onsdag 27 april 2011

Det stora samförståndets isande tystnad

I föregående blogg diskuterade jag bl a de två filosofer (Nicolas Espinoza fil dr, filosofiska institutionen vid Stockholms universitet och Stockholm Centre for Healthcare Ethics och Martin Peterson docent, avdelningen för filosofi, Eindhovens tekniska universitet och Stockholms universitet), som den 17/4 2010 i DN dristade sig att efterlysa en mer nyanserad abortlagstiftning. Reaktionerna från den politiskt korrekta falangen lät inte vänta på sig. Som jag nämnde så kallade Ylva Johansson (s), i ett motinlägg, deras förslag för unket. På Sveriges Radios hemsida kunde vi läsa följande sammanfattning av Sara Hanssons P3-krönika:
Två stycken filosofie doktorer som verkar ha hittat sina titlar i ett cornflakespaket skriver på DN debatt att vi måste nyansera vår syn på aborter. Sara tycker att dom i fortsättningen kan ägna sig åt att nyansera en plats där solen aldrig skiner. ( Saras röv)

Dvs, har man inte den politiskt korrekta synen på abort, ja då är man definitionsmässigt inkompetent och ens eventuella doktorsgrad är bara ett skämt.

Gudrun Schyman kallar på sin hemsida de två filosofernas artikel för ”den här smörjan”.

Författarna till abortartikeln har i senare inlägg bedyrat att de inte är kristna (de är ateister), att de inte arbetar för någon antiabortlobbygrupp och att de inte tillhör den kristna högern. De politiskt korrekta medlemmarna i Godhetskören tycks ha svårt att ta till sig att någon som inte kristen eller något annat galet, kan ha mage att kritisera den heliga aborträtten.

I artikeln skriver de två filosoferna (om du inte läst deras artikel – gör det) bl a:
Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.

De frågar sig också ”Är kvinnans intressen alltid överordnade fostrets?” ”Är det självklart att alla aborter skall bekostas med allmänna medel?” Synnerligen rimliga frågor och frågor som moralfilosofin har till uppgift att penetrera.

Ingen av motartiklarna har innehållit några egentliga argument utan det har mest handlat om personangrepp (typ Sara Hansson) eller uppradande av invektiv (unkna tankar, smörja etc) eller också har man helt enkelt hävdat att abortlagstiftningen inte kan analyseras moralfilosofiskt (Malin Lernfelt i Göteborgsposten). Dvs, de två filosoferna har inte auktoritet eller mandat att uttala sig om vår abortlagstiftning. De skall bara hålla käften.

Det hela utgör ett synnerligen belysande, men också obehagligt, exempel på hur den politiska korrektheten fungerar. Och hur den politiska korrekthetens företrädare urholkar demokratin, genom att de inte vill tillåta någon verklig debatt när det gäller svåra och kontroversiella frågor. Ingen tycks vara beredd att överhuvudtaget nämna fostrets eventuella värde och de konsekvenser detta rimligen måste få. Ingen i Godhetskören tycks vara beredd att ta det ofödda livets parti. I egoismens och bekvämlighetens namn sopar man alla frågeställningar under mattan och de ofödda barnens skri drunknar i det stora samförståndets isande tystnad.

måndag 25 april 2011

Förförelsen pågår och fortgår…

Förförelse kan vara diskret, ja nästan omärklig. Om ”offret” för förförelsen inte ens märker att han eller hon blir förförd, är det som allra effektivast.

Förförelse pågår i landet Sverige. Omärkligt och effektivt. Några exempel:

1. Få har väl lyckats undgå att höras talas om festen på Hallands Nation vid Lunds Universitet för någon vecka sedan, där man som skämt hade en fingerad slavauktion. Jag känner inte till några närmare detaljer, men såvitt jag kan förstå så hade några studenter sminkat sig för att se ut som afrikaner (det gäller att hålla tungan rätt i mun här om läsaren förstår vad jag menar). Sedan låtsades man köpa och sälja slavar.

Fördömandet av skämtet har varit i stort sett enhälligt och händelsen är polisanmäld av Afro-svenskarnas riksförbund. Återigen ser vi hur lågt det är till tak i Sverige. Yttrandefriheten vägs här mot att människor skall slippa uppleva sig som kränkta (när kristna kränks finns det ingen gräns för hur grova övertramp som tillåts – då heter det att ”lite måste man väl tåla”). Som vanligt gör man inte skillnad mellan vad som är tillåtet och vad som är lämpligt. Jag kan förstå att vissa grupper kan bli upprörda över att man skämtar om tragedier i deras förflutna. Slavhandeln är inte precis höjdpunkten i den mänskliga civilisationens historia. Ändå ställer jag mig tvekande till att man polisanmäler dåliga skämt. Studentikosa skämt är ju kända för att vara dåliga och ofattbart barnsliga, med vissa undantag.

Men, det jag vill ta upp här är inte alls skämtet som sådant, vilket givetvis kan diskuteras ur många olika aspekter, utan något mycket allvarligare, något som jag diskuterat i tidigare bloggar och också på min hemsida och som jag kommer tillbaka till gång på gång.

I Sydsvenska Dagbladet kunde man den 23/4 2011 läsa ett balanserat inlägg med titeln ”Skämt är allvar”. Texten avslutas med ”Om friheten att försöka skämta inskränks – då väntar rädsla, självcensur, tystnad”. Tänkvärda ord! Men i texten kan man också läsa:
I ett inlägg som idag publiceras på Aktuella frågor på nätet ber Fabian Larrosa Pardo, förman vid Hallands nation, om ursäkt. Han skriver att han uppfattade att de individer som klätt ut sig gjort det "som en kritik mot den vita mannens behandlande av andra raser".

Och det är här jag reagerar. ”den vite mannens behandlande av andra raser”. I många artiklar med anledning av det missriktade skämtet har ungefär liknande saker skrivits. Man har använt uttryck som ”den europeiska slavhandeln”, ”slavtransporterna till Amerika” etc, etc. Som om vita européer är de enda som haft slavar och som om alla slavar som skeppades över Atlanten hamnade i USA (när man säger Amerika menar man ofta USA). Varför nämner man inte den arabiska slavhandeln? Över Atlanten, västerut, transporterades 9-12 miljoner slavar från Afrika. Samtidigt transporterade arabiska slavhandlare 11-18 miljoner slavar österut från Afrika. Varför nämns aldrig detta? Av de slavar som transporterades till den amerikanska kontinenten kom för övrigt endast 645 000 till USA. Resten hamnade i Brasilien (merparten) och andra syd- och centralamerikanska länder. Varför nämns aldrig detta? Alla folk som varit tillräckligt starka och kraftfulla har under historiens gång haft slavar. Överallt på hela jorden. I Korea var ungefär hälften av befolkningen slavar ända in på 1900-talet. Slaveriet i arabvärlden upphörde långt efter Andra Världskriget (1962 i Saudiarabien, 1970 i Oman för att ta några exempel) och fortfarande finns miljoner slavar i bl a Asien och arabvärlden (siffrorna ovan hämtade från engelska Wikipedia). Varför nämns aldrig detta?

De svarta afrikanerna är dessutom lika goda kålsupare som de vita européerna. De hade själva slavar. Och merparten av de slavar som transporterades över Atlanten hade fångats in av svarta afrikaner. Dvs afrikaner sålde andra afrikaner som slavar. Det fanns alltså afrikanska stammar eller folkgrupper eller vad vi vill kalla det för (jag vet inte vilken term som är politiskt korrekt just nu), som hade specialiserat sig på att fånga in afrikaner från andra stammar och sedan transportera dem till kusten och sälja dem till slavskeppen. Varför nämns aldrig detta?

Araberna i Nordafrika gjorde under hundratals år härjningståg runt Medelhavskusten och tillfångatog vita som sedan blev slavar. Detta var så omfattande att hela kusträckor i Italien och Spanien avfolkades. Senare uppskattningar har kommit fram till att över en miljon vita européer förslavades på detta sätt. Först 1816 upphörde härjningstågen i och med att arabernas flotta besegrades av USA:s, Englands och Nederländernas flottor.Varför nämns aldrig detta?

