måndag 29 december 2014

Den slumrande jätten – islams historia

Idag har jag lagt upp en ny artikel på min hemsida med rubrik "Den slumrande jätten – islams historia för fotgängare". Precis som rubriken säger så handlar artikeln om islams historia med tonvikt på hur islam utbretts och hur islams heliga dokument befaller de troende att utbreda islam. Själv tycker jag att det är ganska otäck läsning.

Klicka här för att läsa

Jag får önska mina läsare ett riktigt Gott Nytt År!!!

Eftersom artikeln handlar om striden mellan den den ljusa och den mörka sidan, passar det bra att sluta med, "Må kraften vara med Eder!" Eller som vi kristna brukar säga, "Gud välsigne dig!"

fredag 12 december 2014

Kontraktsbrott är brottsligt!

Ett kontrakt innebär att ett avtal (en överenskommelse) ingåtts mellan (i allmänhet) två parter. Ett kontrakt är juridiskt bindande. Om någon av parterna inte fullföljer sin del av avtalet, kallas detta kontraktsbrott och får juridiska (och/eller andra) konsekvenser.

I ett välfärdssamhälle som Sverige finns ett kontrakt upprättat mellan samhället å ena sidan och medborgarna å andra sidan. Medborgarna uppfyller sin del av avtalet genom att tillåta samhället att lägga beslag på runt 50 procent av deras inkomster (direkta skatter, moms etc). Dessutom förväntas medborgarna följa samhällets lagar och uppfylla ett antal olika skyldigheter (t ex att göra värnplikt om detta krävs och att skicka sina barn till skolan). Mot detta förbinder sig Staten att som motprestation leverera välfärd, dvs tillhandahålla infrastruktur (vägar och allmänna kommunikationsmedel), sjukvård, äldrevård, pensioner, utbildning, ta hand om den som av olika skäl inte har förmåga att försörja sig själv, samt att skapa trygghet genom att skydda medborgarna mot yttre fiender (genom militärt försvar) och inre fiender (genom polis och rättsväsen) plus en del andra saker.

Medborgare som inte betalar skatt, eller fuskar med skatten, eller som begår brott, eller som på annat sätt inte uppfyller sin del av kontraktet (t ex inte låter sina barn gå i skolan, eller vägrar att göra värnplikt om sådan finns), gör sig skyldiga till kontraktsbrott och drabbas av diverse olika konsekvenser. Om staten inte fullgör sin del av avtalet är även detta ett kontraktsbrott. Staten har här ett starkt övertag. Den enskilde medborgaren är av naturliga skäl i underläge gentemot Staten och har i egen kraft begränsade möjligheter att ”straffa” samhället om samhället inte fullgör sina åtaganden. Varje samhälle som förtjänar att kallas demokrati har därför en lagstiftning och ett rättssystem, som gör det möjligt för enskilda medborgare att föra talan mot samhället. ”Land skall med lag byggas” och detta gäller både enskilda personer, företag och Staten! Har en medborgare förlorat en tvist med samhället även i den högsta instansen i sitt land, och bor i ett EU-land, så kan denne, som en sista utväg, hänvisa ärendet till EU-domstolen.

Det starkaste maktmedlet har medborgarna i en demokratisk stat i valprocessen. Genom valsedeln kan man ”straffa” det makthavande partiet och hoppas att detta parti förlorar makten (vilket de gör om tillräckligt många medborgare är missnöjda), och ersätts med något annat parti som är mer benäget att tillgodose medborgarnas intressen.

En medborgare har inte rätt att ensidigt bryta sin del av kontraktet. Inte heller samhället har denna rätt. Ett avtal kan inte förändras av enbart den ena parten. Vill man ändra något i kontraktet eller bryta kontraktet måste man förhandla med den andra parten. Om samhället av olika skäl vill bryta eller förändra sitt kontrakt med medborgarna, måste samhället således klart och tydligt fråga medborgarna om lov. Vilket man gör genom de fria valen – under förutsättning att man före valet presenterat sitt program och sedan står för detta efter valet (att som Löfvens rödgröna regering, direkt efter valet 2014, svika flera av vallöftena, innebär ett ensidigt kontraktsbrott). När det gäller enskilda frågor som har mycket stor betydelse för landet ifråga, kan man överlåta åt medborgarna att bestämma genom en beslutande folkomröstning. Förutsättningen för att en sådan omröstning skall vara meningsfull är att de olika alternativen redovisas ärligt och öppet för medborgarna. Och att media fullgör sitt ansvar och inte vinklar de olika alternativen. Det är inte media, som genom manipulation, skall lura människor att rösta på det politiskt korrekta alternativet (om sådant finns). Det är medborgarna, som utifrån sann kunskap om de olika alternativen, skall välja vilket alternativ de vill stödja!!!

Och så är vi framme vid dagens ämne. För närvarande plockar man in hundratusentals människor i det svenska välfärdssystemet varje år, vilka inte på något sätt ekonomiskt bidragit till systemet, och av vilka en mycket stor del aldrig någonsin kommer att bidra till systemet. Jag tänker då på dels de flyktingar som söker asyl i vårt land (jag talar således inte om ”vit” arbetskraftsinvandring, eftersom de personer som kommer hit på detta sätt omedelbart kommer i arbete och börjar betala skatt). Jag tänker också på de s k papperslösa (dvs illegala invandrare, för att tala klarspråk) som inte fått asyl och som vistas illegalt i vårt land (och alltså vägrar att lyda svensk lag). Även tänker jag på EU-tiggare från öststater som Rumänien och Bulgarien, vilka kommer hit i snabbt växande antal. Asylsökande och de som fått PUT och illegala invandrare har idag i stort sett samma välfärdsförmåner (när det gäller skola, sjukvård, tandvård etc) som en vanlig svensk som betalat skatt hela sitt liv. Ja de har till och med bättre förmåner, eftersom de inte betalar lika mycket för sjukvård etc som en vanlig svensk. Det är inte ovanligt att invandrare får gratis tandsanering om de behöver. Vilket knappast en infödd svensk får, annat än i extrema undantagsfall. Även EU-tiggare kommer nu med all sannolikhet att få samma förmåner. Detta har aviserats av flera partier. På sikt måste detta rimligen allvarligt urholka det svenska välfärdssystemet.

Om vi hade ett enormt ekonomiskt överskott i statens finanser, eller om endast ett litet antal icke-betalande personer belastade systemet, vore det en sak. Men så är definitivt inte fallet. Enligt migrationsverket är antalet papperslösa i vårt land mellan 10 000 och 50 000 personer (antagligen närmare den högre siffran). När det gäller asylsökande så talar vi om betydligt större siffror än så (per år). Statens budget är en tight balans och om ett konto belastar statskassan mer, så blir det med nödvändighet mindre pengar över till de andra kontona. Alternativt att staten lånar pengar. Men det löser inga problem. Det skjuter ju bara problemet framåt i tiden.

Observera! I föreliggande artikel diskuterar jag välfärdssamhället som ett kontrakt mellan stat och medborgare, och invandringens betydelse för detta kontrakt. Jag lägger här inga humanitära aspekter på invandringsfrågan. Det är en helt annan problematik, som jag diskuterar i andra artiklar. Invandringen har dessutom inte bara ekonomiska konsekvenser, utan medför också sociala, kulturella etc konsekvenser för vårt land. Att ta in miljoner muslimer i vårt land (vilket det kommer att handla om på sikt) kommer att medföra oerhört stora problem för landet. Dramatisk ökning av brottslighet (rån, våldtäkter etc) och växande motsättningar mellan etniska svenskar och muslimer, vilket så småningom riskerar att eskalera till lågskaligt eller fullt inbördeskrig (precis som i alla länder med en hög andel muslimer i befolkningen). Även detta diskuterar jag i andra artiklar.

Överallt sparas det inom det allmänna. Både i stort och smått. I Metro kunde man den 21/11 2014 läsa en artikel med rubrik ”Larmet: Våra äldre hamnar på gatan”. Underrubriken löd:
Ny rapport. Hemlöshet bland pensionärer ökar – det slår Stadsmissionen fast i en ny rapport. – Matkostnader och hyror har höjts, men inte pensionen, säger Marika Markovits på Stockholms Stadsmission.
Aftonbladet hade den 29/11 2014 en artikel med rubrik ”Drar in sylten på de gamlas pannkakor”. I artikeln kunde man läsa:
Snart är det slut på sylt till pannkakorna för pensionärer i Ragunda.
Kommunen har nämligen bestämt att slopa det klassiska tillbehöret i matlådorna.

Beslutet togs efter en översyn av priset på matlådor som levereras via hemtjänst till pensionärer.
Eftersom priset inte justerats på fem år var man tvungen att höja – eller dra in på något.
– Vi ville inte ta bort efterrätten på helgerna. Men plockar vi bort sylt kan vi behålla priset på 45 kronor, säger kommunens kostchef Elisabeth Norman Edlund.
Förutom sylten försvinner inlagda rödbetor och inlagd gurka.

(När jag skulle kontrollera att länken till sylt-artikeln fungerade, var länken död. En sökning på Aftonbladets hemsida gav följande träff. Där kan man läsa att sylten inte alls skulle dras in och att det hela var ett missförstånd. Plus att artikeln också hade gett näring åt "rasister". Därför har man tagit bort den ursprungliga artikeln. Jag misstänker dock att man kanske på kommunen ändrat sig efter skriverierna. Det som står i artikel nummer två känns inte trovärdigt. Varför skulle t ex kommunens kostchef, Elisabeth Norman Edlund, annars säga "Vi ville inte ta bort efterrätten på helgerna. Men plockar vi bort sylt kan vi behålla priset på 45 kronor". Och att Östersunds-posten, som Aftonbladet fått informationen från, skulle hittat på att kostchefen skulle sagt detta, har jag svårt att tro. Så öppet ljuger inte media. Och speciellt inte när det gäller fakta som kan ge Sverigevännerna vatten på sin kvarn. Därför väljer jag att ha kvar artikeln – tills någon verkligen bevisar för mig att det handlar om ett missförstånd. Nu spelar artikeln om sylten egentligen ingen roll i sammanhanget, eftersom det finns hur många andra exempel som helst på hur man sparar när det gäller de äldre i vårt samhälle.)
Ynkligt! Skall inte gamla människor, som arbetat hårt hela sitt liv, och som varit med om att bygga upp Sveriges välstånd, kunna leva ett anständigt liv på sin ålders höst! Samtidigt som deras barn och barnbarn köper 62 tums LCD-TV och åker på jordenruntresor. När det gäller våra fängelser snålas det minsann inte på maten. Någon föreslog i en artikel att alla gamlingar på äldreboenden skulle få byta plats med fångarna i våra fängelser. Detta skulle bli ett riktigt lyft för de äldre, både när det gäller mat, aktiviteter, sjukvård och mycket annat. Och för fångarna skulle det innebära en rejäl straffskärpning. Då kanske straffen äntligen skulle verka så avskräckande att brottsligheten minskade dramatiskt. ”Om du inte passar dig får du tillbringa två år på ett ålderdomshem!”

Eftersom äldreboende kostar mer än att låta en gammal människa bo kvar hemma, så tvingas många gamlingar att sitta ensamma i sin lägenhet. Där sitter de i en stol och glor. Kollar om de fått några nya födelsemärken sedan igår eller huruvida fuktfläcken i taket vuxit. Kanske nedbajsade. Då och då kommer hemtjänsten och byter blöjor, kanske fixar lite mat (smaklös, trist – och nu utan sylt och rödbetor och gurka) och ger mediciner. Hela tiden kommer ny personal. En del talar dessutom mycket dålig svenska. En äldre person jag kände lite grand, besöktes under ett år av runt 150 olika hemtjänstarbetare, eller vad de kallas (hon förde bok). Att under ett år tvingas släppa in över hundra olika personer i sin lägenhet är integritetskränkande i högsta grad. Och där sitter de gamla och glor medan timmarna släpar sig fram. Utan stimulans. Visst, det är säkert bättre på vissa ställen, men säkert också sämre på andra ställen. Det vet vi ju från medias rapporter.

Ett samhälle som behandlar sina massmördare och våldtäktsmän oerhört mycket bättre än de gamla människor som arbetat hårt och hederligt hela sina liv, som är fallet i Sverige, är ett ont samhälle! Ett mördarsamhälle!

