lördag 25 december 2010

En riktigt God Jul

Jag får önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt Välsignat År!!!
Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad (Apg 2:21).

Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss (Apg 4:21).

Frid på jorden, frid i varje människas sinne och frid över Jerusalem! Må Jesu Kristi kärlek uppfylla våra hjärtan. Låt oss tillsammans sträcka oss ut med det vi har för att lindra lidandet på Jorden!

Guds välsignelse önskar jag dig!

söndag 19 december 2010

Ursäkter, bortförklaringar och dimridåer.

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamofili, förlåt jag menar islamologi, deltog med anledning av bombdådet i Stockholm i en chatt som redovisas på Rapports hemsida från den 13/12 2010 (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=110596&a=2267825). Hjärpes svar på allmänhetens frågor utgör ett formidabelt och mycket intressant exempel på den politiskt korrekta synen när det gäller islam, islamism och terrorism. Det kan därför vara lärorikt att analysera några av hans svar. Nedan redovisas ett urval av de frågor som ställdes, Hjärpes svar och mina kommentar till dessa (i texten som finns på länken ovan förekommer ett antal mer eller mindre uppenbara skrivfel eller stavfel som jag rättat efter bästa förmåga).

Återigen ber jag om ursäkt att det blev så långt. Jag skyller på Hjärpe. Å andra sidan bloggar jag ju inte så ofta, så det är kanske uthärdligt.

1.
Fråga: Finns det något religiösa ledare inom islam kan göra för att ytterligare brännmärka terrorhandlingar (inklusive självmord), och därmed också minska förväntningarna på goda konsekvenser i ett eventuellt nästkommande liv/tillvaro?

Svar: Många muslimska religiösa ledare arbetar intensivt för att motverka att islamistiskt språkbruk och extrema tolkningar av religionen används för att legitimera våld. För ett par år sedan var det ett stort initiativ av 138 sådana ledande personligheter som vädjade om hjälp och samarbete med kristna ledare för att försöka motverka att religion används som legitimering av våld. Problemet är att sådana initiativ inte är så intressanta för massmedia, medan våldsdåd har stort nyhetsvärde. Det skulle vara bra om sådana initiativ uppmärksammades mera.

Kristers kommentar: Det stämmer att det finns muslimska religiösa ledare som försöker motverka terrorhandlingar utförda av muslimer. Frågan är dock hur representativa de är och hur stort inflytande de har. I Europa har vi än så länge haft ganska få muslimska terrordåd, men det kan också ha att göra med att islamistiska terrorister har funnit en fristad i Europa, där de kan leva i trygghet (så länge de inte angriper europeiska mål), vila upp, planera nya dåd och dessutom bli försörjda av de europeiska ländernas välfärdssystem. Dessutom behöver de bara bida sin tid medan de växer sig allt starkare. Vi kan redan nu se hur islamisternas världsbild alltmer accepteras av media och politiker (numera kritiseras t ex inte bara Israels agerande, utan europeiska media har också börjat ifrågasätta om det judiska folket överhuvudtaget har någon anknytning till det område som idag kallas Israel – därmed ifrågasätts i förlängningen Israels rätt att existera).

Många muslimska ledare vet vilken katastrof det skulle bli för Europas muslimer om vi skulle ha lika många muslimska terrordåd här som i Irak. Det skulle mycket snabbt leda till att högerextrema partier fick egen majoritet i Europas länder, vilket skulle hota islams existens i Västvärlden. Ser vi globalt är det inte speciellt vanligt att islams prästerskap fördömer muslimska terrordåd (även i Europa, inklusive Sverige, är det sällsynt att mullor uttalar klara, skarpa avståndstaganden från terror – någon mulla i Stockholm har visserligen gjort detta i samband med bombdådet häromdagen, men än så länge handlar det om undantaget som bekräftar regeln). När det t ex gäller terrordåd begångna i Israel har jag aldrig någonsin hört ett enda sådant fördömande från en inflytelserik imam eller mullah eller annan religiös ledare. Aldrig någonsin!!! Tvärtom! Och jag talar då även om mullor etc i Sverige.

Skillnaden mellan islams och judendomens syn på terrordåd är avgrundslik. Jag saxar från min hemsida:
Ett ytterligare exempel på massmedias vinkling av allt som rör Mellanöstern var när Discoverykanalen den 4/9 2002 kl 21.00 skulle visa ett program med titeln "Terrorns tidevarv". I Aftonbladets TV-bilaga kunde man läsa följande om programmet; "Man undersöker hur terroristaktiviteter av både judar och islamistiska extremister under de senaste 30 åren har förvandlat kampen om land i Mellanöstern till heligt krig". Intressant att man nämner judiska terrorister före islamistiska terrorister. Man vill tydligen antyda att de judiska terrordåden är mycket värre och många fler. Vill man vara fullständigt objektiv i sådana här kontroversiella fall brukar man nämligen räkna upp personer och grupper i bokstavsordning. Men bokstaven "i" (=islam) kommer faktiskt före "j" (=judisk) både på svenska och engelska, så detta kan inte vara förklaringen till varför judarna nämns först. Om man inte använder bokstavsordning, brukar man i stället räkna upp den grupp först som i högst grad representerar det man diskuterar eller kritiserar. Själva programmet var nästan patetiskt (även om det fanns några intressanta inslag i det). Man gjorde sitt yttersta för att visa att de judiska terroristerna är minst lika hemska och många som de muslimska. Ändå lyckades man dåligt. Det enda judiska terrordåd man hade hittat under de senaste 30 åren (den tidsperiod som programmet handlade om) var när den judiske läkaren Baruch Goldmann 1994 sköt ihjäl ett trettiotal bedjande muslimer i en moské i Hebron (siffran är något osäker, enligt palestinska källor var det 50 som dog, men dessa källor är knappast helt trovärdiga — egentligen spelar antalet inte så stor roll, det är illa nog om det var 30). Dådet fördömdes av i stort sett alla judar, både vanliga människor, politiker, och ortodoxa rabbiner. Yitzak Rabin sade i parlamentet att Hebron-mördaren och hans sympatisörer är "en skam för judendomen, det judiska folket och sionismen". I Jerusalem demonstrerade religiösa ungdomar mot dem som "i judendomens namn" sprider hat och mördar. Israels ledande rabbiner undertecknade en deklaration som betecknade Hebronmassakern som "ett vanhelgande av Guds namn". Överrabbinen i landet uppsökte islams högste företrädare för att beklaga sorgen, för att nu ta några exempel (några sådana reaktioner från islams företrädare har jag aldrig sett, inte ens när det gäller de mest fruktansvärda terrordåd).

Discoveryprogrammet tog också upp ett annat judiskt terrordåd (som aldrig genomfördes), där en grupp religiösa judar på 80-talet skulle spränga Klippmoskén, som står på Tempelberget (judarna tror att den står på precis det ställe där det judiska templets allra heligaste var placerat). Det framkom att den judiska gruppen ansåg sig behöva en rabbins välsignelse för att kunna genomföra sitt dåd. Inte ens deras egen rabbin ville välsigna det. Och de hittade ingen annan rabbin heller, som var villig. Så de avstod. Och här ser man tydligt skillnaden mellan judendom och islam. Det var omöjligt att hitta någon rabbin som ville välsigna ett terrordåd (det betyder inte att det inte finns någon sådan rabbin, men det var uppenbarligen svårt att hitta denne). När det gäller islam är det precis tvärtom, det vore svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att hitta en enda mulla i området (och i resten av världen för den delen också), som inte skulle vara beredd att välsigna nästan vilket terrordåd som helst, som är riktat mot Israel eller USA eller den kristna världen.

Beträffande de 138 ledande personligheter som Hjärpe nämner, vilka vädjade om samarbete med kristna ledare, så är det inte riktigt så enkelt som Hjärpe framställer det. Jag har skrivit en lång artikel om detta på min hemsida och hänvisar läsaren dit. Det enda jag håller med om i Hjärpes svar är att det vore bra om media mer uppmärksammade de muslimer som faktiskt vill ha en dialog och en samexistens mellan islam och andra kulturer/religioner. Och då inte bara uppmärksammade, utan också uttryckte sitt stöd för dessa. Nu känns det snarare som att svenska media i allmänhet och SR och SVT i synnerhet, är mer sympatiskt inställda till terrorgrupper som Hamas och Hizbollah än de är till palestinier som arbetar för samexistens mellan judar och palestinier (de få som fortfarande vågar uttrycka sådana tankar – alltför många av dem är redan mördade eller har tvingats fly). Det skulle också kännas mer trovärdigt om media, som ju själva anser sig sjunga i Godhetskören, också skulle uppmärksamma de kristna araberna, vars situation är mycket svår just nu. Tänk om Cecilia Uddéns och Jörgen Huitfeldts (båda verksamma i P1) röster skulle skälva lika mycket av återhållen vrede och raseri när de rapporterar om mord på kristna irakier, som var fallet när de rapporterade om Israels påstådda övergrepp under Gazakriget!

Kristna ledare har inte något behov av att motverka att ”extrema tolkningar" av deras religion "används för att legitimera våld”. Utifrån Jesu undervisning, som definierar den kristna tron (allt annat är mänskliga påfund som inte på något sätt definierar den kristna tron), finns ingen möjlighet att motivera våld eller hat eller förtryck. Jesus var en Fridsfurste medan Muhammed inte bara var profet utan också i minst lika hög grad krigshövding. Därför har islams hela historia dominerats av våld och krigiska erövringar.

Om nu islam verkligen är den goda religion som alla politiskt korrekta svenskar anser, borde alla uttolkare av islam vara överens om detta. Då skulle inte islams prästerskap mumla i skägget som de gör idag (där man t ex säger en sak till svenska media och sedan en helt annan sak när man predikar på arabiska till sin församling). Då skulle de säga rakt ut, ”Var och en som begår terrordåd etc och på så sätt åsamkar andra människor lidande och död, oberoende av dessa människors religion eller etnicitet, kommer att hamna i Helvetet och få tillbringa evigheten där. Allah hatar det onda. Han är kärlekens och barmhärtighetens Gud!” (exakt detta skulle kunna sägas om Bibelns Gud). Om alla mullor skulle hota samtliga terrorister med enkel biljett till Helvetet, skulle det nog bli ett snabbt slut på muslimsk terror (det finns faktiskt enstaka mullor som utfärdat fatwor mot terrorism, men dessa mullor bor ofta i Västvärlden och har ganska litet inflytande).


2.
Fråga: Varför pratar man mycket om individen bakom den typen av handlingar och inte så mycket om ideologin de stödjer sig på?

Svar: Därför att det alltid är individer, konkreta människor som utför dåden. Det viktigaste måste vara att få svar på frågan varför individer tar till sig den ena eller andra ideologin eller propagandan. Utan konkreta människor spelar ideologin inte någon som helst roll. Den finns aldrig "i sig" utan alltid i hjärnan på konkreta människor.

Kristers kommentar: Det här är typiskt politiskt korrekt nonsens, som kanske låter bra och förnuftigt, men som egentligen inte säger någonting. Om det inte fanns onda ideologier/religioner, varför är då människor så arga på t ex nazismen och kallar den en farlig ideologi? Då borde man ju enbart tala om ”konkreta” individer som är farliga. Även SD anses av alla politiskt korrekta människor i vårt land stå för en ondskefull världsbild. Inte heller där talar man om individer. Tvärtom, flera politiker har sagt att man skall bemöta SD:s riksdagsmän artigt och trevligt, medan man skall strida mot den politik de representerar, dvs tvärtemot vad Hjärpe säger (i hans värld skall man vara arg på SD:s anhängare men inte på deras ideologi). Det Hjärpe kommer med här är rent analytiska påståenden, dvs påståenden utan innehåll, ungefär som att säga ”En triangel har tre hörn”. Det är ju sant föralldel, men har knappast tillfört debatten någonting.

Verkligheten visar oss att det finns religioner och ideologier som tar fram människans goda egenskaper och hjälper människor att skapa en bättre värld. Jag anser att kristendomen och judendomen är exempel på sådana världsbilder. Även buddhismen försöker hjälpa människan att leva rätt och minska lidandet i världen. Buddhismen är emot varje form av våld. Det finns emellertid också ideologier och religioner som tar fram det sämsta hos människan (nazismen, marxismen etc). Om en religion/ideologi är ond eller god kan inte avgöras utifrån vad dess anhängare säger. Jesus säger, ”På frukten känner man trädet”. Man är således inte god för att man säger sig vara god, man är god för att man är god, dvs för att man gör goda saker; skapar fred och frihet och välstånd, lindrar lidande och står för det som är sant och rättfärdigt, utan att detta sker på någon annans bekostnad. Människan har både goda och onda sidor och allt kan missbrukas. Så långt håller jag med Hjärpe. Det är individen som bestämmer sina handlingar. Därför kan även goda ideologier och religioner missbrukas. Men det är en helt annan sak och det är i allmänhet ganska uppenbart att det handlar om missbruk, när så är fallet. Inget av detta motbevisar på något sätt existensen av onda ideologier och religioner.

