torsdag 30 maj 2013

Funderingar kring det där med debatt, diskussion och dialog och hur det går till i Sverige.

Ibland kan det vara givande att klargöra grundläggande begrepp. Låt mig inledningsvis försöka reda ut skillnaden mellan debatt, diskussion och dialog.
Wikipedia: En debatt är ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga. Ordet debatt kommer från franskans de- 'av, från' och battre 'kämpa', och betyder slå sönder (motståndarens argument).
I en debatt har respektive parter en agenda (politisk, ideologisk, religiös eller filosofisk) som de försöker ”bevisa”.
Wikipedia: Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen 'undersöka, pröva'.
Vid en diskussion kan i och för sig parterna ha olika agendor men målet är i första hand inte att vinna debatten utan att söka kunskap och sanning. Dvs genom att låta olika åsikter mötas så hoppas man kunna närma sig sanningen alltmer.
Wikipedia: Dialog kommer från grekiskan och betyder 'genom samtal'.
Dialog framstår utifrån dessa definitioner som den minst ambitiösa varianten. Där handlar det om ett (förhoppningsvis) avspänt samtal. Både dialog och diskussion tycks i alla fall huvudsakligen handla om att söka sanning och kunskap medan debatt går ut på att med argument vinna argumentationen. I mina elaka stunder brukar jag kalla retorik för ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. I den postmodernistiska världsbilden existerar ingen absolut sanning (vilket är föga förenligt med att moderna människor samtidigt tror på ett naturlagsstyrt universum och ofta framställer t ex evolutionsteorin som en absolut sanning – men ideologier och världsbilder är sällan logiskt konsekventa). Det är kanske därför vi har så få verkliga diskussioner och samtal i våra media (ett undantag är TV-kanalen Axess). I och med att det inte anses existera några absoluta sanningar behöver man inte lyssna på motståndarens argument. Det enda som gäller är att ”vinna” debatten till varje pris.

När motståndaren talar lyssnar man inte på allvar, utan använder tiden för att förbereda sitt nästa inlägg. Det låga debattklimatet visas av att de flesta argumenten inte utgår från ett försök att förstå vad motståndaren verkligen vill säga, utan mest handlar om att påpeka petitesser – t ex att utnyttja betydelselösa felaktigheter i angivna fakta (typ ”Haha, det är helt fel, en dagisplats kostar inte 50 000 kr per månad utan 48 000 kr per månad") eller rena felsägningar hos motståndaren (typ:”Haha det heter inte ’lika kunnig som mig’ utan ’lika kunnig som jag’").

I min förra bloggartikel nämnde jag en ”lag” som säger att diskussionstrådar på Internet (dvs raden av inlägg i ett visst ämne på ett diskussionsforum) normalt urartar till ren pajkastning och orgier i hatfulla inlägg. När jag skrev artikeln kom jag inte ihåg namnet på lagen i fråga, men råkade häromdagen av en slump se ett TV-program som diskuterade just denna lag. Den brukar kallas, ”Godwin’s rule of Nazi analogies”, dvs ”Godwins regel om nazistanalogier” och säger grundläggande att argumenten i en diskussionstråd urartar mot nazistanalogier. Eller mer detaljerat, ”Alla diskussionstrådar slutar med att någons argument eller någon som person jämförs med och liknas vid Hitler och nazisterna och deras argument. Och därmed tar diskussionstråden slut”.

Jag har gång på gång förundrats över hur detta även gäller ämnen där man har svårt att tro att hat skulle kunna vara en faktor i diskussionen. Jag som är intresserad av flygsimulatorer läser en hel del på sådana forum (där man kan få värdefulla tips när man har problem) och blev till en början väldigt förvånad när jag såg hur många trådar som just urartade i hat och pajkastning. Och det kunde röra sig om så pass oskyldiga ämnen som vilket som är viktigast i en flygsimulering, högt antal bilder per sekund (fps=frames per second), eller lågt fps men att bilderna flyter utan att hacka (stuttering). Jag noterade att även trådar i ämnen, som inte framstår som speciellt kontroversiella, ofta slutade med inlägg där man kallade varandra för både det ena och det andra. Och själv förstod jag ingenting.

