söndag 27 mars 2011

Dagens Dikt

Nils Ferlin skrev en gång det som kanske är världens kortaste dikt:

Stenen, elden, metmasken – tre trappsteg till Rockefeller.

Vad han menade var kanske följande; först lärde sig människan att använda döda föremål (stenar etc) för sina egoistiska syften. Sedan lärde hon sig att tämja naturens krafter (t ex elden) för samma ändamål. Slutligen kom hon på att hon kunde utnyttja andra levande varelser (t ex metmasken, som levande träs på kroken för att tjäna som bete när man fiskar). Detta ledde så småningom fram till Rockefeller, som kommit att bli symbol för kapitalismens värsta avarter, där man skor sig på andra människor bekostnad och där ens rikedom bygger på andra människors utarmning och lidande (det finns de som menar att Rockefeller inte var sådan, men oavsett detta så förstår vi vad Ferlin vill säga med sin dikt).

Idag har jag skrivit en egen liten dikt, inspirerad av Ferlin:

Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet

måndag 21 mars 2011

Intellektuell segregation

Jag brukar ju då och då ta upp en vår tids värsta epidemier, den politiska korrekthetens sjuka. Sverige torde vara ett av de länder, där denna sjukdom grasserar som värst, ja kanske ligger vi nummer ett när det gäller åsiktslikriktning. Jag är inte ensam om att ha försökt beskriva bakgrunden och symptomen på politisk korrekthet. I Svenska Dagbladet den 17/8 2009 hittade jag följande krönika av Jenny Nordberg:
Nyligen fann jag att en Harvardprofessor hade studerat gruppdynamik och kommit fram till att den som umgås med likasinnade inte bara blir mer självsäker, utan också långsamt mer isolerad och extrem i sina åsikter. Så förklarar han framväxten av både historiska och moderna extremiströrelser.

Jag vill genast applicera tesen på människor i gemen. I vår tid, där det mesta går att välja bort, har de flesta nämligen den högst mänskliga tendensen att prioritera kanaler som de redan vet passar deras egna åsikter. De blir sedan styrkta och uppmuntrade i sin argumentation och andra idéer kommer aldrig i närheten.

Konsekvensen är att alla polariseras mer och samtidigt enas om att den andra sidan, som de aldrig stöter på, är idioter. Vi blir en samling extremister som springer omkring och yrar om vårt eget. Nästan alla jag känner designar numera sin egen verklighet med hjälp av tidningar, bloggar och tv-program som direkt återspeglar deras politiska åsikt. De delar sedan denna information med ett umgänge av liktänkande. De blir alltmer övertygade. Och alltmer tjatiga.

Man pratar ofta om hur vårt enorma tv-utbud och Internet gynnar åsikts- och yttrandefriheten. Och det kanske stämmer i viss mening. Möjligheten att uttrycka och sprida sina tankar har utan tvekan ökat i och med Internet. Frågan är bara om Internet och vårt stora utbud av tv-kanaler gör människor mindre inskränkta och fördomsfulla. Jag har en känsla av att det på sätt och vis var bättre förr när vi bara hade en enda tv-kanal och inget Internet. Då kanske man ibland råkade se program som inte riktigt stämde med ens egna förutfattade meningar. Idag kan man välja hårt nichade tv-kanaler och hemsidor, vilka driver vissa ideologiska linjer, och riskerar då att aldrig någonsin komma i kontakt med andra åsikter än de man själv omfattar. Och om annorlunda åsikter någon gång diskuteras på de bloggar etc man besöker eller i Publicservicekanaler, sker det vanligen med en negativ utgångspunkt, och alltför ofta handlar det dessutom om grova missuppfattningar (jag kan inte minnas att jag en enda gång sett en korrekt beskrivning av intelligent design på någon ”vetenskaplig” eller ateistisk hemsida – ofta har det handlat om så grova förvanskningar att det varit bättre att inte skriva något alls, då hade åtminstone läsaren vetat att han/hon inte vet vad intelligent design är).