Under de senaste åren har vi sett ett antal debattartiklar i media, skrivna av läkare, vilka kritiserat hur sparandet i vården fått negativa konsekvenser för vårdtagarna. Svårt sjuka cancerpatienter får t ex inte de dyrbara mediciner som skulle kunna förlänga deras liv några månader. Man skär ned på personal för att spara pengar (vilket måste öka risken för felbedömningar och misstag). Vårdköerna börjar bli farligt långa. Landstingen anser sig inte ha råd. Och de har förmodligen inte råd.

Alla samhällsfunktioner (precis som den privata ekonomin) handlar om prioriteringar. Vi har sparat in på försvaret och har idag i stort sett inget försvar värt namnet, vilket försätter Sverige i ett mycket farligt läge. Vi har alltför få poliser för att komma till rätta med den ökande brottsligheten. Sverige med sina 9,5 miljoner invånare har ca 20 000 poliser medan fattiga Portugal, som har en befolkning på 10,5 miljoner, har ca 65 000 poliser. Alltfler människor känner sig otrygga utomhus och även hemma. Pensionärer rånas dagligen både ute på stan och i sina bostäder. De flesta äldre öppnar inte längre när någon ringer på dörren, som inte avtalat tid för besök. Och speciellt inte efter att det blivit mörkt. Många som bor ensligt ute på landet har hagelbössan till hands nära TV-stolen (jag känner flera sådana). Detta med tanke på alla rån (och även mord) som skett ute på landsbygden. Den typen av brott begås ofta av ligor från öststaterna och man ger sig oftast på äldre personer som bor i ensligt belägna stugor.

Polisstationer försvinner från allt fler mindre orter i vårt land och uppe i Norrland kan närmaste polisbil vara flera timmar bort. Det kan inte kännas speciellt tryggt att veta detta, när man ser någon smyga omkring ute i trädgården. Sjukhus och vårdmottagningar läggs ner på löpande band och människor får spendera en hel dag på att ta sig till och från doktorn. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet på temat, men slutar här (jag har många fler exempel på samma tema i andra artiklar på hemsida och blogg). Jag är övertygad om att läsaren själv är väl medveten om ovanstående. Dagligen ser man i våra tidningar artiklar som bekräftar detta.

Självklart måste samhället tänka ekonomiskt. Det finns en ekonomisk verklighet och ekonomiska problem kan inte lösas genom att man trycker fler sedlar. Eller genom ideologiska skrivbordsdrömmar. Sådana problem måste lösas genom verklighetsanknutna, ekonomiska åtgärder. Därför måste samhället lägga ekonomiska aspekter även på sjukvård och skola. Om vi skulle använda alla existerande mediciner och behandlingsmetoder oavsett kostnad på varje patient, skulle samhället snabbt göra konkurs. Alltså går inte detta. Det inser var och en som kan tänka. Samma sak gäller givetvis övriga samhällsfunktioner.

Hela välfärdssystemet utgör en ekonomisk balansräkning. Man försöker avväga hur stor del av samhällets intäkter som skall gå till de olika funktionerna (sjukvård, skola, polis, försvar etc). Och sedan försöker man givetvis också avsätta kapital för framtida investeringar, precis som vilken god företagare som helst.

Självklart får vi aldrig glömma det mänskliga perspektivet. Detta måste alltid finnas i bakgrunden. Men det är absolut nödvändigt att diskutera de olika samhällsfrågorna, inklusive sjukvården, också utifrån ett ekonomiskt perspektiv (om vi vill ha en hållbar utveckling). Gör Sverige konkurs upphör all välfärd. Och då kan vi inte hjälpa någon. Vare sig oss själva eller andra. Men, om vi nu kan lägga ekonomiska aspekter på sjukvård och äldrevård och skola (och t ex fundera över hur mycket pengar vi är beredda att lägga ned på en cancersjuk 85-årig svensk), så måste vi självklart också kunna lägga ekonomiska aspekter på u-hjälp och invandring. Ett samhälle som prioriterar andra länder och folk framför det egna folket är ett ont samhälle! Ett djävulskt samhälle, för att tala i klartext.

Ett förhållandevis rikt samhälle som Sverige har utan tvekan moralisk förpliktelse att dela med sig av sitt överskott till mindre lyckligt lottade samhällen och individer (genom u-hjälp och genom att ta emot flyktingar). Men i vilken utsträckning detta skall ske måste bedömas utifrån den ekonomiska verkligheten. Och utifrån folkets vilja. De styrande i Sverige har inte rätt att dramatiskt nedgradera Sveriges välfärd utan att explicit fråga svenska folket om lov i en beslutande folkomröstning. Om man ensidigt fortsätter den inslagna vägen när det gäller invandring etc, bryter samhället sitt kontrakt med svenska folket och de ansvariga (dvs våra politiker) bör då lagföras (för trolöshet mot huvudman alternativt landsförräderi).

När det gäller folkomröstning om invandringen så säger politikerna och medlemmarna i Godhetskören att en sådan är överflödig. Det behövs inte. Det räcker med att vi har ordinarie val vart fjärde år. Genom att välja talar vi om vad vi tycker om olika saker. Jag kanske skulle kunna köpa detta rent principiellt. Om Sverige verkligen vore en demokrati i ordets fulla bemärkelse, skulle det kanske räcka med vårt ordinarie valsystem. Men vi ser vad som pågår just nu i politiken. Ca 800 000 svenskar har, genom att rösta på SD, klart och tydligt sagt att de är missnöjda med nuvarande invandringspolitik. Och de andra partierna gör allt för att se till att SD får noll inflytande. Noll! Och detta gäller både på riksdagsnivån och i den kommunala politiken. Man manipulerar på olika sätt för att marginalisera SD:s inflytande. Man ingår oheliga allianser, man manipulerar det politiska systemet för att exkludera dem från nämnder och riksdagsgrupper etc, etc. Man frångår konsekvent, gång på gång etablerad praxis för det politiska arbetet, samtidigt som man blir rosenrasande när SD frångick etablerad praxis och fällde regeringens budget (vilket Alliansen borde vara synnerligen tacksamma för – men det visar de sannerligen inte). Undantag finns förvisso, men dessa är ovanliga. Och nu vill man ändra beslutsordningen (jag vet inte om det krävs ändring i grundlagen för detta, men det tycks som att man behöver två riksdagsbeslut med val mellan för att genomföra ändringen) så att SD inte skall kunna fälla en minoritetsregerings budget. Denna ändring är direkt riktad mot SD.

Mitt krav på folkomröstning står fast! Skulle svenska folket genom en sådan omröstning besluta om fortsatt massinvandring av muslimer till Sverige, ja då har jag inte mer att säga. Jag tror fortfarande att detta kommer att sluta med katastrof för vårt land, men i så fall är ju inte svenska folket bedraget. Då är det svenska folket som drar denna katastrof över sig själva. Och då får de också skylla sig själva! Tyvärr kommer detta också att drabba svenska folkets barn och barnbarn etc. Godhetskören brukar säga, med tanke på miljön, att framtiden tillhör barnen och vi måste leva så att vi inte förstör våra barns framtid. Här håller jag helt med Godhetskören. Men vad hjälper det om miljön räddas om hela Sverige går under i ett blodigt inbördeskrig om 50 år?!

Jag har i alla år, via skattsedeln, betalat till min pension (även den del av pensionen som arbetsgivaren betalar utgör i princip en del av min lön). Staten har lovat mig en viss rimlig levnadsstandard på min ålders höst. Som det sett ut de senaste åren har emellertid pensionerna sjunkit år för år och den levnadsstandard som pensionssystemet utlovat urholkas allt mer. Detta är ett klart kontraktsbrott.

Olika länder har olika kultur när det gäller att arbeta. Och även när det gäller hederlighet. Svenskar hade tidigare ett mycket gott rykte utomlands. De var kända för att vara hederliga och arbetsamma och ansvarsfulla, och det var mycket lätt för en svensk att få jobb i andra länder. De flesta svenskar arbetar flitigt och ansvarsfullt fram till pensionen vid 65 och har de tur kan de sedan avnjuta några år av ”guldkantat” pensionärsliv. I andra länder har man annorlunda traditioner när det gäller pensionering. I Grekland pensionerade man sig, fram till den ekonomiska krisen för några år sedan, i 50-årsåldern med 90 procent av lönen livet ut (och jag misstänker att detta fortfarande förekommer) om man tillhörde vissa privilegierade yrkesgrupper (och jag pratar då inte om direktörer utan om lokförare, busschaufförer och liknande). Dessa grupper hade dessutom ytterligare otroliga förmåner ekonomiskt och på annat sätt. Trots en vacklande ekonomi fortsatte man på denna oansvariga väg, även efter att man gått med i EU. Det tycks som att man förväntade sig att de andra EU-länderna (som hade en mer ansvarsfull ekonomi) skulle betala kalaset när det gick med förlust för Grekland. Men, som jag vill minnas att Anders Borg påpekade, så var inte vi i Sverige villiga att arbeta till 70 och sedan få 50 procent av vår lön i pension för att betala för grekernas pensionering vid 50 med 90 procent av lönen livet ut. Om nu grekerna vill pensionera sig i femtioårsåldern med 90 procent av lönen i pension – ja varsågod! Det är ju upp till dem. Men då får de själva betala kalaset. Jag är definitivt inte beredd att göra det. Även i Frankrike har man haft en liknande kultur med låga pensionsåldrar, vilket nyligen skarpt kritiserats av Tyskland, som sagt sig inte vara villigt att betala för fransmännens vidlyftiga pensionsavtal. Det finns för övrigt fler EU-länder än Grekland och Frankrike som har en ansvarslös ekonomisk politik.

Vissa länders dåliga ekonomi är dessutom, åtminstone till en del, en konsekvens av deras kultur. I dessa länder finns ofta en enorm korruption, där stora delar av statskassan hamnar i politikers och andra profitörers fickor. I vissa kulturer kan det finnas en ovilja att arbeta hårt, ja ett förakt för sådant arbete. Här skiljer sig den nordeuropeiska, protestantiska kulturen (som fortfarande dominerar Sverige) från den sydeuropeiska kulturen. Protestantismen betonar mycket starkt hederlighet, ansvar, hårt arbete och moral. Detta skapar en hög levnadsstandard i ett land (det är inte svårt att förstå varför). Den sydeuropeiska kulturen kanske skapar en hög levnadsstandard för en elit (högre tjänstemän, politiker etc). Men vi får också en hel del fattigdom. Frågan är hur stort ansvar Sverige har för andra EU-länders korruption och kulturella problem. Om dessa länder vill vara med i EU. tycker jag att EU skulle kräva att dessa länder gör upp med sin korruption och andra dåligheter. Annars skall de slängas ut från EU. EU har för övrigt avsatt någonstans runt 30-40 miljarder kronor (vill jag minnas) för att Rumänien skall ta hand om sina romer. Rumänen har inte ens plockat ut dessa pengar (så de har i alla fall inte försnillat dem, och det är ju bra i sig). Jag tycker att EU borde låta Rumänien välja mellan att ta hand som sina romer (pengarna får de ju av EU) eller också lämna EU. Det vore ett synnerligen rimligt krav. Och skulle förmodligen få effekt.

Jag säger inte att det är fel att hjälpa de öststatstiggare som kommit till Sverige. Men det är ingen hållbar lösning. Problemen måste löses i deras egna länder. Pengarna finns ju! Dessutom är det också en hel del brottslighet kopplad till de s k EU-migranterna från öst. Dels tycks tiggarverksamheten till vissa delar vara reglerad med gangstermetoder. Tiggare får betala för sin plats. Och det är ganska dyrt tydligen. En siffra jag hört är 50 kr/dag, och med tanke på att en tiggare kanske får in max 150 kr på en dag, är detta en betydande del av inkomsten. De som tar upp avgiften äger ju inte på något sätt platsen utanför ICA i X-köping (de kommer ju själva från Rumänien etc), utan det handlar om beskyddarverksamhet i gangsterstil. Men det är ju inte bara tiggare som kommer hit. Hit kommer också ligor bestående av romer (till stora delar). En av deras specialiteter är rån av åldringar. Även butiksstölder och ficktjuveri tycks vara en specialitet för dessa ligor. Men som sagt, föreliggande artikel handlar inte om de humanitära aspekterna av invandring och tiggeri, utan om välfärden som ett kontrakt.

