fredag 27 april 2012

Tårtgate och konstnärlig frihet

Få svenskar har väl kunnat undgå att höra om den famösa ”negertårt-incidenten” på Moderna Muséet i Stockholm den 15/4 2012. Det hela började med att Konstnärernas Riksorganisation, KRO, bad konstnären Makode Linde att göra en tårta till firandet av World art day. Tårtan kom att föreställa en karikatyr av en mörkhyad kvinna med rött innanmäte (blodiga inälvor). Konstnären, som är känd för att i sina verk diskutera och kritisera rasismen, säger själv:
Tårtan var tänkt att symbolisera massgravar, styckning och kvinnlig omskärelse. Jag ville att det skulle kännas obehagligt att skära i den och att det skulle få folk att reflektera.
Linde har i andra sammanhang sagt att verket absolut inte har något med rasism att göra. Dessutom ville han, enligt egen utsago, testa gränserna för yttrande- och tryckfriheten (ungefär som Lars Vilks med sina rondellhundar). Att han skulle vara rasist, eller haft för avsikt att kränka afrikaner, verkar dessutom inte troligt med tanke på att han själv har afrikansk bakgrund (mulatt).

Närvarande på Moderna Muséet var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Hon var den som fick äran att skära upp den första tårtbiten, vilket hon gjorde med ett leende. Idag tycks leendet ha stelnat till en grimas.

Tårtincidenten ledde till ett svenskt ”Tårtgate”, som någon skämtsamt kallat det för (med hänsyftning till Watergate). Afrosvenskarnas Riksförbund har anklagat tårtan (eller snarare konstnären) för att vara rasistisk och krävt kulturministerns avgång. Muséet har också bombhotats. Jag skall inte gå närmare in på själva kränkningsaspekten, även om jag generellt anser att det finns alltför många lättkränkta grupper i vårt land. Jag tänker t ex på den i Sverige boende asiat som för något år sedan JO-anmälde Fazers Kinapuffar (ett populärt godis som finns i de flesta affärer), eftersom han ansåg omslaget (en kines av streckgubbetyp) vara kränkande mot alla asiater.


Personligen tycker jag sådana människor är löjliga. Det är lika löjligt som att försöka förbjuda böcker av Astrid Lindgren eller Tintin-serierna, bara för att där förekommer ord som idag inte är politiskt korrekta. Pippi Långstrumps pappa var ju t ex negerhövding på någon Söderhavsö – huuh så hemskt! Men så uttryckte man sig på den tiden och skall vi redigera alla gamla böcker så att de blir politiskt korrekta, befinner vi oss på samma nivå som i Sovjetunionen, där man ändrade misshagliga texter och tog bort sådant som inte stämde med ideologin. Vad som är politiskt korrekt ändras hela tiden och i så fall skulle det ständigt bli ett fasligt nyutgivande av gamla böcker i nya, redigerade upplagor (och indragning av de gamla upplagorna). Och till slut kommer innehållet att vara så intetsägande att ingen kommer att vilja läsa dessa böcker. Jag tror det är mycket bättre att behålla originaltexten. Detta kan sedan ge anledning till diskussioner om människosyn förr och nu, vilket är mycket bättre än att låtsas som om det förflutna inte existerar.

Allt det jag skriver ovan är säkert välkänt för mina läsare. Att jag skriver det är för att någon kanske kommer att läsa den här artikeln om ett par år och då är förmodligen Tårtgate glömt och förlåtet. Därför vill jag ge en bakgrund till det som nu följer, som alltså är själva budskapet.

Vi börjar med att gå till SvD den 19/4 2012. Där kunde man läsa en artikel om att Moderna Muséet i Stockholm mister en donation med anledning av Tårtgate.
Tårtkuppen på Moderna museet där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar och åt av en rasstereotyp tårta har blivit en världsnyhet och fortsätter att väcka känslor. Nu ger sig konstnären Elisabeth Ohlson Wallin in i debatten, rapporterar SVT:s ”Kulturnyheterna”. Hon hade tänkt donera bilderna från sin kontroversiella utställning ”Ecce homo” till museet, men har nu ändrat sig.
Det var Elisabeth Ohlson Wallin som låg bakom den så kallade Ecce Homo, dvs de fotografier föreställande Jesus i homosexuella miljöer och som själv homosexuell, vilka presenterades under en högmässa i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan. Ecce Homo utgör den ultimata hädelsen för en troende kristen. Inte för att fotografierna visar Jesus i homosexuella miljöer (han umgicks hela tiden med vanliga människor och syndare till de självgoda fariséernas stora förskräckelse) utan för att fotografierna framställer Jesus som en syndare. I Ecce Homo är inte Jesus människans frälsare, dvs lösningen på syndens och ondskans problem, utan han är själv i lika stort behov av frälsning som människan. Elisabeth Ohlson Wallin försvarade sig genom att bl a hänvisa till yttrandefriheten, när hon blev anklagad för att genom sina fotografier häda den kristna tron. Jag ber läsaren att hålla detta i minnet.