Genom att människor väljer att klia sina öron med det de vill höra, blir samhället alltmer intellektuellt och ideologiskt segregerat, där var och en lever i sitt eget ideologiska ghetto och betraktar alla andra som hjärnskadade idioter. Detta är knappast något som gynnar demokratin eller mångkulturen. Speciellt farligt är det när media blivit en del av denna segregation och bara företräder den officiellt godkända doktrinen. Ännu mer farligt blir det när våra s k Publicservicekanaler (SR och SVT) mer fungerar som monolitiska propagandacentraler för det intellektuella etablissemangets åsikter (ateism är en absolut sanning och endast en obildad idiot kan tro att det finns en övernaturlig verklighet, familjen är den största faran för mänskligheten, abort handlar enbart om att skrapa ut en cellklump, fri och ansvarslös sexualitet är vägen till den stora lyckan, Israel är den lilla Satan och USA är den stora Satan, islam är fridens och kärlekens religion medan kristendomen åstadkommit allt ont på jorden, vita européer är onda medan alla andra folk på jorden är goda etc, etc) än de ger den public service som är deras uppgift att ge.
Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.
De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. (2 Tim 4:3-4)

fredag 18 mars 2011

Vågar man tro?

Jag får då och då mail från personer som blivit oroade efter att ha läst någon av de olika böcker som försöker bevisa att kristendomen är ett falsarium. Någon skrev "Jag har tills nu haft en hyfsat stark tilltro till bibelns verklighetsbeskrivning som helhet. Nu känner jag viss oro." efter att i DN ha läst en recension av Hasse Furuhagens bok Bibeln och arkeologerna. Recencenten tycks i vanlig ordning tillhöra den skara av mer eller mindre militanta ateister som alltid får recensera böcker som är kristendomskritiska och som alltid tar tillfället att komma med lite nålstick mot den kristna tron (när man ändå har chansen vore det ju dumt att missa den). Recensenten har inte en enda invändning eller ett enda ifrågasättande av Furuhagens bok. Normalt brukar det alltid finnas med någon liten anmärkning, men så fort det gäller böcker som anses motbevisa den kristna tron lägger sig recensenten (om han själv är en viss typ av ateist) sig platt och har bara lovord att komma med.

I recensionen finns ett antal vanliga påståenden som anses motbevisa Bibeln etc. Låt mig ge ett kort citat ur recensionen:
De kristna intressenterna är ute efter att bekräfta Bibelns sanningshalt. Det har inte gått något vidare. Inga spår efter Moses och Exodus har hittats. Det tidiga Israel var snarare en hop förhållandevis primitiva fåraherdar som levde i den politiska och kulturella periferin. Inte heller har man funnit spår av det enorma, glansfulla kungarike som David instiftade och Salomo övertog.

Detta senare är ett problem främst för judarna, som förgäves letar efter sina nationella rötter och hi­storiska belägg för rätten till staten Israel. Men självklart är det också besvärande för de kristna om David visar sig vara en blott mytisk gestalt. Hela Messiastanken bygger ju på en ny David.

Nu vet jag inte om Furuhagen verkligen driver dessa argument eller om det är recensenten som kommer med sina egna tankar. Men man anar här trons fiender. Judarna på Gamla Testamentets tid var "en hop primitiva fåraherdar" (undrar om recensenten Jonas Thente skulle våga, eller ens vilja, formulera sig på liknande sätt om muslimerna på 600-talet). Observera ordvalet som givetvis är ägnat att nedvärdera det judiska folket. Recensenten ifrågasätter uppenbarligen också det judiska folkets rätt till staten Israel, något som i mina ögon ger honom noll poäng i trovärdighet. Som sagt frågan är om Furuhagen, som är en erkänd auktoritet, verkligen formulerar sig på detta sätt i sin bok (jag skulle bli förvånad om så vore fallet) eller om det är recensenten som här ger utlopp för sin egen ateistiska och Israelfientliga världsbild (här finner läsaren en artikel på min hemsida som handlar om judarna i Egypten).

