Hur står det till i huvudet på grekerna?

Det är svårt att låta bli att skriva något om den ekonomiska krisen i Grekland. Och idag klarade jag inte av att stå emot längre.

Jag vet inte om man skall kalla det hela för ofattbart eller korkat eller absurt. Det är egentligen ännu värre. Svenska Dagbladet hade den 2/7 2011 en artikel med rubriken ”(50 000 kr kronor för att tvätta händerna?)” . Där ger man några exempel på de absurda grekiska arbetsvillkoren. Jag citerar:

Jag trodde att jag hade hört det mesta, men den tyska tidningen Handelsblatt gjorde i veckan en sammanställning av grekiska arbetsvillkor, vissa så generösa att man inte tror det är sant.

Men jodå, tidningen har på noggrant tyskt vis tydliga källhänvisningar vid varje påstående. Ett axplock:

• Busschaufförerna i Aten får åka till och från jobbet på arbetstid och den som klarar att komma i tid får dessutom en bonus på 310 euro.

• Bud på de olika ministerierna får ett lönetillägg på 290 euro i månaden – för att bära akter och pärmar.

• På det delvis privatiserade telefonbolaget OTE får man 25 euro i månaden för ”uppvärmandet av tjänstebilen”. Enligt Handelsblatt meddelade facket i måndags att bonusen avskaffats – men de anställda kräver nu att den återinförs.

• Den statliga järnvägen ger lokförarna (som har upp till 7000 euro i månadslön, dvs bortåt 70 000 kr/mån) en premie för varje kilometer de kör. De får dessutom över 5 000 euro (nästan 50 000 kronor) extra om året för att tvätta händerna (det får 25 procent av all tågpersonal).

Som om detta inte vore nog så går många grupper i pension i 50-årsåldern (t ex frisörer). Vissa betalar noll i skatt (taxichaufförer, läkare, advokater och andra egenföretagare). Etc, etc. Dessutom har man ett långt gånget korruptionssystem med välavlönade statliga och kommunala skenarbeten, där man inte ens behöver gå till jobbet. Den typen av arbeten delas frikostigt ut till släktingar och vänner och andra.

I DN den 9/7 2011 skriver kolumnisten Richard Swartz om problemet Grekland. Rubriken är ”Sjunga högt i skogen”. Swarz jämför situationen i Grekland med hur det var när Östeuropa befriades från kommunismens ok

I Östeuropa fanns en realistisk bild av vad man hade att göra och varför. I Grekland är det Europas fel att man levt över sina tillgångar och på just Europas bekostnad. Och är det inte Europas fel så är det de egna politikernas, samma politiker som grekerna röstat fram i val efter val, sannolikt just därför att de lät dem leva över sina tillgångar.

Swartz skriver också:

Kan ett land som avsiktligt och systematiskt förtigit sina verkliga skulder, och dessutom förfalskat statistik och så fuskat sig till euron, räkna med andras solidaritet? Är det inte snarare Grekland som visat sig osolidariskt mot Europa.

Det kommer inte att bli lätt för Grekland att återvända till verkligheten. Landet har i princip ingen industri, ingen teknologi och inga råvaror och jordbruket är inte speciellt omfattande. Det man lever på är huvudsakligen turism och sjöfart. Byråkratin är synnerligen omständlig och gör det svårt att förändra någonting (byråkratin gör det också svårt att ta in skatteintäkter). Detta i kombination med en långt gången korruption bådar inte gott för framtiden.

