--------------------------
Hej!
Jag har alltid betraktat Svenska Dagbladet som den bästa svenska dagstidningen. Den har, till skillnad från DN, oftast varit mer intresserad av sanning än politisk korrekthet. Tyvärr ser jag med sorg hur Svenska Dagbladet tycks förändras till att bli en tidning bland alla andra som ylar med vargarna, och där politisk korrekthet betyder mer än sanning och rättfärdighet.
Som exempel på det jag säger tar jag två bokrecensioner, som jag menar är pinsamma lågvattenmärken för SvD. Jag diskuterar den senaste recensionen först, eftersom det är den som förtjänar mest kritik. Den var införd i SvD den 24/5 2010 och den bok som recenserades var Livets Ord av Per Kornhall (arg avhoppare från Livets Ord) och recensent var Joakim Molander (den kan läsas här: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/skrammande-inblick-i-sektlivet_4757489.svd).
Jag citerar:
”Livets Ord” ger en bra och personlig inblick i sektmentalitet, och i de problem som sektmedlemmar hamnar i. Den ger också en unik och lätt surrealistisk insyn i en värld av psykotiska stollerier med demoner och tungotalade, som existerar mitt i det sekulariserade Sverige. Det är beklagligt och sorgligt att förstå under vilka omständigheter medlemmarna i Livets Ord lever. Det är upprörande att få stifta bekantskap med organisationens politiska ambitioner som utvecklas inom ramen för Kristdemokraterna.
Och det är rent obehagligt att inse att denna halvgalna sekt får bedriva friskola, och på så sätt får fritt spelrum att hjärntvätta barn med sin förvirrade lära.
Jag är förvånad, för att inte säga chockad, över recensentens ordval. Det är inte ens seriöst och definitivt förväntar man sig inte något sådant i Svd. Det han skriver är djupt kränkande för många kristna och det är tydligt att Joakim Molander hör till gruppen militanta ateister. Ingen annan skulle använda ett sådant ordval, ”psykotiska stollerier”, ”denna halvgalna sekt” (sektbegreppet används ofta för att hos läsaren skapa de rätta rysningarna av förfäran). Skulle någon våga skriva något liknande om fundamentalistiska muslimer eller någon annan grupp bortsett från Livets Ord? Knappast! När det gäller Livets Ord är det fritt fram att påstå vad som helst så länge det är negativt. Ingen kommer då att kontrollera det som sägs. Det tycks som att Molander ser SvD:s kultursida som ett forum, där han tack vare Kornhalls bok får en chans att fritt ge utlopp för sitt hat mot biblisk kristendom.
Molander tycks vara monumentalt okunnig när det gäller kristen tro. Tungotal är för honom en form av galenskap. Det är bara det att tungotalet förekommer i Nya Testamentet. Alla Jesu lärjungar talade i tungor på Pingstdagen. Den kristendom som växer i världen är bibelförankrad (kan det finnas någon annan kristendom)? Man räknar med att det finns bortåt 500 miljoner tungomålstalande kristna (det handlar givetvis om grova uppskattningar) och de kyrkor som växer idag är i stort sett alla ”full gospel” (dvs tror på hela evangeliet). I Sverige tycks man bara accepteras och respekteras som kristen om man egentligen inte tror på det man säger sig tro på. Tror man att Jesus menade vad han sade, ja då är man psykotisk. En anklagelse som är synnerligen kränkande och uttrycker ett djupt förakt för andra åsikter och världsbilder! För en normal människa, som inte hatar den kristna tron, torde det stå klart att Per Kornhall bedriver en personlig vendetta mot Livets Ord (och bibeltrogen kristendom). Jag känner (kände) Kornhall väl (jag är själv med i Livets Ord och är därmed enligt Molander ”halvgalen”) och skulle kunna berätta många intressanta detaljer som visar detta. Men jag är inte ute efter att kritisera Kornhall när han slåss med sina personliga demoner. Däremot vill jag kritisera SvD som tar in en sådan recension och därmed sänker sin standard flera ljusår.