Senare uttalanden av Elisabeth Ohlson Wallin visar, som vi strax skall se, att hennes version av yttrandefrihet innebär ”friheten att enbart yttra och publicera saker som Elisabeth Ohlson Wallin håller med om”. Men detta är inte yttrandefrihet i ordets sanna bemärkelse. Elisabeth Ohlson Wallin verkar ha samma syn på yttrandefrihet som Adolf Hitler. Han tillät ju alla som tyckte som han själv att yttra sig. Voltaire (eller vem det nu var – det är nämligen omstritt om det verkligen var Voltaire som sade detta) gav en gång följande mitt-i-prick-definition: "Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för du skall få framföra dem".

Det är uppenbart att Elisabeth Ohlson Wallin inte håller med om detta, vilket visas av en P1-intervju med henne för några år sedan med anledning av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Hon fick då frågan hur hon ställde sig till dessa karikatyrer med tanke på hennes egen kränkning av den kristna tron. Jag minns hur spänd jag var när hon skulle svara. Jag satt nästan andlös. Nu skulle det avslöjas om hon tillhörde de onda eller de goda. Hade hon varit en sann förkämpe för yttrandefrihet hade hon sagt något i stil med, ”Hur illa jag än tycker om Muhammedkarikatyrerna så stöder jag ändå Jyllandspostens rätt att publicera dessa”. Men så svarade hon inte. Även om jag inte kommer ihåg den exakta ordalydelsen så minns jag mycket väl innehållet i svaret. Det gick ut på att Muhammedkarikatyrerna utgjorde en fruktansvärd och oförlåtlig kränkning av muslimerna och deras tro och att Danmark borde be om ursäkt för det som skett. Jag kan inte minnas vad hon hade för förklaring till att det var tillåtet att kränka kristna men inte muslimer, men det spelar kanske ingen roll. Någon egentlig, meningsfull förklaring kan ju inte finnas till detta annat än ren ondska.

Nu har hon alltså gjort det igen. Hon tar tillbaka sin donation till Moderna Muséet av fotografierna från Ecce Homo, eftersom muséet tillåtit en konstnärlig manifestation som Elisabeth Ohlson Wallin inte tycker om. Även denna gång visar hon sin definition av yttrandefrihet – ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”. Trots att konstnären hänvisar till att han ville testa yttrandefrihetens gränser och trots att konstnären själv har afrikansk bakgrund, och därför knappast kan ha intresse av att kränka afrikaner av rasistiska skäl, så vill Elisabeth Ohlson tydligen begränsa Makode Lindes rätt att uttrycka sig. Nu är ju i och för sig ingen skada skedd, rent konkret. Ur Moderna Muséets perspektiv måste det betraktas som synnerligen positivt att slippa hysa fotografierna från Ecce Homo.

Nu är inte Elisabeth Ohlson Wallin på något sätt unik när det gäller yttrandefrihet. Tvärtom, så delar hon sina åsikter när det gäller demokrati och yttrandefrihet med de flesta intellektuella, de flesta politiker och merparten av mediafolket i vårt land. Elisabeth Ohlson Wallins definition av yttrandefrihet kännetecknar det politiskt korrekta samhället. Enligt den politiska korrekthetens credo existerar nämligen inget värdefullt utanför det egna tankesystemet och man får då ett slutet, totalitärt system, där logik och sanning får stå tillbaka för konsensus. Jag tar bara henne som ett tydligt exempel på hur begreppet yttrandefrihet i dagens Sverige blivit ett tämligen innehållslöst och meningslöst begrepp. Vilket på sikt allvarligt kommer att skada vårt land. Den svenska demokratin har uppenbarligen utvecklats mot en totalitär demokrati eller som man ibland säger, en demokratur.

