1. Läsaren känner givetvis till biljakten för någon månad sedan, där polisen lät öppna Hjulstabron (i närheten av Strängnäs) för att få stopp på en flyende bil. Föraren struntade i både varningsljus och fällda bommar vid bron (som är en s k svängbro) och bilen hamnade i vattnet, varvid två unga män tragiskt nog miste sina liv. Det de jagades för var dessutom något så trivialt som att de inte bländat ner för mötande trafik. Nu visade det sig att de kort före biljakten hade smitit från att betala när de tankade, men det kände inte de poliser till som var involverade i försöken att stoppa bilen.
Media har givetvis skarpt kritiserat polisen för att man beordrade broöppning för att få stopp på den flyende bilen. Rent formellt överskred polisen förmodligen sina befogenheter i det här fallet. En öppnad bro räknas nämligen som ett ”fast hinder” (enligt en polisbekant) och kan bara beordras av en polischef, och någon sådan var inte involverad i beslutsprocessen (såvitt jag vet – men jag kan ju ha fel här).
Men även om nu de inblandade poliserna möjligen brutit mot sitt eget regelverk, tycker jag många media överdrivit det hela. Visst, det var tragiskt att två unga män dog. Men varför stannade de inte när polisen signalerade att de skulle stanna (förmodligen trodde de att polisen försökte stoppa dem för smitningen från bensinnotan)? Då hade ju inget hänt. Då hade de levat idag.
Vissa media har kallat den beordrade broöppningen för ”framkallande av livsfara”. Och det är nu det börjar bli intressant, rent logiskt. I så fall måste rimligen varje broöppning innebära ”framkallande av livsfara”. Antag att polisen jagat de två männen (dvs exakt samma scenario inledningsvis), men inte beordrat öppning av Hjulstabron. Men nu råkar det komma ett handelsfartyg i precis rätt ögonblick som begär broöppning (det är ganska mycket fartygstrafik i Mälaren året om) och bron öppnas. De jagade männen kommer i full karriär och kör förbi ljussignaler och bommar och hamnar i vattnet och dör. Samma yttre skeende, enda skillnaden är varför bron öppnades. Om nu polisens beordrade öppnande av Hjulstabron i samband med biljakten var framkallande av livsfara så tycks det mig som att varje broöppning i så fall måste vara framkallande av livsfara.
Nu kan man förstås invända att den som flyr undan polisen i en bil är desperat och därför kör fortare än vederbörande kanske klarar av. Alltså borde man inte ha öppnat bron. Mot detta kan man invända att i så fall är i samma situation varje skarp kurva, varje gatukorsning, varje järnvägsövergång också livsfarlig. Logiken blir i så fall att polisen aldrig någonsin får jaga bovar som flyr i bil, eftersom dessa kanske i desperation kör ihjäl sig själva eller någon annan. Det betyder i så fall att alla bovar vet att bara de drar iväg i en bil så kommer de alltid garanterat undan (i varje fall så länge som polisen inte vet vilka de är), eftersom polisen inte får följa efter. Mina mer intelligenta läsare kanske kan räkna ut de långsiktiga konsekvenserna av detta.
I efterhand har det framkommit att Uppsalapolisen flera gånger tidigare beordrat öppning av Hjulstabron för att få stopp på flyende bilar. Men då har förarna stannat och polisens taktik har fått avsedd effekt. Med tanke på alla markeringar som utmärker en öppen bro blir slutsatsen att de unga männen i bilen måste ha varit fullständigt desperata eller höga på droger för att missa alla varningar och signaler. Antag att polisen inte hade fått stopp på dem vid bron, och att de några kilometer senare frontalkrockat med en annan bil och kanske flera oskyldiga personer dött. Då hade media attackerat polisen för inkompetens. Varför gjorde man inte allt för att stoppa bilen? Eller varför förföljde man bilen över huvud taget.
Och Hjulstabron kunde som sagt lika gärna ha varit öppen på grund av ett passerande fartyg (och då hade ingen klandrat polisen utan man hade kanske sagt ”Vilken otur för grabbarna”). Och då hade ingen talat om framkallande av livsfara.
