onsdag 23 november 2011

Den ljusnande framtid är vår

Idag tänkte jag be mina läsare att titta på ett par korta videoklipp, som en av mina läsare tipsat mig om. Passa på innan dessa klipp censureras bort från Youtube (vilket inte är ovanligt när det gäller filmer som är kritiska mot islam)!

Det första klippet (ca 8 minuter) handlar om de s k ensamkommande flyktingbarnen. Filmen innehåller många viktiga fakta. Jag har ju skrivit om detta tidigare, men filmen ger en mycket bra sammanfattning i ämnet. Jag hyser inga tvivel om att innehållet i detta klipp är korrekt.

Klipp nummer två (ca 2 minuter) innehåller några intressanta uttalanden av Jens Orback (känd socialdemokratisk politiker och journalist). Grundläggande så säger han, att om vi idag är snälla mot muslimerna i Sverige (när de är i minoritet) kanske de kommer att vara snälla mot oss, om och när de blir i majoritet i vårt (deras) land. Tyvärr anges inte varifrån klippet (endast ljud med stillbild till) är hämtat. Så här kanske man får vara lite försiktig. Det skulle ju kunna röra sig om en förfalskning. Men å andra sidan är det väl ungefär så som våra politiker resonerar. Varför skulle de annars sälja ut vårt land till islam?

Klippen är så korta att du inte har någon ursäkt för att inte titta på dem. Än kanske det inte är för sent att rädda vårt land undan islams skräckvälde.

tisdag 22 november 2011

En liten adrenalinkick

Det är inte svårt att hitta stoff som drar igång adrenalinproduktionen. Det är bara surfa runt lite på olika tidningars hemsidor.

Låt oss börja med Kvällsposten som idag (22/11) hade rubriken ”Alicia, 11, kastades av på perrongen". Dvs ännu en elvaåring som saknat biljett har slängts av från tåget.

I tidningen finns en bild på Alicia (se länken). Jag tänker inte gå in på detta fall i några detaljer. Det intressanta är att bilden inte är pixlad, utan man se Alicias ansikte (hon är uppenbarligen etnisk svensk). När det gällde den förra 11-åringen, Nema (som av allt att döma snarare var 18 än 11 och som var afrikansk invandrare), gjorde man allt för att hemlighålla hennes identitet och att hon såg äldre ut än 11 genom att bl a pixla ansiktet på alla bilder. Frågan är varför pixlade man bilderna på Nema men inte på Alicia? Läsaren kan ju själv fundera över detta.


Nästa rubrik som är hämtad från GT (Göteborgs-Tidningen) lyder ”Häktad efter nakenattack på tåg” (av hemsidorna framgår att Expressen numera tydligen äger både GT och Kvällsposten). I artikeln kunde man läsa om en 30-årig man som skall ha klätt av sig naken och försökt våldta en kvinna på tåget mellan Herrljunga och Skövde i helgen. Han misshandlade också flera passagerare innan han greps av polis på Skövde station.

Tidigare har jag några gånger länkat till en blogg som hette politisktinkorrekt.se. Man behöver inte direkt vara Albert Einstein eller Sherlock Holmes för att notera hur media gärna anger identitet och visar bild när det handlar om brottsliga etniska svenskar, medan man oftast förtiger identiteten på brottsliga invandrare. Ja man gör till och med nästan allt för att läsaren etc inte skall förstå att det handlar om en invandrare. Bilderna pixlas inte ens, utan de lyser med sin frånvaro. Och om de pixlas är de ofta så radikalt pixlade att man inte ens en gång kan se att det handlar om en afrikan eller någon från Mellanöstern. Ibland går det förstås inte att undanhålla etniciteten, när man t ex skriver att vederbörande dömts till utvisning till Irak. Bloggen politisktinkorrekt.se accepterade inte detta och lade ned mycket arbete på att identifiera brottsliga invandrare och ange deras namn och visa bild på dem. Detta för att motverka snedheten i vanliga medias verklighetsbild. Polisrapporter och domstolshandlingar är offentliga handlingar (om de inte hemligstämplas vilket ibland sker), men det kräver givetvis ett visst arbete att få tillgång till dessa. Medelsvensson är knappast beredd att göra detta arbete, så därför gjorde politisktinkorrekt.se jobbet. Allt för sanningens skull.

