fredag 28 oktober 2011

Islam backar inte

Apropå Gilad Shalits frigivning för några dagar sedan så finns en intervju med Ahlam Tamimi (hon är omnämnd i min tidigare blogg om Shalits frigivning), som var en av de palestinska terrorister som utväxlades mot Shalit. Hon var medhjälpare i ett terrordåd mot en pizzeria i Israel. I programmet får hon frågan ”Om du kunde gå bakåt i tiden, skulle du utföra en så storskalig attack igen?” Svaret blir:
Naturligtvis. Jag ångrar inte det som hände. Absolut inte. Detta är den utstakade vägen. Jag hängav mig åt Jihad för Allahs skull och Allah gav mig framgång. Vet du hur många offer det var [i attacken 2001 mot Sbarro pizzeria, som hon syftar på, dödades 15 personer, varav sju var barn, och ca 130 skadades – många av de överlevande är idag gravt invalidiserade]? Detta var möjligt tack vare Allah. Vill du att jag skall ta avstånd från det jag gjorde? Det kommer inte på fråga. Jag skulle göra samma sak igen idag och på samma sätt.

(intervjuen kan ses här)

Alltför många palestinier (speciellt bland ledarskapet och prästerna) har exakt samma åsikter som Tamimi. Någon utsikt till verklig fred mellan judar och palestinier finns inte just nu. Det kommer att ta många, många generationer innan en sådan fred möjligen kan bli en realitet.

Observera vad Tamimi säger, ”Det [hennes terrordåd] var möjligt tack vare Allah”. Vad var möjligt? Jo att mörda och lemlästa ca 150 personer, varav många barn. Vem möjliggjorde således detta, enligt henne? Jo Allah! Här finns två möjligheter:
1. Det Tamimi säger om Allah är sant. Slutsatsen blir då att Allah är den personifierade ondskan.

2. Det Tamimi säger om Allah är inte sant, dvs hon ljuger om Allah, eftersom hon tilldelar Allah onda egenskaper som denne inte har. I så fall hädar hon, och kommer enligt sin egen tro att få tillbringa evigheten i helvetet.

Att mörda och skada människor i Allahs namn förekommer över hela jorden. Och då talar jag inte om människor som använder en religion för sina egna syften. Jag talar om människor som tror på sin religions heliga dokument och som läser innantill i dessa och sedan går ut och gör det som står i dessa dokument (läs t ex det jag skriver om islam på min hemsida). De som mördar i Allahs och Muhammeds namn är inte avfälliga muslimer utan de mest hängivna av alla muslimer, som bara gör det de upplever sig som befallda att göra, både av islams prästerskap (med få undantag) och islams heliga skrifter. I sharíalagen o9.0 läser vi:

Skriftens bas för jihad [islams krigståg mot de otrogna], som ligger till grund för de lärdes konsensus, är sådana koranverser som:

(1) Strid är bestämt för dig (Sura 2:216)
(2) Döda dem [dvs de otrogna] varhelst du finner dem (Sura 4:89)
(3) Slåss mot avgudadyrkarna till det yttersta (Sura 9:36)

och sådana hadiths av Bukhari och Muslim som berättar att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

"...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat..."

Kan det sägas tydligare?

Att mörda i Jesu namn förutsätter att man bortser från allt vad Jesus säger! Endast den som i princip är lika lite kristen som en ateist skulle kunna göra något sådant (t ex Breivik).

Här ser vi den avgrund som skiljer islam från den kristna tron.

Medan jag ändå diskuterar islam, låt mig ge mina läsare ett videoklipp från Fox News (som tyvärr är på engelska – jag hade själv svårigheter att se klippet i Firefox 3, det tycks som att man måste ha en senare version, i Google Chrome gick det dock bra). Det handlar om att muslimska studenter klagat på ett katolskt universitet i USA. De menar att det inte finns några acceptabla lokaler där de kan förrätta sina dagliga böner, vilket ”i stället tvingar dem att hitta för tillfället tomma klassrum där de ofta är omgivna av katolska symboler som inte är förenliga med deras religion”. Man märker hur upprörd programledaren är när han påpekar att det handlar om ett privat, katolskt universitet. Hur skulle det kunna vara fel att ha katolska symboler på ett katolskt universitet? Hans budskap till muslimerna är att ingenting tvingar dem att läsa vid just detta universitet. Kan de inte acceptera katolska symboler, välj ett annat universitet! Tyvärr kör man över den stackars muslimen som är en av de tre som samtalar i programmet, vilket är lite synd. Men det beror antagligen på att de två andra är så upprörda över muslimernas fräckhet. För det är ju faktiskt vad det handlar om.

Tänk om en västerlänning skulle komma till Saudiarabien och klaga på alla muslimska symboler som finns i en moské! Godhetskörens medlemmar skulle gå i taket. ”Bristande respekt för andra kulturer och religioner!”, skulle de skrika. Men när muslimer kommer med motsvarande krav i våra länder, då nickar Godhetskören och ler och talar om minoriteters rättigheter. Då är det ingen bristande respekt. Och Godhetskörens medlemmar känner sig godare än någonsin (om nu detta är möjligt). Långsamt och konsekvent flyttar muslimer i Västvärlden fram sina positioner, utnyttjande den frihet som Västvärlden garanterar (för att på sikt kunna nedmontera denna frihet och införa sharíalagen). De backar aldrig utan breder långsamt ut sig och det är vi västerlänningar som hela tiden får backa. Man undrar hur länge detta skall få fortgå innan vanliga människor börjar reagera? Men det är klart en döende kultur som vår är ju döende just för att den är döende. Och det är ju det muslimerna känner av, annars skulle de inte våga ta för sig som de gör. Ungefär som att värstingarna i en klass känner av vibrationerna från en svag lärare, och inser att de kan ta över klassrummet. En stark lärare (jag talar inte om fysisk styrka) gör att värstingarna överhuvudtaget inte kommer på tanken att ta över. De vet att det inte är någon idé att ens försöka.

torsdag 27 oktober 2011

Stöd en grek – bli fadder redan idag!

För någon tid sedan fick jag följande upprop från en av mina läsare. Det passar bra som dagens text med tanke på det krispaketet för Grekland som EU-länderna nu beslutat om.

Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland! De riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t ex:

- betala skatt
- behöva gå till jobbet varje dag
- jobba längre om dagarna än 09-15
- inte få sina 14 månadslöner om året
- inte få gå i pension vid 50 års ålder med 96 % av lönen

Ge din gåva redan idag!

SMSa ”Souvlaki” till 72 500.
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.

onsdag 26 oktober 2011

Ideologiska drömmar och den genetiska verkligheten

Häromdagen var den stora nyheten på löpsedlarna att någon av deltagarna i ”Bonde söker fru” var inblandad i ett svartsjukedrama. Mycket intressant!

I början av oktober var den stora nyheten att en kvinnlig fångvårdare i 24-årsåldern hade mördats av en fånge. Fången i fråga, Erik Ljungström 28 år, ansågs för farlig för att förvaras på rättspsyk och överfördes därför till häktet i Flemingsberg. När han skulle släppas in i rastgården följde den kvinnliga fångvårdaren med in (ensam). Det borde hon inte ha gjort. Enligt reglerna skulle det varit två vårdare som bevakade en så farlig fånge. Den andra vårdaren – en kvinna i sextioårsåldern – satt i ett övervakningsrum intill och hade rastgården under uppsikt via en tv-monitor. Nu tror jag inte att det hade spelat någon roll om båda vårdarna befunnit sig i rastgården. Resultatet hade antagligen blivit ungefär detsamma.

Aftonbladet skrev den 6/10 2011:
I måndags tog den 24-åriga kvinnliga vårdaren ensam emot Erik Ljungström på häktets tak för att släppa in honom i en av rastburarna. När hon vände ryggen till knuffade han omkull henne. Med hjälp av en batong från en tillrusande kollega slog han ihjäl henne.

Plötsligt kastade sig således fången över den kvinnliga fångvårdaren (hon var enligt uppgift mycket kortväxt och mannen är ”stor som ett hus”) och började slå henne. Kollegan, en 60-årig tant, som såg det hela i tv-monitorn, kom rusande med batongen i högsta hugg och slog till mannen på armen. Detta hade ingen effekt på fången utan han tog helt sonika batongen från den 60-åriga tanten och använde den för att slå mot den unga fångvårdarens huvud. Han slutade inte förrän en manlig vårdare anlände. Den 25-åriga vårdaren avled av sina skador (kanske bidrog batongen till att hon avled).

Jag skall inte ge mig in i någon diskussion om de faktiska händelserna och vad som kan ha utlöst den våldsamma reaktionen hos fången. Det tycks vara helt klart att vårdarna bröt mot de rutiner som finns (genom att t ex låta den ena vårdaren vara ensam med fången).

Det jag tänkte ta upp här är något helt annat, och mer generellt Men det har anknytning till ovanstående. Den 5/10 2011 kunde man läsa följande i Aftonbladet:
Personalen på häktet i Huddinge har, som regel, genomgått en 20 veckor lång grundutbildning – det hade även den 24-åriga kvinnan gjort.
– Men efter det blir det ingen fortbildning. Många har inte fått någon utbildning i självskydd, till exempel.
Den 24-åriga kvinnan hade inte fått någon sådan utbildning.
Källan berättar att personalen i våras hade tillgång till en självskyddsinstruktör, och en utbildningsdag planerades [fetstil tillagt av Krister].
– Men den ställdes in. Anledningen var att de intagna skulle ha yoga i lokalerna.

Man antyder här, att om vårdaren hade fått gå endagarskursen i självskydd så hade hon inte behövt dö, ja kanske inte ens blivit skadad. Då hade hon med några tjusiga grepp eller kast lätt oskadliggjort Ljungström. Precis som man ser på bio när en liten kvinna slänger män stora som hus flera meter tills de tigger om nåd eller blir liggande medvetslösa.

Stora som hus ja – i det aktuella fallet har Erik Ljungström beskrivits som storväxt och kraftig medan den 24-åriga fångvårdaren tydligen var runt 1.60 m. Här har vi således en adrenalin- och testosteronstinn, fullständigt galen, antagligen mycket stark man och en liten 24-årig kvinna utan kunskaper i närstrid eller självskydd. Som backup har hon en tant i 60-årsåldern. Observera, jag lägger inte något nedsättande i begreppet ”tant”. Själv är jag en snart 70-årig gubbe. Men av naturliga skäl tar man inte ut 70-åriga gubbar till fallskärmsjägare. Inte heller tar man ut 60-åriga tanter till fallskärmsjägare.

En 60-årig tant med batong som backup är i ett sådant här fall lika med ingen backup alls. Även om det hade kommit 10 sextioåriga tanter rusande är jag övertygad om att de inte kunnat övermanna Ljungström. Han hade överhuvudtaget inte märkt deras patetiska batongslag och hade helt sonika tagit batongerna från dem, innan han återgått till att slå ihjäl 24-åringen. Nu talar jag inte om de kvinnliga hamnarbetarna i Kotka (jag har varit där med båtar och sett dem med egna ögon). De är inte att leka med. Men det är en annan historia.

I den genuspolitiskt korrekta verklighetsbeskrivningen är kvinnor lika starka och snabba och aggressiva som män. Låt oss börja med några fakta:

Världsrekord i tyngdlyftning – press:
Tatiana Kashirina (kvinna) 146 kg
Hossein Rezazadeh (man) 213 kg

Världsrekord på 100 m:
Florence Griffith-Joyner (kvinna) 10,49 s
Usain Bolt (man) 9.58 s

När det gäller 100 m kan det tyckas som att skillnaden, ca 1 sekund, inte är speciellt stor. Men när man börjar komma ner mot 10 s är en sekunds skillnad enorm på 100 meter. Då nya världsrekord sätts handlar det om förbättringar på hundradels sekunder.

I fallet tyngdlyftning är skillnaden stor, men å andra sidan vägde säkert den manlige världsrekordhållaren betydligt mer än den kvinnliga. Men det spelar ingen roll – min jämförelse gäller inte män och kvinnor som väger lika, utan gäller män och kvinnor generellt. Kvinnliga tyngdlyftare, som lyfter stora vikter är dessutom mycket sällsynta. Få kvinnor har fysiska förutsättningar för detta. Skillnaden blir därför större än vad som enbart framgår av vikterna i sig.

Självklart överträffar en vältränad kvinnlig idrottsman en helt otränad man i många grenar. Men när det gäller styrka är det inte alls säkert. Många vältränade kvinnor är mycket svagare än många otränade män. Jag skulle till och med vilja gå så långt så jag säger att de flesta vältränade kvinnor är svagare än de flesta otränade män – om vi talar om personer i ungefär samma ålder. Så orättvist är det.

Dessutom är det mer komplicerat än så. De kvinnliga tyngdlyftare som sätter världsrekord ser inte speciellt kvinnliga ut, om läsaren förstår vad jag menar. Om den ryska, mycket framgångsrika kulstöterskan Tamara Press, skriver Wikipedia:
Det sades om båda systrarna [Tamara hade en mycket framgångsrik syster] att deras kön inte kunde bestämmas. En del menade till och med att de var hermafroditer – en ytterligare åsikt var att de injicerades med manliga könshormoner för att bli starkare [elaka tungor brukade kalla dem ”the Press brothers” andra elaka tungor brukade säga att när Tamara Press byter om då går de andra tjejerna ut från omklädningsrummet].