Det finns mycket goda skäl till att polisen i princip jagar alla bilar som vägrar att stanna när man försöker stoppa dem. Även om skälet som triggade poliserna att stoppa bilen var något så trivialt som att föraren inte bländade ned för mötande trafik, så väcktes givetvis deras intresse när föraren flydde. Det tyder ju på att personerna i bilen inte har rent mjöl i påsen. Det är inte alls ovanligt att polisen gör stora kap vid den här typen av ingripanden. Kanske finns flera efterlysta grova brottslingar i bilen. Kanske är den full av stöldgods eller utrustning för att göra inbrott alternativt terrordåd. Dessutom tillämpar man numera, efter en lagändring, en metod som bovarna verkligen ogillar. Många av de notoriska skurkarna har stora skatteskulder eller andra skulder till samhället (skadestånd etc) och många av dem åker i flotta bilar (häftigaste BMW eller Mercedes eller ännu värre). När polisen stoppar en sådan bil så identifierar man ägaren och sedan kan bilen eventuellt beslagtas på plats av polisen och förverkas till Staten. Mycket bra! Jag njuter av vällust bara jag tänker på det. Så därför finns en logik i att verkligen försöka få stopp på varje bil som inte stannar vid en kontroll, även om det ursprungliga skälet till att stoppa den är tämligen trivialt.
Ofta anklagas polisen för att vara ineffektiv och inte klara upp brott. Skulle vi förbjuda alla biljakter så skulle vi frånta polisen ytterligare ett verktyg i brottsbekämpningen. Skulden till olyckor som framkallas av förare som flyr från polisen ligger helt och hållet hor föraren. Självklart finns det fall där det är nödvändigt att avbryta jakten och kanske följa efter på behörigt avstånd eller allra bäst, att ha en helikopter som skuggar den flyende bilen. Börjar farten bli farligt hög släpper man så gott som alltid jakten. Men detta är framför allt med omtanke om andra trafikanter. I fallet Hjulstabron var det ingen fara för andra trafikanter, endast för de som flydde. Men det hade kunna bli allvarlig fara för tredje part om man inte hade stoppat dem.
När Hjulstabron öppnas varnas trafikanterna först av intensivt blinkande rödljus cirka 600 meter före den öppningsbara delen. Minst 300 meter före ser man sedan flera uppsättningar rödljus och dessutom fällda bommar och i det aktuella fallet stod en polisbil med blåljusen på vid bron (det senare är ett krav när polisen använder fasta hinder). Dessutom är det oftast fartbegränsningar vid öppningsbara broar (jag vill minnas att det är 50 km/h på en ganska lång sträcka vid Hjulstabron) plus ett antal varningsskyltar som i god tid varnar för öppningsbar bro. Markeringarna och signalerna för öppningsbar bro är givetvis noggrant genomtänkta av Trafikverkets experter för att ingen av misstag skall köra ner i vattnet när bron är öppen. Så jag tycker nog att de två männen i bilen får skylla sig själva att det gick som det gick. Varför de körde mot rött vid bron och genom bommarna går inte att veta. Kanske var de höga på knark (men jag har inte läst att så skulle vara fallet).
Sammanfattningsvis: Om polisen beordrar att Hjulstabron skall öppnas för att få stopp på en flyende bil, så innebär broöppningen framkallande av livsfara (enligt media). Om bron däremot, vid exakt samma tillfälle, råkar öppnas på grund av ett passerande fartyg, då handlar det inte om framkallande av livsfara, utan tvärtom så uppfylls alla krav man kan ställa på trafiksäkerhet etc. Vad är skillnaden mellan de två fallen? Alla säkerhetsåtgärder (ljussignaler, ljudsignaler, bommar) är ju samma i båda fallen. I det förra fallet står dessutom en polisbil med blåljus vid bron för att varna. Varför är det ena livsfara och inte det andra? Kanske något för en filosof att fundera över.
