lördag 31 juli 2010

Sommar, sommar, sommar...

Har precis skickat nedanstående text via mail till redaktionen för programmet Sommar i P1. Den torde tala för sig själv.

--------------------------

Programmet Sommar har funnits sedan 1959 (har jag för mig). Under årens lopp har man kunnat lyssna på många fantastiskt roliga, intressanta, tankeväckande, uppmuntrande och inspirerande program i denna serie. Själv har jag lyssnat på Sommar ända sedan det hela startade (jag är 67 år). Man har fått höra spännande och intressanta personer, både kända och mindre kända – man skulle kunna räkna upp hur många som helst – berätta om sina liv och spela ett rikt utbud av personligt vald musik! Vissa program har givetvis varit mindre givande för mig personligen, men andra har säkert uppskattat dessa program desto mer. Sedan har det givetvis funnits bottennapp, men så är det ju alltid. Under decennier har man skapat en programprofil som blivit en institution när man legat i hängmattan och njutit av sin ledighet, med barnen stojande i bakgrunden, kastande boll eller drickande hemgjord jordgubbssaft med nybakta kanelbullar som tilltugg.

En tanke bakom programmet har uppenbarligen varit att man velat undvika alltför känsliga och kontroversiella ämnen, för att programmen inte skulle lämna någon bitter eftersmak. Man har lyckats fantastiskt väl med detta, utan att för den skull vara uddlös och Sommar i P1 har känts som ett mycket lyckat koncept. Under senare år tycks emellertid en ny typ av journalister ha infiltrerat Sommarredaktionen och delvis lyckats rasera det som byggts upp under decennier. Det mysiga, trevliga har i vissa program ersatts av det kränkande och sårande. Första programmet där detta blev uppenbart (åtminstone för mig) var Lena Anderssons påhopp på den kristna tron för några år sedan. Jag har knappast lyssnat på ett enda Sommarprogram sedan dess.

Jag vet att Sommar haft värdar som varit kristna och som fått möjlighet att berätta om sin kristna tro, t ex Tomas Sjödin. Självklart skall även ateister kunna vara Sommarvärdar och kunna berätta om sin ateistiska världsbild. Men att berätta om sin ateism är en sak, att kränka troende människor är en helt annan sak. Själv är jag kristen men har många goda vänner som är ateister. Vi diskuterar ofta religiösa frågor, men utan att kränka varandra. Det är således fullt möjligt att berätta om ateismen utan att kränka troende.

Det är ett obestridligt faktum att många kristna kände sig kränkta och ledsna och upprörda efter Lena Anderssons program. Jag är övertygad om att de visionärer som för drygt 50 år sedan skapade Sommarprogrammet aldrig skulle släppt igenom något dylikt. Jag vet att ni efter Anderssons program fick många kritiska brev och mail (bl a från mig). I det svar jag då fick försvarade ni er med att ni också hade fått många brev som stödde programmet och som tyckte att det var bra ”att någon äntligen vågade säga sanningen om kristendomen". Jag kan dock inte se detta som något giltigt försvar för Anderssons program. Hade ni haft en Sommarpratare som förnekade Förintelsen, hade ni garanterat fått många brev av samma typ, "Tack! Äntligen någon som vågar säga det som inte får sägas..." Skulle dessa brev rättfärdiga ett sådant program? Knappast!

Det är intressant att notera att idag, när det talas så mycket om kränkning, så tycks det vara tillåtet att kränka kristna utan några som helst inskränkningar. Däremot skulle Sommar aldrig någonsin släppa fram en person som påstår att Allah är en ond gud och Muhammed en sadistisk despot och dessutom en falsk profet (det var ju ungefär vad Lena Andersson sade om Bibelns Gud och Jesus). Även då skulle ni ha fått många mail med tack för att någon äntligen vågade säga sanningen om islam (plus att ni hade blivit hotade till livet i andra mail – det är kanske därför det känns tryggare att kränka kristna än att kränka muslimer – sade inte Jesus, till skillnad från Muhammed, något om att hans efterföljare skulle vända andra kinden till….?). Nu tycker jag det är bra att ni inte haft något program som kränker muslimer. Men varför då kränka kristna? Ni kan ju knappast ha blivit förvånande över att kristna kände sig kränkta av Lena Anderssons program. Det tämligen arroganta svar jag fick, när jag klagade på programmet, bevisar att det inte bara handlade om ett olycksfall i arbetet, utan att innehållet hade Sommarredaktionens fulla välsignelse (eller vad nu den ateistiska motsvarigheten till välsignelse är).

Självklart måste det vara tillåtet att diskutera och kritisera den kristna tron, precis som det måste vara tillåtet att kritisera islam, homoadoptioner, USA, och till och med att kritisera Sveriges Radio. Men den typen av inslag hör inte hemma i Sommar. Man skall inte må dåligt hela kvällen efter att man lyssnat på Sommarprogrammet.

När jag nu såg att Annika Östberg (AÖ) skall vara Sommarpratare den 8/8 reagerade jag mycket starkt. Än en gång sänder man ett sommarprogram som kommer att få många människor att ramla ur hängmattan och sätta jordgubbarna i halsen. När det gäller AÖ så är hon för det första inte så oskyldig som ni framställer henne på er hemsida. Hon är bl a tidigare dömd för ett grovt våldsbrott (dråp), där hon själv var ensam gärningsman. Jag citerar Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet den 9/4 2009:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet. Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra. Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt. Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco. Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom. När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok. Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering. Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut. I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.….. Leif G W Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

Hela krönikan kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4861291.ab

Det tycks således som att beskrivningen av Annika Östberg på er hemsida utelämnar många viktiga fakta. Ja man skulle till och med kunna kalla er beskrivning för direkt missvisande och lögnaktig, med tanke på vad den utelämnar. Nu kan man förstås säga att hon avtjänat sitt straff. Och visst, har man avtjänat sitt straff så har man. Det är helt sant. Men det betyder inte att man då ligger på plus eller på samma nivå som en framstående artist eller forskare eller företagsledare. Det betyder bara att man är nollställd. Och helt nollställda människor brukar inte förekomma i Sommar. Däremot skulle man mycket väl kunna ha någon annan typ av program, där man intervjuar Östberg, precis som man haft program där man intervjuat Tomas Quick (eller vad han heter numera).

Nu vet inte jag om AÖ kanske ångrat sina brott. Det ryktas om att hon skulle blivit bekännande kristen i fängelset. Och det är ju bra i så fall. Jag tar inte ställning till AÖ:s nuvarande status. Det jag vänder mig mot är att hon inte passar in i Sommarprogrammet, eftersom detta kommer att reta upp många människor, inkluderande undertecknad. Och det är inte Sommarprogrammets uppgift. ”Ja men låt bli att lyssna då”, kanske ni säger. Och det är precis det jag menar med att ni förstört den bärande idén bakom Sommar. Det finns tillräckligt med kontroversiella program, där man kan låta bli att lyssna, men alltför få program av Sommars typ.

I programbeskrivningen på Sommars hemsida säger AÖ att hon skall tala om ögonblick som förändrar livet och hur det är att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Som om hon vore offret! Vi skulle ju t ex kunna tala om det ögonblick som förändrade livet på ett dramatiskt sätt för döttrarna till den mördade polismannen. Har Östberg personligen bett offrens anhöriga om ursäkt? Har hon gjort det är det bra, har hon inte gjort det tvivlar jag på hennes omvändelse.

I tidskriften Fokus skrev man i samma anda som på Sommars hemsida i april 2009 om "tragedin" Annika Östberg. Man menade där att hon var offer för en tragedi. Hon är inget offer, hon är den som åstadkommit tragedier och skapat offer (den mördade polismannens kollega fick t ex grava psykproblem efteråt och slutade som alkoholist)! Jag undrar vad döttrarna till den mördade polismannen skulle tycka, om de fick reda på att en person som var aktivt delaktig i deras pappas död, numera är nationalhjälte i Sverige och får ha egna radioprogram.

Behandlingen av AÖ i svenska media är ofattbar. Hon framställs nästan som en nobelpristagare eller någon som funnit botemedlet mot alla former av cancer. Även hur hon behandlats av statsmakten är anmärkningsvärt. Hon fick flyga hem i chartrat plan, vilket kostade oss skattebetalare 650 000 kr (jag antar det var Sverige som betalade). Vilken vanlig människa skulle behandlas så väl av samhället? Östberg har aldrig bidragit med någonting positivt till Sverige. Hon lämnade vårt land i tioårsåldern och har således i stort sett ingen anknytning till Sverige. Hon har inte betalat in en enda skattekrona till vårt land. Däremot har hon kostat en massa pengar.

Det skickar synnerligen märkliga signaler till Sveriges medborgare, när mördare behandlas bättre än laglydiga medborgare. Jag antar att allt detta har sin grund i det USA-hat som florerar bland svenska intellektuella och därmed givetvis också bland politiker och på SR. I och med att hon suttit i amerikansk fängelse är hon automatiskt hjälte. Fokus nämnde Dawit Isaak i sin artikel om AÖ, vilket är helt befängt. Att tala om dessa två i samma artikel är sjukt. De har ingenting gemensamt! Han är en hjälte, som sitter i eritreanskt fängelse för att ha arbetat för sitt folks frihet från förtryck. AÖ satt i fängelse för att hon hade varit aktivt delaktig i rån och mord, och det straff hon fick var synnerligen välförtjänt. Jag tycker inte det minsta synd om henne. Däremot tycker jag oerhört synd om hennes offer och deras anhöriga. Men något hjärta för offren tycks inte finnas bland intellektuella människor. För offren har Sveriges politiskt korrekta, intellektuella elit bara likgiltighet och förakt till övers.