Tittar man på den kristna delen av världen, får man nog ändå säga att frukten av den kristna världsbilden är god (även om andelen kristna idag är ganska låg, domineras Västvärldens människosyn etc av den kristna världsbilden). Vi har frihet, demokrati, yttrandefrihet (än så länge i alla fall), ekonomiskt välstånd etc, speciellt om vi jämför med många andra delar av världen. Samma sak gäller den judiska staten Israel. Detta talar för att kristendom och judendom har en förmåga att skapa en värld som är bra att leva i. Samma sak gäller emellertid inte islamvärlden, där vi har efterblivenhet, våld, ett medeltida rättssystem, förtryck, diktatur, fattigdom, analfabetism etc. Att vissa muslimska länder har hög levnadsstandard har inte med islam att göra utan är helt och hållet en konsekvens av dessa länders oljetillgångar.

När man kritiserar islam brukar man ofta göra en distinktion mellan islam och politisk islam. Den senare kallas också islamism. Att säga att islam är en underbar, fredsälskande religion medan islamismen är en ond ideologi som missbrukar islam är politiskt korrekt. Helst bör man då tillägga att islamismen beror på den kristna Västvärldens förtryck av islamvärlden, den beror på Korstågen, den beror på den illegitima staten Israel, den beror på muslimska invandrares svåra sociala situation, som inte är deras eget fel utan orsakas av de infödda danskarnas, fransmännens, engelsmännens, svenskarnas etc rasism, intolerans och att dessa medvetet hädar islam. Dvs inga av de problem som är förknippade med islam är islams eller muslimernas eget fel. Säger man så får man full poäng i politisk korrekthet och kanske till och med får vara med i SVT:s motsvarighet till debattprogram. Men, hävdar man att islam är en religion som tycks ta fram det sämsta hos människan och att förtrycket, diktaturerna, fattigdomen, analfabetismen etc i islamvärlden beror på just islam, då….. (läsaren kan här själv lägga till något lämpligt, rysligt straff).

Som ”god kristen” vill man ju se det bästa hos alla människor. Jag hade själv den politiskt korrekta inställningen tills för ett antal år sedan, när jag började studera Koranen. Dessa studier har lett till att jag blivit allt mer övertygad om att det är själva islam, alltså religionen islam, det är fel på. Islamismen är, som jag ser det, en direkt konsekvens av islam. Islam är till sin natur politisk, eftersom islam gör anspråk på att styra hela samhället. Lagstiftning, ja allting, skall utgå från Koranen och prästerskapet skall vara de styrande. Således är religionen islam och politisk islam samma sak. Man kanske, om man vill vara snäll, kan säga att islam är ett nödvändigt villkor för islamismen, men inte ett tillräckligt villkor (det skulle alltså finnas möjligheter att göra mer välvilliga tolkningar av Koranen än vad islamisterna gör).

Jag har ingenting emot muslimer. Jag respekterar deras rätt att tro på och tillbe sin Gud, men jag tycker mig se hur till och med själva Koranen predikar ett budskap fullt av hat och våld och intolerans. Det är sant att det finns enstaka koranverser man kan plocka ut, vilka har ett mer positivt budskap, men helheten är inte positiv. Detta påstående bygger definitivt inte på förutfattade meningar utan på vad jag kommit fram till utifrån mina studier av Koranen och hadítherna och sharíalagen. Mer om detta finns att läsa på min hemsida.

Jag är inte ensam om en sådan åsikt. Det finns avhoppade muslimer som hävdar precis samma sak. Jag tänker t ex på Wafa Sultans nyutkomna, viktiga bok om islam, A God Who Hates (En Gud som hatar). Wafa Sultan är före detta muslim och numera psykiatriker bosatt i USA. Hon menar att felet med islam inte är mullorna eller islamisterna, utan Allah själv — hatets Gud — som hon kallar honom. Tillståndet i islamvärlden motsäger knappast hennes tes (givetvis så lever hon av uppenbara skäl under skyddad identitet — något som ytterligare bevisar att hon har rätt i sin kritik). Om nu islam verkligen vore så underbar som påstås i media etc, tycker man att islamvärlden skulle se helt annorlunda ut än vad den gör. Och då skulle miljoner européer fly till islamvärldens "frihet och välstånd" och inte tvärtom. Verkligheten talar knappast till islams fördel.


3.
Fråga: Varför får man inte skoja med/kritisera profeten Muhammed eller avbilda honom (ansiktet)? Han är ju inte gudomlig som Jesus?

Svar: Om en människa känner sig tillbakasatt, föraktad eller motverkad samtidigt som samma människa ser Muhammed som sitt ideal, känner man sig själv förnedrad om idealet förnedras. Så kan man förstå det psykologiskt.

Kristers kommentar: Återigen ett innehållslöst påstående. Visst, det är inte felaktigt, ungefär som att påståendet ”det är inte kul att vara dödsjuk” inte är felaktig. Men det säger knappast något som vi inte redan visste. Om Hjärpes svar innehåller hela sanningen, varför begår då inte kristna, som får sin tro trampad i smutsen, terrordåd? Många kristna känner sig idag föraktade och tillbakasatta och motverkade av media och samhället, för att nu använda Hjärpes terminologi, och borde således reagera precis som muslimerna på kränkningar. Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka, där man under en gudstjänst visade bilder på Jesus i explicit sexuella situationer, utlöste förvisso protester och kritik från kristet håll (och även från muslimskt håll). Det fanns även ateister som protesterade, eftersom de menade att Ecce Homo gav en missvisande bild av människan Jesus. Men protesterna handlade mer om det olämpliga i att visa sådana bilder under en gudstjänst i Sveriges ärkehelgedom, än om bilderna som sådana. Dvs man kritiserade mer de kyrkliga ledare som släppte in bilderna under en gudstjänst, än vad man kritiserade själva bilderna. Några terrordåd förekom inte. Och inte heller behöver fotografen bakom Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallin, leva under skyddad identitet. Det tycks som att terror och våld är helt oförenligt med den kristna tron (jag talar då inte om missbruk i Jesu namn, vilket förekommit och förekommer eftersom människor kan missbruka precis vad som helst, utan jag talar om den tro som utgår från Jesu direkta ord och undervisning och om människor som lever i lydnad gentemot Jesus) medan dessa saker tyvärr inte tycks vara oförenliga med islam.


4.
Fråga: Hur kan det komma sig att de här militanta muslimerna är så hängivna och så långsinta. Man kan ju lika gärna glömma Vilks och gå vidare i livet?

Svar: Det är riktigt att man borde göra så. Men om man inte har något liv att gå tillbaka till är det svårare. Och Vilks påhitt blir en sort krok att hänga upp den egna svårigheten att komma tillrätta med sitt liv. De blir en sorts samlande symbol för allt detta som man ser som fel och som då är "den andres" fel.

Krister kommentar: Man undrar vad Hjärpe försöker säga med detta. Är det avsett att vara en ursäkt eller är det en förklaring? Varför har muslimerna inte ”något liv att gå tillbaka till”? I så fall måste det ju vara något fel på islam. Alla människor som bor i Sverige har möjlighet att skaffa sig ett normalt liv. De muslimska ungdomarna i Sverige får gå i skolan, precis som alla andra, de har precis samma möjligheter till utbildning etc, etc. Men alltför få tar vara på tillfället. De kunde mycket väl plugga hårt i gymnasiet och sedan läsa på Handelshögskolan eller doktorera i plasmafysik eller bli domare i HD eller bli hantverkare eller vad vet jag, och bli värdefulla medborgare i vårt land. I stället anklagar de Sverige för att de inte får några jobb, trots att detta till stor del är deras eget fel och bl a beror på att de fullständigt struntade i skolan. I USA visar det sig att invandrare från Asien, t ex Vietnameser, ofta får de högsta betygen i High School och sedan skaffar sig höga utbildningar och ett bra jobb. I Sverige ser vi liknande tendenser när det gäller vissa invandrargrupper.

I en tidigare blogg har jag presenterat statistik som visar att muslimska invandrare i Danmark har mer än dubbelt så hög brottslighet som genomsnittet, medan brottsligheten hos invandrare från Asien är en tredjedel av snittet (ungefär samma siffror gäller i Sverige). Detta kräver sannerligen ett förklaring. Det tycks finnas ett systemfel i den islamska kulturen. Om jag var mullah skulle jag vara synnerligen oroad över detta och göra allt för att komma tillrätta med dessa problem (i stället för att skylla allt på de infödda svenskarna).


5.
Fråga: Skulle helgens bombdåd i Stockholm ha kunnat inträffa även utan publiceringen av Lars Vilks omtalade bild av profeten Muhammed?

Svar: Ja, då hade något annat fungerat som symbol för den fientlighet som man tror sig möta.

Kristers kommentar: Här slår Hjärpe huvudet på spiken. Det är säkert helt rätt det han säger, även om jag är förvånad över att han vågar säga det han säger med tanke på vad det implicerar när det gäller islam. Om det är på detta sätt, dvs att muslimerna letar efter saker att haka upp sig på, tycks det som att islam på sikt kommer att ställa till stort elände i Europa. Förmodligen är enda sättet att undgå detta att hela Europa böjer sig under islam. Allt annat uppfattas ju som fientligt mot islam. Sharíalagen (som utgör tolkningen av Koranen, hadítherna etc och som bestämmer hur man som muslim skall leva) har följande att säga om Jihad (nedanstående är hämtat ur Reliance of the Traveller, en sammanställning av sharíalagen av Ahmad ibn Naqib al-Misri).
Kalifen [överhuvudet för ett kalifat, dvs ett islamiskt samhälle kallat Ummah, som styrs av sharíalagen] krigar mot kristna, zoroastrer och judar (förutsatt att han först inbjudit dem att ansluta sig till islam i tro och praktik, och om de vägrar, att han inbjudit dem att gå in under islams sociala ordning, genom att betala skatten – kallad Jizya – för icke-muslimer). Och kriget fortsätter till dess att de blivit muslimer eller betalar Jizya, i enlighet med Allahs, den Allra Högstes, ord (o9.8).

Kristna och judar (och zoroastrer – en nästan utdöd persisk religion) behöver således inte bli muslimer om de betalar en särskild straffskatt och böjer sig under islam (och lever som dhimmis i ett apartheidliknande tillstånd, som finns definierat i sharíalagen och som är minst lika förtryckande som det sydafrikanska systemet var på sin tid). Vad gäller då övriga grupper (dvs de som inte är kristna eller judar, t ex ateisterna)?
Kalifen strider mot alla andra folk till dess att de blir muslimer, eftersom de inte är ett folk med en bok (o9.9).

”…till dess att de blir muslimer” låter ödesdigert. Här kommer man således inte undan med att betala straffskatt plus att bli förtryckt. Bli muslim eller dö, är budskapet. Det var precis detta val som miljoner människor ställdes inför när islam utbreddes under 600-talet och framåt. Många valde givetvis att bli muslimer.

I ärlighetens namn vill jag nämna att sharíalagen finns i flera versioner, vilka skiljer sig åt när det gäller detaljer. Den version jag citerar ovan är den mest använda. Det finns mildare tolkningar som t ex säger att även andra folk än ”bokens folk” kan komma undan med att betala straffskatt plus att underkasta sig. Alla uttolkare verkar dock vara överens om att avfälliga muslimer och araber som inte är muslimer (t ex kristna araber) måste bli muslimer eller dö.

Detta är vad islam står för. Det är inte någon liten extrem grupp som har dessa åsikter, utan i stort sett alla muslimer som tar sin tro på allvar har detta som sitt credo. Just nu pågår en etnisk rensning av kristna araber på de palestinska områdena. Efter andra världskriget var andelen kristna araber på Västbanken och i Gaza ca 20 procent. Idag har andelen sjunkit dramatiskt till 1,7 procent (det finns lite olika uppgifter här men tendensen är helt klar). Siffror som talar ett mycket tydligt språk. Tiotusentals kristna araber har utvandrat till andra länder från de palestinska områdena. Bl a då till Israel, där antalet kristna araber ökat från 34 000 år 1948 till 130 000 år 2005 (se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_Christians).


6.
Fråga: Ska muslimer tvingas lära sig att utstå skämt om profeten för att kunna fortsätta att leva i den västerländska kulturen?

Svar: Muslimer i gemen förstår skämt även om profeten och har så gjort i århundraden. Det är relativt få som tar sådana skämt som tecken på fiendskap. Det är olyckligt att några få låter sig provoceras av ”skämt” som är avsedda att vara provokationer, som fallet var med Jyllandspostens teckningar och väl också med de Vilkska påfundet.

Kristers kommentar: För det första så var inte teckningarna i Jyllandsposten en provokation. Bakgrunden var att ett förlag gett ut en illustrerad barnbok om Jesus. Nu ville man ge ut en illustrerad barnbok om Muhammed (detta borde rimligen uppskattas av muslimerna, eftersom det visar att man betraktar islam som en av de viktiga religionerna). Det visade sig emellertid att ingen tecknare var villig, eller snarare vågade, att göra illustrationerna till boken. Det skulle inte alls handla om några nedsättande teckningar, tvärtom, men de tillfrågade tecknarna visste att muslimer inte tycker om att Profeten avbildas. Och de vissta också att muslimerna inte, som de kristna, är befallda att vända andra kinden till. Detta fick Jyllandsposten, som för övrigt är en av Danmarks största och mest inflytelserika tidningar, reda på. Man blev upprörd, med all rätt. Det är ju helt oacceptabelt att en folkgrupp, som kommit som flyktingar till ett land, och som tagits emot välvilligt, fått skolgång, socialhjälp etc, etc, försöker skrämma landets infödda befolkning till underkastelse, som det faktiskt handlar om. Om dansk lag garanterar varje människas yttrandefrihet, har ingen rätt att genom hot om våld, eller våld (man har ju gjort flera försök att mörda de som gjorde teckningarna i Jyllandsposten) hindra denna yttrandefrihet. Och allra minst så har de som inbjudits som gäster, dvs invandrare, rätt att göra detta. Jyllandsposten utlyste då en tävling där man inbjöd danska tecknare att göra karikatyrer av Muhammed. Detta var ingen provokation, utan en demonstration av att ”Ingen skall komma hit till Danmark och tala om för oss vad vi får säga och göra och tycka. Sådana människor har inte här att göra!” Och jag kan säga att jag håller med om detta till hundra procent. Det är inte Jyllandsposten etc, som provocerar muslimerna. Det är de militanta muslimerna som provocerar medborgarna i de länder som öppnat sina gränser för dem och i god vilja tagit emot dem som flyktingar.