Yttrandefrihetens förkämpar drevs en gång i tiden av en passion när det gällde friheter av olika slag och demokrati och människovärde. Dagens intellektuella ”elit” (kulturdräggen eller om vi så vill, Godhetskören) vill begränsa yttrandefriheten till politiskt korrekt nonsens. De demokratiska rättigheterna, varav yttrandefrihet är en, skall i deras definition endast inkludera de som har de ”rätta” åsikterna. Inte heller människovärdet står högt i kurs hos Godhetskören. En miljon mördade barn sedan den fria aborten infördes (livsdugliga barn, vid sena aborter, får t ex ligga och självdö på diskbänken i sköljrummet – visst skall man vara stolt över att vara svensk) och barn har blivit en leksak för egoistiska vuxna, där man t ex vid vissa typer av adoptioner och vid konstgjord befruktning av ensamstående kvinnor helt bortser från barnets behov av en pappa (trots att alla barnpsykologer etc vet hur viktig pappan är för barnet).

Jag tror Gud är arg på Sverige (och Europa). Det är kanske därför som Europas folk tycks vara helt förblindande när det gäller islam och det uppenbara faktum att Europa inom ca 50 år kommer att vara en muslimsk kontinent med sharíalagar (fler och fler demografer och statistiska institut bekräftar detta dystra scenario). I Bibeln finns exempel på hur Gud slår individer och ibland hela folk med blindhet – jag talar då inte om fysisk blindhet utan om andlig och mental förblindelse. Kanske kommer Gud att använda muslimerna för att straffa Europas befolkning, som ju lever i totalt uppror mot allt som är rättfärdigt gott, ja som pekar finger åt Gud. Men mer om detta i nästa blogg.

torsdag 19 april 2012

Än en gång...

Jag undrar om jag håller på att bli för gammal för att blogga. Det verkar svårt att klämma fram något att skriva om. Dvs egentligen är det inte svårt. Det finns hur många tankar som helst som snurrar runt i mitt huvud. Problemet är att det känns som att jag redan skrivit allt. Visst kan jag skriva lite mer om islam och om vad som händer just nu i olika frågor; de arga ateisterna, evolutionisternas förväxling av vetenskap och ideologi och den västerländska kulturens undergång. Men det blir ju egentligen bara upprepningar av det jag redan skrivit. Även om jag kommenterar något aktuellt som hänt just i dagarna, har jag ju i princip kommenterat detta i tidigare bloggar. Det är bara detaljerna som skiljer. Så egentligen skulle jag kunna skriva en sista kort blogg, där texten lyder (skriven i fetstil med största typsnittet), ”Det enda nya är att det gamla räcker. Läsaren hänvisas härmed till tidigare bloggar. Tack för mig.”

Men visst finns saker att fundera över. Nyligen googlade (en moderns synonym för att söka) jag på mitt namn eller om det var på gluefox.com. Jag kommer inte ihåg varför, men det spelar ingen roll. Kanske ville jag bara se vad som skrivs om min blogg och hemsida. Hur som helst så hamnade jag på Föreningen Vetenskap och Folkbildnings (vof) hemsida. Namnet på föreningen är något missvisande. Till stora delar hittar man samma personer här som på Humanisternas hemsida, dvs de arga ateisterna. Vof arbetar bl a emot pseudovetenskap (läs gärna min artikel om detta aktuella ämne). Jag delar i princip vof:s syn på pseudovetenskap. Skillnaden är att de menar att t ex Intelligent Design (ID) är pseudovetenskap, medan jag anser att ID inte är vetenskap överhuvudtaget (om en övernaturlig intelligens varit inblandad i universums, livets och de olika arternas ursprung kan detta definitionsmässigt inte beskrivas med hjälp av den vetenskapliga metoden). Men frågan är inte om ID är vetenskap eller ej. Frågan är om ID är sann eller ej. Vetenskapen har inte monopol på absolut Sanning! Vetenskapen ger oss användbara modeller av den fysiska verkligheten, men kan inte uttala sig om absoluta sanningar.

