lördag 21 januari 2012

Ett försvarstal – del II (av III)

Så var det dags för del 2 av mitt försvarstal, när det gäller det här med invandring (med anledning av att många tycks ha missuppfattat mig). Eftersom det var ganska länge sedan jag skrev del 1 så ger jag först en liten sammanfattning.

I del 1 drev jag tesen att invandrare som begår brott (i någon form, bortsett från parkeringsförseelser och liknande) och ännu inte fått PUT (permanent uppehållstillstånd) skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. Invandrare som begår grova brott (våldsbrott som våldtäkt, grov misshandel, rån och mord – även stöld och inbrott räknas enligt min mening som grova brott) och som fått PUT skall utvisas på livstid efter avtjänat straff. När det gäller invandrare som hunnit bli svenska medborgare skall det finnas en prövotid (någonstans mellan 5 och 10 år). Begår man grova brott under den tiden skall man förlora sitt medborgarskap och utvisas på livstid (efter avtjänat straff). Detta skall alltid gälla utan några som helst undantag. Om de misskötsamma invandrarna visste att detta tillämpades konsekvent skulle de inte begå några brott. Alla skulle tjäna på detta, inklusive de skötsamma invandrarna.

Jag kan inte förstå hur en sådan åsikt kan vara det minsta kontroversiell. För mig framstår det som självklart att det skall vara så. Dessutom är det viktigt att ha sådana principer för att undvika att etniska svenskar får en negativ syn på invandrare. Fortsätter vi på den inslagna kursen kommer SD att bli ett av de större partierna inom en snar framtid (ja kanske till och med det största).

Vad sägs t ex om Adama Diarra (muslim) från Elfenbenskusten? Hans fru, Maria Oscarsson, försvann i november 2011. Hennes styckade kropp påträffades i ett skogsparti på Hisingen i Göteborg. Parets son har vittnat om att Adama misshandlade modern och sedan kastade ut henne från balkongen. Påföljden blev 5 års fängelse och utvisning till 2022. Enligt Tingsrätten kan det inte anses vara klarlagt att uppsåtet var att döda hustrun (därav den korta strafftiden). Som lekman tycker man att det faktum att han styckade kroppen borde varit synnerligen graverande (bara det borde ha gett 5 års fängelse). ”Hoppsan, jag råkade visst stycka frugan. Ooooppps. Som det kan bli.” Men outgrundliga äro domstolarnas vägar. Rättvisan tycks inte längre enbart vara blind till person (som den skall vara) utan minst lika blind när det gäller rättvisa och rättfärdighet (vilket den inte skall vara).

Bortsett från att straffet förefaller väldigt lågt undrar man varför Adama dömdes till endast 10 års utvisning. Varför skulle Sverige någonsin vilja ha tillbaka en sådan motbjudande person? Sverige har inte några som helst förpliktelser gentemot Adama Diarra. Sverige kommer att vara ett mycket bättre land utan honom!!!

Till saken hör att Adama kom till Sverige år 2000. Vid ankomsten uppgav han falska uppgifter (bl a felaktigt namn och fel ålder). Han var vid ankomsten gift med en kvinna från Gambia som han misshandlade grovt, för vilket han dömdes till 10 månaders fängelse. Trots att han lämnade felaktiga uppgifter vid ankomsten och dessutom misshandlade sin hustru fick han i alla fall stanna i Sverige. För mig är detta en gåta. Samtidigt som man släpper in personer som Adama Diarra och låter dem stanna här, slänger vi ut sjuka barn (verkliga barn), kristna pastorer som riskerar att dödas (av muslimer) om de återvänder till sitt land och asylsökande som ärligt uppger ålder och bakgrund och som accepterar att de blir utvisade, dvs som accepterar svensk lag. Vore det inte bättre att göra tvärtom? Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, skrev i tidningen Sunt Förnuft nr 2 mars 2011:
Ju mindre du kan bidra med till det svenska samhället desto större chans att få stanna här. Inget annat land har, vad jag vet, en så självdestruktiv invandringspolitik.

Oavsett om det är medvetet (jag har ju i alla fall svårt att tro att det skulle vara medvetet – men säker kan man nog inte vara) eller ej, så tycks våra politiker sträva efter att på kortast möjliga tid förstöra det svenska samhället.

För mer detaljer se här:

http://avpixlat.info/2011/12/03/muslimsk-invandrarmusiker-haktad-for-hustrumord/
http://avpixlat.info/2012/01/04/muslimsk-hustrumordare-doms-endast-for-vallande/

(Du kanske tycker att avpixlat.info är en motbjudande sajt. Jag anlägger inte några sådana aspekter. Det enda som betyder något för mig är om det som skrivs där är sant eller ej. När vanliga media inte tar sitt ansvar och objektivt rapporterar vad som sker, ja då är det bra att någon annan gör det).

Efter denna lilla tillbakablick är det så dags för dagens ämne som kan sammanfattas på följande sätt: Är det rätt och eftersträvansvärt att positivt särbehandla invandrare, dvs behandla invandrare bättre än etniska svenskar? Detta är ju en form av diskriminering och diskriminering är alltid fel!.

Låt mig börja med att utgå från en artikel i Kristianstadsbladet.

Artikeln handlar om en pensionerad bibliotekarie som efter sin pensionering arbetat med att hjälpa utsatta kvinnor. Vi läser i artikeln:
I sitt ideella arbete med utsatta kvinnor, kom hon [dvs bibliotekarien] i kontakt med en kvinna som invandrat till Sverige när hon var över 65 år gammal. Den gamla damen [som invandrat] hade svårt att få ekonomin att gå ihop.

När den pensionerade bibliotekarien började hjälpa den äldre damen blev hon mycket överraskad. Den äldre damen hade sammanlagt med bidrag för bostad och skälig levnadsnivå ett skattefritt bidrag som nästan uppgick till elvatusen kronor. Hon behövde nu hjälp med kostnader för dyr tandvård.

Eftersom vår pensionerade bibliotekarie får ut en pension, efter skatt, som ligger strax över tiotusen kronor [dvs ca 1000 kr mindre än den invandrade damen], tog hon kontakt med en socialsekreterare för ett reda ut begreppen.

Jo, den gamla damen hade rätt till kostnadstäckning för tandvård, men nej – det hade inte den före detta bibliotekarien. Hon kunde söka bostadsbidrag, men det skulle inte röra sig om mer än ett par hundra kronor per månad.

I artikelrubriken ställer sig författaren den synnerligen relevanta frågan, ”Var är hennes pengar som hon har betalt in under livet?” Och jag instämmer. Är det verkligen rimligt att en person som kommit till Sverige efter att ha fyllt 65, och som inte betalat in ett enda öre till det svenska välfärdssystemet, skall ha 1000 kr mer per månad att leva av än en person som arbetat hela sitt liv och betalat in skatt under hela livet? Och är det rimligt att denna person, som inte bidragit med ett enda öre till det svenska välfärdssystemet, dessutom skall få dyr och avancerad tandvård helt gratis medan den svenska kvinnan själv får stå för sin tandvård? Jag tycker inte det och om du inte håller med mig, ja då anser jag att något måste vara allvarlig fel i ditt huvud. Jag tycker det är så orättfärdigt och orättvist som det bara kan bli (själv har jag, som betalat skatt hela mitt liv, förutom mina tjänstepensioner, vilka inte är relevanta i det här sammanhanget, endast 1000 kr mer per månad än den invandrade kvinnan – även det tycker jag är stötande).