Slavhandeln upphörde dessutom inte i första hand genom att svarta afrikaner eller muslimer kämpade mot den och till slut fick sin vilja igenom. Den upphörde tack vare att kristna grupper i USA och i England (framför allt) arbetade mot slaveriet, eftersom det var oförenligt med den kristna människosynen. Dessa fick till slut lön för sin möda när slaveriet förbjöds, först i England och sedan i flera och fler länder. Varför nämns aldrig detta (på min hemsida har jag en längre och mer detaljerad artikel om ovanstående)?

Det jag vänder mig mot är inte att slaveriet kritiseras. Självklart inte. Slaveriet utgör en skamfläck i människans historia. Nej, min kritik riktas mot vårt eget självförakt, där vi bara kritiserar oss själva och framställer oss som det enda folk som haft slavar, samtidigt som vi helgonförklarar alla andra folk och kulturer. Jag ställer inte upp på detta. Genom att hela tiden smyga sådant här tänkande över människor förför media och de intellektuella psykopaterna svenskar och andra européer till att se ned på sig själva. Självklart skall vi kritisera sådant som är och har varit dåligt. Men samtidigt måste allt sättas in i ett sammanhang. Isolerade fakta ger ingen förståelse. Sammanhang ger förståelse. Vita svenskar (om man nu får säga så) har inte mer att skämmas för än vad svensk-afrikanerna, eller afrosvenskar eller vad vi skall kalla dem, har. Deras förfäder hade slavar precis som våra förfäder. Ja i ännu högre grad än vad våra förfäder hade, om vi begränsar oss till att tala om Sverige. Alla människor, från alla folkslag och alla kulturer bör skämmas över slaveriet, som inte var en intern europeisk angelägenhet. Asiater, afrikaner, araber etc är minst lika goda (eller onda) kålsupare när det gäller slaveriet och andra onda företeelser. Jag anser detta vara viktigt att säga. Jag skäms inte över att jag är stolt över mitt land och min kultur. Det innebär inte alls att jag inte kan uppskatta andra länder och kulturer. Tvärtom så tror jag man måste ha en positiv självkänsla för att på allvar kunna uppskatta andra.

2. I Uppsalatidningen (Uppsalas egen gratistidning) fanns i numret 15-20/4 2011 en artikel med rubriken ”Nya blodregler kan kosta Ackis miljoner”. Man diskuterar där de nya regler, som ger män som har sex med män rätt att ge blod. ”Det kan innebära miljonförluster för Uppsala läns landsting. Blodplasman kommer nämligen inte att kunna säljas till utlandet.”, skriver man bl a.
Förra året gav Socialstyrelsen klartecken till att män som har sex med män också ska få lämna blod. De måste däremot avstå från sex i ett år innan de kan lämna blod. Tidigare har det varit helt förbjudet eftersom den här gruppen har högre andel sjukdomar som kan överföras via blodtransfusioner.
I övriga Europa är det inte tillåtet för män som har sex med män att ge blod som används i industrin. Därför skulle Sverige inte kunna sälja någon blodplasma alls till utländska företag.

Som en följd av detta kommer landstingen att tvingas att bränna massor av blodpåsar. Enbart i Uppsala skulle man förlora ungefär fem miljoner kronor årligen. Från Akademiska Sjukhuset i Uppsala menar man att det inte är någon rättighet att ge blod.
Framför allt handlar det om patientsäkerhet. Vill du som patient ha blod som industrin tackat nej till? Att ge blod är ingen rättighet utan en skyldighet. Man kan inte kräva att få lämna blod, säger Folke Knutsson.

Från Akademiska Sjukhuset är man noggrann att framhålla att det inte handlar om diskriminering av homosexuella. Kvinnor som har sex med kvinnor får ju lämna blod.

Varför skriver jag nu om det är? Jo det får mig osökt att tänka på debatterna i samband med homoadoptioner och insemination av lesbiska och ensamstående kvinnor. Där har ju den ena sidan (de som är för) anfört ”rätten att ha barn” som ett argument, medan motsidan hävdat att barn inte är en rättighet utan snarare en skyldighet.

Nu känner jag inte till att de homosexuellas organisationer drivit den här frågan speciellt hårt (men det är möjligt att de har det). Det är under alla förhållanden Socialstyrelsen som fattat beslutet. Det råder knappast någon tvekan om att bakgrunden till beslutet är de lagar och förordningar som idag finns när det gäller kränkning och diskriminering.

Vi ser här hur man är beredd att äventyra patientsäkerheten bara för att ingen skall känna sig diskriminerad. Rätten att slippa känna sig kränkt står tydligen över alla andra rättigheter. Man undrar när vi får se blinda trafikpiloter?!

3. I DN publicerade två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, en artikel, där de framförde vissa kritiska synpunkter gällande abort. De två författarna kan knappast beskyllas för att vara fanatiska kristna, utan förde en mer filosofisk diskussion. Några dagar senare kom Ylva Johansson med en replik (den 18/4). Rubriken var ”Unket förslag om att inskränka aborträtten”. Jag tänker inte gå in på själva argumenten utan vill bara belysa debattklimatet. Precis som jag påpekat många, många gånger förkommer i stort sett ingen egentlig debatt. De vänsterintellektuella som har lyckats få ett medialt inflytande, som inte på något sätt är proportionellt mot deras antal, menar sig ha rätt att bestämma vilka frågor som är tillåtna att debattera. Och även vilka argument som är acceptabla. Har någon mage att på något sätt företräda fostret, avfärdas denne som ond, bakåtstävare, intolerant etc. Och alla argument som inte faller inom vad som är politiskt korrekt etiketteras som ”unkna” och liknande negativt värdeladdade ord. Att som Ylva Johansson påstå att det inte finns några som helst etiska problem med t ex sena aborter är ingenting annat än ren ondska.

Jag läste häromdagen om ett barn som fötts för tidigt, redan i 22:a veckan (dvs när fortfarande abort är tillåtet), och som överlevt och nu, ett antal månader senare var upp i normal vikt för en bebis. I en operationssal kan man således döda ett foster som är 22 veckor gammalt, medan ett läkarteam i salen bredvid gör allt för att rädda livet på ett exakt lika gammalt foster. Att människovärde, och därmed rätten till liv, skulle vara beroende av en enskild individs vilja (huruvida mamman vill behålla fostret eller ta bort det), känns inte förenligt med den höga moraliska standard som Godhetskören i Sverige så gärna vill påskina att de lever upp till. Det känns snarare förenligt med den moraliska standard man hade i Nazityskland.

4. Slutligen, apropå svenska skolan, skrev PJ Anders Linder, politisk chefredaktör i SvD, en intressant ledare i sin tidning den 24/4 2010. Den handlade om betygsinflationen. Han påpekar där att andelen elever som gick ut gymnasiet med högsta betyg i samtliga ämnen var 28 gånger större 2007 än 1997. Och 1997 var det säkert mångdubbelt fler som hade högsta betyg i alla ämnen än 10 år tidigare (min privata gissning beserad på 30 års tid som lärare). Osv.

När jag gick ut gymnasiet 1962 var det synnerligen ovanligt att någon fick högsta betyget, som hette A (kallades stort A) på den tiden. De flesta lärare satte inte ett enda A under hela sitt yrkesliv. Hade någon A i ett enda ämne var det sensation. Studentuppsatser (man skrev en uppsats i ämnet svenska inför studentexamen) som fick A brukade publiceras i sin helhet i Dagens Nyheter! Jag kan nämna att Dag Hammarskjöld hade åtta A i sitt studentbetyg, vilket betraktades som sensationellt.

Idag betyder MVG inte speciellt mycket. Det finns elever som blir arga på sin lärare om de inte får MVG om de varit närvarande på lektionerna och varit det minsta aktiva. Nu kan man kanske inte jämföra MVG med A rakt av. Förr fanns många flera betygsgrader (C, Bc, B, Ba, AB, a och A, där gränsen för godkänt gick vid B). Men ändå. 28 gångers ökning på 10 år säger en hel del.

