fredag 29 juni 2012

Om almar och kinesiska kejsare och mycket annat

För några dagar sedan såg jag en mycket intressant film på TV2 (även om man på SVT är bedövande politiskt korrekt i kontroversiella ämnen som Israel, abort, kristen tro etc så har man också – ibland – fantastiskt intressanta och välgjorda program – det är synd att man inte kan hålla samma höga kvalitet hela vägen). Programbeskrivningen löd:
Staden i mitt hjärta
Svensk dokumentär från 1992. Frilansfilmaren Anders Wahlgren berättar hur hans barndoms Stockholm har förändrats. Stockholm är den stad som förändrats mest i Europa utan att ha blivit bombad. Mer än 700 hus strök med i den stora rivningsvågen på 50- och 60-talen. I gamla och nya bilder får vi uppleva Malmskillnadsgatan, Brunkebergstorg, Regeringsgatan och det gamla Klara och möta människor som bott och arbetat i de gamla kvarteren. Producerat år 1992. Medverkande: Anders Wahlgren.
Programmet, som jag verkligen kan rekommendera, sändes flera gånger både i TV2 och TV24. Förmodligen kan man fortfarande se det på SVT Play.

Jag minns det Stockholm som det talas om i programmet och som i alltför hög grad förstördes av sterila socialingenjörer och dogmatiska politiker som ville skapa det nya paradiset genom tekniska lösningar, där människan betraktades som en maskin som kunde manipuleras hur som helst. Jag föddes 1942 i Stockholm och växte upp där och har sedan av och till bott och arbetat där.

Vi som är lite äldre minns striden om almarna i Kungsträdgården 1971. För den som inte känner till Stockholm kan jag nämna att Kungsträdgården är en vacker park i centrala Stockholm. Därifrån ser man Kungliga Slottet, Stockholms Ström, delar av Gamla Stan och Operan och andra kulturinstitutioner ligger inte långt ifrån. Den är en oas i Stockholm och jag minns många underbara stunder man tillbringat där, sittande i solen, kanske med lagom skugga från de stora almarna, drickande te (där fanns förr ett fantastiskt tehus) och pratande med goda vänner.

Politikerna hade bestämt att den planerade nya tunnelbanelinjen (kallad blå linjen) mellan Akalla och Kungsträdgården skulle ha en uppgång mitt i Kungsträdgården på ett sådant sätt att man var tvungen att hugga ned de stora almar som växte där. Egentligen är det rätt ofattbart hur man kunde tänka så. Det fanns hur många möjligheter som helst att placera uppgången, som inte påverkade Kungsträdgården så dramatiskt, och så måste man välja ett alternativ som skulle förstöra stora delar av denna park.

I rättvisans namn måste man nämna att det fanns vissa skäl till att ta bort almarna. När man gjorde markundersökningar för tunnelbanan hade man funnit en sprickzon i området där almarna stod. Denna sprickzon ansågs svår att täta. Det var huvudskälet till att man ville ha den planerade tunnelbaneuppgången just där almgruppen fanns. Almarna var dessutom utdömda av Holger Blom, som var stadsträdgårdsmästare i Stockholm. Skälet var att de ansågs ha för dålig livskraft (men de står kvar idag trots detta – så livskraften måste ha varit bättre än man trodde). Med artiklar och annonser i dagspressen försökte politikerna övertyga allmänheten att almarna måste bort. Men inget av detta spelar egentligen någon roll. Man hade mycket väl kunna lägga tunnelbanans uppgång någon annanstans, när man nu märkte att stockholmarna ville ha kvar sina almar, och även om det var svårt var det fullt möjligt att täta den sprickzon som fanns i marken (det gjordes ju också – dagens lösning fungerar utmärkt). Det är stockholmarna som skall bestämma över sin stad, inte politikerna.

Protesterna lät inte vänta på sig. Men politikerna (maktmänniskorna) lät sig inte påverkas. Protesterna växte, och politikerna stod på sig. De betraktade tydligen Stockholm som sin stad och inte som stockholmarnas stad. Det är ju så maktmänniskor, som drivs av prestige, avundsjuka och maktberusning, fungerar. När man skulle börja fälla almarna strömmade stockholmare dit för att hindra dem. Kravallpolis sattes in och våldsamma slagsmål utbröt mellan polis och de som ville ha kvar almarna. Man försökte fälla almarna mitt i natten, men folk gick vakt så det gick inte det heller. Evert Taube engagerade sig i saken och slöt upp med demonstranterna. Även andra kända kulturpersonligheter (jag talar inte här om kulturdräggen) deltog i protesterna, bl a Cornelis Vreeswijk. Att slå ner Evert Taube (som var 81 år) eller Cornelis med batong framstod nog inte som ett gångbart alternativ och till slut backade politikerna och almarna fick vara kvar. Och de står där än idag, 40 år senare, tack och lov. Stockholm är stockholmarnas stad och inte ett monopolspel där man förverkligar arkitektoniska eller politiska våta drömmar. Människorna är inte till för staden – staden är till för människorna som bor där. Och politikerna är inte folkets herrar, utan dess tjänare!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bilden är tagen natten mellan den 11:e och 12:e maj 1971.


Striderna om almarna var viktig och markerade för de styrande att de inte kunde handskas med Stockholm hur som helst. Det fanns gränser.

Men innan stockholmarna till slut sade stopp, så hade man hunnit förstöra stora delar av det centrala Stockholm, vilket alltmer avfolkades och blev trafikleder, parkeringshus och kontor och butiker. Därmed blev innerstaden mycket mindre levande. För att citera Anders Wahlgren i TV-programmet så blev ”Nya City en död stad med problem. Bilarna tog över”.

En av de drivande krafterna bakom nedmonteringen av den gamla citykärnan var socialdemokraten (så mycket demokrat var han nog inte) och finansborgarrådet i Stockholm, Hjalmar Mehr. Efter almstriden fick han öknamnet "Almar Ner". Sångaren Mikael Wiehe sjöng i sången "Trädet" (från 1992), "Det fanns en man, en potentat, jag säger inte mehr, men allt han såg i Stockholms stad, det skulle rivas ner..."

Mehr var en typisk maktmänniska och ingen vågade yttra sig när han talade (detta framgick av Wahlgrens program). Bl a så nämndes i programmet en poet (jag minns inte namnet), som skrev en dikt om förstörelsen av City, vilket Mehr blev ursinnig över (det är ju så maktmänniskorna reagerar – jag tvivlar inte en sekund på att Mehr var en framträdande medlem i dåtidens Godhetskör). Hjalmar Mehr fick igenom sina visioner med stor list. Alla beslut skedde i god demokratisk ordning (precis som när Hitler tog över Tyskland). ”Med hjälp av politiskt rävspel och manipulation genomförde man omdaningen i Stockholm”, säger Wahlgren. Till slut tog dock förnuftet över och politikerna började inse vad de höll på med, vilket ledde till att området runt Gamla Brogatan räddades i sista stund.

I ingen annan europeisk huvudstad med en gammal stadskärna har man avsiktligt förstört så mycket av det gamla som i Stockholm. Många städer i Tyskland, Polen etc var totalförstörda efter Andra Världskriget. När dessa städer byggdes upp igen återskapade man de gamla byggnaderna och monumenten för att de skulle se likadana ut som före kriget. I Stockholm gjorde man precis tvärtom. Man ersatte de gamla, fina husen med moderna, fyrkantiga glaspalats, det ena fulare än det andra.

Wahlgrens förnuftiga konklusion är att politiker och makthavare borde gått långsammare fram och låtit staden utvecklas i sin egen takt som under tidigare århundraden. Men maktmänniskan vill skapa något nytt. Han eller hon vill skapa ett monument över sig själv. Monumentet över Hjalmar Mehr är, förutom en förstörd citykärna i Stockholm, skammen av att inte ha lyssnat på de som bor i Stockholm. ”Ett vet jag som aldrig dör, domen över död man”, som de gamla vikingarna sade.

Omdaningen av Stockholm är ganska typisk för den gamla betongsocialdemokratin. Vi vet vad som är bäst för invånarna! De skall bara hålla käften och lyda! Så värst mycket demokrati verkar inte den klassiska socialdemokratin ha stått för (de skapade t ex en skola som var i full paritet med skolorna i DDR – som man också samarbetade nära med – och Sovjetunionen när det gällde socialistisk och ateistisk hjärntvätt och de vägrade att skriva under den FN-deklaration som säger att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn efter sin religiösa och filosofiska livsåskådning, den skrevs under av en borgerlig regering – en av de huvudansvariga för den svenska skolans förstörelse hette för övrigt Olof Palme). Hur sossarna är idag när det gäller demokrati står skrivet i stjärnorna. Deras nye partiledare säger inte så mycket. Kanske är han demokrat. Kanske inte. Verkligheten kommer att ge oss svaret.

Vi ser här ett problem med den representativa demokratin, där man inte väljer individer utan partier (personvalssystemet gör visserligen att väljarna kan få in en individ som står långt ned på valsedeln, men denne måste ändå underkasta sig partipiskan, om han inte vill bli politisk vilde och därmed förstöra sin politiska karriär för all framtid). När man väljer så väljer man således ett åsiktspaket, av vilket man kanske bara delar en begränsad del. Frågan är om ett sådant trubbigt system ger politikerna mandat att fatta vilka beslut som helst, där konsekvenserna kanske kommer att vara dramatiska och finnas kvar i hundratals år framåt, eller kanske ännu längre.

Tanken med folkomröstningar är att politikerna, när det gäller speciellt viktiga beslut med stora framtida konsekvenser för landet eller kommunen (det finns ju också kommunala folkomröstningar), rådfrågar folket direkt. Man menar således att det allmänna mandat man fått genom val inte inkluderar denna typ av beslut. Här måste invånarna i landet direkt få bestämma. I Schweiz tillämpas detta med folkomröstning regelbundet och utgör en del av demokratin. Det räcker med ett ganska litet antal namnunderskrifter så är politikerna tvungna att ordna en folkomröstning i den aktuella frågan. I Sverige utgör folkomröstningar mycket ovanliga undantag. Vi har haft några sådana; om rusdrycksförbud (1922), högertrafik (1955), pensionsfrågan (1957), kärnkraftsfrågan (1980), EU-medlemskap (1994) och Euron (2003). Vid högertrafikomröstningen röstade för övrigt 83 procent nej till högertrafik och ville ha kvar vänstertrafiken. Här gick politikerna sedan emot folket och införde i alla fall högertrafik 1967. Nu tycker jag personligen att det var bra att vi införde högertrafik, men det är tveksamt ur demokratisynpunkt. Motiveringen till att gå emot folkomröstningen var bl a att det hade gått 12 år och att förutsättningarna 1967 var annorlunda än 1955.

Nu är det inte helt lätt att styra ett land, det skall erkännas. Om politikerna skulle lyssna på varenda människa vore det omöjligt att fatta några beslut. Jag minns när jag var kommunpolitiker i Sollentuna och man planerade att bygga en sopstation i kommunen. Så fort det kom ett förslag att lägga sopstationen på en viss plats, bildades omedelbart en medborgarkommitté mot att sopstationen skulle ligga just där. Var som helst men inte här! Till slut måste politikerna fatta ett beslut (sopstationen måste ju läggas någonstans) och då kommer vissa människor att känna sig överkörda. Politiker måste således vara handlingskraftiga för att kunna åstadkomma något. Det här är ju det demokratiska systemets dilemma. Men när det gäller vissa beslut, med stora konsekvenser för kommun eller hela landet, måste man helt enkelt lyssna på folket. Då krävs en folkomröstning. Det hade varit synnerligen rimligt att fråga stockholmarna om de verkligen ville ha en sådan förändring av stadskärnan som Hjalmar Mehr drev igenom. Förutsättningen för att en folkomröstning skall vara legitim är givetvis att man för folket objektivt och fullständigt presenterar alla relevanta fakta och inte genom propaganda försöker få folket att rösta "rätt".