Det råder nog ingen tvekan om att en del av de mest framgångsrika idrottskvinnorna (speciellt inom vissa grenar som handlar om styrka) nog har en dragning åt det maskulina hållet. Minst sagt.

Nu spelar ju inte fakta någon roll i den politiskt korrekta världsbilden. Säger genusvetenskapen att kvinnor är jämställda med män rent fysiskt så är det så oberoende av våra observationer. Hade bara vårdaren hunnit gå endagarskursen i självskydd, då minsann… Då hade hon varit en Lara Croft (ni vet hon i Tomb Raider) och då hade det blivit synd om Erik Ljungström. När jag läser om endagarskurser i självskydd tar jag mig för pannan.

Jag har själv tränat aikido under 5-6 år. Jag var dessutom ganska stark när jag var ung (delvis på grund av min uppväxt på bondgård). När man tränade mot kvinnor och de t ex försökte böja min handled för att få in vissa grepp, fick man, gentleman som man var, hjälpa till lite grand. De hade inte chans att ta ett sådant grepp på mig, om jag inte ville. Nu talar jag om nybörjarträning och lite mer avancerad träning. När det gäller de som har svart bälte av den högre graderna är det något helt annat. Men då handlar det knappast om endagarskurser.

Jag tränade för Tomita Sensei, som är en av de allra främsta i aikido i hela världen (hans lärare var den legendariske Morihiro Saito, som jag faktiskt tränat mot några gånger). Tyvärr höll jag inte på tillräckligt länge och jag tränade alltför lite (ca en gång i veckan) så jag blev aldrig speciellt bra (jag hade ganska långt kvar till 1 dan – svart bälte av lägsta graden). Tomita har 8:e dan (svart bälte av åttonde graden – det högsta är 10 men de högsta graderna har inget med skicklighet att göra utan är hedersbetygelser). Tomita brukade säga om man bara tränat aikido några år så är det bäst att lägga benen på ryggen och fly om man blir angripen.

Det är helt sant att en ganska liten person kan övermanna en mycket större och starkare angripare med hjälp av olika tekniker. Förutsättningen för detta är att den lilla personen verkligen behärskar en självförsvarsteknik (det finns givetvis fler än aikido – men personligen anser jag aikido vara en av de främsta teknikerna) och har rätt personlighet (man måste också ha snabba reflexer). Att komma dithän tar många, många år och kräver regelbunden och hängiven träning. När man tränat regelbundet i kanske 10 år (de som blir riktigt duktiga lever i en dojo – träningscentrum – och gör i stort sett inget annat än tränar och filosoferar och arbetar som lärare i de lägre klasserna på dojon), ja då kan man möta de flesta motståndare med tillförsikt. Det intressanta är att då får man en sådan utstrålning av självförtroende och kraft att få vågar utmana en. Genom att vara mästare i en självförsvarskonst behöver man nästan aldrig använda den. Och det är precis detta som är meningen med många av dessa tekniker, som ursprungligen utvecklades av buddistiska munkar eller andra människor med filosofisk läggning. Bakom de här stridskonsterna finns väl genomtänkta antivåldsfilosofier. Aikidons grundfilosofi är att inte besegra motståndaren, utan att besegra själva striden genom att låta motståndaren besegra sig själv (man styr hans egen kraft mot honom – ju starkare han är och ju hårdare han attackerar, desto större blir hans fall).

Är man redan stark och snabb från början kan man givetvis ha nytta av en självförsvarsteknik långt innan man uppnått svart bälte, men då hade man kanske klarat sig ganska bra ändå i de flesta situationer.

I fallet fångvårdare (varför talar man inte klartext och säger fångvaktare? – i praktiken handlar det inte om vård, och i den mån det gör det så är det inte vakterna som står för vården) talar man således om en endagarskurs i självskydd. Jag ler när jag läser detta (och i föregående stycke förklarar jag varför jag ler). Det är ju så ofattbart löjligt – men i den politiskt korrekta verkligheten kan det löjliga upphöjas till stora sanningar. För att en obeväpnad 24-årig kvinna runt 1,60 cm skall kunna ta sig an en galen karl stor som ett hus, räcker det inte med en endagarskurs. Vad som krävs har jag beskrivit ovan. Allt annat är fria fantasier.

Och det räcker inte med 60-åriga batongförsedda tanter som backup, hur trevliga sådana tanter än är. Men kan bovarna verkligen vara så nedriga att de inte respekterar 60-åriga tanter? Svar – JA!!! Tyvärr! För att bli respekterad av en person som Erik Ljungström, måste de 60-åriga tanterna ha en automatkarbin och dessutom vara beredd att använda den (annars tar han ifrån dem deras vapen).

Att det ser ut som det gör i fångvården när det gäller säkerhet är lätt att förklara. På tv-nyheterna kunde man under presskonferensen efter mordet på fångvårdaren se tre tanter (som såg ut att vara mellan 50 och 60) sitta där framme på podiet, representerande fångvården. Det är hela förklaringen. Visst kan kvinnor – det tror jag också. Men de kan inte allt.
En gammal elev till mig (vi kan kalla honom AB) är polis någonstans i Sverige. Vid ett tillfälle åkte han tillsammans med en kvinnlig kollega på ett lägenhetsbråk. Sådana larm är spännande, eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Plötsligt kom mannen i lägenheten rusande med en stor kniv och kastade sig över AB, som inte hann dra sitt vapen. Det blev en brottningsmatch på liv och död. Den kvinnliga kollegan stod bara och skrek, paniskt skräckslagen, och gjorde ingenting. Tack och lov lyckades AB avväpna knivgalningen, annars vet man inte vad som hade hänt. Jag skall inte här citera vad AB sade om kvinnliga poliser efter denna händelse.

Självklart finns det kvinnor som är starkare än normalt och kvinnor som har rätt personlighet för närstrid med en farlig motståndare. Jag känner personligen en sådan kvinnlig polis, som numera är kommissarie. Men jag vågar påstå att de är betydligt mer ovanliga än män med dessa egenskaper. Män har testiklar, det har inte kvinnor.

Feminismen är nära kopplad till vänsteråsikter, och därmed till ateismen och därmed till evolutionsteorin. Som feministerna ser det hela (eller i varje fall borde se det om de vore logiskt konsekventa), så ges hela förklaringen till människan av Darwins evolutionsteori. Allt mänskligt och allt biologiskt kan förklaras av denna teori. Men om nu människan är enbart biologi, varför skulle då könen vara exakt lika i alla avseenden? Att så inte är fallet hos många djurarter torde vara ganska tydligt. Varför skulle inte detta gälla människan? Att t ex hävda att det inte finns några kön är i detta perspektiv oerhört motsägelsefullt. Att hävda att män och kvinnor är exakt lika kapabla när det gäller styrka och förmåga till fysisk strid är också motsägelsefullt.

Visst behövs kvinnor inom polisen och fångvården. De har egenskaper som inte män har (jag talar generellt och inte om individer). Vissa saker kan de göra bättre än de flesta män. Men det är inte självklart att kvinnor (generellt sett) är lika lämpade som män när det gäller vissa typer av tjänst (där det kan uppstå situationer som kräver fysisk styrka och aggressivitet). Observera, att så fort den första manliga fångvårdaren dök upp så slutade Erik Ljungström att slå den 24-åriga fångvaktaren.

Jag ser med oro på hur det blir fler och fler kvinnor i försvaret. I Israel, där men inte leker försvar och där men lever under ständigt krigshot, finns inte kvinnor inom alla befattningar (inför ett reellt krigshot får genusperspektivet stå tillbaka för verkligheten). Man har kvinnliga piloter, men inte piloter på stridsplan (jakt, attack spaning). Där bedömer man kvinnor som mindre lämpliga. I amerikanska flygvapnet finns ett fåtal kvinnliga stridspiloter. Visst finns det kvinnor som kanske skulle klara av en sådan tjänst, men jag tror de är ytterst få. Kvinnor kan säkert lära sig flyga lika bra som män (därför fungerar de kanske lika bra som män när det gäller trafikflyg) och de är förmodligen lika duktiga på att operera stridsplanens vapensystem – i fredstid.
Att jag skriver ”kanske” när det gäller trafikflyg är därför att kvinnor sällan är lika tekniskt intresserade som män. Det finns några flygolyckor där oerhört skickliga och tekniskt kunniga piloter lyckats rädda planet eller i varje fall rädda många människoliv genom att de haft tekniska kunskaper långt utöver genomsnittet. Detta tror jag är mindre vanligt när det gäller kvinnor (jag talar nu generellt).

Men under den oerhörda stress som råder under luftstrid är det en helt annan sak. Under Andra Världskriget blev de flesta piloter som blev nedskjutna, nedskjutna under något av sina första uppdrag. Under de första uppdragen var piloterna ofta så rädda att de blev helt handlingsförlamade och inte ens en gång gjorde någon undanmanöver när det blev anfallna.

Här talar jag om män. Men män har något som kvinnor inte har – testiklar. Dessa genererar testosteron, som ger mannen hans aggressivitet (på gott och ont – men när det gäller strid är det en fördel). Den aggressiviteten har ytterst, ytterst få kvinnor. Och den aggressiviteten är nödvändig i luftstrid och vissa andra stridssituationer. Jag tänker då framför allt på situationer där man är ensam mot en angripare.

Nu är kanske att ha testiklar inte tillräckligt. Även män kan vara olämpliga för verklig strid. I fredstid gör man karriär i det militära om man slickar uppåt, är politiskt korrekt och håller sin budget. En fredstidsgeneral är helt enkelt en god byråkrat som lyder politikerna och aldrig kommer med några större invändningar. Han är emellertid ingen soldat (även om han har vissa militära kunskaper). När krig bryter ut sker så gott som alltid omplaceringar i försvarets högsta ledning. Fredsgeneraler blir chefer för försvarets tvätteri eller får någon skrivbordstjänst och officerare i lägre grader avancerar till generaler, efter uppvisad duglighet. Detta hände både i England, USA och Frankrike efter krigsutbrottet 1939. I Tyskland var man redan förberedd för krig så där fanns i stort sett bara krigsgeneraler. De andra hade redan förflyttats till kontorstjänst.

Fransmännen hade sin fantastiska, ointagliga Maginotlinje, som skulle stoppa tyskarna. Tyskarna valde att i stället gå genom Ardennerskogen (som ansågs omöjlig att ta sig igenom för stridsvagnar) och kringgick helt enkelt Maginotlinjen. Sedan tog man den bakifrån, där inga kanoner fanns.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. Och vi som lagt ned så mycket arbete på att förbereda oss och så går de runt i stället för att stånga sig blodiga mot våra kanoner. Oförskämt! Det bryter ju mot krigets hederskodex.

Samma sak med den ointagliga belgiska fästningen Eben-Emael. Den var säkert mycket svår att erövra såsom belgarna hade tänkt att den skulle erövras (från öster). Tyskarna landsatte helt enkel ett hundratal soldater via glidflygplan på fästningens tak. Fästningen hade inget luftförsvar, eftersom byråkratgeneralerna inte tänkt sig att man skulle behöva detta. Tyskarna använde sedan riktade sprängladdningar för att slå ut kanontornen och så var saken klar. Endast en handfull tyskar dog under uppdraget.
– Men så nedriga kan de väl inte vara. De följer ju inte spelreglerna. Fy skäms!

Under mellankrigstiden blev man i England och Frankrike inte general i främsta hand för att man var en god soldat utan för att man hade de rätta förbindelserna. Engelsmannen Frank Whittle uppfann t ex jetmotorn under 1930-talet. Men i England var generalerna inte så intresserade av några nymodigheter (man flög fortfarande dubbeldäckare när Whittle utvecklade sina jetmotorer). Tyskarna däremot förstod hur användbar en sådan motor skulle kunna bli och skaffade sig på så sätt ett teknologiskt försprång medan de engelska skrivbordsgeneralerna drack kaffe och beundrade varandras epåletter.

Stridsvagnen uppfanns av engelsmännen under Första Världskriget och chockade tyskarna. Under mellankrigstiden skrev två brittiska officerare en bok som handlade om hur man bäst skulle använda stridsvagnar i ett eventuellt kommande krig. Det var i denna bok teorin för det som senare skulle kallas Blitzkrieg (blixtkrig) presenterades. Intresset för detta var lamt i England. Byråkratgeneraler har fullt upp med att gå på parties och få nya medaljer, så de hinner inte läsa böcker. Däremot lästes boken av den tyske generalen Heinz Guderian, som presenterade den nya taktiken för Hitler. De oerhörda framgångar som tyskarna fick under Andra Världskrigets första två år byggde på Blitzkriegstaktiken.

