måndag 27 april 2009

Det var inte mitt fel!

Apropå ett tidigare inlägg i min blogg. Läste nyss på Text-TV (27/4 2009 10.40) att Sverige, enligt en nyligen genomförd omfattande undersökning, har flest anmälda våldtäkter per år av alla länder i Europa – 5 000 – vilket är dubbelt så många som t ex England och fyra gånger fler än övriga nordiska länder (i förhållande till folkmängden). De flesta andra europeiska länder av samma storlek som Sverige ligger på ett par hundra våldtäkter per år. Undersökningen är gjord vid London Metropolitan University av forskare från 11 olika EU-länder. Enligt forskarna kan inte resultatet förklaras av att man i Sverige har större benägenhet att anmäla våldtäkt eller att man anmäler lindrigare övergrepp än i andra länder (en vanlig bortförklaring – svenska kriminologer brukar tala i mun på varandra i sin iver att bortförklara brottsligheten i Sverige på bl a detta sätt).

Ovanstående kommenterades också i P1:s nyheter kl 11.00. Där nämndes att forskarna bakom undersökningen menar att stor alkoholkonsumtion bland ungdomar och en tidig sexualdebut i Sverige är en del av förklaringen till varför våldtäkt är ett så anmärkningsvärt vanligt brott i vårt land.

Samma morgon hade man ett inslag i P1, som diskuterade alkoholens roll vid grova våldsbrott. Man visade att i stort sett alla grova våldsbrott (Stureplansmorden, Mattias Flinck som sköt ihjäl sju unga kvinnor i Falun, morden på två unga kvinnor på Hallandsåsen etc) hade utförts av förövare med alkoholproblem och som ofta varit starkt påverkade av alkohol när brotten begicks. Detta stämmer säkert. Men vad som inte stämmer är själva slutsatsen, nämligen att alkoholen är det som orsakar dessa våldsdåd, ja i princip alla onda handlingar.

För det första sker mängder av överlagda, planerade mord, utan att gärningsmannen är påverkad av alkohol (tvärtom – planerat mord kräver iskall planering). Folkmord, kanske den värsta formen av ondska, har aldrig alkohol som orsak (även om givetvis alkohol kan bedöva bödlarna så att de klarar sitt ohyggliga arbete lättare än om de var nyktra). Förintelsen var iskallt planerad av jurister, läkare och ingenjörer, vilka använde alla till buds stående vetenskapliga och tekniska kunskaper och tekniker för att optimera mordmaskineriets effektivitet. T o m krematorieugnarna var designade för optimal kapacitet, där flera nya patent låg till grund för ugnarnas funktion.

Att säga att alkohol är orsaken till grova brott är lika fel som det allmänt vedertagna uttrycket, ”tillfället gör tjuven”. Tillfället gör inte alls tjuven. Tillfället visar vem som är tjuv! En person som hittar 10 000 kr på en gata en mörk kväll kanske lämnar in pengarna till polisen, trots att risken att åka fast, om han hade stoppat pengarna i egen ficka, var i stort sett noll. En annan person i samma situation tar pengarna och går sin väg. Tillfället gjorde inte den senare personen till tjuv, han var redan tjuv och tillfället gjorde det möjligt för honom att visa sin sanna natur.

På samma sätt visar, enligt min inte så ringa mening, alkoholen hurdan man egentligen är innerst inne. Den gör att vi vågar göra det där som vi innerst inne drömmer om att göra, men som vi kanske inte skulle våga att göra normalt. Därför är det inte alkoholen som får oss att göra onda saker. Det är vår egen ondska, vår egen onda natur, som får oss att göra onda saker. Vi väljer helt enkelt att göra onda saker, därför att vi är onda. De flesta människor som dricker alkohol går inte ut och slår ihjäl någon. Så alkohol är defintivit inte huvudförklaringen till våldsbrott och liknande. Alkoholen gör oss vare sig onda eller goda, den avslöjar helt enkelt vem vi verkligen är (och det kan ju vara illa nog).

Ibland har domstolar dömt till mildare straff på grund av att en förövare varit berusad när han begått ett våldsbrott. Logiken har varit, att eftersom personen som begick brottet var berusad, förstod han inte vad han gjorde. Detta är helt fel, menar jag. Snarare skall den som är berusad, när han begår ett grovt brott, dömas till ett hårdare straff än om han varit nykter (om man hårddrar det hela). Varför då? Jo därför att vederbörande medvetet försett sig med ett livsfarligt vapen genom att dricka sig full. Om man vet att man har en våldsam natur, är det allmänfarlig vårdslöshet att överhuvudtaget dricka alkohol. För en sådan person borde det därför vara straffbart att överhuvudtaget konsumera alkohol, eftersom detta är jämställt med resande av livsfarligt vapen (tror jag den juridiska termen är).