Nu är det givetvis så att anonymiteten på Internet kanske frestar oss att ge efter för våra aggressioner och frustrationer och tar fram våra absolut sämsta sidor. Ibland var det någon nybörjare som ställde en oskyldig fråga om någon grafikinställning i en simulator, varvid någon omedelbart svarade ”RTFM!!!”, vilket betyder ”Read the Fucking Manual! (Läs den förbaskade manualen!)”. Och visst, det kan ju vara irriterande med folk som inte orkar läsa en manual och sedan begär att någon annan skall skriva långa inlägg med förklaring av det som redan står i manualen. Det är ju lathet. Men många manualer är på hundratals sidor och det kan ta många, många timmar att hitta det man letar efter (man kanske inte ens vet vad man skall leta efter) och för den som kan så tar det kanske två minuter att skriva ett kort inlägg där man ger en relevant förklaring. Man skulle önska att det fanns lite mer tålamod och fördragsamhet på nätet. Ofta ser man numera hur folk, efter att ha blivit illa bemötta, börjar sitt inlägg med att förklara att de spenderat timmar på att läsa i manualen och leta i olika forum, men inte kunnat hittat svaret och ”kanske kunde någon förbarma sig över mig och sätta mig på rätt spår, så jag kan söka vidare själv. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag stör. Förlåt, förlåt, förlåt!”. Genom att göra en sådan förebyggande pudel undviker man kanske ett ”RTFM!!!”.

Godwins regel tycks också kunna tillämpas mer allmänt i Sverige. Debatter och diskussioner i svenska media tycks i hög grad lyda under denna regel.

Principen är således att man försöker få ett (moraliskt) övertag över motståndarna i diskussionen genom argument i stil med ”Ja, så tyckte ju även Hitler” eller ”Att vara kritisk mot vissa invandrargrupper är inget annat än rasism, dvs åter sticker den vidriga nazismen upp sitt fula tryne”. Och därmed tror man sig ha vunnit diskussionen. I och med att man anser sig ha avslöjat att motståndarna är nazister, mister deras argument sin giltighet menar man. Man flyttar därmed diskussionens fokus från själva sakfrågan till motståndarnas dubiösa moraliska standard, och i stället för att komma med logiska argument, som är relevanta för att föra oss närmare sanningen, använder man analogier för att kasta tvivel på motståndarens motiv och person. I förlängningen kan man säga att man på så sätt delar in världen i goda och onda. De goda är per definition de som tycker precis som jag medan de onda är de som inte håller med mig.

Låt mig då påminna om att även onda människor kan ha rätt i sak. Hitler ansåg säkert att två plus två är fyra och hade säkert rätt också i många andra avseenden. Idag ser vi en tendens i debatten att man är så rädd att förknippas med den onda sidan att man till och med säger emot sig själv för att inte på något sätt tycka samma som motståndaren (vilket blir ganska absurt när motståndaren uppenbarligen har rätt i sak). Vi har under senare år flera gånger sett hur SD, när det gäller abort och könsbyten, röstat för den klassiskt kristna linjen, medan KD vid samma tillfällen röstat med Socialdemokrater och Mp, trots att detta strider mot de åsikter KD ursprungligen stod för. Min tolkning är att man inom KD är så rädd att förknippas med SD, att man per automatik alltid röstar annorlunda än SD även i de fall där man egentligen har samma åsikter som SD. Det skulle vara kul om SD föreslog en omröstning om huruvida två plus två verkligen är fyra. SD skulle givetvis rösta för att så är fallet. Skulle då KD rösta mot? Tja, det skulle inte förvåna mig ett dugg om de skulle göra det. Och det är ju så det blir när dumhet och feghet (dvs politisk korrekthet) får ersätta sanning och mod.

Debatten/diskussionen/samtalet kommer således inte att handla om fakta och logiska argument rörande själva ämnet, utan om känslomässiga argument rörande motståndarsidans motiv och moral. Målet är inte längre att få mer kunskap och förståelse utan att vinna diskussionen och sedan implementera dessa tankar i Sveriges politik (oavsett hur skadligt detta än är för vårt land och vårt folk och oavsett vad vanligt folk tycker). Man brukar säga att skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Det är uppenbart att Sverige av idag är ett auktoritärt samhälle som styrs genom intellektuell manipulation. Hederlighet, sanning, ödmjukhet och vishet har ingen plats idag. Det är begrepp som Godhetskören och kultureliten hånskrattar åt.