Ett problem idag är att skolor som får rykte om sig att ha höga krav inte får så många sökande (idag kan ju eleverna välja vilket gymnasium de vill gå på), medan skolor som är frikostiga med höga betyg får horder av elever. Eleverna tycker detta är bra, men i själva verket blir de lurade. Det räcker inte med att komma in på t ex KTH eller läkarlinjen (där är det ju betygen som räknas). Man måste ju komma ut också, och där är det kunskaperna som räknas. Ett lands välstånd beror inte på medborgarnas gymnasiebetyg utan på medborgarnas kunskaper.

Linder påpekar också något som är en av min käpphästar, när han skriver ” Vid nationella prov bör lärare inte bedöma sina egna elever”. Gymnasieelever skall examineras av utifrån kommande personer (så var det när jag tog studenten) och inte av lärarna själva. Att låta lärarna själva bedöma sina elever är som att låta bilägaren besiktiga sin egen bil.

Vi skryter ofta om att vi skall ha världens bästa skola. Huruvida skolan är bra eller dålig avgörs inte av hur stor procent av en årskurs som går ut gymnasiet med godkända betyg. Det avgörs av elevernas kunskaper. Om den ökände mästaren från Balliol, sades det att "vad han inte känner till, det är inte kunskap”. Genom lämpliga definitioner kan man göra sig själv ”allvetande”. Frågan är dock, till vilken nytta? Välstånd beror inte på semantiska definitioner utan på verkliga tillgångar, där kunskap är en.

måndag 18 april 2011

Några reflektioner…

1. I olika artiklar och bloggar kommenterar jag den sorgliga utvecklingen i svenska skolan, vilken påbörjades i och med skolreformerna på 1960-talet, när alla svenska ungdomar skulle bli behöriga för högskolestudier (vilket givetvis endast kan uppnås genom att sänka standarden på högskolorna). Även om Alliansen, med Björklund som främste ansvarig, har påbörjat en restaurering av skolan, kommer detta att ta mycket lång tid, om det ens kommer att lyckas annat än kosmetiskt.

I DN har under april förekommit några mycket intressanta och avslöjande artiklar om den svenska flumskolan. Dessa är skrivna av Maciej Zaremba. Av namnet att döma är han invandrare, och det kanske är orsaken till att han dels inser vilken katastrof den socialdemokratiska skolpolitiken varit för vårt land (han kan ju se på saken med öppna ögon) och dels vågar skriva dessa artiklar, vilka är synnerligen politiskt inkorrekta. Heder till DN som släppt igenom dem! Jag tänker inte kommentera artiklarna utan länkar bara till dem. De är så bra att man bör läsa dem i sin originalform (jag tror det ingår fyra artiklar i serien men jag länkar bara till följande två – de andra kan lätt hittas på DN:s hemsida).

Artikel 1

Artikel 2

Om du har ont om tid rekommenderar jag att du läser artikel 2.

Ett av de många felgrepp som de socialdemokratiska (för att inte tala om V – fast de borgerliga partierna kan inte helt svära sig fria från ansvar) skolpolitikerna gjort sig skyldiga till är utarmandet av lärarnas kunskapsnivå. För att inspirera eleverna krävs lärare med kunskaper långt över vad som är nödvändigt för den direkta undervisningen. Det finns flera undersökningar som visar att många lärare i grundskolan inte ens har tillräckliga kunskaper för att kunna lösa matteproblemen i läroböckerna. Mycket, mycket illa! I en av artiklarna citerar Zaremba Sven Delblanc, när denne skriver:
Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari. En skolklass består inte av en grupp schimpanser, som skall lära sig en cirkuskonst. En skolklass består av unga människor med vitt skiftande intressen, önskningar och behov. Sådana kan bara en ’överkvalificerad’ lärare tillgodose.

Hur kunde det gå så fel? Tja, fanatisk vänsterideologi och politisk korrekthet är förklaringen. Och som jag diskuterar på andra ställen, så lever de människor, som styrs av ideologi och politisk korrekthet, i ett slutet tankesystem, där inga tankar och idéer tas in utifrån. Detta leder till en oerhörd, ofattbar fördumning, där det inte finns någon gräns för hur korkade beslut som kan fattas. Man kommer att tänka på ett berömt citat hämtat från Albert Einstein, ”Två saker är oändliga, människans dumhet och universum, men jag är inte helt säker på det sistnämnda”.

Men om nu de tankar som ligger bakom svenska skolan är så katastrofala, varför har man inte ändrat sin väg, när det blivit uppenbart att kunskapsstandarden sjunkit katastrofalt? Svaret är, som jag skriver ovan, att ett politiskt korrekt tankesystem inte kan ha fel. Om observationer visar på dåliga resultat, måste det vara fel på observationerna. Eller också så har ideologin inte implementerats tillräckligt kraftfullt. Alltså måste vi driva skolan ännu längre i flumriktningen. Det kan ju också vara så att lärarna obstruerar eller något annat. Ideologin är under alla förhållanden höjd över varje form av kritik och tvivel. Tragiskt! Personligen anser jag att de som ligger bakom skolreformerna på 1960-talet och även senare reformer inom samma koncept, borde åtalas för trolöshet mot huvudman (vilket är svenska folket) eller till och med landsförräderi. Ingen svensk spion någonsin har skadat vårt land lika mycket som de som ligger bakom den svenska flumskolan. På min hemsida har jag en längre artikel om den svenska skolan (jag har ju arbetat som lärare i mer än 30 år på olika stadier, från mellanstadium till universitetet, så jag borde ha en viss rätt att yttra mig i frågan).

2. Jag har ju nyligen kommenterat insemination av ensamstående kvinnor och då nämnt problemet med att de barn som föds inte får någon pappa. Nyligen hade SvD en intressant artikel med rubriken ”Ryan hittade sex syskon på nätet”. Där berättas om hur barn som fötts genom insemination av ensamstående kvinnor söker efter sina pappor. Jag rekommenderar den för läsning.

3. En liten observation: I SvD den 16/4 fanns en artikel som handlade om något som kallas One Sweden. Detta är ett nybildat nätverk som skall motverka rasism och våld mellan och inom olika folkgrupper. Och det låter jättebra. Jag hyser största respekt för initiativet och stöder det fullt ut. Men i artikeln kunde man läsa ”När koraner bränns, människor sprängs och hotas och häcklas på Internet, måste svenska folkrörelser reagera.”

Det är ganska typiskt. Man börjar med att räkna upp koraner som bränns. Mig veterligen har det förekommit en enda gång, och det handlade då om en grupp extrema ”kristna” (dvs inte extremt Jesuscentrerade kristna utan extremt provocerande kristna – jag kan inte se att koranbränningen har någonting med Jesus Kristus att göra). Jag sympatiserar inte på något sätt med detta, även om jag försvarar deras rätt att göra det de gjort, precis som jag försvarar ateisternas rätt att häda den kristna tron. Men koraner som bränns är knappast det värsta problemet. Att mörda människor är mycket värre än att elda upp några papperslappar. Koranbränning kan inte på något sätt ursäkta mord. Inte på något som helst sätt! I den citerade meningen räknar man upp koraner som bränns och människor som sprängs i samma andetag, vilket antyder att dessa handlingar räknas som likvärda. I många, många svenska media har man resonerat på ungefär detta sätt, och nästan ursäktat att sju FN-arbetare (varav en svensk) i Afghanistan halshöggs med koranbränningen som skäl. Koranbränningen blir i detta perspektiv orsaken till halshuggningen av FN-arbetarna och de som utförde massakern är i princip oskyldiga. Även Barrack Obama har gjort uttalanden som kan tolkas som att han mer eller mindre ursäktar halshuggningen av FN-arbetarna.

Man undrar vad islams rättvisebegrepp innebär. Skall någon straffas borde det väl vara de som brände Koranen och inte FN-arbetare som inte har någonting med saken att göra och som förmodligen inte heller sympatiserade med koranbränningen. Och som sagt, varför börjar man meningen med att tala om koranbränning? Detta är ju ett ofantligt mycket mindre problem än självmordsbombningar och annan muslimsk terror. Kränkning kan aldrig ursäkta mord. Och speciellt då inte mord på andra människor som inte varit delaktiga i kränkningen.

