lördag 13 juli 2013

Kravallerna i Husby – en kommentar (del 2 av 3)

Och så kommer vi till del 2 av min betraktelse över Husbykravallerna. I del 1 diskuterade jag vänsterns och feminismens hat mot det bestående och sympati för alla de krafter som försöker riva ner och förstöra samhället, och därmed sympati för de ligister som brände bilar och kastade sten och misshandlade. I den här artikeln och följande artikel skall jag diskutera orsaken till utanförskap och svårigheter/oförmåga att få arbete hos ungdomar från vissa invandrargrupper (samma problem gäller också vissa grupper av vuxna invandrare, men eftersom det huvudsakligen var ungdomar som var inblandade i kravallerna, så begränsar jag diskussionen till dessa).

Även om nu arbetslöshet och utanförskap kan vara delfaktorer när det gäller att förklara kravallerna i Husby, så måste man gå djupare än så för att verkligen förstå. Man måste fråga sig vad det är som orsakat denna arbetslöshet etc. Är det etniska svenskars rasism och fientlighet mot det främmande eller finns kanske faktorer som kan hänföras dels till invandrarna själva, dels till ekonomiska realiteter? Det är det vi nu skall diskutera.

När jag talar om vissa grupper så menar jag framför allt muslimska invandrare från MENA (Mellanöstern, Nordafrika och Somalia). Resonemanget kan också tillämpas på invandrare från vissa länder i Balkanområdet (t ex romer från Rumänien, som just nu är omskrivna i pressen för alla möjliga brott; rån av åldringar, vägrån – polisen avråder i skrivande stund bilister från att stanna när de ser någon vid en till synes trasig bil som vill ha hjälp, och tidningarna har faktiskt explicit talat om rumänska romer).

Diskussionen i det följande kommer givetvis att bygga på generaliseringar. Sådana har alltid svagheten att det finns undantag. Men generaliseringar är nödvändiga för att förstå den värld vi lever i. Psykiatriska diagnoser handlar också om generaliseringar. Ändå är det ingen som av detta skäl kallar psykiatriker för rasister.

Genom generaliseringar kan vi upptäcka mönster, vilket är nödvändigt om vi skall kunna förstå samhället och dess utveckling. Vetenskapen sociologi handlar inte om individer utan om beteendet hos grupper av individer. Varje individ beter sig som just en individ (mer eller mindre), medan studiet av gruppen handlar om ett slags medelvärde av de enskilda individernas beteenden. Att förstå hur samhället fungerar är nödvändigt för att kunna planera för framtiden. En sådan förståelse kommer inte i första hand av studiet av individer, utan av att man studerar beteendet hos stora grupper (där den största gruppen är samhället självt). Sådana generaliseringar kommer givetvis att utelämna viktiga detaljer, men det är precis detta som kännetecknar vetenskap. Den innebär alltid generaliseringar (på något sätt).

Genom att betrakta enskilda molekyler (deras läge, hastighet etc) i en gas, kan vi förstå hur enstaka molekyler beter sig isolerat, men inte hur gasen som helhet beter sig. För att förstå hur en gasmassa beter sig, inför vi olika medelvärden av molekylernas egenskaper – varav några är temperatur, tryck och volym (temperatur är helt enkelt ett mått på medelvärdet av gasmolekylernas rörelseenergi). Även fast det handlar om generaliseringar är dessa generaliserade begrepp (makroskopiska parametrar) synnerligen relevanta, vilket visas av att vi genom vår förståelse av hur temperatur, tryck etc är relaterade till varandra (i olika s k termodynamiska lagar) kan konstruera bensinmotorer, dieselmotorer, jetmotorer, kylskåp och mycket, mycket annat.

Utifrån kunskap om en eller några enskilda molekyler kan vi inte räkna fram gasmassans tryck eller temperatur eller volym (dessa begrepp är fullständigt meningslösa när vi betraktar ett fåtal molekyler) och utifrån kunskap om gasmassans tryck och temperatur och volym kan vi inte räkna fram tillståndet hos en enskild molekyl. Det handlar om olika typer av kunskap, vilken är användbar i olika sammanhang. Båda har brister och båda har fördelar. På samma sätt är det när man generaliserar mänskliga aktiviteter.

Vad jag försöker säga, med många ord, är att generaliseringar har brister, men att de ändå kan vara nödvändiga för att vi skall förstå viktiga sammanhang. Därför generaliserar jag, väl medveten om att det alltid finns undantag från de slutsatser som följer av generaliseringen.