I Sverige finns alltför många uteliggare (som är etniska svenskar). Tänk om våra hemlösa skulle behandlas lika gentilt som de invandrare, som halkat in i vårt välfärdssystem på ett bananskal! Det vore ju fantastiskt! Men det kan vi nog bara drömma om. Uteliggarna har ju gjort sig skyldiga till det i våra politikers ögon oförlåtliga brottet att vara etniska svenskar.

Antag att vi har ett pensionsförsäkringsbolag. Kunderna får nu reda på att de som betalat in premier under hela livet till en viss pensionsförsäkring får 1000 kr mindre i månaden i pension än de som inte betalat in ett enda öre i premier. Skulle de betalande kunderna acceptera detta? Nej. Det skulle bli ett ramaskri! Eller hur?! Dessutom skulle naturligtvis ett sådant bolag snabbt göra konkurs. Man kan inte betala ut pengar man aldrig fått in (om man inte tar från de betalande kunderna och ger till de icke betalande kunderna – det är ju så svenska staten gör). Eller vad skulle kunderna säga om de som troget betalat premien till villaförsäkringen år efter år fick lägre ersättning vid skada än den som aldrig betalat någonting alls, och att detta tillämpades konsekvent?

En stat kan visserligen betala ut mer pengar än man får in (som i fallet med den invandrade damen). Men detta kan bara fungera om det sker i mycket liten skala i förhållande till folkmängden. I ett samhälle med 9 miljoner invånare (varav kanske 4 miljoner har riktiga jobb och bär upp samhället ekonomiskt) kan man omöjligen göra så om det handlar om hundratusentals människor som åker snålskjuts på välfärdssystemet. Det kommer att urholka hela systemet. Visserligen kan man låna pengar eller trycka mer sedlar (den grekiska metoden) men detta kan bara fungera på kort sikt. Långsiktigt så kommer det att innebära att man tar från de som betalat in till systemet och ger till de som ingenting betalat. Det kan man i och för sig göra, men då måste man redovisa vad detta innebär ekonomiskt för medborgarna och sedan i en folkomröstning fråga dem om de går med på detta (jag talar här inte om etniska svenskar som är handikappade och liknande utan om de invandrare som belastar vårt välfärdssystem utan att tillföra något till systemet).

Dessutom, även om det ekonomiskt skulle fungera att betala sjukvård och pensioner för skaror av folk som inte betalat in ett enda öre till systemet (vilket det inte gör), så är det moraliskt förkastligt. Och att till och med ge människor, som inte betalat in ett enda öre i skatt, mer pension än den som betalat till välfärdssystemet under hela livet, ja det är djupt, djupt orättfärdigt. Det är genuint ondskefullt!!!! Dessutom gör man på detta sätt invandrarna en oerhört stor otjänst, eftersom det kommer att leda till hat mot invandrare (vilket också kommer att drabba de invandrare som arbetar och betalar skatt).

För mig påminner systemet om föräldrar som köper julklappar till grannens barn och ordnar julfest för dem och samtidigt låter de egna barnen sitta ensamma på julafton och gråta i en kal lägenhet, medan de hör föräldrarnas och grannbarnens glada skratt och tjo och tjim från grannlägenheten. Sådana föräldrar skulle nog de flesta människor klassa som djävulska monster!

Nu finns det ju något som heter existensminimum. Detta är den minsta summa pengar som man anses kunna leva på. Givetvis har alla människor rätt till existensminimum. Men detta kan inte förklara hur en invandrare, som inte betalat in ett enda öre till systemet, kan få 1000 kr mer per månad att leva på än en etnisk svensk, som hela sitt liv betalat skatt. Dessutom, om ett helt livs arbete endast ger existensminimum som pension, ja då måste något vara fel på pensionssystemet! Hur många av våra yrkespolitiker får drygt 10 000 kr per månad i pension efter skatt? En statsministerpension ligger runt 93 000 kr per månad före skatt. En f d statsminister erbjuds dessutom mängder av styrelseuppdrag och liknande (så länge han orkar), vilket torde ge mångdubbelt mer än pensionen. Det är lätt att vara generös när man inte själv drabbas.

Den som inte betalat in ett öre till systemet skall ha en pension lika med existensminimum. Inte ett öre mer. För mig är det självklart att den som betalat in skatt hela livet skall ha mycket, mycket mer i pension än den som inte betalat in ett enda öre. Allt annat är orättvist och orättfärdigt och destruktivt! Sedan kan jag som individ välja att hjälpa andra mindre lyckligt lottade pensionärer med mina pensionspengar. Men staten skall definitivt inte stjäla mina pensionspengar för att ge dem till andra människor (medborgarna har ju ingått ett avtal med svenska staten och staten kan inte bryta detta avtal utan medborgarnas uttryckliga godkännande – när jag började arbeta utlovade svenska staten en pension baserad på hur mycket jag tjänade under de 15 bästa åren av mitt yrkesliv, ett avtal som de för länge sedan brutit).

Låt mig nu ta ett annat exempel. En god väns dotter läser till undersköterska. Hon har givetvis fått ta studielån för detta. De flesta av hennes klasskamrater är invandrare. I stort sett alla invandrarna får, enligt henne, sina studier betalda av samhället. Då undrar jag, om nu min goda väns dotter anses kunna betala tillbaka studielånet med sin kommande lön som undersköterska, varför kan då inte invandrarna ta studielån och sedan betala tillbaka detta med sin framtida undersköterskelön? Detta är ett flagrant exempel på hur svenska ungdomar särbehandlas negativt relativt invandrarungdomar. Självklart skall invandrare betala sina studier med studielån. Kan du som läser detta ge mig ett enda skäl för att de skall få sina studier betalda när inte svenska ungdomar får det?

Men inte nog med det. Enligt min väns dotter så talar de flesta av invandrareleverna synnerligen dålig svenska och är inte speciellt duktiga på lektionerna (snarare tvärtom). Ändå får de väldigt ofta MVG på proven. Detta tycker hon (och jag) verkar mycket misstänkt. Man undrar om lärarna är snällare mot invandrarna än mot de etniska svenskarna? Jag talade med en vårdlärare för någon vecka sedan. Jag har ingen som helst anledning att misstro henne. Hon berättade om problem med just invandrarelever från vissa länder (gissa vilka!). Dessa elever har svårt att acceptera att de blir underkända och kan bli väldigt aggressiva och hotande när de får tillbaka icke godkända prov. Många lärare vågar inte eller orkar inte konfrontera dem och godkänner sådana elever bara för att slippa bråk. Till stort men för sjukvårdens kvalitet!

En god vän till mig, som undervisat i matematik vid ett universitet i Sverige, berättade ungefär samma sak. Han hade underkänt några elever från Iran. De hade misslyckats totalt på sin sluttentamen och var långt, långt från gränsen för godkänt. När de fick tillbaka provet anklagade de min vän för att vara rasist. Han blev så arg så han nästan hoppade på dem (tack och lov lugnade en kollega ner honom).