I den politiska korrekthetens Sverige anses terrorism vara lika vanlig bland troende kristna som bland troende muslimer. Man kanske inte säger så explicit, men man antyder det på olika smygande sätt, ungefär som jag diskuterat ovan. Dessvärre finns inte mycket observationellt stöd för ett sådant påsåtende. Men observationer av verkligheten spelar ingen roll i ideologiernas och den politiskt korrekthetens värld. Där vet man redan vad som är sant.

Apropå det förresten. Hur vet muslimer i Afghanistan och Irak att en obetydlig kristen grupp i någon avkrok i USA brände en Koran? Jo det har vi västerländska journalister att tacka för. De kunde tigit ihjäl denna pseudohändelse, som det faktiskt är. Men nu var de tvungna att basunera ut den, väl vetande att detta skulle kräva dödsoffer (dummare än så kan de knappast vara). Man undrar hur de rättfärdigar detta för sig själva.

torsdag 14 april 2011

Korset är en dårskap för vårt intellekt

I Världen idag den 11/4 2011 kunde man läsa ”Präst anmäld – vill få bort predikan om synd”. Man anspelar på prästen Ulla Karlsson, som i en debattartikel på Kyrkans tidnings webbplats bl a skrivit:
Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor.

Tanken att Jesus dog på korset för ”våra synders skull”, att ”han har betalat skulden med sitt eget blod”, är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro. Att man från akademiskt håll fortsätter att hävda detta är för mig en gåta.

Det är ju fantastiskt! Äntligen någon som verkligen förstår vad Bibeln vill säga oss. Ulla Karlsson hävdar att ”hela försoningsläran är orimlig” och inte hör hemma ”i modern tid, bland upplysta människor”. Hon skriver också att den kristna läran att Jesus dog på korset för våra synders skull, och att det är genom sitt eget blod han har betalat skulden, är en tanke som är ”motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro”. Underbart! Det var länge sedan jag hörde så rak och bibeltrogen och sann undervisning. Bibeln säger nämligen precis samma sak som Ulla Karlsson. I 1 Kor 1:18-29 läser vi:

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.
Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?
Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.
Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom.
Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.
Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.
Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

Korset och hela försoningsläran är en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna säger Paulus. Judarna symboliserar här den religiösa traditionen, där mänskliga traditioner blivit viktigare än Guds eget, direkta tilltal till människan (genom sin egen son, Jesus Kristus). Grekerna symboliserar den intellektuella människan, som bedömer allting utifrån sitt förnuft och vilken definitionsmässigt avfärdar allt som förnuftet inte kan förstå såsom varande falskt eller meningslöst. Traditionen reagerar ofta med vrede och raseri mot allt som ifrågasätter den, medan intellektet reagerar med förlöjligande och förakt mot allt som intellektet inte kan förstå.

Precis som Ulla Karlsson skriver, så är försoningsläran och allt tal om Jesu blod en dårskap – för vårt intellekt (och då också för Ullas och även mitt intellekt). Det är därför som Jesus säger i Mk 10:15 ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in". Det Jesus talar om här är barnets öppna sinne och att barnet inte styrs av förutfattade meningar. Detta till skillnad från den intellektuella människan, som redan på förhand, utifrån sitt intellekt, har bestämt sig för vad som kan vara sant. Därmed upphöjer han sitt intellekt till normen för vad som är möjligt och sant. Och begränsar därmed sig själv och sin förmåga att förstå den totala verkligheten. Det finns inte någon som helst logisk grund för en sådan tilltro till människans intellekt. Speciellt inte om människan, vilket de flesta intellektuella människor anser, till hundra procent är resultatet av en blind evolution, styrd av slumpmutationer i kombination med naturlagar. Evolutionen optimerar vår förmåga att överleva i realtid och kan inte planera för framtiden. Evolutionen selekterar vårt beteende och inte våra tankar (jag skriver mer om detta intressanta ämne på min hemsida). Därför finns ingenting som säger att våra tankar är sanna i någon absolut mening. Francis Crick, som tillsammans med James Watson upptäckte DNA-spiralens kemiska struktur, skriver i boken The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search For The Soul (Charles Scribner's Sons, 1994):
Våra högt utvecklade hjärnor utvecklades, när allt kommer omkring, inte under trycket att upptäcka vetenskapliga sanningar, utan enbart för att göra oss tillräckligt smarta för att överleva och efterlämna avkomma (sid 262)

Däremot, om människan är skapad till Skaparens avbild (vilket Bibeln säger), finns skäl att tro att vi fått en förmåga att förstå saker som kanske inte är nödvändiga för vår överlevnad. Ulla Karlsson, som är präst, tror förhoppningsvis på Gud (fast säker kan man inte vara – och frågan är dessutom, vilken Gud tror hon på?). Det innebär att hon i så fall har skäl att tro på sin förmåga att förstå. Bibeln säger dock väldigt klart att människan inte kan förstå allt. I Jes 55:9 säger Gud genom profeten Jesaja, ” Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar”.

Endast den andliga människan kan förstå andliga sanningar. Genom intellektet kan vi bara förstå en begränsad del av den totala verkligheten – den del som kan analyseras och förklaras med vetenskapens metoder. Intellektet är bara en liten, fast förvisso mycket viktig, del av vårt förstånd (jag nedvärderar inte intellektet, det är de intellektuella som övervärderar det). Översatt till musikens värld kan man säga att intellektet svarar mot att ha ett bra gehör. Ett bra gehör är nödvändigt för den som sjunger eller spelar violin (och många andra instrument, där man skapar tonen själv). Men ett bra gehör är bara en liten del av vad det innebär att vara musikalisk. Det finns sångare som sjunger klockrent men inte på något sätt berör publiken, vilken sitter och halvsover och bara hoppas att det skall ta slut snart. Sedan finns det andra sångare, som kanske till och med sjunger falskt ibland, men som ändå berör människor på djupet och framkallar tårar och starka känlsoupplevelser (som ju är konstens verkliga uppgift). Jag såg en gång följande ”definition” av sann konst på en konstutställning:
Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen, livet.

Det finns givetvis mer att säga om sann konst men jag tycker ändå ovanstående säger viktiga saker som är värda att fundera över. Med konst innefattar jag inte bara musik och målning utan alla andra konstformer.

Vad sann musikalitet innebär är svårt att sätta fingret på. Men en sak är säker, en dator som mekaniskt ”sjunger” en operaaria med absolut tonträffning, är lika upphetsande som att höra Sjörapporten. På samma sätt är tankarna hos en människa som begränsat sig till att enbart styras av sitt intellekt, lika sterila och ointressanta som tankarna hos en byråkrat på Skolverket. Visst kan Sjörapporten vara intressant för den som skall bege sig ut på havet, på samma sätt som tankarna hos en byråkrat på Skolverket kan vara intressanta för andra byråkrater på Skolverket. Men, att begränsa sitt tänkande till enbart logik och mätbara observationer, ger en lika bra bild av verkligheten som att i stället för att köpa en havskryssare och göra härliga sommarseglingar med familjen, enbart sitta hemma och lyssna på Sjörapporten.

Genom att vilja ta bort allt tal om försoning, synd, skuld etc sällar sig Ulla Karlsson till de intellektuella människornas sorgliga skara, för vilka en kemisk och fysisk analys av färgerna i van Goghs tavlor, utgör en fullständig representation av dessa, och där inget mer finns att tillägga. Det Ulla Karlsson skriver är helt i enlighet med det Paulus säger ovan. För den intellektuella människan är korset en dårskap. Men genom att sälla sig till denna skara, visar Ulla Karlsson att hon inte är en Guds präst. Genom att avfärda allt hon inte kan förstå, upphöjer hon sitt intellekt till det högsta i Universum. ”Det jag inte kan förstå, kan helt enkelt inte existera!!!”, säger hon stolt och sätter sig därmed över Gud. Bibeln berättar om en ängel som greps av samma hybris. Den ängeln heter Lucifer, men kallas ofta Djävulen. Nu vill jag inte på något sätt jämställa Ulla Karlsson med Lucifer. Jag misstänker att den främsta drivkraften bakom Ulla Karlssons slutsatser är viljan att vara politiskt korrekt. Och bristande förståelse för Bibeln.