Alltså, åter till ämnet:

2. Det är sant att det finns en frustration och ett utanförskap hos ungdomar i invandrartäta områden som Husby, vissa förorter till London etc. Frågan är dock vad detta beror på. Beror det på att dessa ungdomar är förtryckta utifrån? Att de känner sig föraktade? Att de är föraktade? Att de är arbetslösa? Att de är utanför samhällsgemenskapen? Det kanske kan tyckas så och det är precis så som Godhetskören resonerar. Och ofta vad ungdomarna själva påstår (eftersom de vet att de då får sympati). Godhetskören menar att det är synd om de ungdomar som bränner bilar och kastar sten på brandmän, och att dessa ungdomar i själva verket är revolutionära hjältar som i förtvivlan tar till våld som en sista utväg i sin kamp för att skapa ett bättre samhälle (jag överdriver kanske något men det är i alla fall andemeningen av hur Godhetskören resonerar).

Observera, jag förnekar inte att det råder stor arbetslöshet bland invandrarungdomar i de berörda områdena (men det gör det även hos etniska svenska ungdomar). Jag förnekar inte heller att där finns ett stort utanförskap och kanske en känsla av att man är föraktad av respektive länders etniska befolkning. Frågan är bara vad som är orsak och verkan. Saker och ting är sällan så enkla som det verkar på ytan. Att man är illa omtyckt kan ju faktiskt bero på att man beter sig illa!

Som jag ser det så finns här lite förenklat två aspekter. Den första är att ungdomarnas situation, åtminstone delvis, är deras eget fel. Den andra aspekten – att det existerar kulturella och ekonomiska faktorer som inte invandrarungdomarna kan lastas för, men som ändå försvårar för dem att få arbete – återkommer jag till i nästan artikel, dvs del 3.

Vissa grupper av invandrarungdomar (vilka jag specificerat ovan) har en kultur som skiljer sig dramatiskt från den svenska (en grov underdrift). De tänker på helt andra sätt och deras människosyn, deras ideal och sätt att resonera ligger ljusår ifrån hur etniska svenskar ser på saker och ting (även om etniska svenskar har olika åsikter så finns trots detta en gemensam kultur som förenar). Och dessa kulturella särdrag sitter djupt. De finns kvar i andra och tredje generationens invandrare och kan t o m förstärkas genom det utanförskap man upplever (och som man till stora delar själv bär skuld till).

Även om nu ungdomarna står under stark påverkan av sin kultur, så har man trots allt en fri vilja. Det går att sätta sig över sin egen kultur och bli en del av en annan kultur, om man verkligen vill (vilket inte betyder att man helt måste ta avstånd från sig egen kultur). Det finns invandrare från länder i Asien, Nord- och Sydamerika etc, som också är starkt påverkade av sina respektive kulturer, vilka kan skilja sig avsevärt från t ex den svenska kulturen, men som har en helt annan inställning till det land som tagit emot dem. Och därför har mycket lättare att anpassa sig.

Alltför många av muslimska ungdomar (speciellt killarna) struntar i studierna under sin skoltid. Ja de till och med föraktar kunskaper och utbildning och hånar de elever som försöker göra sitt bästa. Och till och med ibland hotar dessa. Jag var i 5 år ordinarie ledamot för KD i Skolstyrelsen i Sollentuna och fick då kännedom om flera sådana fall.

Det kunskapsförakt som finns hos vissa invandrargrupper gör att de sedan har väldigt svårt att få ett vettigt arbete. Detta förstärks sedan av hur en del av dessa ungdomar beter sig när de söker arbete eller när de får en provanställning. De tittar inte sina chefer i ögonen (i vissa kulturer är detta mer eller mindre förbjudet). Är de troende muslimer vill de inte ta en kvinnlig chef eller kollega i hand. De kanske har särskilda krav på klädsel (om man t ex insisterar på att bära burka eller niqab är det inte många arbeten som står till buds). De vill ha ledigt på sina speciella helgdagar, vilket ställer till problem för arbetsgivaren. De ungdomar som kommer hit i tonåren kanske är analfabeter, och det dröjer länge innan de lär sig bra svenska, och de har inga yrkeskunskaper som någon svensk arbetsgivare är intresserad av. Vissa grupper kan ha svårt att passa tider, eftersom man i vissa kulturer har en helt annan syn på begreppet tid och att passa tid (detta påstående är inte rasistiskt utan ett faktum, jag skulle kunna ge oräkneliga exempel på detta från min tid till sjöss). Men det kan också vara kopplat till att man har en allmänt nonchalant inställning till Sverige och svenskar (”Jag gör som jag vill – ingen skall bestämma över mig…”).