Det inskränkta debattklimatet i vårt land har uppmärksammats av utländska debattörer. I Berlingske (en av Danmarks största tidningar) den 26/5 2013 har filosofen Eva Agnete Selsing en artikel med rubriken ”Ondskabens imperium” (Ondskans imperium). Rubriken syftar på Sverige. Artikeln inleds med:
Ondskans imperium ligger på andra sidan sundet. Där en explosiv cocktail av extrem politisk korrekthet, massiv invandring och effektivt undertryckande av annorlunda tänkande, skapar en katastrof som väntar på att ske.

Låt oss se på några exempel. Senast hade vi den kvinnliga chef som måste acceptera att en manlig muslimsk arbetssökande inte ville ta henne i hand, eftersom hon var kvinna. Mannen tilldömdes 30 000 kr i skadestånd som ersättning för den ”kränkning” han påstås ha blivit utsatt för.
Och så vidare. Läs gärna hela artikeln. Det klarar du av även om den är på danska.

Apropå debattklimatet så tog för några dagar sedan en moderat politiker i Borås, Olle Engström, bladet från munnen med anledning av upploppen i bl a invandrartäta Husby och skrev en artikel i Borås Tidning med rubrik ”Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig” (vilket är en av mina teser). Bl a skriver han:
Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera.
Givetvis väckte hans inlägg skarpa reaktioner. Han hade ju gjort det förbjudna – kritiserat den heliga invandringen. Dvs hädelse av värsta slag. Det dröjde bara någon dag så tvingades han lämna sina kommunala uppdrag med omedelbar verkan. Han sitter dock kvar i fullmäktige, eftersom sådana mandat är personliga. Engström säger i Borås Tidning med anledning av sitt beslut att sitta kvar i kommunfullmäktige:
– Det är väljarna som placerat mig där och jag har meddelat partiet att jag sitter kvar. Jag har under dagen också fått otroligt mycket positiv respons på min debattartikel.
Vidare säger han:
Jag tänker inte göra en pudel eller ångra någonting. Jag ville väcka den här debatten – alla goda krafter måste sättas till för att få ett stopp på det här, säger han och syftar på kravallerna i Husby som sedan spritt sig till andra städer i Sverige.
Han vägrar således att ta avstånd från sin artikel. Underbart med någon som vågar uttrycka sina åsikter och också vågar stå för dem! Det är vi svältfödda på i landet Sverige.

Vi ser här hur rätt Selsing har i den artikel från Berlingske, som jag citerar ovan, när hon talar om ”extrem politisk korrekthet. Vi ser här priset för att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i vårt land, som skryter över hur högt till tak det är och hur fantastisk vår åsikts-, yttrande, och tryckfrihet är. Det är ju möjligt att vi på pappret har fantastiska lagar när det gäller yttrandefrihet etc. Men den praktiska tillämpningen tycks inte vara lika glamorös. Man riskerar både att förlora sitt jobb och att bli socialt utfrusen om man inte böjer sig under Godhetskörens åsiktsmonopol.

Vi lever sannerligen i den uppochnedvända världen. Att ge bort sitt land till en främmande inkräktare anses idag vara höjden av godhet och ärofullhet, medan den som oroas över det som sker i Sverige just nu, när vårt land översvämmas med analfabeter från en medeltida kultur, vilka inte har någon som helst lust att anpassa sig till vårt land, och som inte ens är förmögna att göra detta, och som dessutom är förbjudna av sin religion att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Och som, om inte detta vore nog, hotar svenskar som är kritiska mot islam och som stöder Israels rätt att existera. Att en sådan invandringspolitik måste vara i högsta grad skadlig för vårt land är för mig helt uppenbart.

Jesus säger i Johannesevangeliet:
Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma [fetstil tillagt av mig]. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
Den som är lejd bryr sig inte om fåren (Joh 10:10-13).
När jag läser dessa Jesusord så kommer jag att tänka på våra politiker (merparten av dem). De är precis som den lejde herden. De känner inget ansvar för eller lojalitet mot det land och det folk de är satta att värna om. De ser bara till sitt eget bästa, sin egen jättepension och arbetar på sin egen framtid, inte Sveriges. Fåren struntar de fullständigt i. ”Om vargen kommer, ja låt vargen ta fåren – jag bryr mig inte.” Förr i världen fanns politiker som förtjänade epitetet landsfader. Både Hjalmar Branting och Tage Erlander kände ansvar för sitt folk och ville svenska folkets absolut bästa och förtjänade att kallas landsfader. Någon gång på 1970-talet kom en omsvängning. Kanske var det i och med Olof Palme, som jag ser som en total katastrof för vårt land. De flesta av dagens politiker förtjänar snarare att kallas landsförrädare än landsfäder!

