exempel på mångkultur. Det fanns några liknande exempel till i artikeln, vilka också ansågs visa att mångkultur är en del av den kristna tron.
Jag blev lite fundersam när jag läste detta. Jag kan inte se att argumentet har någon som helst koppling till den vansinniga invandringspolitik som Sverige sedan 10 år tillbaka bedriver, eller till den typ av mångkulturellt samhälle som Godhetskören försöker skapa, eller till det hat mot allt som är svenskt, vilket överflödar media och debatten idag. Självklart är kristendomen universell och den står över alla kulturer. Den är i sig inte kopplad till någon speciell kultur. Även om den hade sitt ursprung i den judiska kulturen, så är den till för alla människor, oberoende av kön, nationalitet, ras etc (jag höll på att av bara farten inkludera ”religion” också, men det vore fel, eftersom den som vill bli kristen måste lämna sin tidigare religion). Självklart är svarta och gula människor lika älskade av Gud som vad de vita är, för att nu använda förbjudna ord (vilka ändå är fullt relevanta och sanna, och alla begriper vad man menar). Men även om nu kristendomens budskap är till för alla människor, kan jag inte se att detta på något sätt påbjuder oss kristna att förstöra vårt eget land. Eller förakta vårt eget land och vår egen kultur. Jag tror inte alls att detta har med sann kristendom att göra. Och jag tror inte heller att det behagar Gud.
Få människor vill nog räknas till de onda. Även Hitler såg sig som en av de goda krafterna i världen. Det är ganska uppenbart att de allra flesta människor betraktar sig såsom tillhörande de godas skara. Och även om man inte är speciellt god, så är människan expert på att ursäkta sina brister och bortförklara dem. Man menar ju väl i alla fall, eller hur?
Som kristen är man uttryckligen befalld att älska sina medmänniskor och göra goda gärningar. Jesus kallar oss att sträcka oss ut mot de som behöver hjälp, både materiell sådan och hjälp för själen och tankarna. I 1 Kor 13:3 skriver Aposteln Paulus:
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.Bibeln säger således att det vi gör skall vi göra av fri vilja och av kärlek. Om vi inte delar med oss i kärlek (utan av tvång eller beräkning), är det vi gör ingenting värt. Gud räknar inte det som en god gärning. Som kristen är man kallad att älska alla människor. Det är svårt, ja förmodligen omöjligt, att helt leva upp till detta, men vi kristna har ändå ett riktmärke, en kompasskurs, något att sträva efter. Kärleksbudskapet innebär givetvis inte att vi skall acceptera att onda människor begår onda handlingar. Sådana människor måste stoppas, men grundläggande så skall vi älska även dem. Men inte det de gör. Paulus skriver:
Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna (Ef 6:12).Kristna strider i princip inte mot människor utan mot de onda andemakter som lurar människor att begå onda handlingar. Sedan kanske man även som kristen ibland måste strida med världsliga vapen (knytnävar, pistoler, kanoner etc). Andra Världskriget kan nog övergripande ses som ett krig mellan det onda och det goda. Hade inte Hitler stoppats, hade han lagt hela Europa och Afrika (minst) under sig och vi hade fått ett skräckvälde som kanske varat i hundratals år eller längre. Som kristen hade jag inte haft några som helst betänkligheter att strida mot tyskar och japaner under detta krig. På samma sätt är det uppenbart att vi som kristna skall ingripa när vi ser människor misshandlas eller våldtas etc. I sådana lägen har vi som kristna sanktion att använda så mycket våld som behövs (även dödligt sådant, om det inte finns någon annan möjlighet) för att stoppa ondskan i sitt värv.