Politisktinkorrekt.se är idag nedlagd men har ersatts av en annan blogg med samma funktion. Den heter avpixlat.info. Läsaren förstår säkert vad namnet syftar på. Där kunde man läsa lite mer om ”nakenattacken på tåget”. Det visar sig att den gripne mannen är afrikansk (även namnet anges på avpixlat.info) och hade vid tillfället med sig ett par rottweilers (läs gärna min tidigare blogg om denna formidabla "mordmaskin"). Han har ett omfattande brottregister som inkluderar misshandel och rån. När konduktören sade åt honom att han inte fick röka marijuanacigaretter ombord (all rökning är förbjuden på tågen – även för invandrare) bröt helvetet lös. Personligen anser jag att en sådan person skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. Har han redan fått svenskt medborgarskap skall detta tas ifrån honom. Visst är jag hemsk! Men är inte 30-åringen hemsk då? Du kan ju fundera över varför du just nu är mer arg på mig (om du nu är det) än på 30-åringen.

Antingen skall vi hemlighålla alla grova brottslingars identitet och inte visa bilder på någon av dem, eller också skall vi ange alla sådana brottslingars identitet och visa bilder på varenda en av dem. Och med alla menar jag då både etniska svenskar och invandrare. Det kallas jämlikhet!


Min tredje punkt handlar om vår kände författare Björn Ranelid. Läs gärna om honom på svenska Wikipedia. Han är kristen och har till och med dristat sig att uttrycka kritik mot evolutionsteorin (i Godhetskörens ögon är detta fullt i klass med att vara kritisk mot vår invandringspolitik, eftersom evolutionsteorin är sannare än sanningen själv, verkligare än verkligheten själv, ja den är ett ljus som alla teorier måste böja sig inför, den är höjd över alla vetenskapliga observationer och endast en ond människa skulle kunna kritisera denna underbara, vackra, fantastiska, ljuvliga teori). Han har bl a sagt, ”Jag tror på Gud. Så är det. Darwin har fel i evolutionen. Ingen fysiker kan övertyga mig och lära mig någonting om denna kosmologiska balans som är fullkomligt sanslöst sofistikerad och sublim. Ingen Nobelpristagare i fysik kan förklara kärlek, sinnlighet och erotik.”

Därför är han hatad av Godhetskören. Han är inte någon vanlig intellektuell som passar in i de intelektuellas sterila, tragiska tankevärld. Bl a så har han haft oförskämdheten att spela fotboll i Malmö FF:s A-lag (seniorer) och ha ett personbästa på 100 m på ca 10,8 sekunder, vilket vid den tiden (1970-1972) hade gett honom SM-silver. Jan Guillou, som är en av Ranelids kritiker, vill ju gärna framstå som en riktig karlakarl och kan givetvis inte förlåta Ranelid för att denne verkligen har varit en karlakarl, som vida överglänst Guillous fysiska prestationer.

I Expressen (lustigt att det blev Expressen för hela slanten idag) fanns idag en artikel med rubriken ”Björn Ranelid tänkte ta livet av sig”. Vi läser där:
Kulturdrevet går hårt åt Björn Ranelid sedan hans medverkan i Melodifestivalen blev känd [givetvis är kultureliten för fin för att befatta sig med något som vanliga människor uppskattar].
Nu kapslar han in sig och ger inga fler intervjuer före tävlingen.
När han utsattes för attacker från alla håll för fyra-fem år sedan var han beredd att ta livet av sig. Deprimerad och ledsen.
Den situationen tänker han inte försätta sig i igen.

Enligt Ranelid själv beror alla attacker mot honom att han stör bilden för kulturetablissemanget (läs kulturdräggen).

– De ser sin egen lilla värld hotad. Jag stör den bild de vill skapa av sitt skrå.
– Där ingår inte att kunna spela fotboll, dansa i tv, recensera Zlatan i Sportnytts direktsändning till exempel.
– Det utgör ett hot mot deras inskränkta och anemiska uppfattning om hur en författare ska vara.
Några exempel på de tillmälen och elakheter Björn Ranelid utsatts för:
"Driftkucku" (Jan Guillou).
"Jag skulle hellre äta daggmask än äta lunch med Björn Ranelid" (Stig Malm).
"Pimpinett pappskalle" (Leif GW Persson).
"Allt som håller Ranelid från skrivandet välkomnas" (Peter Englund).
"Jag skulle hellre sondmatas med napalm än genomlida en trerätters middag i hans sällskap" (Ronnie Sandahl).
Dessutom häcklad och parodierad av i stort sett alla Sveriges komiker [tänk vilka modiga hjältar – Kristers kommentar], på scen och i tv.