Paulus skriver i sitt brev till Titus (3:1-4):
Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.
Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa,
kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda,
falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Högmod är en svår synd, medan ödmjukhet är något som behagar Gud. Att sätta sitt eget intellekt, och vad som är politiskt korrekt, över Guds Ord är högmod i högsta potens. För att göra det hela än värre förnekar Ulla Karlsson indirekt ondskans existens genom det hon skriver. Synd och skuld och försoning har med ondskan att göra. Synd är ett uttryck för ondskan och detta måste sonas. Förnekar man behovet av försoning, förnekar man också existensen av ondskan. Kanske borde Ulla Karlsson göra ett besök i Auschwitz eller läsa lite på min hemsida om Förintelsen (se länk i höger spalt på min blogg). För mig är det obegripligt hur någon som känner till Förintelsen (vilket Ulla Karlsson givetvis gör), samtidigt kan förneka att det finns ondska.

För någon vecka sedan kunde man i flera media läsa om en dansk överläkare, Olav Björn Petersen, som hade berättat om hur sent aborterade foster levde när de föddes fram och sedan lämnades att dö, och att detta skedde i vart tionde fall av sena aborter. I en artikel i Världen idag den 6/4 2011 kunde man läsa följande:
”Den lilla flickan hade puls i navelsträngen, fäktade med armar och ben, och henne lilla hjärta bankade i hennes bröst. Dunk, dunk, dunk. Snabbt men hårt och rytmiskt. Hon utstötte ett litet vinande ljud. Lungorna är inte färdigutvecklade i vecka 22, så hon kunde inte vråla” [enligt barnmorskans (som är anonym annars skulle hon få sparken) berättelse].

Barnmorskan agerar reflexmässigt. Hon skramlar med några instrument för att dränka ljudet från flickan så att mamman inte upptäcker något.
Barnmorskan följde sin magkänsla och svepte in den lilla flickan i en filt och gömde henne i sköljrummet, där hon lade henne på ett metallbord och gick igen. Där fick flickan ligga döende helt ensam.

I artikeln berättas sedan hur barnmorskan var helt förstörd efteråt.
”I det lilla sköljrummet, bland smutsiga handdukar och instrument, höll hon en liten ceremoni. Någon måste visa någon känsla för det lilla barn som mamma valt bort. Solveig [fingerat namn] tog hand- och fotavtryck av den lilla flickan, satte på henne en tygblöja och döpte henne, Signe” skriver Extrabladet [artikeln i Världen idag bygger på en artikel i danska Extrabladet].

”Hon visste inte hur hon skulle agera och ringde sin överordnade för att fråga om hon kunde hjälpa den döende flickan att inte lida. Men det var inget hon kunde göra. Hon tog upp flickan och gick in i en tom sal. Där höll hon flickan till bröstet och sjöng några stilla barnvisor i mörkret. Strax före klockan tre på natten, två timmar efter att hon kom till världen, gav hennes lilla kropp upp” berättar tidningen.

Om inte detta är ondska, vad är då ondska? När jag läste detta grät jag. Över flickans tragiska öde men också över människans ondska (jag inkluderar mig själv här). Det finns ingen som helst skillnad mellan Förintelsen och den här typen av sena aborter (och egentligen de allra flesta aborter – väldigt få aborter handlar om att moderns liv är i fara om graviditeten fortskrider, graviditet efter våldtäkt och liknande). Samma vidriga, helvetiska ondska. Och samtidigt slår sig abortens förkämpar för bröstet och skryter över sin egen godhet (precis som Adolf Eichmann – Förintelsens arkitekt). Samtidigt som de anklagar abortmotståndarna för kärlekslöshet och att vara onda.

Men säger någon, ”Förintelsen handlade ju om helt andra siffror. Du talar om några hundra aborter i Danmark. Förintelsen handlade om 6 miljoner eller fler offer.” Fel! Fel! Fel! Enligt Wikipedia så görs över 40 miljoner aborter per år i världen (jodå jag inser att situationen är annorlunda i tredje världen, men det jag talar om här är framför allt aborterna i den rika Västvärlden). Dvs, det handlar om ett ofattbart massmord, som definitivt inte behagar Gud.
Det är en sak jag känner att jag måste dela med er alla. Det största hotet mot freden i dag är det oskyldiga, ofödda barnets rop. För om en mor kan döda sitt eget barn i sitt eget sköte, hur mycket mer kan då inte du och jag döda varandra?
(Moder Théresa, när hon tog emot Nobels fredspris 1979)

Att förneka existensen av ondska tycks mig som den ultimata dårskapen. Om Ulla Karlsson, som uppenbarligen förnekar själva grunden för den kristna tron, får vara kvar som präst (hon är anmäld till Västerås stifts domkapitel), visar det att Svenska Kyrkans ledning, i så fall, nu definitivt lämnat den kristna tron.

fredag 8 april 2011

Mer om x- och y-kromosomer

Apropå mitt inlägg om X- och Y-kromosomer så fick jag en mailkommentar från en professor emeritus vid Lunds Universitet, som bl a forskat i hormonell kontroll av könsdifferentiering. Vederbörande är väl insatt i Annika Dahlströms forskning och det han skriver är således i högsta grad intressant att läsa.
Har just med stort nöje läst Din artikel om genusidioti och Annika Dahlström. Damen ifråga beundrar jag mycket på grund av hennes oräddhet. Jag minns henne väl från 60-talet när hon var en ofta sedd gästforskare på histologiska institutionen i Lund. (Fantastiska år!! Här startade tekniken för att demonstrera katekolaminer i enskilda neuron och nervbanor; upptäckten har fått en enorm genomslagskraft i dagens neurobiologi och endokrinologi, både direkt och indirekt). Annika Dahlström var en synnerligen ambitiös forskare och producerade "massor" av mycket högkvalitativ science. När jag så upptäckte att hon börjat intressera sig för manligt – kvinnligt kunde jag intet annat göra än att skriva till henne och tacka för inlägget, med varma gratulationer. Hon har så fortsatt att modigt stå fast vid sina åsikter, trots spott och hån från de rättrogna.

Själv har jag under drygt 40 år varit intresserad av hormonell kontroll av könsdifferentieringen och blir många gånger djupt deprimerad när jag läser olika inlägg. Sedan jag slutade har självfallet kunskapsmängden inom detta område ökat avsevärt men grunddragen är fortfarande desamma. Fortfarande existerar X och Y kromosomer. Oerhört irriterande! Och ännu värre: hos däggdjuren, inklusive människan, driver naturen könsdifferentieringen spontant i kvinnlig riktning; för att bli man krävs en Y kromosom som resulterar i en testikel som i sin tur måste producera manligt könshormon för att allt skall bli riktigt. Detta manliga hormon bestämmer inte bara manliga genitalias utveckling utan påverkar även hjärnans differentiering. En sådan effekt är att den hormonella kontrollen senare i livet blir acyklisk hos mannen men cyklisk hos kvinnan, en annan effekt är skillnader i vissa hjärnstrukturer mellan man och kvinna. Hjärnan har således redan under fosterlivet programmerats för en viss väg i livet: manligt eller kvinnligt.