Bibeln säger att alla människor kommer att dömas av Gud och de som inte håller måttet kommer att kastas i den ”brinnande sjön”. Aposteln Johannes skriver:
Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden. (Upp 21:8)Det är tydligt att Gud inte ser lätt på de människor som utan ånger hänger sig åt ondskan (inget ont kan, enligt Jesus, komma in i en människa med mindre än att denna människa släpper in det onda – således har man en egen skuld, även om man är påverkad av onda, andliga krafter). Men det är Gud som dömer och inte vi. Grundläggande skall vi kristna, drivna av kärlek, försöka skapa en bättre värld genom att strida mot lidandet både andligt och fysiskt. Jesu broder Jakob skriver i sitt brev:
Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?Jesus säger följande när han talar till sina lärjungar:
Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?
Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.
Nu säger kanske någon: "Du har tro." - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. (Jak 2:14-18)
'Ty jag var hungrig, och ni mig att äta; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var husvill, och ni gav mig härbärge, naken, och ni klädde mig; jag var sjuk, och ni besökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mig.'Vad Jakob och Jesus menar här är ganska svårt att missuppfatta.
Då skall de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig husvill och gav dig härbärge, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?'
Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.'
Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta; jag var törstig, och ni gav mig inte att dricka; jag var husvill, och ni gav mig inte härbärge, naken, och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse, och ni besökte mig inte.'
Då skall också de svara och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och besökte dig inte?'
Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.' (Matt 24:36-42)
Ovan har jag försökt att ge en enkel och kortfattad sammanfattning av ”spelreglerna” för oss kristna, när det gäller hur vi skall förhålla oss till andra människor, andra folk och andra länder (jag utgår, i det jag skriver ovan, från att läsaren har grundläggande kunskaper i den kristna tron).
Allting kan missuppfattas eller tolkas in absurdum (ungefär som de givmilda indianerna jag berättade om i min förra blogg). Man måste skilja mellan att göra vad som känns gott (ger varma känslor i hela kroppen) och vad som verkligen är gott. Att verkligen göra gott är att använda sina resurser så effektivt som möjligt. Och hjälpa rätt människor på rätt sätt. Den maximala godheten är inte nödvändigtvis den handling som medför mest negativa konsekvenser för mig själv eller mitt eget land (ekonomiskt, fysiskt etc). Det är inte självklart att den optimala godheten är att t ex ruinera sig själv eller att förstöra livet för sin egen familj. Det finns en frestelse i, att ju större uppoffringar man gör i det godas namn, desto ljuvligare vällustkänslor sprider sig i kroppen. Men det är en frestelse vi måste värja oss mot.
Vi kristna vill gärna leda godhetsligan. Om inte annat så för att visa vilken god kraft kristendomen är. Risken finns därför att kristna börjar tävla med Godhetskören i vem som är godast. Och det blir en ganska missriktad tävlan, eftersom den politiskt korrekta godheten inte är speciellt genomtänkt och inte alls är samma sak som kristen godhet. Ofta är Godhetskörens godhet inte ens god, även om den kallar sig för god. I Sovjet och Kina mördades hundratals miljoner människor i det stora godhetsprojektet, när man försökte skapa det nya paradiset. Den typen av godhet kallar jag ”godska”, eftersom den helt enkelt är ondska förklädd till godhet.
Godskan går ut på att säga så många vackra och politiskt korrekta (och i allmänhet odefinierade) ord, som möjligt (just nu, här i Sverige, är det ord som; mångkultur, inkludera, nybyggarlandet Sverige, nysvenskar, tolerans etc), och sedan göra sådant som kanske ytligt sett ser gott ut, men som snarare är godhetens motsats. Och det tror jag vi som kristna skall akta oss för. Låt Godhetskören hålla på med sina floskler och sin världsmästerskap i godhet. Den ”godhet” som feminismen, marxismen, islamismen etc står för är så fjärran från Jesu godhet som det bara är möjligt. Äkta kristendom handlar inte om floskler utan om verklig godhet. Sådant som verkligen hjälper rätt människor optimalt.