…På twitter har det varit rena hetskampanjen.
Men Ranelid har lärt sig ta smällarna, skydda sig själv och familjen.
Det var annat i stormen efter Linda Skugges totalsågning av honom och hans bok "Kvinnan är första könet" som kom ut 2003. Hennes angrepp om läppglans, solbränna och renrakade armar blev till sanningar. Björn Ranelid blev allmänt villebråd.
– Det var hemskt. Jag blev ledsen och tänkte begå självmord.
– Angreppen i kölvattnet av hennes falska påhopp slutade aldrig. Jag var förtvivlad och min familj drabbades hårt. Särskilt vår yngste son som då gick i skolan. Han har lidit oerhört [i Godhetskörens kölvatten finner vi likhögar].

Ovanstående skulle man nästan kunna kalla för en studie i ondska. Godhetskören är långt ifrån så god som men själv vill göra gällande. Ve den som går sin egen väg! Och inte rättar in sig i det politiskt korrekta ledet (hata Israel, hata USA, hata kristna, krama islam och sträva efter att Sverige inom 50 år skall vara ett muslimskt land, och dessutom förakta alla som dristar sig att kritisera den heliga evolutionen). När man hör Godhetskörens medlemmar tala om tolerans, mångkultur, inkludera etc så blir åtminstone jag äcklad. Ofta har de en sockersöt röst och man riktigt ser hur de njuter av sin egen godhet när de stöter fram de politiskt korrekta orden i allt snabbare takt. Ibland har jag funderat över om det inte finns något som skulle kunna kallas godhetsorgasm.

Apropå evolutionen så blev superpedagogen Stavros Louca från SVT:s "Klass 9A" i det närmaste utraderad från media när han "hädade" genom att säga att evolutionsteorin var vår tids största bluff. Först höjdes han till skyarna som en fantastisk lärare och pedagog. Sedan, efter hans kommentar om evolutionen, blev det helt tyst. Det är nästan lite roligt.

I själva verket är jag absolut säker på att om medlemmarna i Godhetskören hade varit närvarande när Pilatus dömde Jesus att korsfastas, hade de instämt helhjärtat i kören ”korsfäst, korsfäst”. Hade de levat i Nazityskland, hade de angett sina grannar som gömde judar. Ja de hade säkert njutit och applåderat när SS-soldater kastade ut judiska spädbarn från 4:e våningen för att skynda på utrymningen av husen när judarna skulle deporteras. Alla medlemmarna i Godhetskören hade kanske inte gjort det, men garanterat 99,99 procent. Sådana människor slår alltid nedåt och slickar uppåt. Och de väljer alltid det ondas sida. Och sedan har de mage att hävda att de själva är goda.

Politiskt korrekta människor har inga egna åsikter. De är flockdjur som anpassar sina åsikter efter flocken. De kallar sig goda men är i själva verket onda, vilket innebär att de är hycklare av värsta slag. Jag erkänner att jag är ond. Det är därför jag behöver Jesus. Så även om jag är ond, är jag i alla fall ingen hycklare (hoppas jag).

fredag 11 november 2011

Det är skillnad...

I dagens SvD (111111 – intressant datum) kunde man läsa följande:
En sergeant i USA har dömts till livstids fängelse för mord på civila afghaner i Kandaharprovinsen.
Sedan han dödat dem kapade han av deras fingrar. Bland bevisen fanns bilder där han och andra soldater poserade vid blodiga lik.

Hade sergeanten hetat Muhammed och stridit för den palestinska saken och gjort motsvarande saker, hade han inte fått livstids fängelse. Då hade han fått en gata eller torg på de palestinska områdena uppkallat efter sig. Och en hjältes mottagande (och inte en rättegång) hade väntat honom när han återvände hem.

Det är skillnad på moral och moral! Till skillnad från vad det politiskt korrekta etablissemanget (inkluderande Svenska Kyrkans ledning) påstår (jag har hittat på ett nytt ord för Godhetskören – vad sägs om Bamseligan?), så är det skillnad på religion och religion. Bibelns Gud är definitivt inte samma Gud som Koranens Allah.

