Funderingar kring det där med debatt, diskussion och dialog och hur det går till i Sverige.

Ibland kan det vara givande att klargöra grundläggande begrepp. Låt mig inledningsvis försöka reda ut skillnaden mellan debatt, diskussion och dialog.

Wikipedia: En debatt är ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga. Ordet debatt kommer från franskans de- 'av, från' och battre 'kämpa', och betyder slå sönder (motståndarens argument).

I en debatt har respektive parter en agenda (politisk, ideologisk, religiös eller filosofisk) som de försöker ”bevisa”.

Wikipedia: Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden är quatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen 'undersöka, pröva'.

Vid en diskussion kan i och för sig parterna ha olika agendor men målet är i första hand inte att vinna debatten utan att söka kunskap och sanning. Dvs genom att låta olika åsikter mötas så hoppas man kunna närma sig sanningen alltmer.

Wikipedia: Dialog kommer från grekiskan och betyder 'genom samtal'.

Dialog framstår utifrån dessa definitioner som den minst ambitiösa varianten. Där handlar det om ett (förhoppningsvis) avspänt samtal. Både dialog och diskussion tycks i alla fall huvudsakligen handla om att söka sanning och kunskap medan debatt går ut på att med argument vinna argumentationen. I mina elaka stunder brukar jag kalla retorik för ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. I den postmodernistiska världsbilden existerar ingen absolut sanning (vilket är föga förenligt med att moderna människor samtidigt tror på ett naturlagsstyrt universum och ofta framställer t ex evolutionsteorin som en absolut sanning – men ideologier och världsbilder är sällan logiskt konsekventa). Det är kanske därför vi har så få verkliga diskussioner och samtal i våra media (ett undantag är TV-kanalen Axess). I och med att det inte anses existera några absoluta sanningar behöver man inte lyssna på motståndarens argument. Det enda som gäller är att ”vinna” debatten till varje pris.

När motståndaren talar lyssnar man inte på allvar, utan använder tiden för att förbereda sitt nästa inlägg. Det låga debattklimatet visas av att de flesta argumenten inte utgår från ett försök att förstå vad motståndaren verkligen vill säga, utan mest handlar om att påpeka petitesser – t ex att utnyttja betydelselösa felaktigheter i angivna fakta (typ ”Haha, det är helt fel, en dagisplats kostar inte 50 000 kr per månad utan 48 000 kr per månad") eller rena felsägningar hos motståndaren (typ:”Haha det heter inte ’lika kunnig som mig’ utan ’lika kunnig som jag’").

I min förra bloggartikel nämnde jag en ”lag” som säger att diskussionstrådar på Internet (dvs raden av inlägg i ett visst ämne på ett diskussionsforum) normalt urartar till ren pajkastning och orgier i hatfulla inlägg. När jag skrev artikeln kom jag inte ihåg namnet på lagen i fråga, men råkade häromdagen av en slump se ett TV-program som diskuterade just denna lag. Den brukar kallas, ”Godwin’s rule of Nazi analogies”, dvs ”Godwins regel om nazistanalogier” och säger grundläggande att argumenten i en diskussionstråd urartar mot nazistanalogier. Eller mer detaljerat, ”Alla diskussionstrådar slutar med att någons argument eller någon som person jämförs med och liknas vid Hitler och nazisterna och deras argument. Och därmed tar diskussionstråden slut”.

Jag har gång på gång förundrats över hur detta även gäller ämnen där man har svårt att tro att hat skulle kunna vara en faktor i diskussionen. Jag som är intresserad av flygsimulatorer läser en hel del på sådana forum (där man kan få värdefulla tips när man har problem) och blev till en början väldigt förvånad när jag såg hur många trådar som just urartade i hat och pajkastning. Och det kunde röra sig om så pass oskyldiga ämnen som vilket som är viktigast i en flygsimulering, högt antal bilder per sekund (fps=frames per second), eller lågt fps men att bilderna flyter utan att hacka (stuttering). Jag noterade att även trådar i ämnen, som inte framstår som speciellt kontroversiella, ofta slutade med inlägg där man kallade varandra för både det ena och det andra. Och själv förstod jag ingenting.

