För att sammanfatta det hela så tycker jag att skolan och undervisningen inte var någon höjdare, men däremot älskar jag staden och den spanska kulturen, utelivet och atmosfären. Att lära känna folk och gå ut i Spanien är något helt annorlunda och mycket skojigare. Under mitt utbytesår lärde jag mig jättemycket om den spanska kulturen och levnadsstilen. Jag hann resa och se mycket av det spanska landskapet.
Här talas i positiva ordalag om den ”spanska kulturen” (som författaren säger sig älska) och atmosfären etc. Ovanstående är skrivet av en student vid KTH (Kungliga Tekniska Högskolan), dvs av en blivande civilingenjör, och är kortfattad och ganska rakt på sak. Men fascinationen inför en annan kultur lyser igenom. Andra reseberättelser är mer känslomässiga och det framgår hur den som skrivit berättelsen helt kapitulerat inför en ny spännande kultur och dess olika yttringar när det gäller mat, sätt att umgås, musik etc, etc.
Att i positiva ordalag beskriva andra kulturer är fullt tillåtet i Sverige och tidningar och tidskrifter innehåller regelbundet dylika artiklar.
Men, och nu kommer vi till men, det är inte tillåtet i Sverige att beskriva den svenska kulturen och naturen etc i romantiska ordalag. Då klassas man som nazist, Sverigedemokrat eller något liknande. Historikern Herman Lindqvist, som själv bor utomlands, tog upp detta intressanta tema i Aftonbladet den 15/11 2009 i en artikel med rubriken ”I Sverige är det fint att vara ”osvensk”. Jag hämtar några axplock ur artikeln:
2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ”så härligt osvensk”. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.
Frankrikes minister för invandring och integration har uppmanat hela nationen att debattera två frågor:
Vad är det att vara fransk?
Vilka är de franska värderingarna?
Ingen svensk minister kan göra så. Det skulle bli en våldsam debatt, men den skulle inte handla om svenska värderingar utan om själva debatten, därför att i Sverige är formen nästan alltid viktigare än innehållet och bara det faktum att man nämner begreppet ”svenska värderingar” skulle misstänkliggöra honom. Han skulle kallas ärkereaktionär och få ett SD stämplat i pannan, och så skulle den diskussionen vara avslutad. Innan någon svensk värdering blev omnämnd.
Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.
Herman Lindqvist beskriver i sin artikel hur även de mest inbitna antisvenskar blir alltmer nationalistiska ju längre de befinner sig utomlands och där skryter om hur vi har kvinnor på alla poster i Sverige, hur vi säger du till alla etc.
Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.
Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.
Det är intressant att notera den intellektuella elitens förakt för sitt eget land (dvs de som har tillgång till media – personligen brukar jag kalla denna skara av bedrövliga människor, som sitter i tv-soffan och har åsikter om allt, för "kulturdräggen" eller de "intellektuella psykopaterna" för att skilja dem från den verkliga kultureliten, dvs de duktiga författare musiker etc som finns i vårt land och som sysslar med konst och inte med att vara åsiktspoliser). Alla andra kulturer tycks i deras ögon vara bättre och mer värdefulla än den svenska. Den brittisk-amerikanske historikern Bernard Lewis brukar kalla dagens västerländska kultur för "självförnedringens kultur". Detta tycks särskilt utmärka Sverige.
Själv tycker jag att Sverige är ett fantastiskt land. Vi har en fascinerande och varierad natur. Tänk bara på Västkusten med sitt speciella landskap (och också ett fantastiskt ställe för sportdykning), Vättern med Tivedens storslagna natur, fjällen, Gotland, Stockholms skärgård, ja listan skulle bli väldigt lång om jag skulle räkna upp allt. För att inte nämna Stockholm — en av världens absolut vackraste städer! När det gäller natur och arkitektur har vi sannerligen inget att skämmas för. Jag minns när vi, under min långsegling till Brasilien, kom till Antigua i Västindien, och stod uppe på en höjd och blickade ned mot English Harbour. Vi sade spontant båda två, ”Här är ju nästan lika vackert som i Sverige”. Jag tycker också att det svenska köket är storslaget. Våra hårdostar står inte de bästa franska ostarna efter (tänk bara på en vällagrad grevéost eller en perfekt västerbottenost). Visst har den svenska maten berikats genom andra kulturer, men det torde gälla de flesta länder. I det vi kallar svensk husmanskost finns definitivt många höjdpunkter (givetvis är det också en smaksak). Jag har många gånger ätit engelskt/kanadensiskt julbord, med kalkon, potatismos, squashpuré och Christmas pudding till efterrätt (den senare är väldigt god). Men jämfört med ett svenskt julbord framstår Englands, USA:s etc julbord som synnerligen triviala. Ungefär som en normal svensk söndagsmiddag för 50 år sedan (slottsstek, potatis och grönsaker och sedan någon efterrätt). När det gäller tårtor och liknande tycker jag vi är nästan världsledande. Jag har varit i ca 80 länder, och jag är väldigt förtjust i bakverk, så jag har ju i alla fall något att säga i saken. I USA smackar folk förväntansfullt inför deras parodi på tårta. Den ser visserligen ut ungefär som en svensk tårta, men utgör i själva verket en gigantisk besvikelse (om man är svensk). Den består av ca en decimeter tjock rund sockerkaka (torr, utan någon som helst fyllning) och så har man strukit ett millimetertunt (bråkdelar av millimetrar) lager av icing eller liknande (typ glasyr) utanpå. Det är torrt, torrt, torrt och kräver stora kvantiteter kaffe eller the eller läsk för att slinka ner. Hur man kan tycka detta är gott, utgör för mig ett mysterium. Jämfört med t ex en välgjord prinsesstårta är en normal amerikansk tårta inget mindre än ett skämt.