Hur kan det då ha gått så långt? Kan folk verkligen vara så dumma eller okunniga att de tror att man kan pensionera sig vid 55 års ålder med 90 procent av lönen och få höga löner utan att egentligen göra någonting? Är grekerna fullständigt tiltade i roten? Dumma i huvudet helt enkelt?. Nja, så enkelt är det nog inte. Svaret heter snarare långsam tillvänjning. Långsamt, långsamt har systemet, från att ha varit lite lagom korrupt och byråkratiskt, utvecklats till att bli fullständigt hjärndött, absurt korrupt (det är liknande mekanismer som ligger bakom den politiska korrekthetens Sverige, där folk gradvis vant sig vid de mest absurda åsikter, som t ex att könen är en social konstruktion). Grekerna har gradvis anpassat sitt tänkande och så småningom börjat tycka att det är helt naturligt att vi greker jobbar till 50, får 90 procent av lönen i pension och dessutom inte betalar någon inkomstskatt! Samtidigt som människor i andra länder i Europa betalar en tredjedel av lönen i skatt och sedan arbetar till 65 eller 67 och då får kanske 70 procent eller mindre av sin lön i pension.

Frågan är hur det skall gå. Europa sitter som i ett skruvstäd. Låter vi Grekland bli bankrutt kommer detta att påverka hela Europas ekonomi dramatiskt. Risken finns att vi kommer att få fortsätta att betala för grekernas imbecilla ekonomiska tänkande. Nu kommer det nog inte att bli så. Anders Borg har t ex sagt att det är orimligt att vi svenskar skall arbeta till 65 och sedan skicka vårt överskott till Grekland så att medborgarna där kan gå i pension vid 50. Tyskland och Frankrike har gjort liknande uttalanden. Så risken finns i alla fall att man på sikt låter Grekland gå i konkurs. Och sedan får man ta smällen i Europa. Chansen att Grekland på egen hand skulle kunna ta sig ur krisen är antagligen mikroskopisk. Om ens det. Av det man sett i media verkar det som att de privilegierade grupperna i Grekland helt saknar verklighetsinsikt.

Hur kan då människor i Grekland hota med strejk? Borde de inte inse hur allvarligt läget är och att något måste göras? Problemet är att en hel del av de som strejkar är vanliga greker som inte haft de fördelar och förmåner som beskrivs ovan. Det de strejkar över är att det nu blir de som kommer att få betala kalaset genom stora lönesänkningar och skatter, medan den korrupta eliten kommer att fortsätta sin blodsugarfest. Det skall bli intressant att se hur det går. Illa, tror jag!

Vad hände egentligen?

Många människor har nog funderat över vad det egentligen var som utlöste den stora finanskrisen, som startade för drygt ett år sedan, och av vilken vi fortfarande känner verkningarna. Jag skulle tro att få människor egentligen förstått orsakssambanden bakom. En av dessa, som inte förstått, är undertecknad.

Jag blev därför glad när jag i tidningen Affärsvärlden nr 25-33 (17/6 2009) läste en utmärkt sammanfattning, där man försöker förklara hur så många ledande och anrika banker kunde falla som korthus på kort tid. Artikelns titel, ”Bankcheferna är de mest skyldiga”, antyder vilken slutsats tidningen kommer fram till.

Jag tänkte här försöka att kortfattat återge huvudpunkterna i artikeln, vilken utgår från en bok, Fool’s Gold (Kattguld), skriven av Gillian Tett (skribent på Financial Times). Tett inleder sin bok med det som hände 1989, när oljetankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och orsakade ett gigantiskt oljeutsläpp. Tankerns ägare, Exxon, ville ha en lånelina på 5 miljarder dollar för att kunna betala eventuella skadestånd. Ingen bank ville ta på sig denna kreditrisk, eftersom det skulle kräva alltför mycket kapital (enligt de s k Baselavtalen finns krav på hur mycket eget kapital en bank måste hålla som buffert i relation till hur mycket pengar man lånar ut – detta för att hindra att banker går omkull när låntagare inte kan betala sin skuld). Ekonomerna på storbanken J P Morgan kom då på att man kunde sälja bort kreditrisken genom ett bytesavtal med utvecklingsbanken EPRD. Detta kallade man ”credit default swap”, kortfattat kallat CDS. Detta begrepp kom att bli grundbulten i ett nytt ekonomiskt system.