Men även om nu testiklar inte är tillräckligt för att man skall vara en bra soldat eller en bra polis eller en bra fångvaktare, har de stor betydelse. Självklart förenklar jag. Verkligheten är alltid mer komplex än man kan formulera på några sidor. Under Andra Världskriget hade Sovjet kvinnliga förband som var kända för sin grymhet. Ve den tysk som hamnade i deras händer (dessa kvinnor hade kanske sett sina barn och män mördas av tyskar). Men undantag bevisar ingenting.

Sveriges försvar idag kanske fungerar bra i fredstid. Där finns fullt av kvinnor. För några år sedan var jag inbjuden på cocktailparty på en av de svenska korvetterna. Jag växlade några ord med fartygschefen, en kvinna som såg ut att vara i 50-årsåldern. Och hon var säkert en bra personalchef (kvinnor är bra på relationer) och en bra administratör. Men i krig är jag inte säker på att hon skulle vara en optimal fartygschef.

Vi ser en utveckling inom polis och försvar där man diskuterar kränkning, minoriteters rättigheter, genusperspektivet, homofobi och islamofobi och mångkultur och där den egentliga verksamheten fått träda tillbaka för det politiskt korrekta. Jag säger inte att man inte skall arbeta mot mobbing och kränkningar etc, men när soldaterna mer blir politiskt korrekta politruker med alla de rätta åsikterna än de är soldater, då har vi inte längre något försvar.

Under 1930-talet rensade Stalin ut stora delar av Sovjetunionens officerskår (de arkebuserades eller skickades till Gulag). Dessa ersattes at politruker, dvs politiska kommissarier (fulla av marxistisk ideologi men utan kunskap om taktik och strategi). När tyskarna anföll Sovjet blev det rena katastrofen för ryssarna. Politrukerna var helt odugliga att leda försvaret och miljoner ryssar dog på grund av detta (vilket ytterst sett var Stalins fel). Så småningom insåg Stalin problemet (han var trots allt realist) och han tillät i allt högre grad vanliga officerare att leda försvaret. Under kriget hade dessa sedan förvånansvärt stor frihet att agera.

Ideologi kan vara bra när det gäller att formulera principer. Men när ideologin blir verkligare än verkligheten själv – ja då står vi inför en katastrof. Dumhetens katastrof. T o m Josef Stalin insåg detta. Frågan är när vi skall inse detta i Sverige.

Observera jag säger inte att kvinnor är sämre än män. Jag säger bara att män och kvinnor är olika och att män är bättre på vissa saker och kvinnor är bättre på andra saker. Och vissa saker kan givetvis både män och kvinnor bli lika bra på. Jag kan inte se att det ligger något kontroversiellt i detta. Man måste inte ha 50 % män och 50 % kvinnor inom alla yrken. Jämlikhet innebär inte att alla är lika. Jämlikhet innebär att alla människor, trots att de är olika, har samma rättigheter, är lika inför lagen, får samma lön för samma arbete (om de är lika skickliga), och ges möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar. Men jämlikhet innebär inte att alla har rättighet att bli konsertpianister eller ögonkirurger. Endast den som uppvisar tillräcklig skicklighet har rätt att arbeta inom ansvarsfulla yrken. Och sanningen är faktiskt den att många människor inte kan doktorera i algebraisk topologi, eftersom de inte är tillräckligt begåvade för detta. Men det har inte med jämlikhet att göra. Det har med sanning att göra.

Sanningen är att 60-åriga batongförsedda tanter är chanslösa mot 28-åriga, vältränade män stora som hus. Samma sak gäller 24-åriga, 1,60 cm långa kvinnor (även om de gått en endagarskurs i självskydd).

– Orättvist?
– Kanske.
– Sant?
– Ja!

Ingen skugga faller över den 24-åriga fångvårdaren som mördades. Det är en fruktansvärd tragedi. Skuggan faller i stället över fångvårdens ledning (och de politiker som formulerat fångvårdens styrdokument), vilka sätter politisk korrekthet före sanningen, och som på så sätt riskerar sina anställdas liv och lem! Självklart ligger den absolut största skulden hos gärningsmannen, Erik Ljungström, men en realistisk fångvård ger inte den typen av människor minsta chans att begå sådana här handlingar.

onsdag 19 oktober 2011

Matchen slutade 1027 mot 1

Så har den israeliske soldaten Gilad Shalit äntligen frigetts av Hamas och är tillbaka hos sin familj. Han kidnappades för ca fem år sedan på israeliskt område av Hamassoldater (vilket betyder att tillfångatagandet av Shalit, och att hålla honom fånge så länge, bryter mot Genèvekonventionen – något som de flesta svenska media noggrant undvikit att nämna, samtidigt som de gärna och ofta och felaktigt anklagar Israel för att bryta mot denna konvention). Priset för att få Shalit fri var högt för Israel, nämligen frigivandet av 1027 palestinska fångar från israeliska fängelser (i första omgången friges 400 och sedan resten).

Jag måste erkänna att jag är förvånad över att Shalit är tillbaka i Israel – levande. Jag trodde ända in i det sista att han skulle återlämnas i en bodybag eller som aska i en urna, men där hade jag fel. Huruvida detta tyder på en sinnesändring hos Hamas eller om det enbart handlar om taktik kan jag inte svara på. Kanske inser Hamas, att om de lyckas genomföra fler kidnappningar av israeliska soldater, så har de inget förhandlingsläge om Israel vet att man ändå inte får tillbaka sina soldater levande.

Med anledning av Shalits frigivning sade Englands premiärminister David Cameron, ”Englands folk delar den glädje som Shalits familj känner just nu”. Frankrikes president Nicolas Sarkozy kommenterade frigivningen med, ”Shalits frigivning är en enorm lättnad för Frankrike” (Shalit har tydligen franska rötter). Jag har googlat på ”Shalit Reinfeldt” för att se om jag hittar någonstans där Reinfeldt uttalar sig om saken. Jag fick inte en enda relevant träff (som har med Shalits frigivning att göra). Jag kan ju ha fel, men jag tror tyvärr inte att vi kommer att få höra vår käre statsminister uttala sig om Shalit. Moderaterna tycks ha föga sympati för Israel och det judiska folket. Detta har de visat gång på gång. Själv hyser jag numera föga sympati för Moderaterna (citaten ovan hämtade från Jerusalem Posts hemsida 18/10 2011).

Vissa av de frisläppta palestinierna kommer att utvisas (bl a till Qatar och Turkiet), eftersom Israel menar att de är för farliga för att få bo i Israel eller de palestinska områdena (det förvånar mig att inte Sverige har erbjudit sig att ta emot allihop – tänk vilken fantastisk tillgång för vårt land de skulle bli). Men merparten, som nu återvänder till de sina (i Israel eller på Västbanken eller Gaza), kommer givetvis att tas emot som hjältar av hundratusentals jublande människor (man har i flera dagar förberett enorma välkomstfester). Huruvida de verkligen är hjältar är en annan historia.

I Jerusalem Post den 17/10 fanns en artikel med rubriken ”En mors smärta”, skriven av Sherri Mandell (mor till en 13-årig pojke, som för 10 år sedan mördades av en palestinsk pöbel):
Varför är det så att terroroffer tycks vara de enda som motsätter sig fångutväxlingen? Medan andra israeler känner glädje, känner vi förtvivlan.

Arnold och Frimet Roth skickade runt en petition mot frigivandet av Alham Tamimi, en av medhjälparna i mordet på deras dotter Malki i Sbarros pizzabutik.

Tamimi säger att hon är glad att många barn dog i attacken. Meir Schijveschuurder, vars hela familj massakrerades i samma attack, sände en petition till högsta domstolen och säger att hon kommer att lämna Israel, eftersom hon känner sig förrådd. Föräldrarna till Yasmin Karisi känner att samhället (det israeliska) dansar i deras blod, eftersom Khalil Muhammad Abu Ulbah, som mördade deras dotter och sju andra genom att 2001 köra på dem med en buss vid vägkorsningen vid Azor, också är på listan över de som skall friges. Ytterligare 26 skadades i den attacken.

Varför är så många av oss mot utväxlingen, vilken låter mördare och deras medbrottslingar gå fria? Eftersom vi känner till det lidande som dessa mördare lämnar efter sig.

Ja, jag vill se Gilad Shalit frigiven. Men inte till vilket pris som helst. Inte till det pris som vi nu har fått betala.

Min son Koby Mandell och hans vän Yosef Ish Ran mördades av terrorister för 10 år sedan när de var 13 och 14 år gamla. De hade vandrat i en wadi nära vårt hem när de överfölls av en palestinsk pöbel och stenades till döds. Det var ett brutalt, hänsynslöst mord.

En bild av familjen Mandell, tagen medan Koby fortfarande levde – svenska media undviker konsekvent att visa bilder på judiska offer eller att på annat sätt ge dessa offer ett mänskligt ansikte (man är givetvis rädd för att läsarna eller tittarna då skall känna sympati för den israeliska saken)

Det förekommer att amerikanska soldater begår krigsförbrytelser, även om det inte är vanligt (svenska media hamnar i en feeding frenzy varje gång något sådant avslöjas). Dessa soldater tas inte emot som hjältar när de återvänder hem till USA. De straffas, de sparkas ut från det militära och de föraktas av de flesta amerikaner. De får varken hedersbetygelser eller gator uppkallade efter sig. Och det är precis så det skall vara. Palestinska ”soldater” som begår krigsförbrytelser hedras däremot med de högsta militära utmärkelserna och behandlas som hjältar och får gator och torg uppkallade efter sig.

Den libanesiske terroristen Samir Quntar tilldelades t ex i mars 2006 ett hedersmedborgarskap av den palestinska myndigheten (enligt Palestinian Media Watch). Quntar avtjänar ett mycket långt fängelsestraff (542 år) i ett israeliskt fängelse (jag vet inte om han tillhör de fångar som nu utväxlats mot Shalit). Vad har då Quntar gjort för att förtjäna ett så hårt straff? Jo, 1979 tog sig en grupp terrorister, under ledning av Quntar, iland vid Nahariyas kust och bröt sig in i ett bostadshus. Där bodde den 28-årige Danny Haran med sin fru Smadar och två små barn. Fadern och en 4-årig dotter tillfångatogs av terroristerna medan mamman och en 2-årig dotter lyckades gömma sig i ett utrymme under sovrummet. Fadern och dottern fördes ned till stranden och mördades där. Först dödades pappan inför dotterns ögon och sedan krossades den lilla flickans huvud av en gevärskolv (ett fyrfaldigt leve för Palestina – hurra, hurra, hurra, hurra!). Personligen räknar jag inte in en varelse, som gör något sådant, i människosläktet. En sådan varelse är för mig varken djur eller människa utan ett ”det”.

En kultur, ett folk, en religion, ett land, som hjälteförklarar den typ av människor som Samir Quntar representerar, är enbart värd det djupaste förakt. En sådan kultur, ett sådant folk, en sådan religion och ett sådant land utgör inte en del av den mänskliga civilisationen. De är inte några frihetskämpar. De utgör en främmande cancersvulst på vår planet.

Observera jag talar här inte om det palestinska folket som individuella människor. Det jag syftar på är deras ledare och deras religion och palestinierna som grupp (det är i gruppbeteendet som människans sämsta egenskaper kommer fram). Nazisterna lyckades förvandla ett av historiens stora kulturfolk, det tyska folket, till villiga kuggar i den blodigaste mordmaskin som världen någonsin skådat. Den nazistiska kulturen var en dödens och hatets kultur och genom skicklig propaganda förvände man synen på tyskarna (det betyder inte att de enbart var oskyldiga offer – de tillät nazisterna att förvända deras syn). På samma sätt har islams prästerskap (med stöd av islams heliga skrifter) och de palestinska ledarna lyckats ta fram det absolut sämsta hos sitt folk (inte heller palestinierna är helt oskyldiga offer – ingenting tvingar dem att hata judar eller att förneka att det judiska folket har anknytning till Jerusalem och Israel – alla människor kan tänka själva). Genom hot och våld och propaganda (både religiös och politisk) har prästerna och ledarna lyckats skapa en dödens och hatets och våldets kultur, som är fullt jämförbar med nazismen när det gäller ondska. Dagens svenska journalister (med vissa undantag) stöder förbehållslöst de palestinska ledarnas aggressiva politik på samma sätt som journalisterna på 1930-talet och 1940-talet (med vissa undantag) stödde Nazitysklands aggressiva politik. Stödet för Nazityskland upphörde först när det stod helt klart att Tyskland skulle förlora kriget. Den onda människan solidariserar sig instinktivt med den onda parten i varje konflikt.

Gjorde Netanyahu och hans regering rätt som släppte 1027 fångar, varav många är skyldiga till fruktansvärda brott, för att få Gilad Shalit fri? Ja, det är inga lätta frågor. En regering är skyldig att göra allt för att skydda sina egna soldater och försöka få tillbaks dem om de tillfångatagits. Å andra sidan, genom att släppa över 1000 fångar, släpper man lös över 1000 potentiella mördare. Vem vet hur många judiska liv som kommer att släckas av dessa frisläppta palestinier. Jag har givetvis inget svar på vad man borde gjort. Jag har förståelse för den israeliska regeringens beslut. Men jag har också förståelse för de terroroffer (som fortfarande lever) och de anhöriga till offren, som nu känner sig förrådda. Verkligheten är förvisso komplicerad, men jag lutar nog åt att man gjorde fel som betalade ett så högt pris för att få tillbaka sin soldat.

