Apropå den senaste tidens diskussion om nödvärnsrätt:
Jag har ett förslag till en ny lagskrivning. Låt mig först berätta om väjningsregler till sjöss. En upphinnande båt är alltid väjningsskyldig (upphinnande är en båt som närmar sig en annan båt inom sektorn 22,5 grader akter om styrbord tvärs till 22,5 grader akter om babord tvärs räknat akterut, dvs samma sektor som akterlanternan lyser i). Bestämmelserna säger att en upphinnande båt aldrig, genom en senare manöver, kan få företräde gentemot den båt som hunnits upp. Dvs en upphinnande båt som kör om på styrbordssidan (höger) och sedan girar in från styrbord, framför den båt som hunnits upp, är fortfarande väjningsskyldig (trots att den som kommer från styrbord normalt har företräde). Ingen senare manöver kan således ge den upphinnande båten företräde så länge som väjningssituationen består. Om samma båtar möts vid ett senare tillfälle, gäller givetvis inte detta, utan då gäller väjningsreglerna som vanligt.
Det hela kanske låter komplext, men jag tror läsaren förstår ungefär hur det fungerar. Vad har då detta med nödvärnsrätt etc att göra? Jo, jag menar att man kunde göra på liknande sätt när det gäller nödvärn. En person, som oprovocerat och avsiktligt angriper en annan person, är i ungefär samma läge som upphinnande båt. Han är helt enkelt fredlös (väjningsskyldig) så länge som nödvärnssituationen kvarstår. Han får skylla sig själv, vad som än händer honom. Inte heller skall hans vittnesmål äga någon som helst giltighet, eftersom han startat hela händelsekedjan utan att vara provocerad. Förutsättningen är givetvis att det inte får råda någon tvekan om att det handlade om ett oprovocerat angrepp. Om samma personer möts vid ett senare tillfälle (en annan dag t ex), gäller inte att den tidigare angriparen är fredlös.
Men jag ändå är inne på ämnet juridik har dom fallit i det uppmärksammade målet där en 16-årig tonårspojke mördade en 15-årig flicka, därtill tubbad av en annan 16-årig flicka (båda gärningsmännen är således straffmyndiga). Pojken har erkänt men den åtalade flickan nekar. Bevisningen är dock fullständigt överväldigande. Bl a finns SMS till pojken, där den åtalade och nu dömda flickan upprepade gånger begär att han skall döda 15-åringen. Motivet lär ha varit svartsjuka, men det spelar egentligen inte så stor roll. Mordet var planerat och oprovocerat. Ingen av ungdomarna var allvarligt psykiskt störd enligt rättspsykiatrisk undersökning. Vad blev då domen? Jo de dömdes till ett år och åtta månaders fängelse vardera för mord respektive anstiftan till mord (åklagaren hade yrkat på 4 års fängelse).
Som sagt, ett människoliv är inte mycket värt i Sverige, som skryter med att vara det mest humana landet i världen. Och humant är det så det förslår när det gäller mördare och bovar. Då talar man så fint om människovärde. ”Men inte skall vi förstöra livet för unga människor. De måste ju får en chans.” Offret fick dock sitt liv förstört. Hennes föräldrar kommer aldrig att hämta sig från det som hänt. Varför räknas inte det? Varför är samhällets medkänsla och förståelse reserverad till gärningsmännen? Jag kan bara se ett svar. Vi lever i ett ont samhälle. Ett samhälle som tar mördarnas parti mot offren är inget annat än ett mördarsamhälle.
Någon kanske skulle vilja fråga mig vilket straff jag skulle tycka vara adekvat? Ja, i USA hade de två mördarna antagligen fått minst 20 år, kanske mer, med tanke på att brottet var planerat. Personligen, rent instinktivt, tycker jag 50 år vardera vore lagom (men 20 år vore i alla fall bättre än ett år och åtta månader). Jamen, säger någon, då är ju deras liv förstört. Exakt! Precis! Det är precis vad det skall vara! De har oprovocerat tagit en ung människas liv, och priset för detta måste vara fruktansvärt! Annars signalerar man att offret inte har något värde. Ingen människa (som inte är hjärntvättad till politiskt korrekthet) kan uppleva ett år och åtta månader som en rättfärdig dom för överlagt mord (oavsett gärningsmännens ålder – vi talar ju inte om barn utan om 16-åringar). Även om föräldrarna till offret tycks acceptera domen, tror jag inte att de innerst inne gör det (men de vill givetvis framstå som goda medborgare som alla andra). Rättvisa har definitivt inte skipats! Inte på något som helst sätt (här har jag en artikel på min hemsida, där jag diskuterar detta med straff mer i detalj). Domen innebär i själva verket ett totalt förakt för offret och offrets anhöriga!!!
När det gäller ekonomiska brott är det fullt accepterat att en gärningsman får resten av sitt liv förstört. Och det kan t o m handla om ett skattebrott som inte varit avsiktligt, utan berott på okunskap eller att man utan avsikt gjort fel. De straffavgifter man då kan påföras, kan vara så stora att man aldrig hämtar sig ekonomiskt efter detta. Varför accepterar vi då inte att mördare får sina liv förstörda? De som avsiktligt och planerat har förstört andras liv.
För bara någon dag sedan inträffade ytterligare en fruktansvärd händelse med ungdomar inblandade (jag hämtar storyn från politisktinkorrekt.wordpress.com). En 19-årig flicka, Emma, blev kl 10.30 på fredagsförmiddagen avsläppt av sin pappa på Södra Kaserngatan i centrala Kristianstad. Där skulle hon ha körlektioner. Men hon dök aldrig upp. Körskolläraren ringde då till pappan, som blev orolig och larmade polisen efter att ha kört till hennes för detta pojkväns bostad. Det fanns i det läget anledning att misstänka att Emma dragits in i en bil, hans bil. En dryg halvtimme senare hittades flickan på fältet, svårt medtagen och illa skadad. Uppgifter från hennes vänner säger att hon fått skallen inslagen/krossad eventuellt med tillhygge samt skuren i ansiktet med rakblad. Emma togs till Centralsjukhuset men efter några timmar kördes hon i ambulans med ilfart till neurokirurgen på universitetssjukhuset i Lund. Emmas tillstånd betecknades som mycket allvarligt. Under fredagseftermiddagen, kvällen och natten mot lördagen har flickan opererats.
Hennes före detta pojkvän, en 20-åring, född i Sverige men med kurdisk bakgrund (dvs muslimsk bakgrund – även om många kurder är sekulariserade är deras kulturarv muslimskt), har gripits för dådet, misstänkt för människorov och mordförsök (givetvis har media gjort allt för att den misstänktes kurdiska bakgrund inte skall komma fram). Orsaken till dådet misstänks vara att Emma gjort slut med honom. Kära svenska flickor, det är livsfarligt att leka med hederskulturer! Nåja, så värst mycket heder tycks det inte handla om. ”Hedersmord” och liknande handlar nog mer om ondska än om heder.
Skall bli intressant att se vad pojkvännen (om han nu visar sig vara skyldig) får för påföljd. Det blir väl villkorligt eller kanske 6 månaders fängelse (maximalt). Jag menar, man kan ju inte förstöra hans liv eller hur (det ödet reserverar vi för hederliga skattebetalare)? Det räcker ju med att Emmas liv är förstört (även om hon överlever kanske hon aldrig blir helt återställd – fast det är ju inte ens säkert att hon överlever). Men vad spelar det för roll. Det viktiga i vårt land är ju att brottslingarna har det så bra som möjligt och är så lyckliga som det bara går!
Det tycks som att Hjärndödas Riksförbund håller på att bli en av Sveriges största föreningar. Det tycks också som att både politiker och myndigheter gör allt för att ge Sverigedemokraterna så många röster som möjligt i nästa val. Man undrar varför? Är alla våra politiker och myndigheter i hemlighet sympatisörer till SD?
Jag kan bara säga att jag mår fysiskt illa över Sverige och dess hjärntvättade intellektuella ”elit” – eller som jag brukar kalla den, ”kulturdräggen”. De tycks kapabla till allt negativt. Jag tror faktiskt att det är kulturdräggen som orsakar ozonhål, växthuseffekt och svininfluensa. För att inte tala om tsunamin för några år sedan.
måndag 9 november 2009
onsdag 21 oktober 2009
Islams kärleksbud?
Bilden ovan är hämtat från en muslimsk demonstration i London nyligen. Där krävdes att den brittiska grundlagen skulle upphävas och sharíalagar införas i stället.
För ett par dagar sedan publicerade Aftonbladet en artikel av Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas (SD) partiledare, vilken väckt stort rabalder. Där förklarar Åkesson att han ser muslimerna som det största hotet mot Sverige sedan Andra Världskriget.
För det första är det intressant att Aftonbladet publicerat en artikel av SD. Tidigare har man sagt att man inte skulle tillåta SD att föra fram sina åsikter i tidningen, utan enbart skulle granska SD ur en kritisk synvinkel. Efter att ha publicerat den ökända artikeln, enligt vilken Israel stjäl organ från dödade palestinska ungdomar (se tidigare blogg), och dragit på sig mycket kritik på grund av detta (några bevis för dessa organstölder existerar inte), kanske man från tidningens sida känt ett behov av att uppvisa någon form av pressetik. Efter publikationen av organstöldsartikeln, försvarade man sig med att det handlade om yttrandefrihet. För att detta argument skall vara trovärdigt måste man givetvis uppvisa yttrandefrihet åt flera olika håll – inte bara när det gäller kritik av Israel. Och se, nu släppte man fram en islamkritisk artikel, som också den var kontroversiell. Och det gläder mig. I någon mån har nu Aftonbladet upprättat sitt skamfilade rykte när det gäller yttrandefrihet.
Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, har sagt att man enbart släppte fram Åkessons artikel för att exponera Sverigedemokraternas grumliga människosyn. Det är ju möjligt att så är fallet, och egentligen har det inte så stor betydelse varför man släppte fram artikeln. Jag befarar dock att den i så fall inte kommer att få den effekt som Helin avsett. Många människor, som är skeptiska till islam, kommer antagligen att bli ännu mer skeptiska efter att ha läst artikeln i fråga.
De mest intressanta är att se vilka reaktioner Åkessons artikel väckt i intellektuella kretsar i vårt land. Merparten av de intellektuella kännetecknas av sin monumentala politiska korrekthet. Alla har samma åsikter i stort (familjen är ett hot mot samhället, abort utan några som helst restriktioner är en mänsklig rättighet, Israel är största hotet mot världsfreden och islam är den underbaraste av alla religioner, etc, etc). Dessa åsikter saknar ofta logisk och vetenskaplig grund, utan motiveras utifrån att alla tycker så. Fri abort är självklart, eftersom fostret är en del av kvinnans kropp (är det?) eller också motiverar man abort med poetiska uttryck typ ”rätten att födas önskad” (jag föddes oönskad, men är glad att leva ändå – vem har auktoritet att spela Gud och säga att jag inte har rätt att leva, eftersom jag var oönskad). Israel är det största hotet mot freden, eftersom… ja eftersom… ja eftersom… ??? Jo, eftersom de är dumma och palestinierna är snälla!! Palestinierna skickar snälla raketer mot Israel och israelerna svarar med elaka raketer. Så det så! Och islam är den underbaraste och mest fredsälskande av alla religioner – hur vet politiskt korrekta intellektuella att så verkligen är fallet? Har de läst Koranen? Har de studerat hadither? Har de undersökt sharíalagen? Knappast. Möjligen har de talat med någon ”islamolog”, som berättat hur underbart fantastisk islam är. Frågan är hur objektiv islamologen i fråga är.
I Svenska Dagbladet, den 20/10 2009, skrev Dan Nilsson ett genmäle till Åkessons islamkritiska artikel (kan läsas här). Nilssons artikel bygger på intervjuer med representanter för svenska myndigheter, islamforskare och statistiker. Dan Nilsson anser sig säkert stå på det godas sida, men som jag ser det är hans artikel enbart ett uttryck för politisk korrekthet. Låt oss granska hans första punkt, där han undersöker Åkessons påstående ”Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap”. Nilsson ger följande kommentar:
Samtliga världsreligioner som bygger på Gamla testamentet torgför den så kallade gyllene regeln. ”Ingen av er är troende på riktigt förrän han önskar sin broder detsamma som han önskar sig själv”, citeras islams profet Muhammed. Inom islam är Jesus en av de viktigaste profeterna. Göran Larsson, islamolog vid Göteborgs universitet, menar att SD framställer islam och muslimer som en enhetlig massa. ”Men det finns inte en tolkning av Nya testamentet, det finns inte en läsning av Koranen”, säger han.
Jag skulle aldrig nöja mig med att lita på vad en islamolog säger. Därför har jag ägnat flera år (inte på heltid med då och då – jag har bl a läst Koranen rakt igenom två gånger och fört mycket noggranna anteckningar) åt att undersöka Koranen, Hadith och sharíalagen.
För att läsaren skall förstå hur det ligger till, måste jag först redogöra för islams grundläggande dokument, dvs det som en rättrogen muslim bygger sin tro på. Först och främst har vi givetvis Koranen, som enligt islam dikterades för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Varje ord i Koranen är således givet av Allah, vilket inte ger något tolkningsutrymme. Det som står där, betyder precis vad som står där. Det är kanske därför som islamdominerade länder fortfarande befinner sig på 1100-talet kulturellt, vetenskapligt, mentalt och politiskt.
Hadíther, är samlingar av saker som Muhammed sagt. Det finns olika sådana samlingar. En av de mest berömda är Hadith enligt Bukhari, som innehåller ca 2 600 hadíther. Det är här man hittar de mer kontroversiella buden i islam, t ex att den som lämnar islam skall dödas, att homosexuella skall dödas etc.
Sedan har vi de s k siras. Det är berättelser om Muhammeds liv. Genom att se hur Muhammed reagerade i olika situationer, kan den rättrogne muslimen veta hur han själv skall leva och handla. Siras är inte lika bindande som vad Koranen och hadítherna är.
Ett problem, när det gäller att tolka Koranen, är att många suror säger emot varandra. I sura 45:15 läser vi (i Zetterstéens översättning) om judarna:
Vi [dvs Allah] hava ju givit Israels barn skriften, visheten och profetkallet, beskärt dem goda ting och givit dem företräde framför all världen.
Samtidigt läser vi i t ex sura 5:85 (i Zetterstéens översättning):
Du skall sannerligen finna, att judarna och de, som sätta andra vid Guds sida, bland alla människor äro hätskast mot dem som tro [dvs muslimerna].
Ibland är således judarna visa etc och ibland är de hätska och värre än alla andra. Vilken av dessa två verser avspeglar då Allahs uppfattning? Tolkningsprincipen är att den sist skrivna suran är den som gäller. Problemet är att surorna inte står i tidsordning, dvs den första suran i Koranen är inte nödvändigtvis den först skrivna suran. Islams uttolkare har försökt fastställa surornas tidsordning, och sammanfattat detta i tabeller (Koranen innehåller totalt 114 suror). Problemet är att olika uttolkare kommit fram till delvis olika resultat (se exempel här). Sura 5 ligger mellan nr 100 och 120 i tidsordning (beroende på vilken tabell man använder) medan sura 45 ligger mellan 36 och 72 i tidsordning. I det här fallet står det klart att sura 5 är skriven senare än sura 45. Således är det sura 5 som gäller (vilken är negativ till judarna).
Det är uppenbart att det inte är helt lätt att tolka Koranen. Här kommer sharíalagen till vår hjälp. I denna har man tagit hänsyn till Koranen, Hadíths, surornas tidsordning etc. Sharíalagen utgör en sammanfattning av hela islam ur olika aspekter och talar detaljerat om hur en rättrogen muslim skall leva och tänka. Islam tolkad och klar så att säga. Det enklaste är således att gå direkt till sharíalagen. Även här finns vissa problem, eftersom det finns olika versioner av denna lag. Inom sunniislam finns t ex fyra versioner, och dessa stämmer överens till ca 75 procent. Skillnaden mellan dem, är såvitt jag har kunnat se inte speciellt stor (i varje fall inte stå stor att det påverkar resonemanget i föreliggande artikel).
Låt oss nu återvända till påståendet att Koranen och islam har samma kärleksbud som Bibeln och kristendomen. Det stämmer helt enkelt inte. Jag har letat igenom Koranen vers för vers, och antecknat alla verser som innehåller ordet kärlek. Ingenstans i Koranen finns något som ens påminner om Nya Testamentets uppmaning att älska varandra, ja att till och med älska våra fiender (vilket Jesus uppmanar oss till). Jag har skrivit en lång och detaljerad artikel om detta på min hemsida och den intresserade läsaren hänvisas dit.
Citatet ur SvD:s artikel ”Ingen av er är troende på riktigt förrän han önskar sin broder detsamma som han önskar sig själv” är inte hämtat från Koranen. I varje fall kan jag inte finna någon sådan vers när jag söker i en datorversion av Koranen. Om det stämmer är det möjligen hämtat ur Hadith eller ur någon version av sharíalagen. Det kan också vara ett felaktigt påstående. Om det nu står någonstans vore det ju enkelt att klart och exakt ange var det står (det kan jag göra när det gäller sådana ställen i Bibeln). Om någon läsare känner till var citatet är hämtat från, tar jag tacksamt emot information om detta.
Men även om det nu skulle vara ett korrekt citat, måste man veta vad ”broder” innebär. Det är inte självklart att detta har samma innebörd som Bibelns ”nästa” (Jesus säger t ex i Mark 12:31, ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”). När jag letar i sharíalagen (Ahmad ibn Naqib al-Misri Reliance of the Traveller), är det enda liknande ställe jag hittar p75.28.
Profeten (Allah välsigne honom och give honom frid) sade: Av honom, i vars hand ligger min själ, ingen av er kommer in i paradiset om ni inte tror, och ingen av er kommer att tro förrän ni älskar varandra.
Detta är av allt att döma hämtat ur någon hadith. När jag läste det här blev jag så glad. Det kändes som att det trots allt fanns ett hopp att islam skulle kunna samexistera med andra kulturer och religioner. Men hoppet försvann snabbt när jag såg överskriften till detta avsnitt, ”Att inte älska ens muslimska bröder”. Dvs stycket är en uppmaning, inte att älska alla människor, ja inte ens att älska sina grannar, utan att älska andra muslimer. Hur skiljt från Jesu undervisning är inte detta. Liknelsen om den barmhärtige samariten visar klart och tydligt Jesu syn på vem som är vår nästa, dvs vilka vi skall älska. För närmare detaljer se länken ovan. Vi ser också skillnaden rent konkret (kärlek är enligt Bibeln inte att säga vackra ord, utan att handla – kärlek är alltid kopplad till handling). Efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen för några år sedan skänkte Norge ensamt mer pengar än hela muslimvärlden tillsammans. Holland skänkte också mer pengar än hela muslimvärlden tillsammans. Och inte fattas det pengar hos de rika Gulfstaterna, Saudiarabien etc. De är mycket rikare än både Holland och Norge.