Vid flera tillfällen har man gett invandrare förtur vid antagning till olika utbildningar. På juridiska fakulteten i Uppsala försökte man sig på detta för ca 10 år sedan (2003). Nu är ju inte jurister födda bakom en gärdsgård så några etniska svenskar, som inte antogs på grund av att invandrare gavs företräde (och som hade bättre betyg än någon av de kvoterade invandrare som antogs), stämde Uppsala Universitet och vann! Så universitet tvingades upphöra med diskrimineringen av etniska svenskar (som det faktiskt handlar om). Som sagt, diskriminering kan vara riktad åt båda hållen.

Tanken med att ge invandrare förtur till utbildningar är givetvis att man vill ha etnisk mångfald inom vissa yrken (motsvarande gäller när man ger kvinnor eller män förtur). Speciellt menar man att det är viktigt att rättsväsendet uppvisar etnisk mångfald för att kunna relatera till invandrares problem och för att kommunicera bättre med invandrare och accepteras av invandrare.

Antagningen till polishögskolorna (jag tror det gäller alla polishögskolor) är idag kvoterad och ger invandrare och kvinnor förtur. Man hoppas antagligen att invandrarpoliser skall ha lättare att vinna invandrarungdomars förtroende. Den fristående organisationen Centrum för Rättvisa har anmält kvoteringen till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Personligen kan jag berätta för dem att detta inte kommer att leda någonvart alls. DO är förmodligen det mesigaste som finns i hela universum. DO vågar inte ens kalla julen för jul av rädsla för att stöta sig med muslimska invandrare (julfesten hos DO heter decemberfest och julklappar heter vinterpresenter om jag inte minns fel – Happy Non-denominational Midwinter Feast, som man numera säger i USA, för att inte stöta sig med någon)!

Enligt en god vän till mig (du märker vad många goda vänner jag har), som själv är polisbefäl, så har inte invandrarpoliser (med t ex muslimskt ursprung) lättare att kommunicera med stökiga invandrarungdomar. Tvärtom. Muslimska ungdomar anser, enligt min polisvän, att de muslimer som blir poliser är förrädare och hyser bara förakt för dem.

När det gäller brandkåren så har man på vissa ställen försökt kvotera in kvinnor och invandrare. Här kan man lyssna på ett radioprogram i P1 som diskuterar detta.

Programmet handlar om rekryteringen till Brandkåren Attunda utanför Stockholm. Där betraktar man inte den tvååriga brandmannautbildningen som en merit. Däremot är det en merit att vara utomnordisk invandrare eller kvinna, eller gärna båda samtidigt. Mångfaldsvansinnet äventyrar således samhällets säkerhet. Detta signalerar att brandkårens huvuduppgift inte längre är att släcka bränder utan att stå för etnisk och genusmässig mångfald. Och det är ju precis så sjuka ideologier fungerar. Ungefär som Nordkorea (visste du att deras nye ledare Kim Jong-un nu har utnämnts till ”geniernas geni”). Brandkåren har ett grundläggande uppdrag och det är att hindra att bränder bryter ut och att släcka bränder. Att ta in personer som är mindre lämpliga än andra sökande är att äventyra detta uppdrag.

Inom vissa brandkårer har man i samma anda sänkt de fysiska kraven för att också kvinnor skall kunna bli brandmän – man bortser således från den fullt möjliga situationen att en rökdykare hittar en medvetslös, mycket tung person och sedan på grund av sin fysiska svaghet inte orkar bära eller släpa ut den personen i säkerhet (men det klart vad spelar ett människoliv för roll när mångfald och genuspolitik står på spel). Personligen tycker jag att det hela är så ofattbart sjukt att jag mår illa!

Kanske skulle vi kvotera när det gäller pilotutbildning också. Varför inte kvotera in blinda personer till pilotutbildningen? De torde ju ha svårt att komma in den normala vägen. Det spelar väl ingen roll om planen störtar. Det viktiga är ju inte flygsäkerheten utan mångfalden, eller hur? Mångfald blir på detta sätt ekvivalent med enfald!

Kvotering är kränkande mot den grupp som får förtur. Det innebär ju att man indirekt idiotförklarar dem och säger, ”Ni är så dumma i huvudet och så odugliga och värdelösa att ni inte har en chans att konkurrera med normala människor. Därför ger vi er förtur till vissa utbildningar”. Problemet är att det inte bara gäller att komma in på en utbildning. Man måste komma ut också. Genom att släppa in sämre kvalificerade och mindre lämpliga personer på en kanske svår utbildning, kommer produkten från denna utbildning att hålla lägre kvalitet. Till stort men för det svenska samhället.

I den positiva särbehandlingen av invandrare ingår att man i vissa badhus i vårt land numera har olika badtider för män och kvinnor (för att anpassa sig till islam) och att man i vissa skolar i klassrummen har (eller i varje fall har haft) skärmar mellan de manliga och kvinnliga eleverna (jag tror och hoppas att detta har upphört). Det är långt ifrån säkert att sådan särbehandling gagnar de invandrare som försöker bli en del av det svenska samhället (däremot gagnar det de invandrare som kommit hit för att åka snålskjuts på den svenska välfärden eller som kommit hit för att islamisera vårt land). I Svd kunde man den 20/1 2012 läsa en artikel med rubriken ”Det finns stor rädsla”. Artikeln handlar om Sara Mohammad som flydde från sin familj i irakiska Kurdistan när hon skulle giftas bort med en betydligt äldre man. 1993 kom hon till Sverige. Hon var fast besluten att ägna sitt liv åt att kämpa för de som utsatts för samma sak som hon själv.
I dag är hon ordförande i organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”. För tio år sedan var ämnet tabubelagt, minns Sara Mohammad. Vid ett tillfälle tvingades hon ha Säpovakter vid sin sida när hon skulle föreläsa på ABF i Stockholm.

– I dag diskuterar vi frågan. Samtidigt finns en rädsla och feghet; många hänvisar till rasism och islamofobi, vilket gör att de inte ser problemets vidd [tyvärr gäller detta fortfarande i alltför hög grad].

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta.

…Tyvärr, menar Sara Mohammad, tassar det svenska samhället ibland på tå kring problemet.

– Att ge killar och tjejer olika tider i badhuset är till exempel inte bra. Det gör bara att man bejakar de här familjerna – det kommer att slå tillbaka senare.

Det tycks som att våra beslutsfattare totalt ignorerar de invandrare som vill bli en del av Sverige (vilka är de vi borde satsa på) och i stället hejhjärtat satsar på de som vill förvandla Sverige till en islamisk stat med sharíalagar (vilka omedelbart borde slängas ut från vårt land). Genom att ställa upp på vissa invandrargruppers krav på särbehandling försvårar man i själva verket för invandrare att integreras!