Medias engagemang för bevisligen skyldiga mördare (självklart skall man engagera sig för den som är oskyldigt dömd men det är en helt annan sak) och den totala likgiltigheten för deras offer, talar sitt tydliga språk (uppvisar man någon gång intresse för offrens anhöriga är det ofta snaskiga artiklar som enbart skrivs för att sälja lösnummer). Detta kallas ondska och inget annat. Ett samhälle som tar mördarens parti mot offret är ett mördarsamhälle. Det skulle vara intressant att få höra något brottsoffer eller någon nära anhörig till ett brottsoffer (mordoffer kan av förklarliga skäl inte medverka i Sommar) vara Sommarvärd, och där få berätta om sitt lidande. Om hur de resten av sitt liv kommer att vara stigmatiserade av det brott som kanske tog deras älskade dotter från dem. Hur tror ni t ex Heléns föräldrar känner sig idag (den nioåriga Hörbyflicka som mördades 1989), vetande att deras dotter torterades och våldtogs av ett monstrum i flera dagar och sedan dumpades i en svart plastsäck? Vad har de fått för hjälp från samhället? Noll!!! De kommer aldrig att kunna gå vidare. Tro mig, jag känner anhöriga till mordoffer och vet deras lidande. Och de anhöriga jag känner har aldrig fått någon psykologisk hjälp och inte heller har media slagits för deras rätt till skadestånd. De lämnas i sticket totalt, både av media och statsmakten, och all omsorg och vård och allt intresse riktas mot gärningsmannen.

Tänk om döttrarna till den polisman som Östberg var med och mördade fick ha ett Sommarprogram, och där berätta om hur deras liv gick i kras när deras pappa dog och hur det sedan har varit att leva med detta! Nu kan de ju dessvärre inte svenska, så det är kanske inte praktiskt genomförbart, men jag skulle mycket hellre höra deras version än Östbergs version av det som hänt.

Får jag föreslå att ni nästa år väljer Mattias Flink som Sommarvärd. Det är säkert en hyvens kille. Och han har ju dessutom snart suttit av sitt straff och därmed uppnått hjältestatus, eller hur!? Och förutom detta har han en träffsäker blick för saker och ting. Och varför inte ha en serie barnprogram med Anders Eklund (han som mördade Engla för några år sedan). Han har ju sån god hand med barn. Nu tycker ni förstås att jag tar makabra exempel. Nej, jag anser inte det. Jag skulle bli precis lika upprörd som jag är nu (varken mer eller mindre) om Mattias Flink fick vara Sommarvärd. Nu skulle ni förvisso aldrig våga släppa fram Flink eller Eklund, eftersom det skulle bli ett ramaskri i vårt land. Men när offren bor i USA, går det bra att göra precis samma sak (jag förmodar att media inte räknar in Östbergs offer i människosläktet – de var ju bara amerikaner och det är ju inga riktiga människor, eller hur?).

Jag är inte så kärlekslös som ni kanske tror. Visst kan jag känna medkänsla med personer som Annika Östberg och deras öde. Men att ta ett människoliv måste få fruktansvärda konsekvenser. Annars signalerar man att ett människoliv ingenting är värt. Jag har medvetet valt att alltid ställa mig på offrens sida mot gärningsmännen, oavsett vad jag känner. Sedan kan det givetvis finnas speciella situationer där man kan fundera över vem som egentligen är offret. T ex en kvinna som misshandlats i decennier och till slut sticker brödkniven i sitt kräk till karl. Men i Östbergs fall handlar det om oprovocerade mord och vem som är offer och vem som är gärningsman är solklart. Och då ställer jag mig på offrens sida mot henne.

Att göra Annika Östberg till hjältinna är, som jag ser det, att gå ondskans ärenden. Det sänder felaktiga signaler till människor. ”Ja men man måste ju förlåta”, säger ni kanske då. Det är sant att man skall förlåta. Förlåtelse gör att människor kan gå vidare. Problemet är att varken ni eller jag kan förlåta Annika Östberg. Lika lite som vi kan förlåta Anders Eklund eller Mattias Flink. Eller nazisterna för vad de gjorde mot det judiska folket. Vi har inte rätt att göra det. Endast offren, eller i någon mån offrens anhöriga, kan förlåta. Ingen annan har rätt att uttala orden ”Jag förlåter”. Och skulle någon annan göra det, betyder det ändå ingenting. Det är bara tomma ord som dessutom gör begreppet förlåtelse innehållslöst. Förlåtelse handlar om att efterskänka en skuld. Endast den man står i skuld till kan efterskänka den. Om Bengt lånat 100 000 kr av Kurt, så kan inte jag ringa Bengt och säga att jag efterskänker hans skuld till Kurt. Endast Kurt har legal rätt att göra detta, eftersom det är honom som Bengt står i skuld till. På samma sätt är det bara de anhöriga till Annika Östbergs offer som kan förlåta henne (det är dessa som Östberg står i skuld till, inte till SR eller Sommarredaktionen eller svenska folket). Sveriges Radio har således, like lite som Svenska Staten, rätt att förlåta Östberg. Människor som hela tiden talar om att vi måste förlåta mördare hit och dit, blir förvisso applåderade av alla politiskt korrekta media, och upplever sig säkert själva som oerhört goda och oändligt överlägsna oss vanliga människor, som väljer att sympatisera med offren. I själva verket är de inte alls goda, utan onda. Det handlar i detta fall inte om kärlek utan om likgiltighet i den politiska korrekthetens namn. De hyser ingen som helst verklig kärlek utan är bara likgiltiga inför offrens öde. Likgiltighet är kärlekens absoluta motsats.

Har man avtjänat sitt straff så har man. Och då är man nollställd. Man står då inte på plus utan på noll. Självklart kan varje människa förändras och vilja göra upp med det mörka i sitt förflutna. Det är precis detta som den kristna tron handlar om. Men detta förutsätter att man i sitt hjärta (och inte bara läpparnas bekännelse) verkligen ångrar det man gjort. Alltför många brottslingar idag tycks mer ångra att de åkte fast, än de ångrar det lidande de utsatt sina offer för. Jag kan inte uttala mig var AÖ står i detta avseende. Kanske kommer programmet att vara fantastiskt bra. Eller också blir det enbart en orgie i att ursäkta sig och bortförklara. Men det spelar ingen roll. Annika Östberg kan intervjuas i något lämpligt forum, men att låta henne vara Sommarvärd är så fel det kan bli. Och som sagt, man är inte hjälte bara för att man avtjänat ett rättvist straff för mord!!!

Jag som skriver detta är inte alls någon speciellt förträfflig människa, även om jag längtar efter att vara en god människa. Jag påstår inte att jag är bättre som människa än Annika Östberg. Men jag kan i alla fall skilja på rätt och fel. Både när det gäller mig själv och andra. Och att framställa mördare som hjältar och offer, framstår för mig som absolut fel. Och att förstöra ett så fantastiskt program som Sommar, genom att kränka och såra människor, och göra människor förbannade, det är inget mindre än skamligt. Om ni känner att ni till varje pris måste göra kontroversiella program, starta då en egen kanal där ni kan få utlopp för era personliga ambitioner och predika er personliga världsbild! Men tafsa inte på Sommar! Detta program tillhör svenska folket och inte er! Ni är svenska folkets tjänare och inte dess förmyndare eller uppfostrare.

Krister Renard
Uppsala

Ännu ett sån't där inlägg, men jag kan inte låta bli

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (2-2010 sid 31) läste jag nyligen en artikel av Fredrick Federley (riksdagsledamot för Centern). Rubriken var ”Den nya tidens antisemitism”. Artikeln inleds på följande sätt (han och en god vän är på väg till en demonstration för Israel):
Jimmy ringer mig för att försäkra sig om att jag möter honom på avtalad plats. Jag bekräftar att jag dyker upp på uppgjord tid. Han vill inte gå ensam när det är som det är. Det är bättre att vi är två.
Inte förrän vi kommit några meter in på Raul Wallenbergs torg, och det är tung bevakning omkring oss, och alla andra som kommit för att visa sitt stöd för Israel, vågar han låta Davidsstjärnan hänga utanför tröjan i stället för under tröjan. Inte förrän vi är där med ridande polis som skydd vågar han ta bort kassen som är virad runt den israeliska flaggan.
Bara i skyddet av ett säkerhetspådrag kan han känna sig fri och visa sitt stöd för judendomen och för Israel. Bara då känner han sig trygg. Ingen som kan slå, ingen som kan kasta saker och motdemonstranterna är så pass långt borta att orden som rasar från åsiktsmotståndarna inte biter och inte gör ont.

Något mycket märkligt håller på att hända i Sverige, det land som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens, åsiktsfrihetens, jämlikhetens och trygghetens fäste på planeten Jorden. Och där det är absolut förbjudet att kränka människor. Palestinavänner och palestinier kan fritt framföra sina åsikter, påstå precis vad som helst om Israel, och demonstrera bäst de vill utan risk för att bli attackerade. Israelvänner, som vill uttrycka sitt stöd för Israels rätt att existera, måste ha stark poliseskort för att kunna genomföra en demonstration. I Malmö, januari 2009, skulle man genomföra en fredlig demonstration för Israel. Trots ett massivt polisuppbåd blev attackerna mot demonstrationen så kraftiga – ägg, flaskor och raketer haglade över demonstranterna – att poliserna kände sig tvingade att stoppa demonstrationen. Att vissa aggressiva grupperingar kan hindra sina meningsmotståndare att fritt uttrycka sina åsikter, utgör ett stort hot mot demokratin och en skam för vårt land.

Federley berättar också i sin artikel om när man i maj 2008 skulle högtidlighålla Israels 60-årsjubileum i Synagogan i Stockholm för att sedan gå på fest i den intilliggande restaurang Berns.
Eftersom vi firar är stämningen bra. Deltagarna är glada och det hörs skratt på vägen ut ur synagogan. Direkt utanför synagogan blir vi dock stoppade och kan inte ta till vänster för att komma ut på vägen och gå mot Berns entré. Av säkerhetsskäl får vi gå till höger i den i och för sig vackra gången mellan synagogan och Berns. Stämningen blir tryckt och jag vet inte vad jag ska säga.
Jag ser att några av dem jag känner igen, som överlevt Förintelsen, återigen får gå bakvägen till fest. Längs gången finns en stenvägg med namn över en del av dem som inte överlevde och det känns som om historien upprepar sig. De som en gång överlevde historiens värsta brott får med de ickeöverlevandes namn som inramning åter gå bakvägen för att komma in i samhällets fina salonger.
Det sorgligaste av allt är att jag inte hör någon klaga. Stämningen blir tyngre, kanske av respekt för de namn som påminner oss om fasorna under andra världskriget. Men ingen ställer sig upp och skriker av hjärtats lust:
- Jag vägrar låta detta hända!