En viktig fråga är, ”Kallar Jesus oss att ta hit miljoner människor (som det snart kommer att röra sig om, ifall den nuvarande invandringspolitiken fortsätter som hittills) från helt främmande kulturer?” Jag talar då om människor som inte inom överskådlig tid kommer att kunna anpassa sig här, och som dessutom har lyckats skrapa ihop en förmögenhet (med deras mått mätt) för att ta sig hit (typ 100 000 kr). Är det verkligen rätt människor vi hjälper på så sätt? Eller är det kanske så att vi på så sätt hjälper lycksökare som kommer hit för att utnyttja vår aningslöshet (jag påstår inte att alla invandrare som kommer hit är lycksökare, men jag påstår att alltför många sådana kommer hit)? Det finns mycket starka indikationer på att ryktet går i många fattiga länder att det är bara att åka till Sverige så blir man omhändertagen och får det hur bra som helst. Dessutom är flyktingsmuggling rena industrin som omsätter stora pengar. Flyktingmottagandet, som ofta sker av privata företag på anbud, är också en lukrativ verksamhet som omsätter miljarder varje år. Och ägarna till dessa företag plockar ut miljonvinster varje år (vilket förvånansvärt nog uppmärksammats i media). Det finns definitivt starka ekonomiska intressen, som vill upprätthålla status quo när det gäller Sveriges invandringspolitik.
Sverige skickade ut många missionärer på 1800-talet och 1900-talets första hälft. Vi var kända som ett missionsland. Många kristna, svenska ungdomar kände en stark kallelse att åka ut på missionsfältet. När EFS på 1860-talet sände 8 missionärer till Abessinien (nuvarande Etiopien), dog sju av dem i olika sjukdomar under de första åren. Den åttonde kom hem och dog ganska snart efter hemkomsten. Då skickade man ut 8 missionärer till (idag hade man nog inte gjort så, utan då hade man konstaterat att området var för farligt för att missionera i). Som resultat av dessa missionärers hängivenhet och uppoffringar finns idag Mekane Yesus-Kyrkan med runt 5 miljoner medlemmar. Den har varit till stor välsignelse för Etiopien. Sverige sände också många missionärer till Kina, Japan, Afrika, Sydamerika, etc, och förutom att de grundade församlingar, så byggde de sjukhus, skolor och lärde lokalbefolkningen effektiva jordbruksmetoder etc. Ingen kan väl anklaga dessa missionärer för att vara avfälliga eller dåliga kristna. Det är snarare så att när man läser om deras öden så känner man sig själv som avfällig. De var oerhört hängivna sin sak och var beredda att dö för sin tro (men till skillnad från muslimerna, var de inte beredda att döda andra för sin tro). De var sanna troshjältar och jag tror få kristna skulle argumentera mot detta påstående.
Jag har aldrig hört någon kristen i vårt land kalla dessa missionärer för dåliga kristna eller dåliga människor eller avfälliga. Och nu kommer vi till min poäng: Ingen av dessa missionärer krävde, såvitt jag vet, att vi skulle ta hit (till Sverige) miljoner afrikaner, kineser etc och försörja dem här – i den kristna multikulturens namn. Ingen gjorde det! Utan man menade att genom att människor blev frälsta, och genom att man byggde skolor mm, så skulle dessa olika länder kunna resa sig ur fattigdom och elände och få ett växande välstånd. Och så har ju också skett i många missionsländer. Även icke-troende forskare erkänner att levnadsstandarden ökar i ett land när allt fler människor blir kristna. Sydkorea, som har en mycket hög levnadsstandard, är idag ett kristet land, med en betydligt större procent bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) än vad vi har i Sverige. Och det är inte speciellt konstigt att välståndet ökar när människor blir kristna. Även om Gud inte finns, så är det självklart att man får ett bättre och mer välmående samhälle när människor slutar supa, tar hand om sin familj, arbetar hårt och lever hederligt. Det är inte det minsta konstigt. Motsatsen vore däremot konstig.
Om nu den typ av mångkulturellt samhälle, som håller på att växa fram i Sverige, påhejad av våra politiker och intellektuella, är en absolut, odiskutabel och nödvändig del av den kristna tron, ja då kan vi vara säkra på att de missionärer jag talar om ovan, hade verkat för att ta hit afrikaner etc i stora skaror. Men det gjorde de inte. Såvitt jag vet har ingen av dem kommit med några sådana krav.