Jag skulle kunna fortsätta att ge hur många exempel som helst på diskriminering av etniska svenskar i deras eget land (i tidigare bloggar har jag gett dussintals sådana exempel). Ett exempel bland många är invandrare som säger sig ha flytt med fara för livet från sitt land och sedan, när de fått sitt PUT, åker tillbaka till hemlandet på ”semester” med resan betald av svenska skattebetalare (åtminstone i vissa fall). Men de flydde ju alldeles nyss med fara för livet. Hur kan de då åka tillbaka några månader senare utan fara för livet? Här håller jag helt med SD om att sådana invandrare inte skall vara välkomna tillbaka till Sverige efter sin "semester" (jag talar således inte om invandrare som åker tillbaka till hemlandet efter flera år, när förhållandet där ändrats till det bättre och som betalar resan med egna beskattade pengar de förtjänat på ärligt arbete).

En av mina läsare fäste min uppmärksamhet på kriget i Libanon för några år sedan (2006). På nyheterna nämndes gång på gång att ca 7 000 ”svenskar” var fast i Libanon och behövde hjälp för att komma hem till Sverige (citationstecknet kring svenskar kommer sig av att många av de muslimer, som är svenska medborgare, i mina ögon inte är mer svenskar än vad Usama bin Laden var svensk). Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa 7 000 som fått sin ”semester” betald med svenska skattepengar. Och hur många som transporterades hem på svenska statens bekostnad. Normalt tar inte staten ansvar för hemtransporter av den här typen. Men det är klart att för invandrare gäller ju helt andra bestämmelser.

Ett annat exempel är hur man anger namn och visar bild på etniska svenskar som begår grova brott medan man så långt det går undviker att exponera invandrare som begår grova brott (när man anger domen kan man ju ibland inte undvika att berätta att de efter avtjänat straff skall utvisas, vilket gör att sanningen i dessa fall skiner igenom).

Men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis har jag lyckats förmedla min åsikt när det gäller kvoteringar och positiv särbehandling av invandrare. Dessa företeelser är absolut fel (lika fel som negativ särbehandling av invandrare) och kommer att leda till stora problem i samhället plus att etniska svenskar kommer att bli alltmer negativa till invandrare.

Det som våra politiker (med undantag för SD) tycker allra sämst om, ja rent av hatar, tycks vara etniska svenskar, som arbetat hela sitt liv, som betalat skatt hela sitt liv och som aldrig straffats för grova brott (och näst mest illa verkar man tycka om de invandrare som försöker bli en del av Sverige). Dessa behandlas sämre än alla andra människor i vårt samhälle. Jag kanske är orättvis, men det är i varje fall så det känns. Ändå är det dessa människor som bär upp samhället och möjliggör politikernas feta löner och pensioner och som betalar för den svenska välfärden. Utan dessa trogna, naiva människor skulle vi t ex inte ha råd att betala 2000 kr/dag för s k ensamkommande flyktingbarn (som i allmänhet varken kommer ensamma eller är flyktingar eller är barn eller verkar speciellt tacksamma över att få komma hit). Det faktum att det finns människor som under sina liv ger mer till samhället än de får (jag talar här rent ekonomiskt), möjliggör för andra människor att under sina liv få mer än de ger (långtidssjuka, invandrare, förtidspensionärer etc). Jag tycker självklart att vi skall ta hand om den som är handikappad eller långtidssjuk (och invandrare i rimliga kvantiteter). Absolut! Men det är inte självklart att vi skall behandla invandrare (som dessutom kanske missköter sig) bättre än etniska svenskar!!

Det är ju faktiskt vi vanliga människor som är politikernas uppdragsgivare. De är inte våra herrar (vilket de tycks tro) utan de skall vara våra tjänare. När man hör Reinfeldt, Göran Hägglund, Annie Lööf och Håkan Juholt etc uttala sig, så får man en känsla av att de nog inte riktigt insett hur det förhåller sig. De skall fråga oss vad vi anser och hur vi vill ha det och inte bestämma vad vi skall tycka och hur vi skall ha det!!!!!!!!!!!!!!!!! Sverige är enligt min mening ingen verklig demokrati i ordets sanna bemärkelse. Sverige är en totalitär diktatur, där invånarna visserligen får rösta vart fjärde år men där makthavarna sedan, mellan valen, beter sig lika arrogant som den värsta diktator. En del av arrogansen visar sig i att man inte öppet, för svenska folket, redovisar vad t ex invandringen kostar och vad detta får för konsekvenser när det gäller sjukvård, pensioner etc. Denna brist på insyn gör att man misstänker att det ligger en hel del i Sverigedemokraternas kritik mot den svenska invandringspolitiken. Hade man haft rent mjöl i påsen hade det effektivaste argumentet mot SD varit en sådan redovisning (baserad på en ingående utredning gjord av en trovärdig, utomstående ekonom).

Den som skriver detta, dvs jag, är inte rasist eller emot att vi hjälper människor i andra länder som har det svårt. Tvärtom! Men jag kan inte se att detta nödvändigtvis måste innebära att vi förstör vårt land genom att ta hit kulturer som inte kan (eller vill) anpassa sig till vårt sätt att leva (jag talar här om den muslimska kulturen), och som dessutom långsiktigt planerar att ta över vårt land och förslava de etniska svenskarna (vilket är varje rättrogen muslims yttersta mål). Om vi dessutom vill hjälpa så effektivt som möjligt, ja då skall vi hjälpa människor på plats eller i närområdet så långt det går. Då skulle vi kunna hjälpa 100-tals gånger fler människor (vilket jag visat genom räkneexempel i många tidigare artiklar) än vi hjälper idag. Vore inte det något gott? Och om det inte vore gott får du gärna tala om för mig varför det inte vore gott.

I den avslutande, tredje delen, av denna serie kommer jag att diskutera invandring rent allmänt.

lördag 14 januari 2012

Kristendomen – ett ljus på berget eller en vindflöjel på gödselstacken?

Det tycks som att alltför stora delar av kristenheten hoppas bli accepterade av Godhetskören genom att man anpassar sin tro efter vad som för stunden är politiskt korrekt (abort, homoäktenskap, evolution etc). Det mesta tyder på att alla sådana försök är dömda att misslyckas. Antingen får man köpa hela budskapet eller också återstår bara att lämna den kristna tron helt och hållet.

I en intervju på Revelation TV i mars 2011 med den kände ateisten och evolutionisten Richard Dawkins så utspann sig följande samtal:
– Var det något speciellt ögonblick eller någonting du läste eller någon erfarenhet som fick dig att inse att Gud inte finns?”
– Det absolut viktigaste var förståelsen av evolutionen. Evangeliska kristna har på sätt och vis rätt när de ser evolutionen som fienden, medan sofistikerade teologer inte har några problem med att acceptera evolutionen. Jag anser att de sistnämnda är vilseledda. Evangeliska kristna har verkligen rätt i att det finns en djup motsättning mellan evolution och kristendom.

Dawkins svar visar för det första hur viktig och avgörande skapelsefrågan är för oss kristna. För det andra visar hans svar att kompromissande med Bibelns budskap inte framkallar respekt hos ateisterna utan snarare förakt. En ärlig, konsekvent ateist föredrar kristna som verkligen tror på det de säger sig tro på.

Lena Andersson, författare, debattör och ateist, skrev nyligen en artikel på Newsmill med rubriken:

"Hellre bokstavstroende kristna än förljugna nytolkningar av bibeln".

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor och ateist, säger i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”.