Självklart skall inte svenska folket betala för ansvarslösa EU-länders slösande. Varje land måste ta de ekonomiska konsekvenserna av sin egen ekonomiska politik. Men även när det gäller u-hjälp så finns en ekonomisk verklighet. Sverige kan inte hjälpa alla lidande människor i världen (det finns runt en miljard svältande människor på vår planet, och jag tror att till och med den gode Gustav Fridolin inser att det skulle innebära problem om vi tog hit alla dessa). Det är helt enkelt omöjligt, hur gärna vi än skulle vilja. Alltså måste vi prioritera. Vi måste fundera över hur vi skall hjälpa så många som möjligt på bästa sätt. Och vi måste också tänka igenom vilka vi skall hjälpa. Vilka som bäst behöver vår hjälp. Skall vi låta människor komma hit, eller skall vi hjälpa dem på plats (då kan vi hjälpa mångdubbelt fler)? Skall vi verkligen ta emot människor som betalat 100 000 kr (en ofattbar förmögenhet i de länder de kommer ifrån) per person för att ta sig hit (det är vad de flesta flyktingar som kommer hit betalat)? Är det verkligen dem vi skall hjälpa? Vore det inte bättre att ta emot fler kvotflyktingar (som lever i misär i läger och som inte kan hosta upp 100 000 kr för att ta sig hit)? Borde vi dessutom inte kontrollera bakgrunden hos de som kommer hit lite bättre, så att vi tar emot riktiga flyktingar och inte ekonomiska flyktingar, eller rent av terrorister? Skall den nyanlända invandrare, som strax efter sin ankomst hit begår grova brott (mord, rån, våldtäkt, misshandel etc), verkligen få stanna kvar här och försörjas av svenska folket till döddagar? Allt detta måste kunna diskuteras öppet och utan att den som inte ylar med Godhetskören blir kallad rasist.

Tyvärr är all sådan diskussion för närvarande förbjuden. Att överhuvudtaget, på något sätt, ha synpunkter på Sveriges sanslösa invandringspolitik (som de övriga nordiska länderna betraktar med förundran och bestörtning) anses av media, kultureliten och våra politiker (med vissa undantag) vara rasism, ja rent av nazism av värsta slag. Ändå inser vem som helst (som använder hjärnan till objektivt tänkande och inte ideologisk rundgång) att en diskussion om invandringen förr eller senare kommer att bli nödvändig. Vi kan inte ta hit hundratals miljoner fattiga människor till vårt land och sedan försörja dem. Det går bara inte. Detta är inte en åsikt. Det är ett faktum.

Våra resurser är som sagt begränsade, vilket visas av det jag nämnt ovan när det gäller sparandet i den svenska sjukvården och på många andra offentliga områden. Överallt sparas det och något överflöd är det inte tal om när det gäller vårt välfärdssystem. De pensionärer som inte har gigantiska tilläggspensioner (som f d politiker och bankdirektörer) har fått se sin levnadsstandard urholkas alltmer de senaste åren. Arbetslösheten i Sverige uppgår för närvarande till strax under 400 000.

Att i detta läge ta emot 85 000 flyktingar i år (man räknar med liknande, förmodligen högre siffror även under de kommande åren) måste rimligen få stora ekonomiska konsekvenser (förutom andra negativa konsekvenser – ökad brottslighet, kulturella motsättningar etc – med tanke på att en stor del av de som kommer är muslimer, vilka erfarenhetsmässigt har mycket stora problem att samexistera med andra kulturer och religioner). Eftersom de flyktingar vi tar emot också får ta hit sina närmaste anhöriga, kommer Sverige i år att totalt ta emot ca 200 000 personer (och mer än så de kommande åren). Med tanke på att vi har 400 000 arbetslösa verkar det föga troligt att den del av dessa 200 000 immigranter, som är i arbetsför ålder, skulle kunna få jobb inom överskådlig tid (att asylinvandringen påverkar arbetslösheten negativt bekräftas t ex av följande artikel i DN). Och sedan kommer ju drygt 200 000 nästa år och nästa år och... Dessutom kommer många av dem från kulturer, som står oerhört långt från den svenska kulturen. Två tredjedelar av de som kommer från länder som Somalia och Afghanistan är analfabeter och överhuvudtaget så har få av de asylsökande invandrarna som kommer idag kunskaper som är gångbara på den svenska arbetsmarknaden. Media försöker måla upp en bild av att invandrare i snitt är mer högutbildade än en genomsnittlig svensk, men det handlar bara om att bolla med statistik eller ren och skär lögn. Ofta räknar man då bara migranter som kommer från EU-området, och som kommer hit som arbetskraftsinvandrare. Men det inte dem vi talar om ovan. Arbetskraftsinvandrare har aldrig varit något problem och det är svårt att se att den typen av invandrare skulle bli ett problem, ens på sikt.

Sammanfattningsvis så bryter den svenska staten det välfärdskontrakt den har med Sveriges medborgare. Som jag påpekat ovan så kan inte ett avtal brytas ensidigt. Man måste förhandla med den andra parten. Det har man inte gjort. I stället försöker man lura svenska folket så att de inte inser vad invandringen kommer att kosta på lång sikt (och då inte bara ekonomiskt). När Reinfeldt i ett tal före valet bad svenska folket att öppna sina hjärtan så erkände han också att detta skulle komma att kosta. Förmodligen förlorade han valet 2014 genom detta tal. Det länder honom till heders att han i alla fall sa ett sanningens ord, vilket nästan ingen annan politiker gjort.

Jag tycker också, precis som Fredrik Reinfeldt, att vi skall öppna våra hjärtan. Jag har i alla år försökt att hålla mitt hjärta öppet genom att ha några fadderbarn och ge ganska mycket pengar (i förhållande till min inkomst) till olika hjälpprojekt. Men att öppna sitt hjärta är en sak. Jag skulle verkligen önska att fler människor i Sverige öppnade sina hjärtan och delade med sig (det är många som gör det, men det skulle behövas ännu fler). På min hemsida har jag en artikel om just detta (klicka på bilden på den lilla flickan). Men att öppna sitt hjärta är inte samma sak som att förstöra sitt land. Och det är det vi ser just nu. Våra politiker (och hela etablissemanget) offrar Sverige och det svenska folket på den falska godhetens altare! Man undrar vad som driver dem.

Kanske är det så enkelt att de är fångar i sin egen fälla. Den politiska korrekthetens rävsax. De har satsat så mycket på invandringsprojektet att det är helt omöjligt för dem att byta spår, även om de ville, och till och med skulle inse att vi är på väg mot avgrunden. Prestige och stolthet är bland människans starkaste drivkrafter och samtidigt hennes kanske största svaghet. Att erkänna att vår invandringspolitisk inte alls varit god för vårt land, utan ond, går helt enkelt inte. Det är lika svårt som det var för männen i min föräldrageneration att säga ”förlåt!”. Det gick bara inte. De kunde visa att de ångrade sig genom att ge presenter och vara extra snälla. Men ordet förlåt kunde aldrig komma över deras läppar. Det var bara omöjligt, eftersom det hade inneburit en sådan enorm prestigeförlust. De var sin egen stolthets fångar. Precis som dagens politiker och journalister och kulturelit är fångna i prestige och den falska godhetens bur. Jag fruktar därför att vår destruktiva invandringspolitik kommer att fortsätta ända tills SD möjligen får egen majoritet, eller att islam tar över vårt land. Vilket som nu inträffar först?

Jag hoppas att min fruktan för Sveriges framtid är överdriven. Både för min och svenska folkets skull! Tyvärr finner jag inga sakliga, faktabaserade argument för detta hopp.

lördag 6 december 2014

Tankedöden närmar sig med stormsteg

Inom fysiken finns ett begrepp kallat värmedöden. I universum existerar stora temperaturskillnader (t ex att stjärnor är varmare än planeter och att det inuti en bilmotor är varmare än utanför motorn). Det som driver många processer i universum, t ex förbränningsmotorer (bensinmotorn, dieselmotorn, jetmotorn) och inte minst livet självt, är temperaturskillnader. Skillnaderna i temperatur utjämnas sakta men säkert (lokalt sker det hela tiden – t ex när en människa dör och hon efter några timmar antar samma temperatur som sin omgivning) och det hela kommer att sluta med att universum har en homogen temperaturfördelning, dvs exakt samma temperatur i varje punkt. På sikt kommer därför alla processer i vårt universum att upphöra och vi får ett totalt dött, statiskt universum, som kanske kommer att existera i detta frusna tillstånd i evigheters evigheter. Det är detta som kallas värmedöden. När Ludwig Bolzmann, en av de fysiker som på 1800-talet lade grunden för termodynamiken (värmeläran), upptäckte detta, tog han, endast 42 år gammal, sitt liv (kanske fanns det fler skäl till detta, men utan tvekan bidrog upptäckten av värmedöden till hans egen död).

Inom tankedynamiken (läran om våra tankar), som jag själv studerat den senaste tiden, och där jag lämnat vissa mindre bidrag (upptäckten av begreppet dummeligens och formulerandet av tankedynamikens andra lag), finns uppenbarligen en motsvarighet till värmedöden. I brist på bättre kallar jag detta för tankedöden (observera att jag är ironisk – se det som allegori och inte som vetenskap). Precis som att fysikaliska processer drivs av temperaturskillnader, så drivs intellektuella processer av "tankeskillnader", dvs att olika tankar möts och påverkar och befruktar varandra. I ett politiskt korrekt tankeklimat (som i dagens Sverige eller i islamvärlden), där endast en enda tanke om varje sak är tillåten, går vi därför, vare sig vi vill det eller ej, mot att allt verkligt tänkande upphör och ersätts av hjärndöd konsensus – vilket jag kallar tankedöden.

I dagarna har vi sett tydliga tecken på tankedöden i samband med att SD fällde statsminister Löfvens budget. Med gapande mun har jag iakttagit debatten och både förvånats, fascinerats och äcklats. Förvånats och fascinerats över att uppenbarligen normalbegåvade människor kan säga så dumma saker och tänka så grumligt, och äcklats över att människor som säger sig vara ärliga och vilja det goda och det sanna, kan ha en så hycklande inställning till sanning och godhet.

För det första, hur kan man förvånas över att SD röstade fram Alliansens budget? Det är ju fullständigt hjärndött. Och dessutom ofattbart oärligt. Man anklagar t ex SD för att gå emot praxis när de röstade på Alliansens budget i stället för att lägga ned sin röst (vilket tydligen är praxis i sådana här situationer). Men hur kan man vara förvånad över det? Både Löfven och hans anhang, och Alliansen, har vägrat tala med SD. De har tagit totalt avstånd från SD. De har gjort allt för att SD skall få noll inflytande, trots att SD fick över 800 000 röster i senaste valet. Att totalt frysa ut och försöka marginalisera det tredje största partiet är inte heller praxis, dvs de etablerade partierna har flagrant frångått praxis när det gäller att förhålla sig till andra partier. Hur kan man då vara förvånad över att SD frångår praxis?

Man anklagar vidare SD för att vara oansvariga och ha etablerat en politisk lekstuga i Riksdagen. Vad skall man då säga om de politiker som vill ha obegränsad invandring till Sverige? Som har lagt ned vårt försvar. Som erkänt Palestina, trots att det inte finns någon palestinsk stat, och trots att delar av palestinierna styrs av en ren terrororganisation som svurit att utplåna Israel, och trots att detta allvarligt kommer att skada fredprocessen i Mellanöstern, och dessutom omöjliggör för Sverige att någonsin kunna bidra till denna process (på grund av vårt ensidiga ställningstagande för den ena sidan i konflikten). Jag skulle snarare vilja säga att SD är det enda parti som tar ansvar för vårt land. Dessutom visar opinionsundersökningar att majoriteten av Alliansens väljare tycker det var bra att SD fällde regeringens budget. Och jag är övertygad om att de flesta Allianspolitiker innerst inne tycker det också, men det vågar de inte säga av rädsla för att bli betraktade som SD-sympatisörer.

Det vi ser idag i debatten är ett ofattbart hyckleri och en feghet som är nästan oöverträffad. Till och med det fåtal debattörer och politiker som tycker att de andra partierna skall tala med SD och eventuellt också samarbeta i vissa frågor, och som själva är kritiska till Sveriges nuvarande sanslösa invandringspolitik uppvisar stor feghet. Jag såg idag på Aftonbladets webb-TV en intervju med en Centerpolitiker, vilken själv sedan flera år tillbaka kritiserat den svenska invandringspolitiken. Han hade många bra synpunkter, men kunde inte låta bli att gång på gång påpeka hur mycket han tog avstånd från SD på alla sätt och vis, och samtidigt tala om vilken stor humanist han själv var. Det hade kanske räckt med dessa påpekanden en enda gång, men nu upprepades det igen och igen och igen, för att riktigt visa att han minsann också tillhör ”de goda”.