Jag har aldrig i mitt 67-åriga liv sett en recension liknande Molanders. Nästan alla recensioner, hur positiva de än är, har med någon liten invändning. Här finns inte ens ett enda litet men (”men, man skulle önskat att författaren hade fördjupat sig lite i….”). Att hundraprocentigt reservationslöst acceptera Kornhalls beskrivning av Livets Ord känns inte trovärdigt (Eskilstunakuriren ställde sig betydligt mer tvivlande till Kornhalls bok). Det är som att man vid en svår skilsmässa full av hat, enbart skulle acceptera den ena sidans syn på vad som hänt. Kornhalls bok är ett personligt inlägg och inget annat. Trots detta tillskriver Molander denna bok samma trovärdighet som en vetenskaplig avhandling.
Det finns avhoppare från många olika samfund och organisationer. Och utan tvekan finns det skadliga sekter. Men Livets Ord är inte någon sekt, det är en kristen församling. Livets Ord samarbetar med, och respekteras idag av många samfund både i Sverige och utomlands. Inklusive katoliker. Katolske ärkebiskopen i Sverige har t ex varit på Livets Ord och talat. Så Molanders ordval drabbar inte bara medlemmarna i Livets Ord, utan en stor del av kristenheten.
När Molander skriver, ”Det är beklagligt och sorgligt att förstå under vilka omständigheter medlemmarna i Livets Ord lever”, så skrattar jag gott. Jag har varit fysiklärare i många år på Livets Ords Gymnasium, men är nu pensionär. Ofta påstås när det gäller sekter att medlemmarna kontrolleras med järnhand. Under mina nästan 20 år som lärare på Livets Ord har rektorn en enda gång lyssnat på mina lektioner (rektorer skall gå runt och lyssna på sina lärare enligt Skolverket). Jag har känt frihet att undervisa som jag vill och aldrig upplevt någon kontroll. Inte heller har någon kontrollerat mitt privatliv eller hur mycket tionde jag ger. Jag känner ingen medlem i Livets Ord som lever i de omständigheter Molander antyder.
Molander, som uttalar sig så onyanserat om vår skola, borde träffa några av våra gamla elever. De är läkare, lärare, jurister, ekonomer, piloter, fotografer, elektriker, kyltekniker eller studenter (jag räknar upp vad jag just nu kommer på). En del av våra elever har doktorerat. Själv undervisade jag i matematik på KTH innan jag kom till Livets Ords Gymnasium. Jag har också skrivit en universitetslärobok i kvantmekanik och speciell relativitetsteori. Vår tidigare kemilärare i många år (numera egen företagare) var, samtidigt som han undervisade på gymnasiet, adjungerad professor i kemi vid Ångströmlaboratoriet här i Uppsala. Vår förre rektor på gymnasiet är dubbeldoktor (statskunskap och teologi). Jag vågar påstå att medlemmarna i Livets Ord är som folk är mest. Visst finns det säkert en och annan knäppskalle, men det gör det antagligen på Svenska Dagbladet också. Att generellt kalla medlemmarna i Livets Ord för halvgalna slår snarare tillbaka på författaren till recensionen.
Att sedan medlemmarna tror att Jesus menade vad han sade och att det finns en allsmäktig Gud som skapat Universum och livet (när detta skedde, exakt hur det gick till, hur mycket av detta som skett genom naturlagar etc är oväsentligt – det kan vi diskutera över en kopp kaffe), är knappast konstigt om man kallar sig kristen. Det är en tro som bortåt två miljarder människor har (och då har jag inte räknat in ca en miljard muslimer). Att inte tro på en Skapare, om man är kristen, är synnerligen motsägelsefullt. Att vara ”kristen ateist” tycks idag vara det som ses som normalt. Men innerst inne vet människor att detta är en skvader. Filosofiprofessorn och ateisten Torbjörn Tännsjö säger om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”. Att så är fallet torde vara helt uppenbart för var och en som inte är förblindad av den politiska korrekthetens skygglappar.
Apropå ärkebiskopar, kommer man lätt att tänka på vad Hjalmar Söderberg så träffande skriver i Martin Bircks Ungdom:
Ni ser vart jag vill hän mina herrar: att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödigt besvär: att vara utan är alldeles för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att i gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.