Just nu pågår en dramatisk omdaning av Sverige, där man släpper in stora skaror av människor utifrån. Problemet är inte arbetskraftsinvandringen. Den typen av invandrare har ofta jobb redan innan de kommer hit. De kommer dessutom från kulturer (Europa, Nord- eller Sydamerika eller asiatiska länder) som har liknande värderingar som vad vi har i Sverige. Det som är problemet är framför allt de muslimska invandrarna från länder som Somalia, Afghanistan, Irak, Nordafrika etc. De kommer från en kultur, som enligt min mening, är helt oförenlig med den svenska kulturen (som faktiskt finns oavsett vad Godhetskören säger – se tidigare bloggar om detta ämne). Många av dem vägrar eller är oförmögna att anpassa sig. De är ofta mer eller mindre analfabeter och har ytterst sällan kunskaper som vi har användning för i Sverige. Med tanke på att ungdomsarbetslösheten i Sverige var ca 28 procent i maj 2012 (och då är det inte inräknat de ungdomar som studerar eller är under arbetsmarknadsåtgärder), är det orealistiskt att tro att getherdar från Somalia skulle kunna få ett vettigt arbete i vårt land, annat än undantagsvis. Detta betyder att vi kommer att få försörja många av dessa (plus alla äldre som kommer hit som anhöriga) hela deras liv.

Men det finns fler aspekter än de ekonomiska. Demografiskt så menar många experter att vi kommer att ha en muslimsk majoritet i Sverige inom kanske 60 år eller liknande (i Oslo kommer muslimerna att vara i majoritet omkring 2040, dvs om 28 år, enligt norska statistiska centralbyrån, SSB). I tidigare bloggar har jag angett källor för dessa påståenden. Med tanke på hur islam fungerar, med intolerans och förakt gentemot andra kulturer, kommer detta att innebära en total omdaning av Sverige som land. Dessutom, långt innan de utgör majoritet kommer muslimerna antagligen att försöka skrämma svenska folket till underkastelse genom omfattande självmordsbombningar och liknande, dvs utvecklingen kommer att bli precis densamma som i Libanon, som på 1960-talet var ett kristet land och idag är ett muslimskt land.

Oavsett vad man tycker om islam etc, så anser jag att politikerna inte har mandat att arbeta på så omfattande förändringar av Sverige utan att explicit rådfråga svenska folket. Och då måste man ärligt redovisa vilka konsekvenser massinvandringen till vårt land får; ekonomiskt (pensioner måste sänkas, sjukvården försämras etc för att vi skall kunna försörja och ge sjukvård till stora grupper av icke-arbetande invandrare som inte bidragit till systemet – vi lever i en verklig värld där allting vi gör får konsekvenser – vi kan visserligen bestämma vad vi vill göra idag, men det vi gör idag får framtida konsekvenser som vi inte kan önska bort), demografiskt (muslimsk majoritet i Sverige inom ca 60 år) och socialt (brottslighet, enklaver med olika invandrargrupper dit varken ambulans eller brandkår vågar åka in utan tung poliseskort etc. etc). Om man inte gör detta, dvs rådfrågar svenska folket genom en folkomröstning, kommer historiens dom över dagens svenska (och europeiska) politiker att bli fruktansvärd. Tyvärr ser vi samma maktfullkomlighet hos de borgerliga politiker som idag styr Sverige, som vi såg hos de socialdemokratiska politiker som förstörde Stockholms innerstad. Men nu handlar det om något mycket mer ödesdigert, förstörelsen av hela Sverige!

Precis som att politikerna, när det gällde Stockholm, borde ha gått långsammare fram och låtit staden utvecklas i sin egen takt, som under tidigare århundraden, så borde dagens politiker gå långsammare fram när det gäller befolkningsutvecklingen i Sverige. Naturligt så sker under århundraden demografiska förändringar i de flesta länder. Men det vi ser i Sverige idag handlar om något helt annat. Där arbetar politikerna medvetet och avsiktligt för att förändra vårt land demografiskt på ett synnerligen onaturligt sätt, som snarare är att likna vid en invasion än en naturlig befolkningsutveckling. Politikernas uppgift är att i första hand värna om Sverige och dess invånare, inte att värna om andra folk. Sedan är det självklart att vi skall ge av vårt överflöd för att hjälpa dem som ingenting har. Men det är inte samma sak som att förstöra Sverige, kanske för all framtid.

Givetvis har journalisterna en stor skuld till det som sker. Genom sin lögnaktiga rapportering när det gäller invandringen, genom att dölja hur mycket brott som begås av invandrare och genom att demonisera alla som är kritiska till dagens vansinniga invandringspolitik, har man lyckats tysta nästan all verklig debatt. De debatter som idag förekommer på TV innebär att man samlar ett antal politiskt korrekta robotar, som sedan sitter och överbjuder varandra med floskler och sirapssött nonsens. Den som använder mest vackra ord framstår som den godaste av dem alla och applåderas. Journalisterna och kulturdräggen (dvs Godhetskören) tystar också de politiker som kanske inser vad som håller på att ske (det måste rimligen finnas sådana). De vågar inget säga, eftersom de skulle få sina liv förstörda av massmediadrevet som då kommer att anklaga dem för att vara rasister, islamofober etc.

Jag nämnde ovan vår nationalskald Evert Taube. Jag betraktar honom som en av Sveriges främsta diktare genom tiderna. Att han inte blev medlem av Svenska Akademien styrker mig i min bedömning. Ingen har som han, i sång och dikt, lyckats fånga den svenska skärgården och livet till sjöss (idag tycks han vara näst intill bannlyst – man hör så gott som aldrig hans sånger på radion). Han har skrivit en dikt som heter ”Kinesiska muren”. Den handlar om kejsaren Chi-Huang-Ti, som byggde den kinesiska muren (eller snarare fullbordade bygget) och lät bränna alla böcker i Kina, som innehöll åsikter som kejsaren inte tyckte om. Evert Taube rappar faktiskt denna dikt till musik (vilket du kan höra här). Detta var långt innan rappen hade uppfunnits. Evert Taube kan således betraktas som den förste rapparen. Nedan följer några brottstycken ur texten:
Kinesiska Muren
(E. Taube)

Det var Chi-Huang-Ti, kung av Tsin
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid, innan Jesus var född
Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Muren blev 6000 kilometer lång, sex kungariken blev ett

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som lät bränna gula kejsardömets böcker
Changs o Konfutses o Laotses böcker
Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti
Det var tretusen års kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom

Ja, det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti
Som drev ut sin egen moder ur Kina
Han tyckte att hon var för lätt på foten

Det kan tänkas att Chi-Huang av Tsin
Ville stryka ut ur minnet allt förgånget
För att därmed döda minnet av sin moder
För att dräpa en enda Messias
Lät ju Herodes döda alla judebarn
Eller ska man tro, om Chi-Huang-Ti
Att det var evigt liv han önskade i Kina
Och brände skrifterna för att själv bli början
Och byggde muren för att utestänga döden
Med trolleri för det finns inget slut på muren
Chi-Huang-Ti fördrev sin moder och brände alla misshagliga böcker. Kanske ligger det något i vad Taube skriver här. Att han ville utplåna det förflutna för att själv bli början till allting. Före honom fick ingenting ha funnits till.

Det tycks vara så ondskan fungerar. Det förflutna blir i bästa fall en språngbräda för maktmänniskan, och om detta inte är möjligt, ja då utplånar man det förflutna för att själv bli alltings början. När Socialdemokraterna regerade urholkades historieämnet i skolan dramatiskt. Tanken var att eleverna inte längre skulle läsa om antikens historia (som formade dagens västerländska kultur). Man har en känsla av att sossarna helst skulle velat att man tog bort all historia före 1800-talets mitt, så att historien skulle börja med marxismens och arbetarrörelsens framväxt. Först vilade Mordors mörker över mänskligheten och sedan började arbetarrörelsen lysa i mörkret – och se det vart ljus och paradis. Den nya Skapelseberättelsen! Utplåna det förflutna för att själv bli början. Onda regimer vill regera över ett folk som är historielöst. Det blir lättare att kontrollera ett sådant folk.

Den danske historikern Morten Uhrsovs bok Et Deldt Folk (Ett Delat Folk) handlar om invandringen i Danmark och bygger på en mycket noggrann genomgång av tillgängliga offentliga källor. En av hans slutsatser är att massinvandringen i Danmark har planerats och organiserats av en liten del av befolkningen, trots betydande folklig opposition. Opponenterna mot öppna gränser neutraliserades genom att dessa beskylldes för att vara rasistiska, fördomsfulla och främlingsfientliga. På så sätt kunde man i "godhetens" namn censurera de invandringskritiska rösterna så att dessa inte fick tillgång till det offentliga rummet. Det är precis samma scenario som vi kan se i Sverige.

Kanske att Godhetskörens strävanden att utplåna (genom förnekelse) den svenska kulturen och det svenska folkets förflutna har sin grund i samma mekanismer som drev Chi-Huang-Ti. Men Godhetskören tycks inte nöja sig med att utplåna det förflutna. Av någon för mig oförståelig anledning arbetar man oförtrutet på att också utplåna Sveriges framtid. Att en liten skara människor tar sig rätten att med list och bedrägeri och manipulation (som det handlar om) totalt förändra vårt land, ja i princip ge bort landet till främmande folk, utan att rådfråga den inhemska befolkningen, kan inte klassificeras som något annat än ren och skär ondska från Helvetet!!! Förutom att det också är landsförräderi av värsta slag. Oavsett hur många vackra ord Godhetskörens företrädare häver ur sig, och hur goda de än försöker framställa sig, så handlar det om makt och ondska och inget annat!

söndag 17 juni 2012

Lite här och lite där

Efter att jag skrivit min förra blogg tyckte jag nästan att jag saftade i lite väl mycket när jag talade om patrask och slödder. Jag har gått och funderat över det jag skrev. Kanske måste jag ta tillbaka lite grand?

Det påstås ju ofta (i stort sett sägs detta varje gång någon i Godhetskören uttalar sig om islam) att Koranen talar (minst) lika mycket (förmodligen mer) om kärlek som vad Bibeln gör. I detta syndrom ingår påståendet att islam har en motsvarighet till Jesu befallning, att vi skall älska vår nästa som oss själva. Jag har mycket noga undersökt Koranens syn på kärlek (vilket redovisas här). Min undersökning visar att påståendet inte stämmer. Jesu definierar vem som är vår nästa i bl a liknelsen om den barmhärtige samariern. Det framgår där klart att alla människor (oavsett ras, religion, nationalitet etc) är vår nästa. Av islams heliga dokument framgår lika klart (vilket jag visar i min artikel) att ordet ”nästa” där betyder andra muslimer och inte alla människor. Därför lyser nödhjälp från muslimska länder till icke-muslimska länder, som drabbats av naturkatastrofer, nästan helt och hållet med sin frånvaro. Vid tsunamikatastrofen 2004 gav Norge ensamt mer pengar till offren än hela muslimvärlden tillsammans. Samma sak gäller Holland. Och då hör till saken att de flesta offren var just muslimer.