På sätt och vis kan jag förstå honom. Att bara andas den minsta kritik mot massinvandringen av muslimer till vårt land kan förstöra både ens politiska och professionella framtid. Plus att man riskerar att förlora många av sina vänner.

Lars Leijonborg, som har en viss förmåga att då och då trampa i klaveret, har också, enligt våra media, gjort bort sig nyligen. Under ett panelsamtal konstaterade Leijonborg att den hittillsvarande strategin mot SD inte varit framgångsrik (och det torde alla vara överens om). Han menade att man borde kunna samarbeta med SD i vissa frågor, eftersom även SD kan komma med bra förslag ibland. För att förtydliga sig så sade han:
Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?
Och det är ju ingen tvekan om att Hitler byggde motorvägar och att Tyskland haft stor nytta av dessa, både under och efter Andra Världskriget (dessa vägar hade projekterats och påbörjats innan Hitler kom till makten, men han påskyndade och utvidgade byggandet). Vad Leijonborg menar är uppenbarligen att om ett förslag eller en idé är bra, så är den bra oberoende av vem som kommit med den.

Författaren Henrik Arnstad hade följande kommentar i Aftonbladet till Leijonborgs argumentering, ”Själva tanken att lyfta russinen ur den nazistiska kakan är avskyvärd”. Mona Sahlin hade enligt SvD följande att säga:
SD är inte ett parti som andra och den som tvekar på det kan lyssna på Mattias Karlsson i tisdags. De är inte ett politiskt parti som vill ha inflytande om vägarna. Utan de vill definiera svenskheten och nationen på ett helt annat sätt.
För övrigt var rubriken till artikeln i Aftonbladet ”Rasar mot Leijonborgs Adolf Hitler-referens”. Det är ett förfärligt ”rasande” nu för tiden. Alla rasar, både hit och dit. Så fort någon säger något som inte är politisk korrekt ja då blir alla "goda" människor rasande, upprörda och förstår inte hur någon kan vara så ond. Allt för att visa hur oerhört god man själv är. Ju mer rasande man blir när man tar del av "fel" åsikter, desto mer god anses man tydligen vara. Denna extremt stora "känslighet" för "gott" och "ont" (där ont ofta definieras som det som inte stämmer med mina egna åsikter) påminner lite om prinsessan på ärten, som kände att det låg en ärta på sängbotten trots att hon hade tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster under sig. När hon vaknade på morgonen hade hon ont och var full av blåmärken och bevisade därmed, enligt sagan, att hon var en verklig prinsessa. Är man så känslig, ja då är man nämligen en äkta prinsessa. Tydligen försöker Godhetskören, genom sina ständiga raseriutbrott mot alla som tycker annorlunda, framställa sig själva som "godhetens prinsessor". När alla kan se vilka mentala "blåmärken" godhetens företrädare får varje gång någon uttalar de förbjudna åsikterna, ja då förstår svenska folket bredden och djupet och höjden av deras oändliga godhet. En godhet, sannerligen värdig en prinsessa.

Mona Sahlin säger ovan "Utan de [SD] vill definiera svenskheten och nationen på ett helt annat sätt". Jag tycker snarare det är Sahlin som försöker definiera svenskheten "på ett helt annat sätt". I en intervju i Turkiska Ungdomsförbundets tidskrift Euroturk sade hon t ex, efter att ha berättat hur mycket hon beundrade den turkiska kulturen, "Vi [Sverige] har [bara] midsommarafton och sådana "töntiga" saker". Dvs, enligt Sahlin är det enda Sverige har att komma med en löjlig midsommarstång. Bortseende från alla stora svenska uppfinnare, att vi tillverkat och tillverkar avancerade flygplan och är en av världens största tillverkare av lastbilar etc, etc. Dessutom är vi en av världens största exportörer av populärmusik. Att en eventuellt blivande statsminister (som Sahlin var då) har en sådan syn på sitt eget land och sin egen kultur, innebär sannerligen ett helt nytt sätt att definiera svenskhet och nation. Ett nytt sätt, som enligt min ringa mening, snarare förtjänar epitetet landsförräderi! Det är inte SD som omdefinierat begreppet svenskhet. Det är det politiska etablissemanget!

När jag läser dessa och många andra kommentarer till det Leijonborg sade, känns det nästan som man vill kasta in handduken. Det är som hämtat ur en absurd Kafkaliknande verklighet. Jag förstår inte hur människor, som på egen hand kan hitta till jobbet och som kan äta själva utan att bli matade, kan vara så ologiska. Hjärndöd är bara halva ordet! Hur kan man vara författare och debattör som Arnstad eller toppolitiker som Sahlin och tänka så grumligt? Eller snarare inte tänka alls, utan bara reagera reflexmässigt. Det är väl ganska uppenbart vad Leijonborg menade. Man måste inte sympatisera med någon för att ta till sig det som eventuellt är bra hos denna någon.

Under Andra Världskriget lärde sig de allierade mycket av tyskarna, vilket de sedan med stor framgång tillämpade mot tyskarna själva. Och tyskarna lärde sig på samma sätt mycket av de allierade. För att inte tala om hur mycket Sovjet lärde sig av sina kapitalistiska fiender, med USA i spetsen, under det kalla kriget (det var ju ryska spioner som gjorde att Sovjet kunde kopiera atombomben, B-29 bombaren och Concorde och mycket, mycket annat). Med Sahlins och Arntstads logik, eller snarare brist på logik, så skulle de allierade rynkat på näsan och sagt, ”Vi vägrar använda tyskarnas överlägsna pansartaktik. Vi förlorar hellre kriget än vi använder den tyska taktiken, trots att den är mycket bättre än vår”. Risken fanns att man då fått precis det man sade, nämligen att man förlorat kriget.

Om SD skulle säga att 2+2=4 (jo, jag brukar ta det som exempel – jag ber mina trogna läsare om ursäkt) så skulle de andra partierna tala i mun på varandra i sin iver att bedyra att de absolut inte håller med om detta. Av rädsla för att på något sätt förknippas med SD. Det är ju egentligen vad Arnstad och Sahlin säger.

Det är uppenbart att Löfven och Magdalena Andersson (finansministern) hatar SD med ett vitriolliknande hat. Det var ju SD som fällde deras budget och som gjort att det nu blir nyval. Och visst kan man hata. Men man kunde ju titta på sig själv lite grand i spegeln. Genom sitt totala avståndstagande från SD, som trots allt är det tredje största partiet, kan man knappast förvänta sig någon lojalitet tillbaka. Hur kunde de tro att deras behandling av SD inte skulle slå tillbaka mot dem själva. Men det är ju så maktfullkomliga människor ofta fungerar. Man tar sig själv rätten att mobba och förtrycka och säga elaka saker, men när offret då svarar emot, ja då blir man kränkt och ropar på polis. Ingen är så lättkränkt som en mobbare.

Det var ju Magdalena Andersson som för övrigt, efter valet, hävdade att den nya regeringen kom till tomma lador. Samtidigt har Sverige, enligt de flesta utländska bedömare, mycket goda finanser och en statsskuld som ligger bland de lägsta inom EU (att länder som Rumänien och Bulgarien har lägre statsskuld beror på att där nästan inte finns någon välfärd, och därmed väldigt lite utgifter). Att bara kunna kläcka ur sig en sådan groda är en bedrift i den högre skolan (hon har ju också blivit starkt kritiserad för detta). Andersson verkar ju vara en intelligent person. Hon är utbildad på Handelshögskolan och Harvard, vilka båda är elitskolor (med höga antagningskrav). Men det visar ju precis på det som är temat för denna artikel, nämligen hur ideologi och politisk korrekthet kan få även intelligenta människor att säga de mest korkade saker (detta diskuteras mer detaljerat i min artikel om dummeligens).

Löfven har i sitt raseri (genom sitt raseri bevisar han ju sin godhet inför hela svenska folket á la prinsessan-på-ärten-principen) hävdat att SD är ett nyfascistiskt parti. Magdalena Andersson har sagt samma sak. Detta har de fått kritik för av de övriga partierna (utom V och MP förstås). Forskare, som studerat fascism och icke-demokratiska ideologier, och som arbetar utifrån logik och klara definitioner och inte ideologi, tar också avstånd från Löfvens uttalande. Detta redovisas i den populärvetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg i en artikel med rubrik, "Forskarna är eniga – SD är inte fascister". I inledningen läser vi (läs gärna hela artikeln):
En enkät med några av Sveriges tyngsta forskare inom området nationalism och högerextremism visar att det inte finns anledning att kalla Sverigedemokraterna fascister.
Det råder nog ingen tvekan om att det inledningsvis fanns personer inom SD med åsikter som kan klassas som fascistiska. Åkesson och de andra i partiledningen har arbetat hårt på att rensa ut dessa. Jag betraktar inte SD som ett fascistiskt eller rasistiskt parti idag. Att vara kritisk till en invandringspolitik, som också våra nordiska grannar är kritiska mot, och att vara kritisk mot islam, har inget med fascism eller nazism eller rasism att göra (våra nordiska grannar är starkt kritiska när det gäller Sveriges extrema invandringspolitik, eftersom denna utsätter även dem för fara – läs t ex följande artikel i gårdagens norska Aftenposten). I sammanhanget kan nämnas att Sverige beräknar ta emot runt 120 000 anhöriginvandrare 2015, medan Kanada har begränsat antalet anhöriginvandrare under nästa år till 15 000! För övrigt så var islam en särskilt gynnad religion i Nazityskland och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner. Tillämpar man talesättet, ”visa mig vilka vänner du har, så skall jag säga vem du är” på islam så talar detta knappast gott för islam.

Om man nu hela tiden skall komma dragande med SD:s förflutna så varför inte tillämpa samma sak på de övriga partierna. För att inte tala om media. Aftonbladet, som ofta anklagar alla som på minsta sätt har invändningar mot Sveriges invandringspolitik, för att vara rasister och nazister, har själva inte så mycket att skryta med om vi tittar tillbaka. Under Andra Världskriget var tidningen klart protysk (i varje fall tills det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget) och ganska klart antisemitisk (gör gärna en utflykt på Google – sök t ex på ”Aftonbladet antisemitisk under Andra Världskriget” så kommer du att hitta en hel del intressant – eller ännu hellre, läs boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark, utgiven på Bonniers förlag). Inom S och M fanns under Andra Världskriget starka sympatier för Hitlertyskland och även klart antisemitiska drag. Hade nazisterna ockuperat Sverige hade nog Sverige haft sina Quislingar. Och många av dem!

Jag skulle tro att vi hade haft ett helt annat debattklimat i vårt land idag om svenskarna under Andra Världskriget fått chansen att visa vilka vi egentligen är. Chansen att öppet visa våra mörka sidor. Och det hade vi sannerligen fått om nazisterna ockuperat vårt land. Då hade vi nog inte inbillat oss att vi är så mycket godare än alla andra folk (den som verkligen är god, äkta god, har inga synpunkter eller funderingar över sin egen godhet). Att så gott som samtliga judar i Sverige då hamnat i utrotningslägren torde stå helt klart. Och att många svenskar villigt och nitiskt hade samarbetat med nazisterna i detta avseende torde också stå helt klart. Sverige tog nästan inte emot några judar alls, av de som försökte lämna Tyskland innan kriget bröt ut. Dessa judar, som vi kunde ha räddat, hamnade i stället i gaskamrarna. Då gick det bra att stänga gränserna. Under hela Andra Världskriget tog vi emot ungefär lika många flyktingar som vi idag tar emot under ett par månader! Speciellt allvarligt var att vi vägrade ta emot judiska flyktingar.

Att Raoul Wallenberg räddade tiotusentals judar, vilket dagens svenska politiker skryter med, har vi inte UD eller Sverige att tacka för. Snarare så motarbetades han av UD, som såg honom som obekväm. Pengarna för sina räddningsaktioner fick han inte från UD utan från USA. Och Folke Bernadottes vita bussar, som vi svenskar också brukar framhålla för att vitmena oss själva, hade uttryckliga order att inte ta med några judar från lägren, utan framför allt skulle de välja skandinaviska fångar. Att sedan vissa chaufförer trotsade dessa order är en annan sak, som inte har med det officiella Sverige att göra.