Dagarna efter letar jag i tidningarna av två skäl; dels för att se vad de skrev om själva festen men också för att se vad de skriver om de enorma övergrepp vi tillåter ske på Sveriges judar. Jag ser någon liten notis om firandet. Inget skrivs om hanteringen av gästerna. Det slår mig att tystnanden är lika talande som den avsaknad av protester jag hörde från de församlade. Detta är deras vardag och har blivit så naturligt att de själva inte reflekterar över det.

Lika tyst är det när den judiska begravningsplatsen skändas eller när judiska barn i Göteborg får rekommendationen att ta av sig Davidsstjärnan för att slippa obehag.

Så långt har den nya tidens antisemitism fått gå i Sverige och fortfarande säger ingen ifrån. Näst intill ingen skriver om det. En bidragande orsak är säkert att många antisemiter i vårt land är muslimer (ja de flesta muslimer är antisemiter vågar jag påstå) och muslimer får inte kritiseras. Våra politiker tiger mangrant. Dessa fjäskande fegisar vågar inte stå för någonting i stort sett (det finns givetvis undantag, Annelie Enochsson i Kd, Federley som skrivit ovanstående, och några andra).

Sverige lever mycket farligt. Förlorar vi rätten att offentligt stå upp för Israel kommer vi snart att förlora rätten att överhuvudtaget uttrycka våra åsikter. I ett land, som låter sig skrämmas till tystnad av vissa aggressiva grupperingar, lever demokratin farligt.

Det är närmast ofattbart att svenskar inte ser vad som håller på att ske. Och att media till stora delar tystar ner detta. Undantag finns, förutom vissa kristna tidningar så har Sydsvenska Dagbladet (plus några tidningar till) faktiskt i flera artiklar tagit upp problemet med den svenska antisemitismen. De media som skriver om överfall och trakasserier av judar i vårt land, nämner ibland att antisemitism är vanlig bland invandrare från Mellanöstern. Men man kopplar aldrig detta till islam, vilket är anmärkningsvärt. Både Koranen och hadítherna och sharíalagen angriper judarna på det mest fruktansvärda sätt och uppmanar också till våld mot judar och även kristna. Att inte nämna islam i samband med vissa invandrargruppers trakasserier av judar, är lika märkligt som det vore att inte nämna nazismen i samband med Förintelsen.

Det israelhat, som förutom hos de flesta muslimska invandrare, finns hos alltför många svenskar, och som media (när det gäller de infödda svenskarna) till stora delar skapat genom sin oerhört vinklade rapportering från Mellanöstern, gör att ingen eller få svenskar vill se vad som håller på att hända. Kanske tycker många svenskar att det inte spelar så stor roll om man får uttrycka stöd för Israel. Det är ju ett så ondskefullt land att ingen anständig person ändå skulle vilja stödja dem. Men ger man efter för demokratins fiender, kommer snart yttrandefriheten att urholkas än mer. Vi behöver bara tänka på Lars Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet, som stoppades av ursinniga muslimer. Något som är mycket olycksbådande. Nu har visserligen Uppsala Universitet sagt att man tänker ordna ytterligare en föreläsning med Vilks, men det tror jag inte på förrän jag får se det.

Att judar idag måste smyga med att de är judar är en skam för vårt land. I Österrike, som har ett mörkt förflutet när det gäller antisemitism, ser man idag många ortodoxa judar med sina korkskruvslockar etc på gatorna. Samma sak i Canada. Ja samma sak i många, många andra länder där judar kan bejaka sin judiska identitet utan att riskera trakasserier eller till och med misshandel. I Sverige vore det antagligen livsfarligt för en ortodox jude att ta en promenad i Malmö eller Göteborg en sen kväll.

Vad är det då för människor som attackerar proisraeliska demonstrationer? Ja dels är det svenska s k Palestinavänner. De borde få mycket stränga straff, eftersom de hotar vår demokrati. Resten är till största delen palestinska och andra muslimska invandrare. Dessa människor är så gott som uteslutande flyktingar (dvs de har kommit hit uppbärande flyktingstatus som asylskäl), som menar sig ha flytt från förtryck. Med vad rätt hindrar dessa ”flyktingar” människor i Sverige, det land som välvilligt tagit emot dem, att fritt uttrycka sina åsikter? Med ingen rätt alls!!!

Den förtryckte har således själv blivit förtryckare. Jag menar att dessa människor omedelbart skulle sparkas ut från vårt land. Och har de fått svenskt medborgarskap skulle det tas ifrån dem. De har inget här att göra. Ställer de inte upp på vår demokrati, bör de åka tillbaka dit där de kommer ifrån. Som jag gång på gång har påpekat i bloggar, så har detta ingenting med rasism eller invandrarhat att göra. Jag anser att Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar och ge dem en fristad. Och att vi också skall göra detta inom rimliga gränser (precis som vi kan och skall hjälpa fattiga länder på olika sätt för att lindra nöd och lidande och skapa förutsättningar för en ökande levnadsstandard i dessa länder). Men då talar jag om verkliga flyktingar, som är tacksamma för att ha fått skydd och tagits om hand i vårt land. Som t ex flyktingar från Latinamerikanska länder som Chile, Colombia, Kuba etc, syrianer och assyrier som flytt från muslimskt förtryck i Mellanöstern, Turkiet etc. Människor som kommer hit och försöker omforma vårt samhälle med icke-demokratiska medel, skall däremot inte vara välkomna här. De skall få tydliga signaler att detta inte accepteras.

På SVT Text kunde man idag den 30/7 2010 läsa följande:
Sarkozy [Frankrikes president] hotar upphäva medborgarskap

Under ett tal i dag varnade den franske presidenten Nicolas Sarkozy för att staten ska upphäva utlandsfödda brottslingars franska medborgarskap.

Staden Grenoble har skakats av våldsamma kravaller de senaste veckorna och flera poliser har dödshotats. "Personer av utländsk härkomst som hotar en polisman måste kunna tas ifrån sitt medborgarskap", sa Sarkozy.

Och jag håller med honom och skäms inte ett dugg för det! Att ha muslimska grupper (som det huvudsakligen handlar om) i landet som hotar vår demokrati och som kräver att få leva utanför svensk lag, kommer att ge upphov till ett växande invandrarhat, oavsett hur mycket media försöker vitmåla islam. Alla invandrare är inte goda, precis som att alla svenskar inte är goda. Men den som är född här har rätt att bo i detta land (födslorätt), rätt att få pension etc. Bryter de lagen skall de straffas, men kan inte utvisas från landet på grund av sin födslorätt. Människor som kommer hit från andra länder har inte någon automatisk rätt att bo här eller att få pension, precis som att jag inte har någon automatisk rätt att bo i USA eller Saudiarabien. Skulle jag flytta till USA eller något muslimskt land (och få tillstånd att bo där) skulle jag inte få ett öre i vare sig pension eller sjuklön etc (om jag inte arbetat och betalat skatt där). Det är inte alls självklart att man kan komma till ett annat land och få fulla sociala förmåner utan att på något sätt ha bidragit till samhällets ekonomi. Kort sagt, kommer man till ett annat land, kan man på nåder få slå sig ner där (men man kan inte kräva att få bo där), under förutsättning att man fullt ut accepterar landets lagar och kultur (självklart kan man i viss mån leva efter sin egen kultur, men inte så att detta på något sätt begränsar landets ursprungliga befolkning).

Människor som kommer hit och inte accepterar de lagar som finns i Sverige har ingenting här att göra. När de blivit medborgare kan de, precis som alla andra, arbeta politiskt för att ändra lagar de tycker är felaktiga. Men om de med våld försöker tilltvinga sig rättigheter, så skall de omedelbart slängas ut. Direkt. Pang bom!

Om någon ringer på din dörr, kan du välja att släppa in den personen. Du kan välja att bjuda vederbörande på mat och även logi. Ja du kan välja att också försörja personen i fråga. Men denne har inte rätt att kräva detta. Däremot har du rätt att kräva att den person du tagit hand om skall vara tacksam. Ännu mindre har personen i fråga rätt att ta över ditt hem och bestämma vad du får säga och tycka. Försöker någon göra detta, slänger man ut vederbörande och klarar man inte av det själv, så ringer man efter polisen. Och när polisen kommer så slänger de inte ut dig, utan inkräktaren. Du har rätt att bo i din lägenhet och du kan tillåta gäster att göra det. En inkräktare har emellertid inte rätt att bo i din lägenhet och äta din mat. Det är vanligt sunt förnuft och så självklart att endast en intellektuell person (i ordets sämsta bemärkelse) skulle kunna anse något annat.

Så fort man säger det jag säger ovan så skriker människor, ”Rasist, rasist, invandrarhatare! Sverigedemokrat! Nazist!” Fel! Jag är inte rasist och definitivt inte nazist (snarare är de människor, som förnekar Förintelsen och kastar sten på proisraeliska demonstrationer, nazister). Och jag är inte invandrarhatare. Flera av mina bästa vänner är invandrare. De invandrare, som försöker ta över vår demokrati och begränsa vår yttrandefrihet, skall slängas ut, inte för att de är invandrare eller araber eller vad de nu är, utan för att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket, men jag tycker faktiskt att det är relevant här).

Ett samhälle, vilket släpper in människor som sedan arbetar på att omstörta detta samhälle, och som dessutom tillåter denna verksamhet att fortgå utan att agera, är dömt att gå under. Christopher Caldwell skriver i boken Reflexions on the revolution in Europé: Immigration, Islam and the West: ”När en osäker, eftergivande, relativistisk kultur möter en kultur som är förankrad, säker och stark genom gemensamma övertygelser, så är det i allmänhet den förra som ger efter och anpassar sig efter den senare.”

En relativistisk kultur, som den svenska, saknar den stadga och ryggrad som kan fungera som en hjälp för invandrare att integreras. Ungefär som en feg, osäker lärare saknar den ryggrad som skulle kunna hjälpa en ”värsting” att sköta sig och ta skolan på allvar och därmed skapa sig förutsättningar för en god framtid (om du visste vad många värstingar som har räddats från att slänga bort sin skoltid av tuffa och samtidigt kärleksfulla lärare, som inte accepterat deras fasoner). Den ryggradslösa kulturen gör att aggressiva grupperingar bland invandrare och andra kan ta för sig och mer eller mindre ta över samhället och där återskapa samma förtryck som man säger sig ha flytt från (vilket är till stort men för de invandrare som faktiskt vill integreras). Ibland undrar jag om dessa aggressiva invandrare verkligen blivit förtryckta i sina hemländer. Det kanske snarare är så att de flytt på grund av att de i sina hemländer hindrats att förtrycka sina landsmän. Jag tänker då på vissa mullor och islamister, som kommer hit och sedan här i Sverige tyranniserar sina landsmän (genom att tvinga dem att klä sig på vissa sätt, förbjuder ungdomar att gå på fester och att delta i simundervisning och gymnastik och dessutom kräver att sharíalagar skall införas för muslimer i vårt land etc – allt detta är vanligt förekommande i t ex Rosengård och vissa andra muslimtäta områden).