Som kristen måste man se längre än vad som är politiskt korrekt för stunden. Att hjälpa så många människor som möjligt, och rätt människor (dvs de som har störst behov), måste vara ett av målen för oss kristna. Att släppa in mängder av ensamkommande unga män (som falskeligen kallas ensamkommande flyktingbarn – verkliga barn är i detta sammanhang synnerligen ovanligt även om det givetvis förekommer enstaka sådana) har inget med kristen kärlek att göra. Det är bara dumhet och inget annat. Som jag visat i många tidigare artiklar så skulle vi kunna hjälpa ca 1,2 miljoner verkliga barn i Indien för vad de ca 2600 ensamkommande unga männen kostar per år (dessutom ökar antalet för varje år). Många av dessa unga män, som jag i elaka stunder (tyvärr dyker sådana stunder upp allt oftare – kan det ha med åldern att göra?) kallar talibarn, är både fräcka och krävande och begår dessutom brott i en oroväckande omfattning (vilket mörkas av i stort sett alla media – även om det enstaka gånger läcker igenom). Sådana människor har vi inget behov av i Sverige och dessutom är kulturkollisionen alltför stor, även när det gäller de som inte begår brott. Och det är inte vi som skall anpassa oss efter dem, det är de som skall anpassa sig efter oss!!!!!!!!!!!! De signaler våra svaga, ynkliga politiker sänder ut till de ensamkommande unga männen (och generellt till många andra invandrgrupper – speciellt sådana som kommer från vissa kulturer, som står långt ifrån oss, och inte förstår våra kulturella "signaler") är helt felaktiga och bidrar till att korrumpera dem (ungefär som en slapp och oduglig lärare korrumperar sina elever och tar fram det sämsta hos dem). Många invandrare uppfattar inte oss som goda, utan som dumma, lättlurade och fega (och de har helt rätt – jag håller med dem till 100 procent).
Som jag ser det skall vi i första hand hjälpa människor på plats eller i närområdet (om det egna landet är för farligt). På så sätt kan vi hjälpa många, många fler och vi kan hjälpa rätt människor (de som inte har resurser att ta sig hit). Dessutom skapar vi på så sätt arbetstillfällen åt människor lokalt (och slipper alla dessa skurkar i vårt eget land, som driver olika flyktinganläggningar och tar ut miljonvinster). Jag läste för övrigt att Regeringen just nu överför pengar från u-hjälpen och använder dessa för de flyktingar som kommer hit. Det är ju rent djävulskt! Det verkar som man tävlar om vem som är duktigast på att hjälpa fel människor. Och vem som är duktigast på att förstöra vårt land så snabbt som möjligt (här diskuterar jag min teori om varför våra politiker tycks göra allt för att förstöra Sverige).
Dessutom, genom att låta människor från fattiga länder, permanent slå sig ned i vårt land, så dränerar vi dessa länder på deras bästa medborgare. Att bege sig till ett annat land, kanske med fara för sitt liv, kräver en speciell sorts människa. Det kräver energi, beslutsamhet, mod och också att man är kritisk mot de rådande förhållandena och vill något bättre. Utan att vara rasist måste man nog ändå erkänna, att de människor som utvandrar tillhör eliten i ett samhälle. När dessa människor försvinner lämnar de ett vakuum efter sig (landets genpool utarmas avsevärt). De skulle behövts i sitt eget land. Det är ju sådana människor som har kraft att resa landet på fötter. Det är en sak att låta människor från u-länder komma hit och utbilda sig till läkare etc. Det är bra, eftersom de sedan kan återvända till sitt eget land, där det säkert finns stort behov av läkare. Att låta dem stanna i Sverige efter utbildningen är inte bra. Då har man ju berövat detta land något mycket värdefullt. Då har u-hjälp blivit u-stjälp. Det här anser jag vara en viktig aspekt, som nästan aldrig förs fram i debatten.