Utan att överdriva kan man tala om ett utbrett polishat i vårt samhälle. Godhetskören hatar poliser den saken är klar. Detta framgår gång på gång. Visst finns det dåliga poliser, som borde rensas ut från kåren. Men det finns dåliga yrkesmän inom alla områden. De flesta normala människor inser nog vad som skulle ske om man tog bort alla poliser i samhället. Polisens och hela rättsapparatens uppgift är att skydda de skötsamma medborgarna mot buset. De skötsamma medborgarnas väl och ve måste prioriteras framför busets väl och ve. Därför händer ibland sådana här saker. Det är alltid tragiskt när människor dör, men varje människa kan välja hur de vill förhålla sig till lagar och förordningar och till sina medmänniskor. Och sedan får man ta konsekvenserna av de val man gör.
Nästa punkt handlar också om logik, eller kanske snarare brist på logik (och konsekvens).
2. I en tidigare blogg har jag berättat om när Leif G W Persson, som under många år medverkade i programmet Efterlyst, öppet anklagade programmet (och generellt alla svenska media) för att ange namn på brottslingar som är etniska svenskar men inte ange namn om de är invandrare (och speciellt då från muslimska länder). Man ser verkligen hur störd Hasse Aro blir över det Persson säger. Nu fick jag tips om ett ytterligare inslag, den här gången från Efterlyst Special med Hasse Aro. Jag har själv aldrig hört detta program, som sänds på Radio 1 (r1), kallad Sveriges nya pratradio (jag har aldrig hört talas om denna kanal). I programmet svarar Aro direkt på lyssnarfrågor. En ung kvinna ringer in och frågar varför man inte uppger varifrån våldtäktsmännen kommer. Hon argumenterar att Sverige är ett av de värsta länderna när det gäller våldtäkter men alla våldtäktsmän ”är ju inte svenskar”. Återigen märker man hur störd Aro blir. Den här gången har han en kvinnlig bisittare, vars namn jag inte känner till. Jag antar att hon är jurist. Man märker att hon är ganska skarp. Hon säger, ”Det vet vi inte, eftersom det inte förs någon sådan statistik. Det får inte föras sådan statistik i Sverige, eftersom det anses inte schysst”. På slutet säger den kvinnliga juristen, ”Det vore ju väldigt bra om vi förde sådan statistik så att vi faktiskt kunde få reda på hur det ligger till”, varvid Aro lite surt kommenterar, ”Det är en annan diskussion”. Men lyssna själv på inslaget, som är på ca 2 minuter.
Det jag tänkte kommentera är det sista den kvinnliga bisittaren säger. Om vi förde den typ av statistik som hon talar om, så kunde vi få reda på hur det ligger till när det gäller våldtäkter och vissa invandrargrupper. Grundläggande så finns två möjligheter:
a. Vissa invandrargrupper är våldsamt överrepresenterade när det gäller våldtäkter (allt talar för att så är fallet när det gäller muslimska invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika – plus Somalia). Statistik över våldtäktsmännens etnicitet skulle i så fall visa detta, och denna viktiga information skulle komma till hela svenska folkets kännedom, vilket förmodligen skulle avspeglas i valresultatet nästa år.Min fråga är nu: Om man nu i djupet av sitt hjärta är hundraprocentigt övertygad om att (muslimska) invandrare inte är överrepresenterade när det gäller våldtäkter (vilket Godhetskören i alla fall låter påskina), varför tillåter man då inte statistik som kan bevisa detta? Så skulle vi slippa alla spekulationer. Punkt slut! På så sätt skulle man kraftigt minska SD:s inflytande i vårt land. Med tanke på hur mycket Reinfeldt m fl avskyr SD är det därför märkligt att man inte tillåter sådan typ av statistik. Förbudet mot den typen av statistik i vårt land utgör, enligt min mening, ett starkt indicium för att man (dvs politikerna) trots allt, innerst inne, vet, eller i alla fall misstänker, att den politiskt korrekta versionen inte stämmer med verkligheten. Alltså vågar man inte tillåta någon sådan statistik! Detta innebär således att man mer eller mindre medvetet bedrar svenska folket! Att journalister gör detta är illa nog, men de är ju som de är. Men att majoriteten av våra förtroendevalda politiker bedrar det folk de är satta att skydda och värna om, innebär att man förråder sitt eget folk och sitt eget land.