Jag ser framför mig hur människor som verkligen flytt från religiöst och politiskt förtryck i muslimska länder och nu känner sig lättade och riktigt kan andas ut när de kliver av planet på Arlanda. ”Äntligen räddad. Äntligen har jag kommit till friheten.” Och sedan, utanför flygplatsen, möts de av en mullah och några av hans hejdukar, som berättar att här bor muslimska invandrare i speciella områden där sharíalagen gäller fullt ut (i England har man i många år talat om att införa sharía för muslimer och ärkebiskopen av Canterbury har rekommenderat detta – det är intressant med ärkebiskopar, man undrar vad kriterierna för att bli ärkebiskop är, jag misstänker politiskt korrekthet har betydligt större betydelse än eventuella insikter i den kristna tron). Jag är inte så säker på att de som flytt sina länder, för att få leva som fria människor i Europa, verkligen skulle uppskatta att hamna i precis samma religiösa förtryck som de precis flytt från. Alltså skall vi inte ha sharíalagar i Sverige. Alla människor skall leva efter samma lagstiftning. Och alla invandrare skall följa svensk lag. Vi har inte bett dem att komma hit, så de kan inte ställa några som helst krav på Sverige. Om de inte kan acceptera vårt land som det är, rekommenderar jag dem att använda en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter – rätten att flytta någon annanstans! Under inga som helst förhållanden har de rätt att komma hit och förtrycka Sveriges medborgare!

måndag 26 juli 2010

Portugal i mitt hjärta

Jag vill bekänna min kärlek till Portugal. Förutom fadomusiken, som jag älskar av hela mitt hjärta (här kan du läsa mer om fado och även lyssna på några fados), gillar jag portugiser. Det finns en stämning av vänlighet och eftertänksamhet i Portugal och även i Brasilien (som ju en gång hörde till Portugal). En långsamhet i ordets bästa bemärkelse.

Man talar ibland om sitt livs resa. Resan med stort ”R”. För min del var det när jag, tillsammans med en kvinnlig färdkamrat, 1985-1987 seglade med min segelbåt från Stockholm till Brasilien. Målet var Belém, som ligger en bit in i Amazonfloden. Brasilien var ett jobbigt land på många sätt, men människor var oerhört vänliga. Ibland blev man skogstokig på myndigheter och när man handlade, och samtidigt kunde man inte låta bli att förälska sig i människorna. Jag vet ju att det i Brasilien finns mycket grov brottslighet, men vi råkade aldrig ut för något sådant.

Jag har ett starkt minne från när vi några månader senare hade kommit till Västindien. Vi låg till ankars i Bequia, en av Västindiens mest underbara öar. Jag satt ensam upp på däck i skymningen och lyssnade i min freestyle (på den tiden var det med kassetter) på musik jag spelat in från brasiliansk radio. Kvällarna i Västindien är underbara. Helt perfekt varmt och man sitter i shorts och t-shirt och varken fryser eller svettas. När jag satt där och njöt började jag plötsligt längta tillbaka till Brasilien så att det nästan gjorde ont i hela kroppen. Brasilien är ett mycket speciellt land som lämnar djupa spår i alla som varit där.

Men nu var det Portugal jag skulle skriva om. Jag tycker mycket om det portugisiska språket, som jag anser vara ett av jordens vackraste språk. Att sjunga fado på något annat språk vore otänkbart. Märkligt nog är portugisiskan ett bortglömt språk i Sverige. När jag för några år sedan skulle inhandla ett större portugisiskt lexikon gick jag till LundeQ här i Uppsala, som tidigare var Sveriges största bokhandel (jag vet inte hur det är idag). Hyllan med engelska lexikon var mycket omfattande och de största ordböckerna var som familjebiblar i storlek. Intill hittade jag ungefär lika stora och välsorterade hyllor med franska, tyska och spanska lexikon. Men var fanns den portugisiska avdelningen? Till slut gick jag till informationsdisken och frågade. En kvinna följde med mig och pekade på de portugisiska lexikon man hade. Jag bara gapade. När det gällde de tidigare språken handlade det om flera hyllmeter vardera. Här var det fråga om hylldecimeter (ungefär två decimeter). Engelska, spanska etc hade varsin egen hel bokhylla. Sedan fanns en bokhylla med alla övriga språk, inkluderande portugisiska. Utrymmet för serbokroatiska, farsi och urdu var ungefär lika stort som för portugisiska. Dessutom var de portugisiska lexikon som fanns av storlek reseparlörer ungefär. Norstedt har för övrigt nyligen gett ut en portugisisk-svensk ordbok på 50 000 ord. Det är ju någonting i alla fall. Men för några år sedan var man i stort sett hänvisad till portugisisk-engelska ordböcker. Men även dessa var av storlek mindre på LundeQ. Numera har jag ett rejält portugisiskt-engelskt lexikon inköpt i Lissabon.

Utsikt över Lisbon och Tejofloden. I bakgrunden ser vi "25 April bron". Till vänster på kullen ser vi borgen Castelo de Sao Jorge, där man bl a har utomhuskonserter.

”Men är inte det rimligt då?”, kanske någon tänker. Portugal är ju ett litet, obetydligt land. När man berättar för svenskar hur stort språk portugisiskan i själva verket är, blir de ofta chockade. Portugisiskan är jordens sjunde eller åttonde språk i storlek (beroende på hur man räknar). Som andraspråk är det jordens fjärde språk. Portugisiska talas av fler människor än både franska och tyska. Portugisiska ligger på ungefär samma nivå som arabiska. Det är nämligen inte bara i Portugal man talar portugisiska. Brasilien är ett jätteland och där talas portugisiska. Sedan har vi många länder i Afrika (Moçambique, Angola, Guinea etc), flera provinser i Indien (bl a Goa) och några områden i Sydostasien (t ex Macau).

Vad kommer det sig då att portugisiska är så styvmoderligt behandlad i Sverige? Och varför är inte Portugal ett turistland för svenskar? Visst åker en del svenskar dit, men jämfört med hur många som åker till Spanien är det försumbart. Möjligen kan det ha att göra med att Portugal var Västeuropas fattigaste land ända in på 1980-talet och därför aldrig blev något resmål för svenskar. Men nu är det inte så. När man promenerar i Lissabon står bilar tätt, tätt parkerade. Och så nya, fina bilar ser man knappast i Sverige. Det är stora lyxiga Audio av modeller som ens inte finns i vårt land. Det är Mercedes och andra fina bilar. Så mycket tycks ha ändrats.

Apropå bilar — en typisk gatubild från Lissabon.

Jag har varit en hel del i Spanien. Och även Italien. Jag känner mig inte lika hemma där som jag gör i Portugal. Spanien har jag tyvärr kommit att ogilla allt mer (i våras bodde jag där i nästan två månader). Spanien är nästan värre än Sverige när det gäller politisk korrekthet. Självklart generaliserar jag när jag säger så. Jag känner många sympatiska spanjorer och har haft mycket trevligt i Spanien, men nu talar jag om hur landet i stort förändrats på senare år. Könsneutrala äktenskap, kryperi för islam etc står på dagordningen, och det i ännu högre grad än i Sverige. Jag läste f ö någonstans att det på spanska födelseattester inte längre står ”Pappa” och ”Mamma” (”Padre” och ”Madre”) utan ”Upphovsperson 1” (”Persona origen 1” eller något liknande) och ”Upphovsperson 2”. Politiskt korrekt så det förslår, eller hur? Jag har inte fått detta bekräftat, så jag gör en reservation för om detta verkligen stämmer (någon läsare kanske vet?). Men den politiska korrektheten är så ofattbart fördummande att det inte skulle förvåna mig ett dugg om det verkligen står så.

Efter tolvslaget på natten sänder man numera råporr på vanliga TV-kanaler i Spanien (hur skulle svenskar reagera om man sände hårdporr på TV1 och TV2 efter midnatt varje dag?). Och detta pågår hela natten. Det känns nästan som att man i Spanien gör allt för att visa att man nu för tiden inte bara är ateister utan också antikristna. Det tycks mig som att de styrande politikerna i Spanien pekar finger åt Gud och gör allt för att bryta mot så många av Tio Guds Bud som möjligt (ungefär som i Sverige med andra ord).

Så Spanien har jag inte mycket till övers för numera. Tyvärr! Men Portugal är en helt annan sak. Där finns en finstämd vänlighet. Allt känns gammaldags på ett positivt sätt. Det känns lite grand som att flyttas 50 år bakåt i tiden när man åker dit. Det är som att man hittar tillbaka till sig själv. Konsumtionssamhällets rytm har en förmåga göra oss omänskliga. Den långsammare rytm man kan uppleva i Portugal känns befriande.

Den mest berömda av alla fadistor (fadosångerskor), Amalia Rodriguez, fick en gång frågan varför den sentimentala fadon uppstod just i Portugal. "Tja", sade hon, "på ena sidan hade vi spanjorerna med sina svärd och på den andra sidan hade vi det skrämmande havet som tog så många av våra mäns och pojkars liv." Fadons stora betydelse i Portugal visas av att när Amalia Rodriguez dog så deklarerades tre dagars landssorg!

Jag upplever mycket större gemenskap med Portugal än med Spanien, för att inte tala om den politiska korrekthetens Mecka, Sverige. Det känns som att man i Portugal fortfarande tror på hederlighet, ärlighet, rättfärdighet och sanning. I ett politiskt korrekt samhälle som Sverige blir dessa begrepp tomma på innehåll. För en politiskt korrekt person betyder sanning och räddfärdighet, förlåt jag menar rättfärdighet, helt enkelt det som är politiskt korrekt. I Portugal vågar man till och med sjunga sin egen nationalsång i skolan (jag undrar om någon någonsin sjunger "Du gamla du fria..." i svenska skolan nu för tiden — skulle knappast tro det).