(Tillägg 150902. I ett avsnitt av programmet "En bok en författare", som sändes den 2/9 2015 kl 23.35 på Kunskapskanalen, intervjuades författaren Staffan Thorsell med anledning av dennes bok Warsawasvenskarna. Man kommer där in på de de vita bussarna, varvid Thorsell spontant säger om Folke Bernadotte (med emfas), "1900-talets mest överskattade svensk". Och jag kan inte annat än instämma.)

Och judehatet i Sverige består. Jag anser att de inom kultureliten som nu kallar sig antisionister (dvs är emot staten Israel) i själva verket, innerst inne, är antisemiter. Ja inte heller antisemiter, om vi skall vara noga, eftersom de i så fall också borde hata araber (som också är semiter). Nej de är helt enkelt judehatare och inget annat. Usla, ondskefulla, vidriga judehatare!

Statens rasbiologiska Institut låg på Biskopsgatan i Uppsala. Idag används huset av Uppsala Universitet och kallas Dekanhuset. Institutets uppgift var bl a att formulera en sund rashygien (vilket inkluderade tvångssteriliseringar av "genetiskt underlägsna individer" — dvs i princip samma sak som sedan skedde i Nazityskland 10 år senare) för att förhindra en fruktad degeneration av det svenska folket. Tyvärr inträffade tydligen denna degeneration ändå, om man betänker den politiska korrekthet och dumhet som idag kännetecknar det svenska samhället. Tänk vilka pionjärer vi varit i Sverige! Någon minnesplakett som stolt deklarerar att "här låg världens första rasbiologiska institut" finns inte, av förklarliga skäl.

För övrigt var Sverige, under Socialdemokratisk ledning, världsledande på ämnet rasbiologi. I Uppsala grundades 1922 världens första rasbiologiska institut (se bild ovan) på initiativ av bl a Hjalmar Branting. Något som S talar tyst om idag. Inte heller har Uppsala Universitet någon minnessten över institutet, där man stolt beskriver denna pionjärgärning.

Så mörka rötter finns lite var stans. Ondskan är ett allmänt problem. Och den finns även i dig som läser detta och i mig som skriver detta. Är man medveten om ondskan och dess faror kan man kanske hålla den i schack, men är man helt omedveten om den, eller förnekar den, ja då kan man bli slav under den. Utan att vara medveten om detta. Ondskan är en skiclig bedragare. Och den som är bedragen vet definitionsmässigt inte om att han eller hon är bedragen. I så fall vore ju vederbörande inte bedragen.

I stället för att dra upp gamla lik, borde man bedöma människor och partier för vad de är idag. Och vilka åsikter de har idag. Och i stället för att totalt bojkotta den som har andra åsikter än vad jag själv har, och få raseriutbrott så fort någon uttrycker kritik mot mina åsikter, borde man kunna ta till sig argument och logiskt analysera dessa. Man kan lära sig av alla andra. Även sina fiender. Aftonbladet har som slogan, "Vi gillar olika". Det borde ju också innefatta att Aftonbladet gillar de som har andra åsikter än Aftonbladet. Så tycks dock inte vara fallet. Aftonbladets "olika" tycks bara innefatta mycket begränsade olikheter.

Efter Andra Världskriget blev Japan snabbt en ekonomisk stormakt. Varför då? Jo därför att de tog till sig det som var bra från den som besegrat dem, dvs från framför allt USA. Samtidigt som man behöll sin egen kultur. Muslimländernas, och speciellt då de arabiska muslimländernas, ovilja att lära av andra har konserverat dem i en mentalitet hämtad från 1100-talet (vissa muslimländer är mer moderna eftersom de i viss mån försökt lära sig av andra – men i själva islam ligger en slutenhet, som tyvärr djupfryst islam i forntiden).

Nu tror jag att det som hänt i vår svenska politik det senaste halvåret kommer att ge stora förändringar. Sverige och svenskarna är inte vana vid sådan här dramatik. På sikt tror jag i alla fall att vår invandringspolitik kommer att förändras. Och det dramatiskt. Den nuvarande politiken leder Sverige mot en total katastrof. Vi skall hjälpa fattiga och lidande människor – ja! Men inte genom att förstöra vårt eget land, vilket vi gör just nu. Den dag vi har en muslimsk majoritet i Sverige, vilket vi de facto kommer att ha inom några decennier, om allt fortsätter som hittills, kommer Sverige att förändras på ett sätt som jag inte ens tror Gudrun Schyman skulle vilja. Om hon verkligen förstod vad islam är och står för, skulle även hon rösta på SD. Det är min absoluta övertygelse. Ja, jag är 100 procent säker på detta! Om hon verkligen visste! Dessvärre kommer hon nog aldrig att få veta. Tankedöden hindrar effektivt all verklig, objektiv kunskap när det gäller kontroversiella frågor, och ersätter den typen av kunskap med politiskt korrekta floskler.

fredag 28 november 2014

Hycklarnas afton

Sri Lanka brukar liknas vid en paradisö. Jag har själv varit där under min tid som sjöman och har inget att invända mot denna liknelse. Idag åker många svenskar dit för att njuta av sol, värme, kristallklart vatten och vita palmkantade sandstränder.

Men landet har också genomgått stora svårigheter. Och det inte för så länge sedan. En av dessa var det inbördeskrig som pågick från början av 1980-talet till 2009. Konflikten stod mellan Sri Lankas regering (kopplad till den singalesiska majoriteten) och det tamilska minoritetsfolket. Den grupp som stred för tamilerna kallades de Tamilska Tigrarna (fortsättningsvis benämnda TT), som hade en socialistisk, nationalistisk ideologi. Man ville till en början upprätta en självständig stat i norra Sri Lanka men så småningom, när kriget inte gick så bra, så sade man sig acceptera ett begränsat tamilskt självstyre i norr (den som vill veta mer om konflikten hänvisas till Wikipedia).

TT kom så småningom att terroriststämplas av både EU och FN. Man använde barnsoldater, självmordsbombare och terror mot civilbefolkning i största allmänhet.

Under konflikten begick TT fruktansvärda grymheter mot den icke-tamilska civilbefolkningen (singaleser och muslimer – för ovanlighetens skull var således muslimer offer i denna konflikt). Man höll på med etnisk rensning, sprängde bussbomber och allt annat som ondskans hantlangare brukar syssla med. Vid ett tillfälle mördade man 600 srilankesiska poliser som man tillfångatagit. Dessa garanterades fri lejd, men fördes i stället ut i djungeln och sköts med nackskott. Man räknar med att det totalt under konflikten dog mellan 80 000 och 100 000 människor, varav drygt 27 000 var TT-krigare och runt 25 000 var srilankesiska och indiska soldater och poliser. Resten av offren, dvs tiotusentals människor, var civila. Och då är inte alla skadade inräknade. T ex så lämnade konflikten ca 60 000 skadade srilankesiska soldater och poliser efter sig (varav en del med livslång invaliditet).

Under slutstriden 2009 höll man flera hundra tusen civila som gisslan (mänskliga sköldar) och sköt de som försökte fly. Givetvis dog ett stort antal civila vid detta tillfälle, eftersom Sri Lankas militär nu beslutat sig för att totalt utplåna TT. Vilket de också lyckades med. Men priset blev högt, när det gällde civila offer. Enligt uppskattningar som gjorts av FN så kan så mycket som 40 000 civila ha dödats under inbördeskrigets sista skede (sedan om man skall ge Sri Lanka eller TT den yttersta skulden för detta kan man kanske ha olika uppfattningar om). Enligt FN dödades en stor del av dessa civila när Sri Lankas flygvapen bombade tamilska ställningar (eftersom tamilerna använde civila som sköldar – precis som Hamas). Vid slutstriden dog 6 200 srilankesiska soldater och nästan 30 000 sårades.

Alla tamiler som gjorde motstånd dödades och runt 11 000 Tigrar tillfångatogs och har sedan utsatts för avprogrammering under åratal. Det enda tamilska motstånd som finns kvar idag är olika exilgrupper, vilka för en tynande tillvaro. Bl a så lär en av de tidigare ledarna för de Tamilska Tigrarna bo i Norge.

Man kan ha en viss förståelse för singaleserna ursinne mot TT. Med tanke på de grymheter de begått. Man ville ha slut på konflikten, kosta vad det kosta ville. Och många singaleser var nog beredda att betala ett högt pris för att bli av med eländet. Och man lyckades. Efter kriget har den srilankesiska regeringen anklagats för krigsbrott och FN har försökt utreda detta (ungefär som när det gäller Israel). Sri Lankas regering har dock vägrat samarbeta och har förbjudit alla utlänningar att besöka den tidigare krigszonen.

Jag minns att man i svenska media antydde att slutstriden var fruktansvärt blodig. Det framgick att det kunde handla om väldigt många civila offer. Men man var förvånansvärt återhållsam med kritik trots detta. Och idag nämns detta aldrig i media. Aldrig!

Det ligger nära till hands att jämföra ovanstående med konflikten mellan Israel och palestinier. Det är dessutom aktuellt att göra detta med tanke på att Sveriges motsvarighet till regering (jag kallar det inte regering med tanke på dess sammansättning – en islamist, en miljöpartist som sagt att hon starkt ogillar vita heterosexuella män etc etc) nyligen erkänt staten Palestina. Trots att denna stat inte existerar och aldrig har existerat. Inte heller finns något område som den påstådda palestinska staten har full kontroll över. Och trots att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att landet existerar. Och trots att höga företrädare för Hamas klart deklarerat att deras mål är Israels totala utplånande och även utrotandet av det judiska folket. PLO, under ledning av Abbas, är mer diplomatiska och talar med kluven tunga. De säger en sak till västerländska media och en annan sak när de talar till sina egna.

Abbas doktorerade 1982 vid det som då hette Patrice Lumumba University i Moskva. Hans avhandling handlade om Förintelsen. Läsaren kanske själv kan ana ungefär vad det hela gick ut på. Abbas var förvisso inte så dum att han helt förnekade Förintelsen. I stället försökte han i sin avhandling, som har titeln "The Secret Relationship between Nazism and Zionism" (Den hemliga kopplingen mellan nazism och sionism), förringa antalet offer till mindre än en miljon plus att han ifrågasatte att det hade funnits några gaskammare. Dessutom drev han tesen att sionisterna samarbetade med nazisterna under Förintelsen, som således var en nazi-sionistisk konspiration (läs här om Abbas avhandling). Abbas har, sedan han 2003 blev premiärminister för den Palestinska Myndigheten, tagit avstånd från sin avhandling. Frågan är bara om detta är en del av spelet eller om det är ärligt menat (han vet att han har mycket att förlora på att driva de teser han drev i avhandlingen). Jag hyser mina tvivel på hans ärlighet, men jag kan ju ha fel. Ja, jag hoppas att jag fel.

Vi ser stora likheter mellan Mellanösternkonflikten och den på Sri Lanka. Den ena parten var i båda fallen en terrororganisation, som använde sig av självmordsbombningar, terror mot civila, använde civila som gisslan etc, etc, etc. Men det finns också en viktig skillnad. Hamas är utan tvekan värre än vad de Tamilska Tigrarna var. TT hade inte som mål att utplåna landet Sri Lanka eller att utrota det singalesiska folket. Hamas har just dessa mål när det gäller Israel och det judiska folket.

Det finns också skillnader mellan den andra parten i de båda fallen. En av dessa gäller ”collateral damage”. Israel gör allt för att undvika att i onödan skada civila (vilket jag redogjort för i många artiklar). Det tycks som att Sri Lankas regering inte riktigt prioriterade detta i lika hög grad.

När man anklagar människor, som säger de mest fruktansvärda saker om Israel, för att vara antisemiter, så svarar de ofta (med sockersöt stämma), ”Oooohh neeej. Jag är inte antisemit, jag är antisionist. Jag har inget mot judar. Det är staten Israel jag kritiserar.”

Om så vore fallet, skulle man för det första kritisera den palestinska och arabiska sidan lika mycket som man kritiserar Israel. Man skulle döma båda efter samma måttstock. Och för det andra, hur kan det komma sig att Sri Lanka slapp så lindrigt undan i våra media (jag kritiserar inte Sri Lanka, jag har i princip förståelse för deras handlande) medan Israel inte ens får försvara sig när de angrips.