I samband med att Shalit hälsades välkommen hem till Israel sade Benjamin Netanyahu, ”Frigivna fångar som återvänder till terrorism gör så på egen risk”. Ödesdigra ord, som innebär att israelerna kommer att svara med en fruktansvärd vedergällning om de palestinier som nu släppts begår nya terrordåd.

Det som nu hänt har en viss relevans när man diskuterar Ships to Gaza förra året (2010), då 9 turkiska gerillasoldater dödades av israeliska soldater i samband med att man bordade ett av fartygen. Många av de som i princip sympatiserar med Israel tycker ändå att israelerna överreagerade i detta fall. Som jag skrivit tidigare så var antagligen inte den israeliska militärens planering inför operationen så värst genomtänkt. Man hade inte klart för sig att det bland passagerarna fanns turkiska elitsoldater. Hade man vetat vad som väntade, hade man antagligen agerat helt annorlunda. En orsak till att israelerna öppnade eld var med all säkerhet fruktan för att någon israelisk soldat skulle kidnappas. De ville till varje pris undvika ännu en gisslansituation. Såvitt jag vet så höll turkarna på och släpade bort en israelisk soldat när hans kamrater öppnade eld. Jag har full förståelse för att Israel är berett att gå väldigt långt för att undvika att deras soldater kidnappas. Skulle Hamas ha ett stort antal soldater som gisslan, skulle de få ett väldigt farligt övertag. Och detta vill Israel undvika. Frigivningen av Gilad Shalit visar vilket högt pris Israel tvingas att betala varje gång man skall få en gisslan fri.

MEMRI:s (Middle East Media Research Institute – se min länksamling i vänsterramen) skriver i sitt nyhetsbrev den 18/10:
Efter undertecknandet av det avtal enligt vilket den israeliska soldaten Gilad Shalit skulle utväxlas mot 1027 palestinska fångar, kallade flera artiklar på webbsidor med anknytning till Hamas avtalet för en seger och konstaterade att det bevisade hur effektiv denna motståndsstrategi är. De uppmanade till kidnappning av fler israeliska soldater för att befria de återstående palestinska fångarna.

Det råder nog ingen tvekan om att Israel har gett sig in på en farlig linje. Tidigare har man aldrig förhandlat i sådana här situationer (Netanyahu har själv skrivit en bok där han säger att man aldrig någonsin skall förhandla med terrorister – en princip som han nu gjort avsteg från). Nu vet palestinierna hur mycket de har att vinna på att kidnappa flera israeliska soldater. Och vilka försiktighetsåtgärder som israelerna än vidtar, så är det omöjligt att förhindra nya kidnappningar.

Bara för att läsaren skall förstå vilken slags motståndare Israel har att ta sig an, citerar jag från en artikel på en Hamasrelaterad hemsida, skriven av den palestinska motsvarigheten till journalist, Sami Foda:
[Gilad Shalit är] en bortskämd ung man som tillbringade sin tid på barer och horhus och kasinon. Han avnjöt nöjena i ett land som inte tillhör honom. Han gick omkring och rånade, stal, brände, våldtog, trampade ned och vanhelgade marken i detta land som inte tillhör honom. Han strävade illvilligt efter att utgjuta martyrernas blod, mördade oskyldiga människor, besköt oskyldiga människors hem med stridsvagnar, förstörde dem utan skam, nåd eller samvetsförebråelser, en hjärndöd mördare som inte hade något emot att döda våra gamla, våra män, våra ungdomar och våra kvinnor och till och med våra stackars barn [så] rena och oskyldiga [jag hittade en engelsk översättning av denna artikel på MEMRIS hemsida – originalartikeln, som är på arabiska, återfinns på http://www.Alaahd.com – från den 16/10 2011]

Jag är helt övertygad om att Sami Foda anser att hans artikel ger en helt korrekt och sann beskrivning av Gilad Shalit som person och som soldat och av konflikten mellan judar och palestinier/araber. När man läser sådana här artiklar, som tyvärr avspeglar hur majoriteten av palestinierna resonerar, inser man att det inte finns något som helst hopp om fred i Mellanöstern. I varje fall inte inom överskådlig tid. Om ens någonsin. En sak är säker, islam måste falla innan vi kan få fred i Mellanöstern.

Vid byteshandel tar man hänsyn till att olika varor har olika värde. Kanske byter man 20 par skor mot en häst eller 1 g guld mot en plog. Bytesbalansen bygger på att vissa varor betingar ett högt värde (de är kanske sällsynta eller svårtillverkade eller är oerhört användbara och därför eftertraktade) medan andra har ett betydligt lägre värde. Hur skall vi då tolka att 1 judisk soldat byttes mot 1027 palestinska fångar?
– Så du menar…?
– Vadå? Jag har väl inte sagt nåt.

tisdag 18 oktober 2011

Rasismens hysteria

Just nu går en serie program på Viasat History med titeln ”Rasismens Historia”. Jag klipper ur programtablån:
Viasat History 10/10 2011 03:00
Rasismens historia
Brittisk dokumentärserie från 2007. Avsnittet undersöker de rådande attityderna mot mänskliga skillnader hos några av upplysningstidens mest framstående filosofer och historiker. Det utvärderar Gamla testamentets inflytande på idéerna om ”ras” i Europa [fetstil tillagt av Krister]och fortsätter med att spåra rasismens utveckling som en reaktion på slavhandeln. Samt händelsen som skulle komma att forma åsikterna om ras i många århundraden framöver: erövringen av Amerika. Programmet visar hur slaveriet och etablerandet av Europas första kolonier i Amerika ledde till en avhumanisering och exploatering av afrikaner, och hur det närapå utrotade indianerna. Del 1 av 3. Producerat år 2007. [6518774]

För några år sedan hade SVT/SR en liknande serie (med samma titel) och med samma agenda. Denna programserie kommenterar jag ingående i min artikel "Public Service med förhinder – ett konkret exempel".

Även den här gången finner vi samma gamla budskap från den politiska korrekthetens tankesmedja: All ondska på jorden står vita européer för. Alla andra folk är goda och överlägsna oss när det gäller i stort sett allting. Kristendomen ligger bakom allt ont på jorden och islam är den underbaraste och mest kärleksfulla och fredsälskande av alla religioner på vår planet. Vi har allt att tacka islam för, som uppfann matematiken, vetenskapen, musiken etc. Och det vi inte har islam att tacka för, det har vi fått från kineser och afrikaner etc, etc. Själva har vi inte gjort någonting. Och Västvärldens välstånd beror enbart på att vi utnyttjat slavar och plundrat andra länder på råvaror.

I programbeskrivningen diskuterar man ”Gamla Testamentets (GT) inflytande på idéerna om ’ras’”, dvs man antyder att rasismen kommer från Bibeln (eller i varje fall har stöd i Bibeln). Som om inte japanerna och kineserna och araberna har haft precis samma tänkande. Det finns ingenting i GT som kan användas för att rättfärdiga rasism eller slaveri. Visst kan man ta isolerade meningar och lyfta dem ur sitt sammanhang för att berättiga i stort sett vad som helst, men det säger ingenting. Så kan man göra med vilken text som helst.

För att ta ett exempel på den typen av felaktiga bibeltolkningar kan vi ta Markus 10:9, där Jesus säger, “Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja”. Denna bibelvers har lite skämtsamt tillämpats i kärnkraftsdebatten. Gud har sammanfogat uranatomerna och i en reaktor klyver (åtskiljer) man dessa atomer till mindre atomer. Alltså säger Bibeln att kärnkraft är fel.

En sådan tolkning är endast möjlig om man inte läser versen i sitt sammanhang. Jesus citerar här vad den judiska lagen (som ges i GT), säger om äktenskapet. Gud accepterar inte skilsmässa, eftersom äktenskapet är ett heligt förbund som inte kan brytas. Av sammanhanget framgår att det är den enda möjliga tolkningen.

Läser vi Gamla Testamentet i sin helhet är det omöjligt att motivera vare sig slaveri eller rasism utifrån dess texter. Psaltaren 119:160 säger att ”Summan av ditt ord är sanning…” För att förstå vad bibeltexten försöker säga oss måste vi således ta hänsyn till helheten. Isolerade verser ger oss bara förkrympta parodier på Bibelns budskap (vilket för övrigt gäller de flesta böcker, värda namnet).

I programmet om rasism i SVT menade man till och med att Bibeln explicit sade att de svarta skulle vara de andras slavar. Detta bygger på en fullständigt absurd bibeltolkning av några verser i GT, vilket jag diskuterar närmare i den ovan nämnda artikeln om SVT-serien.

Påståendet att Bibeln skulle ligga bakom all rasism och allt slaveri ligger helt i linje med vad som är politiskt korrekt just nu. Och det som är politiskt korrekt är sant oberoende av fakta och logik. Därför kan man komma med påståenden som saknar verklighetsanknytning. När det gäller vetenskaplig standard och kompetens verkar det illa ställt på våra historiska och antropologiska etc institutioner. Politisk korrekthet tycks ha ersatt vetenskaplig granskning och logiska slutsatser utifrån fakta.

Jag ursäktar inte på något sätt slaveriet i Nordamerika eller hur indianerna behandlades där, men en historieskrivning värd namnet sätter in allt i ett sammanhang. Enligt Wikipedia transporterades 9-12 miljoner svarta slavar över Atlanten. Av dessa hamnade 665 000 i USA. 3 miljoner hamnade i Brasilien, en stor del kom till Västindien. Varför nämner man i stort sett bara slavarna i USA?

Arabiska slavhandlare


Enligt Wikipedia så transporterades 12-18 miljoner (enligt vissa uppgifter 25 miljoner) svarta slavar till arabiska länder av arabiska slavhandlare. Varför nämner man inte det?

Dessutom hade de svarta själva slavar. Och det var svarta slavhandlare som transporterade de svarta slavarna till kusten och sedan sålde dem till vita slavhandlare. Varför nämner man inte det? Även de svarta har således en hel del att be om ursäkt för!

Överallt i USA, Västindien, Brasilien etc ser man människor med afrikanskt ursprung. I länder som Haiti dominerar de totalt. Jag har varit i många arabländer och kan inte minnas att jag sett några människor med afrikanskt utseende. Enligt avdelningen The World Factbook på CIA:s hemsida ser demografin ut på följande sätt i några arabländer:

Algeriet: 99% arab-berber mindre än 1% européer
Egypten: 99,6% egyptier, 0,4 procent andra
Irak: 75-80% araber, 15-20% kurder, 5% turkmener, assyrier och andra
Jordanien: 98% araber, 1% tjerkesser (ett kaukasiskt folk), 1% armenier
Marocko: 99,1% arab-berber, 0,7% andra, 0,2% judar
Oman: araber, baluchi, sydasiater (indier, pakistanier, srilankeser, bangladeshier), afrikaner
Saudiarabien: 90% araber, 10% afroasiater
Tunisien: 98% araber, 1% européer, 1% judar och andra
Yemen: huvudsakligen araber men också afroaraber, sydasiater och européer

I USA finns enligt CIA 12,85% afrikaner. I Brasilien 38,5% mulatter och 6,2% afrikaner. På Haiti 95% afrikaner, 5% mulatter och vita och på Jamaica 91,2% afrikaner plus 6,2% blandras (vad de nu menar med det).

På den amerikanska kontinenten finns således en ganska stor andel svarta och mulatter i de områden där merparten av de svarta slavarna hamnade. I länder som Argentina och Bolivia finns av naturliga skäl ganska få personer med afrikanskt ursprung.

Tittar vi på de arabiska länderna ser vi att de flesta av dessa länder har påfallande få svarta afrikaner (många av slavarna kom till Nordafrika och det är därför speciellt anmärkningsvärt att det i dessa länder – Marocko, Algeriet, Tunisien och Egypten – i stort sett inte finns några svarta alls idag). Detta trots att arabvärlden således tog emot betydligt fler svarta slavar än vad USA etc gjorde (när det gäller länder som Yemen framgår att vi inte har några säkra uppgifter). Var finns avkomlingarna till de svarta afrikaner som kom som slavar till arabländerna? Jag håller just nu på och läser boken Le Génocide voilé (Det beslöjade folkmordet) av den fransk-senegalesiske antropologen Tidiane N’Diaye. Det var många, många år sedan jag läste en bok på franska så det går inte så fort. Titeln på boken avslöjar N’Diayes tes. Det har begåtts ett ”folkmord” på svarta afrikaner i de arabiska länderna. Jag har inte läst så mycket i boken att jag har den fulla bilden, men författaren tycks mena att en faktor till att vi idag ser väldigt få svarta afrikaner i de arabiska länderna är att merparten av de manliga svarta slavarna kastrerades. (läs gärna vad Wikipedia skriver om den arabiska slavhandeln).

