lördag 14 januari 2012

Kristendomen – ett ljus på berget eller en vindflöjel på gödselstacken?

Det tycks som att alltför stora delar av kristenheten hoppas bli accepterade av Godhetskören genom att man anpassar sin tro efter vad som för stunden är politiskt korrekt (abort, homoäktenskap, evolution etc). Det mesta tyder på att alla sådana försök är dömda att misslyckas. Antingen får man köpa hela budskapet eller också återstår bara att lämna den kristna tron helt och hållet.

I en intervju på Revelation TV i mars 2011 med den kände ateisten och evolutionisten Richard Dawkins så utspann sig följande samtal:
– Var det något speciellt ögonblick eller någonting du läste eller någon erfarenhet som fick dig att inse att Gud inte finns?”
– Det absolut viktigaste var förståelsen av evolutionen. Evangeliska kristna har på sätt och vis rätt när de ser evolutionen som fienden, medan sofistikerade teologer inte har några problem med att acceptera evolutionen. Jag anser att de sistnämnda är vilseledda. Evangeliska kristna har verkligen rätt i att det finns en djup motsättning mellan evolution och kristendom.

Dawkins svar visar för det första hur viktig och avgörande skapelsefrågan är för oss kristna. För det andra visar hans svar att kompromissande med Bibelns budskap inte framkallar respekt hos ateisterna utan snarare förakt. En ärlig, konsekvent ateist föredrar kristna som verkligen tror på det de säger sig tro på.

Lena Andersson, författare, debattör och ateist, skrev nyligen en artikel på Newsmill med rubriken:

"Hellre bokstavstroende kristna än förljugna nytolkningar av bibeln".

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor och ateist, säger i Christer Sturmarks bok Personligt, Samtal med fritänkare om den tidigare ärkebiskopen K G Hammar, ”Ja, det är ju helt uppenbart att han [Hammar] inte tillhör de troende”.

Varken Richard Dawkins, Lena Andersson eller Torbjörn Tännsjö tycks charmas av kompromissande kristna, som är beredda att sälja ut sin tro för att få frid med Världen och bli accepterade av det intellektuella etablissemanget. Vindflöjelkristendom vinner inte någon människa utan skapar bara förakt. Har man väl påbörjat anpassningen av kristendomen till samhällets värderingar, har man beträtt ett sluttande plan. Vad kompromissande kristna kommer att finna är att frid med Världen får man först när man helt slutat tro på Gud, dvs när den religion man då företräder i alla avseenden är ekvivalent med den ateistiska världsbilden. Tyvärr tycks Svenska Kyrkans ledning vara på väg åt detta håll. Med ilfart!
Kristendomens förhållande till samhället kan sammanfattas i följande två rader:

Halv kristendom tolereras men föraktas.
Hel kristendom respekteras men förföljs.


Något ytterligare alternativ gives icke.

Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schlaug skrev för ett par år sedan en krönika i tidningen Dagen (090929). Schlaug, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:
En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt.
…En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka
…Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.

Jesus säger i Luk 19:40 att om vi kristna inte predikar så skall stenarna ropa. Och det är precis detta vi ser idag. När stora delar av kristendomen inte vågar stå för sin tro, ja då reser sig ateisterna upp och säger det som många kristna är för fega för att säga!!!