För det andra skriver Hjärpe, ”…några få låter sig provoceras av ’skämt’”. Jo jag tackar jag. Muhammedteckningarna ledde till jättestora demonstrationer i arabvärlden, där danska flaggor brändes (var köper man danska flaggor i t ex Pakistan och vem vet dessutom där hur en dansk flagga ser ut? – det är uppenbart att dessa demonstrationer var organiserade från högre ort). Saudiarabien bojkottade Arlas produkter etc, etc. Muhammedkarikatyrerna ledde till att 100-tals kristna (förmodligen mångdubbelt fler) mördades i islamvärlden (exakt antal är givetvis omöjligt att ge). I Indonesien halshöggs i Allahs namn tre kristna skolflickor som hämnd. Att säga ”relativt få” är en flagrant lögn och det är svårt att förstå att en professor emeritus kan sänka sig till sådana intellektuella avgrunder. Det handlade om massiva protester och inte ”några få”.


7.
Fråga: Alla islamiska självmordbombarna redovisar tydligt varför de gör det. De hänvisar tydligt till vad Muhammad har sagt och vad som står i Quranen, de hittar inte på egna saker. Varför finns inte detta i din analys? Är det inte sant det de refererar till?

Svar: Det de gör är ett urval, en selektion. I det jättelika material som utgörs av den islamiska traditionens alla berättelser och utlåtanden, korantexter och korankommentarer, hadither (traditioner om vad profeten har sagt och gjort) kan man hitta allt. Det viktiga är att försöka se om just deras urval är representativt eller inte. Och det är det inte.

Kristers kommentar: Här ljuger Hjärpe så det skriker om det. Hade han varit journalist kunde man kanske ursäktat honom med att han är okunnig men politiskt korrekt. Att en professor i islamologi inte skulle känna till de texter som islam bygger på är uteslutet. Alltså återstår bara alternativet att han inte talar sanning. Visst kan man hitta mycket i hadítherna etc, men att man skulle kunna läsa ut vad som helst ur detta stämmer inte (lika lite som att man kan läsa ut vad som helst ur Bibeln – när jag läser kyrkofäderna från 300-talet och när jag läser moderna böcker skrivna av bibeltroende kristna, så finns där samma budskap, samma Gud, samme Jesus). Vare sig islams eller kristendomens uttolkare utgår från enstaka verser ur sina respektive Skrifter, utan det man utgår från är det sammanlagda budskapet (det gäller också de mullor som uppmuntrar till terrorism). En enskild muslim, som inte själv är teolog, skulle givetvis kunna bygga upp en lära på en enda vers.

Problemet med Hjärpes argument är den stora andel av islams prästerskap som stöder terror och våld och som är mycket skickliga på att motivera detta utifrån islams heliga texter. De allra flesta av dessa präster kan hela Koranen utantill. Det är säkert inte helt lätt att hjärntvätta en ung människa till att spränga sig själv i luften, men genom skicklig argumentering utifrån Koranen etc, där bl a evig lycka i Paradiset utlovas, ger man de blivande självmordsbombarna en förvänd världsbild. Vi får inte heller glömma bort att många av terroristerna kan citera hela Koranen utantill (de har ju gått på koranskolor i åratal). Om budskapet i Koranen och hadítherna etc, bortsett från några få enstaka verser (vilket Hjärpe antyder), vore ett frids- och kärleksbudskap, skulle det nog vara svårt för att inte säga omöjligt att motivera dessa koransprängda ungdomar (obs vitsen) till att i Allahs namn ta sina liv och samtidigt spränga hundratals människor (varav kanske många kvinnor och barn) i småbitar.

Jamen tänk på under vilka fruktansvärda levnadsförhållanden många av självmordsbombarna levt! Jo, i vissa fall, men dessa fruktansvärda levnadsförhållanden är skapade av de muslimska ledarna, som bl a tvingar flera miljoner palestinska flyktingar att leva i fattigdom i läger, genom att de hindras att integreras i de olika arabländerna (Jordanien är här ett undantag, som gett de palestinska flyktingarna jordanskt medborgarskap). Många av terroristerna i Västvärlden (9-11, Madrid och London) har dessutom inte alls levt under svåra förhållanden. De har varit ganska högutbildade och väl integrerade i samhället. Detta har förvånat många analytiker, vilket visar att dessa inte förstår islams natur. De tänker enbart i psykologiska och sociologiska termer.


8.
Fråga: Finns det något i religionen islam som försvårar för muslimer att acceptera pluralism, demokrati och ett sekulariserat samhälle samt en stat som står fri från religionen?

Svar: Vi vet att den absoluta majoriteten av muslimerna i världen vill ha demokrati och mänskliga rättigheter, och det finns flera ideologer i den muslimska världen som motiverar just kampen för demokrati och mänskliga rättigheter med religiösa argument. Och jag tror att de har framtiden för sig. Detta på samma sätt som kristendomen har utvecklats från att vara ett försvar för den absoluta kungamakten "av Guds nåde" till att acceptera och stödja idén om demokrati, Fast det tog lång tid...
En muslimsk demonstration någonstans i England. Visst ser väl läsaren fram mot den dag när de här trevliga grabbarna styr vårt land?!

Krister kommentar: Vad muslimerna vill innerst inne är inte lätt att veta. Under alla förhållanden kan vi konstatera att demokrati och mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro i muslimvärlden. Det finns inte ett enda muslimskt land som har en fungerande demokrati i verklig mening. Hjärpe har rätt när han säger att det finns riktningar inom islam som har en mer demokratisk syn, men dessa har knappast något egentligt inflytande. Det är möjligt att de har framtiden för sig, det hoppas jag verkligen. Frågan är dock om dessa riktningar bygger på Koranens budskap eller om de innebär ett försök att sopa de mer besvärande koranverserna under mattan (problemet är att det blir väldigt många verser att sopa under mattan). Utrymmet tillåter inte att jag går in närmare på detta utan här får jag hänvisa till det jag skriver om islam på min hemsida (här finner t ex läsaren ett axplock av koranverser med kommentarer).

Jag hävdar bestämt att islams styrande dokument stöder, ja inte bara stöder utan också befaller, muslimerna att utbreda islam genom våld (om så är nödvändigt), att förtrycka de andra religionerna, och att ljuga om detta gagnar islam. Dessa dokument förbjuder också all kritik och all diskussion när det gäller Koranens budskap. Någon kritisk granskning av t ex Koranen, på samma sätt som Bibeln granskas kritiskt av teologer i Västvärlden, förekommer inte inom islam. Och västerländska teologer, som studerar islam kritiskt, ger ofta, av uppenbara skäl, ut sina böcker under pseudonym.

Hjärpe visar verkligen var han står när han skriver ”Detta på samma sätt som kristendomen har utvecklats från att vara ett försvar för den absoluta kungamakten ’av Guds nåde’ till att acceptera och stödja idén om demokrati, Fast det tog lång tid…” Genom sin formulering ger han intrycket att kristendomen började som ett försvar för den absoluta kungamakten. Det gjorde den inte alls!!! Den började på ett kors, där Gud själv uppfylldes av mänsklighetens alla synder och ondska och på så sätt försonade den fallna människan med sig själv. Att kristendomen under vissa perioder använts av maktens lakejer för sina syften har lika lite som Knutby eller Inkvisitionen med sann kristendom att göra. Detta måste rimligen Hjärpe veta. Det han säger kan knappast bero på okunskap. Den sanna kristendomen, dvs den som definieras utifrån Bibeln, har alltid stått på de svagas sida. Jag utmanar läsaren att ge mig ett enda uttalande (som inte är ryckt ur sitt sammanhang) av Jesus (det är Jesu undervisning som utgör den grundläggande definitionen av den kristna tron – ingenting som bryter mot Jesu klara undervisning är kristet) som kan användas för att förtrycka de svaga och gynna de starka! Det finns inte! Hjärpe borde läsa någon bra bok i väckelsehistoria!

I stället för att stå på förtryckets och maktens sida, ligger den kristna människosynen bakom det moderna demokratibegreppet. Det finns ingen religion eller ideologi som lika starkt som kristendomen betonar alla människors lika värde och vårt ansvar för varandra. På Hjärpe låter det som att kristendomen slutade stödja kungamakten när demokratin växte fram i slutet av 1800-talet. Dvs, de inhumana, maktgalna kristna hoppade på jämlikhetståget för att inte hamna på efterkälken. I själva verket var det tvärtom. Demokratin, som växte fram i Europa för drygt hundra år sedan, hade till stora delar sin grund i Bibelns humana människosyn, vilken genomsyrar den västerländska kulturen, och även i de väckelserörelser som uppstod på 1800-talets slut och under 1900-talets början.

Nu är knappast Jan Hjärpe ensam om att framställa islam i så positiv dager som möjligt. I Aktuelltsändningen den 15/2 2010 kl 21.00 presenterade SÄPO en rapport om islamistisk extremism (rapporten hade inget med det aktuella dådet att göra, utan var beställd långt tidigare). SÄPO:s chefsanalytiker Malena Rembe var helt inne på Hjärpes linje när hon sade:
En vanlig myt är att islam är en våldsbejakande religion, och det är helt felaktigt. En annan vanlig myt är att de är väldigt skolade i religionen och drivs av religion. Vad vi ser är att de flesta drivs av spänningssökande våldsfascination och sina kompisrelationer.

Vi får hoppas att det hon säger inte uttrycker SÄPO:s verkliga kunskaper om islamistisk terrorism, utan att det mer handlar om att ge en officiell syn avsedd att lugna allmänheten. Skulle SÄPO verkligen på fullt allvar tro att det förhåller sig på detta sätt, kommer nog deras jakt på terrorister att krönas med föga framgång. När man t ex tar del av de brev som terroristerna bakom 9-11 lämnade efter, sig ser man att drivkraften bakom deras handlande var deras tro väl grundad i djupa kunskaper i Koranen och hadítherna.

När vi nu följer debatten efter det misslyckade bombdådet i Stockholm, ser man hur media, politiker etc försöker blanda bort korten. I stället för att tala om islam i sammanhanget (vilket ju i och för sig gjordes omedelbart efter dådet, men då alltid i ursäktande termer, som jag gett exempel på ovan), så började man efter några dagar (när man hämtat sig ur den första chocken) att tala om "farliga religioner" och "religiöst våld" etc. Man byter alltså ut islam mot religion i största allmänhet. Underförstått är att våld finns inom alla religioner och ingen religion är bättre än någon annan. Men kära vänner, det finns inget kristet våld för att ta ett exempel. Jesus förbjuder sina efterföljare att använda våld, han säger till och med att vi kristna skall älska våra fiender, medan Muhammed befaller sina anhängare att sprida islam genom våld. Muslimska terrordåd handlar inte om religiöst våld, det handlar om våld begånget av djupt troende muslimer, som skulle bli oerhört kränkta och sårade om någon sade till dem att de inte var riktiga muslimer, och vars våld motiveras utifrån deras heliga skrifter.

Låt mig avsluta med två citat, ett ur Koranen och ett ur hadítherna:
Strid mot dem som inte tror på Allah och den Sista Dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans budbärare har förbjudit, och inte heller erkänner sanningens Religion, även om de är Bokens Folk [dvs judar, kristna och zoroastrer] tills de i villig underkastelse betalar Jizya [en straffskatt som dessa grupper måste betala för islams beskydd] och erkänner sig underkuvade (sura 9:29).

"...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat..." (Hadíth enligt Bukhari, Volym 1, Bok 2, Nummer 24)

Enligt islams uttolkare dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Varje ord som står där är därför absolut sant och gäller för varje muslim för evigt.

Det fyller mig egentligen med stor sorg att behöva skriva dessa artiklar om invandring, islam etc. Jag skulle vilja skriva underbara artiklar om Guds kärlek och nåd och visa på Skapelsen skönhet och ge argument för den kristna tron. Jag känner det dock som absolut nödvändigt att ta upp problemet med muslimsk massinvandring till Europa, eftersom jag ser detta som en stor fara på grund av islams natur. Det jag skriver bygger inte på fördomar utan på vad Koranen, hadítherna etc säger. Jag skulle av hela mitt hjärta önska att jag slapp skriva texter av den här typen, men jag kan inte tigande stå bredvid och se på när hela den västerländska kulturen hotas.

Kristen kärlek innebär inte att medverka till sin egen utplåning (då kan vi dessutom inte hjälpa någon). Kristen kärlek innebär att av fri vilja dela med sig av sitt överflöd och att försöka skapa en bättre värld. Jag kan inte se att Sveriges misslyckade invandringspolitik bidrar till att skapa en bättre värld (annat än för de personer som missbrukar systemet). På sikt kommer den att skapa ett elände i vårt land och människor kommer att förbanna de politiker som släppte in så många muslimer i Europa. Det är våra efterkommande som kommer att få skörda frukten av vår tids fega politiker som tycks drivas, inte av sanningen eller vad som är bäst för vårt land, utan av vad som är politiskt korrekt. Epitetet landsförrädare ligger snubblande nära.