Recensenten menar också att fynden på Massada (en klippa i Israel där år 72 e Kr judarna till sista man kämpade mot en romersk armé) är (avsiktligt) påhittade eller manipulerade för att skapa en israelisk identitet. Påståendena framställs såsom varande absoluta fakta och underförstått är att ingen vettig forskare har någon annan syn. Jag har svårt att tro att Furuhagen skulle vara så kategorisk. På Wikipeida läser vi om Massada "I nyare forskning har dock andra teorier framförts beträffande orsaken till försvararnas död". Det finns således olika teorier när det gäller vad som hände på Massada, vilket är det normala i historieforskningen. Men i ateisternas svart-vita värld finns bara en enda teori, den som motbevisar Bibeln. Att Massada år 72 började belägras av romarnas tionde legion på 15 000 man under ledning av prokuratorn Flavius Silva torde under alla förhållanden vara klarlagt. Exakt vad som hände kanske vi aldrig kommer att få veta, men detaljerna spelar inte så stor roll, vare sig för den kristna tron som för judarnas rätt till sitt land.

I en tidigare blogg har jag skrivit om precis denna typ av recensenter, vilka är så tröttsamt förutsägbara. Det som förvånar mig är inte att de agerar som de gör. Det som förvånar mig är att stora tidningar som DN och SvD anlitar sådana skribenter, som drar ner tidningens intellektuella standard när de i ideologiskt nit utnyttjar tidningens kultursidor för att driva sin egen fanatiska ateism. Det utgör knappast någon merit för dessa tidningars kulturredaktörer.

Jag känner att jag vill delge läsaren det svar jag skrev. Helt enkelt för att det finns många som känner oro av liknande skäl som den som skrev till mig. Jag har ju många artiklar om just detta ämne, både på min blogg och på min hemsida. Mitt svar är mer allmänt hållet och handlar inte specifikt om Furuhagens bok, som jag inte läst och förmodligen inte heller kommer att läsa.

------------------------------

Det kommer regelbundet den här typen av böcker (nu kanske inte Furuhagens bok direkt hör till denna typ, den handlar mer allmänt om arkeologi, jag talar generellt). De låter alltid så seriösa och vetenskapliga och gör anspråk på att komma med nya rön. Oftast handlar det om gammal 1800-tals liberalteologi som knappast någon seriös teolog ansluter sig till idag. De teologer som man hänvisar till är sällan main-stream teologer utan udda, icke-troende teologer med det "rätta åsikterna". I och för sig kan givetvis en udda teolog ha rätt, men man framställer ofta det hela som att de påståenden man kommer med är etablerade fakta. Ja ofta framställs det som att det inte finns någon annan seriös tolkning, medan det i själva verket så gott som alltid finns olika teorier när det gäller historiska händelser. Tidigare brukade jag läsa den här typen av böcker för att kunna bemöta dem. Efter att ha läst ett antal och insett hur spekulativa och ofta rent felaktiga de är har jag slutat läsa sådana här böcker. Livet är för kort för att man skall kasta bort sin tid. Man kan ju inte läsa alla böcker som skrivs, alltså måste man välja.

Utan tvekan har det funnits kristna företrädare som "ljugit" eller bättrat på sanningen för att ge argument för sin tro. Ett inte ovanligt påstående i kristna kretsar är att Darwin blev kristen innan han dog och då tog tillbaka sin evolutionsteori. Alltså är evolutionsteorin falsk och därmed är Bibeln sann. För det första finns inget som talar för att Darwin blev kristen (detta diskuteras på flera ställen på min hemsida). För det andra, även om han tog tillbaka sin teori, kommer ändå ingen ateist att börja tro på skapelsealternativet. Vederbörande skulle bara säga (om han nu blev övertygad om att påståendet stämmer), "Ja det var ju tråkigt att Darwin blev senildement på sin ålders höst". När det gäller skapelsefrågor finns överhuvudtaget mycket tvivelaktig argumentering och forskning från kristet håll (vilket inte betyder att skapelsealternativet är falskt, det betyder bara att man argumenterar fel).