Jag planerar att återkomma med en längre artikel i ämnet när jag läst klart N’Diayes bok.

Slaveri och rasism är inte något som speciellt kännetecknar den kristna världen eller vita européer (så sent som 1950 var 20% av befolkningen i Saudiarabien slavar, vilket talar sitt tydliga språk). Jag skall inte gå in på detta här utan hänvisar läsaren till min artikel om SVT:s serie om rasismen (länk ovan).

Samtidigt som svenska folket hjärntvättas till att skämmas för allt ont deras förfäder gjort, får vi också veta att vi inte bara är onda utan dessutom odugliga och korkade. På kanal 10 (inte den kristna kanalen utan den andra som delvis sänder sport) kan man läsa följande i programtablån:
18/10 2011
08:10 (09:15)

När morerna styrde i Europa
Brittisk dokumentär från 2005. Brittiska historikern Bettany Hughes undersöker och firar det muslimska imperiets inflytande på europeisk historia, kultur och identitet. Programmet, som filmats i Spanien och Marocko, visar hur Öst och Väst möttes i Spanien för över 700 år sedan. Hughes återupptäcker bortglömda historier från en period som präglades av anmärkningsvärd tolerans, då kristna och muslimer levde sida vid sida. Del 1 av 2. Producerat år 2005.

Här ”firas” således det muslimska imperiets inflytande på vår historia etc. Minsann! Vad hade vi varit om inte islam funnits? Vi hade antagligen fortfarande gått omkring i djurhudar. Fast här hamnar vänstern i ett dilemma, eftersom de samtidigt menar att historien grydde först när arbetarrörelsen uppstod, dvs långt efter att islam kom. Det är inte lätt att vara politiskt korrekt.

Den anmärkningsvärda tolerans som nämns är nog mer ett fantasifoster i programmakarnas hjärnor än det har någon grund i verkligheten. Men återigen, jag har redan skrivit om detta i min artikel med titeln ”Till försvar för Västvärlden och dess västvärden”, så jag ber att få hänvisa läsaren dit (om du inte redan läst den).

Mänsklighetens problem är inte de vita européernas ondska. Mänsklighetens problem är att alla människor (inkluderande svarta afrikaner, araber, indier, kineser etc) har en mörk sida, som alltför lätt kan ta sig fruktansvärda uttryck. Och som under historiens gång också gjort detta – alltför ofta.

onsdag 12 oktober 2011

Lite flyghistoria och tankar om public service

En del av mina läsare känner antagligen till mitt stora intresse för flyg, vilket ibland skiner igenom i mina artiklar. Intresset framgår också av den ganska omfattande avdelning om flygsimulatorer som finns på min hemsida. Och i min bokhylla har jag åtskilliga hyllmeter med flyglitteratur och på golvet travar av gamla flygtidningar. Just nu håller jag på och läser "Flyghistoriska Sällskapets årsbok 2009", vilken handlar om Viggensystemet (föregångaren till JAS39 Gripen), ibland kallat System 37, vilket inkluderade hela det svenska flygstridssystemet med flygplan, vägbaser, stridsledningscentraler etc (i systemet fanns två flygplan – AJS37 och JA37, där det förstnämnda främst var ett attackplan som i nödfall kunde fungera som ett jaktplan, medan det senare var ett renodlat, förstklassigt jaktplan, kallat Jaktviggen – AJS står för Attack, Jakt, Spaning medan JA står för Jakt, Attack).


JA 37 Jaktviggen (klicka för större bild)

Nu skall jag inte tråka ut mina läsare med att diskutera flygplan (hur intressant jag än själv skulle tycka det vore). Men ett av kapitlen i boken, vilket handlar om debatten kring Viggenprojektet (som givetvis kostade många, många skattemiljarder), gav upphov till en del tankar.

På sidan 161 (mer exakt så heter boken System 37 Viggen, Flyghistorisk Revy, 2009) läser vi (mina kommentarer som vanligt inom […]):
Ett märkligt för att inte säga bisarrt inslag i den massmediala debatten om Viggen, utgjorde Maj Wechselmanns film ”Viggen 37, ett militärflygplans historia” som faktiskt tillkom med statliga bidrag. Vid Filminstitutets 10-årsjubileum i oktober 1973 utsågs Viggen-filmen för övrigt till ”en av 1973 års bästa filmer” [det säger kanske en hel del om vilket typ av människor som vid den här tiden dominerade Filminstitutet och de flesta andra kulturinstitutioner i vårt land]. Maj W fick också ur dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlssons hand motta ett kvalitetspremium på 133 000 kr [Carlsson, som var utbildningsminister 1969-1973, var en av de politiker med s-förtecken, som enligt min mening förstörde den svenska skolan – själv brukar jag kalla honom för ”f d inbillningsminister” – elaka tungor brukade säga att Carlssons valspråk som utbildningsminister var ”Mot bättre vetande”]. I mars 1974 fick Maj W dessutom ett författarstipendium på 15 000 kr. Filmen visades på ”Folkets Bio” landet runt, på universitet, institutioner och föreningar inom och utom landet. Det är höljt i dunkel vem som bekostade kampanjer och versioneringar till främmande språk [men vi kan ju gissa – eller hur?]. Filmen visades bl a på Ungdomsfestivalen i Östberlin.

Beträffande Wechselmann så skriver svenska Wikipedia, ”Maj Wechselmann vann 1988 ett förtalsmål mot Eskil Block som i ett elektroniskt forum ansågs ha utpekat henne som landsförrädare och sovjetisk spion”. Nu har ju många blivit utpekade som sovjetiska spioner – t ex Olof Palme – men oavsett vad som är sant när det gäller Wechselmann så kan jag lugnt säga, att om jag kände till några viktiga, svenska militära hemligheter, så inte skulle jag berätta dem för henne.

Boken fortsätter:
Inte nog med det. Eftersom TV tvekade att visa filmen lyckades Maj W få 117 av landets s k kulturarbetare att underteckna ett upprop till TV att visa filmen. Problemet var att den knappast motsvarade radiolagens §6 att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten”. Lagen sade också att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Efter ett halvt års betänketid beslöt TV2 den 14 december 1973 att visa filmen med vissa strykningar av de mest avslöjande (för filmmakarna) avsnitten och samtidigt de mest balanserade intervjuerna [Speciellt TV2 var vid den här tiden tydligt vinklat åt vänster och betraktade antagligen radiolagens krav på saklighet och objektivitet som USA-imperialisternas och kapitalisternas censur för att hindra svenska folket att få uppleva kommunismens paradis – det mesta tyder dessvärre på att hela SVT-koncernen fortfarande har ungefär samma inställning]. TV1 hade tidigare sagt nej med motiveringen att filmen var en partsinlaga, som inte ens med ett kompletterande program kunde utbalanseras på ett relevant sätt [alla inom SVT hade således ännu inte offrat sin journalistiska heder på vänsterideologins altare].

Chefen för TV1 Håkan Unsgaard motiverade i tidskriften Ekonomen nr 7/73 sitt beslut med följande ord, ”Filmmakarna har haft full frihet att misstänkliggöra och förlöjliga beslutsfattarna, och de har utnyttjat dem – mycket skickligt – när de kombinerat intervjuavsnitt med tecknade avsnitt”. Unsgaard sade bl a också att ”det är här som de effekter uppstår som inte kan balanseras – det vore intressant att i detalj etiskt analysera hur den här framställningskonsten fungerar – men poängen är att den hånfullt karikerade framställningskonsten till sist kolliderar med den respekt för varje människas integritet som ett massmedium måste tillämpa, uppfattningen att även beslutsfattarna har rätt att synas i helfigur och höras till slut”.

Jag minns mycket väl när jag såg Wechselmanns film i TV2. Jag upplevde den som gjord av oerhört okunniga människor när det gäller flygplan i allmänhet och stridsflygplan i synnerhet (man kan säga att filmen var gjord av folk som ingenting kan om stridsflyg och avsedd för folk som ingenting vill veta om stridsflyg och som dessutom är fientligt inställda till allt vad försvar heter, och speciellt då att Västvärlden skulle försvara sig mot Sovjetblocket – någon kritik mot Sovjets enorma krigsapparat förekom aldrig bland 70-talets svenska landsförr..., förlåt jag menar marxister). Hela filmen var djupt orättfärdig och var ungefär lika objektiv som de filmer som framställdes i Nazityskland under WW2 (bortsett från att de bakomliggande ideologierna skiljde sig åt). Oavsett om Maj W var rysk spion eller ej, och oavsett om det var avsiktligt eller ej, så gick filmen utan tvekan Östblockets ärenden. Ryssarna hade varit överlyckliga om Viggenprojektet aldrig blivit av (observera att Sovjet vid den här tiden fortfarande hade planer på att erövra bl a Sverige). Att Sovjet gärna hade sett att Viggenprojektet stoppades talar emot att Wechselmanns kritik av Flygplan 37 var korrekt. Hade Viggen varit så dålig, som Wechselmann antydde i sin film, hade Sovjetunionen varit överlyckliga om Försvaret köpt detta plan. Ett så värdelöst flygplan skulle ju knappast utgöra något som helst hot mot Sovjets intentioner när det gällde Västeuropa. Att filmen visades på en ungdomsfestival i Östberlin talar sitt tydliga språk. Där visades endast sådant som ”gagnade saken” (att denna Viggenkritiska film visades där, givetvis med Sovjets goda minne, bevisar att Sovjet gärna hade sett Viggenprojektet skrotat, dvs de var rädda för Viggen, dvs Viggen utgjorde ett hot mot dem, vilket i sin tur visar att Viggen var ett tillräckligt bra flygplan för att oroa Sovjetledarna, dvs Wechselmann hade fel – Q.E.D).

Nu är det inte Wechselmann jag är ute efter. Baserat på hennes uppenbara okunskap när det gäller flyg ser jag henne som en nolla i sammanhanget och filmen ett slag i tomma luften. Hennes vinklade film hade ingenting med en seriös debatt om ett svenskt försvarsprojekt att göra. Ett debattinlägg måste bygga på sanning och objektivitet om det skall vara meningsfullt och vara värt att tas på allvar. Det anmärkningsvärda är inte att Wechselmann gjorde en sådan film utan att filmen överhuvudtaget togs på allvar av etablissemanget (stipendier, översättning till andra språk, visning i TV2, stöd från "s k kulturarbetare" etc).

Det finns åtskilliga intressanta saker i citaten ovan från Viggenboken, som kan vara värda att kommentera.

Det första att notera är de 117 av ”landets s k kulturarbetare” som undertecknade ett upprop för att få TV att visa Wechselmanns film. Observera formuleringen ”s k kulturarbetare”, dvs ”så kallade kulturarbetare”! Hehehe… man anar ju vad författaren menar. Det är ju precis så jag ser det också. Jag försöker skilja mellan den riktiga kultureliten och den ”s k kultureliten”. Den senare brukar jag ibland kalla kulturdräggen (vilken utgör en undergrupp till Godhetskören). Det var knappast den riktiga kultureliten som undertecknade uppropet om Wechselmanns film. Det skulle f ö vara intressant att få reda på vilka dessa undertecknare var, precis som det skulle vara intressant att få reda på vilka svenskar som var Stasi-agenter.

Den riktiga kultureliten består av de stora författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc som de facto finns och har funnits i vårt land. Låt mig namnge några, som jag kommer att tänka på direkt, så du förstår vad jag menar: Jussi Björling, Tomas Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Allan Pettersson (kompositör), Sixten Ehrling (dirigent), Dan Andersson, Bror Hjort, Carl Larsson, Ingvar Wiksell (operasångare som dog häromdagen och anses ha varit den kanske bäste uttolkaren någonsin av hovnarren Rigoletto i Verdis opera Rigoletto) etc, etc. Den verkliga kultureliten skapar stor konst, som lyfter människor och gör dem till bättre människor. Någon skrev så här:
Konst bör leda till omvändelse i den meningen att vi – som betraktare – grips – får nya tankar och upplever oss själva som rena och fräscha och kommer vidare i vår uppfattning om världen och livet.

Ideologin ger oss ingen verklig förståelse. Den driver oss som dumma kreatur in i en fålla. Den stora konsten å sin sida ger oss en djup förståelse för vad det innebär att vara människa. En förståelse som går utöver vad psykologi och sociologi kan förmedla. När konsten är som bäst skapar den medkänsla och gemenskap med andra människor. Den stora konsten står över ideologiska och religiösa dogmer. Visst kan en stor konstnär ha en politisk ideologi eller en religion som påverkar honom/henne. Men hans konst är alltid mer allmängiltig än hans ideologi eller religion. Det finns t ex många kristna böcker, som är så fulla av uppenbara pekpinnar att de motverkar sitt eget syfte. Kanske kan de i bästa fall påverka de som redan är kristna, men den som inte är kristen lägger snabbt ifrån sig en sådan bok. Sådana böcker påverkar inte människor på djupet. Sedan finns det kristna böcker som är stor konst. Utan pekpinnar. Där djupa sanningar förmedlas och där människor, vare sig de är kristna eller ej, påverkas till det bättre. Stor konst förmedlar alltid sanning, kärlek, renhet och rättfärdighet. Även en påhittad story kan förmedla stora sanningar. Den engelske författaren Melvin Burgess skrev en gång så här:
You arrive at the truth by telling a pack of lies if you are writing fiction, as opposed to trying to arrive at a pack of lies by telling the truth if you are a journalist.