I Världen idag den 15/12 2010 fanns en artikel med rubriken, ”Ingen framtid för judar i Holland”. En känd politiker där (som inte på något sätt är antisemit utan bara realist) uppmanar judarna att lämna landet på grund av den växande antisemitismen bland muslimska invandrargrupper. I Holland finns ca 800 000 muslimer av knappt 17 miljoner invånare, dvs ungefär samma andel som i Sverige. I Malmö håller den judiska befolkningen på att lämna staden på grund av antisemitismen där. Västeuropa som skulle vara ett bålverk för frihet och jämlikhet och demokrati och öppenhet håller på att förändras mot något helt annat. Och den faktor som bidrar till detta är just islam!!! Personligen anser jag att det inte är judarna som skall lämna Holland eller Malmö, utan muslimerna. De har ingen rätt att komma hit och införa förtryck i våra länder och hota våra länders invånare. De påstår sig själva ha flytt från förtryck (annars hade de inte fått uppehållstillstånd) och nu förtycker de oss i allt högre grad. Och det kommer bara att bli värre ju fler muslimer det blir och ju längre vi väntar med att sätta hårt mot hårt. Ondskan förstår inte kompromisser. England och Frankrike försökte kompromissa med Hitler för att slippa ett krig. Hitler tog en sak i taget ända tills måttet var rågat och det inte gick att kompromissa längre. Churchill, som hela tiden hade varnat för Chamberlains kompromisspolitik, sade när han blivit premiärminister, ”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan kom kriget i alla fall”. Hade England och Frankrike satt hårt mot hårt redan från början, hade vi kanske sluppit Andra Världskrigets fasor med 50 miljoner döda.

Hade England och Frankrike dessutom klart deklarerat var de stod i judefrågan, när Hitler började transportera judar österut, är det inte säkert att han vågat genomföra Förintelsen. Dessa länders tystnad inför behandlingen av judar inom det tyska intresseområdet fick honom att tro att engelsmän och fransmän var glada över att bli av med Europas judar, även om de officiellt låtsades ogilla det som skedde.

Frågan är egentligen var England och Frankrike stod. Kanske hade Hitler och Goebbels åtminstone delvis rätt (i den icke naziockuperade delen av Frankrike samlade franska polisen ihop judarna och överlämnade till tyskarna för transport till Auschwitz)? Men efter kriget ville man ju låtsas stå på den goda sidan, så då var det dags för en helomvändning när det gällde judarna. Jag tänker också på hur det var i Sverige. Så länge tyskarna verkade vinna kriget fanns en klart antisemitisk inställning hos svenska beslutsfattare och media (med vissa undantag). Några tusen tyska judar släpptes in i Sverige på grund av att de hade släktingar här. Motvilligt släppte man också in 500 judiska barn mellan 6 och 16 år, som kom utan föräldrar. När tyskarnas krigslycka vände (1943 efter att tyskarna förlorat slaget om Stalingrad) ändrades Sveriges attityd långsamt (de modiga svenskarna – eller hur?). Våra vita bussar och liknande aktioner räddade några tusen judar (de vita bussarna hade order att inte ta med judar, de skulle rädda skandinaver i lägren, men vissa chaufförer bröt mot detta), det är sant. Men Raoul Wallenberg räddade mångdubbelt fler på egen hand genom sitt hjältemodiga arbete i Budapest (utan något direkt stöd från Sverige, snarare motarbetades han av UD). Hade tyskarna erövrat Sverige är jag övertygad om att Godhetskören (de politiskt korrekta) då gjort gemensam sak med Hitler och skickat Sveriges judar till gaskamrarna. När vi idag ser hur många muslimer som fått en fristad här i Sverige, samtidigt som vi hårdnackat vägrar ta emot irakiska kristna som flyr för sin liv på grund av hotet från muslimerna, förstår vi var medias och politikernas sympati ligger. Det tycks som att Godhetskören borde byta namn till L.D. – Lucifers Drängar.

Jag tycker att våra politiker skulle ställa islams ledarskap i Sverige mot väggen. Varför inte i ett TV-program, med hela svenska folket bänkat framför TV:n? Man skulle be mullorna etc att klart deklarera sin inställning till antisemitism, huruvida de anser att konvertiter (som lämnar islam och blir kristna) skall dödas (vilket hadítherna säger) och vad de anser om homosexualitet och om och hur homosexuella skall straffas. De borde också avtvingas var de står när det gäller religionsfrihet i muslimska länder, och hur de ser på kvinnors jämlikhet och många andra frågor t ex rätten för kristna att bygga kyrkor i muslimska länder etc, etc. Och de skulle inte tillåtas att komma undan genom att inveckla sig i teoretiska, teologiska diskussioner, utan bara svara ja eller nej? ”Anser du att konvertiter skall dödas? Ja eller nej!!!” ”Anser du att kristna skall ha rätt att bygga kyrkor i muslimska länder? Ja eller nej!!!”

Eller tänk om våra "modiga" skjutjärnsjournalister (Godhetskörens stämledare), som gärna ger sig på kristna, var lika aggressiva när de intervjuar islams ledarskap. Jag tänker t ex på när Lennart Persson (numera på Aktuellt) för ett antal år sedan gjorde en oerhört aggressiv och orättfärdig intervju med Ulf Ekman. Men när man intervjuar islams ledarskap uteblir de vassa frågorna och luddiga svar följs inte upp utan accepteras. Journalisterna tittar blygt ner i golvet och ber om ursäkt för att de tyvärr måste ställa några frågor som kanske kan upplevas som jobbiga. Men de måste ju göra sitt jobb och "vi skall göra det så trevligt som möjligt. Förlåt, förlåt".

Oavsett vad man nu anser om mina slutsatser ovan, vilka givetvis kan diskuteras, precis som att allt annat kan diskuteras, så råder ingen som helst tvekan om att Islams framväxt under Profeten Muhammeds och de efterföljande kaliferna är oskiljaktigt sammanlänkad med våld och krig. Inte heller råder det någon tvekan om det bedrövliga tillståndet i de muslimska länderna när det gäller frihet och demokrati och människovärde. Islams ökande inflytande i vårt land gör att vi måste ha rätt att ställa oss frågan varför det är så. Om detta inte beror på religionen islam, vad beror det i så fall på? Kulturkollision? Ja då måste vi fundera över vad som kan göras åt detta. Speciellt med tanke på att till och med SÄPO anser att radikaliseringen ökar bland Europas infödda muslimer. Vi måste ha rätt att fråga oss om vi vill att Sverige på sikt skall få samma demokratisyn och samma inställning till det judiska folket som man har i länder som Syrien och Saudiarabien och Yemen. Och om vi inte vill det, så måste vi ju på något sätt agera. Och då inte enbart genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden!

lördag 23 oktober 2010

Ett stort tack! Och lite mer kött på benen.

Jag vill tacka för alla uppmuntrande mail jag fått med anledning av min föregående blogg (jag har inte hunnit besvara alla än). Aldrig tidigare har jag fått så många mail på grund av någon artikel eller blogg (inte ett enda mail har varit negativt, till min stora förvåning). Det gläder mig givetvis att jag inte är ensam och att jag i alla fall tycks ha några vänner kvar. Tydligen finns det hopp för vårt lands framtid. Den politiska korrekthetens piska har uppenbarligen inte lyckats förslava hela svenska folket.

En av mina läsare fäste min uppmärksamhet på kriget i Libanon för några år sedan (2006). På nyheterna nämndes gång på gång att ca 7 000 svenskar var fast i Libanon och behövde hjälp för att komma hem till Sverige (apropå invandrare som reser tillbaka till det land de flytt från med fara för sitt liv). Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa 7 000 som fått sin semester betald med svenska skattepengar. Och hur många som transporterades hem på svenska statens bekostnad. Normalt tar inte staten ansvar för hemtransporter av den här typen (undantaget var Tsunamin 2004 då staten stod för hemtransport av överlevande etc).

Apropå behandlingen av SD så har Carin Stenström (en modig och sanningssägande kvinna) skrivit en insändare i Världen Idag (kan läsas här). Rubriken var ”SD-hatet har gått för långt”. Jag läste lite slarvigt och uppfattade det ungefär som att ”Sverigedemokraternas hatfulla agenda har nu gått för långt”. Men så var det inte. I sin insändare skriver Stenström:
I fråga om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har media och etablerade politiker inte uppträtt korrekt, inte fördömt våld och mötessabotage, inte försvarat yttrandefriheten, inte respekterat valresultatet. En enda riksdagsledamot, centerpartisten Staffan Danielsson, har öppet haft modet att förklara att han kommer att hälsa på och samtala med de valda kollegerna i Sverigedemokraterna. Det är illa ställt när det krävs civilkurage för en sådan självklarhet.

Det är ett bedrövligt skådespel som pågår. Å ena sidan driver man hotkampanjer för att skrämma politiker att gå in i uppdrag på kommunal nivå, å andra sidan rapporterar man med förtjusning när skrämseltaktiken lyckas, att ”ännu en Sverigedemokrat hoppar av”.

Jag läste förresten att Mona Sahlin var en av de få politiker som hälsade på Jimmy Åkesson i Storkyrkan och till och med tog honom i handen. Jag får nog revidera min uppfattning om Mona Sahlin lite. Jag håller definitivt inte med henne i mycket av hennes politik, men jag bugar mig ändå för hennes civilkurage. Trots att hon klart uttalat att hon aldrig kommer att samarbeta med SD, kunde hon ändå skilja på människan Åkesson och dennes åsikter. Man kan behandla en opponent respektfullt, utan att hålla med denne i sak. Stenström avslutar med:
Fredrik Reinfeldt har, i besvikelsen över en försämrad maktposition, allvarligt brustit i statsmannaskap. Inte en enda gång har han uttryckt respekt för valresultatet, för väljarnas beslut och för de nya politikerna i Sveriges riksdag. Det är ynkligt. Lika ynkligt är det att kristna ledare, Stefan Swärd undantagen, varit tysta eller anslutit sig till mobben.
Som sagt var, Fredrik Reinfeldt har verkligen brustit i statsmannaskap! Och även de andra alliansledarna. Tyvärr! Det är skrämmande att den politiska korrektheten till och med kan få människor att tro att yttrandefrihet är begränsad till ”rätten att säga det som ’jag’ håller med om”. Det är tveksamt om jag kommer att rösta borgerligt i fortsättningen. Då måste nog de etablerade partierna fortsättningsvis övertyga mig om att de verkligen är demokrater. Just nu har jag mina tvivel.

I Sovjetstaten fanns bara ett parti att rösta på, eftersom partiet inte ansåg att medborgarna klarade av att välja. Partiet visste bättre än medborgarna själva vad som var bäst för dem. De etablerade partiernas sätt att handskas med valresultatet och att SD kom in i Riksdagen ligger otäckt nära detta sätt att se på landets medborgare. Den som inte tycker som vi, har ingen rätt att uttrycka sin åsikt och framför allt inte att få något som helst inflytande. I andra bloggar och artiklar på min hemsida har jag anklagat Socialdemokraterna för att ha tendenser åt detta håll. Det är tydligt att Allianspartierna (framför allt då M och KD) inte bara utgör den nya Socialdemokratin när det gäller politik. De tycks också ha anammat socialismens demokratisyn.
En av mina läsare påpekade, efter att läst ovanstående, att det kan finnas andra skäl till att Reinfeldt förhållit sig avvisande till SD och Jimmy Åkesson. Vederbörande skriver "Personligen tror jag att de [ledarna för Allianspartierna] är medvetna om vad media, som är kraftigt vänstervridet i Sverige som du vet, skulle ha för bildtext till ett foto där Reinfeldt eller Hägglund skakar hand med Åkesson". Det ligger säkert en hel del i detta. Men även om vi här skulle ha en förklaring till varför Reinfeldt etc vägrar ta Åkesson i hand, så tycker jag ändå att min kritik kvarstår. Det finns andra sätt på vilka man kan visa att man respekterar valresultatet. Reinfeldt är ju knappast utan verbala gåvor och nog tror jag han skulle kunna formulera sig så att han både kunde förmedla sin respekt för valresultatet och för andra människors åsikter, samtidigt som han klargör sin kritiska inställning till SD, och allt detta utan ge motståndarna möjlighet att förknippa Alliansen med SD.

Idag talas det ofta om hur utomparlamentariska grupper (djurrättsaktivister, reclaim the streetgrupper, vissa fredsaktivister, som jag brukar kalla "fredshetsare" etc) hotar demokratin genom att med våld eller brottsliga aktioner försöka tvinga Sverige att böja sig för deras agenda. Ändamålet helgar medlen med andra ord, något som i alla tider använts av blodiga diktatorer för att motivera sitt förtryck (förtryck för folkets bästa). Många av våra etablerade politiker uppvisar just nu utomparlamentariska tendenser när det gäller Sverigedemokraterna (köra över valresultatet för folkets bästa). Detta skrämmer mig.