Varför måste vi skämmas över röda stugor med vita knutar? Varför måste vi skämmas över den svenska, förtrollande sommarnatten, en försommaräng med alla blomster, koltrastens ljuvliga sång en vårkväll eller Jansons frestelse (som nästan alla utlänningar förälskar sig i)? Jag vägrar att skämmas! Att vara stolt över sitt land, över sin kultur, över sitt språk etc på vad sätt skulle det vara fel? Vilket land med 8 miljoner invånare har t ex producerat lika många operasångare/sångerskor i världsklass som vad Sverige gjort? Vilket land med 8 miljoner invånare har åstadkommit så många stora uppfinningar? Vilket annat land med 8 miljoner invånare har producerat en rad av högkvalitativa stridsflygplan (Flygande Tunnan, Lansen, Draken, Viggen etc) eller trafikflygplan (SAAB 340 är det mest sålda planet i världen i sin storleksklass)? Vilket land med 8 miljoner invånare är en av världens största tillverkare av stora lastbilar (Scania och Volvo)? Hur många länder med 8 miljoner invånare tillverkar dessutom två framgångsrika bilmärken (även om det just nu ser mörkt ut för SAAB)? Och hur många länder med 8 miljoner invånare har varit den näst största båtbyggarnationen i världen (på 1970-talet)? Och hur många länder med 8 miljoner invånare har haft så framstående idrottsmän och dominerat så många idrottsgrenar (tennis, utförsåkning, ishockey etc, etc)? Och nog kan vi väl få vara lite stolta över att nobelpriset är en svensk (och i någon mån norsk) angelägenhet — ett pris som inom många områden räknas som det främsta i världen.
Jag skäms inte ett dugg över att en av världens genom tidernas främste tenorer hette Jussi Björling och kom från Stora Tuna i Dalarna — visst är jag hemsk!Jag vägrar skämmas för Sverige och för att jag är svensk! Att vara stolt över sitt land, betyder inte att man nedvärderar andra kulturer. Jag har besökt många länder och uppskattat/uppskattar deras kultur, mat, musik etc (själv är jag helsåld på den portugisiska fadomusiken), men detta står inte i motsats till att också uppskatta mitt eget lands kultur.
Visserligen skriver jag på andra ställen att jag skäms över att vara svensk. Men vad jag skäms över i dessa artiklar är snarare den officiella debatten i Sverige, dvs det jag skäms över är att de intellektuella psykopaterna fått så stort utrymme i media etc och att denna lilla skara så totalt fått dominera den officiella debatten med sina politiskt korrekta floskler och därmed tyvärr skapat ett intellektuellt klimat, där någon verklig diskussion är omöjlig. Endast politiskt korrekta åsikter anses vara värda att tas på allvar. Allt annat förvisas till de sjuka idéernas skräckkammare.
Som sagt, jag skäms inte ett dugg över att jag älskar den svenska naturen, Sverige som land och att jag är stolt över vår kultur, vår klassiska hederlighet och ärlighet (som tyvärr håller på att undergrävas genom de intellektuella psykopaternas destruktiva inflytande) och vår folksjäl. Jag är också stolt över vår svenska flagga! Jag blir glad i mitt hjärta när jag ser en svensk flagga. Jag är också stolt över vår svenska nationalsång, som numera tycks vara nästan förbjuden. I skolan tycks den vara helt bannlyst (jag menar vad skall de stackars invandrarna tycka om att vi sjunger Sveriges nationalsång i Sverige). För övrigt, vad kommer det sig att man nästan aldrig hör Evert Taubes sånger i radion numera? Kan det ha att göra med att han lovsjunger den svenska naturen och den svenska sommaren, såsom ingen annan? Karln borde ju förstå att han borde skämmas över den svenska skärgården och solnedgången över Mysingen. Kanske skulle vi ändra lite grand i hans sångtexter; "Döda Havet ligger blankt som ett nybonat golv" och "Bin Omars vals", så kanske de politiskt korrekta byråkraterna på Sveriges Radio skulle våga spela lite mera Taube.
Apropå det så läste jag för några år sedan en insändare i tidningen Vår Bostad. Författaren ondgjorde sig över att man på flera balkonger i det område hon bodde hade haft svenska flaggor uthängda på Svenska Flaggans dag och menade ”Vad skall de stackars invandrarna tycka när de ser svenska flaggor?” Hon fick snabbt svar på tal — av invandrare. De tyckte alla att det var självklart att man hade svenska flaggor i Sverige. Vilka flaggor skulle man ha annars?
För mig framstår författaren till denna insändare som en representant för den ultimata dumheten. En dumhet som är så monumental att tanken svindlar.
Den som inte är stolt över sitt land, sin flagga och sitt folk, är enligt min mening en landsförrädare! Ett litet tips till dig som föraktar allt som är svenskt — använd en av våra grundlagsgivna friheter och flytta någon annanstans! Huspriserna på Västbanken lär t ex vara låga just nu. Där skulle du säkert känna dig hemma. Men glöm inte att ta med en låda Kalles Kaviar! Och sen kan ju alltid mamma UD hjälpa dig hem om du ångrar att du köpte hus i Ramallah.