(En romanförfattare försöker förmedla sanningen genom att berätta en samling lögner, till skillnad från en journalist som försöker förmedla en samling lögner genom att berätta sanningen – fritt översatt).

Ideologier är oftast småskurna. De kommer med enkla lösningar, vilka alltför ofta bygger på skrivbordsdrömmar. De flesta ideologier är skapade av psykopater. För kulturdräggen är konsten huvudsakligen ett sätt och ett medel att framföra sin ideologi. Många av kulturdräggens företrädare är inte ens begåvade och försöker maskera detta med olika former av obegriplig konst och litteratur (jag är inte emot abstrakt konst i sig – det jag kritiserar är obegåvade människor som döljer sin obegåvning genom att skapa verk som ingen begriper, och som ingen kan begripa, eftersom det inte finns något att begripa – på så sätt hoppas de att inte bli avslöjade).

Sedan finns det givetvis goda konstnärer och författare och musiker, som faktiskt har något att förmedla, men som tyvärr ställt sin gåva i den småskurna ideologins tjänst (men som ibland lyfter sig över detta och skapar stor konst). Några som jag direkt kommer att tänka på är musiker som Michael Wiehe och Björn Afzelius.

Nåja, nu var det inte konst jag skulle skriva om. Poängen var att vi här kan se hur ”s k kulturarbetare” ställer sig i ideologins tjänst. Ingen sann konst kan underordnas någon ideologi. Äkta konst kan inte hittas på. Man kan inte sätta sig ner och säga att nu skall jag skapa stor konst. Konst föds fram och den äkta konsten är ofta större än konstnären själv.

Det andra jag tänkte på när jag läste artikeln var citaten från Radiolagen (jag antar att denna också gäller SVT:s sändningar). Lagen säger således (i den formulering som ges i artikeln) att ”opartiskhet och saklighet skall prägla programverksamheten” samt att ”SR före sändning så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifterna och även beriktiga felaktig sakuppgift när så är påkallat”. Jaha, här blir jag full av skratt. ”Opartiskhet och saklighet”. Hahaha… (hysteriskt skratt). Läsaren behöver bara söka på min hemsida och i min blogg på orden ”public service” för att förstå varför jag skrattar hysteriskt. Det kan ju hända att program, som handlar om historiken bakom brunt omslagspapper och liknande, uppfyller detta (men säker kan man nog inte vara ens då). Men knappast när det gäller program om rovdjur, evolution/skapelse, intelligent design, kristen tro, islam, Israel, USA, Livets Ord, invandringspolitiken etc, etc, etc, etc, etc. Partiskheten när det gäller dessa frågor är ofta så flagrant att det är ofattbart att de som gör programmen inte själva reagerar. För mig är det ofattbart att dessa människor inte skäms. Och det är också ofattbart att de får fortsätta sitt svek mot Publicservicetanken år efter år utan att få sparken. Det visar hur oerhört farligt och hjärndödande den politiska korrekthetens grupptryck är.

Att SR (och SVT) före sändning skall kontrollera och beriktiga (om de är felaktiga) sakuppgifter är mycket intressant. Man blir nästan mållös när man läser detta. Det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna bryta mot detta mer än vad SR och SVT gör så fort det gäller frågor där den politiska korrektheten sätter agendan. Och de inte bara underlåter att korrigera felaktiga sakuppgifter (om t ex intelligent design, Israel etc), de till och med medvetet och avsiktligt gör sakuppgifterna ännu mer felaktiga, för att passa deras syften.

Radiolagen (från 1966) har skrivits om sedan Viggenfilmen. Numera läser vi:

6 § Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.
Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse.
Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte vad som sänds under annonstid i ljudradion eller televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV. Lag (1995:633).

För närvarande verkar det som att man än en gång håller på och skriver om Radiolagen (det finns en proposition från 2009). I propositionen talar man om saklighet och allsidighet men formuleringarna känns luddiga (sök i propositionen på ord som ”saklighet”, ”beriktigande” etc. Begreppen opartisk och saklig kan dessvärre i praktiken tolkas på många sätt. Kommunistpartiets tidning Pravda ansågs säkert av partieliten att vara både opartisk och saklig. Ideologin är ju överordnad sanningen och därför blir allt som gagnar ideologin automatiskt sant, även om det inte skulle vara sant i någon absolut mening.

Ja det var lite minnen från det galna 1970-talet och några reflektioner kring detta. För den som är ung idag är det antagligen svårt att föreställa sig hur tankeklimatet var då. I stort sett alla jag kände hade stora affischer hemma föreställande Mao Zedong (eller Mao Tsetung som man sade då) och Che Guevara (Castros medarbetare, som reste runt i Centralamerika och försökte starta revolutioner). Jag kan bara minnas någon enstaka person som inte hade dessa affischer. Och på sängbordet låg Maos Lilla Röda, som man flitigt läste ur. Ibland kunde människor sitta och diskutera innebörden av något Maocitat (typ: Låt hundra blommor blomma), fulla av beundran över att någon kunde vara så vis. Själv tyckte jag allt detta var fullständigt hjärndött och hade svårt att förstå hur någon kunde beundra en massmördare som Mao eller en mördare i mindre skala (men likafullt mördare) som Che. När det gällde Che Guevara låg kanske tjusningen i att han såg spännande ut (många tjejer tyckte givetvis att han var snygg). Som jag skrivit tidigare så var det nog under den här tiden som min misantropi grundlades. Jag började förakta människor, eftersom jag tyckte de var så korkade. Sedan jag blev kristen har jag försökt arbeta bort misantropin, men har tyvärr inte haft så stor framgång i detta som jag skulle önska.

Jag glömmer aldrig när jag någon gång på 70-talet, under mina studieår vid Universitetsfilialen i Örebro, såg en gammal lärare, som jag hade beundrat under gymnasietiden, gå i ett demonstrationståg mot USA och skandera, ”Vad säger Nixon? Nixon säger fred. Vad gör Nixon? Nixon bombar ned.” Jag har ett starkt minne av hur oerhört ledsen och besviken jag blev. Jag blev till och med äcklad. Plötsligt kände jag mig fullständigt främmande för denne lärare, som hade betytt så mycket för mig under skoltiden. Det som väckte min besvikelse var inte att han demonstrerade mot krig. Det var den intellektuella nivån på demonstrationen som gjorde mig ledsen. Som om det skulle vara så enkelt som att USA var de onda och Nordvietnam var de goda. När Nordvietnam så småningom intog Sydvietnam följde politiska polistrupper efter den framryckande armén. Deras uppgift var att avliva alla lärare, läkare etc, dvs alla intellektuella. Motivet var att dessa skulle kunna försvåra kommunistifieringen av Sydvietnam.

Det är dessa Maoläsande, CheGuevaraaffischerande, antidemokrater från 70-talet som idag har makten på svenska media och kulturinstitutioner. Inte konstigt att debattklimatet är som det är.

tisdag 11 oktober 2011

Visste du....

...att ca 950 miljoner barn aborterades mellan 1922 och 2010 (i hela världen)?

... att var femte minut så dödas en kristen för sin tro någonstans i världen (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/var-femte-minut-dodas-en-kristen-for-sin-tro_6541085.svd)?

När det gäller kristna martyrer så sker dessa mord i framför allt muslimska och kommunistiska länder. Kanske inte så konstigt att islamister och kommunister går hand i hand under demonstrationer mot Israel, den västerländska kulturen etc. Ondskans brödraskap! The Dark Force.

fredag 7 oktober 2011

Från livstidsdömd till livstidsberömd

Igår när jag zappade genom mina TV-kanaler och kom till TV4 så satt Annika Östberg där i bästa TV-soffan och samtalade med någon av Godhetskörens medlemmar. Jag zappade snabbt vidare. Flera gånger den sista tiden har samma sak inträffat. Det är uppenbart att Annika Östberg håller på att etablera sig som kändis i vårt land.

Hon har precis kommit ut med en bok, Ögonblick som förändrar livet, som mötts av översvallande recensioner i samtliga media jag tagit del av. Svenska Dagbladet hade den 2/9 2011 en lysande recension med titeln ”Fritt från hyckleri”, där Håkan Arvidsson bl a skriver ”Efter 28 år i amerikanskt fängelse har Annika Östberg något väsentligt att berätta, och hon gör det rättframt och utan tillrättalägganden”.

Boken kommer säkert att ge henne stora inkomster. Kanske får hon Nobelpriset i litteratur så småningom och givetvis också Nobels fredspris (någon sade nyligen om det sistnämnda, ”Nobels fredspris dog genom Yassir Arafat och begravdes genom Barrack Obama” – mina intelligenta läsare förstår givetvis hur detta skall tolkas).

Men inte nog med att hon gjort debut som författare. Hennes liv skall nu bli film. Den 16/8 2011 kunde man i SvD läsa:
Annika Östbergs liv blir film. För filmmanuset om den livstidsdömda svenskan svarar skådespelerskan Lisa Linnertorp som också kommer att spela rollen som Östberg.

Och i DN samma dag:
DN kultur

Annika Östberg-fallet

Fängelseliv blir biofilm
Annika Östbergs öde fortsätter att intressera. Nu kommer hennes egen bok, många vill höra henne föreläsa – och nu förbereds långfilmen om hennes liv.

Östberg har till och med i vissa media jämförts med Davit Isaak (den svensk-eritreanske journalisten som sitter i eritreanskt fängelse sedan 10 år tillbaka). Skillnaden mellan dem är dock avgrundslik. Östberg satt i fängelse för brott hon begått, där hon varit med om att skada och döda andra människor. Isaak är en frihetskämpe som sitter i fängelse för att han arbetat för sitt folks frihet från förtryck. Han är en hjälte. Hon är en skurk. Han är möjligtvis värd Nobels fredspris. Annika Östberg är det definitivt inte.

Jag ber att än en gång få citera Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet den 9/4 2009:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet. Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra. Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt. Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco. Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom. När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok. Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering. Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut. I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.….. Leif G W Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].

(hela krönikan kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4861291.ab)

När det gäller det tidigare dråpet, där hon var ensam gärningsman, verkar det osannolikt att Aftonbladet skulle våga publicera ett sådant påstående utan att ha något på fötterna. Det skulle kunna leda till ett stort skadestånd för Östberg om Aftonbladet har fel. Självklart finns utredningsprotikoll och domstolshandlingar i USA som styrker det Aftonbladet säger. Den citerade artikeln finns fortfarande kvar på Aftonbladets hemsida, vilket visar att de fortfarande står för dess innehåll.

Ärligt talat förstår jag ingenting. En person som har suttit av ett straff för begångna brott står inte på plus, utan är nollställd. Att man avtjänat sitt straff (och möjligen sonat sitt brott) gör en inte till hjälte. Men i den svenska, intellektuella elitens ögon tycks det som att man är hjälte bara för att man suttit i amerikanskt fängelse. Får man tro Godhetskören så är i princip alla fångar i USA antingen oskyldiga eller dömda till orimliga straff. Jag tror ju (i varje fall hoppas jag) inte att någon som suttit i exempelvis ett norskt fängelse för medhjälp till polismord skulle få hjältestatus i Sverige.

Annika Östberg transporterades hem i chartrat plan till en kostnad av över 600 000 kr. Hon har behandlats som en celebritet sedan hon kom till Sverige och kommer säkert att göra karriär och bli multimiljonär. Det tvivlar jag inte en sekund på.

Hennes bok heter Ögonblick som förändrar livet. Jag antar att det avser ögonblick som förändrade Östbergs liv. Men om vi höjer blicken lite och tittar utanför hennes lilla värld, ser vi också ögonblick som förändrade andra människors liv. Richard Helbush, den polisman som Östberg var med och mördade, fick definitivt sitt liv förändrat på ett ögonblick. Hustrun och döttrarna till Helbush fick också sina liv förändrade på ett ögonblick. Östberg är inte bara ett lidande offer för olyckliga omständigheter. Hon har själv skapat lidande och offer bland oskyldiga människor. Att glömma bort eller bortse från detta är oacceptabelt.