Vid den sista Gazakonflikten var det Hamas som vräkte raketer över Israel. Och sedan svarade Israel på detta. Och ändå ger våra media och de flesta politiker och kulturpersonligheter Israel hela skulden. Hela skulden!!! Stefan Löfven skrev på någon blogg (eller var det nu var), i ett tidigt skede av kriget, att han ansåg att Israel hade rätt att försvara sig, men att de samtidigt hade ansvar att inte ta till övervåld (med tanke på Israels militära överlägsenhet). Det var svetsaren Löfven som talade. Efter en media-, blogg-, twitter- etc storm backade Löfven. Nu var det den blivande, makthungrige statsministern som talade. Han tog tillbaka allt han sagt. Vad han sedan menade framgick inte. Hade Israel överhuvudtaget någon som helst rätt att agera för att överleva som land? Eller skall de än en gång frivilligt, utan motstånd, marschera in i gaskamrarna? Ja, det svarade inte Löfven på. Och det är ju det som är problemet när den politiska korrektheten sitter i högsätet. Man får inga svar, eftersom de här människorna inte vill erkänna sanningen – att man hatar det judiska folket och vill att Israel skall försvinna från jordens yta.

Jag såg till min stora sorg att vår kung nu skrivit ett brev till den palestinska myndigheten och gratulerat dem, med anledning av det svenska erkännandet av Palestina. Jag har alltid varit rojalist och dessutom haft en viss aktning för vår kungafamilj. Speciellt kanske då för drottning Silvia, men även för kung Carl XVI Gustaf, vilken framstått som en rättfärdig person (hans vilda äventyr i sin ungdom räknar jag inte in här). Nu tvingas jag dessvärre att tänka om. Politiskt är ju Sveriges kung underställd Riksdag och Regering, men att han skulle kunna ”tvingas” att skriva ett sådant här brev verkar osannolikt. Men kanske har jag fel. Jag blev under alla förhållanden oerhört besviken och ledsen över att Carl XVI Gustaf sänker sig till en sådan avgrund av politisk korrekthet. Det trodde jag faktiskt inte! Att han verkligen skulle sympatisera med Hamas och hata Israel (vilket ju brevet indirekt antyder) är ett om möjligt ännu mer sorgesamt alternativ. I så fall har inte Sverige längre någon kung värd namnet, enligt min mening. Skall vi ha en politiskt korrekt nolla som högste representant för Sverige, kan vi lika gärna ha en politisk tillsatt politiskt korrekt nolla. Det är ju onödigt att politisk korrekthet skall ärvas!

Låt mig ta ytterligare ett exempel på diskrepansen mellan hur Israel behandlas av våra politiker och intellektuella etc och hur övriga länder behandlas. Som läsaren säkert vet så har det varit oroligheter i Thailand då och då. För närvarande är det en militär diktatur som styr landet och hårda lagar gäller för den som försöker starta uppror. 2010 förekom öppna sammanstöningar mellan polis och s k rödskjortor (en av de politiska grupperna) och många dödades och skadades. På den tiden lyssnade jag fortfarande mycket på P1 (numera lyssnar jag sällan, eftersom jag inte orkar med alla dessa politiskt korrekta lögner om Israel, om kristna, om invandringen etc, etc). På morgonen den 27/5 (2010), vid niotiden, hade man i programmet God Morgon Världen ett inslag om vad som hänt i Thailand det senaste dygnet. Jag skrev då ned några stolpar (inte ordagrant, eftersom jag inte hann det). I mina anteckningar står:
Svår situation för militären. Finns hårdföra rödskjortor med vapen men de flesta är icke våldsamma. Finns också kvinnor och barn. 20 döda och flera 100 skadade.
SVT konstaterade alltså att det var en svår situation för militären och erkände att det fanns hårdföra rödskjortor med vapen.

Det intressanta var, vilket jag reagerade över och vilket gjorde att jag kastade ned några anteckningar, att det inte förekom några upprörda tonfall utan man visade till och med viss förståelse för att militären tvingats skjuta ihjäl 20 personer.

Återigen ställer jag mig frågan, varför har man inte samma förståelse för Israels agerande. Landet är omgivet av fiender (samtliga muslimska länder i världen plus palestinierna i Gaza och på Västbanken och även många av de araber som bor i Israel). Målet för nästan alla av Israels fiender är landets totala utplånande (varje rättrogen muslim har den åsikten). En oroväckande stor del tycks också fast beslutna att mörda alla judar i området. Enda orsaken till att Israel existerar och att det fortfarande bor judar där, är Israels enorma militära styrka, som de tvingas ha, inte för att de vill det, utan för att de annars skulle slaktas som får. Ändå uppvisar de flesta svenska media, nästan alla svenska politiker och i stort sett hela den intellektuella eliten (dvs den dummeligenta kulturdräggen), och nu tydligen också Sveriges kung, en total oförståelse för att Israel gör motstånd när de angrips.

Ingen lögn är så låg och nedrig så att den inte kan användas för att misskreditera Israel. I mina olika artiklar i ämnet har jag exempel på sådana lögner. En bland många är att Israel bedriver folkmord på palestinier. Samtidigt växer den palestinska befolkningen både utanför och i Israel snabbare än den judiska befolkningen. Att kalla detta för folkmord (en del har t o m använt uttrycket Förintelse) är ett hån mot de människor som fick sätta livet till under Förintelsen.

När Tamilska Tigrarna använde samma terrormetoder som vad palestinierna gör (använder civila som mänskliga sköldar, spränger civila, inkluderande barn, i luften, använder barnsoldater, vilket också Hamas gör etc) så fick de inte mycket sympati. Då accepterade Godhetskören i Sverige att militären på Sri Lanka använde extremt grovt våld och dödade tiotusentals civila. En och annan kommentator kanske lite vagt ifrågasatte om det verkligen var nödvändigt att döda så många, men sade sig ändå förstå att det inte var så lätt att få slut på konflikten. När Israel står inför samma typ av motståndare, som dessutom vill utplåna landet (tamilerna ville inte utplåna Sri Lanka, de vill bara ha en egen stat) då är allt vad Israel gör övervåld. Även när Israel försvarar sig mot oprovocerade angrepp. Det skulle vara intressant att veta vad den intellektuella eliten menar att Israel konkret skall göra när de angrips.

Den i Godhetskören som säger sig vara antisionist (och inte antisemit) är oftast inget annat än en hycklare. Vederbörande är antisemit! Punkt slut! Eller snarare judehatare. Araberna är nämligen också ett semitiskt folk och en antisemit borde därför i konsekvensens namn också hata araber. Alltså är det vi kallar antisemitism i själva verket antijudaism, dvs judehat (eftersom den aldrig är riktad mot araber). Därmed blir det hela mycket klarare. Det judiska folket är Guds utvalda folk enligt Bibeln. Hatet mot det judiska folket visar att det egentligen är Bibelns Gud (den enda Gud som existerar) man hatar.

Godhetskörens uppenbarligen helt olika sätt att bedöma länder är ingenting annat än hyckleri av värsta slag. Sverige – hycklarnas paradis! Och Sveriges regering – hycklarnas hycklare! Sverige är knappast en humanitär stormakt. Snarare är vi en hyckleriets stormakt. Världsmästare i hyckleri!

måndag 24 november 2014

Samma andas barn

Den utmärkta Axesskanalen har den senaste tiden visat en film som handlar om Sovjetunionens historia. Där sades bl a:

Marxism och nazism för krig mot den mänskliga naturen. Detta är roten till totalitarism.
Nazismen bygger på falsk biologi.
Marxismen bygger på falsk sociologi.
Båda systemen påstår sig vara vetenskapliga.
(François Thom – fransk historiker och sovjetkännare)

De två systemen lämnade efter sig tiotals miljoner döda, även om de hade olika uppfattningar om vilka som skulle dödas. För nazisterna var det främst judar och grupper som betraktades som undermänniskor, som skulle utrotas. För marxisterna var det ”statens fiende”, dvs kapitalister och andra opålitliga element, som skulle bort.

Man skulle också kunna utöka resonemanget ovan med islam, som påstår sig vara den enda sanna religionen, men som i själva verket bygger på falsk religion, och som i likhet med nazism och marxism lämnat miljoner döda efter sig (när islam utbretts med våld och tvingat människor att bli muslimer eller dö). De som enligt islam skulle utrotas var således de otrogna, dvs de som inte böjer sig för islam. Dessa tre ideologier – islam, nazism och marxism – spelar alla i samma division. Ondskans division.

För en mer ingående jämförelse mellan kristendom, islam, nazism och marxism klicka här.

torsdag 20 november 2014

Tre trappsteg till helvetet

Muhammeds försök att övertala invånarna i Mecka att konvertera till hans nya religion ledde till att han 622 e Kr tvingades fly från staden. Färden gick till Medina, ca 32 mil norr om Mecka. Invånarna i Medina hade bett Muhammed komma dit, eftersom de låg i fejd med varandra och behövde en stark ledare som kunde mäkla fred.

Eftersom Muhammed inte hade någon maktposition i Mecka var han där hänvisad till att vinna människor genom övertalning. De suror som skrevs i Mecka är därför förhållandevis försiktiga och det är här man hittar de mer toleranta texterna i Koranen (de flesta av dessa texter upphävs dessutom av senare suror). När Muhammed kom till Medina fick han omgående en stark ställning och behövde inte längre krusa. Nu kunde han visa sitt rätta jag. De suror som nu ”uppenbarades” hade därför en mer hätsk och oförsonlig och hatisk ton. De talar om att döda alla motståndare (dvs alla otroende), halshuggningar, stympningar, terrorism och religiös intolerans. Nu handlade det inte längre om att övertala människor att ansluta sig till Muhammed, utan nu blev hot och tvång och även mord verktyg i ”vinnandet” av själar.

I Medina fanns vid den här tiden tre judiska släkter. Efter att ha misslyckats med att omvända dem till sin egen religion, blev Muhammed alltmer fientligt inställd till dem, även om han till en början tolererade dem (mycket i islam är inspirerat från judendomen). Så småningom förvärrades situationen och en av de judiska släkterna, Banû Qayanyqa, utvisades till Syrien (år 3 AH, dvs 624 e Kr). Den andra släkten, Banû Nadir, ägde hus och fruktträdgårdar i ett område som hette Fadak utanför Medina. Muhammed lade beslag på dessa rikedomar mot att Banû Nadir fick fri lejd ur landet (624 e Kr). De fick vara glada att de undkom med livet i behåll. Den sista judesläkten i Medina, Banû Quraiza, kom inte lika lindrigt undan. Männen i släkten avrättades genom halshuggning 627 e Kr. Enligt arabiska källor rörde det sig om ca 600 - 700 män som mördades på detta sätt. Kvinnorna och barnen såldes som slavar.

Även om svenska ärkebiskopar och andra politiskt korrekta massmediala figurer envetet hävdar att islam är minst lika kärleksfull som den kristna tron, behöver man inte vara speciellt observant för att inse att så inte är fallet. Ovanstående utgör ett exempel bland många. Vilken avgrund mellan Jesu moral och Muhammeds moral! Det jag berättar om de tre judiska släkterna i Medina utgör inte något elakt kristet förtal av islam utan finns historiskt dokumenterat (se t ex Jan Hjärpe, Islams lära och livsmönster, AWE/Gebers 1979, sid 53). I den muslimska historieskrivningen skäms man inte över sådana här saker. Snarare tvärtom. Man är stolt över detta, och skryter om det, och tycker att det visar vilken kraftfull och duglig ledare Muhammed var. Som sagt det finns moral och det finns moral. Och det finns goda religioner och det finns onda religioner!

Låt oss nu hoppa nästan 1700 år framåt i tiden – till Tyskland under början av 1930-talet. Nazismen håller på att ta över landet. Antisemitismen utbreder sig och det stiftas nya lagar som alltmer inskränker judarnas rättigheter. Judarna förbjuds att inneha statliga anställningar. Judiska barn får inte gå i skolan. Och det blir värre och värre. En del judar (tyvärr alldeles för få) insåg i tid vartåt det barkade och lämnade landet (i den mån de kunde). Än så länge kunde de ta med sig sina ägodelar och pengar. En del lyckades ta sig till Israel (trots att de arabofiliska engelsmännen gjorde allt för att hindra detta). Andra tog sig till de få länder som var villiga att ta emot dem (Sverige var inte ett av de länderna).