Självfallet kommer miljön under uppväxtåren att spela på detta grundtema så att vi kan tala om en "psykosocial" könsdifferentiering. För att denna skall bli OK krävs det enligt min mening en fungerande föräldrarelation (funktion) där barnet kan känna sig hemma och relatera till moder och senare till moder eller fader. För att bli en man krävs alltså en Y kromosom och en fungerande testikel som producerar manligt hormon. Finns inte en eller båda av dessa komponenter drivs utvecklingen i kvinnlig riktning. Beroende lite på när en viss rubbning i utvecklingen sätter in kan vi få lite olika "intersex" tillstånd. Finns bara en X kromosom (XO, ett X eller Y kan saknas), får vi ingen utveckling av könskörtlar (Turners syndrom) och yttre genitalia blir av kvinnlig typ. Ett annat exempel: det finns individer med XY uppsättning men där cellerna saknar förmåga att svara på det producerade manliga hormonet; resultatet blir en kvinnlig fenotyp. Vi kan också ha rubbningar i binjurebarkens androgenproduktion under fosterlivet vilket kan påverka yttre genitalias utveckling.

Min tro är att Gud skapat människan till man och kvinna för att vi skall komplettera varandra. För mig kan det aldrig vara "fult" att vara kvinna. Skillnader mellan man och kvinna ligger djupt biologiskt sett. Att det mot bakgrund av samhällets historiska utveckling fortfarande finns skillnader i kvinnors och mäns förutsättningar som bör rättas till är klart men denna ständiga kamp mellan kvinnligt och manligt är absurd. Kvinnliga brandmän saknas. Vad göra? Sänk de fysiska kraven vid rekrytering så att kvinnor kan komma till! Flera exempel finns. Det viktigaste är naturligtvis att samhället ser till att skapa en så bra familjemiljö som möjligt där barnen kan växa upp i harmoniska förhållanden. På denna punkt har politikerna totalt misslyckats i alla avseenden under flera årtionden: familjen i upplösning, skolan under all kritik, "dagis" verksamheter rent skadliga på sikt etc. etc. Som alltid: politikernas insatser är att försöka rätta till symptom men aldrig gå till problemets rot. Ungdomlig sexuell frihet är liberalernas mål. Att det resulterar i ökad frekvens av könssjukdomar, psykiska problem, tonårsaborter etc är sekundärt. Alla ungdomar har rätt till eget sexliv efter eget gottfinnande, vad resultatet än blir. Istället för att gå till roten och rekommendera avhållsamhet ger man ökade anslag för clamydiabekämpning, ökad propaganda för kondomer mm utan att se effekt.

Att, som alltför många av våra politiker och andra människor som arbetar på att forma vårt samhälle, helt bortse från biologiska och andra fakta, när sådana inte stöder det som är politiskt korrekt, är inget annat än rent vansinne. Plus att det är en ofattbar feghet. Ideologer försöker tvinga in verkligheten i deras egen förkrympta värld, fulla av förutfattade meningar och önsketänkande och prestige. Inget gott kan komma av detta. Som brevskrivaren säger så går man inte till roten med problemen, utan skriver ut magnecyl mot cancer. Alla försök att minska antalet aborter och fall av olika könsjukdomar går ut på att skydda sig mot smitta etc genom kondomer och liknande. Tanken att man kan avstå från att ha samlag till höger och vänster med vem som helst, när som helst man har lust (ungefär som kaniner), finns inte i den allmänna debatten. Därmed tycks det mig som att man reducerar människan till att vara ett djur. Och det är väl kanske det som är tanken och meningen.

Om nu den kristna moralen är så skadlig och familjen så förtryckande, varför blir inte Sverige ett allt bättre land att leva i nu när kristendomen tappat så mycket av sitt inflytande och familjerna alltmer upplöses och människor okontrollerat kan bejaka sina drifter? Om kristendomens och moralens fiender har rätt, varför blir inte Sverige ett alltmer paradisiskt land att leva i? Vetenskap innebär ju att man varierar sina försöksbetingelser och ser vilka parametrar som ger de mest optimala resultaten. Om vissa värden på parametrarna ger degraderade system, inser varje forskare att han/hon valt fel väg och ändrar då parametrarna åt andra hållet, eller håller de konstanta och varierar andra parametrar i stället. Men det som är politiskt korrekt är ju sant oberoende av observationer och mätningar. Även om unga kvinnors förbrukning av psykofarmaka ökat med 400 procent under de senaste 10 åren och köerna till de ungdomspsykiatriska mottagningarna växer sig allt längre, är vi i alla fall på väg mot paradiset. Visserligen är de förbättringar som vi skull förvänta oss, om den politiskt korrekta vägen vore den optimala, osynliga. Men vi vet att de finns, eller hur? Att det spår vi växlat in på är politiskt korrekt är ju en garanti för att allt blir bra till slut, oavsett hur verkligheten ser ur.

Apropå det så avvisade Riksdagen häromdagen, till min stora förvåning, förslaget att tillåta insemination av ensamstående kvinnor. Kristdemokraterna fällde det och det skall utredas vidare.

Något annat som i dagarna diskuterats (dock inte i svenska media) är Goldstonerapporten, som starkt kritiserade Israel för att bl a ha attackerat civila mål under Gazakriget för några år sedan. Richard Goldstone, domare till professionen, som författade denna rapport, har nu gjort en kovändning och säger att hade han vetat vad han vet idag, hade han inte kritiserat Israel så ensidigt som nu skedde i rapporten. När rapporten kom, uppmärksammades den i alla media. Nu har det varit märkligt tyst. En rapport som upprättar Israels heder är fullständigt ointressant även om den är sann. En rapport som framställer Israel som en ond stat är däremot högintressant även om den inte är sann. Sanningen spelar ingen roll i den politiskt korrekta världsbilden. Det påminner om att navigera ett fartyg med hjälp av en kompass, där man tagit bort magneten. Kompassen pekar alltid framåt, oavsett hur fartyget girar. På så sätt är man alltid på väg mot målet, vilket säkert känns skönt. Åtminstone tills proviant och vatten börjar ta slut. Problemet är nämligen att man så småningom kommer att upptäcka att målet inte alltid ligger rakt förut. Det finns en verklighet man inte kan bortse från. Och gör man det, får det ödesdigra konsekvenser.

tisdag 5 april 2011

X- och Y-kromosomer – finns sånt?

Det finns många områden över vilka den politiska korrekthetens blytäcke vilar tungt. Samkönade äktenskap, abort, homoadoptioner, Israel, intelligent design etc, etc. En av den politiska korrekthetens paradgrenar är manligt-kvinnligt. Enligt den politiskt korrekta synen finns ingen principiell skillnad mellan män och kvinnor. Män kanske har lite mindre bröst än kvinnor och några andra fysiska obetydligheter (som testiklar respektive äggstockar), men en sak är säker, det finns inga som helst fundamentala psykiska olikheter. Den som bestrider detta anses vara en otäck och ond människa. Det intressanta är att Godhetskörens medlemmar (ett adekvat namn, eftersom de politiskt korrekta anser sig vara godheten själv) samtidigt insisterar på att vi måste lagstifta för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. I och för sig har jag inget emot fler kvinnor i dessa styrelser (det kan ju knappast bli värre än vad det är idag – nyheten i skrivande stund är att en av Vattenfalls chefer i Tyskland fått 22 miljoner i bonus när han blev uppsagd efter 5 månaders arbete) även om jag samtidigt är tveksam till att genom lagstiftning ingripa i företagens inre angelägenheter (när det gäller statliga företag som Vattenfall är det en annan sak). Men oavsett vad man tycker – om det nu inte finns någon verklig psykisk skillnad mellan män och kvinnor, vad skulle då kvinnorna ha att tillföra? Det är ju bara om det finns verkliga skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att tänka som kvinnor eventuellt skulle kunna göra någon skillnad. Det tycks som att Godhetskörens medlemmar inte riktigt tänkt igenom det hela. Men så är det ju generellt när det gäller det som är politiskt korrekt. Det som är politiskt korrekt bygger inte på verkliga argument eller fakta utan är helt enkelt sant, eftersom det är sant. Alla goda människor vet ju att det är så, eller hur?!

Normalt, när man är politiskt inkorrekt, blir man bannlyst i alla inflytelserika media, och speciellt inom Publicservicesektorn, som nästan är allra värst när det gäller åsiktsförtryck. Detta är märkligt, eftersom Publicservice skall avspegla hela folket och inte bara den intellektuella politiskt korrekta kultur”eliten” (eller snarare kulturdräggen, som jag brukar kalla de delar av kultureliten som har fri tillgång till tv-soffan). Det finns dock vissa undantag. Har man en tillräckligt framstående akademisk (eller liknande) position, kan man ibland få komma till tals även om man har avvikande åsikter. Åtminstone i de större tidningarna. SVT och SR släpper i stort sett aldrig fram någon med fel åsikter hur framstående man än är och hur goda argument man än har.