Till och med en konsekvent ateist som Tännsjö inser att man inte både kan vara kristen och sedan förkasta i stort sett hela den kristna läran. Professor Tännsjö och bibeltroende kristna har samma sanningssyn, men har dragit olika slutsatser utifrån sina observationer av verkligheten. Båda förtjänar att respekteras. Huruvida Gud existerar, vem som är Gud om det nu finns en Gud etc, är frågor på vilka vetenskap och logik saknar svar. Tron står inte i motsats till vetenskapen och förnuftet, den kompletterar i stället förnuftet. Vetenskap kan inte ge oss moral och etik, eftersom vetenskap handlar om är medan moral handlar om bör, och ”är” aldrig kan bli ”bör” genom logiska manipulationer. Inget av detta tycks Molander vara medveten om i sin naiva ateism.
Att likt Molander idiotförklara alla som talar i tungor och att uttala sådana kränkande invektiv som han gör, är inte mindre än skamligt. Det talas så mycket idag om kränkning och hur lättkränkta människor är. Konstigt nog tycks det vara tillåtet att kränka kristna obegränsat, t o m i Svenska Dagbladet.
Självklart kan man kritisera och diskutera den kristna tron, precis som man måste kunna kritisera allt annat (homoadoptioner, islam, media i Sverige etc). Men att kränka, som Molander gör, är något helt annat. Jag vänder mig inte mot att han är negativ till Livets Ord. Det har han all rätt att vara. Det jag vänder mig mot är hans språkbruk. Det hör inte hemma i en anständig tidning.
Nästa recension handlade om Per Kornhalls (ständigt denne Vessla, jag menar Kornhall) bok Skapelsekonspirationen och kunde läsas den 26/5 2008. Recensent den här gången var Fredrik Sjöberg och rubriken löd "Intelligent kritik av kreationismen” (recensionen kan läsas här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/intelligent-kritik-av-kreationismen_1290495.svd).
Recensionen inleds på följande sätt:
Det sista jag hörde av Per Kornhall var ett vykort från Goa, Indien, avstämplat i januari 1981. Han kallade sig epikuré, var på väg bort, på jakt efter något, meningen kanske. Sedan var han försvunnen, åtminstone såvitt jag kunde se.
Recensenten och den författare som recenseras är alltså bekanta. När jag skrev till dåvarande kulturchefen på SvD och frågade om det var normalt att vänner recenserade varandra, fick jag ett irriterat svar med frågan ”anklagar du oss för jäv?”. Huruvida det rent juridiskt är jäv vet jag inte, men jag tror aldrig jag sett något liknande i en seriös recension och det förefaller mig synnerligen olämpligt att låta någon recensera en bok skriven av en bekant. Låt mig ge några ytterligare citat ur recensionen:
Att fakta i målet – det man verkligen påstår – inte har mera fog för sig än teorin om att jorden är platt spelar ingen roll. Och i Sverige är det fritt fram, också i skolorna.
”Skapelsekonspirationen” är en initierad skildring av dumhet och dogmatism, skriven av en god pedagog. Med återhållen vrede och ett stänk av det vemod som kommer av dyrköpta erfarenheter förklarar och vederlägger Kornhall sina forna trosfränders dimridåer.
Detta framstår, precis som Molanders ”recension”, knappast som en recension utan mer som att Kornhalls bok har triggat Sjöbergs eget kristendomsförakt och att denne nu ser ett tillfälle att vräka ur sig kränkande påståenden om kristna i allmänhet och bibeltroende kristna i synnerhet (ärligt talat, kan det finnas några andra kristna än de som tror på Bibeln?).
Inte ett ord av kritik eller tveksamhet här heller. Sjöberg köper hela boken med hull och hår. Det föraktfulla, aggressiva språket i recensionen avslöjar att även Sjöberg tillhör gruppen av militanta, religionshatande ateister. Att tro på ID (intelligent design) jämställs t ex med att tro att jorden är platt, vilket visar att Sjöberg överhuvudtaget inte förstått vad ID innebär. Han tycks lyckligt omedveten om att det finns många framstående fysiker som tycker sig se en Designer bakom Universum (Einstein var en av dem, men det finns många, många fler t ex nobelpristagaren i fysik 2006, George Smoot – personligen känner jag flera professorer i matematik och fysik som är troende). Jag kan f ö nämna att mina egna fysikstudier starkt bidrog till att jag blev troende. När jag under min tid i en forskargrupp i partikelfysik förstod hur fantastiskt välordnad den atomära världen är, framstod det för mig som allt mer osannolikt att Universum enbart skulle vara resultatet av slumpprocesser.