Koranens kärleksundervisning kan inte på något sätt jämföras med Nya Testamentets. Det senare har en helt annan höghet och uppfordrar oss till villkorslös kärlek gentemot alla människor (t o m våra fiender). Kristna och judar har som s k dhimmis levt under stort förtryck i muslimvärlden i alla tider (detta påstående bryter mot den politiskt korrekta uppfattningen, men är icke desto mindre sant). De har förföljts, föraktats, misshandlats, mördats och förtryckts och tvingats betala enorma straffskatter för att de inte är muslimer. Detta är helt i enlighet med Koranen och sharíalagen. Under kortare perioder har kanske en välvillig muslimsk regent gjort att judars och kristnas liv varit lite lättare eller kanske till och med ganska bra, men så fort denne regent dött eller avsatts, har allt återvänt till det gamla vanliga.
Man kan givetvis mot detta invända att speciellt judar behandlats illa i den kristna världen. Det är tyvärr sant, men detta är i total olydnad mot Jesu bud. Ingenting i Nya Testamentet kan användas för att förtrycka andra människor.
Artikeln ovan slutar med, ”Men det finns inte en tolkning av Nya testamentet, det finns inte en läsning av Koranen”, Det är förvisso sant. Frågan är bara vad som är den vanligaste tolkningen av Koranen. Poeten Muhammed Omar, som i våras deklarerade att han nu stöder islamisterna, hävdar att islamismen och jihad är den vanligaste och mest korrekta tolkningen av islam (se tidigare blogg). Det tycks i alla fall som att denna inriktning blir allt vanligare. Och hur ofta har vi hört någon mullah ta kraftfullt avstånd från terrordåd eller kvinnoförtryck? Det finns sådana röster, men de är mycket ovanliga (och lever mycket farligt). Till och med i Sverige.
Utrymmet tillåter inte att jag kommenterar de övriga punkterna i Nilssons artikel, men jag är övertygad om att även här handlar det mer om politisk korrekthet än om vad som egentligen är sant. Avsiktligt (antar jag) så görs den officiella statistiken så att det inte skall vara möjligt att t ex se om muslimer är överrepresenterade när det t ex gäller våldtäkter (invandrare är under alla förhållanden överrepresenterade). Att Malmö och Sverige så småningom (om inget förändras) kommer att få en muslimsk majoritet är inte en åsikt utan ett ofrånkomligt faktum, under förutsättning att muslimska familjer föder betydligt fler barn än "vanliga svenska" familjer. Mycket talar för att så är fallet.
Så tyvärr tror jag att Jimmy Åkesson har rätt. Islam eller islamismen eller vilket det nu är, utgör det största hotet mot den västerländska civilisationen och mot Sverige sedan Andra Världskriget. Ja kanske t o m det största hotet någonsin i historisk tid. Åkessons påståenden är förvisso inte politiskt korrekta, men det är föga intressant. Betydligt mer intressant är om påståendena är sanna eller ej. Tiden kommer under alla förhållanden att utvisa vem som har rätt. Sveriges politiskt korrekta intellektuella eller de som tycker sig se en fara i islam.
I början av 1930-talet varnade Winston Churchill för den framväxande nazismen, som började tåga på gatorna i Tyskland, skanderande ”Ned med demokratin” och liknande (se bilden ovan). De flesta intellektuella hånade Churchill för hans ”överdrivna” åsikter och många var direkt arga på honom. Ändå fick han rätt. När Churchill kom till makten yttrade han, ”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan kom kriget i alla fall”. Ondska och diktatur går inte att förhandla med. Det är lika bra att sätta ned foten direkt. Englands eftergifter mot Hitler, där denna tilläts att steg för steg ta Österrike, Tjeckoslovakien etc, ledde fram till en situation där det inte längre gick att ge efter. Och så fick vi historiens blodigaste krig. Ju längre man väntar med att konfrontera ondskan, desto blodigare blir upplösningen.
Jag påstår inte på något sätt att alla muslimer är onda (däremot oroas jag över att så få muslimer öppet fördömer det våld som begås i Allahs namn). Men en sak hävdar jag bestämt; Islamismen utgör utan tvekan en del av ondskan i världen. Där tycks bara finnas hat, mord, våld, förakt mot alla andra etc. I islamismen känner man igen precis samma övermänniskotänkande och förakt för andra som nazismen och den japanska bushidokulturen hade, och som ledde fram till Andra Världskrigets fasor.
Även om det nu finns olika tolkningar inom islam, är det tveksamt om de mer fredliga tolkningarna (som jag menar bryter mot Koranen) på sikt kommer att ha något inflytande (ungefär som att de hårdföra marxisterna tog över ryska revolutionen från socialisterna och sedan mördade de socialister som satte sig emot detta). Om vi inte sätter ned foten och stoppar islamisternas framväxt i Europa, kommer vi snart att hamna i en outhärdlig situation. Jag skräms av det framtidsscenario jag ser för min inre syn, och hoppas att det aldrig blir en verklighet. Jag önskar av allt mitt hjärta att min farhågor är överdrivna. Dessvärre tror jag inte det.
lördag 10 oktober 2009
Kan man tro på Gud utan att tro på Gud?
Vi lever i en tid när kristendomen förväntas anpassa sig till vad som för tillfället är politiskt korrekt. Att kyrkan skall viga samkönade par anses vara så självklart att blotta antydan om något annat möts att förvåning, avsky, förakt, vrede och/eller hat. Kristenheten förväntas anpassa sig till det rådande paradigmet i alla avseenden – etik, sexualitet, människosyn etc, etc.
Denna inställning är synnerligen illa genomtänkt. Det finns grundläggande tre alternativ när det gäller den kristna kyrkan och den kristna tron:
1. Bibeln är sann, dvs det existerar en allsmäktig, allvetande, evig och övernaturlig Gud, som har skapat universum, livet och de olika arterna, inkluderande människan, och som uppenbarar sin vilja i Bibeln. Guds beslut kan inte åsidosättas av politiska omröstningar, filosofiska eller teologiska analyser eller av folkmajoritetens vilja. Guds ord gäller evigt och vi har att efter bästa förmåga försöka tolka och förstå vad Gud vill säga till oss genom sitt Ord.
2. Bibeln är inte sann och det finns ingen allsmäktig etc Gud (eller någon annan Gud överhuvudtaget). Allting som existerar har uppkommit av naturliga orsaker (naturlagar i kombination med slumpfaktorer).
3. Någon annan religion än kristendomen är den sanna uppenbarelsen av Gud. Självklart kan Bibeln innehålla korn av sanning, men den verkligen Guden är annorlunda än den Gud som uppenbaras i Bibeln.
Om 2 eller 3 är sann, är således kristendomen en falsk religion. Om 2 är sann, bör alla människor som söker sanningen överge den kristna tron. Dvs kristendomen bör omedelbart avvecklas och alla människor bli ateister. I det fall att 3 är det riktiga alternativet, bör alla människor välja den sanna religionen (vilken den nu kan vara).
Om 1 å andra sidan är sann, kan inte Guds beslut förändras av mänskliga omröstningar eller åsikter. Guds Ord utgör en absolut standard som inte kan ifrågasättas. I varje fall inte av den som söker sanningen. Säger Guds Ord att det är fel med abort, sex utanför äktenskapet eller samkönade äktenskap, ja då finns inget mer att tillägga.
Jag har inga problem med människor som är ateister eller tillhör andra religioner än den kristna. Det jag har problem med är ”kristna” (som t ex K G Hammar m fl) som inte tycks förstå logiken ovan. Endast under förutsättning att Gud inte finns och att Bibeln inte är Guds Ord, är det rimligt att Kyrkan böjer sig under statsmakten eller folkopinionen. Men, i så fall behövs ju inte Kyrkan.
Det intressanta är att det finns ganska många ateister som håller med om ovanstående analys. De tror visserligen inte på Gud, men de inser att om Gud finns, så är Han inte underställd flyktiga opinioner. Av detta skäl känner de mer sympati för bibeltroende kristna (kan det egentligen finnas några andra kristna?) än de gör för politiskt korrekta kristna. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, klart uttalad ateist, får i Christer Sturmarks bok Personligt. Samtal med fritänkare (Fri Tanke, Stockholm, 2008) frågan, ”Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?” och svarar då, ”Ja, utan tvekan” (Åke Green var den pingstpastor på Öland, som för några år sedan blev åtalad för att ha predikat mot homosexualitet men sedan frikändes – K G Hammar är Sveriges förre ärkebiskop).
Nyligen fanns en debattartikel i tidningen Dagen (090929), skriven av Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schalug. Denne, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:
Antingen finns Gud eller också finns inte Gud. Antingen gäller Guds Ord, eller också gäller det inte. Någon ytterligare möjlighet finns inte. Politisk korrekthet kan inte avgöra vad som är sant. Politisk korrekthet är bara ett uttryck för vad de intellektuella i samhället vill att man skall tycka. Och frågan är om det finns några som begriper mindre än de intellektuella. De förväxlar nämligen sina skrivbordsspekulationer med verkligheten själv.
Denna inställning är synnerligen illa genomtänkt. Det finns grundläggande tre alternativ när det gäller den kristna kyrkan och den kristna tron:
1. Bibeln är sann, dvs det existerar en allsmäktig, allvetande, evig och övernaturlig Gud, som har skapat universum, livet och de olika arterna, inkluderande människan, och som uppenbarar sin vilja i Bibeln. Guds beslut kan inte åsidosättas av politiska omröstningar, filosofiska eller teologiska analyser eller av folkmajoritetens vilja. Guds ord gäller evigt och vi har att efter bästa förmåga försöka tolka och förstå vad Gud vill säga till oss genom sitt Ord.
2. Bibeln är inte sann och det finns ingen allsmäktig etc Gud (eller någon annan Gud överhuvudtaget). Allting som existerar har uppkommit av naturliga orsaker (naturlagar i kombination med slumpfaktorer).
3. Någon annan religion än kristendomen är den sanna uppenbarelsen av Gud. Självklart kan Bibeln innehålla korn av sanning, men den verkligen Guden är annorlunda än den Gud som uppenbaras i Bibeln.