Inget av detta är svenska samhällets fel och beror inte på rasism hos svenska folket (svenskar är generellt sett inte alls rasister, däremot är muslimer väldigt ofta rasister – det är bara att titta på hur de behandlar andra grupper i sina egna länder, där kan man tala om rasism, men eftersom kritik av islam inte är tillåten i Sverige så förtigs detta). Många muslimer som bor i Sverige har enbart förakt till övers för etniska svenskar. En del av föraktet beror på att svenska folket är ett av jordens mest ateistiska folk, dvs i muslimernas ögon står de lägre än hundar (det är faktiskt så de ser på detta).

Det intressanta är att många svenskar reagerar över ett sådant påstående och vägrar att tro att det kan vara sant. Faktum är att inom judendomen, på Gamla Testamentets tid, så kallades hedningar (icke-judar) för hundar. I Matteusevangeliet svarar Jesus en icke-judisk kvinna, som vill att Jesus skall bota hennes dotter, ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Vad Jesus menar här är att han var sänd i första hand för det judiska folket och att det var inte rätt att ge till icke-judar (hundar) det som var avsett för judarna (barnen). Nu reagerar förstås herr Ateist omedelbart och tänker ”Så detta är kristen kärlek – att enbart hjälpa judar och ingen annan”. Då svarar jag herr Ateist, ”Så enkelt kommer du inte undan. På grund av sin kärlek (och inte på grund av sitt uppdrag) så botade Jesus trots allt den icke-judiska kvinnans dotter". Det finns mycket mer att säga om detta, men den här artikeln är inte rätt forum för det. Jag ville bara visa på att judarna faktiskt kallade hedningarna för hundar. Och det har medlemmarna i Godhetskören inga som helst problem att tro på (eftersom det är negativt för judarna så blir det därmed automatiskt sant och behöver egentligen inte styrkas av bevis). Men att tro samma sak om muslimer (de betraktar kristna och judar som hundar och ateister som lägre än hundar) är en psykologisk omöjlighet för det godas företrädare i vårt land. Det kan inte vara sant och får inte vara sant, även om det skulle vara sant.

Utanförskapet och svårigheten att få arbete när det gäller vissa grupper av invandrarungdomar beror således i viss mån på dem själva. De har lika stora möjligheter att plugga hårt och bli läkare, piloter, ja vad de vill, som vad etniska svenska ungdomar har. Men de fnyser bara åt sådant. Dvs, de skulle säkert vilja vara piloter och tjäna 100 000 kr per månad plus all prestige som pilotyrket medför, men de är inte beredda att betala priset, dvs att under många år underkasta sig den studiedisciplin och den hängivenhet som krävs för att kunna få ett sådant yrke (självklart finns undantag, men nu generaliserar jag, varför jag gör detta har jag förklarat i inledningen av denna artikel). Till detta kommer att muslimer, av sin egen religion, förbjuds att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Detta av rädsla för att de skall lämna islam. (de fundamentalistiska grupperingarna bidar sig tid och väntar tills de kan ta över vårt land och sedan är det de andra grupperna som får böja sig och anpassa sig).

I DN, den 2/7 2013 fanns en artikel av Erik Helmerson med rubriken ”En blödande kyrka”. När berättar Helmersson att för hundra år sedan så var en femtedel av Mellanösterns befolkning kristen. Idag utgör de kristna ca fem procent. Han skriver:
Resultatet är att många befinner sig just på flykt. Därmed upprepas den kaotiska historien från Irak efter Saddam Husseins fall, då många kristna drevs bort från sina hem och sökte skydd – inte minst i Syrien.

Förföljelserna i det krigsplågade landet utgör bara ännu ett kapitel i den svarta boken om de kristnas tillvaro i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika. De kan ha olika namn – kaldéer i Irak, kopter i Egypten, maroniter i Libanon – men deras tro är densamma och de är gemensam måltavla för våld och hot.
I Egypten sade till och med den nyligen avsatte president Mursi, under ett tal, att de kristna skulle få välja mellan att konvertera till islam eller lämna landet (observera att Egypten var ett kristet land när islam med våld erövrade landet på 600-talet och tvingade befolkningen att bli muslimer). Detta stämmer ju inte med den officiella, av Godhetskören sanktionerade versionen, enligt vilken andra religioner alltid levt i trygghet i muslimska samhällen och att den verkliga religionsförföljelsen uteslutande skett i kristna länder. Men Godhetskören imponeras givetvis inte av sådana petitesser som verkligheten. I deras värld är kartan (deras ideologi) verkligare och sannare än den terräng den avbildar.