Jag har flera gånger hänvisat människor, som pläderat för islams oändliga godhet, till min artikel om Koranens kärlekssyn (jag jämför där också med vad Bibeln säger). Dessa människor har blivit fruktansvärt upprörda när jag hävdat att islam inte alls kan mäta sig med kristendomen när det gäller kärlek (det är kanske därför det ser ut som det gör i muslimvärlden med hat, våld, kvinnoförtryck, nästan ingen respekt för människoliv, förakt för andra kulturer etc, etc). De har skrikit åt mig och sagt att jag har så fel som man kan ha och att jag är rasist och islamofob och jag vet inte vad. Jag har då stillsamt bett dem att åtminstone läsa min artikel. Där listar jag alla verser i Koranen, som innehåller ordet kärlek, och analyserar i princip varje vers. Jag ger också en länk till en muslimsk Koranhemsida, där man kan söka i olika översättningar. Dvs de kan själva söka på ordet kärlek och kontrollera om min verslista och mina påståenden stämmer.

Ibland har jag senare träffat personen ifråga eller mailväxlat med vederbörande (bl a en känd biskop i vårt land) och då frågat om de läst min artikel. I så gott som alla fall har svaret blivit nej. Svaret har blivit att de inte behöver läsa där, eftersom de vet att jag har fel. Alla (läs: Godhetskören) är överens om att jag har fel. Eller också har jag inte fått något svar alls. Frågan är som sagt; vad är islam? Är det vad Koranen och islams andra heliga skrifter säger, eller vad den svenska Godhetskören säger. En rättrogen muslim skulle utan tvekan välja det första alternativet.

Vad skall man kalla sådana människor, som har så föga respekt för sanningen? Som inte vill ta reda på fakta. Är trots allt inte drägg och patrask ganska träffande? Jag tycker faktiskt det. Jag har svårt att respektera människor som inte är beredda att själva söka sanningen. Romarbrevet talar om Guds vrede över den ”som i orättfärdighet undertrycker sanningen”. Gud är således inte arg på den som är bedragen, utan på den som mot bättre vetande undertycker sanningen. Godhetskören kanske inte är så goda som de vill göra gällande. Det var ju precis en sådan mentalitet som möjliggjorde för nazisterna att ta över Tyskland i början av 1930-talet. Så trots allt, så håller jag fast vid uttrycket kulturdräggen, eftersom jag tycker det visar precis på vad det handlar om. En drägg, en moraliskt förkastlig skara människor.

Ibland upplever jag det märkligt att jag som kristen, kallad att älska människor, skall behöva skriva artiklar där jag kritiserar att vi tar emot flyktingar och där jag dessutom kritiserar flyktingarna själva. Men kristendomen talar inte bara om kärlek. Den talar om sanning också. Sanning och kärlek är oskiljaktiga. Den ena kan inte existera utan den andra. Kärlek utan sanning blir bara en sötsliskig sirap, en menlös snällism, som snarare är likgiltighet än äkta kärlek (typ K G Hammar). Och sanning utan kärlek blir iskall lagiskhet som fördömer människor utan att kunna hjälpa dem. Jag kan inte bara skriva ”snälla” och menlösa saker bara för att jag är kristen. Jag måste skriva det som är sant. Eller inte skriva alls. Och jag kan inte se att jag som kristen är kallad att bidra till mitt eget lands undergång!

I flera bloggar och artiklar har jag diskuterat mångkultur och vad svensk kultur innebär. Godhetskören är så ivriga att visa sin godhet att de talar i mun på varandra när de försöker uttrycka sin beundran för alla andra kulturer och sitt förakt för sitt eget fosterland och dess kultur. Jag har i mina artiklar vederlagt mycket av de påståenden som Godhetskören då kommer med. Men vad bryr sig Godhetskören om sådant som logiska argument?

Låt mig ge ett par exempel på vad några kända förrädare, förlåt jag menar företrädare, för Sverige sagt:

Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige, Det var människor som kom utifrån.
(Näringsminister Maud Olofsson i tal vid Trosa Företagarvecka 22-26 oktober 2007, citerad i Östra Sörmlands Posten, november 2007)

Vem byggde Sverige då? Var det somalierna kanske? Eller araberna? Eller romerna? Har somalierna i generationer brutit mark i Småland och gått omkring med krökta ryggar när de blivit gamla? Knappast! Som jag påpekat många gånger så är det självklart att Sverige påverkats av andra kulturer (det har alla kulturer gjort). Och visst har vi fått vissa kunskaper utifrån. Det har alla kulturer fått. Men detta innebär inte på något sätt att det inte finns en svensk kultur (lika lite som det betyder att det inte finns en arabisk eller somalisk eller tysk eller italiensk kultur).

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.
(Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen – DN 15/11 2006).

Beträffande ”barbari” så kan man snarare säga att alla kulturer startat från ett slags barbariskt tillstånd (vad man nu menar med barbari). Alla kulturer har haft en ringa begynnelse. Det gäller inte bara den svenska kulturen. Det Reinfeldt säger ovan är så ofattbart dumt, att kulturdrägg är ett alldeles för snällt uttryck! Dessutom uttrycker det ett djupt förakt för de generationer som med oändlig vedermöda byggt vårt land (somalierna och araberna har definitivt inte byggt vårt land). Det är förvånande att en partiledare för just Moderaterna har sådana åsikter.

Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt.
(Statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal torsdagen den 27 augusti 2009 på Moderata samlingspartiets arbetsstämma i Västerås mellan den 27 och den 30 augusti 2009. Citerat i en huvudledare i oberoende liberala Göteborgs-Posten.)

So what? Min farfarsfar kom till Sverige från Tyskland. Ursprungligen kom min släkt (på fädernet) från Frankrike, som de lämnade i samband med franska revolutionen för att bosätta sig i Tyskland under ett antal generationer. Min farmor hade tysk bakgrund. Min morfar var jude. Men än sedan då? Jag är lika svensk för det. Man är inte svensk för att man är av en viss genetisk härkomst. Så enkelt är det inte. Det var sådana tanker som Hitler hade, men jag har föga gemensamt med Hitler, vilket klart torde framgå av mängder av artiklar på min hemsida och blogg. Man är svensk för att man identifierar sig med Sverige som land och med den svenska kulturen. Man är svensk för att man är lojal mot Sverige och vill vara en del av Sverige. Somaliska invandrare, arabiska invandrare har, med få undantag, sin lojalitet mot islam i första hand. De kommer från en helt annan kultur och kan inte relatera till den svenska kulturen. Jag säger inte att det är deras fel, men de passar inte in här helt enkelt. Och speciellt inte om de kräver att vi skall ändra oss efter deras kultur. Vi skall inte alls ändra oss. Det är de som skall ändra sig, om de vill stanna kvar här. When in Rome be a Roman candle, som man brukar säga.

Det Reinfeldt och Olofsson säger ovan (Olofsson var en potentiell svensk statsminister och Reinfeldt är statsminister) är som jag ser det rena rama landsförräderiet, och det förvånar mig att inte svenska folket går i taket. Om en politiker på 1800-talet hade sagt något sådant hade vederbörande anklagats för landsförräderi, fråntagits sitt svenska medborgarskap och utvisats som statslös på livstid. Idag får en sådan person i stället leda vårt land, utan att någon reagerar.

Jag hittade på nätet en kort uppsats, som Vilhelm Moberg (en medlem av den verkliga kultureliten – en man som vågade skriva det ingen annan vågade skriva och vars verk berört oräkneliga människor i hjärtat, jag tänker t ex på hans romaner om USA-emigranterna Karl-Oskar och Kristina). Titeln är ”Svensk strävan”. Uppsatsen skrevs under Andra Världskriget. Moberg, som från början var pacifist, ändrade sig när han såg vilken fara (nazisterna) som hotade Sverige och att denna fara knappast skulle låta sig bevekas av att svenska folket lade ner sina vapen. Därför gick han med i lokalförsvaret, som det hette då. I sin uppsats försöker Moberg på ett fåtal rader fånga in den svenska kulturen. Jag tycker han lyckas väldigt bra (mycket bättre än vad jag själv skulle kunna göra). Jag ber dig att verkligen läsa det Moberg skriver (klicka här).

Låt mig avsluta mitt gisslande av kulturdräggen/Godhetskören med ett inlägg från Nasrin Sjögrens blogg. Sjögren är svensk-perser och såvitt jag kan förstå katolik. Hon har vuxit upp i en islamsk miljö och sett helvetet på nära håll. Sjögren skriver krönikor och föreläser och debatterar. Kulturdräggens eftergivenhet för den islamska kulturen väcker hennes avsky och vrede. En titel på hennes facebooksida är:
Det verkar visst krävas att man är invandrare för att bli lyssnad till i invandringsdebatten i Sverige. Dags att starta föreningen ”Invandrare för ett västerländskt Sverige”, kanske?
Det antyder ju lite grand var hon står. Jag hoppas mina läsare förstår att när jag kritiserar vissa invandrargrupper så generaliserar jag. Det finns tack och lov fler sådana som Nasrin Sjögren. Sjögren är enligt min mening mer svensk än både Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson.
Är fullkomligt rasande!
Får regelrätta flashbacks från uppväxten. Mamma som slogs blodig. Hennes apatiska blick, helt tömd på drömmar och livslust. Förnedringen i att tvingas bära slöja som litet barn. Skräcken för att själv få stryk eller bli kidnappad och bortgift mot min vilja. Hoten om att pappa skulle ta mig ur skolan i mellanstadiet, för att jag var alltför försvenskad. Hur jag fick nog som 13-åring och försökte ta livet av mig. Den muslimska äldre gubben som söp ner mig och våldtog mig när jag var 15 år. Och det monumentala sveket från en svensk vuxenvärld som hellre blundade för allting, gav mig en klapp på axeln med beröm om att "du är så stark, Nasrin. Det här fixar du!" För att sedan lämna mig i sticket så till den milda grad att den enda utväg jag såg var att bo på gatan och i knarkarkvartar, utan en krona på fickan.
Och det fortsätter! Det är tiotusentals olyckssyskon till mig som i detta nu tvingas genomlida samma helvete och värre ändå, för att naiva konflikträdda fredsskadade svenskar hellre dravlar om rasism, än står upp för att även vi som är födda i Mellanöstern och andra liknande kultur ska få leva på samma villkor och åtnjuta samma rättigheter som ni tar för givet [fetstil tillagt av Krister].
Skäms, kulturrelativister! Ni har blod på era händer. Er passivitet kostar människoliv!
Det finns många invandrare som tycker ungefär som Nasrin Sjögren. De vill vara svenskar och vill tillhöra vårt land. De har kommit hit för den frihet och öppenhet som de trodde fanns här. Och så finner de ett samhälle som håller på att omfamna islam med öppna armar och tillåter muslimerna att förtrycka de före detta muslimer som är de verkliga flyktingarna. Dessa invandrare ser klart och tydligt hur korkade våra politiker och kulturdräggen är. Och de har svårt att förstå att människor kan vara så dumma i huvudet. Svensk-chilenaren Michael Alonzo skrev en gång i ett sammanhang följande:
Nu lämnar jag det förlovade landet [Sverige]. Jag lämnar ett skenheligt urblekt folk med j-vligt tomma ögon.
Visserligen gjorde han inte slag i saken. Såvitt jag vet bor han fortfarande kvar här. Men man kan förstå vad han menar. Godhetskören är den ultimata formen av skenhelighet och av falskhet. Ett folk utan kultur, utan någonting att vara lojal mot (mer än sig själv), blir ett folk med tomma ögon. Zoombies.

torsdag 14 juni 2012

Den svenska kulturdräggen – Europas byfånar

Idag tänkte jag författa ett litet annorlunda blogginlägg. Ofta använder jag begrepp som politisk korrekthet, Godhetskören och liknande i mina artiklar. Dock handlar det jag skriver sällan direkt om dessa företeelser, utan detta är något jag kommer in på när jag avhandlar mer konkreta ämnen (som Israel, abort etc). Den här gången tänker jag diskutera den politiska korrektheten själv. Inte så mycket vad den innebär, det har jag förklarat, och gett exempel på, i många andra artiklar, utan mer vad dess bakomliggande orsaker är (observera, elakhetsfaktorn i nedanstående artikel är ganska hög, så tag på säkerhetsbältet och glöm inte hjärtmedicinen).