Om 2 eller 3 är sann, är således kristendomen en falsk religion. Om 2 är sann, bör alla människor som söker sanningen överge den kristna tron. Dvs kristendomen bör omedelbart avvecklas och alla människor bli ateister. I det fall att 3 är det riktiga alternativet, bör alla människor välja den sanna religionen (vilken den nu kan vara).
Om 1 å andra sidan är sann, kan inte Guds beslut förändras av mänskliga omröstningar eller åsikter. Guds Ord utgör en absolut standard som inte kan ifrågasättas. I varje fall inte av den som söker sanningen. Säger Guds Ord att det är fel med abort, sex utanför äktenskapet eller samkönade äktenskap, ja då finns inget mer att tillägga.
Jag har inga problem med människor som är ateister eller tillhör andra religioner än den kristna. Det jag har problem med är ”kristna” (som t ex K G Hammar m fl) som inte tycks förstå logiken ovan. Endast under förutsättning att Gud inte finns och att Bibeln inte är Guds Ord, är det rimligt att Kyrkan böjer sig under statsmakten eller folkopinionen. Men, i så fall behövs ju inte Kyrkan.
Det intressanta är att det finns ganska många ateister som håller med om ovanstående analys. De tror visserligen inte på Gud, men de inser att om Gud finns, så är Han inte underställd flyktiga opinioner. Av detta skäl känner de mer sympati för bibeltroende kristna (kan det egentligen finnas några andra kristna?) än de gör för politiskt korrekta kristna. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, klart uttalad ateist, får i Christer Sturmarks bok Personligt. Samtal med fritänkare (Fri Tanke, Stockholm, 2008) frågan, ”Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?” och svarar då, ”Ja, utan tvekan” (Åke Green var den pingstpastor på Öland, som för några år sedan blev åtalad för att ha predikat mot homosexualitet men sedan frikändes – K G Hammar är Sveriges förre ärkebiskop).
Nyligen fanns en debattartikel i tidningen Dagen (090929), skriven av Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schalug. Denne, som enligt egen uppgift är icke troende, säger där bl a:
En kyrka som anpassar sina grundläggande teser efter politiska vindar känns mycket trevlig, men alls inte trovärdig. Jag tror, att om det finns en Gud, så inte anpassar han sig till det som för tillfället uppfattas som politiskt korrekt. Det känns lite grand som om en kyrka baserad på demokratiska beslut anser att Gud ska anpassa sig till de fattiga syndare som bevistar till exempel Socialdemokraternas partikongress. Eller Centerns riksstämma. Eller något annat världsligt fora där demokrati, i betydelsen majoritetsbeslut, råder. Kyrkans angelägenheter bör vara kyrkans. Sedan kan vi som står utanför, eller som besöker den någon gång i sorg eller glädje, tycka vad vi vill. Vi kan tycka att den är stockkonservativ. Men låt den i så fall få vara det. Vi kan tycka att de heliga urkunder som religioner bygger på är totalt omoderna, med värderingar som inte hör hemma i en modern tid, men låt det då få vara så.
En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt. Men själva grundtanken för Guds existens är ju att han och människor inte är samma sak. Vem som helst kan givetvis tolka Gud, tolka Gud så att det passar den egna livsstilen, de egna åsikterna och därmed må bättre, känna sig legitimerade av högre ort. Men en kyrka, en religion, måste rimligen var mer fastnaglad i vad som gäller än så.
Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt.
Antingen finns Gud eller också finns inte Gud. Antingen gäller Guds Ord, eller också gäller det inte. Någon ytterligare möjlighet finns inte. Politisk korrekthet kan inte avgöra vad som är sant. Politisk korrekthet är bara ett uttryck för vad de intellektuella i samhället vill att man skall tycka. Och frågan är om det finns några som begriper mindre än de intellektuella. De förväxlar nämligen sina skrivbordsspekulationer med verkligheten själv.
fredag 2 oktober 2009
Senaste Nytt!
En ateistisk organisation i USA har stämt amerikanska staten. Orsaken, som de uttrycker det, är att kristna har mängder av helgdagar; jul, påsk etc, medan asteisterna inte har en enda helgdag. Amerikanska staten diskriminerar således ateisterna.
Stämningsansökan avslogs av domstolen, med motiveringen att ateisterna faktiskt har en egen helgdag, första april. I USA kallas nämligen denna dag för ”fool’s day” [dårarnas dag]. Detta måste rimligen, menar domstolen, räknas som ateisternas egen helgdag. Som grund för detta anger man Ps 14:1 i Bibeln, ” Dårarna säger i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’"
Vadå, skojar jag? Javisst gör jag det. Det var en rolig historia. Ibland blir man som kristen lite trött på att hela tiden vara slagpåse för de militanta ateisterna och aldrig själv få dela ut en snyting. Därför känns det skönt att ibland driva lite med ateisterna. Observera, bibelcitatet ovan är helt korrekt.
Men, även om nu ateisterna inte gått så långt som i historian ovan (än), så sysslar de med, som jag ser det, ungefär lika korkade och orättfärdiga saker. I USA finns en organisation som heter ACLU (American Civil Liberties Union). Visst låter det fint med Civil Liberties (civila friheter), men i själva verket är denna organisation en militant ateistisk organisation, som är beredd att slå sönder dina knäskålar för att hindra dig att böja knä inför Gud, om du skulle råka vara kristen. Intressant att organisationer av den här typen, som i hög grad går ondskans ärenden, staplar vackra ord i sina namn (ungefär som att ju mer odemokratiskt ett land är, desto mer vackra ord finns i landets namn – typ Nordkorea som ju heter ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” – där fick man med nästan alla honnörsorden, tragiskt att Nordkorea inte uppfyller ett enda av dem).
Nyligen friades en rektor och en idrottslärare vid en skola i Florida, efter att ha åtalats av ACLU för att ha begått det oerhörda brottet att be vid en lunch. Deras försvarsadvokat, Mathew Staver, kommenterade åtalet med, ”Hedervärda män behandlas som brottslingar för att de välsignar en måltid”. Att en lärare riskerar att hamna i fängelse för att han/hon har tackat Gud för maten i skolan eller uppmuntrat människor att be till Gud, visar hur långt utvecklingen gått. I frihetens namn (ACLU påstår ju sig stå för frihet, det är ju i varje fall vad organisationens namn antyder) är man beredd att kasta människor i fängelse för att de tackat Gud för maten. Vilken frihet står man då för? Jo sin egen frihet, att slippa höra ordet Gud, samtidigt som man vill hindra andras frihet (att t ex be). Men så fungerar det inte i en sann demokrati. Det är ungefär som i ett hyreshus. Man får stå ut med att höra ljud från grannarna (inom vissa rimliga gränser). Man kan tycka att polis och domstolsväsende borde ha viktigare saker att syssla med än att åtala hederliga personer som bett för maten. Speciellt med tanke på den grova brottslighetens utbredning.
Nyligen kritiserade JO Linköpings kommun för att deras tjänstemän förra våren tog ner en punkaffisch, som visade Djävulen bajsande i huvudet på Jesus (nu skojar jag inte – det är faktiskt sant). Affischen gjorde reklam för ett musikarrangemang, ”Punx against Christ”, som ägde rum i kommunens musikhus, Skylten. Och som sagt, nu får således dessa tjänstemän kritik från JO. Orsaken till att man tog ner affischen var att många människor hörde av sig, eftersom de kände sig kränkta.
Man undrar vad som skulle hända i Sverige om man satte upp affischer, där Djävulen bajsar på Muhammeds eller Allahs huvud. Och affischerna dessutom gjorde reklam för ett arrangemang med titeln ”Punx against Muhammed” eller ”Punx against Allah” och att det hela ägde rum i en kommunal lokal. Ojojoj vilket liv det skulle bli! Samma personer, som nu kritiserar Linköpings kommun för att man bröt mot yttrandefriheten när man tog ned affischerna, skulle gå i taket för den oerhörda kränkning muslimerna utsatts för (obs jag skulle inte stödja uppsättande av dylika affischer, jag finner inget nöje i att kränka andra människors tro – jag bara säger om…).
Jag skulle dessutom vilja se den punkare, som skulle våga göra en affisch eller anordna ett arrangemang, där Muhammed eller Allah skändas. Men det är klart, till och med punkarna vet ju att Jesus sade till sina efterföljare att vända andra kinden till. Det krävs inte speciellt stort mod att kränka kristna. Enligt min mening är de personer som ligger bakom ovannämnda affisch och arrangemang i Linköping en del av det ondas brödraskap.
Det tycks som att man i Sverige måste kasta sten och bränna bilar för att respekteras.
Alltför många av de intellektuellas dystra skara framstår som ynkliga, fega kryp. Du vet ungefär sådana där som kommer upp ur golvbrunnen i badrummet och sedan glider fram på golvet, lämnande en blöt, slemmig rand efter sig. Man kommer osökt att tänka på Martin Luther Kings ord;
Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.
De intellektuella, som inte har något emot att den kristna tron kränks, samtidigt som de blir upprörda över när andra religioner och kulturer kränks, ja inte inte ens kränks utan kritiseras, upplever säkert sig själva som genomgoda och frihetens försvarare. En intressant företeelse – goda människor som går det ondas ärenden. Man kanske skulle kalla detta för ”godska”. Under alla förhållanden utgör detta en omöjlig paradox. Går man det ondas ärenden är man ond, oavsett vad man själv säger. ACLU borde döpas om till ACOU – American Civil Oppression Union.
Stämningsansökan avslogs av domstolen, med motiveringen att ateisterna faktiskt har en egen helgdag, första april. I USA kallas nämligen denna dag för ”fool’s day” [dårarnas dag]. Detta måste rimligen, menar domstolen, räknas som ateisternas egen helgdag. Som grund för detta anger man Ps 14:1 i Bibeln, ” Dårarna säger i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’"
Vadå, skojar jag? Javisst gör jag det. Det var en rolig historia. Ibland blir man som kristen lite trött på att hela tiden vara slagpåse för de militanta ateisterna och aldrig själv få dela ut en snyting. Därför känns det skönt att ibland driva lite med ateisterna. Observera, bibelcitatet ovan är helt korrekt.