När jag talar om muslimers förakt för kunskap, avser jag förakt för det man skulle kunna kalla för västerländsk kunskap, dvs vetenskap (som i sharíalagen är mer eller mindre förbjuden), västerländsk kultur mm. Att så verkligen är fallet visas av att en stor del av ungdomarna i strikt muslimska länder går i koranskolor, där de enbart studerar Koranen och indoktrineras till en världsbild där allt utom islam är oväsentligt. Framsynta muslimer, som har råd, skickar sina barn till Europa eller mer sekulariserade muslimländer som Egypten (innan muslimska brödraskapet tog över), Syrien etc för utbildning. Islams förakt för västerländsk kunskap visas också av den i det närmaste totala frånvaron av framgångsrik vetenskap i muslimska länder. Och ju större dominans islam har, desto mindre vetenskap. Läs t ex min artikel om islam och nobelpris eller min artikel där jag jämför det muslimska tänkandet med det västerländska (judiskt-kristna) tänkandet.

Problemet med islams inställning till kunskaper utanför Koranen visas av talibanernas (och andra väckelsemuslimers) inställning till utbildning och då framför allt av kvinnor. För några år sedan kastade talibaner brandbomber mot en skolbuss med kvinnliga collegestudenter. 14 av dem brändes ihjäl. När de överlevande kom till sjukhuset sprängdes där en annan bomb, som skadade deras vänner och även sjukvårdspersonal (visst är talibanerna duktiga och sympatiska!). Ett aktuellt exempel är den pakistanska flickan Malala, som häromdagen höll tal i FN. Hon sköts i huvudet av talibaner när hon var 15 år för att hon, bl a på grund av attentatet mot skolbussen, arbetade för pakistanska flickors rätt till utbildning. Hon överlevde tack vara duktiga läkare i England. Och då säger givetvis vän av ordning, ”Ja men det är bara ett fåtal muslimer som stödjer sådant och dessa har dessutom totalt missuppfattat islam”. Ja det låter ju bra, men man kan komma med ett antal invändningar mot detta. Talibaner och andra muslimska fundamentalister (salafister m fl) kan ofta hela Koranen utantill. De gör nästan ingenting utan att citera Koranverser eller hadíther (uttalande av Muhammed) som stödjer deras handlingar. Det verkar ganska osannolikt att de totalt skulle ha missuppfattat Koranen (medan Godhetskören till 100 procent förstår den). Dessutom, om de nu helt och hållet hade missuppfattat Koranen, så skulle hela islamvärlden ha vänt sig mot deras blodtörstiga tolkning av islam (vilket kristenheten skulle göra om någon skulle utföra liknande dåd i Jesu namn). Och om hela islamvärlden var emot dem, så skulle de inte kunna agera så kraftfullt som de gör.

Det är precis som maffian och de mexikanska knarkkartellerna. De skulle inte kunna fungera så framgångsrikt om de inte hade folkligt stöd plus att de stöds av högt uppsatta politiker och poliser. Jag har ju själv studerat Koranen och hadítherna och sharíalagen (som är tolkningen av islam) och funnit att de sanna muslimerna, dvs de som verkligen är Muhammeds efterföljare är just islamisterna och inga andra! De lyder Muhammeds och Koranens befallningar fullt ut. Och det är ju bara att titta på vad som hände med den arabiska våren, där vi nu ser hur islamisterna tar över land efter land (ibland genom demokratiska val, som i Egypten, vilket väl säger något om deras förhållandevis starka folkliga stöd). I Egypten, Syrien etc sker nu massmord på kristna – allt i Allahs namn. Det är därför som den f d muslimen Wafa Sultan kallar Allah för ”hatets Gud” (hon har skrivit en bok som just heter A God Who Hates (En Gud som hatar)!

Sammanfattningsvis så menar jag att det utanförskap, och den svårighet att få arbete som många (framför allt muslimska) unga invandrare upplever, till en viss del är deras eget fel. Det svenska samhället är långt ifrån perfekt och även etniska svenskar kan uppleva sig utanför samhället och illa behandlade. Och även svenska ungdomar har mycket svårt att få arbete idag. Men även om samhället inte är perfekt så ökar chansen att skapa sig en meningsfull framtid om man själv bjuder till när det gäller skaffa sig utbildning och att anpassa sig, dvs bli en del av det nya land man kommit till (det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige, inte tvärtom – vilket givetvis inte betyder att de inte får äta sin egen mat eller tillbe sin egen Gud, men de skall inte diktera villkoren i vårt land!). Många invandrargrupper vill inget hellre än bli ”svenska” och en del av det svenska samhället. Men tyvärr gäller detta inte alla grupper. Och de grupperna skall vi inte släppa in i vårt land! Men det är klart, har Godhetskören rätt, så finns ju ingen svensk kultur, och därmed ingen kultur att förstöra.