När man tar del av den pågående debatten i media grips man nästan av förtvivlan. Den politiska korrektheten tycks kunna få människor att sänka sig till oanade avgrunder av bristande analys och frånvaro av logiskt tänkande. Fortfarande tycks det politiskt korrekta prästerskapet (jag talar då inte om kristna präster utan om de intellektuella i vårt land) oförmöget att diskutera sakfrågor. SD anklagas hela tiden för att vara rasister, nazister etc. Jag tar inte ställning i just den frågan, eftersom jag inte vet – det jag vänder mig mot är att man så konsekvent undviker att diskutera sakfrågan, dvs Sveriges misslyckade invandringspolitik. De olika frågeställningar jag berör i föregående blogg måste få komma upp till ytan och diskuteras, annars börjar de verkliga nazisterna och rasisterna att vädra morgonluft.

Jag lyssnade för övrigt på Filosofiska Rummet i P1 idag, där man diskuterade just rasism och invandring. En av deltagarna nämnde, som exempel på sådant som retar upp infödda svenskar, om en muslim som hade fått sin a-kassa indragen på grund av att han vägrade ta företagets (där han skulle anställas) kvinnliga VD i handen (eftersom hon i egenskap av kvinna i hans ögon är oren). Diskrimineringsombudsmannen (DO) drev ärendet inför Arbetsdomstolen (AD), som sedan tillerkände muslimen 60 000 kr i skadestånd från Arbetsförmedlingen (som dragit in hans a-kassa). AD ansåg att muslimen diskriminerats. Frågan är bara vem som diskriminerar vem. I Sverige är att vägra trycka en persons hand en av de värsta skymfer man kan utsätta någon för (varför tuggar inte kvinnorörelsen fradga över detta tydliga fall av könsdiskriminering?). Dessutom är det inte förbjudet i islamsk lag för en man att trycka en kvinnas hand, enligt vad den svenske imamen Abd al Haqq Kielan säger.

Erik Cornell, förutvarande ambassadör i Turkiet, Västafrika och Bosnien skriver på bloggen "politiskt inkorrekt" apropå domen i AD:
En så flagrant diskriminering till förmån för en udda invandrargrupp kommer att på ett oslagbart sätt stimulera antiislamska känslor. Fru Justitia avbildas med förbundna ögon men denna diskriminerings-ombudsman borde snarare avbildas med en svart piratlapp över ena ögat för att illustrera partiskhet. Vem har i detta fallet diskriminerat vem?

Enligt mitt förmenande är det arbetsgivarrepresentanten som behandlats som vore hon oren på könsdiskriminerande grund, vilket är oerhört nedsättande och en ren förolämpning i det svenska sammanhanget. Genom sitt agerande har DO uppenbart diskriminerat en svensk kvinna och inför vilken tillsynsmyndighet kan man anmäla detta?
Och så till sist: Lars Vilks avbrutna föreläsning om konsten och yttrandefriheten på Uppsala Universitet (vilken närmare diskuteras här) har nu fullföljts, bevakad av ett massivt polisuppbåd. Polisinsatsen kostade 700 000 kr. Heder åt Uppsala Universitet som står för yttrandefrihet i en tid när muslimska grupperingar vill ta den ifrån oss. Att muslimerna (i allmänhet) inte riktigt förstått det där med yttrandefrihet visas av vad imamen i Uppsala moské, Ahmad Alsaeg, säger i Uppsalatidningen (1-7/10 2010, sid 4);
Han vill bara kränka och splittra människor. …Jag förstår inte varför [Vilks får fullfölja sin föreläsning]. Det är ledsamt att ett sådant stort och välkänt lärdomssäte underblåser konflikter mellan människor.
Som sagt, den gode imamen har uppenbarligen inte förstått någonting av vad yttrandefrihet innebär. Lars Vilks föreläsning underblåser inte konflikter mellan människor. Det som underblåser konflikter är däremot islamska gruppers försök att bestämma vad som får sägas i vårt land. Folke Tersman, professor på filosofiska institutionen vid Uppsala Universitet säger, när han får frågan varför Vilks bjuds in igen:
Det här handlar inte om Vilks och muslimer längre. Nu handlar det om rätten att hålla en föreläsning utan att bli avbruten. Det är vår plikt att låta honom slutföra sin föreläsning.
Jag tar av mig hatten (om jag hade någon) och bugar mig för professor Tersman. Han har sannerligen förstått var yttrandefrihet innebär. Kanske skulle vi skicka ledarna för Allianspartierna och den Rödgröna Röran på kurs hos Tersman? Det skulle i alla fall inte skada.

tisdag 5 oktober 2010

Valet, yttrandefriheten och demokratin och SD

Idag skall vi tala om valet, yttrandefriheten, demokratin och toleransen. Och också – hu så hemskt – om Sverigedemokraterna.

Jag ber om ursäkt ifall jag kommer att göra mina läsare upprörda eller ledsna eller arga. Men jag kan inte annat än skriva det jag tror vara rätt och riktigt (huruvida det är politiskt korrekt eller ej, intresserar mig föga). Blir du arg, tar du avstånd från mig – ja då får det väl bli så. Jag kan inte göra avkall på det jag uppfattar som varande viktigt och sant. Och relevant.

Jag ber också om ursäkt för att artikeln blir så pass lång. Men det politiskt inkorrekta låter sig inte sägas i några få meningar. Det måste motiveras i detalj.

Låt mig först ge några korta och förmodligen ofullständiga, men i det här sammanhanget användbara, definitioner:
Yttrandefrihet: Alla människor i ett samhälle skall ha rätt att uttrycka sina åsikter och även ta del av olika åsikter. Och detta gäller även åsikter som ogillas av mig, av dig som läser detta, av majoriteten och av media och andra inflytelserika institutioner.

Demokrati: Alla människor i ett samhälle skall ha rätt att påverka samhället genom att rösta i fria val och genom att engagera sig i samhället på olika sätt (t ex genom att arbeta politiskt eller i olika intresseföreningar).

Tolerans: Att acceptera åsikter som man själv inte delar och att acceptera grupperingar, folkgrupper, religioner etc som man själv inte tillhör. Självklart finns det gränser för vad man behöver acceptera. Grupperingar och individer som hotar friheten, säkerheten och livet för individer, eller för grupper av individer, eller för ett land, skall inte accepteras (under förutsättning att de grupper etc som hotas inte i sin tur hotar andra – självklart måste samhället ha rätt att stoppa grupperingar som med våld och hot försöker implementera sin agenda).

Innan vi går vidare, låt mig deklarera några saker gällande mig själv. Jag har redan gjort detta upprepade gånger på min blogg, men än en gång säger jag samma sak, eftersom det jag nu skall diskutera är så känsligt.

Jag tror på jämlikhet. Jag tror på alla människors lika värde oavsett etnicitet, religion etc. Jag anser att Sverige kan och skall hjälpa människor i andra länder, som lider och har det svårt. Speciellt skall denna hjälp syfta till att hjälpa fattiga länder att lyfta sig själva ur sin fattigdom (det är den enda hjälp som håller i längden – all annan hjälp är som att ge huvudvärkstabletter mot en hjärntumör). Jag är inte rasist på något som helst sätt. Inte heller är jag invandrarfientlig. Jag anser att Sverige kan och skall ta emot flyktingar (men då talar jag om verkliga flyktingar och inte människor som kommer hit för att utnyttja systemet eller för att begå brott). Bland mina bästa och närmaste vänner finns invandrare (och många av dem håller med mig i det jag skriver nedan). Jag har fadderbarn både hos Hoppets Stjärna och Erikshjälpen. Jag skänker då och då, i förhållande till min ekonomi, ganska stora summor till olika hjälpprojekt (jag talar då om t o m femsiffriga belopp enstaka gånger). På mina hemsida har jag långa artiklar där jag behandlar nazismens fruktansvärda brott mot bl a det judiska folket. Så att ens antyda att jag skulle ha nazistiska sympatier faller på sin egen orimlighet.

Ovanstående säger jag inte för att tala om hur god jag är. Jag är inte alls god, även om jag längtar efter att vara god. Det är därför jag har Jesus Kristus som min måttstock och som den jag vill efterlikna. Och det var därför jag lämnade ateismen och blev kristen.

Vad jag försöker säga är att jag, genom mitt eget liv, visar eller åtminstone försöker visa, att jag inte är sådan som den som vågar kritisera vår invandringspolitik påstås vara. Att jag tar bladet från munnen är för att jag tror att det finns en sanning. Dessutom anser jag att Sveriges (och Europas) galna och illa genomtänkta invandringspolitik allvarligt hotar vår kontinents och vårt lands framtid. Ja den hotar hela den västerländska civilisationen. Dessutom är det inte säkert att den hjälper de människor som har störst hjälpbehov.

Men, låt oss nu komma till ämnet. Sällan har väl den politiska korrektheten exponerats tydligare i all sin ynklighet än i samband med det senaste valet. Det jag tänker på är behandlingen av Sverigedemokraterna (fortsättningsvis kallade SD) av media (inklusive kristna media), av andra politiska partier (inklusive KD), av de s k intellektuella och av den politiskt korrekta majoriteten i vårt land. Jag tar i denna artikel inte ställning för eller emot SD:s allmänna politiska program, som jag inte ens känner till. Det jag tar ställning för är i första hand demokratin och yttrandefriheten som princip, och i andra hand SD:s kritik av den svenska invandringspolitiken. Till stor delar håller jag med om denna kritik.

Först vad gäller den rena demokratifrågan. Hade Vänsterpartiet behandlats på samma orättfärdiga sätt i media etc som SD nu har behandlats, hade jag tagit ställning för V, hur illa jag än tycker om kommunismen och marxismen (detta förutsätter att jag inte har anledning att betrakta V som landsförrädare, något som de definitivt var på 1970-talet, då de var beredda att göra Sverige till en sovjetisk lydstat – säga vad man vill om SD, landsförrädare är de i alla fall inte). Antingen är Sverige en demokrati eller också är Sverige inte en demokrati. Det finns inget mellanting. Tyvärr tyder mycket av det som skett de senaste veckorna på att Sverige balanserar farligt nära avgrundens brant när det gäller demokratifrågan. Man har t ex talat om att minska antalet platser i utskotten (där det mesta av Riksdagens arbete sker) så att SD inte får plats i något utskott. Detta kan man göra, eftersom antalet utskottsplatser inte är lagstadgat utan bygger på överenskommelser mellan partierna.

Med anledning av detta skrev Svenska Dagbladet (SvD) på sin hemsida den 22/9 2010 i en artikel med titeln ”Isolering passar SD:s offerroll”:
Det är en anledning till att man inom båda blocken till en början hade planer på att stänga dörren för Sverigedemokraterna. Dilemmat för de etablerade partierna är att det skulle bli nödvändigt att krympa antalet platser i utskotten. Det strider inte mot något regelverk, men kan naturligtvis uppfattas som ett sätt att sätta sig över valresultatet.

Sverigedemokraterna skulle utan tvekan tolka det så, och det skulle passa perfekt in i den offerroll som partiet gärna odlar.

Man skriver alltså ”…men kan naturligtvis uppfattas som ett sätt att sätta sig över valresultatet”. Hehehe. Tja, vad är det annars då, om det inte är ett sätt att sätta sig över valresultatet och på så sätt marginalisera en väljargrupp, så att nästan 6 procent av svenska folket får 0 procent inflytande? Partierna har också diskuterat, både på riksnivå och kommunalt, att på olika sätt samarbeta över blockgränserna för att neutralisera SD. I en undersökning som Sveriges Radios Ekot gjorde i maj 2010 svarade tre av fyra kommunpolitiker att de kunde tänka sig att bilda majoritet över blockgränserna för att stänga ute SD. Anneli Hulthén, ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg, sade i samband med detta till Ekot, ”För mig så är SD ett parti som står för värderingar som jag absolut inte kan dela”. Alltså skall SD utestängas från politiskt inflytande. Jag undrar om Hulthén hör vad hon själv säger. Ett parti som står för värderingar som Hulthén inte kan dela, har således inte rätt att verka i politiken. Adolf Hitler hade ungefär samma demokratisyn om man ser det rent principiellt (jag påstår givetvis inte att Hulthén har samma politiska syn som Hitler). Den som inte delar mina åsikter skall tystas. Samtidigt anser sig säkert Anneli Hulthén var en god demokrat. Detta visar hur den politiska korrektheten förblindar och fördummar människor.

Risken finns, vilket en del politiker insett, att om SD behandlas alltför illa av de etablerade partierna, så kommer folk att bli så ursinniga att SD antagligen kommer att få dubbelt så många röster nästa val. I skrivande stund visar det sig att SD trots allt kommer att få plats i utskotten. Partierna tycks således ha insett det jag säger ovan (men det är knappast för att man av demokratiskäl vill släppa in dem, utan det handlar snarare om att man inser de praktiska konsekvenserna av att inte göra det). Jag har för övrigt noterat att många Vänsterpolitiker (med undantag för Ohly) uppvisat en betydligt bättre demokratisyn än Alliansen (som gjort mig oerhört besviken i detta avseende). Mikke Schirén, Vänsterpartiets ordförande i Gnesta, sade t ex till Ekot, ”Om folk nu röstar på Sverigedemokraterna så måste vi acceptera det. Vi kan liksom inte låtsas att vi har en demokrati, för det är det man gör om man försöker stänga dem ute.”