Nu är det givetvis så att anonymiteten på Internet kanske frestar oss att ge efter för våra aggressioner och frustrationer och tar fram våra absolut sämsta sidor. Ibland var det någon nybörjare som ställde en oskyldig fråga om någon grafikinställning i en simulator, varvid någon omedelbart svarade ”RTFM!!!”, vilket betyder ”Read the Fucking Manual! (Läs den förbaskade manualen!)”. Och visst, det kan ju vara irriterande med folk som inte orkar läsa en manual och sedan begär att någon annan skall skriva långa inlägg med förklaring av det som redan står i manualen. Det är ju lathet. Men många manualer är på hundratals sidor och det kan ta många, många timmar att hitta det man letar efter (man kanske inte ens vet vad man skall leta efter) och för den som kan så tar det kanske två minuter att skriva ett kort inlägg där man ger en relevant förklaring. Man skulle önska att det fanns lite mer tålamod och fördragsamhet på nätet. Ofta ser man numera hur folk, efter att ha blivit illa bemötta, börjar sitt inlägg med att förklara att de spenderat timmar på att läsa i manualen och leta i olika forum, men inte kunnat hittat svaret och ”kanske kunde någon förbarma sig över mig och sätta mig på rätt spår, så jag kan söka vidare själv. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag stör. Förlåt, förlåt, förlåt!”. Genom att göra en sådan förebyggande pudel undviker man kanske ett ”RTFM!!!”.

Godwins regel tycks också kunna tillämpas mer allmänt i Sverige. Debatter och diskussioner i svenska media tycks i hög grad lyda under denna regel.

Principen är således att man försöker få ett (moraliskt) övertag över motståndarna i diskussionen genom argument i stil med ”Ja, så tyckte ju även Hitler” eller ”Att vara kritisk mot vissa invandrargrupper är inget annat än rasism, dvs åter sticker den vidriga nazismen upp sitt fula tryne”. Och därmed tror man sig ha vunnit diskussionen. I och med att man anser sig ha avslöjat att motståndarna är nazister, mister deras argument sin giltighet menar man. Man flyttar därmed diskussionens fokus från själva sakfrågan till motståndarnas dubiösa moraliska standard, och i stället för att komma med logiska argument, som är relevanta för att föra oss närmare sanningen, använder man analogier för att kasta tvivel på motståndarens motiv och person. I förlängningen kan man säga att man på så sätt delar in världen i goda och onda. De goda är per definition de som tycker precis som jag medan de onda är de som inte håller med mig.

Låt mig då påminna om att även onda människor kan ha rätt i sak. Hitler ansåg säkert att två plus två är fyra och hade säkert rätt också i många andra avseenden. Idag ser vi en tendens i debatten att man är så rädd att förknippas med den onda sidan att man till och med säger emot sig själv för att inte på något sätt tycka samma som motståndaren (vilket blir ganska absurt när motståndaren uppenbarligen har rätt i sak). Vi har under senare år flera gånger sett hur SD, när det gäller abort och könsbyten, röstat för den klassiskt kristna linjen, medan KD vid samma tillfällen röstat med Socialdemokrater och Mp, trots att detta strider mot de åsikter KD ursprungligen stod för. Min tolkning är att man inom KD är så rädd att förknippas med SD, att man per automatik alltid röstar annorlunda än SD även i de fall där man egentligen har samma åsikter som SD. Det skulle vara kul om SD föreslog en omröstning om huruvida två plus två verkligen är fyra. SD skulle givetvis rösta för att så är fallet. Skulle då KD rösta mot? Tja, det skulle inte förvåna mig ett dugg om de skulle göra det. Och det är ju så det blir när dumhet och feghet (dvs politisk korrekthet) får ersätta sanning och mod.

Debatten/diskussionen/samtalet kommer således inte att handla om fakta och logiska argument rörande själva ämnet, utan om känslomässiga argument rörande motståndarsidans motiv och moral. Målet är inte längre att få mer kunskap och förståelse utan att vinna diskussionen och sedan implementera dessa tankar i Sveriges politik (oavsett hur skadligt detta än är för vårt land och vårt folk och oavsett vad vanligt folk tycker). Man brukar säga att skillnaden mellan auktoritet och förnuft är att auktoritet handlar om åsikter om sanningen medan förnuft handlar om sanningen själv. Det är uppenbart att Sverige av idag är ett auktoritärt samhälle som styrs genom intellektuell manipulation. Hederlighet, sanning, ödmjukhet och vishet har ingen plats idag. Det är begrepp som Godhetskören och kultureliten hånskrattar åt.

Det inskränkta debattklimatet i vårt land har uppmärksammats av utländska debattörer. I Berlingske (en av Danmarks största tidningar) den 26/5 2013 har filosofen Eva Agnete Selsing en artikel med rubriken ”Ondskabens imperium” (Ondskans imperium). Rubriken syftar på Sverige. Artikeln inleds med:

Ondskans imperium ligger på andra sidan sundet. Där en explosiv cocktail av extrem politisk korrekthet, massiv invandring och effektivt undertryckande av annorlunda tänkande, skapar en katastrof som väntar på att ske.