Varken Richard Dawkins, Lena Andersson eller Torbjörn Tännsjö tycks charmas av kompromissande kristna, som är beredda att sälja ut sin tro för att få frid med Världen och bli accepterade av det intellektuella etablissemanget. Vindflöjelkristendom vinner inte någon människa utan skapar bara förakt. Har man väl påbörjat anpassningen av kristendomen till samhällets värderingar, har man beträtt ett sluttande plan. Vad kompromissande kristna kommer att finna är att frid med Världen får man först när man helt slutat tro på Gud, dvs när den religion man då företräder i alla avseenden är ekvivalent med den ateistiska världsbilden. Tyvärr tycks Svenska Kyrkans ledning vara på väg åt detta håll. Med ilfart!
Kristendomens förhållande till samhället kan sammanfattas i följande två rader:

Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.


Något ytterligare alternativ gives icke.

Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug skrev för ett par år sedan en krönika i tidningen Dagen (090929). Schlaug, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:
En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt.
…En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka
…Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Jesus säger i Luk 19:40 att om vi kristna inte predikar så skall stenarna ropa. Och det är precis detta vi ser idag. När stora delar av kristendomen inte vågar stå för sin tro, ja då reser sig ateisterna upp och säger det som många kristna är för fega för att säga!!!

tisdag 10 januari 2012

Voff-voff än en gång


För en tid sedan skrev jag en bloggartikel om farliga hundar (pitbull, rottweiler och ett antal andra), där jag pläderade för att man antingen bör förbjuda vissa hundraser eller åtminstone ställa speciella krav på ägarna plus att sådana hundar skall ha munkorg när de vistas på allmän plats. Ämnet är ständigt aktuellt. Igår kunde man i Aftonbladet läsa en artikel om en rottweiler som plötsligt slet sig från sin matte och kastade sig över en par småpojkar (4 och 6 år gamla) som var ute och promenerade med sin mamma. Om inte en rådig man ingripit, hade förmodligen åtminstone en av pojkarna dödats av hunden:
Estelle Nordenfalk, 44, promenerade i Karlavägsallén på Östermalm i Stockholm med sina söner Carl Johan, 6, och Philip, 4.
Plötsligt slet sig en stor rottweiler från sin matte – och gick till attack mot pojkarna.

– Det jag minns mest är ljudet, det vansinniga morrandet när den först ger sig på Philip och sedan riktar in sig på Carl Johan, säger Estelle Nordenfalk.
Hon lyfte upp sina söner med varsin arm samtidigt som hon sparkade mot den aggressiva hunden.
Tvingades släppa
Men pojkarna var för tunga. Rottweilern hoppade och fick tag i Carl Johans ben, Estelle tvingades släppa taget och 6-åringen släpades skrikande från sin mamma.
– Ju blodigare Carl Johan blev, desto mer aggressiv blev hunden, säger Estelle.
– Jag bara skrek. Att som mamma inte kunna skydda sina barn, det förföljer mig fortfarande, säger hon.
Trots att ett 20-tal personer såg vad som hände var det bara Pontus Klingspor som agerade. Från långt håll hörde han det förtvivlade skriket.
– Jag såg rottweilern hänga i Carl Johans ben. Jag tänkte inte utan slängde bara datorväskan och rusade mot den.
– Jag laddade allt vad jag orkade och fick in en sträckt vrist i sidan.

…Rottweilern avlivades samma dag, med tillåtelse från ägaren.

(läs gärna hela artikeln)

Intressant formulering, ”Rottweilern avlivades samma dag, med tillåtelse från ägaren”. Man undrar vad som hänt om ägaren inte gett tillåtelse till avlivning. Hade hennes hund då fått nya chanser att bita ihjäl barn? Självklart skall en hund som attackerat barn på ett så brutalt sätt omedelbart avlivas oavsett vad ägaren anser.

Jag noterar också att ca 20 personer såg vad som hände men bara en reagerade. Nu kan det ju vara så att reaktionstiden spelar roll. Kanske hade någon annan agerat om inte Pontus Klingspor gjort det. Men vill ju ogärna tro att 20 personer skulle stå och titta på när en rottweiler slaktar en 6-årig pojke. Men å andra sidan – mod och sådana dygder betraktas av den intellektuella "eliten" i vårt land snarare som dumheter än dygder.

Hur som helst tycker jag detta med farliga hundar är synnerligen otäckt. Personligen tycker jag att rottweiler är en av de otäckaste hundarna, eftersom den är oerhört stark och kapabel att döda även en vuxen människa.

Under de senaste månaderna har jag läst om två ytterligare hundattacker i Sverige. I ett av fallen kastade sig familjens hund plötsligt över ett av barnen. Föräldrarna lyckades rädda barnet och det hela slutade med att polisen fick komma dit och skjuta hunden. I detta fall vet jag inte om det handlade om just en rottweiler. Rasen angavs inte. Det stod i artikeln att hunden vägde 35 kilogram och enligt vad jag läst på nätet så väger en vuxen rottweiler mellan 40 och 55 kilogram. Fast den kan ju ha handlat om en icke färdigvuxen hund.

Hur som helst är det för mig obegripligt att vem som helst kan få inneha livsfarliga hundar.

Hundägare brukar invända att det är inte hundarna det är fel på utan ägarna. Något ligger det förstås i detta. En människa som vet hur man skall handskas med hundar kan säkert inneha farliga kamphundar utan att det inträffar några tillbud. Detta implicerar att inte vem som helst skall få inneha potentiellt farliga hundar utan att det skall ställas krav på ägarna.

Men riktigt så enkelt är det inte. För det första är det omöjligt att förutse hur djur kommer att bete sig. Plötsligt kastar sig familjens hund över något av barnen. Detta har inträffat flera gånger. Orsaken kan vara flera. Hunden kanske har en hjärntumör. Den kanske är resultatet av dålig avel och därmed en tickande bomb. Etc, etc. Det kan finnas många förklaringar. Men inga av dessa förklaringar utgör någon tröst för offret. Även om hundens beteende beror på en hjärntumör så är offret lika dött eller lemlästat för det.

För det andra måste man ta hänsyn till att hundraser faktiskt har olika egenskaper. En del raser är framavlade för att vara aggressiva. Vissa hundraser är potentiellt farliga på grund av sin fysiska styrka och sitt bett. En hundras som både är aggressiv och stark utgör en livsfarlig kombination. Om en dvärgpudel eller en tax blir galen kanske man blir biten så att man blöder. Mycket mer händer inte. En galen rottweiler däremot kan döda en fullvuxen karl om det vill sig illa.

Om en person som har licens för pistol skulle gå omkring på stan med sitt vapen laddat och i ett axelhölster, och detta uppdagades, så skulle vapnet beslagtas och han skulle förlora sin licens. Skulle han dessutom springa omkring och skrämma folk genom att vifta med vapnet, skulle polissirener höras inom några få sekunder och sedan skulle vederbörande aldrig någonsin mer få inneha ett vapen. Och det är precis så det skall vara. Men liknande borde också gälla för ägare av potentiellt livsfarliga hundar. Självklart har vare sig vapeninnehavare eller hundägare rätt att skrämma sin omgivning. Ofta påstår hundägaren att dennes lille gulleplutt är snällast i världen och inte skulle göra en fluga förnär. Men hur kan jag vara säker på att detta stämmer? Skrämselfaktorn minskar inte av att hundägaren bagatelliserar sin hunds förmåga att göra människor illa. Antag att någon hade antytt för den kvinna, vars hund gav sig på de två pojkarna (som jag inledningsvis berättade om), att hennes hund var potentiellt farlig, och att detta skett några minuter innan hunden slet sig. Hon hade säkert avfärdat detta som nonsens. Ja förmodligen hade hon blivit jättearg på den som kom med sådana antydningar.