På vof:s hemsida finns ett diskussionsforum. Jag upptäckte, inte helt oväntat, att jag förekommer där i vissa trådar. Det är ganska intressant att ta del av resonemangen. Man blir ganska ledsen, eftersom man, när man följer resonemangen, förstår hur svårt det är att få en seriös debatt i kontroversiella ämnen, där de två sidorna verkligen lyssnar på varandra och försöker förstå varandras argument.

För det första kallar man mig för alla möjliga kränkande saker (kuf, stolle etc). Det spelar mig ingen roll personligt, men det visar på diskussionens nivå. Kränkande tillmälen är knappast något argument i en seriös debatt. Det visar snarare på brist på argument och en frustration över denna brist. Något annat man gör sig lustig över är mitt flygintresse och speciellt att jag skriver om flygsimulatorer på min hemsida. Som om detta skulle vara något argument mot det jag skriver om kristen tro eller Intelligent Design. Det är ju faktiskt lite patetiskt. Ja inte så lite förresten.

Någon berättade i en diskussionstråd att han på ett bibliotek, till sin stora förvåning, sett en fysikbok författad av mig (jag har skrivit en universitetslärobok i kvantmekanik, relativitetsteori och partikelfysik med titeln Den moderna fysikens grunder – från mikrokosmos till makrokosmos, utgiven på Studentlitterat 1995). Givetvis lånade han inte den (eftersom han antagligen visste hur dålig den måste vara med tanke på att jag har fel i allt jag säger och skriver och tänker). Och här ser vi hur den politiska korrektheten fungerar. Allt som skulle kunna få en att tänka om, filtrerar man bort, just för att man inte vill ta risken att behöva tänka om. Nu misstänker jag i och för sig att den som skrev detta varken har förkunskaper eller ork att ge sig i kast med min fysikbok. Men, jag misstänker också att han bläddrade lite i den (jag har svårt att tro att han kunde avhålla sig). Förmodligen fick han sig en tankeställare, men eftersom han knappast förstod någonting av de matematiska resonemangen, avfärdade han säkert det hela med en axelryckning. Jaja, så är det här i livet. Vattentäta skott. Därför ilar den Västerländska Kulturen skyndsamt mot sin undergång (för att citera en av Shakespeares sonetter).

Jag fick för några månader sedan ett kritiskt mail. Enligt detta så har jag upprepade gånger påstått att de militanta ateisterna aldrig kommer med explicit kritik mot islam (dvs uttryckligen nämner islam och Muhammed och Allah), medan de samtidigt skriver de mest fruktansvärda saker om den kristna tron och Bibelns Gud. Richard Dawkins beskriver t ex i sin bok Illusionen om Gud (utgiven på Leopard Förlag – var annars) den Gud som uppenbaras i Gamla Testamentet på följande sätt:
Mycket talar för att Gamla Testamentets Gud kan betraktas som världslitteraturens mest osympatiska karaktär; avundsjuk och stolt över det; ett småsint, orättvist, oförlåtande kontrollfreak; en hämndlysten, blodtörstig etnisk rensare; en kvinnohatande, homofobisk, rasistisk, barnamördande, folkmördande, sonmördande, pestspridande, storhetsvansinnig, sado-masochistisk, nyckfullt illvillig översittare.
Så skriver den som aldrig på allvar läst bibeltexten, utan bara analyserat sönder den genom att göra begränsade datasökningar på ord som krig, död, mord etc (personligen har jag läst Koranen två gånger rakt igenom för att göra Koranen rättvisa). Men den diskussionen för jag i andra blogginlägg och i min omfattande avdelning om kristen tro på min hemsida, så den lämnar vi därhän just nu.

Det jag kritiserat är att kända ateister kommer med oerhört kränkande påståenden om den kristna tron, medan de nästan aldrig nämner islam. Om man nu förnekar existensen av det övernaturliga, och därmed existensen av en övernaturlig Gud, måste man i rimlighetens namn också förneka Allahs existens. Och den Gud som uppenbaras i Koranen är definitivt en betydligt otrevligare Gud än den Gud som uppenbaras i Bibelns Gamla Testamente. Varför kritiseras enbart kristendomen? Det finns kanske två skäl. Att kritisera islam etc skulle kunna betraktas som rasism, kränkande, hets mot folkgrupp etc, medan de kristna får tåla kritik eftersom de är i majoritet i vårt land (vilket knappast är sant om man med kristna menar bibeltroende kristna). Sedan finns förstås en ytterligare aspekt. Muslimer slår tillbaka med våld (flera mordförsök har gjorts mot danska tidningen Jyllandspostens personal och den svenske konstnären Lars Vilks), vilket de uppmanas till (ja befalls till) av sina heliga skrifter. Jesus däremot uppmanade sina efterföljare att älska sina fiender och vända andra kinden till när de förföljs (det finns en avgrund mellan islam och kristen tro när det gäller moralisk resning).