Idag tänkte jag berätta lite om Annika Dahlström, som i många år arbetat med frågor om manligt-kvinnligt och olika konsekvenser av detta, och som definitivt inte tillhör den politiskt korrekta Godhetskören. För att ge en bakgrund börjar jag med att saxa lite grand från en artikel på min hemsida.

Annika Dahlström var tidigare professor i histologi med neurobiologi vid Göteborgs Universitet och verksam vid Institutionen för anatomi och cellbiologi (hon är numera professor emeritus som det heter). Hennes forskningsinriktning är (jag skriver i presens eftersom hon fortfarande är aktiv) nervsystemet, framför allt nervcellernas "inre liv". Hon är även intresserad av morfologiska och fysiologiska skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor, som bas för olikheter i tänkesätt och beteenden. "Det finns tydliga skillnader mellan könen", säger hon i en artikel i Världen idag (14/11 2003). Låt mig ge läsaren ett smakprov på vad professor Dahlström kommit fram till:
Mäns hjärnor lär sig hur de ska reagera på hormonstormar i livmodern och efter födseln, medan kvinnors hjärnor feminiseras genom basal insöndring av kvinnliga hormoner under hela utvecklingen. I de fall då hjärnan inte alls påverkas av könshormoner, t ex vid kromosomrubbningen X0, uppstår Turner´s Syndrom, vilket kan betecknas som "neutralhjärnor". Redan under fosterstadiet påverkas således hjärnan åt maskulint eller feminint håll. Testosteron tillskjuts speciellt under fosterstadiets tredje månad respektive 2-5 veckor efter födseln. Kvinnor som utsätts för långvarig stress, exempelvis under en krigssituation, maskuliniseras genom att binjurarna ändras och ett foster blir då mer maskulint präglat, oavsett kön. Hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna är tjockare hos kvinnor. Denna skillnad finns hos foster före födseln. Det innebär fler förbindelser mellan logiska och emotionella hjärnfunktioner, större simultankapacitet, bättre förmåga till översikt över problem — troligen har vi här förklaringen till att kvinnor har färre språkrelaterade bekymmer; dyslexi, afasi. Utifrån detta beskriver Annika hur män och kvinnor har olika begåvningsprofiler — kvinnor är ofta bättre på långsiktig planering och socialt kompetenta, medan män är mer fokuserade och avgränsade (sammandrag av ett föredrag som Annika Dahlström höll när Svensk Förening för Psykosomatisk Medicin firade sitt 10-årsjubileum den 25-26/9 2003).

Professor Dahlström anser sig i sin forskning ha kommit fram till hur katastrofalt det är för samhället när mödrarna inte kan vara hemma och ta hand om sina barn. Enligt henne är den verkliga kvinnofällan att ha ett krävande heltidsjobb och ständigt dåligt samvete för barnen som tillbringar hela dagarna på dagis (enligt feministerna är det att vara hemma med sina barn som är kvinnofällan). Att ta hand om barnen själv är ju i det närmaste omöjligt, då den som vill stanna hemma hos barnen straffas ekonomiskt av samhället. Professor Dahlström menar att både feminister och politiker vet att deras politik strider mot vetenskapliga slutsatser. Frågan är dock så infekterad att det är närmast omöjligt att diskutera den på ett meningsfullt sätt.

Sedan hon börjat föreläsa om, och skriva artiklar om, skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor, har hon upptäckt vad det innebär att inte vara politiskt korrekt. Hon har fått elaka brev, innehållande bl a avföring från råttor. Kvinnliga kollegor från andra fakulteter har ringt upp henne och sagt att det absolut inte finns några skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (min personliga gissning är att det handlar om fakulteter där man sysslar med ämnen som genus"vetenskap", socialpsykologi, psykologi och liknande — dvs ämnen som ligger i vetenskapens utmarker, eller till och med utanför det man normalt kallar vetenskap). Professor Dahlström brukar då kontra med att fråga om de själva studerat ämnet. I artikeln berättar hon om hur man då kan svara "Nej det har jag inte, och även om det funnits sådan forskning skulle jag aldrig någonsin tala om den." Vid ett tillfälle inbjöd hon en amerikansk forskare att komma till Göteborgs Universitet och föreläsa i ämnet. Besöket stoppades dock efter protester från feminister vid universitetet (Göteborgs Universitet tycks ha en vacklande inställning till begreppet yttrandefrihet – när jag vid ett tillfälle skulle tala där om intelligent design stoppades det hela med motiveringen att jag på min hemsida var kritisk mot islam och mot homoadoptioner – jag diskuterar detta här).

Och här ser vi än en gång hur mycket som feminister, marxister, nazister och islamister har gemensamt. Man gör allt för att stoppa alla åsikter och all forskning som på något sätt kan visa att den egna ideologin är felaktig. Om kartan inte stämmer med verkligheten ja då gäller, i ideologiernas värld, kartan. Sanningen spelar ingen roll. Den offras på ideologins och den förmenta godhetens altare.

I februari 2005 ansökte Norrbottensteatern om bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten för att publicera en bok om jämställdhet. När Länsstyrelsen fick veta att boken innehöll en intervju med Annika Dahlström, krävde man att denna intervju skulle tas bort. Annars blev det inga pengar. Jämställdhetsdirektör Britt-Marie Lugnet-Häggberg motiverade beslutet med att Annika Dahlströms åsikter om könen inte är i enlighet med regeringsdirektivet om jämställdhet. Genusforskningen har tydligen uppnått nya oanade nivåer av idioti och fördumning och ovetenskap. Verkligheten tycks inte spela någon roll. Har regeringen deklarerat att planeten Mars inte existerar, ja då existerar den inte, även om de elaka astronomerna insisterar på att den existerar. Här ser vi socialdemokratins mörka sida och att den aldrig lyckats frigöra sig från sina rötter i den odemokratiska marxismen.

Jämställdhetsdirektörens sätt att argumentera är i princip identiskt med hur alla andra förtryckare av det fria ordet och den fria tanken i alla tider resonerat (jag tänker då på Hitler, Stalin, Pol Pot och andra onda ledare).

KD:s förste vice ordförande, Maria Larsson, skrev med anledning av Länsstyrelsens beslut ett öppet brev till Britt-Marie Lugnet-Häggberg. Där skrev hon bl a "Om vi tillåter att myndighetschefer censurerar åsikter som går emot socialdemokraternas tankar kommer Sverige att bli ett tyst land där åsiktsförtryck gäller". Även media reagerade. Och då till och med Aftonbladet, som ju har klar partifärg åt det röda hållet, dvs (s). Carl Hamilton skrev där i sin krönika den 12/2:
Förutom att ta ställning i denna vetenskapliga fråga, har regeringen valt att ställa sig på samma sida som de mest extrema forskarna: Genusteoretiker som på ideologiska grunder slår fast att biologin inte kan ha någon betydelse för att förklara varför manligt och kvinnligt beteende skiljer sig åt.
Det får mig att tänka på den sovjetiske biologen Trofim Lysenko. Lysenko utropades av Stalin till vetenskapligt geni och hans "kreativa darwinism" hyllades som ett stort steg framåt för den genetiska forskningen. Lysenko menade att inlärda egenskaper kunde ärvas och att man genom att manipulera miljön på ett enkelt sätt kunde åstadkomma grundläggande förändringar hos växter och djur. Karriärsugna politiker älskade honom. Ideologin betydde allt, experiment och vetenskaplighet inget.
De riktiga vetenskapsmännen, som protesterade, rensades ut (och avrättades).