Användandet av CDS:er exploderade under de kommande åren. De kreditrisker som kunde bytas bort gick från enskilda lån till hela nationer. Myndigheterna i USA ville begränsa det nya instrumentet, men detta blev aldrig av på grund av intensiv lobbyverksamhet från J P Morgan.

För att kunna pumpa ut CDS:er behövde bankerna ha motparter, likt ovannämnda EPRD, vilket inte alltid var lätt att hitta. Någon kom då på att man kunde skapa artificiella motparter utanför bankens balansräkning (vilka kom att kallas Special Purpose Vehicles – SPV), där banken bara sköt till ett mindre eget kapital. Bankerna kom att placera stora dela av sina kreditportföljer i dessa SPV:er. När t ex J P Morgan skapade den första SPV:n, var kreditvolymen på 9.7 miljarder dollar, medan banken endast bidrog med 700 miljoner dollar, dvs mindre än en tiondel.

Dessutom delade man upp SPV:erna i paket med olika risker och sålde sedan dessa vidare. Paketen fick namnet Syntetic Collateralised Debt Obligation (CDO). Man gjorde således ”värdepapper” som inte symboliserade tillgångar, utan skulder, ungefär som om en svensk sedel skulle representera vår utlandsskuld i stället för ett värde. Personligen tycker detta låter helt sjukt. Enligt Tett hade dessa komplicerade ekonomiska transaktioner i och för sig kunnat fungera, om bankerna hade förstått risken i de underliggande krediterna (dvs risken att inte få tillbaka de pengar man lånat ut). J P Morgan, som startat hela detta ekonomiska system, vägrade av detta skäl att byta bort riskerna i bostadskrediter, vilket var den största tillgången på kreditmarknaden. Man ansåg inte att man tillräckligt väl kunde bedöma dessa risker.

Ett avgörande problem var att kunna prissätta CDO-marknaden på ett korrekt sätt. Eftersom det fanns så lite historik över hur de invecklade ekonomiska instrument man konstruerat uppförde sig, så värderades alla instrumenten efter en enkel statistisk modell – en vanlig Gaussfördelning. Genom att alla operatörer på marknaden använde samma formel uppstod en konstgjord prisstabilitet, som gjorde att riskerna nedvärderades. Allting verkade mer stabilt än vad det i själva verket var.

Bortsett från J P Morgan, som insåg riskerna med det nya systemet i samband med bostadskrediter, och därför var försiktiga med sådana krediter, så öste den övriga bankvärlden ut bostads-CDO:er. Därför överlevde J P Morgan medan många andra banker gjorde konkurs. Detta framstår som mycket märkligt. Varför insåg inte bankerna att många i USA, som lånat pengar till egna hem utan krav på säkerhet, aldrig skulle kunna betala tillbaka? Det är ju faktiskt bankernas uppgift att bedöma en låntagares betalningsförmåga innan man beviljar ett lån. Det verkar som att hela detta konstruerade ekonomiska spel byggde på någon slags masshysteri. Alla ville var med för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Girigheten bedrog visheten!

Tett beskriver i Fool’s Gold hur fler och fler banker i ren spekulation köpte på sig CDO-stockar – baserat på medvetna beslut av bankernas ledningar – och därmed blev mer av hedgefonder än banker (Wikipedia: En hedgefond är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder. Gemensamt för dem är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder.). När marknaden inte längre kunde eller ville absorbera kreditrisker, vände bankerna sig till försäkringsbolag som AIG och kreditsäkrare, s k Monolines. Detta trots att, eller kanske snarare för att, försäkringsbolagen hade ännu mindre kunskaper om riskerna.

Hela bubblan började spricka när banken Bear Stearns hedgefonder paniksålde instrumenten 2008, till underpriser som ingen kunnat drömma om. Detta ledde till våldsamma prisindexras och eftersom hela CDO-marknaden var knuten till några få prisindex (ABX, MBX etc) uppstod direkt enorma förluster, vilket bidrog till hastigheten i den ekonomiska kollapsen.