Aftonbladets hemsida (klicka här) kunde man i en underrubrik till en artikel från 21/9 läsa följande, ”Lars Dencik: Så slipper vi drabbas av danska sjukan”. I själva artikeln kan vi läsa, ”Den danska sjukan är ett livsfarligt hot mot det demokratiska klimatet och den politiska anständigheten i Sverige”. Med ”danska sjukan” menar man Danmarks förment hårda attityd mot invandrare. Ett dylikt uttalande om ett grannland är oförskämt och arrogant och visar på den oerhörda självgodhet som finns bland intellektuella människor i Sverige och som gör mig nästan illamående. Det som så föraktfullt kallas den danska sjukan innebär helt enkelt att man i Danmark inte accepterar att vissa minoriteter (muslimska invandrare) hindrar yttrandefriheten etc i Danmark. Dessa invandrargruppen sätter sig över lagen i det land som välvilligt tagit emot dem och deras anhöriga, och dessutom försörjer merparten av dem. Vad ligger det för sjukt i att sätta ned foten inför sådant? För mig framstår snarare motsatsen som sjuk.

Ett vanligt uttalande (så vanligt att jag inte ens bryr mig om att ange någon källa – det är bara att slå upp en godtyckligt tidning) – är att SD ger en förenklad världsbild och att ”enbart rädda och sjuka människor röstar på SD” (ungefär samma sak brukar sägas om bibeltroende kristna). Här ser vi den politiska korrektheten i själva sin essens. Röstar man på något som inte är politiskt korrekt, ja då är man definitionsmässigt rädd eller sjuk. Endast en ”sjuk hjärna” kan ju ha andra åsikter än vad DN och SvD och SVT och SR har bestämt att vi skall (får) ha. Det intressanta är att det, enligt undersökningar som gjordes i samband med valet, fanns en hel del invandrare som röstade på SD, dvs som själva anser att Sveriges invandringspolitik är felaktig. Det är ju de som drabbas (och framför allt kommer att drabbas) värst av vår usla invandrings- och integrationspolitik. I Södertälje fick t ex SD röster från kristna invandrargrupper (syrianer och caldéer bl a). Dessa grupper har ju flytt från muslimskt förtyck (och även folkmord) i sina hemländer. Det är inte svårt att förstå att de inte ser fram mot att än en gång hamna under samma förtryck. De om några inser faran med den stora muslimska invandringen till vårt land. De känner islams sanna natur, inte efter vad de läst i politiskt korrekta böcker, utan utifrån egen dyrköpt erfarenhet.

Det är rätt åt de etablerade partierna att SD kommit in i Riksdagen. De har sig själva att skylla helt och fullt. Genom att behandla SD på ett skamligt sätt, och genom att mörka allt som har med invandring att göra, har man skapat sympati för SD hos många människor. Och speciellt bland människor som dagligen på nära håll konfronteras med följderna av vår misslyckade integrationspolitik (som i vissa delar av Skåne). Genom att sorgfälligt undvika att sakligt debattera med SD har man hos många människor skapat en misstanke om att SD kanske har rätt i mycket av det man säger, och att de etablerade partierna helt enkelt inte vågar ta en diskussion.

Om man nu fruktar rasistiska strömningar i vårt land, borde man, i stället för bemöta detta med tystnad, ta en öppen debatt om kostnaderna för invandringen, invandrares brottslighet och olika påståenden om hur invandrare åker gräddfil genom det svenska samhället och får förmåner som inte infödda svenskar får, etc.

Detta om demokratiperspektivet. Låt oss nu konkret titta på några av de saker som SD kritiserar när det gäller Sveriges invandringspolitik. Har de fel här, vore det enkelt för de etablerade partierna att bevisa detta genom att presentera seriös statistik. Och har de rätt (som jag misstänker att de delvis har), ja då kanske vi måste ändra på vissa saker.

1. Vi kan börja med att titta på kostnaden för invandringen. Till dig som nu direkt säger, ”Ja men man kan inte lägga ekonomiska aspekter på människoliv” vill jag svara, ”Man lägger redan ekonomiska aspekter på människoliv”. Vissa dyrbara behandlingsmetoder inom sjukvården används t ex inte (och speciellt inte på äldre människor), eftersom man menar att samhället inte har råd. Kan man lägga ekonomiska aspekter på infödda svenskars liv, måste man rimligen också kunna lägga ekonomiska aspekter på icke infödda svenskars liv. Ett samhälle som behandlar invandrare bättre än den infödda befolkningen är enligt min bestämda mening ett ondskefullt samhälle (det är ju som att ge grannens barn fina och dyrbara julklappar medan de egna barnen blir utan och sitter och gråter vid julgranen – vad skulle vi säga om sådana föräldrar?).

Enligt officiella siffror, som då och då dyker upp i media, kostar invandringen de svenska skattebetalarna (det är ju vi som betalar) mellan 40 och 80 miljarder kronor per år. Det är svårt att hitta några uppskattningar som känns tillförlitliga och det verkar nästan som att man från officiellt håll inte vill veta eller inte vill att svenska folket skall veta (kan det vara för att man misstänker att folk kommer att bli arga?). Den typen av osäkerhet gynnar givetvis SD. När det gäller statistik som inte anses politisk korrekt tycks det som att myndigheterna medvetet gör statistiken obegriplig eller otillgänglig. Detta spelar också SD i händerna.

I SvD fanns den 21/8 2002 en artikel med rubriken ”Vad kostar invandringen?” författad av Lars Jansson, universitetslektor i företagsekonomi (klicka här). Han menar att de beräkningar som gjorts av invandringens nettokostnad bortser från flera faktorer och att den verkliga, totala kostnaden för 1999 var 267 miljarder, vilket är en synnerligen anmärkningsvärd kostnad (nu kan man givetvis, som vi strax skall se, kritisera dessa siffror, men å andra sidan släpper knappast SvD fram vilken virrhjärna som helst – så man kan inte helt bortse från de slutsatser som Lars Jansson drar).

Skattebetalarnas Förening menar att Janssons siffror är våldsamt överdrivna och har gjort en egen uppskattning (kan läsas här), där man kommer fram till att nettokostnaden för invandringen ligger någonstans mellan 43,5 och 94 miljarder (vilket visar hur svårt det är att komma fram till några exakta siffror). Vilket årtal som avses framgår inte klart, men det tycks vara runt 2006.

Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för Sveriges försvar 2007 var 34 miljarder kronor (vilket är klart lägre än även de mest optimistiska uppskattningar av kostnaden för invandringen). 2005 var de totala offentliga hälso- och sjukvårdskostnaderna (enligt Socialstyrelsens hemsida) 229 miljarder kronor, vilket är lägre än kostnaden för invandringen enligt Lars Janssons uppskattning.

Det är viktigt att påpeka att man vid beräkning av nettokostnaden för invandringen tar hänsyn till de intäkter som samhället gör på grund av invandringen (t ex skatteintäkter från arbetande invandrare och att invandringen genererar arbetstillfällen för hemspråkslärare, asylhandläggare etc, etc). Nettokostnaden handlar således om vad svenska folket de facto får betala för att vi tar emot invandrare, eller om man så vill den ekonomiska förlust som Svenska Staten gör på grund av att man tar emot invandrare.

Om vi antar att antalet arbetande personer i Sverige är 4,5 miljoner (2009 var antalet fast anställda 3,3 miljoner) och att invandringen kostar 267 miljarder blir kostnaden per arbetande svensk (det är ju de som betalar) i snitt ca 59 000 kr om året. Antar vi i stället att Skattebetalarnas Förenings lägsta uppskattning ligger närmare sanningen (dvs att invandringen kostar 43,5 miljarder) blir kostnaden per skattebetalare och år 9 700 kr, vilket även det är en ansenlig kostnad för många (givetvis blir kostnaden högre för en höginkomsttagare och lägre för en låginkomsttagare – här talar vi om genomsnitt). Självklart förenklar jag. Det är inte bara personer som betalar skatt. Företagen ger stora skatteintäkter. Men det spelar inte så stor roll. Om nu invandringen kostar mer än hela sjukvården i vårt land, så påverkar detta svenska folket i högsta grad.

Oavsett hur stor kostnaden är, anser jag att svenska folket har rätt att få veta invandringens verkliga nettokostnad. Det är ju svenska folket som betalar. Mitt förslag är att man tillsätter en utredning som tar reda på vad invandringen verkligen kostar. Och som presenterar resultatet så att vem som helst kan förstå det. Om nu kostnaderna ligger neråt 40 miljarder, ja då har SD tappat ett av sina viktigaste argument. Och ligger kostnaderna runt 270 miljarder (dvs avsevärt högre än sammanlagda kostnaden för hälso-/sjukvård och försvar), ja då är det kanske dags för en debatt om hur mycket invandringen får kosta. I en demokrati måste invånarna ha fakta att bygga på när de röstar. Annars blir det bara en skendemokrati.

Under alla förhållanden borde man kunna diskutera hur vi bäst skall hjälpa människor som har det svårt. Det är inte alls säkert att de blir bäst hjälpta av att sitta på en flyktingförläggning i åratal och kosta samhället 2 000 kr per person och dag. För 2 000 kr per dag kan vi hjälpa kanske 50 eller fler flyktingar som bor i läger eller i närområdet till det land de flytt från. Ofta brukar man ju tala om ”största möjliga lycka för största möjliga antal” som en styrande princip när det gäller godhet (ateismens motsvarighet till Gyllene Regeln). Då borde det rimligen vara bättre att hjälpa 50 personer än 1 person. Dessutom kan man ifrågasätta om många av de flyktingar som kommer hit verkligen är så fattiga som de vill göra gällande. Ofta har de betalat mellan 50 000 och 100 000 kr per person för att ta sig hit. En somalier som kan hosta upp så mycket pengar för varje medlem av sin familj, skulle förmodligen klara sig ganska bra utan att bli försörjd av svenska skattepengar (hur många svenskar skulle kunna skrapa ihop ett sådant belopp?). Så frågan är om det verkligen är rätt personer vi hjälper. Det måste rimligen var tillåtet att diskutera sådant utan att bli kallad nazist och rasist.

Dessutom påstår SD och olika bloggar på Internet att 9 av 10 flyktingar som kommer hit, inte är verkliga flyktingar. DN hade den 8/4 2008 en lång artikel skriven av Gunnar Sandelin med rubriken ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”. Sandelin skriver bl a:
Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor.

Vidare skriver Sandelin:
Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från [se diskussion under punkt 3 nedan]. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick." I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Om nu påståendet att 9 av 10 flyktingar inte är verkliga flyktingar är felaktigt borde det vara enkelt att visa detta så övertygande att man också kan tro på det. Då skulle SD tappa ytterligare en poäng. Och därmed röster i nästa val.

2. En ytterligare fråga som SD vill diskutera är de s k ”ensamkommande flyktingbarnen”. Man menar att det inte handlar om barn, utan att de allra flesta är vuxna (i varje fall räknas de som vuxna i de länder de kommer från – man anar ju oråd när media nästan aldrig visar några foton på ”ensamkommande flyktingbarn”). Man ställer sig också den berättigade frågan hur de har kunnat skrapa ihop 50 000 till 100 000 kr för att ta sig hit (vilket resan kostar enligt seriösa uppskattningar)? Hur kan en 16-årig somalier få ihop nästan 100 000 kr?! Det är ju omöjligt! Absolut omöjligt! Även detta måste kunna diskuteras öppet. Använder vi verkligen våra pengar på bästa sätt? För vad de 2 400 ”barn” som kom hit 2009 kostar under första året i Sverige (de kostar ca 720 000 kr/år och ”barn”) skulle man kunna hjälpa 360 000 barn på t ex Haiti under samma period (ett fadderbarn där kostar 400 kr per månad). Är det självklart att man är godare om man hjälper 2 400 i stort sett vuxna (15 år och uppåt), som var och en har kunnat hosta upp nästan 100 000 kr för resan hit, än om man hjälper 360 000 verkliga barn som absolut ingenting har? Jag skriver mer om detta i en tidigare blogg (klicka här). Kan man inte diskutera detta öppet, ja då är det något allvarligt fel på Sverige. Här kanske man kan tala om ”den svenska sjukan”.

3. På Internet grasserar alla möjliga påståenden när det gäller invandrare. En del av dessa används också av SD. T ex att invandrare, som säger sig ha flytt från en livsfarlig situation i sitt eget land, ett halvår senare åker tillbaka dit på semester med hela familjen, och att kalaset dessutom betalas av Svenska Staten (dvs av oss skattebetalare). Detta bekräftas av Gunnar Sandelin i den nyss citerade artikeln ur DN. En kvinna berättade för mig att hennes väninna, som arbetar inom någon förvaltning med sådana här frågor, också bekräftat att sådant sker (huruvida det är normalt eller om det handlar om undantag vet jag inte). Jag hade först svårt att tro henne, så hon blev nästan lite irriterad på mig. Men ingenting är ju omöjligt och dumheten har ingen gräns. Jag vet som sagt inte hur det förhåller sig och det vore bra om de etablerade partierna öppet redovisade hur det ligger till. Om invandrare får åka på statsfinansierad semester till de länder de nyss flytt från, hur vanligt är det? Vad kostar det oss skattebetalare? Kan man alltså komma till Sverige som flykting och sedan resa tillbaka till hemlandet på svenska skattebetalares bekostnad? Jag vill veta det!!! Om så är fallet, tycker jag det är djupt omoraliskt. Det finns infödda svenskar som inte har råd att åka på semester. Och dessutom, om man nu säger sig ha flytt med fara för livet, hur kan man då åka tillbaka till det land man nyss flytt från med fara för livet, några månader senare? SD anser att sådana invandrare skall förlora rätten att återvända till Sverige, och jag håller helt med!!! Till hundra procent! Sådana här saker gör ju vanliga skattebetalare ursinniga när de hör det, och om ryktet är falskt, ja men bevisa det då! Då faller ju ytterligare ett av SD:s argument. Och om ryktet är sant, ja då är det sannerligen hög tid att ändra bestämmelserna.