Portugal var en diktatur fram till 1974, när diktaturen föll i en oblodig revolution, som kallas "Nejlikornas revolution". Inga blodsorgier eller massakrer eller hämndaktioner förekom. Inte ett enda dödsoffer krävdes såvitt jag känner till. Efter revolutionen experimenterade man lite grand med kommunism, men fann att det inte fungerade och skapade i stället ett liberalt samhälle. Kanske säger det något om det portugisiska folkets kynne. Det är kanske därför Portugal är ett land som står mitt hjärta nära.

Jag läste nyligen i ett gammalt nummer av Wings (en numera nedlagd flygtidning) en intressant historia som handlade om det arabiska anfallet mot Israel 1973 (under judarnas heligaste högtid Yom Kippur). Israel togs på sängen och det israeliska försvaret hotade att kollapsa. Araberna hade fått Sovjets senaste luftvärnsrobotar och mängder av israeliska plan sköts ned till en början. Israel behövde snabbt nya flygplan och stora mängder bomber etc. Eftersom Sovjet öppet hjälpte arabsidan beslöt sig USA för att ge Israel allt vad de behövde. Då behoven var akuta fanns bara ett alternativ – att flyga ut materielen. Problemet var att det största amerikanska transportplanet, C-5 Galaxy, inte hade tillräcklig räckvidd för att flyga ända från USA till Israel non-stop. Och Galaxy var ännu inte godkänd för lufttankning. Alltså återstod att mellanlanda någonstans för att tanka. Både Spanien och Italien vägrade landningstillstånd för flygplan med last till Israel, något som inte direkt ökat min sympati för dessa länder. Som författaren till artikeln, själv Galaxypilot, skriver, ”… hade det inte varit för Portugal, som gav oss landningstillstånd på Lages [Azorerna] hade utgången av kriget kunna bli väldigt annorlunda.” Så Portugal kanske räddade Israel 1973. Tack Portugal! Det skall jag aldrig glömma. Kanske därför jag känner mig så naturligt hemma i Portugal. Precis som jag börjar känna mig alltmer främmande för Sverige och svenskar. Som tur är finns det fortfarande tillräckligt många trevliga svenskar för att jag skall kunna bo kvar här ännu en tid.

måndag 19 juli 2010

Sommarlustigheter

Vi har väl alla då och då upptäckt roliga översättningsfel i olika sammanhang (TV, böcker, manualer etc). Jag har under årens lopp antecknat några sådana. Som lite rolig kuriosa så här i sommarvärmen ger jag nedan några exempel från TV. De flesta är hämtade från filmer om flyg, teknik, Andra Världskriget och liknande på Discoverykanalerna. En del av exemplen förutsätter vissa fackkunskaper, så för att alla läsare skall kunna se det roliga förklarar jag lite grand. På så sätt blir ju artikeln också allmänbildande.

1. Ett program handlade om det berömda och synnerligen användbara, propellerdrivna, fyrmotoriga transportplanet C-130 Hercules (TP 84 i Sverige). Dessa plan har, precis som de flesta kommersiella propellerplan idag, turbopropmotorer. Kolvmotorer, som alla propellerplan hade tidigare, och som fortfarande används på mindre propellerplan, har kolvar som går fram och tillbaka (precis som en vanlig bilmotor). Denna rörelse måste sedan omvandlas till en roterande rörelse via vevstakar och vevaxel, vilket innebär en del svagheter. För det första utsätts systemet för ojämna belastningar, eftersom rörelsen åstadkoms av en explosion, vilket innebär stora krafter på kolvar och vevaxel under korta ögonblick. För det andra är själva mekanismen för att omvandla kolvarnas fram- och återgående rörelse till rotation komplicerad och har en tendens att gå sönder. En turbopropmotor är i princip en jetmotor, där man kopplat en propeller till en av turbinerna. Eftersom den endast har roterande delar (kompressor, turbin etc) är den totalt överlägsen en kolvmotor när det gäller tillförlitlighet. Jämför man en turbopropmotor med en fysiskt lika stor kolvmotor har den förra dessutom mångdubbelt fler hästkrafter.

C-130 Hercules

Ovanstående förklarades i programmet. Dessvärre blev översättningen:

”Motorerna som driver propellrarna är inga vanliga motorer. De är jetmotorer och innehåller en snabbt roterande turbin och inga rörliga delar.”

Det är ju ganska fantastiskt att ha en motor utan rörliga delar (som dessutom innehåller en snabbt roternade turbin). Då förstår man verkligen varför den är driftssäker.

2. Autogyron var en föregångare till helikoptern och var ganska populär på 1930-talet. I en långfilm på TV förekom följande översättning:

”King [en person] skall landa på gräsmattan i en autogiro

Avro 620 Autogyro

Jag utgår från att läsaren känner till autogiro (som innebär automatiska utbetalningar till ett bankgiro eller plusgiro. Ett obetydligt fel kanske, men icke desto mindre roligt för den som är flygintresserad.

3. I ett program om militära flygplan skulle man förklara skillnaden mellan ”smart bombs” och ”dumb bombs”. Det förstnämnda (”smarta bomber” på svenska) är bomber, som efter att de släppts från ett flygplan, styrs mot målet med hjälp av GPS eller en laserstråle. Dessa träffar ofta inom maximalt någon meter från målet. Den andra typen (kallad ”dumma bomber” på svenska) släpps från planet och faller sedan fritt mot målet utan att styras. Genom att använda fiffiga bombsikten, som tar hänsyn till höjd, planets fart, vindar, lufttryck etc, försöker man släppa bomben på rätt ställe för att den skall hamna så nära målet som möjligt. Precisionen i detta fall blir ofta 50 meter eller sämre.

I programmet översattes ”dumb bombs” med ”domedagsbomber”. Jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

4. Klaffar (”flaps” på engelska) är en anordning på vingarnas bakkant, som dels ökar lyftkraften, dels har en bromsande effekt (speciellt om man fäller ut maximal klaff). Dessa fälls oftast ut vid start (lite grand) och alltid vid landning (ofta maximalt).

I ett flygprogram hade man följande förklaring ”För att få låg landningshastighet kommer det ut plattor ur vingarna”. Aningen förvirrande för den vetgirige som vill lära sig något när han ser på TV.

När det gäller trafikplan turas kaptenen och styrmannen (andrepiloten) om att flyga planet. Den som flyger planet kallas PF (pilot flying) och den som inte flyger planet kallas PNF (pilot not flying). Varannan sträcka är således kaptenen PF och andrepiloten PNF och varannan sträcka är det tvärtom. PNF assisterar PF och sköter radiotrafiken och fäller in och ut landningsställ, klaffar etc på order av PF. Under inflygning mot banan säger kanske PF ”flaps 35!”, vilket betyder att PNF skall fälla ut 35 graders klaff. I ett program översattes detta ”expandera vingarna”. Jag och en flygkunnig kompis (gammal flygvapenpilot och flygkapten i SAS) höll på att dö av skratt. I ett annat program kallade man samma sak för att "ruffa till vingarna". I ytterligare ett annat program sade PF ”gear down!” på finalen (strax innan landningen), vilket betyder att PNF skall fälla ut landningsstället. Översättningen blev ”landningsutrustning!”.

Klaffar (flaps) delvis utfällda

Trafikplan har, förutom klaffar på vingarnas bakkant, s k ”slats” på framkanten. Dessa använda alltid vid start och landning. Först fäller man ut slats och sedan klaffarna i olika steg, allt eftersom man minskar farten i samband med landning. ”Slats” översattes i ett program med ”vingspjäll!” Jag ser framför mig en pilot (PF) som först begär ”Vingspjäll!” och sedan ”Expandera vingarna”. När PNF ser ut som ett frågetecken säger PF "Jag menar kom ut med plattorna ur vingarna". PNF ser fortfarande ut som ett frågetecken och PF säger då "Ruffa till vingarna". Slutligen säger PF till den vid det här laget förskräckte PNF, ”Landningsutrustning!” Jag är övertygad om att PNF, efter den sista ordern skulle säga ”My controls”, vilket betyder att vederbörande tar över flygningen (något som kan göras när man t ex misstänker att kollegan håller på att få ett mentalt sammanbrott och inte längre är kapabel att flyga ett flygplan).

Slats utfällda

5. I flera program har man i översättningen sagt att ett jaktplan kan flyga med dubbla ljushastigheten (man menar givetvis dubbla ljudhastigheten). I oräkneliga program påstår man att jetplan tankas med bensin, när de i själva verket drivs av fotogen (man översätter således ”jet fuel” eller bara ”fuel” till ”bensin”. Detta är ett lika vanligt standardfel som påståendet att dykare har ”syretuber”. Det senare hävdas i alltför många program om dykning. Det finns visserligen speciella situationer där man använder rent syre (t ex attackdykare), men då kan man bara dyka ner till 10 m djup. Går man ned djupare riskerar man att dö av syreförgiftning om man andas rent syre. Det normala är att man har luft under högt tryck i tuberna. Det heter således inte syretuber utan lufttuber!

6. När man provflyger ett nykonstruerat flygplan har man ofta ett eller flera följeplan i luften samtidigt. Dessa flyger nära det plan som skall testas (åtminstone under de första provflygningarna) och kontrollerar att landningsstället går in ordentligt etc. Dessa kallas således ”följeplan” (”chase plane” på engelska). I ett program var den korrekta översättningen ”Följeplanet flyger ikapp för att se om landningsstället är utfällt”. Discoverys översättning blev, ”Jagaren flyger ikapp för att se om landningsstället är utfällt”. Hej och hå!

7. De som översätter har ofta ingen som helst uppfattning om vad som är rimligt. I ett program hävdade man att när F-18 (ett hangarfartygsbaserat jaktplan som skjuts iväg med katapult – katapulten på ett amerikanskt hangarfartyg kan ha en effekt på 10 miljoner hästkrafter!) lättar från hangarfartyget så har planet en hastighet på 800 knop, medan det i själva verket ligger runt 130 knop (beroende på hur tungt lastat planet är). Ett plan som lättar först vid 800 knop skulle, vid start från en vanlig bana (utan katapult), behöva en banlängd på 10 mil eller något liknande, plus att däcken skulle punkteras redan vid 200 knop, dvs långt innan planet kommit luften. I ett annat program fick man se ett C-5 Galaxy transportplan (ett jättelikt amerikanskt jetdrivet transportplan) som lufttankade. Texten löd, ”Till slut är planet fulltankat med 120 kg gas”. För det första är det fotogen och inte gas man tankar. 120 kg fotogen räcker bara några sekunder. Det handlade i stället om 120 ton fotogen.