Att det finns kristna som ger dåliga eller falska argument för sin tro, bevisar inte att kristendomen är falsk, lika lite som falsariet med Piltdownmänniskan bevisar att evolutionsteorin är falsk. Det finns mängder av argument för den kristna tron och för Bibelns trovärdighet (jag har många sådana artiklar på min hemsida). Det starkaste argumentet är emellertid inte arkeologiska argument utan den kristna trons förmåga att förvandla människor till det bättre, ja att förvandla hela samhällen till det bättre.

Om nu kristendomen vore falsk, och det finns så tydliga bevis på detta som vad vissa företrädare för Isterna hävdar (de kallar sig själva för Humanisterna, men jag kan inte se vad militant ateism har med humanism att göra, därför tycker jag epitetet Isterna är mer relevant – jag ogillar starkt att Isterna försöker lägga beslag på ordet "humanism", speciellt med tanke på att deras engagemang när det gäller lidande människor tycks vara i stort sett noll), borde det finnas få kunniga människor som skulle ha kvar sin tro. Jag är ganska säker på att de flesta intelligenta och utbildade kristna har läst en eller flera böcker som försöker motbevisa kristendomen (precis som jag gjort). Om nu bevisen var så tydliga och kraftfulla borde i stort sett alla normalbegåvade kristna för länge sedan ha övergett kristendomen. Det är förvisso sant att en och annan kristen gör det, men i de fall jag personligen känner till, så har det varit personer där man kan ifrågasätta om de verkligen haft en äkta tro, dvs om de verkligen haft en egen personlig relation med sin Herre och Frälsare (de kanske snarare trott på sina föräldrars tro eller liknande). Speciellt människor som vuxit upp i kristna sammanhang (och ofta då i frikyrkliga, glädjelösa lite inskränkta miljöer – jag menar inte att alla frikyrkliga miljöer är sådana men det förekommer) och kanske hela sin ungdom längtat ut till den sekulariserade världen (där man verkar ha så kul), letar ibland efter argument för att med hedern i behåll kunna lämna den kristna församlingen. Och sådana argument finner de i ovan nämnda typ av böcker. Att förklara att man lämnar tron eftersom man vill ut och synda blir kanske inget ärofyllt uttåg, men om man säger att man ärligt undersökt tron och funnit att den inte håller, ja då lämnar man med flaggan i topp. Jag får då och då mail från sådana personer så jag har studerat fenomenet på nära håll.

En av mänsklighetens skarpaste hjärnor någonsin var Kurt Gödel (dog 1978). Denne sysslade med matematisk logik (och kom med avgörande bevis när det gäller frågan om matematikens motsägelsefrihet, vilket kom att förändra vår syn på matematiken för all framtid) och var en bekännande kristen. En annan av mänsklighetens skarpaste hjärnor var John von Neumann (dog 1957), ibland kallad Einsteins jämlike. Han var teoretisk fysiker och matematiker och bl a den som ligger bakom den moderna datorn (datorer har s k vonNeumannarkitektur). Han var också kristen (konverterade från judendomen till kristendomen). Jag hade (hade, eftersom han är död nu) en amerikansk god vän, Don Miller, som var professor i matematik i USA. Han var samtidigt anglikansk präst (inom katolska och anglikanska kyrkorna är det inte ovanligt att kombinera prästyrket med en framgångsrik akademisk karriär). Han kände von Neumann lite grand. Han brukade säga till mig ungefär så här, "Om jag någon gång tvivlar på Guds existens så brukar jag tänka på att von Neumann och Gödel var troende. Om de kunde tro, kan det inte finnas några intellektuella skäl till att inte tro". Visst kan dessa båda herrar ha haft fel. I trons domän hade de föga nytta av sina vetenskapliga och intellektuella kvalifikationer. Men de var utan tvekan giganter när det gäller logiskt tänkande. Och det är ju just detta tänkande som Lena Andersson, Christer Sturmark, Dan Larhammar, Richard Dawkins etc menar sig använda när de bevisar trons falsarium (som de ibland säger). Om slutsatsen "Gud existerar inte" (och dess olika implikationer) vore logiskt bindande, och dessutom utgick från oantastliga postulat, är det uteslutet att Kurt Gödel och John von Neumann skulle tillhört de troendes skara. Q.E.D. – Vilket Skulle Bevisas!