--------------------

En nyhet från Norge är att en 27-årig norsk-somalier, som tidigare varit medlem av Harald V:s livgarde, dödats när han stred för terrororganisationen Al-Shabaab i Somalia i mars 2011. Bl a så ingick norsk-somaliern i den trupp som hade ansvar för att skydda den norska kungafamiljen i händelse av krig eller kuppförsök. Läs mer om detta på den norska tidningen Verdens Gangs (den norska tidning som har flest läsare) nätupplaga. I artikeln så säger Trond Hugubakken vid norska säkerhetspolisen PST:
PST vet att mannen tidigare i år dödades i strider i Somalia. Det finns anledning att fråga sig varför en till synes väl integrerad norsk medborgare [fetstil tillagt av Krister] reser till Somalia och ansluter sig till en terrororganisation.

Just det, vad kan det komma sig att ”en till synes väl integrerad norsk medborgare reser till Somalia och ansluter sig till en terrororganisation”? Jo, svaret är väldigt enkelt – han är befalld till detta av sin religion (vilket jag diskuterar och förklarar i mängder av bloggar och artiklar – läs t ex här). Bamseligans tes att Europas muslimer kommer att bli välintegrerade medborgare efter några år och generationer stämmer inte. Inte förrän Europas muslimer gör en radikal omtolkning av Koranen, kan de överhuvudtaget integreras (enligt en vanlig tolkning är det förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle) och bli en del av den Västerländska civilisationen. Och med radial omtolkning menar jag då en omtolkning av samma magnitud som K G Hammars omtolkning av Bibeln, dvs att man i princip överger islam och skapar en ny religion.

Som sagt, alla religioner är inte likadana. Det finns religioner som tar fram det bästa hos människan och det finns religioner som vädjar till människans mörkaste sidor. Jesus säger i Matt 12:33, ”…antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet”. Den religion vars frukt är analfabetism, hedersmord, fattigdom, diktatur, terror, hat, förakt för andra etc, etc är en dålig religion.

Ett av mina favoritordspråk är: ”The proof of the pudding is in the eating”, dvs beviset för att puddingen är god kommer när folk äter den (och tycker om den). Om de som äter den spottar ut den är den inte god, oavsett vad som står i kokboken. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god om man är god, dvs gör goda gärningar; lindrar lidandet i världen, sprider glädje, överflöd, kärlek omkring sig. Godheten kan visserligen vara anonym, men dess frukt är inte osynlig. Den lyser som solen och värmer!

Visst du att Norge ensamt skänkte mer pengar till offren för Tsunamin den 26/12 2004 än hela islamvärlden tillsammans?! Och då hör till saken att de flesta offren var muslimer. En av de regioner som drabbades värst var Banda Aceh (i det muslimska Indonesien). Första sjukvårdsteam som kom dit från Västvärlden var utsänt av församlingen Livets Ord i Uppsala. En av de som var med i teamet berättade för mig att de fick frågan, "Här kommer ni med hjälp ända från Europa. Var är våra muslimska bröder? Varför hjälper de inte oss?" Just det – det som kännetecknar de muslimska organisationerna (och de ateistiska organisationerna) är deras nästan totala frånvaro vid alla naturkatastrofer (jag talar således inte om enskilda muslimer och ateister – alla människor är skapade av Gud och kan av sitt samvete drivas att göra goda gärningar, även om de till och med förnekar både Guds och samvetets existens – individer drivs av sitt hjärta medan organisationer drivs av ideologi och dogmer).

tisdag 8 november 2011

Viktigt meddelande

Jag tänkte bara berätta att: Gud är god, Gud är god, Gud är god, Gud är god! Gud är enbart god. Han är ljus och inte mörker. Han älskar varje människa med evig kärlek. Han vill varje människas absolut bästa.
..han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. ...Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:3, 10-11)

...han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft. (Ps 103:14)

Så finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus. (Rom 8:1)

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh 3:16-17)

Var välsignad!

måndag 7 november 2011

Asperger, adhd etc – abrakadabra eller psykiatriska diagnoser (eller kanske både och)?

Som läsaren kanske vet så har jag arbetat som lärare en stor del av mitt liv. Jag har erfarenhet från diverse olika stadier och studieformer – från årskurs 3 i småskolan till föreläsare på KTH. Jag har också erfarenhet från praktiska utbildningar. Under 7 år var jag t ex lärare i elektronik och nautisk elektronik på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Jag har också undervisat i morsetelegrafi och i navigation.

Under min lärartid har jag stött på ett antal olika pedagogiska och psykologiska trender. Jag har med egna ögon sett hur skolpsykologerna flyttat fram sina positioner och övertagit mycket av det som en lärare kunde göra tidigare. Till stor skada för eleverna.