Idag, och det gäller inom alla blocken med undantag för SD, så struntar man fullständigt i de människor man är satt att skydda och värna om. Att låta illegala invandrare få full tillgång till svensk sjukvård för 50 kr (dvs billigare än för de människor som betalar kalaset) är bara ett exempel bland många hur man prioriterar andra framför de människor man är satt att prioritera. I andra artiklar anger jag andra liknande orättvisor, där etniska svenskar behandlas mycket sämre än invandrare. Ingen som begriper det allra minsta kan tvivla på att detta kommer att sluta med katastrof. För vårt land och för vårt folk, och även för de invandrare som våra politiker och vår kulturelit (kulturdrägg) säger sig vilja värna om.

måndag 20 maj 2013

Yttrandefrihet á la 2013

Ja, så var operationen i höger njure klar. Precis som i andra njuren så handlade det om en jättestor njursten (nästan som ett ägg). Operationen genomfördes med titthålsteknik och man fick ut nästan allt. Jag har nu en så kallad nefropyelostomikateter genom ryggen in i njuren. Den skall användas om några veckor för att pumpa ett lösningsmedel genom njuren (Renasidin), som löser upp de resterande stenfragmenten. Så det finns hopp om livet.

Nåja, låt oss inte orda mer om detta. Man blir ju ganska sänkt efter operationer men den här gången mår jag mycket bättre redan efter en dryg vecka. Den förra operationen var en gammaldags, hederlig operation med ett drygt 3 dm långt snitt och därmed lite längre konvalescens.

När man är sjuk blir man så snäll, antagligen beroende på låga halter av testosteron och adrenalin. Men nu känner jag hur dessa hormoner åter börjar flöda genom mina ådror och jag känner åter kraft och vilja att ge mig in i debatten.

Den här gången tänkte jag helt kort kommentera lite om dagens yttrandefrihetsklimat. Den 13 mars 2013 rapporterade NRK (Norsk RiksKringkasting, dvs Norges motsvarighet till Sveriges Radio) att en internordisk, feministisk expertgrupp nu vill göra ”antifeministisk trakassering” straffbar. Vad menar man då med trakassering? Ja det tycks som att även skarp kritik av feminismen räknas dit. I en artikel på NRK:s hemsida skriver man att antifeminism inkluderar motstånd mot feminism och jämlikhet, önskan att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är privilegierade samt slutligen motstånd gentemot arbetet mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och ras. Får expertgruppen igenom sin vilja kommer således vissa åsikter inte att tillåtas i det offentliga rummet. Frågan är om detta gynnar misshandlade och förtryckta kvinnor (och grupper)?! Eller kvinnors jämställdhet. Jag tror inte det. Snarare tvärtom. Och dessutom, utan en fri debatt – ingen demokrati!

I norska tidningen Dagbladet kommenterar man expertgruppens slutsatser i en ledare med rubrik ”Censur av feministkritik – Är du kritisk till feminismen? Då hatar du kvinnor, hotar vår demokrati och måste tvingas till tystnad. 25 nordiska experter har talat.”

Jag har ju i tidigare bloggar och artiklar diskuterat den moderna Västvärldens skakiga och synnerligen oroväckande syn på demokrati och yttrandefrihet. Expertgruppens förslag ligger helt i linje med Sveriges Radios, SVT:s, Aftonbladets, kulturelitens etc definition av yttrande- och åsiktsfrihet. Just talas det väldigt mycket om s k hatbrott. Varje form av kritik mot rådande konsensus (det som Godhetskören bestämt varande politiskt korrekt just nu) räknas idag som hatbrott. Både Reinfeldt (Sveriges motsvarighet till statsminister) och Stoltenberg (Norges motsvarighet till statsminister) har aviserat kommande lagstiftning när det gäller hatbrott och speciellt då sådana på Internet.