Kornhalls bok Skapelsekonspirationen handlar, som titeln antyder, om den eviga debatten mellan skapelse och evolution, och kritiserar framför allt Intelligent Design. Men detta är bara på ytan. Man behöver inte läsa många sidor för att inse att det egentliga målet med boken är att angripa Livets Ord, som Kornhall tycks hata över allt på jorden. Dvs även den här boken är en del av Kornhalls personliga vendetta mot Livets Ord.
Det är uppenbart att Sjöberg inte läst boken speciellt noga (vilket jag har). Den är full av fel och inte minst, felaktiga citat. Kornhall citerar t ex min hemsida på flera ställen. På sidan 73 i sin bok citerar han ur en diskussion på min hemsida, som handlar om mirakler, och låter detta bli min vetenskapssyn. På nästa sida skriver han, ”Han [dvs Renard] skriver vidare…” och så citerar han något från en helt annan avdelning på min hemsida. Dessa två citat har ingenting med varandra att göra och är hämtade ur helt olika sammanhang. Detta är omöjligt för läsaren att se, eftersom båda källorna anges som ”Renard 2007”. Normalt skulle en recensent slå ned på sådant, eftersom en bok som missbrukar citat på detta sätt tappar all trovärdighet.
Nu kan du givetvis säga att du inte tror på det jag skriver. I så fall finner du mer detaljer i en artikel på min hemsida (http://www.gluefox.com/skap/iddebatt/skapkonsp.shtm), där jag ger många fler exempel på grava fel i boken. Det där med citat är mycket lätt att kontrollera, det är bara att jämföra min hemsida med det Kornhall skriver (min hemsida hittas här: http://gluefox.com). Jag misstänker att du inte kommer att gå till någon av dessa länkar, men jag vill i alla fall ge dig chansen att ta reda på sanningen.
Att två sådana recensioner, av två böcker av samme författare, recenserats på ett så märkligt sätt, framstår som mer än en slump. Ingen av recensionerna har ett enda litet ”men” i recensionen, vilket bara det är ovanligt. Båda recensenterna använder ett fruktansvärt språk, som är klart kränkande mot stora kristna grupper, och som inte är vanligt när det gäller recensioner. Speciellt förvånande är att detta skett i Svenska Dagbladet. Man brukar tala om litteraturkritik. De två aktuella recensionerna gör att det kanske är dags att mynta ett nytt uttryck i sammanhanget – litteraturbeundran. Det tycks som både Fredrik Sjöberg och Joakim Molander snarare är litteraturbeundrare än litteraturkritiker. Kritiken lyser ju totalt med sin frånvaro. Men det kanske är det som kultur innebär nu för tiden.
Jag skulle förvänta mig en offentlig ursäkt till kristenheten i Sverige från tidningen, och från recensenterna (speciellt Molander). Men det förväntar jag mig egentligen inte. Det jag förväntar mig är i stället ett benhårt försvarande av dessa två recensioner (jag skulle givetvis bli glad om jag hade fel här). Och det är precis det jag menar med att SvD har förändrats. En ursäkt skulle visa att det handlade om ett olycksfall i arbetet. Ett benhårt försvarande bevisar att SvD faktiskt har förändrats, till det sämre. Vi har helt enkelt fått ytterligare en tidning som rättat in sig i det politiskt korrekta ledet. Något som tyvärr kommer att vara till skada för vårt land. Om alla tidningar bara säger det som är politiskt korrekt, och aldrig ger utrymme för verkligt annorlunda åsikter, upphör demokratin att fungera. Den blir en skendemokrati, där media i princip bestämmer vad Sveriges medborgare skall tycka. Även om SvD pläderar för en borgerlig regering och Aftonbladet för en rödgrön röra, står de två blocken så nära varandra att det är precis som jag säger. Skillnaderna mellan de åsikter, som olika svenska media idag företräder, är rent kosmetiska. I en verklig demokrati respekterar man människor med diametralt andra åsikter. De två recensioner jag talar om ovan uttrycker i stället ett djupt förakt för människor, vars åsikter man inte själv delar.
Det ser mörkt ut för Sverige som demokrati.
Med sorgesamma hälsningar
Krister Renard
Uppsala