Tidigare var den politiskt korrekta åsikten att den som mördar är mentalsjuk. Nu håller det tydligen på att svänga över till att den som mördar gör det, eftersom han är berusad. I ingetdera fallet är det således människans fel att hon gör det hon gör. Hon är bara offer för omständigheter och har ingen egen skuld. Det är ju precis så vi vill ha det. Gör jag fel är det samhällets, skolans, föräldrarnas etc fel. Det är allas fel utom mitt eget. Så tänker och säger den infantila människan. Den typ av människa som inte är beredd att ta ansvar för sina handlingar. Så säger emellertid inte Bibeln. Den säger att människan har en fri vilja och att hon kan välja mellan det onda och det goda, mellan liv och död.
Jag tar idag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet, för att du och dina efterkommande må leva genom att du älskar Herren din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom (5 Mos 30 19).

Valet står hos oss själva. Sedan kan alkohol kanske göra att våra onda tankar lättare går över i onda handlingar. Alltså är det bra att minska alkoholkonsumtionen. Ännu bättre är att människor får möta Jesus och förvandlas i sitt inre. Finns inget ont i en människa, kan varken droger eller alkohol ta fram onda handlingar. Dessutom, för den som fått möta Jesus, behövs vare sig alkohol eller droger.

lördag 11 april 2009

Annika Östberg – igen.

Annika Östberg framställs som oskyldig i tidningar, radio och tv.
Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Rapporteringen om kvinnan som dömts för två mord och ett dråp är inget av de snyggare kapitlen i svensk journalistisk historia.

Så inleder Oisín Cantwell en krönika i Aftonbladet den 9/4. Han fortsätter:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet.
Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra.
Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt.
Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco.
Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom.
När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok.
Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering.
Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen.
Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut.
I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.
…..Leif GW Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

Hela krönikan kan läsas här.

Egentligen har ovanstående inte så stor betydelse för det jag skrev i föregående blogg. Den handlade inte om detaljer eller om hennes person, utan om principer. Är det rimligt att Svenska Staten lägger ned så mycket pengar och så mycket arbete på en brottsling (som i stort sett inte har någon anknytning till Sverige – hon utvandrade härifrån när hon var 10 år och är dessutom amerikansk medborgare – men Sverige har ju den märkliga bestämmelsen att man kan vara medborgare i flera länder), när så många hederliga svenskar lever fattigt? Jag tycker det är direkt stötande, eftersom det sänder mycket märkliga signaler. Vilken typ av människor är det som våra politiker uppskattar. Vanliga hederliga skattebetalare tycks man nästan förakta (annat än när det är valtider).

Beträffande Annika Östbergs hemresa så kostade, enligt vad jag funnit på nätet, hennes överföring till Sverige 650 000 kr. Man undrar hur många hederliga svenskar som skulle fått resa hem i specialchartrat plan (nu vet jag i och för sig inte om det var Sverige eller USA som betalade – jag hoppas det var USA, eftersom jag inte vill att mina skattepengar skall gå till sådana här saker).

Orsaken till att USA lät henne flytta över till Sverige anses allmänt vara ekonomisk. En fånge kostar en massa pengar varje dag och de amerikanska fångvårdsmyndigheterna har dålig ekonomi. Alltså vill man bli av med så många fångar som möjligt (det blir ju billigare om andra länder står för notan). Att man i USA vill spara pengar har jag full förståelse för. Men det jag inte förstår är varför Sveriges regering lagt ned så mycket arbete och pengar på att få henne överförd till Sverige. Min respekt för regeringen Reinfeldt är tyvärr på väg att urholkas på grund av detta. Men undrar vad regeringen Reinfeldt tror sig vinna genom sitt engagemang för Östberg. Vilka grupper försöker man blidka eller köpa? Bovarna? Vänstern? Undrar vem man skall rösta på nästa val. Kanske Eskimåpartiet eller Mittenextremisterna?

onsdag 8 april 2009

En hjältinna återvänder till svensk mark

Så har då Annika Östberg överförts från amerikanskt fängelse till svenskt fängelse. Och fått en hjältinnas mottagande. Hon flögs med specialchartrat plan till Örebro via mellanlandning på Island och befinner sig nu på Hinsebergsanstalten.

Östberg dömdes till livstids fängelse för medverkan i ett dubbelmord, där bl a en polisman miste livet. Hittills har hon suttit 28 år i fängelse. Vissa hävdar att hon bara råkade vara närvarande vid morden och att hennes pojkvän begick morden och sedan skyllde på henne. Andra menar att hon spelade en mer aktiv roll. Hur det förhåller sig med detta spelar ingen roll, det är inte det jag nu tänker diskutera. Inte heller huruvida 28 år är en rimlig strafftid för att ha varit närvarande vid och inte försökt stoppa ett dubbelmord (om detta nu är det enda hon är skyldig till).