8. Och nu till några mer allmänna översättningsgrodor. Vid ett tillfället skulle man översätta ”Inredningen var uppsliten”. Det blev ”Inackorderingen var uppsliten”. Det var förmodligen bara ett slarvfel, men inte desto mindre ganska roligt.

East Anglia (ett grevskap i England) översattes nyligen till ”Östangeln”. En riktig höjdare tycker jag.

Under Andra Världskriget invaderade USA Stillahavsön Guadalcanal, vilken var ockuperad av japanska styrkor. Striderna där blev mycket blodiga. 7 000 amerikaner och 31 000 japaner fick sätta livet till. Operationen brukar kallas ”The battle of Guadalcanal”. Detta översattes ”Slaget om Guadalkanalen”. Översättaren trodde således att det rörde sig om en kanal. Inte mycket allmänbildning där inte.

En annan berömd operation under Andra Världskriget var Ardenneroffensiven, som på engelska kallas ”Battle of the Bulge”. De allierade började närma sig Tyskland i slutet av 1944. Hitler hade i hemlighet lyckats samla ihop en stor slagstyrka med soldater, stridsvagnar etc i den vidsträcka Ardennerskogen (därav namnet Ardenneroffensiven). Den 16 december anföll man helt oväntat de allierade, som trodde att tyskarna i stort sett var slagna. Tyskarna lyckades bryta igenom de Allierades linjer och åstadkom en stor utbuktning (bulge lika med bula) i fronten. Därav namnet Battle of the Bulge. Till en början gick det bra för tyskarna, som hade tur med vädret. På grund av dimma och låga moln kunde de Allierade nämligen inte använda sina överlägsna flygstyrkor. Så småningom klarnade det upp och de tyska styrkorna mer eller mindre utplånades av de Allierades bomb- och jaktbombplan. The Battle of the Bulge var en chansning från nazisternas sida, som påskyndade krigsslutet, eftersom tyskarna här förlorade sina bästa soldater och en stor del av sina stridsvagnar etc.

I ett program som handlade om Ardennersoffensiven översatte man Battle of the Bulge med ”Slaget om Bulge” (vilket väl skulle uttalas på svenska precis som det stavas). Det borde vara straffbart med sådana översättningar. Jag höll på att dö av skratt.

9. I ett program som handlade om stridsvagnar under Andra Världskriget sade speakerrösten ”If they were hit by a round they had only a few seconds to get out of the tank”. Korrekt översättning skall vara, ”Om de träffades av ett projektil (från en kanon) hade de bara några sekunder på sig att ta sig ut ur vagnen (innan den exploderar)”. Översättningen löd, ”Om de träffades av en runda hade man bara några sekunder…” (round betyder således i det här sammanhanget kula eller projektil).

10. Jag har sparat det bästa till sist. Här kommer en riktig höjdare. I ett flygprogram skulle man berätta om motorn på ett flygplan. En vanlig kolvmotortyp på flygplan, speciellt förr, var den s k stjärnmotorn (”radial motor” på engelska). Där sitter cylindrarna i en stjärna (ungefär som ekrarna i ett vagnshjul). Ibland hade man flera lager av ”stjärnor”. I en vanlig bilmotor sitter ofta cylindrarna i en rad (kallas radmotor) eller i ett V (t ex V8, som har två rader med fyra cylindrar i varje rad, och dessa rader har en vinkel mellan sig, precis som benen i bokstaven V). En stjärnmotor måste ha ett udda antal cylindrar (i varje lager om man har flera lager) för att fungera. Vanligt var 7 cylindrar. Motorerna hos de sista stora kolvmotordrivna passagerarplanen (t ex Super Constellation) hade fyra stjärnlager med sju cylindrar i varje, dvs totalt 28 cylindrar, och varje motor kunde ge effekter på upp till 3 000 hästkrafter eller till och med mer.

Stjärnmotor

I det aktuella programmet sade speakerrösten att planet hade en ”fyrtakts stjärnmotor” (”a four stroke radial engine”). Jag utgår från att läsaren vet vad en fyrtaktsmotor är. I stort sett alla bilmotorer idag är fyrtaktare (insug, kompression, explosion och utblås kallas de fyra ”takterna”). Översättningen blev (jag får be läsaren att sätta sig ner och hålla i sig) ”en strålmotor i fyra led”. Att jag inte dog den gången är ett rent mirakel.

Nu kanske läsaren tycker att jag är en riktig besserwisser. Vad spelar det för roll om det förekommer lite översättningsfel? Jag skulle vilja säga att det spelar stor roll. Man lurar människor!. Tänk en tonåring som har sett en film på Discovery, National Geographic etc och berättar i skolan om att flygplanen hade en ”strålmotor i fyra led” eller kanske skriver en uppsats om Slaget vid Bulge. Han kommer ju att framstå som en ren idiot inför sina kompisar och bli utskrattad. Varför kan man inte göra det rätt?

De som översättar kanske är duktiga på engelska. Det får vi ju hoppas. Men det hjälper inte. Även om de vore professorer i engelska språket så hjälper det inte. Man måste kunna facktermerna annars är det omöjligt att översätta korrekt. Dessutom måste man ha en viss allmänbildning annars kanske man tror att Slaget om Guadalkanalen är en bra översättning. Jamen, tänker någon, det är inte så lätt. Man kan inte begära att översättarna skall känna till olika facktermer eller vara allmänbildade. Både ja och nej skulle jag vilja säga. Man kanske inte kan begära att en översättare kan flygtermer. Fast varför inte? Skall man översätta tekniska program kanske man måste kunna tekniska termer. Eller hur?

Men det finns en ytterligare möjlighet. Man kunde låta varje översättning granskas av någon pensionär med fackkunskaper. Det skulle kanske räcka med att betala 500 kr per 30-minutersfilm för detta, en struntsumma i sammanhanget. Jag skrev faktiskt till Discovery och förslog ett sådant förfarande, men fick givetvis det vanliga idiotsvaret, ”Tack för att du hörde av dig! Vi arbetar ständigt på att förbättra våra program… blah, blah, blah….”. Förmodligen var svaret skrivet av något datorprogram.

Summa summarum. Jag tycker det är oförskämt mot tittarna att ha värdelösa översättningar på tekniska program. På så sätt lurar man människor och påståendet att man blir allmänbildad genom att titta på TV blir ett falskt påstående. I själva verket blir man lurad och riskerar att bli betraktad som en idiot när man berättar om något TV-program man sett och det råkar finnas någon kunnig person bland åhörarna. Det är uselt av Discovery etc att inte kräva mer av de företag som översätter deras program.

lördag 10 juli 2010

Det du aldrig får ta del av i våra ”objektiva, högklassiga, avslöjande, undersökande, sanningssökande” svenska media.

Några månader efter Ships to Gaza, nu när känslorna lugnat ned sig, har man till och med i P1 kunnat ta del av kommentarer som inte enbart är kritiska mot Israel utan också uttryckligen kritiska mot Hamas. Problemet är att nästa gång det hettar till, så kommer man man per automatik åter att lägga hela skulden på Israel.

Det är mycket intressant att ta del av vad som just nu skrivs i arabiska media. Ibland läser man mer politiskt inkorrekta artiklar där än i svenska media. Tack vare MEMRI (http://memri.org/), som jag nämnt i många bloggar och på min hemsida, och som översätter viktiga artiklar och tv-program i arabiska och iranska media (bl a) till engelska, så kan man följa med i muslimvärldens diskussioner, utan att behöva lära sig arabiska (jag prenumererar på deras nyhetsbrev, vilket gör det bekvämt att följa med). Jag litar fullt ut på MEMRI:s översättningar. Vid några tillfällen när jag sett tv-filmer som MEMRI översatt, har jag känt viss tveksamhet, eftersom det verkar ofattbart att människor skulle kunna säga så vidriga eller korkade saker. Jag har då låtit folk som kan arabiska kontrollera översättningen, och den har alltid visat sig vara korrekt. Israelfientliga media är givetvis rasande över MEMRI, men har tvingats erkänna att MEMRI:s översättningar är korrekta. Däremot kritiserar man urvalet av artiklar, som man menar är missvisande. Detta argument känns inte speciellt övertygande. De artiklar som översätts har under alla förhållanden varit publicerade i de media som anges. I muslimvärlden är det ont om verklig demokrati och alla tidningar är censurerade. De artiklar och program som publiceras är således godkända av Staten, vilket ger dessa en signifikans som man inte kan bortse från. Att MEMRI väljer ut artiklar är egentligen ganska självklart. Man väljer givetvis ut artiklar som har relevans när det gäller Mellanösternkonflikten och förhållandet mellan Islamvärlden och Västvärlden.

En annan viktig organisation är Honestreporting (http://www.honestreporting.com/), som också har ett nyhetsbrev. De granskar inte arabiska media utan hur media i Västvärlden (speciellt engelskspråkiga media) rapporterar från Mellanöstern. De har lyckats få felaktiga bilder borttagna (se exempel nedan), ohederliga reportrar sparkade etc (nyligen sparkades t ex Octavia Nasr, Senior Editor för CNN:s Mellanösternavdelning eftersom hon hade uttryckt sympati för den nyligen avlidne Fadlallah, Hizbollahs andlige fader och inspiratör till oräkneliga terrordåd – CNN inser, till skillnad från SR, att man inte kan ha reportrar som valt sida, då tappar man all trovärdighet). Så de gör stor nytta.

Obs, jag menar inte att alla reportrar som är kritiska mot Israel eller har en negativ grundinställning mot Israel skall sparkas. Det är fullt acceptabelt att man även gör program om konflikten i Mellanöstern som är inte objektiva, utan som starkt företräder den ena sidan. Men, det får inte förekomma sakfel och lögner! Och sådana program får inte framställas som någon form av objektiv nyhetsrapportering! Och det är här det är så snett i svenska media (och många andra i Väst). Man framställer rena partsinlagor som objektiva sanningar, man använder falska bilder tagna ur sitt sammanhang och man underlåter att nämna viktiga fakta, som kunde gett en större förståelse för den andra sidan. Eller man låter bli att förklara bakgrunden till det som sker, vilket kan göra att ena sidan då framstår som ett ondskefullt monster (tänk en uppslitande skilsmässa där endast den ena parten får ge sin syn på det som skett).