Frågeställningen är sålunda: Vad kommer det sig att det i en demokrati som Sverige (gäller också många andra europeiska länder) är förbjudet att diskutera vissa frågor? Massmedia, ja hela det offentliga rummet, försöker tiga ihjäl vissa frågeställningar. Även på det privata planet är det svårt att få en seriös och öppen diskussion i känsliga ämnen. Folk blir upprörda, ledsna och arga om man kommer med vissa påståenden eller ställer vissa frågor. Eller om man uttrycker tvivel på vissa allmänt accepterade åsikter. Det finns utan tvekan en stark, självpåtagen åsiktscensur i vårt land.

I diktaturer finns ofta censur, pålagd av diktaturen. Brott mot denna censur straffas mer eller mindre hårt (till och med dödsstraff). Men den censur vi har i Sverige kommer i första hand inte från statsmakten, utan från det som i dagligt tal brukar kallas den intellektuella eliten eller kultureliten. Eftersom dessa två begrepp, enligt min mening, är helt missvisande i sammanhanget, brukar jag i stället använda ”kulturdräggen”. Någon kallade i en artikel den svenska kulureliten för ”Europas byfånar” – jag skrattade högt när jag läste detta och jag förstår precis vad personen i fråga menade (jag tänker då på den hjärndöda genusdebatt som pågår i vårt land och mycket, mycket annat). Uttrycket kulturdräggen kan kanske tyckas kränkande. Men det finns två skäl till att jag använder det och anser det vara relevant.

För det första så finns en verklig kulturelit, bestående av framstående och begåvade, ja ibland geniala, författare, konstnärer, musiker, forskare etc. Sedan har vi en stor grupp människor verksamma inom dessa områden, som kanske har viss akademisk utbildning (vilket ibland övergår till inbillning), och/eller kan räknas som kulturarbetare i viss mening, men som är medelmåttor (en del är inte ens det) inom sina respektive områden och alltså inte ingår i eliten. Och det är ju helt naturligt att det är så. Jag har inga synpunkter på medelmåttorna. De kan säkert göra ett bra jobb i många sammanhang. Det är inte självklart att en framstående konsertpianist är mer lämplig att undervisa normalbegåvade 8-åringar i piano än vad en normal pianolärare är. Det kanske till och med kan vara tvärtom.

En del av de konstnärliga och akademiska medelmåttorna lider emellertid av akut storhetsvansinne och ser sig själva som världsfrälsare. I deras fall handlar det sällan om att skapa eller tolka musik eller annan konst så att människor berörs i djupet av sina hjärtan (den gåvan har de inte), eller att ge oss nya vetenskapliga insikter, utan mer om att i kulturella eller vetenskapligt/filosofiska termer sprida och propagera för en politisk eller filosofisk ideologi (marxism, ateism etc). Dessa personers verk (rent konstnärligt eller vetenskapligt) är i allmänhet sterilt ideologiska, med övertydliga pekpinnar och snusförnuftig förståelse av komplexa samband (t ex genusvetenskap och närliggande ämnen för att inte tala om många teaterpjäser med ett övertydligt politiskt budskap, som är så tidsbundet att pjäsen är omodern fem minuter efter premiären).

Vi får inte heller glömma bort medlöparna, de nyttiga idioterna, som Lenin kallade dem. Dessa kanske inte är kulturarbetare eller forskare, men de betraktar sig ändå som intellektuella, eftersom de prenumererar på de rätta tidskrifterna, ser de rätta teaterpjäserna och har de rätta åsikterna.

Det är dessa, ovan nämnda människor, som jag räknar in i kulturdräggen.

För att inte skämma ut den verkliga kultureliten, genom att klumpa ihop dess medlemmar med kulturdräggen (definierad enligt ovan), använder jag således det senare uttrycket när det är relevant. Så förstår alla vad jag menar. Och så behöver inte den verkliga kultureliten känna sig träffad av det jag skriver.

Den andra orsaken till att jag använder ordet kulturdrägg i stället för kulturelit är för att det senare uttrycket låter alltför positivt – en ”elit”. Kulturdräggen, rent generellt, består av allt annat än en intellektuell eller konstnärlig elit. Den utgörs snarare av synnerligen måttligt begåvade människor, som tror att man har rätt bara för att man lärt sig en massa fina ord (det går precis lika bra att ljuga på latin som på svenska, dvs att man använder fina ord visar inte att man har rätt) och dessutom kanske läst retorik vid något universitet. Problemet med retorik är att denna kan missbrukas, och i stället för vältalighet eller konsten att tala, så blir retorik alltför ofta konsten att vinna en diskussion fast man har fel. Givetvis återfinner man en och annan verklig begåvning bland kulturdräggen, som tyvärr använder sin gåva i lögnens och ondskans tjänst. Ideologi tycks fungera som en drog, som i värsta fall tar ifrån människor deras heder, deras förnuft och deras moral. Det finns alltför många historiska och aktuella exempel på detta (Nazityskland, Sovjetparadiset, dagens Nordkorea, islamismen etc, etc).

Kulturdräggen styrs till största delen av ideologi och flockmentalitet. Förnuft, logisk analys och öppenhet för alternativa åsikter, och framför allt respekt för andra åsikter och respekt för att det finns en Sanning som vi faktiskt måste böja oss under, lyser normalt med sin frånvaro. Därför blir resultatet som det blir. Eftersom kulturdräggen så gott som alltid saknar underbyggda och hållbara argument för sin sak (de behöver inte ta reda på fakta, eftersom de veeeeet att de har rätt), försöker man hindra varje form av öppen debatt. Lyckas inte detta återstår bara att ta till vredesutbrott, personangrepp eller till och med fysiskt våld, vilket syftar till att skrämma motståndaren till underkastelse.

Givetvis generaliserar jag. Det finns nyanseringar som kan göras när det gäller ovanstående förenklade resonemang, men jag tror ändå att uttrycket kulturdrägg är både användbart och meningsfullt. Dessutom njuter jag av att nämna saker vid deras rätta namn. Det handlar faktiskt om en drägg och inget annat (ordet drägg har ett flertal synonymer, bl a; slödder, pack, avskum, patrask och mobb – den sista synonymen är kanske den mest relevanta, eftersom den politiska korrektheten handlar om ren och utstuderad mobbning av människor med ”fel” åsikter). Kulturdräggen innefattar människor som är totalt ointresserade av sanningen när det gäller många viktiga frågor (sedan tar de förmodligen reda på sanningen om när deras tåg till Umeå avgår, men det är en annan historia), och som arbetar på att förändra det svenska samhället enligt sin ideologi, utan att fråga hela svenska folket om lov. Dessa människor är inga demokrater, eftersom de är beredda att påtvinga sina åsikter på vårt lands befolkning genom manipulation och bedrägeri.

Detta var en liten bakgrund. Nu till ämnet; Vad kommer det sig då att den politiska korrektheten fått en sådan genomslagskraft i vårt land? Vem har intresse av att förtrycka den fria och öppna debatt som utgör adelsmärket för en verklig demokrati? I tidigare bloggar och artiklar på min hemsida ger jag oräkneliga exempel på hur den politiska korrektheten fungerar i praktiken men har inte gått in på dess orsaker (här diskuterar jag en av mig nyupptäckt naturlag, som har kopplingar till både termodynamik och politisk korrekthet).

Jag tror att förklaringen är följande: Ondskan, i form av onda ideologier och onda religioner, håller inte för ett ifrågasättande (därför accepterar kristendomen att bli ifrågasatt medan islam arbetar på att i Europa införa hädelseparagrafer, som förbjuder varje form av islamkritik). Sanningen har en sådan styrka i sig själv, att ondskan och lögnen inte kan tillåta en öppen debatt. Detta gäller både diktaturer och totalitära demokratier som Sverige (totalitär demokrati definieras här). Låt mig ge ett exempel:

Hösten 2011 röstade EU igenom en samvetsfrihetsparagraf för sjukvårdspersonal, som arbetar med aborter (barnmorskor, läkare på förlossningsavdelningar, gynekologer etc). Jag förmodar att paragrafen också är tillämpbar när det gäller aktiv dödshjälp (som vi ännu inte har i Sverige men som med all säkerhet kommer att införas ganska snart). Meningen är att ingen skall tvingas att delta i aborter (eller aktiv dödshjälp) mot sitt samvete, och om man vägrar så skall detta inte påverka ens anställning eller lön eller något annat. Någon månad senare röstade Sveriges Riksdag demonstrativt igenom en lag, som går rakt emot EU:s samvetsfrihetsparagraf, och som dessutom säger att Sverige aktivt skall arbeta på att få bort denna paragraf. Riksdagsbeslutet gör att den av EU lagstadgade samvetsfriheten inte gäller i vårt land. I Sverige, till skillnad från resten av EU, är det således inte tillåtet för barnmorskor etc att vägra delta i aborter och liknande. Till saken hör att det enda parti som röstade emot var SD (röstsiffrorna var 270 mot 20, vilket tydligt visar på den politiska korrekthetens fördummande effekt). KD lade ner sina röster, eftersom de var rädda för att förknippas med SD om de röstade på samma sak som SD (om jag inte missuppfattat det hela). Hjärndöd är bara halva ordet! Den andra halvan heter feghet!

Och även om jag har fel i min gissning, och de inte lade ned sin röster på grund av att de inte vågade samrösta med SD i denna viktiga principfråga, utan av något annat skäl, så visade de i och med detta att de inte behövs i Sveriges Riksdag. I konsekvensens och ärlighetens namn tycker jag man borde vara så ärlig att man tog bort K:et i partiförkortningen. Frågan är om dagens KD ens förtjänar D:et i sitt namn med tanke på hur det går till inom partiet vid partistämmor och när man utser ledamöter i olika sammanhang.