Affärsvärlden skriver, ”Alla dessa val – att göra bostadsobligationer till CDO:er, att lägga ut ekonomiska konstruktioner med litet eget kapital utanför balansräkningarna och att lägga CDO-stockar i balansräkningen, trots att marknaden var helt outvecklad – utgör enskilda affärsbeslut som bankledningarna har fattat och idag måste ta ansvar för.”

Till det hela bidrog en expansiv penningpolitik (t ex att demokrater i USA mer eller mindre tvingade bankerna att ge bostadslån även till folk som hade mycket liten förmåga att betala tillbaka – här var bl a USA:s nuvarande president Barak Obama inblandad), USA:s stora handelsunderskott och dålig övervakning (vilket delvis orsakades av bankernas lobbyverksamhet) gjorde att kreditbubblan fick ännu värre konsekvenser. Affärsvärlden skriver avslutningsvis, ”Men utan bankledningarnas usla affärsbeslut hade deras koncerner inte gått under på det sätt och i den omfattning som skedde. Det hade blivit en konjunkturnedgång, men ingen global bankkrasch”.

Kanhända har jag missuppfattat något, eftersom mina kunskaper i ekonomi är synnerligen dimmiga (rättelser av texten tas tacksamt emot). Men en sak begriper jag i alla fall, och det är att dagens ekonomiska innovatörer tycks lyckligt omedvetna om att det existerar en ekonomisk verklighet. Inga integraler eller derivator och inga ekonomiska konstruktioner som bygger på förväntningar utan någon existerande produkt eller något kapital bakom, kan åsidosätta den verklighet vi lever i.

Bankdirektörer motiverar ofta sina höga löner med sitt stora ansvar och sin stora skicklighet. När jag talar om höga löner så talar jag om flera miljoner kronor i månadslön plus bonus på kanske 100 miljoner kronor ett par gånger per år (även om banken/företaget går dåligt – bonus för vad kan man undra?) plus avgångsvederlag på hundratals miljoner kronor plus pensioner på hundratusentals kronor per månad livet ut.

Något större ansvar tycks man inte ha, om man med ansvar menar att ta konsekvenserna av sina egna handlingar. När allting går omkull, tiotusentals människor får sparken (dvs tar ansvar) och samhället får rycka ut med miljardinsatser för att rädda spararnas pengar (dvs tar ansvar), går bankdirektören (som således inte tar något som helst ansvar) skrattande därifrån med några hundra miljoner kronor i fallskärm.

Inte heller tycks man vara speciellt skicklig. Att inte inse att ekonomiska konstruktioner av den här typen omöjligen kan hålla i långa loppet – det påminner ju i hög grad om ett pyramidspel – tyder på en inkompetens av sällan skådat slag. Med få undantag (dessa tycker jag är värda sin höga lön) fortsatte de flesta bankledningar sitt vansinniga spekulationsspel ända till ”the bitter end”, och inte ens en gång då verkar det som man förstod vad som hände eller vad som höll på att hända. ”Skrev du upp numret på lastbilen som körde på mig?”

Det tycks dessutom som att ekonomerna fortsätter som om inget hänt. Barak Obama har med rätta reagerat över att bonusar återigen börjat betalas ut, även i banker som nyligen fått miljarder från staten för att täcka sina förluster. Jag hoppas att rövardirektörerna till slut går för långt, så att folket och politikerna äntligen tröttnar på detta orättfärdiga system och sätter stopp för det.

Fick jag bestämma skulle man kräva tillbaka alla bonusar som direktörerna på de konkursdrabbade bankerna fått ut ända sedan de började där (det handlar ju om hundratals miljarder kronor). På så sätt skulle dessa direktörer tvingas ta konsekvenserna av sin egen girighet! Dessa pengar skall sedan användas för att täcka spararnas eventuella förluster och andra effekter av bankernas konkurser, i stället för att spararna själva, via skattepengar får stå för detta. Jag betraktar dessa bonusar som rent stöldgods och inget annat. De utgör definitivt inte någon belöning för väl utfört arbete. Uslare arbete är nämligen svårt att tänka sig!