Men, även om nu ateisterna inte gått så långt som i historian ovan (än), så sysslar de med, som jag ser det, ungefär lika korkade och orättfärdiga saker. I USA finns en organisation som heter ACLU (American Civil Liberties Union). Visst låter det fint med Civil Liberties (civila friheter), men i själva verket är denna organisation en militant ateistisk organisation, som är beredd att slå sönder dina knäskålar för att hindra dig att böja knä inför Gud, om du skulle råka vara kristen. Intressant att organisationer av den här typen, som i hög grad går ondskans ärenden, staplar vackra ord i sina namn (ungefär som att ju mer odemokratiskt ett land är, desto mer vackra ord finns i landets namn – typ Nordkorea som ju heter ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” – där fick man med nästan alla honnörsorden, tragiskt att Nordkorea inte uppfyller ett enda av dem).
Nyligen friades en rektor och en idrottslärare vid en skola i Florida, efter att ha åtalats av ACLU för att ha begått det oerhörda brottet att be vid en lunch. Deras försvarsadvokat, Mathew Staver, kommenterade åtalet med, ”Hedervärda män behandlas som brottslingar för att de välsignar en måltid”. Att en lärare riskerar att hamna i fängelse för att han/hon har tackat Gud för maten i skolan eller uppmuntrat människor att be till Gud, visar hur långt utvecklingen gått. I frihetens namn (ACLU påstår ju sig stå för frihet, det är ju i varje fall vad organisationens namn antyder) är man beredd att kasta människor i fängelse för att de tackat Gud för maten. Vilken frihet står man då för? Jo sin egen frihet, att slippa höra ordet Gud, samtidigt som man vill hindra andras frihet (att t ex be). Men så fungerar det inte i en sann demokrati. Det är ungefär som i ett hyreshus. Man får stå ut med att höra ljud från grannarna (inom vissa rimliga gränser). Man kan tycka att polis och domstolsväsende borde ha viktigare saker att syssla med än att åtala hederliga personer som bett för maten. Speciellt med tanke på den grova brottslighetens utbredning.
Nyligen kritiserade JO Linköpings kommun för att deras tjänstemän förra våren tog ner en punkaffisch, som visade Djävulen bajsande i huvudet på Jesus (nu skojar jag inte – det är faktiskt sant). Affischen gjorde reklam för ett musikarrangemang, ”Punx against Christ”, som ägde rum i kommunens musikhus, Skylten. Och som sagt, nu får således dessa tjänstemän kritik från JO. Orsaken till att man tog ner affischen var att många människor hörde av sig, eftersom de kände sig kränkta.
Man undrar vad som skulle hända i Sverige om man satte upp affischer, där Djävulen bajsar på Muhammeds eller Allahs huvud. Och affischerna dessutom gjorde reklam för ett arrangemang med titeln ”Punx against Muhammed” eller ”Punx against Allah” och att det hela ägde rum i en kommunal lokal. Ojojoj vilket liv det skulle bli! Samma personer, som nu kritiserar Linköpings kommun för att man bröt mot yttrandefriheten när man tog ned affischerna, skulle gå i taket för den oerhörda kränkning muslimerna utsatts för (obs jag skulle inte stödja uppsättande av dylika affischer, jag finner inget nöje i att kränka andra människors tro – jag bara säger om…).
Jag skulle dessutom vilja se den punkare, som skulle våga göra en affisch eller anordna ett arrangemang, där Muhammed eller Allah skändas. Men det är klart, till och med punkarna vet ju att Jesus sade till sina efterföljare att vända andra kinden till. Det krävs inte speciellt stort mod att kränka kristna. Enligt min mening är de personer som ligger bakom ovannämnda affisch och arrangemang i Linköping en del av det ondas brödraskap.
Det tycks som att man i Sverige måste kasta sten och bränna bilar för att respekteras.
Alltför många av de intellektuellas dystra skara framstår som ynkliga, fega kryp. Du vet ungefär sådana där som kommer upp ur golvbrunnen i badrummet och sedan glider fram på golvet, lämnande en blöt, slemmig rand efter sig. Man kommer osökt att tänka på Martin Luther Kings ord;
Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.
De intellektuella, som inte har något emot att den kristna tron kränks, samtidigt som de blir upprörda över när andra religioner och kulturer kränks, ja inte inte ens kränks utan kritiseras, upplever säkert sig själva som genomgoda och frihetens försvarare. En intressant företeelse – goda människor som går det ondas ärenden. Man kanske skulle kalla detta för ”godska”. Under alla förhållanden utgör detta en omöjlig paradox. Går man det ondas ärenden är man ond, oavsett vad man själv säger. ACLU borde döpas om till ACOU – American Civil Oppression Union.
onsdag 23 september 2009
Vad hände egentligen?
Många människor har nog funderat över vad det egentligen var som utlöste den stora finanskrisen, som startade för drygt ett år sedan, och av vilken vi fortfarande känner verkningarna. Jag skulle tro att få människor egentligen förstått orsakssambanden bakom. En av dessa, som inte förstått, är undertecknad.
Jag blev därför glad när jag i tidningen Affärsvärlden nr 25-33 (17/6 2009) läste en utmärkt sammanfattning, där man försöker förklara hur så många ledande och anrika banker kunde falla som korthus på kort tid. Artikelns titel, ”Bankcheferna är de mest skyldiga”, antyder vilken slutsats tidningen kommer fram till.
Jag tänkte här försöka att kortfattat återge huvudpunkterna i artikeln, vilken utgår från en bok, Fool’s Gold (Kattguld), skriven av Gillian Tett (skribent på Financial Times). Tett inleder sin bok med det som hände 1989, när oljetankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och orsakade ett gigantiskt oljeutsläpp. Tankerns ägare, Exxon, ville ha en lånelina på 5 miljarder dollar för att kunna betala eventuella skadestånd. Ingen bank ville ta på sig denna kreditrisk, eftersom det skulle kräva alltför mycket kapital (enligt de s k Baselavtalen finns krav på hur mycket eget kapital en bank måste hålla som buffert i relation till hur mycket pengar man lånar ut – detta för att hindra att banker går omkull när låntagare inte kan betala sin skuld). Ekonomerna på storbanken J P Morgan kom då på att man kunde sälja bort kreditrisken genom ett bytesavtal med utvecklingsbanken EPRD. Detta kallade man ”credit default swap”, kortfattat kallat CDS. Detta begrepp kom att bli grundbulten i ett nytt ekonomiskt system.
Användandet av CDS:er exploderade under de kommande åren. De kreditrisker som kunde bytas bort gick från enskilda lån till hela nationer. Myndigheterna i USA ville begränsa det nya instrumentet, men detta blev aldrig av på grund av intensiv lobbyverksamhet från J P Morgan.
För att kunna pumpa ut CDS:er behövde bankerna ha motparter, likt ovannämnda EPRD, vilket inte alltid var lätt att hitta. Någon kom då på att man kunde skapa artificiella motparter utanför bankens balansräkning (vilka kom att kallas Special Purpose Vehicles – SPV), där banken bara sköt till ett mindre eget kapital. Bankerna kom att placera stora dela av sina kreditportföljer i dessa SPV:er. När t ex J P Morgan skapade den första SPV:n, var kreditvolymen på 9.7 miljarder dollar, medan banken endast bidrog med 700 miljoner dollar, dvs mindre än en tiondel.
Dessutom delade man upp SPV:erna i paket med olika risker och sålde sedan dessa vidare. Paketen fick namnet Syntetic Collateralised Debt Obligation (CDO). Man gjorde således ”värdepapper” som inte symboliserade tillgångar, utan skulder, ungefär som om en svensk sedel skulle representera vår utlandsskuld i stället för ett värde. Personligen tycker detta låter helt sjukt. Enligt Tett hade dessa komplicerade ekonomiska transaktioner i och för sig kunnat fungera, om bankerna hade förstått risken i de underliggande krediterna (dvs risken att inte få tillbaka de pengar man lånat ut). J P Morgan, som startat hela detta ekonomiska system, vägrade av detta skäl att byta bort riskerna i bostadskrediter, vilket var den största tillgången på kreditmarknaden. Man ansåg inte att man tillräckligt väl kunde bedöma dessa risker.
Ett avgörande problem var att kunna prissätta CDO-marknaden på ett korrekt sätt. Eftersom det fanns så lite historik över hur de invecklade ekonomiska instrument man konstruerat uppförde sig, så värderades alla instrumenten efter en enkel statistisk modell – en vanlig Gaussfördelning. Genom att alla operatörer på marknaden använde samma formel uppstod en konstgjord prisstabilitet, som gjorde att riskerna nedvärderades. Allting verkade mer stabilt än vad det i själva verket var.
Bortsett från J P Morgan, som insåg riskerna med det nya systemet i samband med bostadskrediter, och därför var försiktiga med sådana krediter, så öste den övriga bankvärlden ut bostads-CDO:er. Därför överlevde J P Morgan medan många andra banker gjorde konkurs. Detta framstår som mycket märkligt. Varför insåg inte bankerna att många i USA, som lånat pengar till egna hem utan krav på säkerhet, aldrig skulle kunna betala tillbaka? Det är ju faktiskt bankernas uppgift att bedöma en låntagares betalningsförmåga innan man beviljar ett lån. Det verkar som att hela detta konstruerade ekonomiska spel byggde på någon slags masshysteri. Alla ville var med för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Girigheten bedrog visheten!