Tyvärr, jag är ledsen att behöva säga det, men det kommer att glädja mig när KD åker ur Riksdagen i nästa val (vilket jag är övertygad kommer att ske). Samtidigt som det också gör mig väldigt ledsen. KD består tyvärr idag av en allt mindre andel troende kristna. Dessa ersattes successivt av maktmänniskor när KD för ett antal år sedan kom in i Riksdagen. Jag vet, eftersom jag vid denna tidpunkt själv var ordinarie ledamot i Skolstyrelsen i Sollentuna för KD:s räkning och såg allt inifrån. Jag såg hur de unga, snofsiga killarna och tjejerna, med pol mag eller examen från Handelshögskolan, kom med sina fina kostymer och portföljer och fina bilar och successivt drev ut de trotjänare som i alla år stått och delat ut KD:s valsedlar. Makt, Makt, MAKT…! Maktens berusning, hur ljuvlig är inte den?! Idag är KD bara ett liberalt parti bland andra, en del av den politiska korrektheten, ett kastrerat lejon, och behövs egentligen inte. Jag beklagar att KD kommer att åka ut med tanke på att det fortfarande finns fina kristna kvar i partiet, som gör ett bra arbete i Riksdagen och inom kommun- och landstingspolitiken, men kanske kommer KD att återta sin kristna profil när nu maktmänniskorna förhoppningsvis lämnar partiet (vilket de väl kommer att göra när de inte längre har tillgång till maktens korridorer och feta politikerlöner). Kanske kan KD åter bli den sanningens röst som partiet en gång var ämnat att vara! Den dagen har KD åter en plats i svensk politik. Och då skall jag åter rösta på KD.

För att nu återvända till ämnet: Varför var det då så viktigt att vi inte skulle ha samvetsfrihet i Sverige inom sjukvården? Jo det är väldigt enkelt. Abort är en svår fråga och speciellt då sena aborter, där barnet ibland lever efter aborten och lämnas att självdö på en diskbänk i sköljrummet. Det finns många inom vården som känner obehag inför aborter (och då inte bara sena aborter, utan rent allmänt). Därför kan man inte acceptera att viss personal öppet demonstrerar mot abort genom att vägra delta. Det skulle ju kunna få andra att tänka efter och så skulle vi kanske få en lavineffekt, där stora delar av vårdpersonalen vägrar att vara delaktiga i barnamord (som det faktiskt handlar om). Och då fungerar inte längre vårt abortsystem.

Avsaknaden av samvetsfrihet innebär att man som troende kristen inte kan verka inom vissa delar av vården. Jag tror inte att vårdkvaliteten höjs av att man utestänger kristna från att arbeta där. Tvärtom!

Ofta påstås att nästan hela svenska folket tycker att fri abort är en självklar rättighet. Och att få människor upplever någon som helst konflikt när det gäller abort. Det kanske kan tyckas så, men mycket av folks åsikter i abortfrågan beror på en intensiv och ensidig propaganda för fri abort, där man framställs som ond, kvinnohatande och bakåtsträvande om man uttrycker minsta tvivel på det moraliskt riktiga i fri abort. Alltså måste man stämma i bäcken. Risken finns, om man tillåter samvetsfrihet inom vården, att hela svenska folket svänger i abortfrågan.

Ibland får jag mail från folk som säger ungefär så här, ”När jag sitter i fikarummet och hör hur någon talar illa om Israel eller om abortmotståndare eller om intelligent design, och hör hur fel de har, så känner jag att jag skulle vilja invända och ge en annan sida av saken, men jag vågar inte, eftersom jag skulle få alla emot mig.” Jag brukar då svara ungefär så här, ”Du tror att du har alla emot dig. Det är på detta sätt den politiska korrektheten förtrycker människor (ungefär som när tonåringar säger till sina föräldrar, ’Ja men alla mina kompisar får ju vara ute hela natten..’). Man framställer det hela som att alla, utom de onda, är fullständigt överens om hur hemskt Israel är och vilken välsignelse abort är för de ofödda barnen etc. Men så är det inte. Om du skulle ställa dig upp och säga till den som satt och raljerade över de som t ex pläderar för intelligent design (ID), ’Du har fel, det är inte alls som du säger, det finns mycket goda argument för ID och det finns nobelpristagare i fysik som tycker sig se en intelligent Designer bakom universum’, så skulle du göra många i fikarummet en stor tjänst. Flera av dem tycker antagligen som du, fastän de inget säger. Eller också kanske de inte ens vet vad de tycker i frågan, eftersom de aldrig på allvar tänkt efter. De har köpt den politiskt korrekta åsikten (att alla ID-anhängare är idioter, att alla som är emot abort är onda människor etc, etc), eftersom de aldrig hört något alternativ. När du nu ifrågasätter den politiskt korrekta versionen och visar på trovärdiga alternativ, inser de kanske att de håller med dig. Och de som redan höll med dig, men ingenting vågade säga, blir styrkta av att du står upp för din åsikt. De får mod och självkänsla när någon sätter ord på deras innersta tankar.” Tystnaden är lögnens främsta bundsförvant!

Ordens makt är stor. Den som kritiserar den muslimska massinvandringen i Sverige och de ensamkommande flyktingbarnen (som i allmänhet vare sig är barn eller ensamkommande eller flyktingar i FN:s mening) kallas ond, rasist, islamofob mm. Den som säger sig se en Designer i naturen avfärdas som en babblande idiot eller fanatisk högerkristen och den som hyser betänkligheter när det gäller fri abort tilldelas epitet som omänsklig, kvinnohatande och liknande. Personer som har en hög ställning inom politik och näringsliv vågar därför ingenting säga, eftersom de riskerar att få hela sina liv förstörda när massmediedrevet drar igång. Den politiska korrekthetens tryck är massivt och otäckt.

Själv är jag ju pensionär numera och därmed ganska osårbar. Ingen kan komma åt mig genom att avskeda mig eller något liknande. Man kan givetvis döda mig eller misshandla mig, men de flesta i kulturdräggen är nog inte beredda att gå så långt. Men antag att jag hade arbetat som lärare på en vanlig, kommunal skola. Med tanke på vad jag t ex skriver i föreliggande artikel, kan det inte uteslutas att bara den här artikeln skulle vara tillräcklig för att få mig avskedad från min tjänst. Det räcker ju med att några föräldrar klagar. Och det visar vilken kraft det finns i den politiska korrekthetens tvångströja (även om den inte har lagen på sin sida). Det är kanske inte så konstigt att debatten är så död i vårt land. Ingen, eller få, vågar ifrågasätta kulturdräggens åsiktsmonopol. Priset kan bli ekonomisk misär, utfrysning och ännu värre saker. Har man dessutom familj kan barnen råka illa ut på sina skolor.

Ett exempel på hur de underförstådda hoten fungerar i praktiken hämtar jag från den omtalade Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka i september 1998. Intressanta fakta finns att läsa i en bok som kom ut under senhösten 1999. Titeln är Ecce Homo – berättelser om en utställning och författare är Gabriella Ahlström. I boken beskrivs hur K G Hammar vädjade till konstnären Elisabeth Olsson att avstå från en bild som förestället Jesu dop. Jesus framträder här helt naken med blottat könsorgan och poseringen tillsammans med Johannes Döparen antyder en homosexuell relation mellan dem. Mitt under ett planeringsmöte med domprosten i Uppsala, Tulliki Koivunen Bylund, kom Elisabeth Olsson med en hotelse. Om inte den bilden togs med skulle hon gå till tidningarna med ett färdigskrivet pressmeddelande med rubriken "Fundamentalisterna stoppade Ecce Homo". Inför detta hot backade domprosten. Som sagt, det är så det går till. Nu skulle ju i och för sig inte sådana hot fungera om inte kyrkans representanter varit så fega. En sann kristen hade definitivt inte backat en tum, vilka hot Elisabeth Olsson än kommit med.

Jag har några gånger debatterat intelligent design med en viss evolutionstroende professor från Uppsala. Tyvärr vill han inte längre debattera med mig. Sista gången han tackade nej var när en kristen studentförening i Uppsala för några år sedan ville anordna en debatt mellan oss. Hans motivering var (efter vad man berättade för mig i ett mail – jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, men jag kommer ihåg kontentan), ”Det är ingen idé att debattera med Renard, han ändrar sig i alla fall inte.” Men då har vederbörande inte förstått vad en debatt är till för. Den är inte till för att få motståndaren att ändra åsikt. I så fall vore alla politiska debatter onödiga. Reinfeldt kommer knappast att bli socialdemokrat genom att debattera med en socialdemokratisk politiker (fast vem vet, skillnaden mellan dagens ”moderater” och dagens socialdemokrater verkar vara hårfin, så steget är kanske inte så långt).

Meningen med en debatt är att exponera olika åsikter för åhörarna, så att dessa sedan själva kan ta ställning. Den uppsaliensiske professorns inställning visar att han inte är intresserad av en öppen debatt i ämnet (den kan ju till och med få en del åhörare att gå över till den ”mörka sidan” – dvs ID). Eftersom han inser att han inte kan få mig att ändra mig, blir då debatten helt meningslös (för honom).

Vi brukar ju skryta över hur bra allt är idag jämfört med hur det var under den mörka Medeltiden. En sak är säker, debatterna på Medeltiden hade en standard som låg skyhögt över dagens debattstandard. En viktig princip på den tiden var följande; innan debatten började fick respektive debattant redogöra för motsidans åsikter. Debatten fick inte börja förrän båda sidorna sade om sin motpart, ”Ja han har verkligen förstått mina åsikter, han presenterar dem på ett helt korrekt sätt, som jag håller med om. Det är precis så jag anser.” På så sätt undvek man att tala förbi varandra och tilldela motsidan åsikter som denna inte hyste.

Tyvärr går det inte till så idag. I allmänhet ligger debatten på en oerhört låg nivå, där man inte lyssnar på varandra och där man inte ens håller sig till ämnet. Vid ett tillfälle höll jag en massmediabevakad föreläsning om ID på Linköpings Universitet. På Vetenskapsradions hemsida hade de en hel avdelning om min föreläsning. Där fick ovannämnde professor berätta vad ID stod för. När jag läste hans beskrivning av ID mådde jag nästan illa. Väldigt lite av det han sade stämde överens med mina åsikter. När jag mailade till chefen för Vetenskapsradion och frågade om det inte hade varit rimligt att låta mig redogöra för ID (det var ju min föreläsning artikeln handlade om) så höll han med mig, men menade att det hade begåtts ett misstag, dvs det var inte avsiktligt. Jag tror inte ett dugg på att det oavsiktligt. Man ville helt enkelt framställa ID så idiotiskt som möjligt, så att alla som läste på deras hemsida skulle ta avstånd från ID och säga för sig själva, ”Vilka ofattbara idioter som tror på sån smörja. De kan ju inte vara riktigt kloka!” Ja, Så går det till i den politiskt korrekta världen. Till stort men för demokratin, för yttrande- och åsiktsfriheten och för Sanningen!

Ondskan har som sagt inte råd med att någon ifrågasätter. Ondskan fungerar lite grand som en mytoman. Denne måste hela tiden hitta på nya lögner för att rädda det han sade igår. Till slut blir härvan av lögner nästan oöverskådlig, eftersom det blir omöjligt att komma ihåg alla tidigare lögner, och risken att man avslöjar sig växer. På samma sätt måste ondskan hela tiden hitta på nya lögner och hindra sanningen från att komma till tals. Alltså måste de obehagliga frågorna förbjudas. Största möjliga tystnad, med andra ord.