Så småningom började alltfler judar inse det öde som kanske väntade dem och flydde i det man brukar säga ”grevens tid”. Nazisterna hade ännu inte bestämt sig för att utrota judarna (en tanke man lekte med var att förvisa alla judar till Madagaskar) och var glada att bli av med dem (problemet var att så få länder var beredda att ta emot några judar). Men nu fick de inte ta med sig några ägodelar. De fick lämna Tyskland i stort sett utblottade.

Det öde som drabbade de judar som blev kvar känner vi alla till, alltför väl.

Det tycks som att allting går igen. Man brukar säga att alla goda ting är tre. Det verkar som att vissa onda ting också uppträder i tripletter. När en ond regim, religion eller ideologi är på väg att ta över ett land och hotar vissa gruppers existens, så sker detta i tre steg. En liten del av de hotade grupperna inser tidigt vad som väntar och lämnar i god tid och lyckas få med sig det mesta av sina ägodelar (eller säljer det som går att sälja). En annan del börjar till slut förstå vad som väntar, men nu börjar det bli för sent. De kanske undkommer, men får lämna kvar allt de äger, och får vara glada att de lyckades rädda sina liv. Och resten, ja de blir kvar och går olika tragiska öden till mötes.

Mönstret känns igen i många, många sammanhang. Vid ryska revolutionen utspelade sig liknande scenarion. Där var det "kapitalisterna" som fick fly för sina liv. När Islamska Staten just nu drar fram, ser vi samma sak upprepas. Här är det de "otrogna" som får välja mellan att underordna sig islam eller dö. Det är inte alltid det slutar med en total förintelse av de som inte lämnar i tid. I stället kanske dessa hamnar i Gulag eller något liknande, eller framsläpar sina liv i armod och förtryck (som judar och kristna i de länder där islam regerar fullt ut). Ofta tvångskonverterade till den härskande religionen eller ideologin

Så, sammanfattningsvis: När en ond kultur/religion/ideologi är på väg att erövra ett område, finns det människor som tidigt inser vad som är på gång och flyttar någon annanstans med sitt pick och pack. De som vaknar upp senare kanske kommer undan, men de får fly för sina liv och lämna det mesta av sina ägodelar kvar. Och de som blir kvar. Ja för dem väntar dystra tider. Förtryck, slaveri, kanske massutrotning.

Ondskan är monotont tröttsam i sin upprepning. Ondskan saknar fantasi. Och ondskan skapar ett helvete, vare sig den kallas nazism, marxism eller islam. Och ondskan skapar inte bara ett helvete för sina offer. Även de ”egna” blir till slut offer, eftersom ondskan till slut förtär också sig själv.

(På min hemsida har jag en artikel där jag jämför kristendom, islam, nazism och marxism. Läs gärna denna som ett komplement till ovanstående.)

fredag 14 november 2014

Parallella universum – vetenskap eller ideologi?

Idag tänkte jag tipsa om en ny artikel på hemsidan. Den handlar om s k parallella universum.

De senaste veckorna har det i media förekommit en del artiklar i detta ämne. Teorin om parallella universum innebär helt enkelt teorin att det (eventuellt) existerar fler universum än vårt eget (kanske till och med oändligt många). Ibland används uttrycket multipla universum eller multiversum.

Det största problemet med multiversumteorierna är att det i princip inte finns någon möjlighet att observera de andra universumen (om de nu finns). Därför handlar det mer om spekulativ metafysik än om vetenskap (även om teorierna i och för sig involverar korrekt matematik – men matematiska akrobatkonster, hur imponerande de än må vara, leder inte självklart till giltiga sanningar om verkligheten).

Egentligen finns ingen större anledning för mig att ta upp den här typen av teorier. I varje fall inte ur vetenskapliga aspekter. Men, eftersom multipla universum används för att försöka bortförklara observationer som pekar på att universum är designat, dvs att det bakom universum finns en Intelligens, känns det viktigt att förklara vad det handlar om (det är lätt att bli lurad om man själv inte är fysiker). Därför har jag skrivit denna artikel.

Klicka här för att läsa artikeln!

måndag 20 oktober 2014

Vad kommer det sig att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart korkade saker?

Idag vill jag tipsa mina läsare om en ny artikel på min hemsida (där jag har lite djupare artiklar, vilka inte är ”dagsländor”, dvs sådant som kommenterar det som sker just nu och som därför tenderar att snabbt bli inaktuella). Som vanligt blev det en ganska lång artikel.

Jag har i många tidigare artiklar diskuterat begrepp som intelligens och vishet, vilka utgör delar av det man brukar kalla intellektet. Jag har alltmer fascinerats över hur många, uppenbarligen intelligenta, människor som tycks företräda de mest bisarra åsikter. Åsikter som framstår som totalt bortkopplade från den verklighet vi trots allt lever i. Jag har noterat att intelligenta människor tycks ha lättare att tro på bisarra saker, än ”normala” människor, som i högre grad styrs av sunt förnuft och erfarenhet.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

I det allmänna samtalet talas idag mycket om intelligens och IQ. Sällan finns begreppet vishet med i sammanhanget. Kanske beroende på att vishet har en tendens att slå hål på ideologiska drömmar (eftersom vishet är kopplad till erfarenhet och mogenhet – vishet innebär, lite förenklat, att intelligensen underordnas sanningen). I en tid när människor allt mindre tycks tro på en absolut sanning, vill man fortsätta att drömma om det underbara paradis som kommer att följa bara vi (vilka vi nu är) får chansen att genomföra vår lära/politik/ideologi.

Jag har i många texter sett påståenden, enligt vilka intelligenta människor är mer lättlurade än vanliga människor och dessutom lättare att hypnotisera (vilket också är en form av lurendrejeri). Personligen är jag övertygad om att intelligens, utan vishet som kontrollerande faktor, kan leda hur fel som helst. Under en längre tid har jag tänkt sammanfatta de tankar som mina funderingar lett fram till. Vilket jag således har gjort nu.

Inom musiken talar man om musikalitet. Inom detta begrepp ryms egenskaper som gehör (förmåga att avgöra toner, vilket är nödvändigt om man skall sjunga rent) och rytmkänsla. Gehör är inte samma sak som musikalitet. Det finns människor som sjunger klockrent (dvs har ett perfekt gehör) och har en vacker röst, men ingen påverkas av deras sång. Ingen gråter när de sjunger. Ingen berörs. Sedan finns det andra människor, som inte sjunger speciellt rent, och som kanske har en skrovlig och oattraktiv röst, men när de börjar sjunga, tystnar alla människor och många får tårar i ögonen. Och människor berörs i sitt inre. Musikalitet innebär förmågan att gestalta musikens sanna väsen (gehör etc är verktyg för detta, men långt ifrån hela förklaringen). Att överföra det som bor i kompositörens hjärta till publikens hjärta (och kanske även lägga till något själv – en utövande musiker är inte bara en uppspelningsmaskin, utan skapar något). Ett bra gehör är nödvändigt när man sjunger eller spelar vissa instrument (violin, cello m fl). Men det är inte tillräckligt. När en omusikalisk person spelar eller sjunger blir det bara mekaniskt (även om den personen sjunger rent). Det finns inget liv i det. Och därför griper det ingen. Sådan musik talar inte. Den är död.

Det blir ungefär som när en idiot savant (betyder ordagrant "vetande idiot" och används om personer, ibland barn, som t ex har en närmast ofattbar förmåga att räkna i huvudet, men samtidigt är svagbegåvade på alla övriga områden) uppträder. Vissa av dessa savanter (som de ibland kallas) kan dra kvadratroten ur tiosiffriga tal i huvudet och ge 12 korrekta decimaler inom någon minut, men är för övrigt ofta helt obegåvade när det gäller riktig matematik.

Man kan se stora likheter mellan musikens och intellektets värld. Precis som musikalitet inrymmer egenskaper som gehör och rytmkänsla, så inrymmer intellektet egenskaper som intelligens och vishet. Intelligens (förenklat lika med logisk förmåga) utgör bara en liten del av intellektet. Intelligens i sig (utan att kompletteras av bl a vishet) är lika död och oanvändbar som vad gehör utan musikalitet är inom musiken. Tyvärr ser vi idag alltför mycket av intelligens utan något mer. Åsikter som handlar om människan som människa (och inte bara som en samling atomer), blir utan liv och kommer inte att fungera, om de enbart bygger på logik. Orsaken till detta är att logiken bara kan uttala sig om en liten del av den totala verkligheten.

Orsaken till att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart underliga saker förklaras, enligt Michael Shermer i boken Why People Believe Weird Things, av att "Smarta människor tror på egendomliga saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder" (Smart people believe weird things because they are skilled at defending beliefs they arrived at for non-smart reasons.).

Eftersom jag tycker humor och ironi är ett bra sätt att handskas med smärtsamma saker (den dumhet vi ser i dagens debatt fyller mig med stor sorg) har jag infört ett nytt begrepp inom intellektets domän, dummeligens. Med detta menar jag intelligenta människors förmåga att hysa och försvara ofattbart dumma åsikter (t ex att det inte finns några biologiska kön eller att hela förklaringen till svenska skolans problem är existensen av kristna friskolor eller att en obegränsad muslimsk asylinvandring kommer att skapa ett paradis i Sverige). Jag inför också ett mått på dummeligens, DQ, och sätter genomsnittet till 100. DQ lika med 0 är det endast Gud som har, eftersom detta innebär att man har rätt (i absolut mening) i alla sina åsikter. Jag postulerar att journalister, kultureliten och politikerkasten ligger på runt 500 och uppåt. Här finns givetvis stor spridning, jag talar om medeltal.

Även om min artikel är lite skämtsam, så finns ett djupt allvar bakom den. Jag ser med förfäran och stor sorg hur debattklimatet i Sverige alltmer för tankarna till åsikts- och yttrandefriheten i diktaturer som Sovjet och Nordkorea. När Aftonbladet hurtfriskt deklarerar ”Vi gillar olika” så ger de oss inte hela sanningen. Vad de egentligen menar bakom de vackra orden (vilket tydligt framgår av hur de agerar och vilka artiklar som tas in) är ”Vi gillar olika, men bara om olika innebär att du är precis som vi – dvs har samma åsikter som vi när det gäller Israel, religion, islam, familjen, USA, invandring etc). Ärligt talat ser jag ingen principiell skillnad mellan Aftonbladets och Hitlers inställning till yttrande- och åsiktsfrihet. Observera jag säger inte att Aftonbladet och Hitler har samma ideologi. Det jag säger är att båda endast tillåter och respekterar åsikter de själva står för. Och det kallar inte jag yttrandefrihet. Och det har inget med demokrati att göra.

Jag tar här Aftonbladet som exempel, eftersom denna tidning är störst i Sverige. Och eftersom deras hat mot Israel och kristna och mycket annat är exceptionellt. Dessvärre har de flesta media i vårt land ungefär lika skakig demokratisyn – SVT/SR är om möjligt ännu värre än Aftonbladet. Detta är speciellt illa med tanke på att SVT/SR skall förställa att vara public service, vilket de definitivt inte är. Om de nu servar någon, så inte är det svenska folket i gemen. Snarare handlar det om att serva kultureliten på Södermalm i Stockholm. "Södermalm service" vore kanske ett mer passande namn.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

måndag 6 oktober 2014

Muslimerna ber om ursäkt för algebran och kaffet

I DN kunde man för några dagar sedan läsa en artikel med rubrik ”Muslimer på Twitter: Förlåt för algebra”. Många muslimer känner sig tydligen trötta på att behöva be om ursäkt för, eller ta avstånd från, det som Islamska Fronten just nu sysslar med i Irak, Syrien etc. Det är uppenbart att muslimerna har drabbats av det som kristna och judar fått leva under sedan lång tid tillbaka. När Anders Behring Breivik begick de fruktansvärda massmorden i Norge för några år sedan, klagade t ex P1-programmet Medierna över att kristna inte ställdes till svars på samma sätt som muslimer ställs till svars vid muslimska terrordåd (jag kan dock inte minnas att jag någonsin sett att muslimer ställts till svars för islamistisk terror, i varje fall inte i media eller det offentliga samtalet – media brukar i stället med stora bokstäver påpeka att islamister inte har något alls med islam att göra). Aftonbladet krävde å sin sida att kristna nu skulle ta klart avstånd från det Breivik gjort. I någon tidning (kommer inte ihåg vilken) krävde man till och med att kristna skulle be om förlåtelse för Breiviks massmord.