Under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet utvandrade på samma sätt runt en miljon människor från Sverige (till USA). Där förlorade vårt land många av sina kanske mest värdefulla medborgare (jag talar då inte om människovärde utan om värdefull begåvningsmässigt och yrkesmässigt och när det gäller egenskaper som mod och liknande). Kanske är den svenska fegheten helt enkelt resultatet av att alltför många av de modiga och handlingskraftiga individerna försvann för runt 100 år sedan. Och kvar blev mesarna (med vissa undantag).
I det kristna perspektivet har alla människor samma värde. Det är ingen tvekan om detta. Alla människor är lika älskade av Gud. Och som kristen är man som sagt kallad att hjälpa de som har det svårt på olika sätt. Men detta innebär inte:
1. …att vi är kallade att ta hit alla människor vi vill hjälpa.
2. …att vi är kallade att förstöra vårt lands särart och kultur genom att låta svenskarna på sikt bli en minoritet i sitt eget land.
3. …att vi är kallade att uttrycka förakt för vårt eget land, vårt eget folk och vår egen kultur.
4. …att vi är kallade att ta hit människor som begår brott och utnyttjar vårt välfärdssystem och dessutom vara så mesiga att vi låter alltför många av dessa människor stanna kvar här.
5. …att vi är kallade att behandla de människor vi släpper in i vårt land bättre än vi behandlar etniska svenskar (obs, med etniska svenskar menar jag inte blonda och blåögda – jag menar alla människor, oavsett hudfärg etc, som är bofasta här och som betraktar Sverige som sitt hemland och som är lojala med Sverige och som betalar skatt – i den mån de kan).
Som kristen är man inte kallad att behandla grannens barn bättre än sina egna barn! Ändå är detta vad vi ser i många sammanhang, överfört på samhället. En invandrare, som inte betalat ett öre till systemet, kan ha högre pension (fast det heter då äldrestöd) inklusive bostadsbidrag än en svensk, som betalat skatt hela livet. Det är orättfärdigt. Det är djävulskt och dessutom riskerar det att slå tillbaka mot de invandrare som är positiva för vårt land. Det är sådana orättvisor som kan få nazistiska partier att växa fram och kanske få majoritet, som i Tyskland på 1930-talet (Obs – SD är, som jag ser det, inte ett nazistiskt parti). I min förra bloggartikel citerade jag Paulus när han säger, ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Det är starka ord. Våra politiker har samma ansvar för svenska folkets bästa som vad föräldrar har för sina barns bästa, dvs det Paulus säger här kan överföras från familjen till samhället.
Svenska politiker är i första hand ansvariga för svenska medborgares bästa. De skall prioritera svenska medborgare framför alla andra folk på jorden, precis som föräldrar skall prioritera sina egna barn framför andra barn (vilket inte innebär att man måste vara likgiltig inför andra – tvärtom så kan detta förenas med stor generositet mot andra). Politiker som prioriterar andra folks bästa framför sitt eget folks bästa, gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman.
Som jag skrivit så många gånger tidigare, så finns inte ett enda historiskt exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ vi försöker implementera i Sverige. Det säger t ex professor Jonathan Friedman, som forskat på detta i åratal (läs mer om detta här). Han kallar mångkulturtanken för ”bullshit”. De exempel som finns är inte exempel på mångkulturella samhällen utan på det man kallar pluralsamhällen, där de olika folkgrupperna lever särskilda utan att integreras, som Romarriket (där ordningen upprätthölls med järnhand – t o m hela folk utplånades när de gjorde uppror) och även USA i princip. Att det fungerar i USA, när det gäller vissa invandrargrupper (skandinaver, tyskar, irländare m fl), beror på att även om dessa grupper känner sig som skandinaver, tyskar etc, så känner de sig samtidigt i hög grad som amerikaner och är stolta över sitt land. Idag finns dock enorma problem i USA med grupper som inte alls identifierar sig med landet. Gängkulturen håller på att gå över styr och kanske slutar USA med upplösning och sönderfall, alternativt att landet blir en diktatur. Det är mycket möjligt att det demokratiska systemet är för svagt för att komma tillrätta med t ex gängkulturen. Det är ju mycket enklare att lösa sådana problem om man kan spärra in eller deportera människor utan rättegång etc.