Och visst finns många dumma och hatiska uttalanden på nätet. Det tycks som att alltför många diskussionstrådar urartar till ren pajkastning. Det finns till och med en ”lag” som postulerar detta (har glömt bort vad den heter). Till och med diskussionstrådar i flygsimulatorsammanhang degenererar inte så sällan till rena orgier i invektiv och hatiska uttalanden. Huvudorsaken till detta är antagligen Internets anonymitet. På samma sätt kan anonymiteten hos en pöbelhop få ”normala” människor att begå de mest ofattbara grymheter mot en grupp som avhumaniserats.

Jag får då och då riktiga, saftiga hatmail från människor som retat upp sig till vansinne på vad jag skriver i vissa artiklar. Det positiva är att de uppenbarligen förstått vad jag skriver och bryr sig. Mailen består ibland av långa kedjor med svordomar och förklenande omdömen om mig som person. Jag brukar även svara på den typen av mail. Jag kanske svarar skarpt och rekommenderar vederbörande att kanske utöka sitt ordförråd lite grand, men ändå. Jag svarar. Oftast får jag då ett nytt mail, med en helt annan och betydligt ödmjukare ton. ”Ojdå, jag trodde inte du skulle svara! Ja, jag tog kanske i lite väl mycket i mitt förra mail…”. Ibland leder detta till en riktigt konstruktiv diskussion. Men det är ju så när man sitter där ensam och läser något man inte gillar. Anonymiteten gör att man vågar skriva ner tankar man normalt inte skulle uttrycka ens för sina närmaste. När man så får ett svar, upptäcker man att det finns en människa i andra ändan och då handlar det plötsligt om en individ som man måste förhålla sig till. Och att denna individ ens brydde sig om att svara är ju trots allt positivt.

Det vore utan tvekan ett steg framåt om man kunde få en mer meningsfull debatt utan hat och okvädingsord, där argument möter varandra utan att man nedvärderar den andre som person. Å andra sidan, när varje invändning mot de etablerade åsikterna kallas hat, ja då hotas yttrandefriheten av eventuell lagstiftning mot hatbrott. Då använder man lagstiftning för att tysta all kritik, all meningsfull debatt och det spektrum av fria åsikter som trots allt för samhället framåt. Och då har lagen inte längre till primärt syfte att skydda människor mot hat, utan att hindra "fel" åsikter att komma till tals.

En av medlemmarna i den mordiska, förlåt jag menar nordiska, expertgruppen som nämns ovan var den svenska feministen och författaren Maria Sveland. Samma person som under en tv-debatt för inte så länge sedan skrek okvädingsord åt Janne Josefsson (programledare för Uppdrag Granskning). När man själv är skarp i debatten är detta berättigad ilska medan motståndaren som framför motsvarande skarpa argument beskylls för att vara full av hat.

Ett annat bra exempel på asymmetrin är Katarina Mazetti som januari 2013 i ICA-Kuriren skrev en artikel, där hon menade att det är svårt att hitta ”en riktig svensk” i Sverige. Där förde hon fram de gamla vanliga politiskt korrekta påståendena att det inte finns några etniska svenskar och ingen svensk kultur etc. Och visst, hon har all rätt att föra fram sådana åsikter, även om de är tröttsamt tjatiga (och dessutom felaktiga). Detta ledde givetvis till en debatt. I artikeln skriver Mazetti, ”Om sådant här [dvs kritik mot Godhetskörens syn på Sverige och svenskhet] läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan.” Och visst, självklart har hon rätt att tycka som hon tycker och skriva som hon skriver när det gäller Avpixlat. Men det att likna Avpixlat (och därmed de hundratusentals personer som läser på Avpixlat) vid ”vinterkräksjuka” kan nog räknas som ganska kränkande.

Mazetti antyder således att de människor som är djupt oroade över de framtida konsekvenserna av den muslimska massinströmningen in i Sverige är att likna vid spyor. Och återigen – självklart har hon rätt att formulera sig så skarpt om hon vill. Så långt har jag inga invändningar – bortsett som sagt från att jag inte håller med henne i sak. Men, och nu kommer vi till men; genom att likna sina åsiktsmotståndare vid vinterkräksjuka (även om det är Avpixlat hon liknar vid denna sjukdom, kommer detta indirekt också att gälla för läsarna på denna sajt), fick hon givetvis mängder av skarpa motargument. En del av dem gick kanske över gränsen, men den som ger sig in i leken får leken tåla, som man brukar säga. Man kan inte vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst och sedan, när man får svar på tal, börja klaga på alla hatmail och hatinlägg man får. Det var ju Mazetti själv som startade hatkedjan så att säga.