(Läs gärna om Kurt Gödel och John von Neumann på Wikipedia)

lördag 5 mars 2011

Eftertankens kranka blekhet...

Redan när jag tryckte på knappen för att skicka upp min föregående blogg på servern drabbades jag av ”eftertankens kranka blekhet” för att citera Hamlet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. ”Men så kan du inte skriva, om du är kristen”, ”Vad skall folk tänka...?” och mycket, mycket annat. Jag var nära att radera bloggen flera gånger. Men till slut så bestämde jag mig för att låta den ligga kvar. Jag tycker ju faktiskt så och sanningen är viktigare än att vara politiskt korrekt. Men det är lätt att känna tyngden av den politiska korrekhetens blytäcke även om man själv försöker prioritera sanning framför politisk korrekthet.

Som kristen är man inte kallad att vara politisk korrekt eller att vara menlös. Man är kallad att vara sann och stå för det goda och det rättfärdiga oavsett vad människor tycker. ”Men inte kan man väl vara god om man så aggressivt kritiserar islamisterna?” Jag tror man kan det. Det beror ju på vad man kristiserar Och utifrån vad. Det är en sak att sprida rykten utifrån rykten man själv hört. När det gäller min kritik av islam sprider jag inga rykten. Jag har i flera år studerat islam och mycket av min kritik är direkt hämtat från islams heliga skrifter utan några mellanled.

Jag har visserligen berättat detta flera gånger men gör det än en gång för nytillkomna läsare. Jag har läst Koranen mycket noggrant två gånger och fört detaljerade anteckningar. Jag har gjort ett stort antal ämnesstudier i Koranen, där jag använt sökbara dataversioner av Koranen. Jag har också jämfört vad som står i olika översättningar av Koranen. Jag har gjort en hel del studier av tillämpliga delar av hadítherna (sammanställningar av saker som Muhammed sagt – dessa är bindande för en muslim) och jag har införskaffat sharíalagen (som sammanfattar Koranen och hadítherna och anger hur dessa skall tolkas) och studerat stora delar av denna. Plus att jag genom Memri (som översätter arabiska media etc till engelska) regelbundet tar del av arabiska media och predikningar från olika viktiga moskéer i världen (sådant som garanterat aldrig visas i svensk TV eller diskuteras i svenska tidningar). Jag går således inte enbart på andrahandskällor som tidningar, TV, bloggar och hemsidor (även om jag givetvis också använder sådana källor). Jag försöker också, så gott det går, att kontrollera mina andrahandskällor, när jag använder sådana. Några gånger har jag t ex sett av Memri översatta program från arabisk TV och haft svårt att tro att de verkligen har översatt rätt (när t ex mullor sagt så ofattbart korkade saker att man inte kan tro att någon människa skulle kunna säga något så korkat oavsett hur dum och okunnig den människan än kan tänkas vara). Jag har då några gånger låtit bekanta, som kan arabiska, granska översättningen. Alla de gånger jag gjort så har Memris översättning visat sig vara korrekt. Så jag har faktiskt gjort mitt bästa för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till skillnad från mina kritiker.