Jag kan f ö nämna att Japan överhuvudtaget inte släpper in muslimska invandrare. De vet vad islam innebär och vill inte förstöra sin egen kultur och sitt eget land. De tillåter inte ens muslimska gästarbetare och det är mycket svårt att importera Koranen till Japan. De vet vad islam står för och vilket hot islam utgör. Du tror mig inte? Ja men läs den här artikeln från Jewish Press, så får du se (den är på engelska, har du svårigheter med engelska kan du använda Googles översättning så får du i alla en uppfattning av vad som står där).

I min sista, avslutande artikel (del 3) kommer jag att diskutera dels att det finns en ekonomisk verklighet som gör att alla som vistas i Sverige omöjligen kan få riktiga arbeten plus att den kulturella dispositionen hos vissa invandrargrupper (som inte direkt kan sägas vara deras eget fel) gör det mycket svårt för dem, ja nästan omöjligt, även om de skulle vilja, att bli en del av ett västerländskt samhälle. Och detta kommer att leda till oerhörda problem i Europas länder på sikt, när antalet muslimer blivit en väsentlig faktor.

tisdag 9 juli 2013

Kravallerna i Husby – en kommentar (del 1 av 3)

När kravallerna i Husby och en del andra invandrartäta områden i vårt land var aktuella orkade jag inte kommentera detta. Dels mådde jag inte bra, dels kändes det meningslöst att överhuvudtaget ta upp detta. Men så här i efterhand tänkte jag i alla fall diskutera några aspekter kring det som hänt (det är ju inte precis första gången och fenomenet är inte heller begränsat till Sverige – och det är definitivt inte sista gången).

[När jag i den följande texten diskuterar invandrare så avser jag inte invandrare från länder i Sydostasien som Japan, Kina, Korea, Filippinerna etc, eller invandrare från Västeuropa eller Nord- respektive Sydamerika. Dessa försörjer sig i allmänhet själva, betalar skatt, har i snitt lägre brottslighet än genomsnittet i vårt land och är i allmänhet en tillgång. De problematiska invandrargrupperna (som är groteskt överrepresenterade när det gäller rån och våldtäkter och våldsbrott och som till stora delar måste försörjas genom samhället) är framför allt de som kommer från MENA, vilket står för Mellanöstern, Nordafrika plus Somalia samt vissa grupper från Balkan, t ex romer från Rumänien. Självklart säger då godhetens självutnämnda företrädare i vårt land, att så kan man inte generalisera människor. Mitt svar är, ”Det kan man visst! Det är både meningsfullt och nödvändigt, när vi skall ta ställning till vilka grupper av människor vi skall släppa in i vårt land! Det är vi (svenska folket – inte våra politiker eller journalister) som bestämmer vilka vi skall släppa in, och vi skall inte släppa in grupper som på sikt riskerar att förstöra Sverige!” Ett land kan klara av en liten minoritet av problematiska, etniska grupper, men när dessa blir dominerande närmar sig undergången.]

Under en av de många revolutionerna i Frankrike i början av 1800-talet grävde pöbeln upp filosofen Voltaires lik och skändade hans kropp och släpade omkring den på gatorna (tänk vad kul de måste haft!). Detta verkar inte speciellt logiskt med tanke på att Voltaire knappast kunde förknippas med den rojalistiska makt som folket gjorde uppror mot. Nåja, pöbelhopar är ju sällan logiska.

Nils Ferlin har skrivit en insiktsfull dikt som handlar om just denna händelse. I dikten, som heter "Uppriktigt", låter Ferlin en ur pöbeln tala:
Jag var en av dem
som - en natt i maj 1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
Från vänsterhåll har upploppen i Husby etc, precis som upploppen i London och andra brittiska städer för ett par år sedan, förklarats med att människor i dessa områden är förtrycka och fattiga och arbetslösa och inte har några andra möjligheter att uttrycka sin frustration än genom att tända eld på ”stan” och misshandla människor. Ja vissa politiskt korrekta vänsterpersoner har visat så stor förståelse för det våld som använts att de framställt upprorsmakarna som modiga revolutionärer, vilka försöker skapa ett bättre samhälle. Och att vi egentligen borde vara tacksamma mot dessa moderna Robin Hoods.

