Kristendomen – ett ljus på berget eller en vindflöjel på gödselstacken?

Det tycks som att alltför stora delar av kristenheten hoppas bli accepterade av Godhetskören genom att man anpassar sin tro efter vad som för stunden är politiskt korrekt (abort, homoäktenskap, evolution etc). Det mesta tyder på att alla sådana försök är dömda att misslyckas. Antingen får man köpa hela budskapet eller också återstår bara att lämna den kristna tron helt och hållet.

I en intervju på Revelation TV i mars 2011 med den kände ateisten och evolutionisten Richard Dawkins så utspann sig följande samtal:

– Var det något speciellt ögonblick eller någonting du läste eller någon erfarenhet som fick dig att inse att Gud inte finns?”
– Det absolut viktigaste var förståelsen av evolutionen. Evangeliska kristna har på sätt och vis rätt när de ser evolutionen som fienden, medan sofistikerade teologer inte har några problem med att acceptera evolutionen. Jag anser att de sistnämnda är vilseledda. Evangeliska kristna har verkligen rätt i att det finns en djup motsättning mellan evolution och kristendom.

Dawkins svar visar för det första hur viktig och avgörande skapelsefrågan är för oss kristna. För det andra visar hans svar att kompromissande med Bibelns budskap inte framkallar respekt hos ateisterna utan snarare förakt. En ärlig, konsekvent ateist föredrar kristna som verkligen tror på det de säger sig tro på.

Lena Andersson, författare, debattör och ateist, skrev nyligen en artikel på Newsmill med rubriken:

"Hellre bokstavstroende kristna än förljugna nytolkningar av bibeln".

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor och ateist, säger i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”.

Varken Richard Dawkins, Lena Andersson eller Torbjörn Tännsjö tycks charmas av kompromissande kristna, som är beredda att sälja ut sin tro för att få frid med Världen och bli accepterade av det intellektuella etablissemanget. Vindflöjelkristendom vinner inte någon människa utan skapar bara förakt. Har man väl påbörjat anpassningen av kristendomen till samhällets värderingar, har man beträtt ett sluttande plan. Vad kompromissande kristna kommer att finna är att frid med Världen får man först när man helt slutat tro på Gud, dvs när den religion man då företräder i alla avseenden är ekvivalent med den ateistiska världsbilden. Tyvärr tycks Svenska Kyrkans ledning vara på väg åt detta håll. Med ilfart!
Kristendomens förhållande till samhället kan sammanfattas i följande två rader:

Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.

Något ytterligare alternativ gives icke.

Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug skrev för ett par år sedan en krönika i tidningen Dagen (090929). Schlaug, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:

En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt.
…En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka
…Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Jesus säger i Luk 19:40 att om vi kristna inte predikar så skall stenarna ropa. Och det är precis detta vi ser idag. När stora delar av kristendomen inte vågar stå för sin tro, ja då reser sig ateisterna upp och säger det som många kristna är för fega för att säga!!!

Kan man tro på Gud utan att tro på Gud?

Vi lever i en tid när kristendomen förväntas anpassa sig till vad som för tillfället är politiskt korrekt. Att kyrkan skall viga samkönade par anses vara så självklart att blotta antydan om något annat möts att förvåning, avsky, förakt, vrede och/eller hat. Kristenheten förväntas anpassa sig till det rådande paradigmet i alla avseenden – etik, sexualitet, människosyn etc, etc.

Denna inställning är synnerligen illa genomtänkt. Det finns grundläggande tre alternativ när det gäller den kristna kyrkan och den kristna tron:

1. Bibeln är sann, dvs det existerar en allsmäktig, allvetande, evig och övernaturlig Gud, som har skapat universum, livet och de olika arterna, inkluderande människan, och som uppenbarar sin vilja i Bibeln. Guds beslut kan inte åsidosättas av politiska omröstningar, filosofiska eller teologiska analyser eller av folkmajoritetens vilja. Guds ord gäller evigt och vi har att efter bästa förmåga försöka tolka och förstå vad Gud vill säga till oss genom sitt Ord.