Hur som helst så menade brevskrivaren att jag har fel. Det finns flera ateister som har uttryckt explicit kritik mot islam, skrev han. Brevskrivaren har i viss mån rätt. Det har skett en liten omsvängning under de senaste åren (dvs efter jag skrev de artiklar som kritiserades). Några, riktigt ärliga ateister, som vill vara konsekventa, har på senare tid nämnt islam i sin religionskritik. Men de flesta undviker fortfarande detta. Jag har t ex aldrig hört eller läst Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, kritisera islam och explicit säga att islam är en falsk religion och att Allah inte finns, att Muhammed var en vanlig människa som hittade på islam och att Koranen är skriven av Muhammed och inte av ärkeängeln Gabriel (som muslimerna tror). Det måste ju rimligen vara hans ståndpunkt om han är ateist. Överhuvudtaget kan jag inte minnas att jag hört eller läst en enda framträdande svensk ateist, som nämnt islam. Förmodligen är de rädda att bli klassade som islamofober plus att de fruktar vedergällning från islamister. Egentligen kan man säga att det faktum att man vågar kristera kristen tro men inte islam, talar gott för kristendomen.

Det finns alltså vissa ateister som på senare tid kritiserat islam. En av dem är Richard Dawkins. Jag håller inte med honom om mycket (mer än att Apple gör bra datorer) men jag har ändå intrycket att han försöker vara ärlig och att han kommit fram till att han explicit måste nämna islam för att framstå som trovärdig. På sin hemsida hade han den 7/5 förra året (2011) en artikel med rubriken ”Support Christian missions in Africa? No, but…" (Understödja kristen mission i Afrika? Nej, men…). Där skriver han följande:

Given that Islam is such an unmitigated evil, and looking at the map supplied by this Christian site, should we be supporting Christian missions in Africa? My answer is still no, but I thought it was worth raising the question. Given that atheism hasn't any chance in Africa for the foreseeable future, could our enemy's enemy be our friend?

(Med tanke på att Islam står för ren ondska, och om man tittar på kartan som tillhandahålls av denna kristna webbplats (se bild ovan) borde vi kanske stödja kristen mission i Afrika? Mitt svar är fortfarande nej, men jag tyckte det var värt att ta upp frågan. Med tanke på att ateismen inte har någon chans i Afrika under överskådlig framtid, kan vår fiendes fiende vara vår vän?)
Kontentan av det han skriver är att islam håller på och kopplar ett allt starkare grepp om Afrika. Att ateismen skulle kunna få inflytande i Afrika inom överskådlig tid verkar mycket osannolikt, vilket Dawkins inser. I Afrika är det religion (i någon form) som gäller och inte ateism. Dawkins ställer sig således frågan om inte ateisterna borde stödja kristen mission i Afrika, eftersom kristendomen verkar vara den enda faktor som kan stoppa islams framryckning. Det är uppenbart att Dawkins tycker att kristendomen är den mindre onda av dessa två religioner. Nu blir hans slutsats visserligen att man som ateist i alla fall inte skall stödja kristen mission (Nej, men…). Men bara att han kan leka med tanken är ju intressant. Vem vet vart det kan leda.

Så visst finns några få exempel på ateister som uttryckligen nämner islam när de kritiserar gudstron, men de är få och i Sverige finns mig veterligen inte en enda (rätta mig gärna om jag har fel – jag har självklart inte läst varenda artikel skriven av ateister i vårt land).