På min hemsida har jag en lång artikel, där jag försöker definiera begreppet ondska. En av de saker som kännetecknar ondskan är just att ondskans företrädare tar sig rätten att vräka ur sig precis vad som helst om sina motståndare, men själv inte tål den minsta kritik och invändning. Då trycker man på larmknappen och ropar ”hatbrott, kränkning, rasism etc”.

Att som ”expertgruppen” jag talar om i föreliggande artikel, kräva att i princip all skarp kritik av feminismen skall bli olaglig, visar på ondskans syn på demokrati och yttrandefrihet. Feminismen har uppenbarligen samma syn på demokrati och yttrandefrihet som vad Adolf Hitler och Josef Stalin hade (att feministerna sedan inte har samma världsbild som dessa två diktatorer är en annan historia, som inte har med yttrandefrihet att göra). Jämlikhet (mellan könen) är en sak (definierad som; lika lön för lika arbete, möjlighet att arbeta inom alla yrken man klarar av etc – oberoende av kön, ras etc, etc). Dagens extrema feminism, som inte tål mothugg eller kritik, är något helt annat. Genom sin nära koppling till den marxistiska världsbilden visar man att det handlar om ideologi och inte rättvisa. Feminismens nästan totala avsaknad av kritik mot islams kvinnosyn visar ytterligare på vad det handlar om. Ondska – och inget annat! Dvs extremfeminismen måste räknas in i skaran av onda ideologier och religiösa system – nazismen, marxismen, islamismen (som egentligen är en form av nazism), vulgärkapitalismen etc – vilka förpestat och förpestar livet för individer och samhällen och som enbart utgör destruktiva krafter. Samtliga av dessa ideologier avskyr verklig demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet, och menar att endast de som har de rätta åsikterna har rätt att delta i det politiska spelet och i den allmänna debatten (sedan är man kanske inte helt ense om vad som är de rätta åsikterna).

söndag 5 maj 2013

Elefantsjuka

En av mina läsare tipsade mig om en mycket välskriven och relevant artikel i tidskriften Affärsvärlden av den 23/4 2013. Erik Hörstadius gör här en skarpsynt analys av invandringsdebatten (eller snarare frånvaron av verklig debatt rörande detta viktiga, och för Sverige så ödesdigra, ämne) samt redovisar en del intressanta fakta i ämnet. Artikeln kan läsas här. Tänk att det finns en svensk tidskrift som vågar publicera en sådan här artikel!

I artikeln, som har rubriken "Elefantsjukan", nämns att enligt SSB (Statistisk Sentralbyrå), vilket är Norges motsvarighet till SCB (Statistiska Centralbyrån), så genererar varje utomeuropeisk invandrare (dvs varje individ), bl a på grund av lågt arbetskraftsdeltagande, under sin livstid en nettokostnad (livnettokostnad) av 4,1 miljoner norska kronor (NOK), dvs ca 4,6 miljoner svenska kronor (SEK). Det verkar rimligt att anta att motsvarande kostnader i Sverige ligger på samma nivå. Ja förmodligen betydligt högre med tanke på att Sverige har mer än dubbelt så stor relativ arbetslöshet som Norge. Läs mer om detta här.

Behöver jag påpeka att Statistiska Centralbyrån i Sverige givetvis är strängt förbjudna att syssla med den här typen av statistiska analyser? Nej, det behöver jag knappast!

Under de senaste 10 åren har ca 830 000 personer fått uppehållstillstånd i Sverige. Om vi antar att knappt hälften av dessa (400 000) kommer från utomeuropeiska länder och att livnettokostnaden i Sverige (med tanke på den relativt sett högre arbetslösheten i vårt land jämfört med Norge) är ca 5 miljoner kr (SEK), blir totalkostnaden för dessa nyanlända "kassakor" (enligt Godhetskören) 400 000 x 5 miljoner kr, vilket blir 2 000 000 000 000 kr, eller kortare skrivet 2 biljoner kr! Med andra ord utgör de utomeuropeiska invandrarna allt annat än kassakor, den saken är klar (i en artikel nyligen i Aftonbladet anges svenska folkets sammanlagda bolåneskulder till ca 2,2 biljoner kr, dvs samma storleksordning som vad de utomeuropeiska invandrarna kostar under en tioårsperiod).