Därför menar jag att min fruktan för Sveriges och Europas framtid är synnerligen befogad. Visst kan jag ha fel – Jag hoppas verkligen att jag har det. Och visst kan historien ta en annan och oförutsedd vändning. Endast en sann profet kan med säkerhet förutsäga framtiden och jag påstår inte att mina farhågor är profetiska.

Om det nu är okristligt att tro så illa om islam, som jag gör, skulle jag vilja komma med ett tankeexperiment. Antag att det hade varit 1929 idag och jag hade varnat för den framväxande nazismen med samma emfas som jag idag varnar för islams planer för Europa. Dvs antag att jag om nazisterna och Hitler sagt, ”De planerar att ta över hela världen och att utrota alla som står emot och göra stora delar av Europas folk till sina slavar. De planerar att mörda alla judar och andra som de anser vara undermänniskor. Och om vi inte stoppar dem nu kommer vi att få ett Europa i ruiner med tiotals miljoner döda.” Detta är ju ungefär vad jag säger om islamismen/islam. Hade jag då av andra kristna betraktats som en dålig kristen? Förmodligen ja. Dvs med den kunskap vi har idag, skulle folk givetvis förneka att de skulle kritiserat min dåtida kritik av nazismen. Men nu talar jag om utifrån vad man visste då. Det fanns starka nazizstiska strömningar i vårt land, även bland kristna (givetvis inte bland de sanna kristna, dvs de bibeltroende kristna – kan det för övrigt finnas några andra kristna?). Man hade antagligen beskyllt mig för att vara krigshetsare (vilket Churchill beskylldes för av en del svenska media till och med långt efter krigsutbrottet) och kärlekslös och intolerant. Det finns fler likheter i mitt tankeexperiment. Hitler betraktades av många som en samhällsbyggare. Han byggde motorvägar, uppfann Volkswagen (Bubblan – den var faktiskt hans idé, som sedan förverkligades av Ferdinand Porsche), införde semester för alla tyska arbetare, höjde pensionerna och gjorde en massa reformer för vanliga människor. Man kan därför säga att han försökte bygga en välfärdsstat, precis som Per-Albin Hansson. På samma sätt har Muslimska Brödraskapet bekostat skolor och sjukhus för vanliga människor och förmedlar socialhjälp till de fattiga (och har sedan, precis som Hitler kallats byggare av en välfärdsstat). Att sedan Brödraskapets skolor lär ut judehat och fanatisk islam är helt i paritet med att Hitlers skolor lärde ut judehat och fanatisk nazism. Så vi ser att min liknelse är slående.

Som sagt, hade jag varit en dålig kristen om jag 1929 hade varnat för Hitler i ungefär samma ordalag som jag idag varnar för islam? Få skulle nog, med facit i handen, anse detta idag. Men varför kan man då inte vara en god kristen och varna för en lika stor fara idag? I lika skarpa ordalag. Om det jag fruktar kommer att bli en verklighet, vilket jag inte hoppas, kommer man i framtiden att betrakta dagens europeiska politiker och intellektuella som Västvärldens förrädare, och de som sålde ut vårt land och vår kultur och sedan låtsades som att det regnade.

Låt mig ge några länkar. Den första går till en artikel med svensk text, som handlar om Muslimska Brödraskapet. Där får vi bl a veta att Brödraskapet är förbjudet i de flesta muslimska länder, medan det är tillåtet i Israel (Mellanösterns enda demokrati). Intressant, eller hur?

Den andra länken går till en TV-predikan av en av Brödskapets sheiker (jag återkommer strax till denne sheik), där denne hyllar Hitler för att han satte judarna på plats och dessutom säger att nästa gång är det muslimernas tur att straffa judarna.