En kvinna berättade för mig hur hon i småskolan blev mobbad. Deras manlige lärare upptäckte tydligen detta (vilket en bra lärare förväntas göra). En dag ringde läraren hem till hennes mamma och sade att i morgon och dagen därpå skulle hon hålla dottern hemma. Mamman gjorde detta. Dottern upplevde ingen mer mobbing i den klassen.

Exakt vad läraren gjorde vet hon inte. Man kan ju bara gissa. Kanske talade han bara med klassen på ett bra sätt. Kanske tittade de på någon film, kanske spelade de rollspel? Vad vet jag. Men under alla förhållanden så kunde en bra lärare på den tiden lösa många problem själv.

Nu för tiden kallas det in en formell apparat av experter; psykologer, kuratorer, skolsköterskor etc. Och man har checklistor precis som piloter. Lärare är inte längre tillåtna att handskas med sådana här saker själva. Psykologerna har tagit över klassrummet.

Visst finns det situationer när psykologhjälp kan vara påkallad. Det finns elever som har psykopatiska eller andra abnorma störningar och som behöver olika typer av behandling och kanske medicinering. Men de flesta problem i skolan handlar, enligt min mening, som bygger på gedigen erfarenhet, inte om sjukdomstillstånd utan om barn och ungdomar som testar gränser och som uppvisar ett omoget beteende (det är fullt normalt att vara omogen när man är barn).

Jag tvivlar inte en sekund på att det finns barn och vuxna som lider av olika bokstavssjukdomar – adhd, aspberger, autism etc. Men jag hävdar å det bestämdaste att det sker en oerhörd överdiagnostisering när det gäller sådana tillstånd. Psykologer och andra ”experter” ser här ett gyllene tillfälle att skaffa sig ett större inflytande och mer makt och få hela skolvärlden att dansa efter deras pipa.

En textillärare berättade för mig om en liten kille som kom in i hennes klassrum under en rast och sade ungefär så här, ”Nästa år skall jag ha textilslöjd. Då blir du min fröken. Och jag har assistent med mig, eftersom jag bråkar och slår andra elever. Och du får inte säga till mig när jag bråkar, eftersom jag har… och så sade han någon bokstavskombination (kanske var det adhd).”

Det finns en fara i att bejaka och sätta en etikett på den här typen av tillstånd. Då ger man en sådan person carte blanche på att missköta sig och utnyttja sin diagnos. Detta kommer att slå tillbaka mot den personen i framtiden. En arbetsgivare kommer aldrig att acceptera en person med den här typen av fasoner. Detta leder till en institutionalisering av personen i fråga. Denne vänjer sig vid särbehandling och kommer förmodligen att sluta som förtidspensionerad eller i bästa fall på Samhall.

Jag har vid några tillfällen haft elever med den här typen av diagnoser (och där diagnosen antagligen varit befogad). Jag brukade säga till dem ungefär så här, ”Du kan välja två vägar. Antingen kan du bejaka din diagnos och leva på den och låta samhället försörja dig mer eller mindre, vilket kommer att leda till ett onormalt och trist liv. Men du kan också försöka sätta dig över din diagnos. Du kanske kan hitta tekniker så att du kan handskas med dina svagheter (alla människor har någon eller några svagheter). Då kan du leva ett normalt liv, vilket kommer att vara mycket mer tillfredsställande.” Och så brukade jag berätta om en tidigare kollega som hade förlorat en arm och ett ben i en tågolycka, men ändå hade ett normalt, ganska fysiskt krävande arbete och gifte sig och fick barn. Han kunde i stället ha suttit hemma och tyckt synd om själv och varit bitter på allt och alla. Nu levde han ett rikt liv fyllt av upplevelser och mening.

Jag förstår att det givetvis finns människor som kanske inte kan sätta sig över sitt sjukdomstillstånd. Men vilket är bäst; att uppmuntra en människa att leva ett begränsat liv, försörjd av samhället, eller att uppmuntra en människa att försöka leva ett normalt liv, med ett intressant yrke etc? Jag tycker svaret på denna fråga är ganska självklart.

Som jag nämner ovan så anser jag att man överdiagnostiserar många av de här bokstavssymptomen. De flesta människor har sina ups and downs utan att ha bipolär sjukdom. Många barn är väldigt aktiva utan att ha adhd. Etc. Sedan finns det givetvis borderlinepersonligheter, det finns personer med autism etc.