Detta är således vad de utomeuropeiska invandrarna som kommit in i Sverige de senaste 10 åren kommer att kosta svenska folket under sin livstid. De som kommer hit är ju i olika åldrar och om vi slår ut livskostnaden på 50 år (ett rimligt medelvärde för deras livstid i vårt land) blir årskostnaden för de som kommit hit de senaste 10 åren lika med 2 biljoner delat med 50, dvs 40 miljarder kr (ungefär lika med Sveriges totala försvarskostnad). Och då talar jag som sagt bara om de som kommit hit de senaste 10 åren. Invandringen till Sverige ökar snabbt och de ekonomiska konsekvenserna av detta kommer knappast att bli mindre kännbara i framtiden.

Givetvis är de siffror jag anför uppskattningar, men förmodligen är de av rätt storleksordning. Jag utgår från att SSB gjort sina beräkningar enligt konstens alla regler och att därför siffran 5 miljoner kr är relevant. Det finns ingen anledning att tro något annat.

Invandrare från t ex Asien försörjer sig oftast själva och bidrar positivt till svensk ekonomi. De som har svårast att få jobb är invandrare från Afghanistan, Somalia, Irak och liknande länder. 4/5 av de somaliska invandrarna är t ex analfabeter. Dessutom är dessa grupper groteskt överrepresenterade när det gäller grova brott (våldtäkt, rån, misshandel och liknande), medan de astiatiska invandrarna är betydligt mer laglydiga än genomsnittssvensken. Somalier, afghaner etc kommer från en helt annan kultur och har mycket svårt att anpassa sig till, och fungera i, vår kultur när det gäller att passa tider, att kunna ta emot kritik och ledning (speciellt när det gäller kvinnliga chefer) etc, etc. Dessutom saknar de nästan till 100 procent yrkeskunskaper som en svensk arbetsgivare är intresserad av. Skulle vi bara titta på invandrarna från Somalia etc, så skulle antagligen livsnettokostnaden per individ vara avsevärt högre än 5 miljoner kr (min gissning är att det handlar om minst det dubbla).

Om vi nu skall ta emot skaror av invandrare från länder som Somalia, Afghanistan etc, skall åtminstone våra politiker spela med öppna kort, och inte påstå att alla invandrargrupper bidrar positivt till vårt lands ekonomi. Svenska folket har rätt att veta sanningen om kostnaderna (och även om vissa invandrargruppers överrepresentation när det gäller brottslighet) så att de utifrån sanningen kan besluta sig för vilket parti de skall rösta på i nästa val. Våra politiker och våra media har ingen som helst rätt att mörka den svenska invandringspolitikens negativa konsekvenser.

Om nu svenska folket, utifrån korrekt information om invandringens kostnad och andra konsekvenser, trots allt i kommande val beslutar att vi skall fortsätta den invandringspolitik vi påbörjat, ja kanske till och med öka inströmningen, så har jag inga invändningar. I så fall har svenska folket beslutat detta i demokratisk ordning. Då visar man att man är beredd att drastiskt sänka sin egen levnadsstandard och livsstil för att låta människor från hela världen komma hit och bosätta sig här. Men en så dramatisk omdaning av vårt land, måste ske öppet och inte i smyg genom manipulation från media och våra folkvalda s k ledare.

Personligen tror jag visserligen att ett sådant beslut vore en ren katastrof för vårt land, och att svenska folket djupt kommer att ångra detta när de väl har facit i handen, men jag har ingen rätt att påtvinga min vilja på andra, så vad jag tycker kan vi egentligen lämna därhän. Det jag framför allt kritiserar i den här och andra artiklar är bristen på demokrati när det gäller Sveriges invandringspolitik. Den är definitivt inte förankrad i svenska folkets kunskap om fakta rörande invandringen och dess konsekvenser.

Ha en bra dag!