Efter all kritik beslöt sig Länsstyrelsen för att tillåta intervjun med Annika Dahlström. Jag uttrycker på många ställen skarp kritik mot media och hur journalister sviker sitt höga kall att vara sanningens riddare och i stället blir dess förrädare. Här tog dock flera journalister sitt ansvar (nu är knappast Carl Hamilton någon normal journalist och det länder Aftonbladet till heder att de faktiskt (i alla fall ibland) låter olika åsikter komma fram).

För att återvända till nutid, så kunde man den 27/3 2011 läsa en artikel i Göteborgsposten) med rubriken ”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka” med underrubrik:
För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

Några citat ur artikeln:
Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!

Gråter hopplöst

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytningsprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

Som jag skriver på många andra ställen har barn idag blivit leksaker för vuxna. Vi talar i skrytsamma ordalag om hur goda vi är nu för tiden (till skillnad från förr). Hur vi inte slår våra barn och hur mycket vi älskar våra barn och hur vi skjutsar dem till fotbollsträningen och balettskolan. Det är kanske sant att de flesta inte slår sina barn, och visst finns många föräldrar som ställer upp för sina barn, men alltför mycket talar för att barnen alltmer blivit offer för en egocentrerad kultur, där allt går ut på att tillfredsställa de vuxnas behov. Jag tänker på homoadoptioner och lesbiska inseminationer, vilka helt bortser från barnperspektivet (vilket även remissinstanserna ansåg i fallet homoadoptioner).

För övrigt kommer Sveriges Riksdag snart att rösta om ett förslag att insemination inte bara skall tillåtas för samkönade par utan också för ensamstående kvinnor. Jag tvivlar inte en sekund på att detta förslag kommer att antas. Redan nu kan ensamma kvinnor åka till exempelvis Danmark och genomgå en insemination. I Svenska Dagbladet kunde man den 5 april 2011 läsa om en kvinna som gjort precis en sådan insemination:
Att ta steget att försöka bli förälder med hjälp av donerad sperma, var dock inget lätt beslut. Under flera år vände och vred Jessica på frågorna: Får man bli förälder på det här sättet? Vad betyder det för barnet att växa upp utan en pappa? Skulle hon klara att dra hela det praktiska lasset ensam?

– Jag är själv uppvuxen i en traditionell kärnfamilj med villa, vovve … ja, till och med Volvo. Det var en jättebra uppväxt och en sådan familj kändes som det självklara även för mig. Jag hade absolut ingen önskan att skapa en alternativ familjeform.

– Samtidigt var längtan efter barn väldigt stark. Mest funderade jag över om jag är tillräckligt stark för att ensam kunna coacha den här lilla individen, så att han eller hon kommer rätt i livet – trots eventuella fördomar om den här speciella familjeformen och eventuella svårigheter med att vara donatorbarn.

Jag dömer inte denna kvinna på något sätt. Jag kan förstå att hon längtar efter barn. Hon verkar ju dessutom, till skillnad från de flesta politiskt korrekta personer, ha brottats med problemet och inte lättvindigt fattat sitt beslut. Men ändå, frågan måste ställas, ”Är detta rätt mot barnet?” Jag är övertygad om att växa upp utan en pappa leder till psykiska trauman (jag har själv vuxit upp utan en pappa, så jag vet).

När det gäller abort har man till och med mage att påstå att man gör det för barnets bästa (det kan givetvis finnas sådana fall, men de torde vara unika). Argumentet ”alla har rätt att födas önskade” är inget annat än ren ondska, klädd i godhetens kläder, som tyvärr inte passar riktigt. Vem har rätt att bestämma om någon vill födas önskad eller ej. Själv föddes jag oönskad men är ändå glad att jag fick leva.

Det Annika Dahlström säger i sin artikel är inte tomma påståenden, utan väl underbyggda både av logiska och naturvetenskapliga argument (jag tänker då framför allt på det hon skriver om skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män – de mer konkreta slutsatserna om mammans betydelse för små barn etc utgår sedan från och bygger på detta). Men tyvärr, i den politiska korrekthetens perverterade värld spelar argument föga eller ingen roll. Det som är politiskt korrekt är sant, även om det inte är sant. Ja det är sannare än sanningen själv. Inga fakta eller argument kan motsäga det som är politiskt korrekt utan alla fakta måste böja sig för det politiskt korrekta.

Det är intressant att läsa kommentarerna till Dahlströms artikel. De allra flesta är positiva, ”Äntligen någon som vågar säga sanningen…” men det finns också negativa kommentarer. Argumenten i den senare kategorin känner man igen från alla sådana här känsliga diskussioner, ”Det finns flera forskargrupper som visar att Dahlström har fel…” Det finns det säkert, det finns alltid olika åsikter. Men när det gäller den politiska korrekthetens paradgrenar så finns oerhört mycket oseriös forskning inom t ex ämnet genusvetenskap (vad detta nu har med vetenskap att göra). Några av kritikerna menade också att Dahlströms artikel ger yrkesarbetande småbarnsmammor dåligt samvete. Det argumentet används också mot arbortkritikerna och utgör knappast något meningsfullt argument.

Självklart kan man ha olika åsikter om hur bra det är för små barn att vara hela dagarna på dagis (personligen tror jag det är oerhört skadligt) och huruvida pappan kan ge en liten bebis samma anknytning som mamman (vilket jag inte tror). Att vetenskapligt/logiskt bevisa vad som är rätt eller fel är nog inte helt lätt, om det ens går. Därför borde man åtminstone tillåta en viss valfrihet. Även om försök gjorts med vårdnadsbidrag under den borgerliga regeringens mandatperioder, har detta inte tillämpats med någon större konsekvens. Utan någon form av vårdnadsbidrag blir det mycket svårt ekonomiskt om den ena föräldern är hemma med barnen.

Det jag efterlyser är verklig valfrihet, dvs att den som vill vara hemma med sina barn ges verklig möjlighet att vara detta. Som det nu är tuggar s-kvinnorna fradga bara man nämner hemmamammor och vårdnadsbidrag och ryter om ”kvinnofälla”. Där handlar det inte om valfrihet eller tolerans, utan de politiskt korrekta s-kvinnorna (och liknande) vill skarpt förbjuda kvinnor att vara hemma (så långt detta nu är möjligt). Det är det jag framför allt vänder mig mot. Den politiska korrekthetens anspråk på tolkningsföreträde och absolut makt. Alla måste underkasta sig! Och därmed avslöjar man vilken strid man strider. Inte för att skapa ett bättre samhälle eller för barnens bästa (om de politiskt korrekta s-kvinnorna verkligen brydde sig om barnen skulle det finnas en debatt bland dem när det gäller hemmamammor) utan för att ”vi bestämmer och alla måste böja sig!” Och det är ju precis det språket ondskan alltid talar.

Dagens dikt förklarad

Någon undrade vad jag menade med min dikt i sista bloggen. Låt mig förklara:

1945, när Andra Världskriget var slut och friheten hade segrat över intoleransen och ondskan, dansade människor på gatorna i Sverige och många andra länder och pussades och kramades. ”Aldrig mer krig”, sade man. ”Nu ligger paradiset framför oss.” Men knappt hade freden kommit så började Kalla Kriget som hotade med ett Tredje Världskrig som kanske skulle bli ett atomkrig och utrota hela mänskligheten. Marxismen tog över ondskans stafettpinne från nazismen. Efter nästan 45 år kollapsade så Sovjetsystemet 1989 och människor dansade åter på gatorna och kramades och pussade. ”Nu har friheten och freden kommit!” Berlinmuren revs och demokratier återupprättades i Östblocket. Men redan låg nästa onda kraft och lurpassade i vassen. Islam och islamismen hade börjat röra på sig och tog nu över ondskans stafettpinne och blev nästa stora hot. Ja kanske det värsta hotet någonsin, eftersom fienden nu bor mitt ibland oss. Därför skrev jag ”Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet”. Min övertygelse är att tredje gången gillt kommer att bli värre än de två första gångerna. Men som sagt, den som lever får se. Tro inte på mig! Men det finns en verklighet och den kan varken du eller jag önska bort. Däremot kan vi ändra den. Men då måste vi göra något och inte bara låtsas som att det regnar.