Personligen är jag nog mer inne på Ferlins tolkning. ”Jag gjorde det inte för mänsklighetens/godhetens/samhällets/barnens/kärlekens/… skull, utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt (ursäkta uttrycket, men det är ju så Ferlin skriver och jag kan ju inte ändra i hans dikter – att i stället skriva ”h-vetes roligt” känns som ganska falskt, eftersom alla ändå vet vad som menas). En del krönikörer har faktiskt gjort en Ferlinsk tolkning av kravallerna i London och Husby (läs t ex följande krönika av Johan Hakelius – mannen som inte vet vad politisk korrekthet är – i tidningen Affärsvärlden den 13/9 2012 med rubriken ”Historien som försvann)".

När det gäller kravallerna i London har flera skribenter (inklusive talesmän för brittisk polis) påpekat att det fanns ett tydligt system i skadegörelsen. Butiker som sålde eftertraktad elektronik (iPhones och andra smart phones, datorer, musikmaskiner etc), dyra träningsskor och liknande, råkade betydligt oftare ut för skadegörelse och plundring (i Hakelius krönika kallas detta för ”shopping med våld”). Intervjuer har också visat att många av de inblandade i själva verket tyckte att det var jätteskoj med lite kravaller. ”Äntligen händer det något”.

Det finns stora likheter mellan kravallerna i London och i Husby. För det första spreds i båda fallen oroligheterna till andra områden. För det andra utlöstes de av påstådd polisbrutalitet. I London sköts en person ihjäl av polisen och samma sak i Stockholm. Och detta uppgavs vara motivet till kravallerna (både av de som deltog och de välvilliga medlemmarna av Godhetskören). Man ville hämnas på polisen och samhället. Ryktet förtäljde att båda de skjutna personerna var helt oskyldiga, medan senare uppgifter har visat att det inte riktigt var så enkelt. Den person som sköts ihjäl i Husby angrep polisen med kniv och befann sig bara på någon meters avstånd när polisen i nödvärn sköt honom. Avsikten var inte att döda, men i ett sådant läge hinner man inte sikta så noga. Det handlar om att rädda sitt liv. Och i ett sådant läge skjuter man inte i benet utan i kroppen, för att få omedelbart stopp på attacken (man skjuter mot den kroppsdel som är lättast att träffa och där man får störst effekt). Visst, det är alltid tragiskt när en person dör, men hade inte polismannen i fråga skjutit, hade kanske i stället polismannen dött. Och får jag välja föredrar jag att skurken dör, om nu någon nödvändigtvis måste dö. Beträffande den skjutne mannen i London, så framställdes han till en början som en vanlig skötsam flerbarnsfar och inget mer. Senare har det dock framkommit att han visserligen hade barn, men att han var en känd gängmedlem och en riktig skurk. Och som dessutom var beväpnad med en pistol.

Det tycks som att dessa två händelser kom som en skänk från ovan (eller kanske från Underjorden), eftersom de gav ligisterna ett skäl till att börja ”stjäla, slakta och förgöra” (som Jesus uttrycker det). Ungefär som att en berusad person med dåligt ölsinne, som är ute efter att slåss, hela tiden söker skäl till att få slå ner någon. Och förr eller senare hittar han ett skäl. Tro mig, jag har råkat ut för sådana när jag jobbade till sjöss. Det är absolut omöjligt att med lämpor och undfallenhet blidka en sådan person. Därför är det är lika bra att slå ner dem direkt, så är det gjort, för det slutar ändå med slagsmål hur diplomatisk man än försöker vara.

Det finns tre aspekter av Husbykravallerna som jag tänker ta upp. Den första diskuterar jag i föreliggande artikel och de två andra i kommande artiklar.

1. Den första aspekten handlar om hur man från vänsterhåll försöker bortförklara och rättfärdiga pöbelns brottsliga handlingar.

Vänstern säger sig strida för de fattiga och utelämnade. De som ingenting har. Den säger sig stå för jämlikhet och påstår sig vilja skapa en bättre värld full av empati och omsorg om alla människor. Men varför måste detta innebära att man hatar så mycket? Man hatar kristna, hatar Israel, hatar familjen, hatar sitt eget land och vill riva ner sin egen kultur? Och varför vill man påtvinga människor sina åsikter, samtidigt som man säger sig stå för frihet och broderskap? Jag är ingen vän av den vulgärkapitalism vi ser idag, med vidriga rövardirektörer som skor sig genom att plundra företag och berikar sig själva genom oskäliga (och oftast oförtjänta) bonusar och optioner, utan att ta ansvar för någonting (vilket jag diskuterar i flera olika artiklar på min blogg och hemsida).