Att kristna skulle behöva ta avstånd från Breiviks dåd eller be om förlåtelse för vad han gjorde är fullständigt befängt. Det finns ingenting i Jesu undervisning (vilken definierar den kristna tron) som kan användas för att rättfärdiga eller motivera det Breivik gjorde. Tvärtom så bryter den här typen av handlingar mot varenda punkt, varenda bokstav i Nya Testamentet! Terror innebär den absoluta olydnaden mot Jesus Kristus!!! Skulle kristna be om ursäkt för något som inte finns i kristendomen?

Däremot finns all anledning för muslimer att offentligt och kraftfullt och tydligt ta avstånd från IS, eftersom IS till punkt och pricka gör exakt vad islams heliga dokument befaller dem att göra.

Precis som när det gäller kristna så kräver många intellektuella idag att judar skall ta avstånd från det ”judiska massmordet” på palestinier som anses pågå (t ex under sista "Gazakriget”). Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö är en av de som krävt detta. Ilmar Reepalu (S), Malmös tidigare starke man, har krävt samma sak. Beträffande judar och palestinier så pågår inget som helst massmord på den senare gruppen. Tvärtom så växer befolkningarna på Gaza och Västbanken mycket snabbare än den judiska befolkningen gör i Israel, vilket inte skulle vara fallet om massmord pågick.

I själva verket är det precis tvärtom. Många palestinska grupper (t ex Hamas och Hizbollah) har klart uttalat att de planerar massmord på det judiska folket. Vissa företrädare har till och med sagt att man avser att rensa hela Mellanöstern (och helst hela världen) från judar när man blir tillräckligt stark för att göra detta. Hur stor del av den palestinska befolkningen som sympatiserar med detta vet jag inte. Men med tanke på den antisemitiska hjärntvätt som pågår i samtliga skolor på Gaza och Västbanken, fruktar jag att det är en alltför stor del. Speciellt bland de som är unga. Man skulle önska att vår blivande statsminister Stefan Löfven hade något att säga om detta också, och inte bara ensidigt demoniserade Israel.

För att återvända till artikeln i DN så läser man där:
”Förlåt för algebra, kameror, universitet, sjukhus och kaffe”, skriver en användare och anspelar på att innovationerna har sitt ursprung i områden som domineras av muslimsk kultur.
Algebra, kameror, universitet och sjukhus är knappast något man behöver be om ursäkt för. Dessvärre har inga av dessa företeelser sitt ursprung i religionen islam eller den islamska kulturen. Detta inser den som är det minsta allmänbildad omedelbart, utan att ens en gång kontrollera detta närmare i några källor. Islam uppstod i mitten av 600-talet. De egyptiska, babyloniska, grekiska och kinesiska kulturerna är mycket, mycket äldre än så, och vi vet att dessa kulturer var anmärkningsvärt avancerade. Att det inte skulle funnits någon form av sjukvård (sjukhus), någon form av högre utbildning (akademier eller universitet) etc i dessa högstående kulturer faller på sin egen orimlighet. Ett sådant påstående är ju inte ens trovärdigt. Vi känner också till, utifrån en uppsjö av historiska dokument, att grekerna sysslade med avancerad matematik (bl a algebra) redan 500 f Kr.

Det vi kallar algebra, dvs en symbolisk matematik, där tal representeras av bokstäver, har sitt ursprung långt före islam. Pythagoras (580 - 495 f Kr) är känd för sin berömda sats, som bevisades genom algebra. Algebra fanns således långt före islam och grekerna var mästare i matematik. När araberna 642 e Kr, under ledning av kalif Omar, erövrade Alexandria fick de tillgång till alla de gamla grekiska matematiska verken (t ex Euklides berömda Elementa i 13 band, där all dåtida känd matematik sammanfattas), som fanns i det berömda biblioteket där. När staden intogs brände man tyvärr böckerna, men en hel del lyckades framsynta personer rädda undan förödelsen. Kalif Omar lär ha sagt, att om biblioteket innehåller böcker (bokrullar) som inte stämmer med Koranen, så skall dessa böcker brännas, och om där finns böcker som stämmer med Koranen, ja då behövs de inte (de tillför ju ingen ytterligare information) och skall också brännas.

Arabiska matematiker kom sedan att utgå från grekernas (och före dem babyloniernas) matematiska upptäckter och byggde vidare på detta. Vissa begränsade matematiska och andra vetenskapliga upptäckter gjordes av muslimska matematiker etc innan islams prästerskap på 1100-talet satte stopp för all sådan verksamhet, eftersom den ansågs utmana Allahs allmakt och därför var kufr (synd). Själva ordet ”algebra” kommer visserligen från arabiskan och betyder ”återförening” eller ”koppling”. Men algebran som sådan kommer definitivt inte från islam (jag har skrivit en lång artikel på min hemsida, där jag bl a diskuterar islams vetenskapssyn). Om någon kultur skall ha äran av att ha upptäckt algebran så är det framför allt den grekiska. Och definitivt inte islam.

Den fotografiska kameran är en utveckling av camera obscura, en anordning som går tillbaka till de antika kineserna och de antika grekerna, och som använder ett nålfint hål (hålkamera) eller en lins för att projektera en upp-och-nedvänd bild på en yta. Hålkameran beskrivs för första gången i litteraturen av den kinesiske filosofen Mozi (470-391 f Kr). Aristoteles skriver 300 f Kr, i Problemata, att solstrålar som passerar en liten fyrkantig öppning ger upphov till en rund bild av solen, oberoende av hålets form (detta är ett exempel på en hålkamera). Den arabiske matematikern Ibn Al-Haitham diskuterar i en bok (vars latinska namn är Opticae Thesaurus: Alhazeni Arabis) från 1036 hålkameror och för fram en del intressanta tankar i ämnet. Men vid denna tid hade ännu inte islams prästerskap tagit den totala makten. Fortfarande fanns viss tankefrihet kvar. Men det skulle inte vara länge till. 100 år senare hade i princip allt sant vetenskapligt arbete upphört i islamvärlden, eftersom detta, enligt prästerna, ansågs hota tron och utmana Allah (se länken i föregående stycke!).

Den moderna kameran, som kan lagra en bild, antingen i pappersformat eller på annat sätt (i exempelvis ett usb-minne), har definitivt inte islam att tacka för sin tillkomst. Fransmannen Joseph Nicéphore Niépce var den förste som konstruerade en fungerade kamera, där bilden kunde bevaras. Detta var 1826 och som kuriosa kan nämnas att det tog ca åtta timmar att exponera en bild.

När det gäller universitet så kommer förebilden för de europeiska universiteten från antiken och Platons akademi. Den sistnämnda grundades nordväst om staden Aten 387 f.Kr (dvs ungefär 1000 år innan islam uppstod), och förebilden var pythagoreernas skolor i Syditalien, vilka Platon besökt. Ordet akademi kom från att den skogslund, där Platons Akademi låg, var förknippad med Akademos (som var en legendarisk hjälte i den grekiska mytologin och som från början hette Hekademos). Platons Akademi fortlevde i 900 år. Så inte heller universiteten kommer från islam. Inte ens ordet universitet har sitt ursprung i islam. Ordet kommer från latinets ”universitas”, som betyder ”helhet” eller ”samfund” (egentligen är begreppet universitet en förkortning av uttrycket ”universitas magistrorum et scholarium”, vilket betyder en samling av mästare och lärjungar.

De tidigast dokumenterade institutionerna för att vårda sjuka och bota sjukdomar var antika, egyptiska tempel. I det antika Grekland fanns tempel dedicerade till läkedomsguden Askleipios, vilka fungerade som centrum för medicinska råd, prognoser och botande av sjukdomar.

Hippokrates brukar kallas ”läkekonstens fader” för sina bestående bidrag till den medicinska vetenskapen genom att han grundade den hippokratiska medicinska skolan, vilken revolutionerade läkekonsten i antikens Grekland. Hippokrates levde ca 460 – 370 f Kr (dvs ca 1000 år innan islam blev en faktor). Hans elever och efterföljare skrev det berömda medicinska verket Corpus Hippocraticum, vilket består av 70 volymer!

De första läkarna under muslimskt styre var kristna och judiska läkare i erövrade områden under 600-talet. Det första framstående islamska sjukhuset grundades i Damaskus, Syrien omkring 707 med hjälp av kristna.

Beträffande det berömda sjukhuset i Bagdad, som också hade en medicinsk högskola, skriver man i Wikipedia:
Bimaristan (Medicinska Skolan) och Bayt al-Hikmah (Vishetens Hus) grundades av professorer och elever från Jundishapur. Det leddes av den kristne läkaren Jibrael ibn Bukhtishu från Jundishapur och senare av islamska läkare.
Så inte heller kan sjukvård och sjukhus härleda sitt ursprung till islam. Och inte är sjukvården i muslimska länder så värst imponerande idag heller. När t ex Abbas (den palestinske ledaren på Västbanken) hustru skulle opereras för ett halvår sedan skedde detta på ett sjukhus i Israel (något som givetvis svenska, isrealhatande media nogsamt undvek att rapportera).

Och vad återstår då. Kaffet? Ja, låt oss se vad svenska Wikipedia har att säga om den saken:
Kaffedrickandet har sitt ursprung i Etiopien för två tusen år sedan och fick sedan en spridning via Arabiska halvön till Turkiet och nådde Europa under slutet av 1600-talet. Under 1800-talet tog kaffedrickandet rejäl fart i samband med koloniseringen av Afrika och Sydamerika där stora plantager kunde förse bland annat kolonialmakterna med bönor.
Man började således, enligt svenska Wikipedia, att dricka kaffe i Etiopien runt år 14 e Kr, vilket är ca 600 år innan islam uppkom.

När det gäller sjukhus, universitet, kameran och algebra så finns historiska dokument, vilka kan ge oss vägledning om dessa företeelsers tidiga historia. Beträffande kaffet är detta svårare. Det kan ju ha funnit isolerade stammar eller grupper som använt kaffe långt, långt innan denna dryck blev allmänt känd. När det gäller svenska Wikipedia så kan vi i alla fall vara säkra på att man där inte medvetet är orättvist negativ mot islam. I kontroversiella ämnen (Israel, intelligent design, abort, kristen tro etc) är Wikipedia (både svenska och engelska) ofta vinklad till förmån för den politiskt korrekta synen.

Engelska Wikipedia är ofta mer utförlig, och där anges några olika möjliga scenarion när det gäller kaffets ursprung. Enligt ett sådant var det en muslim, Sheikh Omar, som upptäckte kaffeplantans egenskaper när han hade utvisats från Mecka och levde i en grotta i öknen och inte hade något att äta.

Vi får nog acceptera att vi inte riktigt vet med säkerhet hur kaffet som dryck upptäcktes. Det kan mycket väl ha varit araber som var de första att tillaga kaffe på ”modernt” vis, dvs genom att bönorna rostades och sedan användes för att brygga en stimulerande dryck.

Så visst, vi kanske har anledning att vara tacksamma mot araberna för att de eventuellt var de som gav oss drycken kaffe. Men detta har knappast något med religionen islam att göra. Eller ens med den arabiska kulturen att göra. Självklart har användbara upptäckter gjorts inom de flesta kulturer. Men den arabiska kulturen eller islam utmärker sig knappast i detta avseende. Vare sig då eller idag. Snarare tvärtom.

Detta är ingen kritik mot araber eller muslimer som människor. De har samma värde, rättigheter och möjligheter som alla andra människor på vår jord. Men islam skulle nog behöva ett nytänk om den islamska kulturen verkligen vill vara en del av den mänskliga kulturen. Det vi ser idag i islamvärlden är en stor tragedi både för muslimerna själva och för oss andra (som kommer att få betala dyrt för det jag misstänker islam kommer att ställa till med inom 100 år eller mindre – kanske till och med ett världskrig).

Muhammed, som skapade islam, var en krigarhövding. Han hade säkert goda sidor. Det har alla. Men han hade definitivt också dåliga sidor. Islam avspeglar med all sannolikhet mycket av hans personlighet. Och i islam finner vi oförsonlighet, hat, våld, förakt mot andra, intolerans, aggressivitet och antiintellektualism. Därför saknar islam förmåga att på sikt skapa en bättre värld. Och därför lider muslimerna under ett fruktansvärt system, som de inte kan frigöra sig ifrån.

Det vore bra om muslimerna ändrade sin inställning mot andra kulturer och visade lite mer tolerans och respekt för andra. Kaffet behöver de definitivt inte be om ursäkt för!