Nej, det som stör mig är att Östberg fått en hjältes mottagande. Ungefär som att hon suttit i Sovjetiskt Gulagläger och nu blivit fri. Eller som om hon med risk för eget liv räddat livet på en massa människor. Det mottagande och den uppmärksamhet hon fått hade man kanske förväntat att David Isaak (svensk journalist som sitter fängslad i Eritrea) skulle få vid sitt eventuella frigivande. Han är en hjälte, som strider för mänskliga rättigheter i sitt land. Han sitter inte i fängelse för mord, utan för mod, om man nu skall vara lite fyndig. Annika Östberg är inte någon hjälte. Inte på något sätt. Tvärtom, hon är en simpel brottsling och inget annat. I bästa fall kan man se det som att hon sonat sitt brott genom de 28 år hon tillbringat i fängelse. Det betyder i så fall att hon är nollställd. Dvs hon ligger inte på plus. Hon har inte tillfört mänskligheten någonting. Tvärtom, så har hon berövat barn deras pappa och kvinnor deras man (jag vet inte om båda offren var gifta). Och det varar inte i 28 år, det varar för alltid! Östberg är inte symbol för någonting positivt alls (annat än möjligen i USA-hatande vänstersympatisörers ögon).

Hon har fått ett mottagande som knappast någon svensk skulle ha fått (annat än möjligen en framgångsrik idrottsman). Om vi säger att en svensk forskare verksam i USA ensam, utan hjälp av någon annan, skulle ha hittat ett absolut botemedel mot alla typer av cancer, så att ingen människa i fortsättningen skulle dö av cancer, och nu skulle åka hem till Sverige, är jag inte säker han skulle fått det mottagande som Östberg fått. Jag tycker det är stötande. För mig är detta ett indicium bland många på att den västerländska kulturen är en perverterad och döende kultur.

Sveriges utrikesminister (jag har glömt bort vad han heter) bröstar sig och har i P1 i skrytsamma ordalag berättat hur Östberg frigivits efter skickliga förhandlingar med Californiens guvernör, Arnold Schwarzenegger. Det länder i alla fall statsminister Reinfeldt till heder att han inte sagt så mycket i saken.

Många människor pratar nu (som vanligt) om att vi måste förlåta, med anledning av kritiken mot uppmärksamheten kring Östberg. Problemet är att de enda som har rätt att uttala orden ”jag förlåter” är offren eller i någon mån offrens anhöriga. Ingen välmenande svensk har auktoritet att förlåta Annika Östberg för det hon varit inblandad i. Det är bara tomma ord, som ingenting betyder.

Journalisterna har överträffat sig själva den här gången (hur det nu kan vara möjligt). En kvinnlig reporter ställde i P1 strax efter 0900 (8/4) så korkade frågor till chefen för Hinseberg (där nu Östberg befinner sig) att jag höll på att ramla ur sängen.

Det hela påminner lite grand om medias bevakning när den s k Guantanamosvensken frigavs för några år sedan. Han fick också flyga hem med specialchartrat plan (jag vill minnas det var det s k regeringsplanet som användes) och togs emot som en nobelpristagare eller hög statsman. Jag misstänker att bakom sådana här sjuka, journalistiska reaktioner ligger ett illa dolt USA-hat.

En annan stor nyhet idag är att jag ätit frukost nyss. Ha en bra dag!

lördag 4 april 2009

Till försvar av Västvärlden

Den ”kristne” palestiniern Edward Said (1935-2003) utkom 1978 med sin bok Orientalism. Där driver Said följande tes: Västvärldens uppfattning om Orienten (och då framför allt arabvärlden) är helt felaktig. Europas kolonialism, imperialism och politiska dominans över Orienten har gjort att även den mest kunnige och välmenande och sympatiskt inställde europeiske forskare, författare, konstnär etc gett en förvrängd bild av Orienten. Dessa ofta välvilliga men felinformerade personer kallar Said för ”orientalister”, och deras (enligt honom) ”snedvridna” syn på Orienten för ”orientalism”, vilket är avsett som en nedsättande omdöme. I förlängningen av Saids tankegångar ligger tanken att allt negativt i arabvärlden är Västvärldens fel. Genom kolonialismen, utsugningen, godtyckliga gränsdragningar mellan artificiellt konstruerade länder (som Jordanien, Irak etc) och tillsättandet av ”lydiga” regenter tagna ur den arabiska makteliten, har Västvärlden korrumperat arabvärlden. Därför ser det ut som det gör i dessa länder, menar Said.

I Defending the West (Prometheuss 2007) går den före detta muslimen Ibn Warraq tillrätta med begreppet orientalism och visar att Saids resonemang är fullt av motsägelser och bristande historieförståelse. Warraq skriver:
Det sistnämnda arbetet [Saids ”Orientalism”] lärde en hel generation av araber konsten av självömkan – ”om det inte vore för de onda imperialisterna, rasisterna och sionisterna, skulle vi än en gång vara en stor nation” – uppmuntrade de islamska fundamentalisterna på 1980-talet, tystade varje form av kritik mot islam och till och med stoppade framstående islamologers forskning, eftersom dessa kände att deras upptäckter kanske skulle förolämpa muslimerna…

I en längre artikel på min hemsida redogör jag för Warraqs argumentering mot Said.