Borde man inte kunna arbeta för ett rättvist samhälle utan att hata så mycket och utan att ljuga så mycket och utan att förtrycka det fria ordet (lögnen tycks gå hand i hand med vänstern – man ljuger om kristna, man ljuger om Israel och mängder av andra saker – inte heller verkar man gilla yttrandefrihet, dvs denna innebär i vänsterns version rätten att yttra och publicera vänsteråsikter medan alla andra åsikter skall beläggas med munkavle, exemplen på detta är legio)?

Samma sak gäller feminismen. Jag anser också att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män för samma arbete. Jag anser att alla människor skall behandlas lika inför lagen och skall ges samma möjligheter när det gäller utbildning, yrkesval etc (vilket inte betyder att alla skall ha det lika bra – den som väljer att strunta i utbildning och struntar i att söka jobb eller missköter sitt arbete, och super upp sina pengar, skall inte ha samma levnadsstandard som den som utbildar sig, arbetar hårt och ansvarsfullt och sparar – inte heller betyder det att alla skall kunna bli allting, t ex att blinda skall kunna bli piloter eller förståndshandikappade bli professorer i algebraisk topologi). Men varför måste kampen för kvinnors rättigheter (som jag alltså i princip stöder) leda till att man hatar män och överhuvudtaget hatar så mycket (precis som vänstern)? Och varför måste detta leda till att man försöker skapa en totalt absurd världsbild, där man bl a påstår att inga kön existerar och att mannen per definition är en kvinnomisshandlare (en åsikt som Eva Lundgren, tidigare professor i genus”vetenskap” vid Uppsala Universitet, framfört).

Könen är i det feministiska perspektivet bara en social konstruktion – men då måste man fråga sig om drottningen, drönarna och arbetarna i bikupan också är en social konstruktion, och vem som i så fall ligger bakom denna (mig veterligt finns inga högerkristna bin, och vem skulle annars kunna hitta på något så idiotiskt som kön). Vissa feminister har till och med uttryckt åsikten att männen borde utrotas (förhoppningsvis är den senare kategorin inte i majoritet bland feministerna). Feminismen framstår dessutom som direkt kvinnofientlig med tanke på att man endast tycks acceptera kvinnor som inte går att skilja från män (kvinnor som t ex vill vara hemma med sina barn föraktas och hånas). Kunde man inte stå upp för jämlikhet mellan könen utan allt detta hatande och utan alla dessa sjuka ideologiska idiotier (som det faktiskt är). När vi om 100 år sitter inne med historiens facit, är jag övertygad om att man kommer att hånskratta åt dagens vulgärfeminism.

Det intressanta är hur nära lierade feminismen och marxismen är. Båda är ateistiska, gudshatande ideologier. Båda hatar Israel, kristna, USA, den västerländska kulturen, familjen och moral. Inte heller tycks de ha speciellt mycket till övers för de vanliga människor, som de säger sig representera, och deras intressen. Precis när jag skriver detta (9/7 2013) dök det upp en krönika av Maria Schottenius på DN:s mobila hemsida (konstigt nog har jag inte hittat den på den vanliga hemsidan) med rubrik "Hur kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare?” Schottenius skriver bl a:
Kan någon förklara för mig varför vänsterrörelserna, som förväntas stå på folkets sida, alltid bekämpat den populära kulturen? Den musik som folk har gillat, de melodier som gått hem i de breda lagren, har varit ett starkt hatobjekt för vänstern. På vilket sätt kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare? Och hur tänkte man få i gång massorna om man uttryckligen stod i konflikt med den folkliga smaken?
Både Agneta Fältskog och Benny Andersson hade en enkel arbetarbakgrund (beträffande de två övriga ABBA-medlemmarna Frida och Björn vet jag inte), men jag antar att vänstern betraktar dem som klassförrädare. Som sagt, vänstern tycks vara emot det mesta som vanliga människor gillar.

Lika intressant att notera är hur nära lierade feminismen och marxismen samtidigt är med islam, som ju egentligen är deras absoluta, ideologiska motsats. Jag har aldrig någonsin hört Gudrun Schyman eller någon annan av feminismens talespersoner, med en röst vibrerande av återhållen vrede och avsky, anklaga islam för kvinnoförtryck. Inte heller har jag hört någon företrädare för de olika vänstergrupperna med ett enda ord kritisera religionen islam (ja de kritiserar inte ens islamisterna), utan tvärtom så framställer man islam som det mest underbara som någonsin drabbat mänskligheten – frihetens, kärlekens och fredens och förnuftets religion (vilket ju också bevisas genom de länder där islam dominerar, eller hur?). Samtidigt har man bara hat till övers för den kristna världsbilden och ser inget, noll, nichts positivt med kristendomen. Vänsterns företrädare (och feministerna) går sida vid sida med hårdföra islamister under demonstrationer mot Israel och USA (och ju mer åt vänster man är desto närmare islam verkar man stå – trots att det borde vara tvärtom). Det tycks, för mig i alla fall, som att både marxismen och feminismen hårdflörtar med Ondskan.