Låt oss ta ett annat exempel (jag skulle kunna ta i princip hur många som helst). En vanligt påstående från kulturdräggen är att bara Israel återgår till 1967 års gränser så blir det fred i Mellanöstern (jag läste detta senast häromdagen). Då får man fred med Syrien, Libanon, Saudiarabien och palestinierna kommer att acceptera Israels existens. Det är ganska enkelt att motbevisa detta. Den 4/6 1967, dvs dagen innan kriget bröt ut, befann sig Israel uppenbarligen innanför det som kallas 1967 års gränser. Ändå hade arabsidan dragit upp sina arméer runt Israels gränser och stängt av Tiransundet (inloppet till Aqabaviken), vilket bara det var en direkt krigsförklaring mot Israel. Egyptens president Nasser (som var en av initiativtagarna till det planerade angreppet) sade den 27/5 1967 (dvs ungefär en vecka innan kriget startade) i ett radiotal "Vårt huvudmål är utplånandet av Israel...". Ingen behövde således betvivla ändamålet med arabsidans attack. Det handlade inte om att justera gränsdragningar eller liknande, utan om att utplåna staten Israel från jordens yta. Detta trots att Israel således befann sig innanför ”1967 års gränser”.

Kulturdräggen brukar, inför denna argumentering, försvara sig genom att säga, att hur det än ligger till med saken så var det i alla fall Israel som angrep först. Och det är sant – rent formellt. Israel slog till först, förmodligen bara några timmar innan arabsidan hade tänkt anfalla. Araberna hade fått Sovjets bästa jaktplan och stridsvagnar, de hade mångdubbelt fler soldater (inte så konstigt med tanke på skillnaden i folkmängd mellan Israel och arabsidan) och mångdubbelt fler flygplan och stridsvagnar. Hade judarna väntat tills araberna slog till, hade det varit nästan omöjligt för dem att vinna (de flesta militära bedömare är överens om detta). Nu slog israelerna ut i stort sett hela det egyptiska, jordanska och syriska flygvapnet på några få timmar och fick på så sätt direkt luftherravälde, vilket gav ett tillräckligt övertag för att vinna, trots numerärt underläge. Det råder ingen som helst tvekan om vem som i praktiken var den angripande parten. Det var arabsidan och detta är höjt över all diskussion.

Vad skulle hände om ett antal europeiska länder drog upp sina arméer runt Rysslands gränser och dessutom i radio och TV proklamerade att nu skulle Ryssland utplånas. Skulle ryssarna bara sitta och vänta? Knappast! Argumentet att Israel måste återgå till 1967 års gränser för att få fred är som sagt lätt att vederlägga. Islam nöjer sig inte med något annat än Israels totala utplånande. Och kommer aldrig att nöja sig med något annat. Det ligger i själva islams natur. Det är bara att läsa islams heliga skrifter så inser man detta.

Eftersom de politiskt korrekta argumenten mot Israel är logiskt och historiskt ohållbara, kan man inte tillåta en öppen debatt i frågan. Då skulle svenska folket inse hur det ligger till. Alltså demoniserar man alla som försvarar Israel och dess rätt att existera (observera jag säger inte att israelerna aldrig gör fel – det jag diskuterar är huruvida landet har rätt att existera) och sätter munkavle på dem i den mån man kan. Tack och lov så finns Internet. Många journalister och kulturdräggare skär antagligen tänder bara de tänker på Internet, som stuckit hål på deras tidigare informationsmonopol.

Frånvaron av debatt får mig att tänka på min tid till sjöss (jag har antagligen berättat följande i andra artiklar). Eftersom jag inte rökte, blev jag alltid bjuden på cigaretter när det var fest. ”Ta dig en cigg och var som en människa gnisten (telegrafisten kallades gnist)”. Hade jag väl börjat röka, hade nog ingen bjudit på cigaretter. Då hade jag fått köpa själv. Hade jag inte druckit sprit (vilket jag gjorde på den tiden), hade man på samma sätt bjudit på sprit. ”Ta dig en sup och var som folk…” Den som inte röker, inte dricker, inte ligger med folk hur som helst, som inte talar illa om andra etc, upplevs som obekväm. Min övertygelse är att alla människor har ett samvete, givet av Gud. Alla människor vet vad som är rätt och fel. Visst kan man sätta sig över samvetet och visst kan samvetet bedövas (genom ideologisk hjärntvätt eller genom att man lever tillräckligt länge i ondska), men ändå finns det någonstans därinne en röst som säger vad som är sant och rätt. Samvetets röst får näring av sanningen. Även ett bedövat samvete kan vakna till liv om personen i fråga får höra sanningen. Således är det livsfarligt för de som går ondskans ärenden att släppa lös sanningen. Skulle människor börja lyssna till sitt samvete, och skulle de dessutom känna till Sanningen om abort, om Israel etc, ja då skulle ondskan förlora sitt grepp i de här frågorna. Alltså skapar man ett klimat där endast vissa saker får sägas. Manipulation och bedrägeri.

Det jag säger ovan visas tydligt när det gäller kulturdräggens inställning till kristna. Även om kristna inte säger något, så proklamerar de i alla fall sanningen, genom sina personliga liv (förhoppningsvis), ja genom sin blotta existens. Precis som Lot gjorde i Gamla Testamentets Sodom. Invånarna där var mäkta irriterade på Lot, eftersom han inte ville delta i deras sex- och dryckesorgier. Vid ett tillfälle hade Lot två gäster. Invånarna i Sodom samlas då utanför Lots hus och säger:
Denne [Lot], en ensam man, har kommit hit och bor här som främling, och han vill ändå ständigt upphöja sig till domare. Men nu skall vi göra dig mer ont än dem [man ville först skada Lots två gäster, men nu tänkte man ge sig på Lot själv] (1 Mos 19:9).
Förmodligen sade aldrig Lot något negativt om vad folk gjorde i Sodom. I varje fall inte till stadens invånare. Lot uppträdde aldrig som domare. Men när de såg hur rättfärdigt han levde och jämförde detta med sina egna liv, så var det deras egna samveten som dömde dem.

Därför bestämde man sig för att döda Lot (vilket inte lyckades, eftersom han räddades av två änglar — de var dessa som var hans gäster — som slog angriparna med blindhet). Till varje pris ville man tvinga Lot att leva på sin egen usla moraliska nivå. Innan man hotade Lot, hade man begärt att han skulle lämna ut sina två manliga gäster, så att Sodoms män kunde få våldta dem. Detta vägrade givetvis Lot.

Jag upplever att det är på ungefär samma sätt i dagens Sverige. Man vill hindra de kristna att leva efter Bibelns principer och är mäkta irriterad på kristna som försöker göra detta. Helst vill man tvinga de kristna att leva på samma moraliska nivå som man själv (lögn, oärlighet, hat, droger, promiskuitet, sexuella perversioner, mutor, baktaleri, mobbning av svaga, stjäla på arbetsplatsen, aborter, avundsjuka, skilsmässor etc, etc). Ondskan vill alltid dra ner alla andra till sin egen nivå. Mörkret tål inte ljuset.

Vill jag då säga att alla som inte håller med mig om allting är onda? Nej absolut inte. Jag accepterar givetvis att andra människor har andra åsikter som jag inte håller med om. Jag stöder deras rätt att kritisera min åsikter. Det jag vänder mig mot är att vissa människor, som själva berömmer sig för sin stora godhet, försöker hindra andra människor att uttrycka sina åsikter. Jag anser att det skall vara tillåtet att kritisera den kristna tron. Men då skall det också vara tillåtet att kritisera islam, att kritisera svensk invandringspolitik etc, etc. Att genom manipulation och bedrägeri försöka implementera sina egna åsikter, samtidigt som man vill hindra andra att uttrycka sina åsikter, är ingenting annat än ren och djävulsk ondska. Dessutom har kulturdräggens medlemmar mage att samtidigt anse sig vara stora demokrater. Därför är ordet drägg eller slödder eller pack synnerligen adekvat i sammanhanget!

Med manipulation menar jag hur man genom kontroll av media, inklusive public service (som borde vara hela svenska folkets service, men som i själva verket endast representerar kulturdräggens åsikter), får svenska folket att tro att det bara finns en enda godtagbar åsikt (om man vill räknas till de godas skara). Att det också handlar om bedrägeri är uppenbart. Genom att t ex använda statistik på ett skickligt sätt får man svenska folket att tro att invandringen är en kassako, som enbart har positiva konsekvenser för vårt land. Författaren Mark Twain försökte sig en gång på att komparera ordet lögn (normalt komparerar man adjektiv, typ; stor, större, störst, och inte substantiv, men en författare kan ju ta sig vissa konstnärliga friheter) på följande sätt; lögn, förb----d lögn, statistik, dvs statistik är enligt Twain den ultimata lögnen. Och det råder ingen tvekan om att man genom att presentera statistik på lämpligt sätt kan bevisa nästan vad som helst. Jag ber att få återkomma senare med en artikel om detta. Media bedrar också folk på andra sätt. Man berättar aldrig hela sanningen när det gäller konflikten i Mellanöstern och detta kan vara minst lika effektivt som att blåljuga. Osv, osv.

Hur som helst anser jag inte att alla, som tycker annorlunda än vad jag gör, är onda. Däremot anser jag att medlemmarna i kulturdräggen (Godhetskören) står på det ondas sida, eftersom de strider mot sanningen och mot demokratins grundprinciper. I en demokrati måste alla kort läggas på bordet och alla fakta ges på ett ärligt och objektivt sätt. Utifrån detta kan invånarna avgöra vilket parti de vill lägga sina röster på. Då kommer politiken att avspegla folkets åsikter. Och så skall det vara i en demokrati Idag är det kulturdräggens åsikter som till stora delar avspeglas i valen. Att ett parti som i en nyligen gjord undersökning var tredje största parti (med nästan 9 procent), jag tänker då på SD, nästan totalt negligeras av de andra partierna och behandlas synnerligen negativt i media, visar hur illa ställt det är med demokratin i vårt land.

Kan läsaren förklara för mig varför SD:s logga saknas ovan? SD är fjärde största partiet i Sverige enligt så gott som alla opinionsundersökningar (några gånger har SD hamnat på tredje plats). SVT – public service, jo jag tackar jag! Oavsett vad man tycker om SD så visar bilden ovan att Sverige inte är en verklig demokrati och att SVT inte är public service utan politically correct service!


Kulturdräggens makt över vårt land bygger egentligen på människors feghet. Om fler öppet vågade säga vad de tycker, skulle kulturdräggen snabbt förlora sitt destruktiva inflytande över vårt land. Varför svenskar tycks mer fega än andra folk är något jag inte har något bra svar på. Någon skrev till mig och föreslog att det kanske berodde på den ca en miljon svenskar som i slutet av 1800-talet emigrerade till USA, för att där skaffa sig ett bättre liv. De som emigrerade var de mest handlingskraftiga och starka och modiga, och där förlorade Sverige kanske sina bästa gener. Kvar blev ynkryggarna och veklingarna och fegisarna (med vissa undantag). Det är ju helt enkelt bara ett exempel på evolutionen i verksamhet. De bäst anpassade och starkaste lämnade Sverige, och kvar blev de svaga och veka. Kan det verkligen vara så illa? Tja, framtiden får visa hur det ligger till. Det faktum att svenskarna verkar vara beredda att ge bort sitt land till islam är dock illavarslande.

onsdag 6 juni 2012

Du gamla du fria, du fjällhöga nord…

Idag firas Sveriges nationaldag. Det är märkligt att den fortfarande finns kvar om man betänker Godhetskörens förakt för sitt eget land. Visserligen har man döpt om den från Svenska Flaggans dag till Nationaldagen, men båda dessa begrepp torde klinga ungefär lika illa i Kulturelitens öron. Det förvånar mig att Kultureliten (ibland kallas denna sorgliga skara för Europas byfånar, med tanke på de infantila diskussioner som förekommer i deras kretsar) inte föreslagit att vi den 6/6 i stället skall fira Multikulturismens Dag , eller varför inte profeten Muhammeds födelsedag. Jag misstänker att utvecklingen sakta men säkert kommer att gå åt detta håll.