Arabvärlden står just nu inför en ödespunkt. Skall dessa länder utvecklas till verkliga demokratier med fria människor och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet eller kommer länderna att bli medeltida islamistiska stater med sharíalagar, där den som lämnar islam halshuggs och den som är homosexuell stenas. Tyvärr ser det mörkt ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det första altenativet är det som kommer att bli verklighet, men tyvärr tror jag inte att utvecklingen kommer att gå åt detta håll.

Nyligen mördades den pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhatti, som var den ende kristne ministern i Pakistans regering. Att han mördades anses ha berott på att han riktat skarp kritik mot landets hädelselagar. Enligt dessa kan den som talar illa om islam och Profeten dömas till döden. Förutom att lagen i sig är vidrig och strider mot allt vad demokrati och yttrandefrihet heter, kan den uppenbarligen missbrukas. Vad är t ex att ”tala illa om”. Det kan ju räcka med att någon citerar något i Bibeln som säger emot Koranen, så riskerar vederbörande att mördas, eftersom detta kan tolkas som att man talar illa om islam (att antyda att det finns felaktigheter i Koranen innebär ju indirekt kritik av islam).

Risken är således mycket stor att de intellektuella i Egypten, som vill ha en sekulär demokrati, kan komma att mördas eller tvingas till tystnad, eftersom de ”talar illa om islam genom att kräva en sekulär stat”. Det var ju på samma sätt, dvs genom att hota, och om det inte räckte, mörda motståndarna, som krigshetsarna i Japan och nazisterna i Tyskland tog över sina länder, vilket blev upptakten till Andra Världskirget. Ondskan är sig tröttsamt lik.

Fler och fler av de som tillhör den sorgliga skara människor i Västvärlden, som brukar kallas ”de intellektuella”, har uttryckt att den typ av demokrati som vi har i Västvärlden inte är något eftersträvansvärt för muslimska länder. Varje land måste ha en typ av demokrati som passar just detta land säger man (ungefär som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea och Deutsche Demokratische Rebuplik – DDR). Visst kan det ligga något i detta, men en sak är säker, ett land som styrs av sharíalagar är inte på något sätt demokratiskt. ”Ja men om folket genom omröstning kommit fram till att man till ha sharíalagar!” Visst, Hitler kom till makten genom demokratiska val, men Nazityskland var ingen demokrati för det. Även om sharíalagar införs genom demokratiska val, upphör demokratin i samma ögonblick som dessa lagar träder i kraft. Dessutom innebär sharíalagarna ett totalt förtryck av minoriteterna (kristna och judar tvingas leva mer eller mindre som slavar och övriga får välja mellan islam eller att dö), vilket jag redogjort för i många olika artiklar. Minoritetsförtryck är oförenligt med demokrati i någon form (om man nu inte vill tömma ordet demokrati på innehåll, vilket de intellektuella uppenbarligen vill). Det är anmärkningsvärt att s k intellektuella människor kan tänka sig att acceptera något sådant. Men problemet för de intellektuella som sjunger i Godhetskören är att de aldrig någonsin själva tagit reda på något om islam. De nöjer sig med att läsa Jan Hjärpes och Matthias Gardells hyllningar till islam och Dagens Nyheter och andra garanterat politiskt korrekta media. Aldrig någonsin skaffar de Koranen och sharíalagen och börjar läsa vad som verkligen står där. De vet redan i förväg vad som står där, eftersom den politiska korrektheten aldrig behöver undersöka något. Man vet redan vad som är sant. Det som är politiskt korrekt är nämligen sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv.