Marxister och feminister har ivrigt försvarat pöbelhoparna i Husby och London. Trots att dessa pöbelhopar misshandlat (och i London även mördat) vanliga människor, som bor i deras eget bostadsområde, och plundrat och bränt bilar som tillhört deras egna grannar. Det låter inte speciellt RobinHoodlikt tycker jag. Och varför kastar man sten på brandmän och ambulanspersonal? Det låter inte heller speciellt RobinHoodlikt. Det låter snarare som ren och skär och djävulsk ondska!!! Det tycks som att man helt enkelt haft jättekul och fått utlopp för sin inneboende ondska.

Man kan sannerligen fråga sig varför vänstern och feminismen försvarar att man bränner sina grannars bilar och kastar sten på brandmän och ambulansmän? Fast egentligen är svaret ganska uppenbart. Vänsterns och feminismens dogmatik, som är identisk med pöbelhoparnas dogmatik, kan sammanfattas kortfattat i, ”Ned med allt! Riv ner! Förstör! Hata! Förtryck! Förakta! Plåga! Terrorisera! Skräm! Makt! Tvinga! Hindra det fria ordet!” Den sympati dessa två grupperingar uttrycker för bl a islam talar dessvärre inte gott för vare sig för dem själva eller för islam. Observera, islam var i Nazityskland en särskilt gynnad religion och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner (som begick grova krigsförbrytelser). Hitler uttryckte stor beundran för islam samtidigt som han enbart hyste förakt för den kristna tron. Jag kommer att tänka på talesättet; ”Säg mig vilka dina vänner är, så skall jag säga dig vem du är!” Jag ber att få återkomma till detta i en senare artikel.

(Obs! Innan du kritiserar det jag skriver – läs alla tre delarna i denna serie, annars blir din kritik meningslös.)

lördag 6 juli 2013

Islam – kärlekens och fridens religion

Det här blir en rekordkort blogg. Vänligen titta på följande videoklipp från den egyptiska TV-stationen Al-Hafez, vilket sändes den 7/6 2013. Här får vi se den egyptiske, muslimske prästen Mahmoud Shaaban live när han kärleksfullt utfärdar en fatwa över den egyptisk-tyske forskaren i politik, Hamed Abdel-Samad. Denne har dristat sig att kritisera islam (bl a så skall Abdel-Samad ha sagt att fascism, orättvisor och terrorism började med det muslimska erövrandet av Mecka). Översättningen är gjord av MEMRI (Middle East Media Research Institute).

Översättningen är till engelska och om du inte förstår engelska så tror jag ändå att du förstår ungefär vad som sägs.

Det är mycket möjligt att Abdel-Samad sagt det han anklagas för, men so what? I en demokrati värd namnet har man rätt att ha avvikande åsikter och man har rätt att kritisera allting, även religioner!!! Och även islam!!! Och dessutom så ligger det mycket i det han anklagas för att ha sagt. Jag instämmer helt och hållet.

Det intressanta är nu att ingenting kan övertyga Godhetskören om att islam inte är den mest kärleksfulla, den mest fridsamma och fredliga och underbaraste av alla religioner. Visserligen är inte alla muslimer som den här prästen (tack och lov), men det är inte det som är det intressanta. Jag talar om islam och vad islams heliga dokument säger. Det är dessa dokument som definierar islam, och inte Aftonbladet eller Fredriks Reinfeldt. Den här prästen uttrycker exakt vad islams heliga skrifter säger och vad som också klart sägs i den officiella tolkningen av dessa – sharíalagen. Den som hädar profeten och islam skall dödas! Och varje invändning mot islam och vad Muhammed har sagt räknas som hädelse – sharíalagen säger till och med att den som inte tror på ödet och den som tror att det finns naturlagar är en hädare. Och straffet för hädelse är alltid döden!!! Alltid!

Men sanningen spelar ju ingen roll i den verklighet som definieras av politisk korrekthet. Det som är politiskt korrekt är sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv. Det är därför som den politiska korrektheten leder till förnuftets och sanningens undergång. Och det är därför som sanningens ljus, som lyser i den vetande människans ögon idag har ersatts av ett dumdreglande flin och tomma ögon. Den vetande människan – homo sapiens – har utvecklats (eller invecklats snarare) till den korkade människan – homo stultus.