b. Inga invandrargrupper är överrepresenterade när det gäller våldtäkter utan våldtäkter begås i lika hög grad av etniska svenskar som av invandrare (i proportion till sina respektive andelar av befolkningen). Om detta är sant, och om man skulle tillåta statistik över våldtäktsmännens ursprung, så skulle alla rykten och felaktiga påståenden om invandrarnas överrepresentation när det gäller våldtäkter motbevisas en gång för alla. Och SD och andra kritiker av Sveriges nuvarande invandringspolitik skulle tappa ett av sina tunga argument. Och detta skulle förmodligen också påverka resultatet i det kommande valet 2014.
I vårt grannland Norge är man inte lika fin i kanten. Där är det tillåtet att öppet tala om sådana här saker (vilket fått många svenska debattörer att skarpt kritisera grannlandet i väst). Som jag skrivit i tidigare bloggar så har under de senaste åren, enligt norska polisen, samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo med känd gärningsman begåtts av utomeuropeiska invandrare. Titta gärna på följande korta utdrag från norsk TV!
Ibland erkänner media själva att man har en agenda. Jag saxar från en artikel i Expressen den 4/6 2013. I artikeln kritiserar Jens Liljestrand DN för att man dagen innan publicerade en artikel där den danske antropologen Dennis Nørmark framför kritik mot den svenska extremfeminismen. Liljestrand skriver:
Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter. Gudarna ska veta att inboxarna på våra redaktioner är fulla med Flashback- och Avpixlatskribenters små funderingar, men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem stanna där - plats i mejlkorgen!Här erkänner således Liljestrand att ”Det finns ett slags konsensus i svenska rikstidningar att inte publicera alla typer av texter” och ”…men som genom en tyst överenskommelse låter vi dem [de kätterska texterna – Kristers kommentar] stanna där [dvs mejlkorgen]”. Jag inser att alla redaktioner regelbundet tar emot texter som man varken vill eller bör publicera på grund av texternas undermåliga kvalitet eller för att de innehåller hets och hat mot olika grupperingar i samhället (fast när det gäller hat mot kristna och mot Israel tycks man inte ha några större hämningar därvidlag). Den artikel Liljestrand tycker att DN borde låtit stanna i mejlkorgen är emellertid inte en sådan text. Det handlar om en seriös text som argumenterar (låt vara ganska skarpt) mot den svenska vulgärfeminismen (som talar om ”gubbslem” och som kränker och föraktar alla oliktänkande – även oliktänkande kvinnor – men som samtidigt ropar ”hatbrott” så snart någon kommer med minsta motargument mot extremfeminismens alla absurditeter). Läs gärna DN-artikeln också!
Tydligen upphör dock regeln att gälla när avsändaren skriver från andra sidan sundet. Det är den enda rimliga förklaringen till att DN i går tryckte en lång, grumlig drapa av antropologen Dennis Nørmark, som vill leda i bevis att… (gå till länken för att läsa fortsättningen).
Det här belyser ju något som jag ingående diskuterade i föregående blogg, nämligen vad debatt och diskussion innebär. I en riktig debatt, värd namnet, bemöter man argument med motargument och försöker på så sätt närma sig någon form av sanning. Liljestrand anser att DN inte borde ha publicerat Nørmarks inlägg. Här skall således argument bemötas, inte med argument, utan med munkavle! Eller som jag skrev i förra bloggen, ”…skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Liljestrands åsikter om vad som får vara sant, gör att han enbart vill släppa fram texter med de rätta, av Godhetskören certifierade, åsikterna. Allt annat är ondska som skall kväsas genom auktoritet och makt och tystnad. Det är förvånande att en journalist, vars själva livsluft är (eller borde vara) yttrande- och tryckfrihet, kan uttrycka sådana åsikter. Utan att skämmas. Den typen av yttrandefrihet hittade man för 75 år sedan i länder med hakkors eller hammare och skära i flaggan. Att man i en stor kvällstidning år 2013 pläderar för den typen av yttrandefrihet är förvånande. Och oroväckande.
