Man trodde kanske att det svenska Försvaret hade bantats tillräckligt. I veckan aviserades om ytterligare nedskärningar för att uppnå regeringens sparmål. Norrlands Dragoner i Arvidsjaur är ett av de förband som kommer att läggas ned. Sverige skall koncentrera sig på internationella uppdrag, eftersom risken för en invasion är helt obefintlig (heter det).
Samtidigt rustar Ryssland upp. Deras flygvapen, som har legat för fäfot, är nu på väg tillbaka till forna dagars styrka. Ryska bombplan av senaste snitt patrullerar längs Norges gränser, precis som under kalla kriget. Man bygger nya strategiska bombplan och nya vassa jaktplan, mot vilka Gripen kommer att ha mycket svårt att hävda sig (de 32 Gripar vi enligt planerna kommer att kunna sända upp). För några år sedan fick de ryska piloterna nästan ingen flygtid, eftersom man inte hade råd att flyga planen. Idag tränar man intensivt, medan det är svenska piloter som nästan inte får någon flygtid. Att flyga i simulator kan visserligen vara en bra träning, men frånvaron av t ex g-krafter gör att man i alla fall inte blir fullt stridskompetent.
Det normala brukar vara att man antingen är med i någon försvarsallians (typ Nato) och då kan hålla sig med ett begränsat försvar. Eller också är man alliansfri (som Sverige varit i alla år) och då håller sig med ett mycket starkt försvar (Sverige hade under kalla krigets mest intensiva dagar ett av världens starkaste flygvapen -- det femte i storlek i världen). Nu har Sveriges regering valt den farliga vägen att både vara alliansfri och ha ett obefintligt försvar. Efter de nu planerade nedskärningarna är det tveksamt om Sverige ens kommer att kunna stå emot ett allvarligt menat kuppförsök.
När Churchill i början av 1930-talet varnade för utvecklingen i Tyskland, kallades han krigshetsare, och då inte bara i England utan även i svenska tidningar. Att Europa (ja hela världen) tio år senare skulle vara indraget i historiens värsta krig med tiotals mijoner döda, och att Tysklands städer skulle vara i stort sett jämnade med marken, var något mycket få kunde föreställa sig. Ändå blev det så.
Just nu kanske ett storkrig i Europa ter sig som otroligt. Men vem vet. Utvecklingen kan snabbt gå åt ett oväntat håll. Och då är det så dags att rusta upp. Precis som under andra världskriget kommer det aningslösa Sverige då att tvingas böja sig under maktens stövlar (under WW2 tvingades vi att skeppa malmleveranser till Nazityskland, vilka vissa historiker menar förlängde andra världskriget med ett år, vi tvingades att tranportera tyska soldater och vapen genom Sverige till Norge etc).
Men det behöver inte gå så långt som till krig för att frånvaron av ett försvar skall vara en nackdel. Den ryska gasledningen som kommer att gå nära Gotland kan mycket väl leda till konflikter med Ryssland. Ett svagt Sverige måste foga sig efter ryssarnas diktat.
Jamen, kanske någon tänker, vi har ju EU. Visst, men problemet är att i en storkonflikt kommer andra länder inte att ha kapacitet att hjälpa Sverige. De kommer att ha fullt upp att själva överleva. Och det är inte heller säkert att det av svenskar så hatade USA kommer att rädda oss (som så många gånger förr). Kanske tycker de att vi gott kan puttra i vår egen sås, dvs att vi får skylla oss själva.
Många länder har haft problem med landsförrädare som säljer ut landets försvar till fienden. Sverige tycks ha det ovanliga problemet att regeringen själv tycks agera landsförrädare. Mycket motsägelsefullt med tanke på den starka försvarspolitik som Moderaterna tidigare stått för. En sak är säker, jag kommer aldrig mer att rösta på ett borgerligt parti! De har förlorat mitt förtroende för all framtid. T o m sossarna tycks mer försvarsvänliga, och mer sansade, än dagens borgare.
Och som sagt: Varje land har en armé -- antingen sin egen eller någon annans. Något ytterligare val finns inte, annat än möjigen i sagans värld. Frågan är, vill vi hellre ha en utländsk armé i vårt land, än en svensk?