Kraven för att i Sverige få inneha enhandsvapen är rigorösa och skall så vara. På samma sätt måste kraven på att få inneha en potentiellt farlig hund vara rigorösa. Det finns också en avgörande skillnad mellan att ha en pistol och en hund. Och denna skillnad är till hundens nackdel. Om jag går omkring med en pistol eller revolver så kommer inte detta vapen plötsligt fram av sig självt, och börjar skjuta vilt omkring sig. Vapnet kommer bara fram om jag drar det ur hölstret, osäkrar det och håller det i handen på rätt sätt och trycker in avtryckaren. En potentiellt farlig hund, däremot, kan plötsligt slita sig från sin ägare och ge sig på någon (eventuellt ägaren själv eller någon familjemedlem).

Jag är inte hundrädd på något sätt. Men när jag ser t ex en person som har en rottweiler i ett koppel så cyklar eller går jag långa omvägar för att inte komma i närheten.

Ett minimikrav borde vara att den här typen av hundar måste ha munkorg på allmän plats (och då räknar jag in skogen – vid flera tillfällen har bl a rottweilers överfallit och allvarligt skadat folk som varit ute och tränat i motionsspåret). Detta skulle kunna införas omedelbart. Påträffas en sådan hund på allmän plats utan munkorg skall ägaren få en allvarlig varning. Nästa gång detta inträffar skall hunden omhändertas för försäljning eller avlivning och ägaren skall få livstids förbud att äga en farlig hund.

På sikt anser jag att många raser av den här typen skall totalförbjudas. Ingen fortsatt avel eller försäljning skall få ske. Det finns ingen som helst anledning att få ha den typen av hund. Den som idag innehar en sådan hund skall tvingas gå med i en brukshundsklubb. Är vederbörande inaktiv under en längre period skall hunden tas ifrån vederbörande. Om klubbens funktionärer bedömer att ägaren är olämplig att inneha en potentiellt farlig hund, skall detta anmälas till polisen, som beslagtar hunden. Motsvarande bestämmelser gäller för pistolskyttar och jag anser det vara självklart att vi skall ha liknande bestämmelser när det gäller potentiellt farliga hundar.

I Danmark förbjöds sommaren 2010 ett dussin hundraser (bl a pitbull och amstaff men konstigt nog inte rottweiler). Hundägarna rasar som vanligt medan vanliga människor tycker det är bra. Jag förstår mig faktiskt inte på sådana här hundägare. Menar de att andra människor skall behöva omkring och vara rädda för deras hund? Vad har de för rätt att åstadkomma stort obehag för andra människor? Så att människor nästan inte vågar gå ut. Jag har en kusin som är hundrädd på riktigt. För henne är det en pina att promenera på stan. Så fort det kommer en hund i närheten känner hon obehag. Idag är rökning förbjuden på många offentliga platser med motiveringen att ingen skall behöva irriteras av andras rök. Det kallas hänsyn. Det är dags att innehavarna av potentiellt farliga hundar börjar ta hänsyn!!! Eller rättare sagt tvingas ta hänsyn, eftersom många av dem uppenbarligen inte är beredda att göra detta av fri vilja.

Du som nu tvivlar på att rottweiler är en farlig hund vill jag be om följande: Gå till Aftonbladets hemsida och sök på ordet rottweiler! Jag tror att du kanske då kommer att förstå vad jag menar. Läs också den här artikeln, som handlar om hundangrepp på människor (på engelska). Där framgår bl a att rottweilers stod för ungefär hälften av alla dödsfall vid hundangrepp under en tioårig mätperiod (trots att rottweiler endast utgör ca 0,9 procent av hundbeståndet).

Visst vore väl den här gulliga rottweilern en lämplig lekkamrat för din tvåriga dotter?! Eller hur?!

lördag 7 januari 2012

Än är det inte för sent att ge upp...

Jag vill börja med att önska mina läsare en god fortsättning på det nya året!

Orsaken till att jag inte skrivit något den senaste månaden är att jag i mitten av december genomgick en smärre operation. Det tar ju vanligtvis några veckor innan man återhämtat sig, och först nu börjar jag känna mig som en levande människa igen. När jag var sjuk kände jag mig plötsligt så snäll, antagligen beroende på att mina adrenalin- och testosteronnivåer låg på bottennivå. Jag funderade till och med på att lägga ned min blogg, eller i varje fall bara skriva snälla saker, där jag konstaterar att vi lever i den bästa av världar och att vi går mot ett samhälle som får det himmelska paradiset att framstå som något trist och ofullkomligt. Nu har emellertid mina adrenalin- och testosteronnivåer återvänt till sin normala världen och plötsligt så ser jag inte alls framtiden i samma rosenröda sken. Hmmm.... Vilket är bäst: snälla men dumma Krister eller elaka men sanna Krister? Det får mig att tänka på ett dikt av Carl Jonas Love Almqvist:

Ack och ändå
– Varför är den gode dum?
– Varför är den onde klok?
– Varför är allt en trasa?

Efter dessa uppmuntrande rader är det så dags att komma in på dagens ämnen:

För några veckor sedan visades filmen "Gazas tårar" i SVT. En skickligt gjord men oerhört starkt vinklad film (till palestiniernas fördel). De enda europeiska tv-kanaler som hittills visat den är SVT och NRK (i Norge). Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Sverige och Norge idag förmodligen är Europas, ja kanske till och med världens (om vi bortser från muslimska länder), två mest israelfientliga länder. I filmen antyds (som vanligt) att de onda israelerna mer eller mindre avsiktligt väljer ut barn som måltavlor. Jag talade med en släkting några dagar efter att filmen visats. Denne, som normalt är ganska kritisk till media och inte köper vad som helst, hade helt och hållet gått på filmens budskap och var nu oerhört upprörd över Israels ”orättfärdiga” agerande. Det visar vilken draksådd man sår på SVT.

IDF (Israel Defense Forces), dvs Israels försvarsstyrkor, gör en noggrann undersökning efter varje israelisk attack mot Gaza för att bl a ta reda på antalet civila offer (detta med anledning av alla lösa påståenden som görs i media). För 2011 visar det sig att av 100 palestinska araber som dödades i IDF-attacker så var nio civila! Resten, dvs 91, var terrorister, dvs sådana som skulle slås ut, eftersom de exempelvis avfyrat raketer mot Israel. NATO och USA har en betydligt större andel civila offer vid sina insatser i Afghanistan och Irak (och nyligen i Libyen), trots idoga försök att undvika civila offer. Enligt FN-statistik så dödas tre civila för varje dödad soldat om man ser till alla konflikter i hela värden. Om denna siffra hade gällt Israels attacker på Gaza, så hade det 2011 inte varit 9 utan 300 döda civila gazabor! Israel gör enorma ansträngningar för att undvika civila offer, men det är inte alltid så lätt med tanke på att Hamas avsiktligt använder civila (inklusive barn) som sköldar vid sina operationer. Att detta räknas som krigsförbrytelser nämns aldrig av SVT och mycket sällan av andra svenska media.