Media har de sista dagarna varit fulla av ifrågasättande av, och diskussioner om, vad som är svenskt och inte svenskt. Elisabeth Höglund, som jag annars hyser en viss respekt för, ondgjorde sig i en artikel över vår nationalsång, Du gamla du fria…, och menade att den påminde alltför mycket om den svenska Stormaktstiden.

Och visst, det gäller ganska många nationalsånger. Men nationalsånger handlar ju också om ett lands och ett folks identitet och historia. Stormaktstiden är en del av Sveriges historia. Jag kan inte säga att jag skäms speciellt mycket för denna epok som är en del av vårt förflutna. De flesta länder har en liknande historia som Sverige. Det var andra tider då och man såg på saker och ting annorlunda än vad man gör idag. Sverige var varken bättre eller sämre än andra länder.

Vissa saker är säkert bättre idag (t ex sjukvården), men det gäller knappast allt. Vi slår oss gärna för bröstet och talar om hur humana vi är idag jämfört med förr. Frågan är om detta verkligen stämmer. Jag läste i Aftonbladet att den 31-åriga kvinna, boende i Sigtuna, som förra hösten dränkte sin två barn (4 och 8 år gamla), nu skall utvisas till Kenya (apropå tidigare bloggar – vad tycker du, räknas hon som etnisk svensk?) efter mindre än tre månaders rättspsykiatrisk vård. Läkarna anser att hon numera är frisk. Det är fantastiskt att man kan begå dubbelmord och vara fri efter mindre än tre månader. Tänk så humant! Frågan är dock vad det signalerar. I mina ögon visar det svenska samhället genom ett sådant förfarande att de två barnens värde var noll och intet. Det kostade nästan ingenting att ta livet av dem. Det är ju fantastiskt att kvinnan utvisas i alla fall! Men det har vi ju inte sett än. De flesta som döms till utvisning utvisas aldrig, eftersom det alltid kommer något hinder i vägen.

Godhetskören anser antagligen att det svenska samhällets milda behandling av dubbelmördaren är höjden av humanitet, medan jag själv anser att det är precis tvärtom. Det visar att Sverige är ett mördarsamhälle som står på mördarnas sida mot offren och offrens anhöriga (t ex barnens pappa). Det är synnerligen tveksamt om vi verkligen är så mycket mer humana idag än vi var förr. Snarare tycks det mig som att Godhetskören förväxlar humanitet (som borde vara kopplad till kärlek, och då också kärlek till brottsoffren) med likgiltighet. De enda vi idag visar humanitet gentemot är gärningsmännen, som vi inte vet hur väl vi vill. Om man förr var grym mot gärningsmannen uppvisar man idag samma grymhet mot offren och deras anhöriga. Det svenska samhällets likgiltighet inför offrens lidande är djävulskt!

Men låt oss återvända till ämnet. Godhetskören låtsas som att vårt förflutna inte existerar. Och det förflutna (som man vill gömma undan) bedömer man utifrån det som är politiskt korrekt just nu. Vilket är helt fel. Det förflutna måste bedömas utifrån hur man såg på saker och ting då och inte nu.

Dessutom, om vi nu skall tala om Stormaktstiden, dvs erövringar och krig, så kan vi ställa följande relevanta fråga; ”Vad kommer det sig att araberna och inte de svarta behärskar Nordafrika?” Araberna har ju inte sitt ursprung där. Jo, de har erövrat området som ett led i islams expansion (att lägga världen under sig). Hade muslimerna inte slängts ut från Spanien och Portugal av modiga kristna spanska och portugisiska kungar och soldater och stoppats utanför Wiens portar (som man brukar säga) av ungrare, österrikare, serber (det är därför serberna tycker illa om muslimer – de har mycket dåliga erfarenheter av islam) etc, så hade Europa antagligen varit muslimskt idag. Och då hade vi inte haft någon Godhetskör. Dessutom kan man inte direkt säga att muslimerna behandlade den ursprungliga, svarta befolkningen i Nordafrika särskilt väl. De förslavades och de flesta (i stort sett alla) manliga slavar kastrerades. Därför finns idag, enligs CIA:s databas, noll procent svarta i länder som Algeriet, Marocko, Tunisien etc. Varför ställer Godhetskören bara vårt eget förflutna till svars samtidigt som man höjer den islamska kulturen till skyarna? Jag har aldrig fått något svar på det.

SvD hade igår en artikel med rubriken "Typiskt svenskt – typiskt osvenskt”. Jag saxar:
Jag har en kamrat som så fort vi når ”den blomstertid nu kommer” och det är dags för lite färskpotatis, sill och nubbe, börjar med sin egen predikan – ett slags evinnerligt ”vet du att”. Att nubben är från Italien, Acqua Vita ursprungligen är en medicin på italienska apotek, att sillen är från Holland. Ja, och de små röda stugorna är förstås också från Holland. Midsommarstångens resning är en gammal fransk sedvänja. Jag brukar sätta ned foten och säga stopp när han kommer till köttbullen.
Ibland vet man inte riktigt på vilket ben man ska stå – det stockholmska, det europeiska eller svenskbenet. Men just nu i juni blir allt ganska enkelt. För då blir vi ju alla riktigt blågula. Det känns rätt, det känns skönt, det känns kul – plötsligt även modernt.
Det hysteriskt urbana och komiskt kosmopolitiska får maka på sig. Det som vi bestämt oss för är genuint svenskt – kanske för att det är lite mer bondskt, enkelt, eller som en del tror, ursprungligt – tar för sig med råge.
Författaren tycks ha en dubbelbottnad inställning till det svenska. Han talar om det ”hysteriskt urbana och komiskt kosmopolitiska”, vilket visar på en viss skepsis gentemot Godhetskörens mer extrema oikofobiska (oikofobi betyder hat mot sitt eget land och sin egen kultur) yttringar. Första stycket är intressant. Nubben är från Italien, sillen från Holland etc, etc. Detta, som ofta framförs för att förringa allt som är svenskt, är värt en egen kommentar.

Rent faktamässigt är säkert mycket av detta sant. Men det är inte riktigt så enkelt. För det första kan vi fråga oss vad man t ex menar med sill. Att salta eller lägga in sill och vissa andra feta fiskar, är en konserveringsmetod som finns i många, många länder. Men sill och sill. Jag har ätit sill många gånger i Holland, men aldrig smakat så god sill som i Sverige. Det är ju givetvis en smaksak, men jag tror ändå att vi är ganska unika när det gäller alla sill- och strömmingsrätter. Vissa saker som vi kallar svenska finns i andra länder – ja! Men en del av dessa har vi själva uppfunnit eller upptäckt, oberoende av andra. Andra saker har vi kanske fått inspiration till utifrån, men sedan utvecklat vidare tills det påminner ganska lite om sitt ursprung (mer än möjligen namnet). Och vissa saker har vi helt enkelt tagit från andra länder (vi köper t ex in äkta Emmenthalerost från Schweiz samtidigt som vi också tillverkar egna mer eller mindre bra kopior – Schweiz å sin sida har givetvis också tagit saker från andra länder, bl a Sverige).

Egentligen är hela resonemanget en upprepning av självklarheter. Det är väl ingen som förnekar att vi påverkats av invandrare och andra länder i många saker. Men än sen då? Det är ju inte så säkert att Holland uppfann sillen (dvs konsten att salta eller lägga in sill), även om vi fick den därifrån. Holland kanske i sin tur fått den någon annanstans ifrån. Etc, etc. Det är ju så världen fungerar. Här kan man göra en intressant iakttagelse. Godhetskören är snara att påpeka att detta och detta, som vi tror är typiskt svenskt, har vi i själva verket fått från… (observera uttrycket ”i själva verket”, genom detta uttryck upplever man sig själv som överlägsen, ”i själva verket” antyder att ”jaaaaaag minsann vet saker som vanligt folk inte vet – de tror att det är så här medan jag vet att det i själva verket är så här”). Men sedan går inte Godhetskören vidare. När man tagit äran från Sverige och gett den till Holland etc är man nöjd (10 poängaren är när man kan ge äran till araberna, då får man nästan gorgasm – godhetsorgasm). Det var ju det man ville, svärta ner Sverige. Man berättar i stora ord om att vi fått vetenskapen och matematiken och vårt talsystem från araberna. Men man nämner aldrig att det till absolut största delen handlade om att araberna förmedlade kunskaper som de i sin tur fått från andra (Indien, grekerna etc).

Ibland kan det säkert vara så att olika saker går varvet runt. Låt mig ge ett exempel. ”O store Gud” är en av kristendomens mest kända sånger. Den skrevs på 1880-talet av svensken Carl Boberg. Av någon anledning blev den inte populär i vårt land. Så småningom översattes den till engelska och gjorde stor succé bland kristna i USA. Sedan kom den tillbaka till Sverige från USA (när vet jag inte riktigt) och blev då (och är fortfarande) mycket populär. I första ledet kan man således säga att sången kom till Sverige via USA. Men det är inte hela sanningen. Först hade den kommit till USA från Sverige och den hade sitt ursprung i Sverige. Det finns säkert många fler liknande exempel.

Jag försöker alltså inte påstå att allt som kallas svenskt har sitt ursprung i Sverige. Men, so what? Kulturer innehåller saker om uppstått och utvecklats inom kulturen ifråga, i kombination med inflytelser från andra kulturer. En kultur är ett slags kalejdoskop av intryck och inflytanden och tankar och idéer. Betyder det att man inte kan tala om att ett land eller en folkgrupp har en kultur? Självklart inte.

DNA-molekyler hos alla levande varelser innehåller i princip samma delar. Men dessa kan arrangeras i ett närmast oändligt antal kombinationer. Varje individ (som inte är klonad eller enäggstvilling) har sitt unika DNA. På samma sätt består kulturer av delvis samma delar. Men dessa kan analogt kombineras på oerhört många sätt, vilket leder till att varje kultur är unik. Alltså kan man tala om en svensk kultur som inte är ekvivalent med den holländska kulturen (även om vi delar många kulturdrag med holländarna).

Det är ju egentligen samma sak med en person. Mina åsikter, kunskaper etc är också ett kalejdoskop av olika inflytelser i mitt liv. De flesta tankar och åsikter har vi fått från andra (kompisar, lärare, föräldrar, böcker etc, etc). Det är inte lätt att tänka en tanke som ingen annan tänkt. Det allra mesta vi säger när vi diskuterar har redan sagts. Och även om vi kanske kommit på vissa saker själva, har säkert någon annan redan kommit på samma sak. Betyder detta att människan inte har en personlighet? Knappast. Den som har levat några år vet att människor är unika (även om de också har gemensamma drag).