Tett beskriver i Fool’s Gold hur fler och fler banker i ren spekulation köpte på sig CDO-stockar – baserat på medvetna beslut av bankernas ledningar – och därmed blev mer av hedgefonder än banker (Wikipedia: En hedgefond är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder. Gemensamt för dem är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder.). När marknaden inte längre kunde eller ville absorbera kreditrisker, vände bankerna sig till försäkringsbolag som AIG och kreditsäkrare, s k Monolines. Detta trots att, eller kanske snarare för att, försäkringsbolagen hade ännu mindre kunskaper om riskerna.
Hela bubblan började spricka när banken Bear Stearns hedgefonder paniksålde instrumenten 2008, till underpriser som ingen kunnat drömma om. Detta ledde till våldsamma prisindexras och eftersom hela CDO-marknaden var knuten till några få prisindex (ABX, MBX etc) uppstod direkt enorma förluster, vilket bidrog till hastigheten i den ekonomiska kollapsen.
Affärsvärlden skriver, ”Alla dessa val – att göra bostadsobligationer till CDO:er, att lägga ut ekonomiska konstruktioner med litet eget kapital utanför balansräkningarna och att lägga CDO-stockar i balansräkningen, trots att marknaden var helt outvecklad – utgör enskilda affärsbeslut som bankledningarna har fattat och idag måste ta ansvar för.”
Till det hela bidrog en expansiv penningpolitik (t ex att demokrater i USA mer eller mindre tvingade bankerna att ge bostadslån även till folk som hade mycket liten förmåga att betala tillbaka – här var bl a USA:s nuvarande president Barak Obama inblandad), USA:s stora handelsunderskott och dålig övervakning (vilket delvis orsakades av bankernas lobbyverksamhet) gjorde att kreditbubblan fick ännu värre konsekvenser. Affärsvärlden skriver avslutningsvis, ”Men utan bankledningarnas usla affärsbeslut hade deras koncerner inte gått under på det sätt och i den omfattning som skedde. Det hade blivit en konjunkturnedgång, men ingen global bankkrasch”.
Kanhända har jag missuppfattat något, eftersom mina kunskaper i ekonomi är synnerligen dimmiga (rättelser av texten tas tacksamt emot). Men en sak begriper jag i alla fall, och det är att dagens ekonomiska innovatörer tycks lyckligt omedvetna om att det existerar en ekonomisk verklighet. Inga integraler eller derivator och inga ekonomiska konstruktioner som bygger på förväntningar utan någon existerande produkt eller något kapital bakom, kan åsidosätta den verklighet vi lever i.
Bankdirektörer motiverar ofta sina höga löner med sitt stora ansvar och sin stora skicklighet. När jag talar om höga löner så talar jag om flera miljoner kronor i månadslön plus bonus på kanske 100 miljoner kronor ett par gånger per år (även om banken/företaget går dåligt – bonus för vad kan man undra?) plus avgångsvederlag på hundratals miljoner kronor plus pensioner på hundratusentals kronor per månad livet ut.
Något större ansvar tycks man inte ha, om man med ansvar menar att ta konsekvenserna av sina egna handlingar. När allting går omkull, tiotusentals människor får sparken (dvs tar ansvar) och samhället får rycka ut med miljardinsatser för att rädda spararnas pengar (dvs tar ansvar), går bankdirektören (som således inte tar något som helst ansvar) skrattande därifrån med några hundra miljoner kronor i fallskärm.
Inte heller tycks man vara speciellt skicklig. Att inte inse att ekonomiska konstruktioner av den här typen omöjligen kan hålla i långa loppet – det påminner ju i hög grad om ett pyramidspel – tyder på en inkompetens av sällan skådat slag. Med få undantag (dessa tycker jag är värda sin höga lön) fortsatte de flesta bankledningar sitt vansinniga spekulationsspel ända till ”the bitter end”, och inte ens en gång då verkar det som man förstod vad som hände eller vad som höll på att hända. ”Skrev du upp numret på lastbilen som körde på mig?”
Det tycks dessutom som att ekonomerna fortsätter som om inget hänt. Barak Obama har med rätta reagerat över att bonusar återigen börjat betalas ut, även i banker som nyligen fått miljarder från staten för att täcka sina förluster. Jag hoppas att rövardirektörerna till slut går för långt, så att folket och politikerna äntligen tröttnar på detta orättfärdiga system och sätter stopp för det.
Fick jag bestämma skulle man kräva tillbaka alla bonusar som direktörerna på de konkursdrabbade bankerna fått ut ända sedan de började där (det handlar ju om hundratals miljarder kronor). På så sätt skulle dessa direktörer tvingas ta konsekvenserna av sin egen girighet! Dessa pengar skall sedan användas för att täcka spararnas eventuella förluster och andra effekter av bankernas konkurser, i stället för att spararna själva, via skattepengar får stå för detta. Jag betraktar dessa bonusar som rent stöldgods och inget annat. De utgör definitivt inte någon belöning för väl utfört arbete. Uslare arbete är nämligen svårt att tänka sig!
Jag blev därför glad när jag i tidningen Affärsvärlden nr 25-33 (17/6 2009) läste en utmärkt sammanfattning, där man försöker förklara hur så många ledande och anrika banker kunde falla som korthus på kort tid. Artikelns titel, ”Bankcheferna är de mest skyldiga”, antyder vilken slutsats tidningen kommer fram till.
Jag tänkte här försöka att kortfattat återge huvudpunkterna i artikeln, vilken utgår från en bok, Fool’s Gold (Kattguld), skriven av Gillian Tett (skribent på Financial Times). Tett inleder sin bok med det som hände 1989, när oljetankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och orsakade ett gigantiskt oljeutsläpp. Tankerns ägare, Exxon, ville ha en lånelina på 5 miljarder dollar för att kunna betala eventuella skadestånd. Ingen bank ville ta på sig denna kreditrisk, eftersom det skulle kräva alltför mycket kapital (enligt de s k Baselavtalen finns krav på hur mycket eget kapital en bank måste hålla som buffert i relation till hur mycket pengar man lånar ut – detta för att hindra att banker går omkull när låntagare inte kan betala sin skuld). Ekonomerna på storbanken J P Morgan kom då på att man kunde sälja bort kreditrisken genom ett bytesavtal med utvecklingsbanken EPRD. Detta kallade man ”credit default swap”, kortfattat kallat CDS. Detta begrepp kom att bli grundbulten i ett nytt ekonomiskt system.
Användandet av CDS:er exploderade under de kommande åren. De kreditrisker som kunde bytas bort gick från enskilda lån till hela nationer. Myndigheterna i USA ville begränsa det nya instrumentet, men detta blev aldrig av på grund av intensiv lobbyverksamhet från J P Morgan.
För att kunna pumpa ut CDS:er behövde bankerna ha motparter, likt ovannämnda EPRD, vilket inte alltid var lätt att hitta. Någon kom då på att man kunde skapa artificiella motparter utanför bankens balansräkning (vilka kom att kallas Special Purpose Vehicles – SPV), där banken bara sköt till ett mindre eget kapital. Bankerna kom att placera stora dela av sina kreditportföljer i dessa SPV:er. När t ex J P Morgan skapade den första SPV:n, var kreditvolymen på 9.7 miljarder dollar, medan banken endast bidrog med 700 miljoner dollar, dvs mindre än en tiondel.
Dessutom delade man upp SPV:erna i paket med olika risker och sålde sedan dessa vidare. Paketen fick namnet Syntetic Collateralised Debt Obligation (CDO). Man gjorde således ”värdepapper” som inte symboliserade tillgångar, utan skulder, ungefär som om en svensk sedel skulle representera vår utlandsskuld i stället för ett värde. Personligen tycker detta låter helt sjukt. Enligt Tett hade dessa komplicerade ekonomiska transaktioner i och för sig kunnat fungera, om bankerna hade förstått risken i de underliggande krediterna (dvs risken att inte få tillbaka de pengar man lånat ut). J P Morgan, som startat hela detta ekonomiska system, vägrade av detta skäl att byta bort riskerna i bostadskrediter, vilket var den största tillgången på kreditmarknaden. Man ansåg inte att man tillräckligt väl kunde bedöma dessa risker.
Ett avgörande problem var att kunna prissätta CDO-marknaden på ett korrekt sätt. Eftersom det fanns så lite historik över hur de invecklade ekonomiska instrument man konstruerat uppförde sig, så värderades alla instrumenten efter en enkel statistisk modell – en vanlig Gaussfördelning. Genom att alla operatörer på marknaden använde samma formel uppstod en konstgjord prisstabilitet, som gjorde att riskerna nedvärderades. Allting verkade mer stabilt än vad det i själva verket var.
Bortsett från J P Morgan, som insåg riskerna med det nya systemet i samband med bostadskrediter, och därför var försiktiga med sådana krediter, så öste den övriga bankvärlden ut bostads-CDO:er. Därför överlevde J P Morgan medan många andra banker gjorde konkurs. Detta framstår som mycket märkligt. Varför insåg inte bankerna att många i USA, som lånat pengar till egna hem utan krav på säkerhet, aldrig skulle kunna betala tillbaka? Det är ju faktiskt bankernas uppgift att bedöma en låntagares betalningsförmåga innan man beviljar ett lån. Det verkar som att hela detta konstruerade ekonomiska spel byggde på någon slags masshysteri. Alla ville var med för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Girigheten bedrog visheten!
Tett beskriver i Fool’s Gold hur fler och fler banker i ren spekulation köpte på sig CDO-stockar – baserat på medvetna beslut av bankernas ledningar – och därmed blev mer av hedgefonder än banker (Wikipedia: En hedgefond är ett sammanfattande begrepp för många olika typer av specialfonder. Gemensamt för dem är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder.). När marknaden inte längre kunde eller ville absorbera kreditrisker, vände bankerna sig till försäkringsbolag som AIG och kreditsäkrare, s k Monolines. Detta trots att, eller kanske snarare för att, försäkringsbolagen hade ännu mindre kunskaper om riskerna.
