Vissa forskare menar att musikens inflytande över oss kan vara en slumphändelse, som uppkommit ur dess förmåga att kidnappa hjärnsystem, konstruerade för andra ändamål som språk, känslor och rörelse.
Musiken verkar erbjuda en ny metod för att kommunicera, som har sina rötter i känslor snarare än i mening. Forskning visar att vad vi upplever när vi hör ett stycke musik, är anmärkningsvärt lika med vad alla andra i rummet upplever.
Sång underlättar emotionella band och även fysisk växelverkan som marscherande och dansande tillsammans, och hjälper oss således att cementera band som ligger till grund för bildande av mänskliga samhällen. Dessutom kan melodier fungera som en hjälp på den individuella nivån, genom att påverka känslor och även den mänskliga fysiologin mer effektivt än vad ord kan göra.
Ateistiska forskare arbetar utifrån utgångspunkten att människan enbart är en materiell entitet, en elektrokemisk biologisk robot, uteslutande styrd av elektriska impulser och kemiska signaler. En sådan organism kan inte ha fri vilja eller något verkligt ”jag”, dvs vara en person i egentlig mening. Begrepp som kärlek, skönhet etc blir i detta perspektiv begrepp utan substans – ord som inget betyder. Eftersom man ”vet” att det måste finnas en evolutionär förklaring till varje mänskligt fenomen, behöver man inte vara öppen för andra typer av förklaringar. Dessa är ju helt enkelt ”omöjliga”.
Här handlar det inte om att förklara musikens mening och skönhet, utan att bortförklara den. Av en ren slump har ”musiken” råkat kidnappa ett redan existerande hjärnsystem. Även om musiken kan ha vissa positiva effekter på roboten människa, som att binda människor samman, säger den egentligen ingenting, eftersom det inte finns något meningsfullt att säga. Överhuvudtaget kan man undra på vad sätt en robot skulle ha glädje av gemenskap. Förresten kan en robot knappast känna glädje, även om den möjligen skulle kunna bete sig som om den kände glädje. Kärlek etc har i det evolutionära perspektivet ingen egentlig mening, utan har bara råkat uppkomma som en evolutionär nyck (att föröka sig går mycket bra utan kärlek, fråga bakterierna). Känslor, konst etc är ungefär som röken ur en industriskorsten (kallas ibland epifenomenalism). Under tillverkningen uppstår rök som en biprodukt, vilken måste släppas ut. Fabrikens uppgift är emellertid att tillverka en viss vara, inte att släppa ut rök. Kunde man tillverka varan utan utsläpp, vore detta att föredra. Medvetande, jagkänsla, kärlek, medkänsla, godhet, poesi, konst, musik etc är enligt epifenomenalismen biprodukter av de elektrokemiska processerna i människans hjärna. Och något mer finns inte att tillägga.
Problemet med den här typen av ”vetenskapliga” förklaringar är att de inte är några förklaringar alls. Och de är definitivt inte vetenskapliga. Även om ovanstående förklaring av musikens betydelse teoretiskt sett är möjlig, betyder det inte att den är sann. Det finns förmodligen oändligt många andra teoretiska modeller, som skulle kunna förklara samma sak. Men hur skall man kunna bevisa vilken förklaring som är sann? Det är omöjligt. Även om ovanstående förklaring vore rimlig, betyder det inte att den är sann. Det betyder bara att den är rimlig. Och längre kommer vi inte. Ovanstående är ett typexempel på de ”just-so-stories” (är det inte si är det väl så i stället) som florerar i evolutionära sammanhang. Stories som inte skulle accepteras i något annat vetenskapligt sammanhang än evolutionsbiologin. Där ser man inte sådana historier som en svaghet, eftersom man ju vet att evolutionsbiologin är sann. Den står över varje vetenskaplig invändning och är en religion, förlåt jag menar en teori, som allt och alla måste böja sig under.
Man skriver i texten ”Sång underlättar emotionella band…”. Men, om människan bara är en maskin, varför skulle evolutionen behöva ta till så komplicerade omvägar för att få saker och ting gjorda, när den lika gärna kunde ha hårdvaruprogrammerat detta beteende i generna? Evolutionsbiologins meningslösa svar blir, ”Därför att det råkade bli så…”
Ett ytterligare problem med den här typen av reduktionistiska förklaringar är att ingen människa kan leva som de vore sanna. Även den mest extreme ateist måste leva som om det finns verklig kärlek och vänskap, som om det finns skönhet och godhet och mening. Ateistens försök att bortförklara dessa begrepp, genom att säga att de visserligen egentligen inte finns, men att dessa begrepp har evolverat fram, eftersom de ändå på något sätt ökat vår förmåga att överleva, eller bara är resultatet av ren slump, stupar på ateistens oförmåga att leva utifrån denna inställning.
Jag är övertygad om att varje människa som haft förmånen att någon gång i djupet av sitt hjärta uppleva verklig godhet, verklig kärlek, som varit på en konsert där musiken talat rakt in i hjärtat, vet att kärlek, godhet och skönhet och mening inte kan reduceras bort. I själva verket ligger det ett oerhört högmod i ateismens försök att bortförklara allt det som vanliga människor tror på. Ateisten upplever sig då som en övermänniska, vilken sitter på sin bergstopp och tittar ned på de stackars idioterna, som tror att kärlek, mening och skönhet existerar i någon egentlig mening. Ateisten tror sig veta att dessa begrepp bara är resultatet av elektriska strömmar i hjärnans biljontals neuroner. På grund av sina esoteriska kunskaper känner sig ateisten utvald. Ändå kan inte ateisten leva som om detta vore sant. Han betraktar inte sina barn som enbart en av många möjliga atomära konfigurationer. Han blir arg på människor, trots att detta är helt ologiskt, eftersom människor, enligt hans egen tro, bara är robotar. En världsbild man inte kan leva efter, sätter jag betyget Underkänd på! Ja till och med Mycket Väl Underkänd!