Jag tror inte att Liljestrand är någon ond person (i varje fall inte ondare än de flesta). Men förmodligen är han så övertygad om det rättfärdiga i den egna saken att varje avvikande åsikt ses som farlig, negativ och ondskefull.
Det värsta är att Liljestrand inte är ensam. Det är det som gör situationen så obehaglig och rent av farlig för vårt land. När intellektuella människor, uppfyllda av ideologiskt baserade åsikter, som de omhuldar med närmast religiöst nit, vill ha monopol på vad som får sägas och tänkas i vårt land, ja då vacklar demokratin. Då har demokrati ersatts av elitokrati, där en styrande elit talar om för medborgarna vad de skall tycka och tänka och göra.
3. Givetvis kan jag inte låta bli att kort kommentera datorteknikern Edward Snowden, tidigare anställd vid NSA (National Security Agency), den senaste i raden av whistleblowers, som till journalister läckt en massa hemlig information om att USA m fl länder avlyssnar Internet, telekommunikationer mm.
I svenska media har han framställts om ett mellanting mellan Robin Hood och Moder Théresa. Till en början var jag beredd att hålla med om att hans avslöjanden möjligen var befogade. Och kanske var de det i viss mån. När stater begår olagliga handlingar är det rätt att avslöja detta. I varje fall i princip. Men, sedan dess har han läckte alltmer information, som inte handlar om övervakning av vanliga människors kommunikation. T ex att USA spionerar på andra länders diplomatiska teletrafik. Då känns det plötsligt som att robinhoodglorian börjar halka lite på sned och Snowden framträder i mina ögon alltmer som en landsförrädare.
Alla länder spionerar på varandra. Endast en idiot skulle tro något annat. I Sverige har vi FRA, som självklart under kalla kriget avlyssnade och försökte forcera krypterad trafik från bl a ryska ambassaden i Stockholm. På samma sätt avlyssnade ryssarna svensk teletrafik. Detta är fullständigt trivialt och självklart. Att NSA avlyssnar allt möjligt utgör knappast några sensationella nyheter. Det är ett sätt för varje land att skydda sig mot oväntade angrepp och komplotter.
Som jag ser det så är Snowden en landsförrädare helt enkelt. Han har brutit mot sin tystandsplikt. Detta kan i speciella fall vara befogat. Men här tycks det mer handla om att skada USA än att stå upp för det goda. Och svenska (och andra) media utnyttjar givetvis tillfället för att få utlopp för sitt USA-hat. För mig är det en storm i ett vattenglas.
Bland militära experter funderar man idag mycket över den nya typ av krigföring som Västvärlden nu ställs inför, och som brukar kallas asymmetrisk krigföring. När det gäller ett konventionellt krig (symmetrisk) mellan arméer och flottor och flygvapen så finns inget land idag som har skuggan av en chans mot USA. På samma sätt är Israels grannländer chanslösa mot Israel i den typen av krig. Vilket de vet. Trots att Irak, vid det första Gulfkriget, hade en enorm militär slagkraft (Sverige hade varit helt chanslöst mot Irak) besegrades landet utan några större amerikanska förluster. Men det asymmetriska kriget är något annat. Hightech, avancerade stridsvagnar och stealthplan ger inte samma fördelar när motståndaren gömmer sig bland civila, har sina ammunitionsdepåer i källare till dagis eller skolor och omger sina raketramper med lekande barn. Och där soldaterna inte bär uniform och där man smäller bomber mitt bland civila, t o m bland sitt eget folk. Och där fienden bor mitt ibland oss. Bland militärer har man därför tvingats ompröva sin taktik och strategi. Här måste striden vinnas på helt andra sätt och med delvis helt andra medel och vapen. Genèvekonventionen, som anger vissa regler för krigföring, kan inte längre tillämpas fullt ut. Skulle vi försöka möta hotet från islamska terrorgrupper med konventionella metoder, så är slaget förlorat redan från början. Mängder av anklagelser har riktats mot USA, UK och Ryssland och även Israel för att man t ex använder tortyr vid förhör. Och det gör man säkert (även om det inte handlar om att flå folk levande eller sticka ut ögonen på dem eller lägga dem i sträckbänken). Men kanske finns det ingen annan möjlighet?