Hela bubblan började spricka när banken Bear Stearns hedgefonder paniksålde instrumenten 2008, till underpriser som ingen kunnat drömma om. Detta ledde till våldsamma prisindexras och eftersom hela CDO-marknaden var knuten till några få prisindex (ABX, MBX etc) uppstod direkt enorma förluster, vilket bidrog till hastigheten i den ekonomiska kollapsen.
Affärsvärlden skriver, ”Alla dessa val – att göra bostadsobligationer till CDO:er, att lägga ut ekonomiska konstruktioner med litet eget kapital utanför balansräkningarna och att lägga CDO-stockar i balansräkningen, trots att marknaden var helt outvecklad – utgör enskilda affärsbeslut som bankledningarna har fattat och idag måste ta ansvar för.”
Till det hela bidrog en expansiv penningpolitik (t ex att demokrater i USA mer eller mindre tvingade bankerna att ge bostadslån även till folk som hade mycket liten förmåga att betala tillbaka – här var bl a USA:s nuvarande president Barak Obama inblandad), USA:s stora handelsunderskott och dålig övervakning (vilket delvis orsakades av bankernas lobbyverksamhet) gjorde att kreditbubblan fick ännu värre konsekvenser. Affärsvärlden skriver avslutningsvis, ”Men utan bankledningarnas usla affärsbeslut hade deras koncerner inte gått under på det sätt och i den omfattning som skedde. Det hade blivit en konjunkturnedgång, men ingen global bankkrasch”.
Kanhända har jag missuppfattat något, eftersom mina kunskaper i ekonomi är synnerligen dimmiga (rättelser av texten tas tacksamt emot). Men en sak begriper jag i alla fall, och det är att dagens ekonomiska innovatörer tycks lyckligt omedvetna om att det existerar en ekonomisk verklighet. Inga integraler eller derivator och inga ekonomiska konstruktioner som bygger på förväntningar utan någon existerande produkt eller något kapital bakom, kan åsidosätta den verklighet vi lever i.
Bankdirektörer motiverar ofta sina höga löner med sitt stora ansvar och sin stora skicklighet. När jag talar om höga löner så talar jag om flera miljoner kronor i månadslön plus bonus på kanske 100 miljoner kronor ett par gånger per år (även om banken/företaget går dåligt – bonus för vad kan man undra?) plus avgångsvederlag på hundratals miljoner kronor plus pensioner på hundratusentals kronor per månad livet ut.
Något större ansvar tycks man inte ha, om man med ansvar menar att ta konsekvenserna av sina egna handlingar. När allting går omkull, tiotusentals människor får sparken (dvs tar ansvar) och samhället får rycka ut med miljardinsatser för att rädda spararnas pengar (dvs tar ansvar), går bankdirektören (som således inte tar något som helst ansvar) skrattande därifrån med några hundra miljoner kronor i fallskärm.
Inte heller tycks man vara speciellt skicklig. Att inte inse att ekonomiska konstruktioner av den här typen omöjligen kan hålla i långa loppet – det påminner ju i hög grad om ett pyramidspel – tyder på en inkompetens av sällan skådat slag. Med få undantag (dessa tycker jag är värda sin höga lön) fortsatte de flesta bankledningar sitt vansinniga spekulationsspel ända till ”the bitter end”, och inte ens en gång då verkar det som man förstod vad som hände eller vad som höll på att hända. ”Skrev du upp numret på lastbilen som körde på mig?”
Det tycks dessutom som att ekonomerna fortsätter som om inget hänt. Barak Obama har med rätta reagerat över att bonusar återigen börjat betalas ut, även i banker som nyligen fått miljarder från staten för att täcka sina förluster. Jag hoppas att rövardirektörerna till slut går för långt, så att folket och politikerna äntligen tröttnar på detta orättfärdiga system och sätter stopp för det.
Fick jag bestämma skulle man kräva tillbaka alla bonusar som direktörerna på de konkursdrabbade bankerna fått ut ända sedan de började där (det handlar ju om hundratals miljarder kronor). På så sätt skulle dessa direktörer tvingas ta konsekvenserna av sin egen girighet! Dessa pengar skall sedan användas för att täcka spararnas eventuella förluster och andra effekter av bankernas konkurser, i stället för att spararna själva, via skattepengar får stå för detta. Jag betraktar dessa bonusar som rent stöldgods och inget annat. De utgör definitivt inte någon belöning för väl utfört arbete. Uslare arbete är nämligen svårt att tänka sig!
söndag 20 september 2009
Yttrandefrihet – ett tveeggat svärd
Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, deklarerade stolt häromdagen i tv-soffan att man inte kommer att tillåta reklam från Sverigedemokraterna på grund av deras oacceptabla åsikter. Säkerligen genomsköljdes han i sitt inre av våg på våg av varma känslor över sin enorma godhet och människokärlek och tolerans när han uttalade dessa magiska ord. Jan Helin den Gode har talat!
Nyligen, efter att ha publicerat den mycket kritiserade artikeln, som påstår att israelerna tar organ från dödade palestinska ungdomar, försvarade sig samme Jan Helin med att yttrandefriheten är helig. Och jag håller med honom till fullo (sedan kan man fundera över om allt är lämpligt att publicera, vilket är en helt annan diskussion). Men om yttrandefriheten är helig, måste detta rimligen innebära friheten att även yttra åsikter som Helin eller någon annan inte delar. Och då t o m åsikter som Helin och andra kanske tycker hemskt illa om. Jag vill påminna om det citat som brukar tillskrivas Voltaire, ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. Aftonbladets definition av begreppet yttrandefrihet verkar snarare vara, ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”.
Verklig yttrandefrihet måste innebära rätten att få framföra sina åsikter (givetvis finns gränser – mentalsjuka fantasier hör t ex inte hemma i media, men det vi talar om nu är ett parti som förmodligen kommer att komma in i Riksdagen vid nästa val, dvs som avspeglar en icke försumbar del av svenska folket). Att i debatten endast tillåta åsikter man själv delar eller accepterar är inte yttrandefrihet. Även Adolf Hitler och Josef Stalin var anhängare av denna variant av yttrandefrihet. Aftonbladets syn på yttrandefrihet är en medial tragedi. Speciellt med tanke på att Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar. Detta förpliktigar. Genom att inte ta sitt ansvar och helt utestänga ett parti för läsarna, förmedlar tidningen inte de fakta som är nödvändiga för att väljarna skall kunna välja. Då tar man sig rätten att välja åt väljarna, vad de skall välja. Det är definitivt inte demokrati. Och inte heller förenligt med verklig yttrandefrihet.
Yttrandefrihet är ett skört begrepp, som lätt kan missbrukas. Många använder ordet ofta och med stor emfas, och talar om hur helig yttrandefriheten är för dem, och påstår (ibland kanske underförstått) att de själva är beredda att offra oerhört mycket för det fria ordet. Och det låter ju bra. Men då kan man inte sedan komma och omdefiniera begreppet yttrandefrihet, och t ex säga att yttrandefrihet bara omfattar vissa grupper – de grupper man själv betraktar som acceptabla.
Yttrandefrihet kan missbrukas på många olika sätt. Aftonbladet använder t ex ofta sin yttrandefrihet för att kritisera Israel men använder sällan eller aldrig sin yttrandefrihet för att kritisera Israels grannar eller den palestinska sidan. Samma sak gäller alltför många svenska media; SVT, SR m fl. SR, och då tänker jag speciellt på P1 (som jag lyssnar på väldigt mycket och därför kan uttala mig om), är nästan värst i hela vårt land när det gäller att vara vinklad i Mellanösternfrågan. Dessa media utgör en ren skamfläck när det gäller seriös journalistik (i just denna fråga och en del andra känsliga frågor – i mer neutrala frågor, som exempelvis kräftfisket i Tisaren, uppvisar man god journalistik). När man t ex hör Cecilia Uddéns snyftreportage från Gaza, som handlar om den stackars palestinske skräddaren och hans 14 barn (eller något liknande), men som aldrig någonsin (annat än i förbigående av kosmetiska skäl) nämner varför Israel gick in i Gaza våren 2009 (bl a ca 12 000 Hamasraketer skjutna mot israeliska städer), går tankarna till Nazitysklands vulgära tidningar typ Völklicher Beobachter och Der Stürmer. Låt vara att den intellektuella nivån i P1 kanske är högre, men en sak blir inte sann eller rättfärdig bara för att man använder fina ord.
Bildt missbrukade nyligen begreppet yttrandefrihet när han vägrade kritisera Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder. Han hänvisade till att yttrandefriheten gav tidningen rätt att publicera denna artikel, men avstod märkligt nog från att använda sin egen yttrandefrihet. Jag är förvånad över att en utrikesminister uppvisar så stora brister i vanlig elementär logik (det skulle antagligen behövas fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund, dvs med träning att tänka logiskt). Bildt har nämligen också yttrandefrihet och kunde ha använt denna för att kritisera Aftonbladet. Media är inte höjda över kritik. Tvärtom! Deras stora inflytande och ansvar gör att de måste och skall kritiseras när de överskrider sina gränser eller missbrukar sin ställning. Bildt och Reinfeldt kunde mycket väl ha uttalat skarp kritik mot Aftonbladet utan att detta inkräktat på tidningens yttrandefrihet (att kritisera ett påstående och komma med motargument, hotar inte yttrandefriheten, det är en del av yttrandefriheten!). Märkligt att dessa höga politiker inte förstår detta. Kanske är de bara fega. Eller också har de en negativ grundinställning till Israel (något de i så fall givetvis aktar sig för att uttrycka öppet), vilket jag misstänker. Hade Aftonbladet kommit med liknande fabulösa påståenden om USA eller om islam, är jag övertygad om att Sveriges regering tagit tidningen i örat eller åtminstone tagit avstånd från tidningens påståenden, samtidigt som de påpekat att den yttrandefrihet vi har i Sverige inte gör det möjligt att stoppa artiklar av den här typen. Nu förmådde de inte ens att ta avstånd från artikelns uppenbart orimliga påståenden. Det kunde man ha begärt. Speciellt Bildt brukar ju kommentera både det ena och det andra i sin blogg.