SVT:s Janne Josefsson i Uppdrag Granskning lyckades t ex under ett program i samband med Gazakriget tala om detta krig i en timmes tid utan att en enda gång nämna de 12 500 raketer som innan kriget hade regnat ned över israeliska städer. Det är en bedrift i sig, som nästan är beundransvärd. Tyvärr kan det knappast räknas som en journalistisk bedrift, tvärtom! Det hela är skamligt! Under all kritik! Janne Josefsson säger här indirekt att Israel är det enda land på jorden som inte får försvara sig när det attackeras. Janne Josefsson må ha sådana åsikter privat, men när dessa får torgföras i ett Publicservicemedium har det gått för långt. Därför är min bestämda uppfattning att Public Service skall omformas till att enbart sända samhällsinformation (”Nu kära vänner är det dags att lämna in deklarationen….”) och inget annat. Möjligen rena kulturprogram, typ konserter och liknande. Då kan israelhatarna och Sanningens Fiender starta en egen betalkanal, som enbart är dedicerad till att hata Israel och gulligulla med Hamas etc. Den som vill ha en sådan kanal kan betala för den och själv slipper jag ta del av eländet.

Varje år utnämner Honestreporting ”Årets mest oärliga rapportör från Mellanöstern”. BBC har vunnit två gånger vill jag minnas. SVT och SR och Aftonbladet är tyvärr utanför tävlan, eftersom de inte sänder/skriver på engelska, annars tvivlar jag inte en sekund på att de hade fått en (o)hedersam placering i täten av startfältet.

En missvisande bild som Honestreporting nyligen lyckades få borttagen från the Daily Telegraph är följande.


Den publicerades i samband med Ships to Gaza-incidenten, men är i själva verket tagen under Gazakriget för ett och ett halvt år sedan och har absolut ingenting med Israels (och Egyptens) blockad av Gaza att göra. Syftet med bilden var givetvis att skapa sympati för de ”lidande palestinierna” (på bekostnad av sanningen).

Efter dessa allmänna synpunkter låt mig nu dra nytta av MEMRI:s tjänster och ge läsaren utdrag från några intressanta artiklar i arabiska media.

I en intervju i den egyptiska oppositionstidningen Al-Wafd, den 23/6 2010 säger Mahmoud Al-Zahnar, ledare för Hamas, bl a:
Vår plan i detta stadium är att etablera en palestinsk stat utan att erkänna Israel och utan att ge upp rätten att återvända [för de 4 miljoner palestinska ”flyktingar” som vill återvända för att bosätta sig inom Israels gränser]; Vårt slutgiltiga mål är att ha Palestina i sin helhet [dvs även det som idag kallas Israel].

Jag säger detta högt och klart så att ingen kan anklaga mig för att använda politisk taktik. Vi kommer inte att erkänna den israeliska fienden...

Om vi kunde befria Negev nu [Negevöknen ingår i det område som Israel tilldelades 1948 av FN] skulle vi fortsätta [våra militära aktiviteter] men vår [begränsade] förmåga gör att vi, efter att ha blivit av med den israeliska närvaron i Gaza, nu måste avsluta resterna av denna ockupation och gå vidare med Västbanken.

Det skulle kännas befriande om våra kära media i Sverige inte bara gjorde rubriker av att Israel har mage att försvara sig mot att utplånas, utan också hade helsidesartiklar om vad Hamas högste ledare säger. Dessa artiklar kunde gärna uppvisa samma upprördhet och ilska och fördömanden som artiklarna riktade mot Israel gör. Det skulle liksom kännas lite mer trovärdigt.

I en artikel på den liberala websidan Aafaq (www.aafaq.org, June 22, 201) skriver den palestinska journalisten Zainab Rashid att den syriska propagandaapparaten använder Gazaflottiljen för att vända uppmärksamheten från det som händer i Syrien och förtrycket mot det syrianska folket:
Innan Hamas kom till makten, var Gazas situation när det gäller ekonomi, utbildning, levnadsstandard och frihet mycket bättre än i Syrien under styre av familjen Assad och dess förtryckande säkerhetstjänst – som har vridit klockan tillbaka flera decennier och gjort dess medborgare till ett av de fattigaste folken i området och i världen. De har strypt friheten och fängslat den som höjt sin röst för att begära även ett minimum av frihet.

Frihetsflottor som seglar mot den syrianska kusten är det absolut minsta som det syriska folket behöver – att världens uppmärksamhet och samvete fokuseras på folkets fruktansvärda lidande under Assadregimens piska. Kan någon ta initiativet? Eller är någon intresserad… [kanske nästa projekt för Henning Mankell, Matthias Gardell och de andra ”frihetskämparna”]?

Den syriske skribenten Farid Ghadry menar till och med att Syrien är ett ockuperat land och att ockupationsmakten heter familjen Assad (http://gluefox.com/komment/syrian.shtm).

I den egyptiska dagstidningen Rooz Al-Yousuf fanns den 29/6 2010 en artikel av Muhammad Hamadi där situationen i Gaza kommenterades. Några citat:
Efter att Hamas övergav militärt motstånd och övergick till motstånd via Internet och i media, publicerade en av Hamas många webbsidor en viktig rapport, där man jämförde priser av varor och produkter i Egypten och Gaza.

Rapporten säger: Ett kilo vattenmelon i Gaza kostar mindre än en egyptisk lira, medan den i Egypten kostar över två lira; ett kilo tomater i Gaza kostar mindre än en halv lira, medan det i Egypten kostar 1,5 lira; ett kilo potatis i Gaza kostar en halv lira, medan kostnaden i Egypten är två lira…. Ett kilo kyckling i Egypten kostar 20 lira, och i Gaza får man betala endast 10 lira….

Jämförelsen av priser i Egypten och Gaza, som blockerats i tre år, som de påstår, visar att livet under belägring är billigare och bekvämare och lättare…

Så vilken blockad talas det om? Får blockaden priserna att gå ned? Och hur flödar alla varor in i Gaza trots blockaden?

Om detta är hur det är att leva i Gaza under belägring, så borde det egyptiska folket, som har plågats av höga priser, och som ger av sina begränsade inkomster för att rädda de belägrade invånarna i Gaza, be till Allah att han må hemsöka dem med en sådan belägring, om belägringen kommer att leda till lägre priser och göra det möjligt för våra vanlig medborgare att köpa ägg, kött och fjäderfä, som gazaborna gör.

Al-Hayat Al-Jadida, en tidning som tillhör den Palestinska Myndigheten skrev följande den 24/6 2010, med anledning av de två libanesiska kvinnor som fanns med ombord på Gazakonvojen, och som hyllades för sitt mod och för sin solidaritet med Gazabefolkningen i den libanesiska pressen:
Mina ärade libanesiska damer, mödrar och systrar… folket i Gaza behöver inte mat eller kläder. Vad de behöver är kärlek, fred, förnuft, realism, försoning, nationell enhet och tolerans. De behöver få sina sår helade, höja sig över obetydliga stridigheter och få en nykter syn på det palestinska folkets övergripande intressen.

Ta den säkrare landvägen (i stället för den farliga sjövägen). Sök upp Hamas ledare i Beirut och Damaskus och få dem att förstå att nationell försoning och enhet är den bästa vägen för att bryta blockaden [mot Gaza]. Berätta för dem – eftersom [i egenskaper av att vara libaneser] ni själva har fått känna på inbördeskrigets fasor och politisk och sekteristisk splittring – att vad de har gjort och fortfarande gör i Gaza är ett brott. Jag skulle vilja att ni får veta att beslutsfattarna i Hamas bär ansvaret för 700 Fatahmedlemmars [Fatah är lika med den Palestinska Myndigheten] död och för de tusentals offer för Cast Lead attacken [det israeliska namnet för Gazakriget 2009 – ”Cast lead” betyder ungefär ”gjuta bly” eller ”kasta bly”, det kanske syftar på sedvänjan att på nyår hälla smält bly i vatten och låta de former som bildas när blyet stelnar förutsäga framtiden]. De utsatte sig medvetet för detta vansinniga krig, bara för att Hamas namn skulle nämnas i nyhetsprogram och på satellitkanaler, och på så sätt bli ett etablerat namn. Chefen för Hamas politiska byrå, Khaled Mash’al, spelade med blod och kroppsdelar från barn och gamla i Gaza som insats….

Man skulle önska att SVT, SR och våra andra media vore lika klarsynta som författaren till ovanstående. Men de flesta media i Västvärlden (och speciellt i Sverige) svalde den krok som Hamas lade ut. Ja de svalde inte bara kroken, utan sänke och flöte och hela fisklinan.

Hassan Nasrallah uttalar sig om Förintelsen i libanesisk TV
För att förstå vad Hamas och Hizbollah är för typ av organisationer och vad de står för, låt mig avsluta med ett tv-klipp, där Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah uttrycker tvivel på Förintelsen (klicka här).

För mig framstår det som totalt ofattbart hur människor som säger sig tro på förnuft, demokrati, rättvisa och sanning, så totalt kan kasta sig i armarna på Hizbollah och Hamas. Jag kan inte finna någon rimlig förklaring annat än ren och skär ondska.

Som sagt, de synpunkter och fakta som framkommit ovan, får vi inte ta del av i svenska media. Så vi får tacka MEMRI (och Honestreporting) för den här gången. Och du som vill följa med i det som händer i Mellanöstern, prenumerera på deras nyhetsbrev, så slipper du vara utlämnad åt den klick vänsterintellektuella som dominerar våra media (det finns mängder av undersökningar som visar på just detta, dvs att majoriteten av journalisterna har vänstersympatier). Ett litet hopp kanske finns i alla fall. Jag tycker mig ha märkt en svag attitydförändring när det gäller behandlingen av Israel. Kanske börjar man till slut att inse vad Hamas etc står för och att vägen till fred i Mellanöstern går genom att stödja de demokratiska och moderata (ej av förväxla med Moderaterna i Sverige) krafter som finns i arabvärlden.