2. Bibeln är inte sann och det finns ingen allsmäktig etc Gud (eller någon annan Gud överhuvudtaget). Allting som existerar har uppkommit av naturliga orsaker (naturlagar i kombination med slumpfaktorer).

3. Någon annan religion än kristendomen är den sanna uppenbarelsen av Gud. Självklart kan Bibeln innehålla korn av sanning, men den verkligen Guden är annorlunda än den Gud som uppenbaras i Bibeln.

Om 2 eller 3 är sann, är således kristendomen en falsk religion. Om 2 är sann, bör alla människor som söker sanningen överge den kristna tron. Dvs kristendomen bör omedelbart avvecklas och alla människor bli ateister. I det fall att 3 är det riktiga alternativet, bör alla människor välja den sanna religionen (vilken den nu kan vara).

Om 1 å andra sidan är sann, kan inte Guds beslut förändras av mänskliga omröstningar eller åsikter. Guds Ord utgör en absolut standard som inte kan ifrågasättas. I varje fall inte av den som söker sanningen. Säger Guds Ord att det är fel med abort, sex utanför äktenskapet eller samkönade äktenskap, ja då finns inget mer att tillägga.

Jag har inga problem med människor som är ateister eller tillhör andra religioner än den kristna. Det jag har problem med är ”kristna” (som t ex K G Hammar m fl) som inte tycks förstå logiken ovan. Endast under förutsättning att Gud inte finns och att Bibeln inte är Guds Ord, är det rimligt att Kyrkan böjer sig under statsmakten eller folkopinionen. Men, i så fall behövs ju inte Kyrkan.

Det intressanta är att det finns ganska många ateister som håller med om ovanstående analys. De tror visserligen inte på Gud, men de inser att om Gud finns, så är Han inte underställd flyktiga opinioner. Av detta skäl känner de mer sympati för bibeltroende kristna (kan det egentligen finnas några andra kristna?) än de gör för politiskt korrekta kristna. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, klart uttalad ateist, får i Christer Sturmarks bok Personligt. Samtal med fritänkare (Fri Tanke, Stockholm, 2008) frågan, ”Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?” och svarar då, ”Ja, utan tvekan” (Åke Green var den pingstpastor på Öland, som för några år sedan blev åtalad för att ha predikat mot homosexualitet men sedan frikändes – K G Hammar är Sveriges förre ärkebiskop).

Nyligen fanns en debattartikel i tidningen Dagen (090929), skriven av Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug. Denne, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:

En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt. Det känns lite grand som om en kyrka baserad på demokratiska beslut anser att Gud ska anpassa sig till de fattiga syndare som bevistar till exempel Socialdemokraternas partikongress. Eller Centerns riksstämma. Eller något annat världsligt fora där demokrati, i betydelsen majoritetsbeslut, råder. Kyrkans angelägenheter bör vara kyrkans. Sedan kan vi som står utanför, eller som besöker den någon gång i sorg eller glädje, tycka vad vi vill. Vi kan tycka att den är stockkonservativ. Men låt den i så fall få vara det. Vi kan tycka att de heliga urkunder som religioner bygger på är totalt omoderna, med värderingar som inte hör hemma i en modern tid, men låt det då få vara så.

En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt. Men själva grundtanken för Guds existens är ju att han och människor inte är samma sak. Vem som helst kan givetvis tolka Gud, tolka Gud så att det passar den egna livsstilen, de egna åsikterna och därmed må bättre, känna sig legitimerade av högre ort. Men en kyrka, en religion, måste rimligen vara mer fastnaglad i vad som gäller än så.

Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Antingen finns Gud eller också finns inte Gud. Antingen gäller Guds Ord, eller också gäller det inte. Någon ytterligare möjlighet finns inte. Politisk korrekthet kan inte avgöra vad som är sant. Politisk korrekthet är bara ett uttryck för vad en liten minoritet av kvasiintellektuella, vilka av olika skäl fått tillgång till media, vill att man skall tycka. Och frågan är om det finns några som begriper mindre än de kvasiintellektuellas tragiska skara. De förväxlar konsekvent sina skrivbordsspekulationer med verkligheten själv.