De intellektuella i Västvärlden tycks hysa stort hopp till Sheik Yussuf Qaradawi, som nu i triumf återvänt till Kairo. Han är en av de mest inflyteserika muslimska ledarna i världen och anses av många i Väst vara en moderat muslim och betraktas som en möjlig framtida ledare i Egypten (läs gärna mer om Qaradawi på Wikipedia). Även om han ibland framstått som moderat och tolerant, han har t ex i en fredagspredikan tackat kopterna (den största kristna gruppen i Egypten) för att de skyddat muslimer, framstår han knappast som någon freds- eller fridsapostel. Han anser t ex att homosexuella skall dödas, han prisar Förintelsen och han har på sin agenda att utplåna staten Israel och straffa det judiska folket (vad det nu innebär). Qarawadi är för övrigt den sheik som predikar på länk nummer två ovan i denna artikel (bara det han säger där torde räcka för att avfärda honom som en positiv faktor i Mellanöstern – har du inte gått till denna länk gör det nu!). Personligen skulle jag nog inte satsa allt för mycket på att ett Egypten under Qaradawi kommer att bli en del av den mänskliga civilisationen. Snarare har vi nog i så fall fått en ny Ayatholla Khomeini på halsen.

Jag råkade nyligen ta del av en maildiskussion, där man bl a använt materal från min blogg som argument. Någon menade att alla farhågar när det gäller islam, är att jämföra med andra konspirationsteorier (USA har aldrig varit på månen, det var USA och Israel som låg bakom 9/11 etc). Vederbörande menade också att vi som varnar för islamiseringen av vårt land och av Europa är ”vilse” (var då kan man undra – kanske i pannkakan). Jag undrar hur mycket denna person själv försökt sätta sig in i dessa frågor. Jag bygger bl a min kritik på vad som står i Koranen, vad som står i haditherna och vad som står i sharíalagen, samt vad islams uttolkare säger i sina predikningar och i sina skrifter. Jag bygger inte på förutfattade meningar eller på vad som är politiskt korrekt. Att påstå att jag är vilse är inget argument, det är ett uttalande om mig som person och hör inte hemma i en seriös debatt. Detta sätt att argumentera utmärker den poltiska korrektheten. Endast en ond, depraverad hjärna skulle, i den politiska korrekthetens perspektiv, kunna hysa åsikter som inte delas av Sveriges journalistkår och av de tongivande politikerna etc. Alltså handlar det om en hjärna som gått vilse. Man kan dock med fog undra vem som är vilse. För mig utgör den politiska korrektheten den ultimata vilsenheten, eftersom politisk korrekthet inte bygger på fakta och argument utan på förutfattade meningar. För att motbevisa det jag skriver krävs mer än personliga förolämpningar eller hänvisningar till Jan Hjärpe. Då måste vederbörande bland annat bevisa att mina citat från Koranen etc är felaktiga eller missvisande. Och det har jag svårt att tro skulle vara möjligt, eftersom jag i alla fall, trots alla mina brister, lärt mig läsa innantill. Och hur skall vi handskas med det som Qaradawi säger i sin predikan? Är TV-inslaget kanske fejkat i Hollywood?

I veckan har det f ö kommit ut en intressant och avslöjande bok av den danske författaren Mikael Jalving, Absolut Sverige (Jyllandspostens forlag, 2011). Jalving menar att Sverige är ett land som redan 1945 bestämde sig för att aldrig tala om det som är konfliktfyllt eller komplicerat. Sverige – tystnadens rike.

Därför lyser den verkliga debatten med sin frånvaro i vårt land. Och därför är Sverige på väg mot sin undergång, ivrigt påhejad av Godhetskören, vars medlemmar är så imponerade av sin egen godhet att de gråter av rörelse. ”Tänk att någon kan vara så god som jag” och så går det varma vågor genom kroppen av vällust. Våg på våg. Och armarna knottrar sig när endorfinerna rusar genom blodkärlen, som belöning för att man är den ultimata godhetens företrädare när man uttalar ”de magiska orden” (mångkultur, tolerans, godhet och många andra vackra ord), som tyvärr missbrukats så till den grad att de totalt tömts på innehåll. Och Godhetskören reser sig upp och ger stående ovationer. Och allt är frid och fröjd. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.