I Sverige omöjliggör vi för invandrare att känna sig stolta över att bli en del av Sverige, eftersom svenskarna (inklusive våra toppolitiker) själva skäms för allt som är svenskt. Det tycks nästan som att svenskarna stampar otåligt i sin iver att få lämna över sitt land till en främmande inkräktare – islam. ”Hoppas, hoppas det går fort”, tycks man tänka. ”Jag kan inte bärga mig tills vi får sharíalagar i Sverige.”
Ofta anklagas den som är kritisk till vår invandringspolitik och har synpunkter på vissa invandrargrupper, för att skilja på folk och folk. Jovisst, men det gör ju alla människor. Vem som helst får inte komma hem till dig och ta för sig. Dina barn behandlar du (förhoppningsvis) bättre än andras barn. Och gör du inte det är du ett svin, värd allt förakt! Du skiljer på dina närmaste vänner i förhållande till andra människor, och dina närmaste vänner kan göra saker i ditt hem (t ex ta en Coca-Cola i kylen utan att fråga) som andra inte kan (eller får). Så att man inte får göra åtskillnad mellan människor är bara dösnack. Det gör alla, även medlemmarna i Godhetskören. Att man i vissa avseenden skiljer mellan människor har i sig inget med människovärde att göra.
Idag är det modernt med globalisering. Här noterar man någonting oerhört motsägelsefullt. Samtidigt som vänsterrörelserna kämpar mot den ekonomiska globaliseringen så arbetar de för fri rörlighet för alla människor, vilket ju också är en form av globalisering. Det kan ju låta bra när man talar om öppna gränser och att alla skall vara inkluderade (ett av dagens honnörsord som ger 100 godhetspoäng). Men ur kristen synpunkt är öppna gränser inte alls självklart. Observera vad Paulus säger när han predikar för invånarna i Athen:
Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo. (Apg 17:26)Gud har således, enligt vad Bibeln säger, utstakat de gränser inom vilka alla folk och nationer skall bo. Bibeln innehåller levnadsregler, som skall hjälpa människan att leva i en fallen, ond värld. Olika kulturer och folk skall inte blandas, eftersom det inte kommer att fungera. Det kan inte fungera på grund av människans natur. Det slutar med inbördeskrig eller att en av kulturerna tar makten och förtrycker de andra kulturerna, eller utplånar dem (det är ju så islam erövrat land efter land – och nu förväntar sig att erövra Europas länder). Exemplen på detta är otaliga (titta bara på vad som hände i Jugoslavien när kommunismen, som höll samman landet med tvång, föll).
När våra politiker och intellektuella påstår att det inte finns någon svensk kultur, inga etniska svenskar, ingen svensk mat etc, etc, så har man beträtt en farlig väg. Jag tror det är nödvändigt att man är stolt och tacksam för sitt eget land och sin egen kultur (vilket inte på något sätt innebär att man föraktar andra länder eller kulturer – tvärtom så är kanske kulturell självkänsla nödvändig för att man skall kunna uppskatta och vara generös mot andra kulturer). När våra ledare tar vår identitet och stolthet ifrån oss, riskerar de att driva människor in i extrema rörelser. Det som hände i Tyskland på 1930-talet visar vad som då kan hända.
Jag tror att detta med folk och nationer och länder är givet av Gud, vilket jag tycker stöds av ovanstående bibelställe. Jag tror det mångkulturella samhället är djupt olyckligt och innebär direkt olydnad mot Gud. Detta samhälle kan inte fungera på grund av människans natur. Man gör på så sätt uppror mot Guds ordningar för att bli beundrad av människor. "Se så god jag är....! Titta bara! Ni har aldrig sett maken till en sådan enorm godhet!" Gud vet hur människan är och känner hennes natur, eftersom han danat henne, och hans ordningar är till för att hjälpa den fallna människan att leva på ett bra sätt i väntan på Jesu återkomst.