Det tycks gå mode i sådana här saker och det har förekommit påståenden att i princip alla brottslingar lider av adhd. Och därmed menar man sig antagligen har förklarat (eller snarare bortförklarat) all brottslighet. Frågan är bara hur man skall handskas med denna nya "kunskap". I otaliga tv-program försöker man visa att i stort sett alla stora personer i världshistorien led av bokstavssjukdomar eller autism eller något annat. Ett vanligt påstående är att Einstein hade autism. Detta var förklaringen till hans genialitet. Ingenting kunde dock vara mer fel. Einstein var en synnerligen utåtriktad person, vilket framgår av de många biografier som skrivits om honom, och var det något han led av så inte var det autism.

Det som fick mig att tänka i de här banorna var en artikel i dagens Svenska Dagbladet (7/11 2011) med rubriken "Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken"

Jag citerar ur artikeln:
Den kallas ibland psykiatrins bibel och den har påverkat oss mer än vi kanske vet. Flera diagnoser har på några årtionden blivit allmänt kända genom denna bok. Några exempel är adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning. Somliga beskyller den för att på lösa grunder sjukdomsförklara en stor del av befolkningen, andra har fått välkommen bekräftelse och hjälp tack vare diagnoserna.
Det handlar om Diagnostic and statistical manual of mental disorders, DSM, en handbok för att klassa och diagnosticera psykiska störningar och sjukdomar. Den används över hela världen, även i Sverige.
Nu ska den revideras och bråk har utbrutit. Det är förvisso inte första gången som det stormar om innehållet i boken, men den här gången kommer den hårdaste kritiken från de egna leden. Psykiatern Allen Frances, som ledde arbetet med nuvarande upplagan av DSM, är förskräckt över hur hans alster, DSM-IV från 1994, har orsakat ”falska epidemier” av psykisk ohälsa.

Allen Frances hävdar att vi upplever en falsk adhd-epidemi. 1994 hade 3–5 procent av de amerikanska barnen diagnosen. Nu är andelen 10 procent. Enligt Allen Frances bör kriterierna stramas åt men befarar motsatsen. Riskerna med de nya diagnoskriterierna är många: onödig medicinering, stigmatisering, sänkta förväntningar och snedfördelning av resurser.
De amfetaminliknande preparat som används mot adhd läcker också ut på den illegala andrahandsmarknaden. Enligt Allen Frances använder många amerikanska studenter adhd-medicin för att studera mer koncentrerat.

Artikeln säger ju ungefär det jag erfarenhetsmässigt och på andra sätt kommit fram till. Om jag, som lekman (men med stor erfarenhet av tonåringar) säger något sådant kan ju detta lätt avfärdas. ”Du är ingen expert. Du vet inte vad du talar om. Du är bara reaktionär – en fossil relikt från stenåldern etc.” Men nu är det en av de verkliga experterna som uttalar sig. En av de experter som varit involverad i beskrivningen av de olika diagnoserna. Det går kanske inte lika lätt att avfärda med en fnysning.

Observera, jag säger alltså inte att det inte finns psykiatriska diagnoser. Det jag säger är att de flesta problem i skolan har inget med psykiatriska diagnoser att göra. Det handlar om disciplinproblem helt enkelt. Och dessa problem löses bättre av en duktig lärare som tycker om sina elever och samtidigt har en fast hand med dem. Att blanda in psykologer och psykiatriker i dessa fall, och kanske till och med sätta in medicinering, är en mycket sämre lösning. Ja i många fall är denna lösning en total katastrof för den elev som hamnar i vårdkarusellen. När det gäller mänskligt beteende finns inte bara en sanning (typ att alla oroliga elever har adhd). Det kan finnas många olika förklaringar till ett visst beteende.

Alla duktiga lärare vet, att om man uppmuntrar sina elever och har förväntningar på dem, så inspirerar detta eleverna till att bli ännu bättre. Att sätta en diagnos på en ung människa, innebär ofta att man indirekt säger till denna person att man inte har några förväntningar, dvs inte tror på deras förmåga. Detta torde vara mycket skadligt för självförtroendet!

Apropå ingenting så gjorde DN:s krönikör Johan Cronemann nyligen ett intressant uttalande, ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt svenskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Ett typexempel på hur kultureliten (kulturdräggen) försöker förneka att det finns en svensk kultur. Jag har svårt att tro att han skulle vara beredd att säga samma sak om islam. ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt islamskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Oh nej, då skulle han spetsa öronen för att få höra mer om denna fantastiska religion och kultur (för dig som inte gjort det, läs gärna min artikel om mångkultur, där jag bl a diskuterar den svenska kulturen!

Ha en fortsatt bra dag!