Apropå islam så pågår just nu rättegången mot Anders Breivik. Denne har fått tillfälle att detaljerat och offentligt redogöra för sina motiv, vilket väckt diskussion. En del är för, eftersom de menar att hans analys av Europas framtid (Norge och Sverige kommer att vara muslimska länder inom några decennier) är så groteskt felaktig att folk kommer att ta ännu mer avstånd från främlingsfientlighet efter att hört Breivik. Andra är rädda för att hans argument kommer att påverka människor i den motsatta riktningen (kanske inser man att det ligger en hel del i hans analys). Aftonbladet har i en artikel punkt för punkt försökt kontra Breiviks påståenden. Låt mig kommentera två av punkterna (Breiviks uttalande i fetstil):
”Det finns inga måttliga muslimer.”
– Det här är bara nonsens, det finns naturligtvis ett stort antal muslimer som är måttliga, medan en mycket liten grupp är fanatiker, säger professorn Anne Sofie Roald till Dagbladet.
Det här blir bara en lek med ord. Anne-Sofie Roald är professor i religionsvetenskap vid Malmö Högskola och specialiserad på islam. Tyvärr har jag inga höga tankar om den islamforskning som bedrivs av välvilliga svenskar. Allt jag tagit del av i den vägen dryper av politiskt korrekthet och ofta finns kopplingar till att man hatar Israel och att man hatar bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). Den här typen av människor verkar mer driva en ideologisk linje än de bedriver seriös forskning (i snäv mening – om man begränsar sig till deras avhandling, kanske det handlade om vetenskap – problemet är att i den här typen av ämnen så flyter man ofta omkring i en osalig röra av lite vetenskap, mycket metafysik och ännu mer politiskt korrekt ideologi). Koranen och hadítherna och sharíalagen befaller sina anhängare att utbreda islam över hela världen, om så krävs med våld. Det är bara att läsa innantill. Det är inte jag som säger att det står så. Och Anne-Sofie Roald kan inte förneka att det står så. Det står så oavsett vad hon säger och hur mycket professor hon än är. Den muslim som inte ställer upp på detta, räknas inte som rättrogen. Islams heliga skrifter säger att i varje land som erövras så skall medborgarna tvingas att bli muslimer (eller dö). Endast ”bokens folk”, dvs kristna, judar och zoroastrer (en i stort sett utdöd persisk religion) har, enligt islam, rätt att behålla sin tro (om de underkastar sig islam och lever i ett apartheidliknande tillstånd och betalar en särskild straffskatt bara för att de inte är muslimer).

Enligt William Gawthrop, föreläsare i ämnet terrorism på FBI-Akademin i Quantico (Virginia, USA), handlar Koranen till 17 procent om religion och 83 procent om ett politiskt/religiöst system för att erövra och styra hela världen. Enligt Gawthrop borde FBI snarare bekämpa islam än al-Qaida, eftersom problemet inte är islamister, utan islam själv. De exakta procenttalen kan givetvis diskuteras, men jag anser (efter att ha läst Koranen två gånger och fört noggranna anteckningar) att Gawthrop i princip har rätt i sina slutsatser.

Liknande tankegångar framför den syriskfödda före detta muslimen Wafa Sultan, numera psykiatriker i USA, i sin bok The God who hates. Hon menar att det inte är islamisterna som är problemet utan problemet är Allah själv, hatets gud, som befaller sina anhängare att hata alla som inte är muslimer.

Svenska massmedias tidigare kelgris, Muhammed Omar (poet och författare och jag vet inte vad), som numera talar klarspråk, har i intervjuer förklarat att islamisterna står för det sanna islam. De är de enda som tolkar Koranen rätt.

Efter att i åratal studerat Koranen, hadítherna och sharíalagen håller jag med både Wafa Sultan och William Gawthrop och Muhammed Omar. Det är visserligen inte politiskt korrekt att tycka så, men det finns något som är större än den politiska korrektheten – nämligen Sanningen (med stort S)! Att vara kritisk till islam och att se enorma faror med ett ökat islamskt inflytande i Europa, är inte att vara islamofob. Fobi handlar om påhittade rädslor, t ex agorafobi – rädsla för att vistas på öppna platser, s k torgskräck). Churchill var inte nazistofob för att han insåg vad nazismen skulle komma att ställa till med. Hans rädsla byggde på en korrekt analys och visade sig så småningom utgöra en korrekt bedömning (även om han före kriget hånades och kallades krigshetsare).
”Etniska norrmän kommer att vara en minoritet i Oslo inom tio år.”
En färsk undersökning från norska statistiska centralbyrån, SSB visar att detta sker år 2040, om 28 år, skriver Aftenposten.
Det här är ju extra roligt. Jag undrar om Aftenposten och Aftonbladet förstår vad de skriver. Jag tror inte heller att muslimerna kommer att vara i majoritet i Oslo eller Stockholm om 10 år. Så där har Breivik fel. Min uppskattning handlar om kanske 50 år eller liknande (under förutsättning att all muslimsk invandring stoppas, annars kan det gå betydligt fortare). Nu kommer muslimernas praktiska inflytande säkert att öka dramatiskt långt innan de är i majoritet, på grund av deras aggressivitet. Några mullor i London har nyligen sagt att de inte accepterar att engelsmännen firar jul. Det strider mot islam. Undrar hur länge det dröjer innan liknande krav kommer i Sverige. Och de dumma svenskarna kommer antagligen att gå med på detta (till skillnad från engelsmännen som jag inte tror kommer att falla till föga).