Alla människor behöver en trygghet, ett sammanhang att växa upp i. Sin barndoms dofter, smaker och ljud minns man hela livet och längtar tillbaka till (åtminstone om man hade en något så när lycklig barndom). De människor som har en naturlig, personlig trygghet, genom att de vuxit upp i en trygg familj, får en stark identitet och självkänsla, vilket gör det lättare för dem att fungera tillsammans med andra människor. Enligt min erfarenhet så är människor, som är trygga och har en bra självbild, mer toleranta och öppna för det som är annorlunda. Godhetskörens problem med att tolerera åsikter som de själva inte delar, och det höga tonläget i debatten, kanske har sin grund i just bristande självkänsla och trygghet.
På samma sätt är det viktigt att man upplever en kulturell och nationell identitet. Det skapar också trygghet och självkänsla. Därför tror jag att det är viktigt att man är stolt över sitt eget land (vilket, som nyss påpekats, inte måste innebära att man föraktar andra länder). Tar man ifrån ett folk deras självkänsla, som våra politiker är i full färd med att göra, skapar man ett folk som kan skena iväg åt vilket håll som helst. Och i kulisserna väntar då onda krafter på att ta över.
Jag har i många år rest land och rike runt och talat och predikat. Jag har predikat i Svenska Kyrkan vid flera tillfällen. Jag har talat på olika universitet och skolor. Etc, etc. Jag har observerat under de sista åren, sedan jag börjat skriva artiklar som kritiserar invandring och mångkultur, att antalet kallelser till mig från kristna församlingar minskat betänkligt. I och för sig gör det inget. Jag har fyllt 70 och har ändå tänkt att trappa ner. Jag känner att min hemsida och blogg är viktigare än att vara ute och tala. Dessutom är det jobbigt att resa och ligga borta. Men ändå är det beklagligt. Själva principen. Det är ju så alla politiskt inkorrekta röster tystas i vårt ”fredliga” land. Inte genom våld utan genom utfrysning. I höstas, precis innan jag blev opererad, besökte jag en församling någonstans i vårt avlånga land. Det spelar ingen roll var. Pastorn, som hämtade mig på stationen, var lite bekymrad. Församlingen hade en facebook-sida och någon församlingsmedlem hade där ställt sig frågan om det verkligen var rätt att låta en islamofobisk rasist få tillgång till talarstolen (vederbörande hade läst på min hemsida och blogg och kommit fram till att jag var rasist). Så pastorn frågade mig ungefär (dvs han lindade in det, men det var i alla fall andemeningen), ”Är du verkligen rasist…”?
Som jag ser det har alltför många kristna i vårt land fallit för Godhetskörens definition av godhet, i stället för att fråga sig vad Bibeln säger och vad fakta säger. Det smärtar mig att bli misstrodd av andra kristna, men jag kan inte annat än säga och strida för det jag tror vara sant, rätt och riktigt. Om detta leder till att jag blir utfryst, förlorar vänner etc, ja då får det blir så! Men sanningen kan jag aldrig kompromissa med! Aldrig! Aldrig! Jag har samma valspråk som Royal Society (den engelska vetenskapsakademin), ”Nullius in Verba”, som är latin och betyder ”Take no one’s word for it”, dvs ”Inte från någon annans ord”. Det spelar ingen roll vad människor anser eller säger eller tycker. Jag hävdar i alla fall att Sveriges invandringspolitik och mångkulturprojekt är i högsta grad skadliga för vårt land. Och ingenting kan hindra mig att säga detta, varken lock eller pock. Varken smicker eller hot. Jag kan inte tiga när jag ser mitt land förstöras!
Tack för mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)