4. Något som ytterligare påstås på Internet och av SD är att brottsligheten bland vissa invandrargrupper ligger betydligt högre än bland befolkningen i snitt. All statistik av den här typen verkar vara ganska otillgänglig eller i varje fall förvirrande. BRÅ (Brottförebyggande Rådet) har i alla fall en artikel som behandlar detta ämne (artikeln kan läsas här). Man skriver bl a:
Andelen personer som är misstänkta för brott är större i grupper från vissa geografiska områden än från andra. Det gäller till exempel personer från vissa delar av Afrika och Västasien. Andelen personer från Nordafrika som är misstänkta för brott under perioden är till exempel nästan fyra gånger högre än vad den ”borde” vara med utgångspunkt från deras andel av befolkningen. De som kommer från västra Europa, från Sydostasien och från USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillhör de grupper som i minst utsträckning är misstänkta för brott bland de utrikes födda.

Problemet med statistik är att man lätt kan ”ljuga” med statistik utan att direkt kunna anklagas för lögn. I citatet ovan skriver man ”personer från vissa delar av Afrika och Västasien”. Det är ju nästan patetiskt. För några år sedan förekom knappast begreppet Västasien. Det är ett nytt begrepp man hittat på för att blanda bort korten. Vad BRÅ menar är givetvis Mellanöstern, men det är ju inte precis politiskt korrekt att säga att personer från Mellanöstern är överrepresenterade när det gäller brottslighet (för närvarande är det totalförbjudet att kritisera palestinier, de är vänsterns motsvarigheter till helgon – läs gärna min artikel om de saliga förtryckta, ett begrepp som myntades av Bertrand Russel). Då skulle ju läsaren kunna lägga ihop två och två. När man talar om ”vissa delar av Afrika och Västasien” så avser man de muslimska delarna av Afrika (Nordafrika, Somalia) och Mellanöstern, inkluderande Turkiet. Det är alltså framför allt invandrare från muslimska länder som är överrepresenterade när det gäller brott. Att säga så är inte rasism, det är sanning!

Västasien enligt Wikipedia

Danskarna (som enligt alla politiskt korrekta intellektuella nollor i vårt land lider av ”danska sjukan”) är inte lika försiktiga i sina uttalanden. I Jyllandsposten den 19/12 2008 kunde man läsa en artikel vars rubrik löd; ”Muslimske indvandrere langt mere kriminelle end andre ikke-vestlige indvandrere”. I artikeln pekar chefen för Danmarks Statistik, Jan Plovsing, på ett allvarlig problem:
Sätter man den genomsnittliga kriminaliteten i Danmark bland män till 100, ligger invandrare från Thailand på index 76, Filippinerna 59 och Kina 37. Men för invandrare från Libanon, Marocko och Turkiet ligger indexet på respektive 208, 187 och 184. Dvs invandrare från dessa länder begår nästan dubbelt så många brott som genomsnittet av befolkningen.

Danskarna ligger på index 98. Siffrorna gäller för alla former av kriminalitet, dvs överträdelser av strafflagen, trafikförordningen och speciallagar.

Tittar man enbart på överträdelser av strafflagen [dvs grova brott] är skillnaderna ännu större. Här ligger indexet för invandrare från Marocko på 255, Libanon 243 och Somalia 277.

Den danska statistiken ger således ungefär samma resultat som den svenska, bortsett från att danskarna i högre grad talar klarspråk.

Man kan undra vad skillnaden är mellan asiatiska invandrare (Kina etc), som begår oerhört få brott (en tredjedel av genomsnittet), och muslimska invandrare som ligger nästan tre gånger över genomsnittet. Jo, skillnaden heter islam. Det är den enda faktor som skiljer dem åt.

Här tycks det som att SD faktiskt har rätt. Och nog måste vi väl på något sätt förhålla oss till detta. Vill vi verkligen ha stora invandrargrupper i vårt land, där brottsligheten är nästan tre gånger så hög som bland genomsnittsbefolkningen? Jag vill inte det i alla fall. Detta måste vi givetvis kunna diskutera. Det är ju vi vanliga medborgare som betalar kalaset och som dessutom utsätts för brottsligheten (våra kära toppolitiker lever ju i sin egen värld med fantasilöner, livvakter och villa på Lidingö och vistas överhuvudtaget nästan aldrig ute bland vanligt folk). Då vill vi kunna ha synpunkter på detta. Jag anser personligen, utan att på något sätt vara påverkad av SD:s åsikter, att invandrare som kommer hit och begår grova brott, efter avtjänat straff omedelbart skall utvisas på livstid. Jag tycker detta är självklart. Invandrare som hunnit bli svenska medborgare, skall ha en prövotid, låt oss säga fem år eller något liknande. Begår de grova brott under denna prövotid, skall medborgarskapet kunna återkallas och sedan skall de utvisas på livstid, efter avtjänat straff. Jag kan inte se något konstigt med det.

5. Det finns också mycket annat liknande som flyter runt på Internet. Att invandrare kan bli förtidspensionerade efter några år i Sverige (ont i ryggen) och sedan kan åka tillbaka hem till Grekland (eller var det nu är) och leva på Svenska Staten resten av livet. Och där sitter de på den lokala bykrogen och skrattar åt de ”korkade svenskarna” (enligt ryktet). Jag utesluter inte att sådant kan förekomma och har förekommit. Det sägs också att invandrare hotat läkare till livet om de inte förordat förtidspensionering eller gått med på sjukskrivning. Jag vet inte om detta stämmer, men jag känner läkare som berättat att de känt sig hotade av invandrare (och givetvis också infödda svenskar – men just nu talar vi om invandrare och inte svenskar) när de vägrat sjukskriva. Även när det gäller detta så vore det intressant att få reda på hur det förhåller sig (på ett sådant sätt att man verkligen kan tro på det). Allt sådant här skapar negativa känslor gentemot invandrare och man gör de skötsamma invandrarna en tjänst genom stävja varje form av missbruk av vårt välfärdssystem.

6. Jag fick nyligen en länk till en youtubefilm som handlade om Europas befolkningsutveckling (klicka här). Enligt uppgifter i filmen måste en befolkningen ha ett födelsetal (”fertility rate” lika med antalet födda barn per kvinna i befolkningen) av 2,11 för att inte minska. Enligt filmen ligger födelsetalet för Frankrike på 1,7, Spanien, 1,1 och inom hela EU 1,38. Samtidigt är, enligt vad som påstås i filmen, födelsetalet för muslimska invandrare 8,1 i t ex Frankrike. Filmen hävdar att år 2050 kommer Europa att vara en muslimsk kontinent. BBC har gjort ett program där man menar sig vederlägga ovanstående siffror (klicka här för att se BBC-filmen). Huruvida BBC har rätt kan jag inte uttala mig om. BBC är ju kända för sin stora partiskhet när det gäller islam (man är partisk för islam inte mot). Här ser man det tragiska i att media är så vinklade. Man vågar inte lita på dem längre. Men för detta har de sig själva att skylla. Det är inte bara tråkigt att det förhåller sig så, utan också till men för demokratin, som bygger på att vi kan lita på våra media. Hade någon sagt till mig 1970 att jag om 40 år skulle vara skeptisk till nästan allt som BBC säger när det gäller vissa frågor (som t ex Israel), hade jag inte trott vederbörande. Men tyvärr har tiderna förändrats. Hur som helst så verkar ett födelsetal på 8,1 vara i högsta laget, även om jag råkar känna till flera familjer från Somalia som har 8 barn. Men att det skulle vara 8,1 i snitt bland muslimer i Frankrike har jag svårt att tro. Men även om det ligger runt 4-5, vilket kanske är mer realistiskt, förändrar det ingenting i princip. Det påverkar inte det faktum att Europa på sikt kommer att få en muslimsk majoritet, utan bara när detta sker. Problemet är att demokratin då kommer att försvinna och sharíalagen införas och icke-muslimer (utom kristna och judar, under förutsättning att de underkastar sig islam och lever i ett apartheidliknande tillstånd) kommer att tvingas att bli muslimer (eller dö), allt i enlighet med Koranen och haditherna.

Hur vi sedan skall förhålla oss till detta är en svår fråga. Om inte Gud gör ett mirakel (t ex att Europas muslimer blir frälsta, vilket är fullt möjligt), då går vi antagligen mot ett blodigt inbördeskrig i Europa inom 50 år (eller mindre). Förmodligen med tiotals miljoner döda. Kanske är detta kopplat till den Yttersta Tid som Uppenbarelseboken talar om.

Det jag försöker säga här är att när nu den här typen av filmer cirkulerar på Internet och massor av bl a svenskar tittar på dem och blir förskräckta, måste vi ha en öppen debatt, annars finns risken att de verkligt främlingsfientliga krafterna i Sverige får en position. Det räcker inte med att någon politiker lite föraktfullt avfärdar filmen såsom varande nazistisk propaganda. Människor blir då misstänksamma och dessutom oroade. Sådana här uppgifter måste granskas offentligt och bemötas i detalj offentligt! Det är absolut nödvändigt. Jag har svårt att tro att så värst många infödda svenskar ser fram emot ett Sverige med muslimsk majoritet, där sharíalagar råder. I så fall finns ju möjligheten att redan nu flytta till Somalia eller Yemen, om man vill prova på.

Om nu Sverige och Europa blir muslimskt, vart skall då de människor som vill lämna islam eller som flyr från muslimskt förtryck (t ex kristna araber som förföljs i sina hemländer) ta vägen? Enligt sharíalagen skall den muslim som lämnar islam omedelbart dödas om han vägrar återvända till islam. Den invandringspolitik vi skulle få efter att islam tagit över Sverige, där flyende avhoppare från islam blir halshuggna redan på Arlanda, känns ju inte speciellt mer human än den man anklagar SD för att ha.

7. Många, många fler liknande saker grasserar på Nätet: Invandrarungdomar läser på Komvux och har till och med lön för att göra detta, medan svenska ungdomar får betala själva. Invandrare får ta hit sina anhöriga, vars resa till Sverige betalas av svenska skattebetalare, och dessa anhöriga får sedan omedelbart full tillgång till vårt välfärdssystem utan att ha betalat in ett enda öre (vilket leder till att välfärdssystemet urholkas). Och man bryr sig inte om att DNA-testa de "anhöriga" för att se om de verkligen är anhöriga (det skulle förmodligen anses vara kränkande – och så nedriga kan de väl inte vara så att de ljuger, eller hur?). Det gör man däremot i Finland, och där har man nästan ingen anhöriginvandring, medan anhöriginvandringen till Sverige är flera gånger större än asylinvandringen. Etc, etc. Jag kan av utrymmesskäl inte ta upp allt detta här, men liknande saker som sagts ovan kan sägas även här. Och, om nu dessa uppgifter är fel, bevisa det då! Och argumenten faller. Om uppgifterna är korrekta, tja då måste vi förhålla oss till det (en sammanfattning av olika data när det gäller invandringen finns i följande aktuella artikel hämtad från DN den 6/10 2010.




Den politiskt korrekte, som tycker att allt jag skriver ovan är fel och inhumant och rasistiskt, och som själv upplever sig som genomgod och en företrädare för alla anständiga människor, är kanske inte så god som vederbörande själv vill göra gällande. Att bortse från att det finns onda människor bland invandrare och att bortse från att ett samhälle och en familj har större ansvar för ”sina egna” än för andra, kommer nämligen på sikt att drabba invandrarna. Den ”gode” svensken säger kanske ”Jamen tänk på att de invandrare som arbetar drar in skattepengar till staten och att de invandrare som beter sig illa kanske gör det på grund av utanförskap!” Men det är inte riktigt så enkelt. Om vi har arbetslöshet i vårt land också bland infödda svenskar (vilket vi har) så innebär det att när en invandrare får jobb (om vi nu bortser från invandrare som är läkare eller professorer i plasmafysik eller de duktiga invandrare som själva startar företag och därmed skapar jobb), så innebär det att ett arbetstillfälle försvinner för infödda svenskar. Dvs, även om nu denne invandrare arbetar och betalar in skatt, så räcker det knappast för att betala de sociala avgifterna för den svensk som nu är arbetslös på grund av att detta arbete i stället getts till en invandrare (hade vi haft brist på arbetskraft vore det en helt annan sak).

Enligt den ovan citerade artikeln i SvD den 21/8 2002 av Lars Jansson var sysselsättningsgraden år 2000 för utrikes födda 20-64 år 55 procent (enligt SCB). När det samtidigt råder stor arbetslöshet bland infödda svenskar blir det precis som jag skriver ovan. För varje invandrare som får ett arbete, blir det en arbetslös svensk mindre som får arbete. Att invandrare kommer in i arbetslivet genom att man skapar ”konstgjorda” arbeten, kommer inte att lösa några ekonomiska problem, eftersom ”konstgjorda” arbeten inte ger något överskott. De kostar bara pengar. Att ge invandrare företräde på arbetsmarknaden och vid antagning till studier, vilket förekommit och förekommer, är dessutom synnerligen farligt. Risken finns att SD då får egen majoritet vid nästa val.