Hon säger sig ha blivit kristen i fängelset. Jag har läst några saker hon skrivit om detta och för mig låter hennes religiösa tankar mer som hämtade från New Age än från den kristna tron. Det handlar mest om allmänna tankar om någon icke specificerad Gud. Hade hon verkligen fått möta Jesus, tror jag att hon hade uttryckt sig annorlunda (nu har jag inte läst hennes bok så det är ju möjligt att hon där ger ett annat intryck). Då hade hon inte tigit om det tidigare mordet utan känt ett behov av att lägga alla kort på bordet. Nu säger hon att hon känner sig förlåten av Gud. Bra för henne! Men hade hon sett in i Jesu kärleksfulla ögon, den Jesus som också älskar hennes offer, så hade hon nog talat betydligt mer om sin personliga skuld till offren och deras anhöriga. Då hade hon inte så likgiltigt konstaterat att hon är förlåten, som om det inte fanns något mer att säga om saken. Som om allt skulle ställas till rätta i och med att hon känner sig förlåten. Om hon låtit Jesus förvandla sitt liv, tror jag dessutom att hon i direktsändning kanske hade sagt någonting i stil med, ”Det finns en sak som ger mig obehag. Ni behandlar mig som om jag är någon slags celebritet. Jag tycker detta är helt fel. Ni struntar helt i mina offer. Mitt straff var rättfärdigt och nu har jag sonat det jag gjort. Men det gör mig inte till någon hjälte.” Då hade hon kunnat påverka människor på ett positivt sätt. Fått dem att tänka efter. Då hade hon vänt det hela till något bra och då hade jag respekterat henne och verkligen trott på att hon blivit frälst. Nu ställer jag mig tvivlande.

Om Östberg verkligen har blivit en sann kristen, förväntar jag mig att hon skänker en del av de miljoner hon nu kommer att tjäna till sina offers efterlevande. Och att hon använder sina pengar för att resten av livet göra goda gärningar (starta barnhem i Brasilien etc). Detta kallar kristendomen för botgöring. Skulle något sådant ske, ja då skulle jag vara beredd att tro på hennes pånyttfödelse.

Förmodligen dröjer det inte länge förrän Annika Östberg får en egen TV-show och sedan vet ju ingen hur långt hon kan gå. Kanske blir hon statsminister så småningom. Inget skulle förvåna mig. Eller också tröttnar media med tiden på henne och hon försvinner in i glömskans dimmor. Den möjligheten finns ju också.

Det som stör mig är hur Godhetskören instinktivt alltid tar ställning för gärningsmännen mot deras offer (om inte offren är invandrare eller palestinier eller vänstersympatisörer, då det omvända gäller). Hade Godhetskören varit det minsta trovärdig, hade Östbergs offer nämnts på ett seriöst sätt. Varför får de inte sitta i TV-soffan och berätta om hur det känns att plötsligt förlora sin pappa/make och det trauma detta medför? Det är som att Östbergs offer inte ens existerar (precis som att Förintelsens offer inte existerar i Förintelseförnekarnas värld).

En kristen broder som var lite sur på att jag uttryckte mig negativt om Östberg i en tidigare blogg, berättade att han och hans bönegrupp brukade be för henne (när hon fortfarande satt i amerikanskt fängelse) och att de vid ett tillfälle skickade en julhälsning till henne, där de uttryckte sitt stöd och berättade att de bad för henne. De fick ett vänligt tackbrev. Då jag ställde frågan om de också brukade be för hennes offers anhöriga och om de skickat julkort till den mördade polismannens döttrar, där de uttryckte sin sympati och sitt stöd, fick jag nekande svar på båda dessa frågor. Den kristne brodern höll dock med mig i min kritik. Han erkände att det var fel att endast stödja Östberg. Och det gladde mig givetvis. Han var en rättfärdig man. Alla kan vi göra fel och ibland tänker man inte på vad man gör. Eller man ser inte helheten utan bara en del av hela sammanhanget.

Problemet är att medlemmarna i Godhetskören aldrig någonsin skulle erkänna att deras ensidiga stöd av Östberg, och deras totala, hundraprocentiga likgiltighet för hennes offer, är orättfärdigt. För dem existerar inte offren eller deras anhöriga. Och speciellt inte när dessa är amerikanska medborgare. Då är de per definition onda och inte värda någon medkänsla. Amerikanska offer är i kulturelitens ögon icke-människor (ungefär som foster i dagens Sverige och judar i gårdagens Nazityskland).

Det finns före detta brottslingar som reser runt på ungdomsgårdar och i skolor och berättar om sitt liv för att rädda ungdomar från att själva hamna på samhällets skuggsida. En del av dessa brottslingar drivs till detta av en nyfunnen kristen tro, som motiverar dem att vilja hjälpa andra. Det skulle kännas mer trovärdigt om Annika Östberg på liknande sätt ville engagera sig i ungdomar på glid i stället för att arbeta på sin egen karriär som kändis. Men vem vet, det kanske kommer. Då skall jag ta tillbaka det negativa jag skriver om Annika Östberg. Min kritik av kulturelitens likgiltighet för hennes offer står dock fast.

Jag påstår inte att jag är en bättre människa än Östberg. Hade jag i min ungdom hamnat i fel sällskap, hade jag kanske gjort lika hemska saker som Annika Östberg. Det är inte det min kritik handlar om. Inte heller störs jag rent principiellt av att Östberg är med i TV eller att hon har skrivit en bok. Det som stör mig är den totala likgiltighet som media och kultureliten uppvisar gentemot hennes offer, samtidigt som man gör henne till en kändis, ja nästan en idol. Det är inte Annika Östberg jag i första hand betraktar som ond. Det är mediafolket och kultureliten jag anser vara onda! De är riktigt, riktigt onda! Djävulskt onda! Sataniskt onda! Jag kan ha en viss förståelse för att Annika Östberg surfar på framgångsvågen efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv i fängelse. Men jag kan inte förstå de intelligenta, välutbildade människor som skapat den våg på vilken hon surfar. Men jag antar de drivs av sitt hat mot USA.

Jag undrar hur döttrarna till den mördade polismannen skulle reagera om de fick reda på att deras pappas mördare idag är superkändis och idol i Sverige? Måtte de aldrig få reda på detta!!! Det skulle riva upp alla gamla sår och orsaka dem en oerhörd smärta.

Liknande moraliska diskrepanser kan man se i många andra sammanhang. Svenska media skriver gärna om palestinier som sitter i israeliska fängelser. Precis som när det gäller USA så är man i kulturelitens ögon automatiskt oskyldig om man sitter i ett israeliskt fängelse. När palestinska fångar t ex hungerstrejkar uppmärksammas detta av många media. Men när det gäller den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit är man tyst. Dödstyst. Precis som när man går på cirkus. ”Får jag be om stöööörrrrssstttaaaa möööjliga tystnad!” säger cirkusdirektör Hamas och alla västerländska media lyder omedelbart. Shalit kidnappades den 25/6 2006 av Hamas och har sedan dess hållits fången av dem (dvs i mer än fem år). Detta bryter mot all internationell lag. Men aldrig tar Jan Guillou eller Matthias Gardell eller Henning Mankell till orda i denna sak. Internationell lag används gärna mot Israel men sällan eller aldrig mot den palestinska sidan. Personligen är jag övertygad om att Shalit är död sedan länge (Jag kan inte erinra mig att Israel någonsin fått tillbaka kidnappade soldater levande, utan de levereras i bodybags eller kremerade – det senare för att man inte skall se spåren av tortyr). Tänk om våra självutnämnda godhetsapostlar tillämpade sin godhet på Gilad Shalit och satte press på Hamas! Men det lär vi nog aldrig få se. Ondskans brödra- och systerskap känner igen och stöder de sina!

måndag 3 oktober 2011

Svenska och norska krigsfartyg – serviceflotta för somaliska pirater?

Då och då får jag mail från arga ateister/vänsterfolk/Godhetskörmedlemmar som skriver ungefär så här, ”När jag läser på din blogg och hemsida blir jag så upprörd att jag nästan inte kan andas. Det blir alldeles svart för mig och jag känner mig så frustrerad att jag inte vet vart jag skall ta vägen.” Och visst, så kan man reagera ibland. För ett par veckor sedan fick jag själv uppleva denna känsla.

Jag tittade på ett program på någon TV-kanal (kommer ej ihåg vilken). Det handlade om piratjakt i Adenviken utanför Somalia. Man fick bl a följa livet ombord på två fartyg i området; dels ett norskt handelsfartyg och dels den norska fregatten Fridtjof Nansen. Krigsfartygets uppgift var att skydda handelsfartyg från att bli kapade och att ”jaga” och infånga pirater. I programmet fanns också en lång intervju med en piratledare, gjord i dennes piratnäste. ”Jaha, det var intressant att höra kapten Svartskägg berätta om sitt spännande liv och sina intressanta minnen.”

Piratledaren försökte på olika sätt ursäkta, eller kanske snarare motivera, sin verksamhet med att de multinationella fiskeflottorna hade dammsugit Somalias (sedan urminnes tider) fiskevatten från all fisk, och att somalierna nu var tvungna att bli pirater för att överleva, när deras normala inkomstkälla tagits ifrån dem. Jag ursäktar inte på något sätt dessa fiskeflottor från Japan, Ryssland, Kina etc, som ansvarslöst fiskar ut bestånden i olika havsområden (om detta gäller Adenviken vet jag inte – det kan ju i det här fallet handla om att piraterna försöker ursäkta sin verksamhet och vet att media omedelbart ställer sig på deras sida så fort de bara nämner det magiska ordet ”multinationell”). De fiskeflottor, oavsett vilket land de kommer från, som enbart ser till kortsiktiga vinster (ungefär som rövardirektörerna i Europa och USA), och skapar ekologiska katastrofer, är brottslingar som skall straffas mycket hårt för sin verksamhet.

Efter att jag lagt upp denna artikel fick jag följande kommentar från en av mina läsare:
Såg en intervju med författaren [Jay Bahadur] till Pirates of Somalia som faktiskt levde med piraterna i några år. Enligt honom så finns det en stor PR-maskin för piraterna och en av de saker som de ständigt basunerar ut är att just pga fisket så måste de försörja sig så här. Emellertid så är det enligt författaren rent historiskt inte sant att fisket har utgjort en stor del av Somalias ekonomi, utan det var den förre diktatorn, som var leninist-marxist, som i ett försök att strukturera om hela samhället tvångsförflyttade människor till fiskebyar. I början så fanns det ett korn av sanning i påståendet, men det har eskalerat långt bortom det sedan länge.

Oavsett hur det nu förhåller sig med utfiskandet så kan piratdåd inte på något sätt ursäktas. Pirater måste straffas mycket hårt. Den danska seglarfamilj med flera barn som suttit som gisslan under lång tid, och nyligen släpptes fria efter att piraterna fått sin lösensumma på miljontals kronor, kan knappast lastas för kinesisk utfiskning av Adenviken. Vem vet vilken skada barnen tagit av fångenskapen. Och oavsett utfiskning eller ej, så har många sjömän mördats och lemlästats (t ex fått sina ögon utstuckna) av somaliska pirater. Ingenting kan ursäkta sådana illdåd (Enligt Reuters har 62 sjömän dött utav 3 500 som tillfångatagits under en fyraårsperiod, genom att de mördats eller begått självmord eller genom svält. Många sjöman är traumatiserade efter frigivningen – Wikipedia).

Piraterna får lösensummor på tiotals miljoner dollar för varje kapat större handelsfartyg. Det är ren business. Och en synnerligen lönsam sådan. Har man funnit en inkomstkälla som ger den typen av enorma inkomster kan man förstå att de fortsätter sin verksamhet. Även om jag nu tycker det de gör är fel, och även om jag anser att alla dessa pirater skall dömas till mycket, mycket stränga straff, så är det inte piraterna i sig som får mig att gå i taket.

Programinslagen från det norska handelsfartyget visade hur man tänkte försvåra eventuella piratattacker. Det första var att hålla så hög fart som möjligt. Eftersom det är ganska stora vågor i området, kan inte piraternas små båtar komma upp i någon högre fart (oavsett hur starka motorer de har) och de har därför svårigheter att komma ikapp snabbgående stora handelsfartyg (dessa påverkas inte lika mycket av vågorna som piratbåtarna). Dessutom bogserade man grova trossar med invävda vajrar som hängde ned i vattnet längs fartygets sidor. På grund av vågorna och farten kastades dessa trossar våldsamt omkring och för en mindre båt kan dessa trossar göra det omöjligt att komma tillräckligt nära handelsfartygets sida så att man kan borda. Vidare hade man riggat upp slangar längs sidorna, kopplade till högtrycksånga från maskinrummet. Om piraterna skulle försöka ta sig ombord, planerade man att sätta på ånga och skålla dem (högtrycksånga kan ha en temperatur på 400 grader). Som kronan på verket hade man satt utliggare från relingarna runt hela fartyget och förbundit dessa med taggtråd. Så helt lätt skulle det nog inte vara att ta sig ombord på ett sådant fartyg. På stora handelsfartyg ligger däcket dessutom kanske 10 m eller mer ovanför vattenytan . Huruvida somaliska pirater lyckats kapa något fartyg, som riggat sådana försvarsanordningar, framgick inte av programmet.

Men nu skall jag berätta vad som triggade min adrenalinkick.