Som sagt, Breivik hävdar att etniska norrmän är i minoritet i Oslo inom tio år. Då är det ju väldigt intressant att Aftenposten erkänner att etniska norrmän faktiskt kommer att bli en minoritet, men det kommer att ta 28 år. Jag undrar om man förstår vad man säger. Väldigt många av medlemmarna i Godhetskören är s k liberaler. Vet de inte att islam föreskriver dödsstraff för homosexualitet? Samtidigt som man slåss för de homosexuellas rättigheter är man således beredd att låta islam ta över Europa. Förstår man inte hur detta kommer att drabba de homosexuella?

Tänk så betryggande att höra att det inte dröjer 10 år tills Oslo (och Stockholm) blir muslimska städer utan att det tar hela 28 år. Käre läsare, visst var detta ett lugnande besked! Nu kan vi sova gott om natten.

Det påminner mig om Jens Orback (känd socialdemokratisk politiker och journalist), som för en tid sedan sade, att om vi idag är snälla mot muslimerna i Sverige (när de är i minoritet) kanske de kommer att vara snälla mot oss, om och när de blir i majoritet i vårt (deras framtida) land. Att de snart blir en majoritet tycks vara något som alltfler erkänner, till och med Aftonbladet.

Så vi skall alltså acceptera att islam tar över våra länder! Utan att överhuvudtaget reagera eller ens att få uttala vår åsikt och vår frustration (utan att bli kallad islamofob, rasist etc). Att vara rädd för islam handlar inte om främlingsfientlighet eller rasism. Det handlar om en berättigad rädsla för en fiende som håller på och smyger sig in i våra länder och som inom några decennier kommer att stjäla våra länder ifrån oss och bli våra förtryckare och slavdrivare. Är det så svenskar och norrmän vill ha det? Tja, var så god i så fall.

Att SSB (norska statistiska centralbyrån) erkänner att etniska norrmän kommer att vara i minoritet i Oslo om 28 år, visar att det finns vetenskaplig grund för ett sådant uttalande (annars skulle inte SSB komma med ett sådant påstående). Att svenska proffspolitiker inte skulle vara medvetna om detta (Orback är tydligen det) verkar osannolikt. Att då fortsätta att ta emot skaror av muslimer framstår som obegripligt. Hur tänker dessa politiker? Det går inte att förstå. Och hur tänker svenska folket, som kommer att drabbas? Där är ju problemet att media gör allt för att mörka framtiden. Man kan undra vad som driver journalisterna att bidra till att deras eget land förstörs (i smyg utan att de etniska svenskarna är medvetna om vad som sker). Hur kan de medverka i detta? Jag förstår ingenting. Gör du käre läsare? Om du förstår hur politikerna och journalisterna tänker, delge mig gärna detta, så jag kan förstå. Politikerna har aldrig frågat svenska folket om de vill att Sverige skall vara ett muslimskt land med sharíalagar om 40 år. Tyvärr kan jag inte annat än hålla med Breivik när han säger att svenska och norska (och Europas) politiker är landsförrädare (detta betyder inte att jag på något sätt sympatiserar med Breiviks agerande, så kom nu inte och påstå något sådant). Vad kallar man annars den som ger bort sitt eget land till en främmande kultur?!

Civilisationer kommer och civilisationer går. Man hade kanske hoppats att den storslagna (vilket inte skall tolkas som felfria) västerländska, judisk-kristna civilisationen skulle ersättas av något bättre än Medeltidens mörker. Men så blir tydligen inte fallet.
– Jorden går under om 10 år!!!
– Nej, nej, nej, du har helt fel. Det är ingen som helst fara, det kommer att dröja 28 år.