Ett alltför vanligt påstående är att Israel använder fosforbomber mot civilbefolkningen i Gaza. I detta fall är svenska media noggranna med att påpeka att Israel här begår krigsförbrytelser. Påstående att Israel använder fosforbomber grundas på att palestinierna vid analyser hittat spår av fosfor i närheten av granat- och bombnedslag. Att så är fallet bevisar emellertid inte att Israel använder det man normalt kallar fosforbomber och fosforgranater (vars uppgift är att antända allt de kommer i kontakt med inklusive människor). Däremot använder Israel, precis som alla andra länder (inkluderande Sverige) lysgranater för att nattetid lysa upp stridsfältet. Dessa innehåller fosfor, men har en helt annat funktion är fosforbomber och -granater. Lysgranater är inte förbjudna.

I filmen "Gazas tårar" gavs ingen bakgrund till att Israel gick in i Gaza julen 2008 (t ex att Hamas under flera års tid bombarderat israeliska städer med raketer – sammanlagt över 10 000 raketer – och att man hade kidnappat en israelisk soldat etc). Jag kan för övrigt nämna att sedan Gazakriget avslutades i slutet av januari 2009 så har terrorister i Gaza avfyrat 1 571 raketer mot Israel! Under 2011 avsköts bl a 80 Gradraketer. Detta ses med oro från israeliskt håll, eftersom Gradraketerna har bättre räckvidd och innehåller mer sprängämne än de tidigare mest använda Kassamraketerna och därför utgör ett betydligt större hot mot Israel. Man undrar hur Sverige skulle reagera om Norge avskjutit 1 571 raketer mot Sverige under samma period? Antag att Norge dessutom hade hotat att utplåna Sverige från jordens yta och mörda alla svenskar (och att de uppenbarligen menade detta på fullaste allvar). Precis sådana hot har Hamas riktat mot Israel! Jag har svårt att tro att Sverige bara skulle tiga och lida och be om ursäkt för sin existens. Men det är precis detta som Reinfeldt, Bildt och Sveriges intellektuella begär att Israel skall göra!

SVT får som vanligt skämmas för sin vinklade journalistik. Ingemar Persson, talesman för SVT, säger i ett försök att försvara sig i en intervju i Världen idag:
Publicservice-uppdraget är väldigt brett, vi ska självklart vara sakliga och hålla oss till fakta, men vi ska också skapa debatt och ge utrymme för många olika röster. Dokumentärfilm är nästan alltid en subjektiv berättelse, någon ser verkligheten ur sitt personliga öga.

Kvalificerat dösnack!!! "Gazas tårar", hur filmatiskt välgjord den än är (nazisternas propagandafilmer, där Förintelsen motiverades, var också välgjorda), är inte saklig och har inget med objektiva fakta att göra. Den utgör en ren propagandafilm för Hamas och dess uppenbara avsikt är att demonisera judar och landet Israel. Självklart kan man visa en film som är vinklad om man sedan i andra program (på lika bra sändningstid) ger utrymme för andra synsätt. Men detta gör man definitivt inte på SVT! Även om enstaka vinklade program kan accepteras som en del i en större helhet (som strävar efter objektivitet), kan man inte acceptera att enstaka program innehåller direkta felaktigheter (som "Gazas tårar" gör). Det kan aldrig vara acceptabelt!

Man skulle för övrigt kunna försvara Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels antisemitiska filmer med samma retorik som Ingemar Persson använder. Men lika lite som man i Nazityskland gav utrymme för ”många olika röster” eller var ute efter att ”skapa debatt” så ger SVT utrymme för andra röster eller vill ha en meningsfull debatt (någon egentlig debatt när det gäller kontroversiella ämnen förekommer överhuvudtaget inte i SVT eller SR). SVT är en skam för allt vad journalistik heter. Och ännu mer är de en skam när det gäller public service. SVT är inte mer public service än det sovjetiska partiorganet Pravda eller nazisttidningen Völklicher Beobachter var. Någon debatt är man definitivt inte intresserad av och några alternativa (icke politiskt korrekta) röster får definitivt inte komma till tals. SVT borde omedelbart förlora sin status som publicserviceorgan och reduceras till vanliga betalkanaler.

Samtidigt så visar SVT ibland fantastiska program. Jag såg i går kväll en film om Jussi Björling (operasångaren). Den var oerhört välgjord och mycket gripande. En riktig 10-poängare! Det är därför så tragiskt att man i vissa frågor (Israel, intelligent design, kristen tro och liknande) uppvisar sådana avgrunder av usel journalistik. Det tycks som att SVT lider av schizofreni. En kluven personlighet som ibland håller hög journalistisk nivå men som tyvärr ibland hemfaller åt den sämsta journalistik man överhuvudtaget kan tänka sig.

Igår tittade jag på Axesskanalen (en av de få svenska kanaler som vågar frångå det politiskt korrekta). Där visar man just nu en serie om kommunismens fall. Gårdagens program handlade om Rumänien och dess diktator Nicolae Ceauşescu. Bl a så intervjuades några tidigare regimkritiker. En av dem hade tillbringat långa perioder på mentalsjukhus som straff för att han inte hade rättat in sig i det politiskt korrekta ledet. Ceauşescu ansåg nämligen, enligt programmet, att om en person inte insåg att kommunismen (i Rumäniens version) var det absolut bästa politiska systemet, så var denna person definitionsmässigt galen och platsade på dårhus.

Inställningen att den som inte ansluter sig till partilinjen måste vara galen är inte begränsad till marxismen. Det är precis så den politiska korrektheten fungerar överallt i alla sammanhang. Den som hyser minsta tvivel på att ett universum kan uppstå ur ingenting eller att primitiva celler spontant kan utvecklas till något så komplext som människor, räknas som spritt språngande galen (eller dum eller ond eller fanatisk) av i stort sett samtliga media, politiker och kulturpersonligheter i vårt land. Den som anser att den arabiska sidan har åtminstone lite skuld till situationen i Mellanöstern, räknas också som spritt språngande galen (och anses dessutom vara djävulusiskt ond). Kategorin bindgalna människor innefattar också de människor som anser att de olika könen är ett biologiskt och inte ett socialt fenomen, samt de människor som anser att även foster har ett människovärde.

Det tycks som att ondskan uppenbarar sig på många olika sätt men är tröttsamt monoton när man tittar närmare på den. Oräkneliga gånger har jag mött ovan beskrivna inställning när jag debatterat intelligent design och evolution. I stället för att mötas av en motståndare som lyssnar på mina argument och bemöter dessa med logiska resonemang och fakta har diskussionen så gott som alltid slutat med antydningar om att jag är okunnig, galen, illvillig eller en gåta, eftersom jag inte accepterar evolutionsteorin som hela förklaringen till de olika livsformerna.