Låt oss se på några exempel. Senast hade vi den kvinnliga chef som måste acceptera att en manlig muslimsk arbetssökande inte ville ta henne i hand, eftersom hon var kvinna. Mannen tilldömdes 30 000 kr i skadestånd som ersättning för den ”kränkning” han påstås ha blivit utsatt för.

Och så vidare. Läs gärna hela artikeln. Det klarar du av även om den är på danska.

Apropå debattklimatet så tog för några dagar sedan en moderat politiker i Borås, Olle Engström, bladet från munnen med anledning av upploppen i bl a invandrartäta Husby och skrev en artikel i Borås Tidning med rubrik ”Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig” (vilket är en av mina teser). Bl a skriver han:

Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera.

Givetvis väckte hans inlägg skarpa reaktioner. Han hade ju gjort det förbjudna – kritiserat den heliga invandringen. Dvs hädelse av värsta slag. Det dröjde bara någon dag så tvingades han lämna sina kommunala uppdrag med omedelbar verkan. Han sitter dock kvar i fullmäktige, eftersom sådana mandat är personliga. Engström säger i Borås Tidning med anledning av sitt beslut att sitta kvar i kommunfullmäktige:

– Det är väljarna som placerat mig där och jag har meddelat partiet att jag sitter kvar. Jag har under dagen också fått otroligt mycket positiv respons på min debattartikel.

Vidare säger han:

Jag tänker inte göra en pudel eller ångra någonting. Jag ville väcka den här debatten – alla goda krafter måste sättas till för att få ett stopp på det här, säger han och syftar på kravallerna i Husby som sedan spritt sig till andra städer i Sverige.

Han vägrar således att ta avstånd från sin artikel. Underbart med någon som vågar uttrycka sina åsikter och också vågar stå för dem! Det är vi svältfödda på i landet Sverige.

Vi ser här hur rätt Selsing har i den artikel från Berlingske, som jag citerar ovan, när hon talar om ”extrem politisk korrekthet. Vi ser här priset för att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i vårt land, som skryter över hur högt till tak det är och hur fantastisk vår åsikts-, yttrande, och tryckfrihet är. Det är ju möjligt att vi på pappret har fantastiska lagar när det gäller yttrandefrihet etc. Men den praktiska tillämpningen tycks inte vara lika glamorös. Man riskerar både att förlora sitt jobb och att bli socialt utfrusen om man inte böjer sig under Godhetskörens åsiktsmonopol.

Vi lever sannerligen i den uppochnedvända världen. Att ge bort sitt land till en främmande inkräktare anses idag vara höjden av godhet och ärofullhet, medan den som oroas över det som sker i Sverige just nu, när vårt land översvämmas med analfabeter från en medeltida kultur, vilka inte har någon som helst lust att anpassa sig till vårt land, och som inte ens är förmögna att göra detta, och som dessutom är förbjudna av sin religion att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Och som, om inte detta vore nog, hotar svenskar som är kritiska mot islam och som stöder Israels rätt att existera. Att en sådan invandringspolitik måste vara i högsta grad skadlig för vårt land är för mig helt uppenbart.

Jesus säger i Johannesevangeliet:

Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma [fetstil tillagt av mig]. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
Den som är lejd bryr sig inte om fåren (Joh 10:10-13).

När jag läser dessa Jesusord så kommer jag att tänka på våra politiker (merparten av dem). De är precis som den lejde herden. De känner inget ansvar för eller lojalitet mot det land och det folk de är satta att värna om. De ser bara till sitt eget bästa, sin egen jättepension och arbetar på sin egen framtid, inte Sveriges. Fåren struntar de fullständigt i. ”Om vargen kommer, ja låt vargen ta fåren – jag bryr mig inte.” Förr i världen fanns politiker som förtjänade epitetet landsfader. Både Hjalmar Branting och Tage Erlander kände ansvar för sitt folk och ville svenska folkets absolut bästa och förtjänade att kallas landsfader. Någon gång på 1970-talet kom en omsvängning. Kanske var det i och med Olof Palme, som jag ser som en total katastrof för vårt land. De flesta av dagens politiker förtjänar snarare att kallas landsförrädare än landsfäder!

Idag, och det gäller inom alla blocken med undantag för SD, så struntar man fullständigt i de människor man är satt att skydda och värna om. Att låta illegala invandrare få full tillgång till svensk sjukvård för 50 kr (dvs billigare än för de människor som betalar kalaset) är bara ett exempel bland många hur man prioriterar andra framför de människor man är satt att prioritera. I andra artiklar anger jag andra liknande orättvisor, där etniska svenskar behandlas mycket sämre än invandrare. Ingen som begriper det allra minsta kan tvivla på att detta kommer att sluta med katastrof. För vårt land och för vårt folk, och även för de invandrare som våra politiker och vår kulturelit (kulturdrägg) säger sig vilja värna om.