Beträffande utanförskap är det inte heller så enkelt. När man påstår att invandrarungdomar som kastar sten på brandbilar i Malmö, gör det på grund av att de är arbetslösa och känner utanförskap, så är det knappast hela sanningen. I deras kultur finns ofta ett förakt för det svenska samhället (jag talar då framför allt om muslimska invandrare, eftersom det i själva islams natur finns ett missaktning av alla icke-muslimer). De har inget intresse av att anpassa sig. Ofta struntade de helt och hållet i studierna under sin skoltid (om de gått i svensk skola), fast de hade lika stora möjligheter som alla andra att få en utbildning. Och så klagar de nu över att de inte har jobb och anklagar svenska samhället för att ha svikit dem. För många av dessa ungdomar är deras situation helt och hållet självförvållad (gäller givetvis inte alla och det finns många invandrarungdomar som har utbildat sig och som har bra jobb, men de kastar inte heller sten – det är de som kastar sten etc jag talar om).

Vill vi verkligen hjälpa människor i andra länder på bästa möjliga sätt, där vi hjälper så många som möjligt på ett så bra sätt som möjligt, utan att vara begränsade av ideologiska tankebyggnader, finns all anledning att fundera över om det inte är dags att tänka om. Kanske är det bättre att hjälpa de som har det svårt på plats (alla som har det svårt är ju inte flyktingar) eller i närheten av det land de flytt från. Där kostar det definitivt inte 2 000 kr/dag att hjälpa en enda person. Vi skulle således kunna hjälpa mångdubbelt fler om vi tänkte i nya banor. Det andra som är viktigt är att erkänna att det faktiskt finns onda människor bland invandrarna. Människor som vi helt enkelt inte vill ha här i Sverige (de skötsamma invandrarna vill inte heller ha dem). Och att klart visa att vi inte är beredda att ge en fristad åt och försörja människor som kommer hit för att utnyttja systemet eller för att begå brott. Eller för att förtrycka de infödda svenskarna (genom att attackera pro-israeliska demonstrationer, hindra yttrandefriheten i vårt land etc). Och dessutom måste vi deklarera att i Sverige gäller svensk lag och inte sharíalag. Den som inte kan acceptera svensk lag fullt ut, skall omedelbart utvisas, är min personliga uppfattning. Detta skall t ex tillämpas på de invandrare som med hot och våld försöker tvinga sina landsmän här i Sverige att leva efter islamsk lag (vilket förekommer t ex i Malmö).

När det gäller svenskar som begår brott, är det en helt annan sak. Dem kan vi inte utvisa, eftersom de har födslorätt här i Sverige. Invandrare har inte födslorätt i vårt land. De förväntas vara tacksamma för att de får komma hit och de förväntas lyda våra lagar och vara lojala mot vårt land. Sedan kan de givetvis bli svenska medborgare så småningom, och räknas som svenskar (i den mån de verkligen vill vara lojala medborgare i vårt land – de som inte vill det räknar jag inte som svenskar oavsett hur många papper de har på svenskt medborgarskap – de är inte svenskar utan snarare potentiella landsförrädare), men då kommer vi in på ett helt annat ämne. När de blivit medborgare står det dem fritt att genom vårt demokratiska system försöka påverka samhället. Att försöka skrämma svenska folket till underkastelse, som man nästan kan säga att många muslimer i vårt land gör, är inte acceptabelt. Och än har vi inte sett islams sanna natur. Vänta bara tills vi har en miljon muslimer i Sverige!

Sammanfattningsvis: Att SD, trots alla försök som gjordes att marginalisera dem, kom in i Riksdagen är ett uttryck för svenska folkets missnöje med invandringspolitiken. Om nu SD har fel i allt vad de säger om invandringen, ja men bevisa det då! Så är ju saken ur världen. Ingen skulle bli gladare än jag om jag hade 100 procent fel i allt vad jag skriver ovan. En sten skulle falla från mitt bröst. Som det är nu är jag oerhört oroad för framtiden när det gäller vårt land. Och jag är inte outbildad eller korkad. Har SD å andra sidan helt eller delvis rätt när det gäller vissa saker, ja men erkänn det då och ändra på det som är fel!

Ja det blev ett lång inlägg det här. Men jag känner att jag måste tala klartext. Det här är en alltför viktig fråga för att låta den politiska korrekthetens blytäcke förkväva debatten.

Den sista frågan som återstår är hur de etablerade partierna resonerar när de släpper in så många invandrare i vårt land och dessutom tillåter dessa att ta för sig på ett sätt som man knappast förväntar sig av en inbjuden gäst (som det ju faktiskt handlar om). Jo, som visats ovan så lider Europa av katastrofalt låga födelsetal. Så låga att befolkningarna snabbt krymper. Detta leder till att allt färre unga som arbetar skall försörja allt fler äldre (som dessutom lever längre och längre och kräver mer och mer sjukvård). På sikt kommer därför välfärden och hela samhället att kollapsa (menar i varje fall många befolkningsgenetiker). Alltså måste Europas befolkning ökas. Och detta sker genom att vi tar in mängder av invandrare. Och det är inget fel med det. Detta är förmodligen helt nödvändigt (men hade vi inte mördat 1 miljon barn sedan den fria aborten infördes, hade den miljon som nu saknas i Sveriges befolkning funnits redan). Var SD står i denna fråga vet jag inte, och bryr mig inte heller. För mig handlar det inte om SD utan om vår framtid. Det politikerna missar är emellertid att det är stor skillnad mellan olika invandrargrupper. De som kommer från Sydostasien eller Sydamerika (eller snarare kom från Sydamerika – just kommer ju inte så många därifrån) är ofta kvalificerade och begår väldigt lite brott, medan de som kommer från muslimska länder ofta saknar varje form av utbildning och dessutom är rejält överrepresenterade när det gäller brottslighet plus att de tycks ha mycket svårt att (alternativt inte vill) anpassa sig till vår kultur och vårt samhälle.

Det är de som skall anpassa sig till oss, inte tvärtom. Allt detta är givetvis många politiker medvetna om. Men varför fortsätter man på den farliga väg som hotar vår kulturs fortbestånd? Jo, man tänker så här (när det gäller muslimerna – de andra invandrargrupperna är ju inte så mycket problem med), ”När nu muslimerna kommer hit, kanske de till en början håller kvar sina traditioner och sin tro och sitt sätt att leva. Och det skapar vissa problem. Men de kommer snart (och speciellt då i nästa generation) att förföras och korrumperas av den västerländska livsstilen, med utbildning, frihet, ansvarslöshet, fri tillgång till sprit, sex, droger och pornografi. Om någon generation är de precis som vi, dvs ateister som inte tror på någonting, och kommer då att vara goda svenska, politiskt korrekta medborgare, som arbetar och betalar skatt och inte hotar någon.” Men det är här politikerna gör sitt stora misstag. De förstår inte islams natur. Många av de terrordåd som begåtts i Väst (11/9, bombdåden i London och Madrid etc) har begåtts av välanpassade och välutbildade muslimer, som är födda och utbildade i Europa eller USA. Jag kan av platsskäl inte utveckla detta vidare här, men i flera av mina artiklar om islam diskuterar jag just detta (klicka här – använd webbläsaren och sök på ”Sydney” klicka gärna på länken till artikeln ”Islam och vi”).

Beträffande kritiken att bara en tiondel av flyktingarna är verkliga flyktingar och att de betalat stora summor för att komma hit, så oroar detta inte alls politikerna. Tvärtom. Precis som att de svenskar som lämnade Sverige på 1800-talet och flyttade till USA var gräddan av svenska folket (för att ta ett så stort steg måste man ha handlingskraft, mod, viljestyrka och förmåga att genomföra det man beslutat sig för – vilket land vill inte ta emot sådana människor?) så räknar dagens politiker med att de invandrare som kommer hit på eget bevåg utgör eliten av sitt folk (vilket säkert stämmer rent generellt). Om vi i stället skulle ordna resan och allting för utfattiga flyktingar så skulle alltför många som kom vara genetiskt underlägsna de som nu kommer. Gunnar Sandelin skriver i ett av citaten ovan, ”Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna”. Och det är precis vad det är. Politikerna är inte ett dugg intresserade av de mest utsatta och mest fattiga. De kan vi sticka till lite pengar genom Sida, men vi vill absolut inte ha dem i Sverige, eftersom de enbart skulle belasta vår ekonomi. Men de som tar sig hit genom stora umbäranden och genom att betala stora summor pengar, de vill vi ha. De har de rätta generna och kan bli en värdefull tillgång i Sveriges ekonomi. För mig låter detta snarare som evolutionen i verksamhet än som en kärlekshandling.

Jag skriver ovanstående precis efter Riksmötets öppnande (som tidigare kallades Riksdagens högtidliga öppnande), vilket bl a innefattade en gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Stockholms biskop Eva Brunne talade i sin predikan om rasism och främlingsfientlighet. Detta fick hela SD:s grupp att lämna kyrkan, eftersom de kände att predikan var riktad direkt mot dem, vilket den enligt min mening var. I slutet anknyter nämligen Brunne till demonstrationerna mot SD på diverse olika platser kvällen innan, vilka arrangerades av Septemberalliansen (en löst sammansatt allians av diverse olika vänsterrörelser). Under demonstrationen i Stockholm sade Lars Ohly, "Det är ingen som ska lämna Sverige förutom Sverigedemokraterna", vilket inte tyder på någon större demokratisk insikt. Genom att uttrycka sitt stöd för dessa demonstrationer (vilket indirekt kan tolkas som att hon sympatiserar med Ohlys uttalande) visar därmed biskop Brunne klart och tydligt att det var precis SD och inget annat hon syftade på i sin predikan (hela predikan kan läsas här). Brunne sade bl a i Storkykan:
Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är absolut inget fel på det Eva Brunne säger här, även om hon slår in öppna dörrar (att föräldrar prioriterar att ta hand om sina egna barn framför andra barn har inte med människovärde att göra – det beror på att man har större förpliktelser gentemot de egna barnen – samma logik kan tillämpas på invandringen). Hade hon nöjt sig med att tala allmänt om jämlikhet etc hade knappast SD lämnat lokalen. Men adressen var ju tydlig på slutet av predikan, och jag har viss förståelse för att SD gick ut. Jag ser det som synnerligen olämpligt att i samband med Riksmötets öppnande offentligt brännmärka en grupp riksdagsmän på detta sätt.

Brunne är knappast biskop för sin stora andlighets skull eller för att hon gjort goda, kristna gärningar, utan politiskt korrekthet väger nog betydligt tyngre. Jag hörde en intervju med henne efter att hon blivit vald till biskop, och där sade hon ungefär, ”Jag hoppas det inte är för att jag är lesbisk som jag blev vald”. Dessvärre misstänker jag att vara kvinna och att vara lesbisk väger betydligt tyngre än att ha Jesus som herre i sitt liv, när det gäller Svenska Kyrkans biskopsämbete. En politiskt korrekt kyrka tillsätter givetvis politiskt korrekta biskopar, som enbart har politiskt korrekta åsikter.

Att SD lämnade gudstjänsten gjorde flera politiker upprörda. KD:s Göran Hägglund hade följande kommentar till TT:
Det är mycket olämpligt att göra på det viset. Det som biskopen talade om var alla människors lika värde och att i det skedet bryta upp från bänkarna och marschera ut som de gjorde rent demonstrativt, visar vilken grundsyn de har.

Här exponeras åter den politiska korrektheten. Jag känner inte till att SD förnekar alla människors lika värde. Att hävda att brottsligheten är högre bland vissa invandrargrupper än bland infödda svenskar är inte att göra skillnad på människor eller att förneka alla människors lika värde. Det är att säga sanningen (t o m Bibeln säger att man skall förakta den förkastlige – Psalm 15). De invandrargrupper som inte vill bli kritiserade för att de är starkt överrepresenterade när det gäller kriminalitet, får ändra sig om de inte vill bli kritiserade, eller också kan de flytta någon annanstans (fast risken finns att de blir lika kritiserade där, om de inte ändrar sig). Att SD (och jag) vill slänga ut brottsliga invandrare är inte för att de är invandrare, utan för att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket), som inte har något här att göra. De invandrare som har kommit för att de är verkliga flyktingar och som vill integreras och göra rätt för sig (som utgör den stora majoriteten) har allt att vinna på att de invandrare som utnyttjar systemet, som begår brott och som hotar vårt land, kastas ut. Det är att göra de verkliga invandrarna en tjänst. Tar vi inte tag i dessa frågor nu, kommer vi snart att få se vad verklig främlingsfientlighet innebär. Och det kommer som sagt att gå ut över de invandrare som utgör en positiv faktor i vårt land.

Antagligen kommer jag väl att förlora de få vänner jag har kvar genom det jag skriver ovan. Så känsligt är det. Men då får det bli så! Jag gör inte avkall på sanningen, den saken är klar! Jag kan inte stå och bara titta på när hela Europa begår kulturellt och etniskt självmord. Och som sagt hur kommer det att gå för biskop Eva Brunne när islam tar makten i Sverige? Hon är ju både kvinna och lesbisk. Då kanske hon kommer att förstå vad verklig intolerans och rasism är. Som det nu är blandar hon ihop främlingsfientlighet och rasism med berättigad och nödvändig kritik av en katastrofalt misslyckad invandrings- och integrationspolitik. En politik som dessutom ligger på gränsen till landsförräderi!