En viktig del av detta är att kraftfullt ta avstånd från den palestinska sidans terror och aggressivitet, användande av barnsoldater, användande av civila som mänskliga sköldar, hjärntvättandet av palestinska ungdomar i både skola och på fritid till inte bara israelhat utan också antisemitism etc, etc. Sverige är en av de största bidragsgivarna till palestinierna. Om vi t ex bekostar palestinska skolböcker, borde vi kunna kräva att de tar bort allt judehat som florerar ymnigt i dessa böcker. Om Carl Bildt kunde lämna sitt grovhångel med Turkiet för ett ögonblick och vända blickarna mot Mellanöstern, och ta av sig sina antiisraeliska glasögon, och säga något vettigt, vore det t ex bra. Varje form av acceptans, eller avsaknad av fördömande, när det gäller det jag räknat upp ovan, är en dolkstöt i ryggen på det palestinska folket. Så länge detta fortsätter finns ingen utsikt till fred. De journalister som ensidigt beskriver konflikten i Mellanöstern till Hamas etc fördel, är, tillsamman med Hamas, Hizbollah etc, det palestinska folkets verkliga fiender.

torsdag 1 juli 2010

Manifest för samvetsfrihet

Ett antal kristna i vårt land har formulerat en deklaration, ett manifest, för att uttrycka den kristna ståndpunkten och också proklamera rätten ett hysa denna ståndpunkt samt uttrycka den i tal, skrift etc.

Manifestet lyder som följer:



Kristen tro har funnits i tusen år i Sverige och präglat vår historia, kultur och lagstiftning. Idag finns det kristna överallt i samhället; i alla åldrar, nationaliteter, klasser, yrken och politiska partier.
Vi som skrivit denna deklaration är kristna från hela bredden av kristenheten; evangeliska, katolska och ortodoxa kristna.
Som kristna tror vi på en levande, treenig Gud, Fader, Son och Helig Ande, som vi har glädjen att få tillbe och förhärliga.
Vi tror på Gud, Fadern, som har skapat världen och gett varje människa hennes liv. Han är inte en okänd Gud, utan har uppenbarat sig, gjort sig åtkomlig för oss människor och gett oss vägledning för livet.
Vi tror på Jesus Kristus, Guds Son, världens frälsare och herre, vilken är avlad av den Helige Ande och född av Jungfru Maria.
Vi bekänner hans inkarnation, hans korslidande, död och uppståndelse och hans återkomst i härlighet. Han levde ett sant mänskligt liv i tjänande och kärlek och gjorde gott mot alla; han helade de sjuka, mättade de hungriga och befriade de förtryckta. Genom sitt liv och sin död för oss visade han att människan är älskad av Gud och han kallade alla människor till omvändelse och tro. Evangeliet — de goda nyheterna — innebär att alla som vill kan få gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus.
Vi tror på Guds helige Ande, som bor i oss, vägleder, utrustar och styrker oss och vill samla oss till ett i Kristi Kyrka.
Som kristna medborgare i Sverige har vi ansvar att älska vår nästa som oss själva och söka det gemensamma goda för alla som bor i vårt land. I enlighet med kristen tro är vi förpliktade att följa lagar och lyda myndigheter, så länge de inte kräver att vi ska agera orättfärdigt, liksom vi är förpliktade att kritisera och utmana dem när de inte står för sanning och rätt.
Med detta manifest vill vi formulera vårt perspektiv på tre områden, som vi tror är av stor betydelse för vår kultur och för alla människors väl.

1. Människovärdet
Vi tror att människan är skapad till Guds avbild och att människor därför har lika värde och värdighet. Detta gäller alla; människans värde är inneboende och okränkbart. Att skydda människan, särskilt den svage och skyddslöse, är en av statens viktigaste uppgifter.
Historiskt har kristna alltid engagerat sig för människor i nöd. Vi är fast beslutna att i vår tid hjälpa, skydda och tala för dem som ofta inte kan tala för sin egen sak; barn — födda och ofödda — sjuka, gamla, döende, fattiga, flyktingar, människor som är offer för krig, miljöförstöring, HIV/Aids, trafficking eller på andra sätt förtryckta och utnyttjade. Vi kommer att kämpa för livet från befruktningen till den naturliga döden och kan därför inte medverka till aborter, forskning på mänskliga embryon, assisterat självmord eller eutanasi. Vi vill arbeta för en livets kultur.

2. Äktenskapet
Vi tror på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. Vi ser äktenskapet som instiftat av Gud, som det enda rätta sammanhanget för sexuell samlevnad och som den grundläggande enheten i samhället, med avgörande betydelse för identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående.
I en situation där staten valt att definiera äktenskapet på ett sätt som avviker från alla tidigare definitioner genom historien, kommer vi fortsätta att formulera och motivera vår kristna syn att äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna.
I en pluralistisk kultur, med motstridiga perspektiv i många frågor, är det självklart att också den klassiska äktenskapssynen ska respekteras som en legitim uppfattning och att vi som kristna ska ha frihet att uttrycka vår övertygelse om sexualitet, äktenskap och familj.

3. Samvets- och religionsfriheten
Det är ett stort privilegium att leva i ett demokratiskt samhälle, där alla medborgare har rätt att delta i den politiska processen. Vi vill göra allt vi kan för att stärka demokratin och för att lagar och rättsystem ska vara rättfärdiga, speciellt när det gäller att skydda den svage. Vi vill försäkra oss om att samvets- och religionsfrihet är ovillkorligt skyddat från inblandning från statens sida, inte bara för individer, utan också för institutioner som familjen, församlingar, föreningar, företag och skolor.
En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över.
Vi kommer inte att låta oss tystas i våra övertygelser, varken av politisk makt, ekonomisk styrning, domstolsbeslut eller medialt tryck och vi avvisar varje försök att begränsa vår frihet att, offentligt såväl som privat, uttrycka kristen tro och leva i enlighet med vår övertygelse, i kärlek och lydnad för Gud.
Vi uppmanar därför alla med makt och inflytande i Sverige att stå för människovärdet, respektera den klassiska äktenskapssynen och skydda allas rätt till samvets- och religionsfrihet.

Europakonventionen artikel 9: Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.



Jag uppmuntrar alla som läser detta och som håller med om ovanstående, att skriva under detta manifest, vilket kan göras här. Många av den svenska kristenhetens tunga namn har redan skrivit på.

Detta är mycket viktigt. Just nu ser vi hur det "intellektuella etablissemanget" i vårt land försöker omvandla Sverige från ett land med yttrande- och tryck- och åsiktsfrihet, till ett land med "hörandefrihet". Det senare innebär rätten att slippa höra åsikter som inte är politiskt korrekta (homosexuella skall slippa höra argument mot homoadoptioner, muslimer skall slippa höra kritik mot islams kvinnosyn etc). Det är uppenbart att yttrandefrihet etc och hörandefrihet är helt oförenliga. Hörandefrihet har inget med mänskliga fri- och rättigheter att göra, och hotar starkt det demokratiska systemet.

Man försöker också omtolka begreppet religionsfrihet till frihet från religion. En sekulär stat talar inte om för olika religiösa riktningar vad de får tro och tycka, utan är neutral och tillåtande (så länge som landets säkerhet inte hotas). Sanningens fiender försöker omvandla den sekulära staten till en statsapparat som påtvingar människor den ateistiska världsbilden, något som är oförenligt med varje form av demokrati och som dessutom skapar en ny statsreligion. Vi som har en tro (och alla andra som sympatiserar med religionsfrihet utan att kanske själva vara kristna eller tillhöra någon annan religion) måste stå upp för rätten att tro och rätten att också uttrycka våra åsikter!!! Vi behöver bara tänka på den kristna kampanjen "Mamma, pappa, barn" i samband med riksdagsbeslutet om könsneutrala äktenskap, för att se vart vi är på väg. Reklamskyltar på tunnelbanan i Stockholm revs ner, vissa grupper krävde förbud mot den här typen av reklam etc, eftersom den av vissa grupper kunde upplevas som kränkande. Man förnekade således de kristna rätten att föra fram sin familjesyn i debatten inför riksdagsomröstningen. Men om alla åsikter, som av någon skulle kunna upplevas som kränkande, skulle förbjudas, ja då blev det väldigt tyst och Sverige som demokrati skulle i samma ögonblick upphöra att existera. Det är nämligen svårt att tänka sig ett påstående eller ett uttalande som inte kränker en enda människa. Det skulle möjligen vara något i stil med "ett plus ett är två". Men det finns säkert någon som känner sig kränkt av detta också. "Måste du påminna mig om att jag är så dåligt i matte?! Jag som nästan hade lyckats borttränga detta"

I Sverige talar vi så stolt om det pluralistiska samhället, där mångfald är ett honnörsord. Detta håller nu på att urholkas av sanningens fiender, som försöker omvandla mångfald till enfald. Rätten att slippa höra politiskt inkorrekta åsikter, är i själva verket rättan att slippa tänka och att på allvar fundera över livets viktiga frågor. Politisk korrekthet skapar ett slutet tankesystem som är till ytterlighet fördummande (någon som blir nästan övertydligt när man ser i stort sett vilken "debatt" som helst på våra Publicservicekanaler). Sanningens fiender håller på att införa en diktatur, som får varje tidigare diktator att rodna av skam över att inte själv ha kunnat komma på ett så listigt system — en diktatur i demokratins namn. En slags ideologisk "skvader" (ett fantasidjur som är en korsning mellan hare och tjäder). Ett passande namn för detta missfoster skulle kunna vara diktokrati eller kanske demokratur. Eller varför inte demonkreatur? För det är precis vad det handlar om!

Så därför, skriv på manifestet innan det mångkulturella samhället blir det trångkulturella samhället! Jag ber dig!

Martin Niemöller var en intressant tysk pastor. Under första världskriget var han ubåtskapten men blev sedan pastor. Till en början stödde han Hitler, men 1933 bröt han med nazisterna och mellan 1933 och 1937 kritiserade han öppet nazisterna. 1937 arresterades han för förräderi men fick bara villkorligt straff, antagligen på grund av utländska påtryckningar. Genom Hitlers personliga ingripande arresterades han dock omedelbart efter att han fått sin villkorliga dom och sattes i koncentrationsläger (Sachsenhausen och senare Dachau). Han klarade sig med knapp nöd från att arkebuseras 1945 och överlevde kriget. Han har skrivit en mycket känd dikt, som är tänkvärd på många sätt:
I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.

Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.

Säger vi inget nu, kanske det till slut inte finns någon som kan säga något när det behövs. Då är det för sent!