I programmet fick man följa hur Fridtjof Nansen (den norska fregatten) uppbringade en piratbåt med ett tiotal personer ombord. Fregatten lade sig någon kilometer bort och piratbåten bordades av soldater från två kulsprutebeväpnade s k RIB-båtar (en snabbgående och sjövärdig båt som är en kombination av gummibåt och plastbåt – sådana används t ex ofta av olika länders sjöräddningsorganisationer). Piraterna stod eller satt i sin båt med händerna i vädret (de vet precis hur långt de kan gå och de vet att de inte kan vinna en väpnad konfrontation med de europeiska krigsfartyg som finns i området – vi har för övrigt också en svensk korvett där). Vid genomsökningen av piratbåten hittade man automatvapen och ammunition i stora mängder samt änterhakar och stegar, dvs en utrustning man förväntar sig att hitta på en piratbåt (men inte på en fredlig fiskebåt). Allt detta beslagtogs. Men vad skulle man nu göra med piraterna? De hade ännu inte begått något piratdåd (i varje fall inte den här gången). De hade visserligen jagat ett handelsfartyg, som därför hade sänt ut ett nödanrop till det norska krigsfartyget, vilket således hade räddat handelsfartyget. Men piraterna hade inte kommit så nära att de börjat skjuta på handelsfartyget. Befälhavaren på Fridtjof Nansen ansåg att det skulle vara omöjligt att få piraterna fällda inför en domstol (normalt sker dessa piraträttegångar i Kenya och endast ett litet, litet antal pirater har hittills dömts – däremot är givetvis det hela en synnerligen lukrativ inkomstkälla för kenyanska advokater) och beslöt därför att släppa piraterna men inte återlämna deras piratutrustning (bara det var ju fantastiskt – vilken handlingskraft och initiativförmåga hos norrmännen – jag hade faktiskt förväntat mig att de skulle få tillbaka sina vapen och allting annat, och att norrmännen skulle gjort vapenvård åt dem – vapen tenderar att rosta snabbt i den här miljön och rostiga vapen duger inte när man skall kapa fartyg).

Bara att piraterna släpptes fick det att koka i mig – jag som är gammal sjöman, och sjömän anser att man skall göra processen kort med pirater. Men nu kommer vi till det riktigt smaskiga. Det som nästan fick mig att drabbas av en psykos. Man kunde inte bara låta piraterna ta sig tillbaka till piratnästet så där utan vidare. Först måste man försäkra sig om att de tryggt skulle komma tillbaka till sin bas utan att det skulle gå någon nöd på dem. Tänk vilken omsorg! Jag har sett andra, liknande program, där man försett piraterna med bränsle och lagat deras motor om den varit trasig. Kanske behövdes detta inte den här gången. Men nu körde man ombord högar med landgångar (alltså mackor – riktigt smaskiga sådana) och grillad halalslaktad (dvs slaktad enligt islamsk ritual) kyckling. Allt såg mycket gott ut. Och det var inte lite kyckling de fick. Det var stora berg! Och inte nog med det. Piraterna, som förmodligen inte var med när Gud delade ut intelligensen, var inte säkra på att hitta hem igen. Så man sände ombord en navigatör från det norska krigsfartyget, vilken programmerade deras gps (eller kanske fick de en gps av norrmännen) så att de skulle hitta tillbaka till sin bas. Och så vinkade norrmännen av de leende piraterna. ”Vi ses snart igen. Hej då!”

Ärligt talat, dessa pirater kan ju inte tro att vi européer är riktigt kloka i huvet. När de sitter där hemma i piratnästet och berättar om sitt senaste äventyr, och hur krigsfartyget som skulle jaga pirater försåg dem med mer mat än de kunnat drömma om och till och med hjälpte dem med navigeringen hem, så pickar de sig antagligen i huvudet för att visa vad de tycker om vår intelligens. Och jag har full förståelse. Det är nästan så att jag hyser mer sympati för piraterna, som jag i alla fall kan förstå rent logiskt. De har ju en synnerligen lönande affärsidé. Det norska krigsfartygets agerande kan jag däremot inte förstå. Dvs jag kan förstå att de är begränsade av diverse olika restriktioner (från EU, NATO och internationella lagar). Men det är dessa restriktioner jag inte kan förstå. Endast en döende kultur, som inte längre har någon vilja att försvara sig, skulle stifta sådana lagar.

Jag var så upprörd när jag sett programmet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen (ungefär som när man ätit en för stark Vindaloo på en indisk restaurant och i desperation försöker allt för att släcka branden i halsen och magen). Det var nästan att jag började slå sönder saker i lägenheten för att avreagera mig.

Några officerare på det norska krigsfartyget intervjuades och man såg hur snällistiskt hjärntvättade de var. De hade förmodligen gått alla de där politiskt korrekta snällhetskurserna (jag misstänker att man även inom försvaret – både i Norge och Sverige – idag ägnar mer tid åt genusvetenskap och minoriteters rättigheter än åt vapenlära och taktik och sådana saker). De uttalade alla de rätta formuleringarna typ, ”Det är inte piraternas fel, de har inget annat alternativ. Vi måste förändra deras situation.” Etc, etc. Här fick man verkligen se Godhetskören i all sin självgodhet. Man kunde riktigt se hur imponerade de norska officerarna var av sin egen och sina kollegors godhet när de uttalade alla de magiska ord som anses garantera att man tillhör de godas skara. Samtidigt, när sjömännen på det norska handelsfartyget fick reda på att piraterna släppts, så blev de fullständigt ursinniga. Det är ju de som kommer att få betala priset för den norska fregattens mesighet. Jag tror inte de fick veta att piraterna försetts med mat och att man hjälpt dem med navigeringen hem. Tur var väl det. Då hade nog de stackars sjömännen dött av akut högt blodtryck.

Det skulle verkligen vara intressant att sitta med vid matbordet i piratnästet och höra deras berättelser om dagens händelse. Det är möjligt att de norska officerarna tror att piraterna blir vänligt inställda till dem på grund av deras stora ”humanitet”. Jag misstänker att det är precis tvärtom. De väcker nog bara förakt från somaliernas sida.

Dessutom, genom att släppa piraterna och se till att de tryggt kommer hem igen till piratbasen, garanterar man att dessa pirater någon vecka senare är tillbaka i området med nya vapen och nya änterhakar för nya kapningsförsök. Och de sjömän som då dödas eller skadas har norska marinen att tacka för detta. Varje krigsfartyg i området som släpper pirater på det här sättet är indirekt skyldiga till de brott, inklusive mord, som dessa pirater senare begår. De europeiska krigsfartyg som skulle jaga pirater har i stället blivit servicefartyg för piraterna. Varför inte ta steget fullt ut och hjälpa piraterna vid deras piratdåd? Krigsfartygen har ju kanoner och inte ens de handelsfartyg som har beväpnade vakter ombord kan stå emot en sådan motståndare. Och sedan kan ju norska och svenska marinen dela bytet mellan sig och piraterna. Då skulle kostnaden för de militära insatserna försvinna.

Har man en svensk fritidsbåt, och befinner sig i svenska farvatten, kan man prenumerera på båtburen service genom bl a något som heter Trossen (det finns flera andra sådana tjänster), vilken man får tillgång till som medlem i Svenska Sjöräddningssällskapet. Får man motorstopp eller slut på bränsle eller råkar ut för andra problem när man är till sjöss, ringer man bara Sjöräddningssällskapet och så kommer en båt och hjälper en. Fixar till motorn eller hjälper till att ställa in gps:en om man inte klarar det. Tänk att de somaliska piraterna har tillgång till samma utmärkta service i Adenviken (ja ännu bättre service, eftersom de till och med får mat) utan att det kostar något! Och tänk att Europa skickat stora, dyra krigsfartyg runt halva jorden för att serva pirater i Adenviken med mat, vatten, bränsle, motorreparationer, hjälp med navigation och allt annat smått och gott som en sjöfarare kan behöva. Vilken generositet! Jag undrar om något sådant förekommit tidigare i mänsklighetens historia.

Fick jag bestämma skulle man rikta en kanon ned i varje piratbåt man ser och fyra av. Och så är man av med ett tiotal pirater. Ett par sådana incidenter och alla piratdåd skulle upphöra. Punkt slut. Nu menade man i programmet att det fanns starka krafter i Europa som inte vill ha slut på piratdåden, eftersom de tjänar grova pengar på dessa (försäkringsbolag, säkerhetsföretag som förser fartyg med beväpnade vakter etc gör, enligt vad som påstods i programmet, miljonvinster på de somaliska piraterna).

Att vara snäll är en sak. Att i kärlek göra goda gärningar är inte nödvändigtvis exakt samma sak. Alla visste vad Moder Théresa stod för. Hon kompromissade inte och hotade någon den vision hon hade fått från Gud så stod hon fast vid sin vision. Hon blev som en fyrbåk för sanning och godhet och inte utan skäl fick hon Nobels fredspris. Men det som de europeiska krigsfartygen sysslar med i Adenviken är inte godhet á la Moder Théresa, det är menlöshet och ynklighet. Och innebär dessutom att de pirater man släpper fria kommer att begå nya piratdåd. Sjömännen man skall skydda blir rasande när de får veta hur väl piraterna behandlas och dessutom kanske dessa sjömän sedan mördas av de pirater som nyss släpptes fria. Och somalierna kommer att hysa alltmer förakt för de europeiska krigsfartygen och blir antagligen fräckare och fräckare (läs gärna Wikipedias artikel om somaliska pirater).

I sann kärlek finns ett patos för det som är rätt och rättfärdigt och sant. Den sanna kärleken böjer sig inte för ondskan. De europeiska krigsfartygens agerande i Adenviken har inget med kärlek att göra – det är bara äckligt och motbjudande.

Apropå ynklighet så lyssnade jag i morse på Ring P1. Där berättades (jag kom in mitt i samtalet så jag fattade inte hela sammanhanget) om en kvinna som blivit misshandlad på tunnelbanan av ungdomar och medpassagerarna hade bara tittat bort och låtsats som de ingenting såg. Vilken äcklig, vidrig, stinkande ynklighet!!!!!! Det är ju ofattbart. Numera är jag gammal och skulle antagligen åka på stryk om jag försökte ingripa om jag såg något sådant här. Men när jag fortfarande var i min krafts dagar ingrep jag många gånger när jag såg folk bli misshandlade. Och så var det på den tiden. Att ungdomar, helt öppet i en tunnelbanevagn full av folk, skulle överfalla resenärer var helt enkelt otänkbart på den tiden. Men idag är folk så ”snälla”. Fast de är inte alls snälla. De är fega och inget annat! Ynkliga!

Ibland brukar jag titta på det engelska bilprogrammet Top Gear, som sänds på flera kanaler. Jag gillar humorn där. Ibland säger programledarna ofattbart politiskt inkorrekta saker, som får mig att rysa av välbehag. I sista programmet jag såg så handlade det om vägmärken i England. Det framkom att de engelska vägmärkena designades för ganska många år sedan av totalt 5 personer. Det är ju fantastiskt. Bara 5 personer! En av de tre programledarna, Jeremy Clarkson, som vågar säga det mesta, ställde sig den retoriska frågan hur många personer det skulle gå åt idag för att designa Englands alla vägmärken (om man nu ville förnya dem). Clarkson gissade på en miljon människor. När det gällde skylten som varnar för skolbarn (som är ganska lik den svenska och föreställer en pojke och en flicka som håller varandra i handen) förmodade han att det skulle krävas 5000 personer för att designa enbart denna skylt. Bara att bestämma om flickan på skylten skulle ha niqab eller sari eller mer europeiska kläder etc, etc, skulle antagligen ta åratal, eller kanske decennier, där de genusvetenskapliga institutionerna och diskrimineringsombudsmännen och hundratals andra organisationer skulle vara remissinstanser. Och att ha en pojke och en flicka kan ju tolkas som att man underförstått menar att heteronormen är självklar. Kanske skulle man ha två pojkar som håller varandra i handen. Etc, etc, etc. Även detta kräver åratal av diskussioner och remissrundor (jag återger inte exakt det Clarkson sade utan jag spinner själv vidare på temat).

Jag är helt övertygad om att Clarkson har rätt (även om han överdriver något för effektens skull). Och här ser vi vad som så småningom sker i en demokrati som styrs av politisk korrekthet (dvs en totalitär demokrati). Till slut har dumheten och den politiska korrektheten blivit så total att all handlingskraft är borta och alla diskussioner handlar om meningslösa detaljer. Samtidigt som den organiserade brottsligheten, börshajarna, motorcykelgängen, aggressiva invandrargrupper etc flyttar fram sina positioner utan att samhället kan göra något. Och så urholkas demokratin alltmer.

Jag fruktar, baserat på bl a det jag tar upp ovan, att den Västerländska kulturen är dödsdömd (vilket jag påpekat många gånger tidigare). Handlingsförlamningen (som gör att man vare sig reagerar eller agerar och om man någon gång gör detta så är det kraftlöst och menlöst), den politiska korrektheten (som omöjliggör rationella beslut), fegheten (som gör att de onda människorna i samhället favoriseras på de godas bekostnad), ynkligheten (som gör att alla förändringar blir kosmetiska), dumheten (som är grädden på moset) blir bara värre och värre. De nivåer av dumhet etc som redan har uppnåtts överstiger med råge allt vad jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Och inget tyder på att dumhets- och feghetsaccelerationen håller på att avta. Tvärtom så tycks det hela eskalera allt snabbare. Nu har ju genusforskarna kommit fram till att det inte finns några kön. Undrar vad nästa stora upptäckt kommer att vara?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? (Job 6:6)