Nu när jag varit konvalescent har det blivit mycket tv-tittande. Man orkar inte så mycket mer. Igår såg jag reklam för någon organisation som hjälper fattiga småflickor i Indien. För 7 kr om dagen kan man ge en liten flicka mat, vatten och skola, dvs ge henne en framtid (att hjälpen är riktad mot just flickor beror på att dessa i Indien är mycket mer utsatta än pojkar). Jag har ju i många sammanhang diskuterat de s k ensamkommande flyktingbarnen, som i allmänhet vare sig är flyktingar i ordets egentliga bemärkelse eller barn (nu var det dags igen – jag tar ständigt detta exempel, men det gör jag för jag tror att upprepning är all kunskaps moder). Dessa kostar under de första åren de tillbringar i Sverige någonstans mellan 2000 och 3000 kr per dag (ibland ännu mer).

En av mina huvudpunkter är att vi skall hjälpa de som har störst behov och att vi skall hjälpa så många som möjligt. 2010 kom ca 2 400 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Dessa kostade svenska skattebetalare storleksordningen 2400 x 2000 x 365 = 1,75 miljarder kr under det första året (åren). Ett ensamkommande flyktingbarn kostar således ca 285 gånger mer än vad det kostar att hjälpa ett barn i Indien under samma tidsperiod. Om vi omedelbart stängde våra gränser för ensamkommande flykting”barn”, skulle vi således, i stället för att hjälpa 2 400 i huvudsak vuxna män (som media felaktigt kallar barn), vilka kunnat hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige (enligt Polistidningen), kunna hjälpa 2400 x 285 = 684000 indiska småflickor som ingenting har och som är verkliga barn och som inte har en chans att skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Enligt min mening vore det mycket bättre att hjälpa somaliska och afghanska ungdomar på plats. Då kostar de inte 2 000 kr/dag utan kanske 10 kr/dag, vilket gör att vi kan hjälpa mångdubbelt fler. Dessutom kan vi då hjälpa dem som verkligen är i behov av hjälp, dvs de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till Sverige. Den senare kategorin klarar sig nog bra ändå.

Inför denna tunga argumentering fick jag nyligen från en upprörd ung man följande motargument, ”Men du förstår det ena behöver inte utesluta det andra! Vi kan både ta emot ensamkommande flyktingbarn för 1,74 miljarder samtidigt som vi hjälper 684 000 flickor i Indien för samma summa.” På min fråga varifrån pengarna till dessa ytterligare 1,75 miljarder kr skulle tas blev svaret, ”Det finns så många som har pengar i Sverige så det är inga problem”. Ett tämligen svävande svar som knappast besvarar frågan. Problemet är att det finns en begränsad mängd pengar i statskassan. Utgifterna är fulltecknade och vill vi betala ut 1,75 miljarder ytterligare, måste dessa pengar tas någon annanstans ifrån. Antingen får Sverige låna pengar, eller också får vi trycka mer sedlar, eller också får vi minska på andra utgifter. Den första taktiken fungerar inte. Det är ju så Grekland och en del andra länder gjort och vi ser idag följderna av detta. Att trycka mer sedlar fungerar inte heller, eftersom den svenska kronan då automatiskt minskar i värde. Alltså återstår bara att ta pengarna från andra offentliga utgifter; skola, sjukvård, äldreomsorg, järnvägar etc, dvs försämra någonting i vårt land. Det är så verkligheten fungerar.

Dessutom, om det nu skulle finnas utrymme för att öronmärka ytterligare 1,75 miljarder för hjälpändamål, så anser jag att vi ändå inte skall använda dessa till ensamkommande flyktingbarn. Om vi nu anser oss ha råd med 2 x 1,75 miljarder kronor, så tycker jag vi skall använda alla dessa pengar på verkliga barn, som verkligen lider och ingenting har, och inte på skäggprydda unga män som kan betala 100 000 kr för att ta sig hit. Då skulle vi kunna hjälpa 2 x 684000 = 1368000 barn (1 368 000)! Vore inte det att minska lidandet i världen?

”Ja men då kan vi ju satsa ytterligare 1,75 miljarder så att vi kan hjälpa 1 368 000 barn i Indien plus att vi tar emot 2 400 ensamkommande flyktingbarn.” Mitt svar blir då, att om vi har råd med detta så tycker jag att vi i så fall i stället skall hjälpa 3 x 684000 verkliga barn, dvs 2 052 000 barn (resonemanget kan upprepas obegränsat). Dvs under inga förhållande skall vi ta emot ensamkommande flykting”barn” av den typ som vi tar emot (annat än i ytterst extrema undantagsfall).

Du som nu tycker att du är så god och att jag är så ond (att du mår illa), kan du svara mig på följande fråga? På vad sätt är man godare om man hellre hjälper 2 400 i huvudsak vuxna män (s k ensamkommande flykting”barn”), vilka kunnat få fram ett kapital på runt 100 000 kr till resan, än om man hjälper 684 000 verkliga barn som svälter och som inte har någon möjlighet att ta sig till Sverige? Om du medvetet väljer att hellre hjälpa 2 400 vuxna unga män med en synnerligen god ekonomisk bas i stället för 684 000 lidande barn, som inte har någonting alls, tycker jag inte att du verkar vara så god som du försöker göra gällande! Tvärtom!

Dessutom, många av dessa ensamkommande unga män från muslimska länder uppvisar inte någon större tacksamhet mot det samhälle de säger sig vilja bli en del av. De begår brott, de vägrar anpassa sig till Sverige och svenska folket kommer att få försörja dem så länge de lever. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket allvarlig och det säger sig självt att somaliska ungdomar som kommer till Sverige kommer att få mycket, mycket svårt att få riktiga arbeten, där de inte belastar samhället (de som befinner sig under olika arbetsmarknadsåtgärder innebär en stor kostnad för samhället och innebär att det är samhället som ytterst står för deras försörjning). Många av de som kommer hit är analfabeter. De har inga kunskaper som någon svensk arbetsgivare är intresserad av (behovet av illiterata getherdar och vattenbärare är ganska begränsat i vårt land). Hur kan man då tro att de skall få ett arbete här? Och hur kan man påstå att de kommer att vara rena kassakon för vårt land? Dessutom tar de med sig sin klankultur och sin muslimska världsbild, som enbart kommer att ställa till ett elände i vårt land (ja som redan har gjort detta).

Det är tragiskt att se hur mycket prestige det gått i denna fråga. Människors verkliga hjälpbehov tycks inte längre spela någon roll utan till varje pris måste vi ta emot så många ensamkommande flykting”barn” som möjligt. Då och endast då visar vi vår oändliga godhet och de miljoner svältande barn som vi kunde hjälpt för dessa pengar, ja de får hellre svälta ihjäl på prestigens altare. Ursäkta mig, men om det är någon som mår illa så är det jag!

Nu skall jag avsluta med en rolig historia som samtidigt är en gåta:

Förr i världen startade man mindre flygplan genom att ta tag i propellern (ungefär som startveven i gamla bilar) och med handkraft vrida den runt (det gällde bara att snabbt hoppa undan när motorn gick igång). I USA kallades denna startmetod, som inte var helt ofarlig, skämtsamt för Hemingwaystart. Varför då? Jo en av Hemingways mest kända böcker heter Farwell to arms.

Gåtan är; varför är detta roligt?