Den teleövervakning vi ser idag och som Snowden ”avslöjat” är en del av det asymmetriska kriget. Ibland brukar man säga att det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i Europa och USA, där terrorgrupper hela tiden försöker utföra terrordåd och där olika underrättelseorgan och säkerhetspolisiära organisationer försöker möta hoten, genom att man bl a på olika sätt (infiltration, avlyssning, kameraövervakning, kontroll av inköp av större kvantiteter av vissa kemikalier etc) övervakar potentiellt farliga grupperingar. Som tur är stoppas de flesta planerade terrordåd redan på ett tidigt stadium (vilket gör det problematiskt att få de inblandade fällda i domstol, eftersom det är svårt att bevisa att de verkligen hade för avsikt att genomföra det dåd de förberedde).
NSA har, med anledning av kritiken, berättat att ett 50-tal terrordåd har kunnat förhindras tack vare den teleövervakning man har haft. Och det kan inte uteslutas att detta är korrekt.
Det är en komplicerad värld vi lever i och det är alltid lätt för den som slipper ta ansvar för vår säkerhet att tala om hur säkerheten skall garanteras. Övervakar man inte samhället, och det sker ett terrordåd, ja då ropar media, ”Inkompetens! Oduglingar!” Och övervakar man samhället för att upptäcka konspirationer på ett tidigt stadium ja då talar media om Storebror ser dig och diktatur. Men kanske är det nödvändigt att använda medel som i viss mån inkräktar på enskilda människor integritet. Det är ju t ex mängder av brott som klaras upp tack vare den kameraövervakning som numera finns på T-banestationer och andra offentliga platser. Personligen skulle jag vilja se mångdubbelt fler övervakningskameror. Det utgör inget hot för mig, men försvårar livet för bovar och banditer.
Det är som sagt en sak att läcka information när statliga organ begår direkta brott som hotar de egna medborgarna. Men att läcka uppgifter som skadar det egna landet och som kan hjälpa en potentiell fiende är en annan sak. Då förråder man sitt eget land och skadar sina egna medborgare. Därför är jag inte så säker på att Snowden verkligen tillhör de goda krafterna på vår planet.
Bilden ovan visar fynden från den stenåldersgrav som omnämns i texten nedan.
4. Och så till sist – helt kort. I tidigare bloggar har jag tagit upp hur kultureliten (…dräggen) ivrigt förnekar att det finns ett svenskt folk, att det finns en svensk kultur och hävdar att det är meningslöst att tala om svensk mat. Beträffande det sistnämnda så menar man att kåldolmar kommer från Grekland, sillen från Holland etc etc. Och jag förnekar inte att vi fått många maträtter via andra länder. Men sedan har vi vidareutvecklat smaker och upplägget så att man ändå kan tala om en svensk matkultur. Och om vi nu har fått sillen från Holland så kan vi förmoda att holländarna i sin tur fått sillen någon annanstans ifrån. Dessutom smakar sillen i Holland inte alls som sillen i Sverige. Idag, när jag såg något historiskt program på TV, så berättades att man under utgrävningar av stenåldersgravar i Sverige funnit fragment av sill och slutsatsen blev att man i Sverige åt sill redan på stenåldern (detta är seriöst till skillnad från bilden ovan). Så det tycks som att sill som maträtt i alla fall funnits ett bra slag i vårt avlånga land – definitivt så länge att man kan tala om sill som en svensk rätt (vilket inte utesluter att man äter sill även i andra länder – men inte på exakt samma sätt som i Sverige).
Det var allt för idag. Apropå sill så får jag önska mina läsare en glad midsommar!