Etniska svenskar?
Min slutsats blir att begrepp som svensk identitet, svensk kultur, etniska svenska etc är meningsfulla begrepp. Dessa begrepp gör inte invandare mindre värda som människor. Etniska svenskar är inte mer värda, mänskligt sett, än invandrare. Däremot kanske en frisérsalong eller en förskola skulle tveka att anställa en burkaklädd frisör (med all rätt). De passar inte in här. Om de envisas med att bära burka på sin arbetsplats får de flytta till Burkistan (men jag är inte säker på att man ens där accepterar burkaklädda kvinnor inom alla yrken – operationssköterskor i Jordanien får t ex inte bära långärmat under operationer, eftersom man före en operation, av uppenbara skäl, måste kunna tvätta armarna ända upp till armbågen). En frisersalong (som vänder sig till etniska svenskar) skulle snabbt gå i konkurs om alla frisörerna var vandrade tält med ett litet nätfönster. Det är inte vi som skall anpassa oss till invandrarna. Det är de som skall anpassa sig till oss (vilket inte betyder att de måste klä sig exakt som vi eller äta samma mat som vi etc – men de måste smälta in i det svenska samhället utan att väcka anstöt).
Vissa badhus i Sverige har numera speciella tider för kvinnor. Detta är en eftergift för islam och muslimers skräck för nakenhet. På samma sätt finns (kanske är det förbjudet numera) det skolor i Sverige som haft (har?) skärmar mellan manliga och kvinnliga elever av hänsyn till muslimers sätt att se på manligt och kvinnligt. Men om vi nu skall ta hänsyn till vad muslimer tycker om och inte tycker om, varför skall då inte muslimerna ta hänsyn till vad etniska svenskar tycker om och inte tycker om? Etniska svenskar tycker det är obehagligt att bli klippt av en burkatäckt frisör. Dagisbarn skulle bli skrämda av burkatäckta dagisfröknar etc. Hänsynstagande måste vara ömsesidigt. Om man av religiösa skäl måste ha burka utanför hemmet, ja då kan man inte ha ett normalt arbete i Sverige. I så fall bör man flytta till något land där burka är tillåten (men i dessa länder brukar inte kvinnor få arbeta och blir dessutom inte försörjda av samhället om de inte arbetar).
Ha en trevlig Nationaldag! De flesta invandrare känner sig inte alls kränkta av svenska flaggor eller att vi firar vår nationaldag. De vill själva bli svenskar. De har flyttat hit för att de tycker att Sverige är ett bra land och de vill bli en del av vårt land.

De som känner sig kränkta av svenska flaggor och att vi firar vår Nationaldag kan utnyttja en av våra grundlagsskyddade rättigheter, nämligen rätten att flytta någon annanstans (den rekommendationen gäller också Godhetskören). Detta gäller också de invandrarungdomar som bränner bilar, kastar sten på polis och brandkår och ambulanspersonal, begår gruppvåldtäkter, mördar sina systrar och flickvänner (när flickvännen vill lämna dem) etc, etc. Eftersom vi är för fega och ynkliga för att kasta ut dem, vore det bra om de självmant flyttade (eftersom de tycks hata Sverige så mycket). På så sätt skulle mycket av svenskarnas motstånd mot invandrare försvinna. Jag tror inte svenskar är speciellt rasistiska eller främlingsfientliga. Men de accepterar inte invandrare som kommer hit och parasiterar på vår ekonomi och dessutom vill ta vårt land ifrån oss (som islamisterna). De flesta svenskar vill faktiskt inte att Sverige skall bli en islamistisk stat eller ett land baserat på somalisk klankultur. Om nu Godhetskören vill det (de agerar i alla fall som om så vore fallet), tycker jag dess medlemmar skall flytta till Yemen eller Somalia. Med tanke på de låga lägenhetspriserna där får de mycket pengar över när de säljer sin tjusiga lägenhet (som ofta ligger på Söder i Stockholm).

måndag 4 juni 2012

Vart tog offren vägen?

Läsaren kommer säkert ihåg Annika Östberg. Det var hon som satt i amerikanskt fängelse i många år för mord, och som sedan släpptes fri, transporterades hit i chartrat plan (kostnad ca 600 000 kr), gjorde en kort sejour i svenskt fängelse, och blev hela Sveriges hjältinna. Hon har skrivit en bok, och en film håller på att spelas in om hennes liv. Hon har också varit en flitig gäst i tv-sofforna, och även fått ha ett Sommarprogram i P1.

I flera tidigare bloggar har jag kommenterat detta (läs här!). Nu läste jag i Erikshjälpens (en kristen hjälporganisation) tidning att Annika Östberg varit på besök i kvinnofängelset i Riga tillsammans med Erikshjälpen. Man skriver:
Annika har ett stort engagemang för andra människor och har skrivit en bok och håller föreläsningar om sina erfarenheter och om livsval. Att varje val och handling bär med sig konsekvenser som man får leva med och hon talar mycket om hopp.
Det gläder mig Annika Östberg tycks mena allvar med sin omvändelse och vill göra gott. Egentligen har jag inte varit arg på Östberg i första hand. Jag förstår att hon utnyttjar de möjligheter som erbjuds. Böcker och filmer kan ju ge betydande inkomster. Det jag framför allt har varit arg på är Godhetskören, som automatiskt helgonförklarar en människa som aktivt medverkat i två mord och som på egen hand dessutom tagit livet av en människa (se länk ovan). Jag har också ondgjort mig över att hon behandlats bättre av svenska staten än vad jag eller någon som varit laglydig och betalat skatt hela livet skulle behandlats. Inte skulle jag få en flygresa för 600 000 kr betald av svenska staten, oavsett omständigheterna. Och då har jag, till skillnad från Östberg, under mitt hittillsvarande liv betalat in miljoner till statskassan. Och inte skulle en vanlig laglydig person få ha ett Sommarprogram i P1 (jag menar då en person som inte är kändis eller som inte lottats fram). Och det som gjort mig allra mest arg är att man aldrig någonsin talar om hennes offer. Aldrig, aldrig någonsin. Ingen svensk tidning eller radio- eller tv-reporter har besökt döttrarna till den polisman som Östberg var med och mördade, och frågat dem om hur deras liv förändrats efter att pappan mördades. Döttrarna existerar överhuvudtaget inte i Godhetskörens perverterade värld (speciellt inte eftersom de är medborgare i USA). Däremot har Östberg otaliga gånger i radio och TV fått berätta om hur hennes liv förändrades efter de mord hon aktivt deltog i.

Kanske har Annika Östberg verkligen ångrat det onda hon gjort och vill vara en god människa resten av sitt liv. Alla kan vi göra fel, och alla har vi gjort fel. Och om omständigheterna samverkar till det sämsta, kan vi bli inblandade i alla möjliga dåligheter. Alla måste få chansen att bli upprättade och få börja om från början igen. I varje fall i princip (sedan kan det finnas människor som är så farliga att man inte bör ge dem någon ytterligare chans).

Priset för att ta en annan människas liv, måste samtidigt vara så högt, att det negativt påverkar gärningsmannens framtida liv, ja kanske till och med resten av dennes liv. Annars signalerar samhället att den ende som har något människovärde är gärningsmannen, men inte dennes offer.

Östberg säger, enligt artikeln, att varje val och varje handling bär med sig konsekvenser som man får leva med… Det är helt sant. Men vi får inte glömma bort att de val som Östberg gjort också burit med sig konsekvenser för t ex den mördade polismannens döttrar. Dessa konsekvenser borde vi också tala om, mer än vad vi gör. Konsekvenserna för den mördade polismannens döttrar kommer att vara livet ut.

Östberg säger vidare:
Att få berätta för någon att ”Du har ett värde, du är viktig!” och att möta en persons ögon så att hon kan känna sig som en människa är också vikigt.
Jag håller med helt om detta. Därför är kristna kallade att besöka fängelser för att ge människor hopp och upprättelse. Samtidigt kan man inte bortse från att offret också hade/har ett värde och var viktigt (hur viktig var inte den mördade polismannen för sina döttrar!). Genom att samhället, media etc helt bortser från offren och offrens anhöriga tar man indirekt parti för mördaren mot dennes offer. Samhället blir på så sätt ett ont mördarsamhälle.

Inte heller i kristna sammanhang talas speciellt mycket om offren. Och inte heller i Erikshjälpens tidning. Vi kristna talar gärna om att vi skall besöka människor i fängelse. Och det är sant. Jesus uppmanar oss till detta. Men han säger inte att vi skall glömma offren. Nu kan man kanske invända att Jesus inte talar speciellt mycket om brottsoffer. Och det är sant. Men å andra sidan visar Evangelierna oss tydligt vem Jesus är. De visar på hans gränslösa kärlek. Även om det inte nämns explicit, kan vi vara förvissade om att Jesus kärlek också innefattar de som råkat ut för våldsdåd och liknande.

Tyvärr tycks det som att vi kristna också halkat in i Godhetskörens räjonger. Vi tävlar om vem som är godast. Och inte alltid genom att försöka vara godast i handling, utan alltför ofta genom att använda så många ”magiska” ord som möjligt; förlåtelse, barmhärtighet, kärlek, tolerans, acceptans, ödmjukhet, demokrati, mångfald, mångkultur etc, etc. Ju fler sådana ord vi flikar in i våra meningar, desto mer goda framstår vi som (och känner oss själva som). Och desto mer meningslösa blir de vackra ord vi använder. Till slut betyder de ingenting.

Det finns en mycket bra film som heter Dead Man Walking med bl a Sean Penn. Den handlar om en dödsdömd mördare (som på ett mycket bestialiskt sätt mördat två tonåringar). Han brevväxlar med en nunna, som också då och då besöker honom i dödscellen. Den dödsdömde (som spelas av Penn) ansöker vid ett tillfälle om nåd och nunnan vittnar till hans fördel inför den nämnd som skall besluta om eventuell nåd. När hon kommer ut ur lokalen står demonstranter utanför. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men en del av demonstranterna hade plakat med texter i stil med ”Ingen nåd för monstret”. I folkhopen finns också föräldrarna till de mördade tonåringarna. De ropar till nunnan (ungefär), ”Var är din kristna kärlek när det gäller oss och våra mördade barn? Finns inte vi i dina ögon?”. Nunnan inser givetvis det berättigade i dessa frågor, och börjar också besöka föräldrarna. Jag kan verkligen rekommendera denna film, eftersom den inte är lika ytlig som alla andra filmer på detta tema (i de flesta jag sett har mördaren någon mysig hobby i fängelset, t ex ornitologi, han är givetvis oskyldig och offren avhumaniseras totalt).

I Höga Visan 8:6 skriver Salomo:
Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm. Ty kärleken är stark som döden, dess svartsjuka obetvinglig som dödsriket. Dess glöd är som eldsglöd, en HERRENS låga.
Guds kärlek är inte ett likgiltigt ”Jaså”! Kärleken är stark som döden. Den sanna kärleken är alltid kopplad till sanning och till rättfärdighet. Genom att bortse från konsekvenserna av ett brott, dvs bortse från offren och deras lidande, visar vi inte kärlek. Det är inte kärlek på något sätt, utan likgiltighet. Och likgiltighet, och inte hat, är kärlekens absoluta motsats. Den som hatar betraktar åtminstone hatobjektet som en människa. Den som är likgiltig avhumaniserar objektet och reducerar det till ett dött föremål.

Sann kristendom är att både kunna visa kärlek och omsorg gentemot offren och samtidigt, utan att bortse från brottet och dess konsekvenser, hjälpa syndare till upprättelse och ett nytt liv. En f d brottsling som upprättas på detta sätt, kommer inte att glömma sina offer, och enbart tala om sina egna svårigheter och sin egen framtid. Förr talade man om botgöring.

Vi kristna måste, om vi skall vara trovärdiga, också se och tala om offren. Annars reducerar vi Guds kärlek till en sötsliskig, politiskt korrekt sirap som ingenting betyder. Då blir ord som kärlek, förlåtelse och barmhärtighet ord utan innehåll. Tomma fraser. Och det kristendomen inte är, så är det tomma fraser!