Yttrandefrihet är ett tveeggat svärd. I Sverige används yttrandefriheten ibland som vapen, när man t ex angriper Israel, bibeltroende kristna och annat som den intellektuella ”eliten” (det jag brukar kalla ”kulturdräggen”) avskyr. I nästa ögonblick använder man sin yttrandefrihet som sköld, när man vill skydda sådant man värnar om; samkönade äktenskap, islam och islamister, invandring etc, etc. Då stoppas all kritik, även välgrundad sådan. Och därmed stryper man den fria debatten. Även tystnaden innebär en aktiv handling som man måste stå till svars för i lika hög grad som för det man yttrar. Tystnaden kan, rent moraliskt, vara en form av ärekränkning.
Tidigare brukade man säga att media var garantin för en fungerande demokrati. Tyvärr tycks media alltmer ha urartat till demokratins dödgrävare, som istället för att informera människor, försöker formera människor till politiskt korrekta robotar, vars åsikter är identiska med de av journalisterna godkända åsikterna. Jag har svårt att tro att detta verkligen skulle vara den uttryckliga avsikten hos majoriteten av journalisterna i vårt land. Men om det inte är det, hur kan det då komma sig att det blivit som det blivit? Begränsas ärliga journalister av redaktionsledningens ideologi? Kanske i vissa fall. Men knappast när det t ex gäller Cecilia Uddén. Så entusiastiskt antiisrael kan man knappast vara om man inte har detta fullt ut i sitt hjärta.
Medias intellektuella kollaps när det gäller konflikten i Mellanöstern har säkert sin grund i ett komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Jag tror att det under alla förhållanden skulle behövas en seriös och förutsättningslös mediadebatt, där man grundligt och ärligt diskuterar journalistutbildning, etik, yttrandefrihet etc. Man kan undra vilken roll journalisthögskolorna spelar här. Vad är det t ex för etik som inplanteras i de blivande journalisterna? Frågan är dock om en förutsättningslös debatt överhuvudtaget är möjlig i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige.
Nyligen, efter att ha publicerat den mycket kritiserade artikeln, som påstår att israelerna tar organ från dödade palestinska ungdomar, försvarade sig samme Jan Helin med att yttrandefriheten är helig. Och jag håller med honom till fullo (sedan kan man fundera över om allt är lämpligt att publicera, vilket är en helt annan diskussion). Men om yttrandefriheten är helig, måste detta rimligen innebära friheten att även yttra åsikter som Helin eller någon annan inte delar. Och då t o m åsikter som Helin och andra kanske tycker hemskt illa om. Jag vill påminna om det citat som brukar tillskrivas Voltaire, ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. Aftonbladets definition av begreppet yttrandefrihet verkar snarare vara, ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”.
Verklig yttrandefrihet måste innebära rätten att få framföra sina åsikter (givetvis finns gränser – mentalsjuka fantasier hör t ex inte hemma i media, men det vi talar om nu är ett parti som förmodligen kommer att komma in i Riksdagen vid nästa val, dvs som avspeglar en icke försumbar del av svenska folket). Att i debatten endast tillåta åsikter man själv delar eller accepterar är inte yttrandefrihet. Även Adolf Hitler och Josef Stalin var anhängare av denna variant av yttrandefrihet. Aftonbladets syn på yttrandefrihet är en medial tragedi. Speciellt med tanke på att Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar. Detta förpliktigar. Genom att inte ta sitt ansvar och helt utestänga ett parti för läsarna, förmedlar tidningen inte de fakta som är nödvändiga för att väljarna skall kunna välja. Då tar man sig rätten att välja åt väljarna, vad de skall välja. Det är definitivt inte demokrati. Och inte heller förenligt med verklig yttrandefrihet.
Yttrandefrihet är ett skört begrepp, som lätt kan missbrukas. Många använder ordet ofta och med stor emfas, och talar om hur helig yttrandefriheten är för dem, och påstår (ibland kanske underförstått) att de själva är beredda att offra oerhört mycket för det fria ordet. Och det låter ju bra. Men då kan man inte sedan komma och omdefiniera begreppet yttrandefrihet, och t ex säga att yttrandefrihet bara omfattar vissa grupper – de grupper man själv betraktar som acceptabla.
Yttrandefrihet kan missbrukas på många olika sätt. Aftonbladet använder t ex ofta sin yttrandefrihet för att kritisera Israel men använder sällan eller aldrig sin yttrandefrihet för att kritisera Israels grannar eller den palestinska sidan. Samma sak gäller alltför många svenska media; SVT, SR m fl. SR, och då tänker jag speciellt på P1 (som jag lyssnar på väldigt mycket och därför kan uttala mig om), är nästan värst i hela vårt land när det gäller att vara vinklad i Mellanösternfrågan. Dessa media utgör en ren skamfläck när det gäller seriös journalistik (i just denna fråga och en del andra känsliga frågor – i mer neutrala frågor, som exempelvis kräftfisket i Tisaren, uppvisar man god journalistik). När man t ex hör Cecilia Uddéns snyftreportage från Gaza, som handlar om den stackars palestinske skräddaren och hans 14 barn (eller något liknande), men som aldrig någonsin (annat än i förbigående av kosmetiska skäl) nämner varför Israel gick in i Gaza våren 2009 (bl a ca 12 000 Hamasraketer skjutna mot israeliska städer), går tankarna till Nazitysklands vulgära tidningar typ Völklicher Beobachter och Der Stürmer. Låt vara att den intellektuella nivån i P1 kanske är högre, men en sak blir inte sann eller rättfärdig bara för att man använder fina ord.
Bildt missbrukade nyligen begreppet yttrandefrihet när han vägrade kritisera Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder. Han hänvisade till att yttrandefriheten gav tidningen rätt att publicera denna artikel, men avstod märkligt nog från att använda sin egen yttrandefrihet. Jag är förvånad över att en utrikesminister uppvisar så stora brister i vanlig elementär logik (det skulle antagligen behövas fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund, dvs med träning att tänka logiskt). Bildt har nämligen också yttrandefrihet och kunde ha använt denna för att kritisera Aftonbladet. Media är inte höjda över kritik. Tvärtom! Deras stora inflytande och ansvar gör att de måste och skall kritiseras när de överskrider sina gränser eller missbrukar sin ställning. Bildt och Reinfeldt kunde mycket väl ha uttalat skarp kritik mot Aftonbladet utan att detta inkräktat på tidningens yttrandefrihet (att kritisera ett påstående och komma med motargument, hotar inte yttrandefriheten, det är en del av yttrandefriheten!). Märkligt att dessa höga politiker inte förstår detta. Kanske är de bara fega. Eller också har de en negativ grundinställning till Israel (något de i så fall givetvis aktar sig för att uttrycka öppet), vilket jag misstänker. Hade Aftonbladet kommit med liknande fabulösa påståenden om USA eller om islam, är jag övertygad om att Sveriges regering tagit tidningen i örat eller åtminstone tagit avstånd från tidningens påståenden, samtidigt som de påpekat att den yttrandefrihet vi har i Sverige inte gör det möjligt att stoppa artiklar av den här typen. Nu förmådde de inte ens att ta avstånd från artikelns uppenbart orimliga påståenden. Det kunde man ha begärt. Speciellt Bildt brukar ju kommentera både det ena och det andra i sin blogg.
Yttrandefrihet är ett tveeggat svärd. I Sverige används yttrandefriheten ibland som vapen, när man t ex angriper Israel, bibeltroende kristna och annat som den intellektuella ”eliten” (det jag brukar kalla ”kulturdräggen”) avskyr. I nästa ögonblick använder man sin yttrandefrihet som sköld, när man vill skydda sådant man värnar om; samkönade äktenskap, islam och islamister, invandring etc, etc. Då stoppas all kritik, även välgrundad sådan. Och därmed stryper man den fria debatten. Även tystnaden innebär en aktiv handling som man måste stå till svars för i lika hög grad som för det man yttrar. Tystnaden kan, rent moraliskt, vara en form av ärekränkning.
Tidigare brukade man säga att media var garantin för en fungerande demokrati. Tyvärr tycks media alltmer ha urartat till demokratins dödgrävare, som istället för att informera människor, försöker formera människor till politiskt korrekta robotar, vars åsikter är identiska med de av journalisterna godkända åsikterna. Jag har svårt att tro att detta verkligen skulle vara den uttryckliga avsikten hos majoriteten av journalisterna i vårt land. Men om det inte är det, hur kan det då komma sig att det blivit som det blivit? Begränsas ärliga journalister av redaktionsledningens ideologi? Kanske i vissa fall. Men knappast när det t ex gäller Cecilia Uddén. Så entusiastiskt antiisrael kan man knappast vara om man inte har detta fullt ut i sitt hjärta.
Medias intellektuella kollaps när det gäller konflikten i Mellanöstern har säkert sin grund i ett komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Jag tror att det under alla förhållanden skulle behövas en seriös och förutsättningslös mediadebatt, där man grundligt och ärligt diskuterar journalistutbildning, etik, yttrandefrihet etc. Man kan undra vilken roll journalisthögskolorna spelar här. Vad är det t ex för etik som inplanteras i de blivande journalisterna? Frågan är dock om en förutsättningslös debatt överhuvudtaget är möjlig i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige.
torsdag 10 september 2009
Egna barn och andras barn...
Häromdagen ramlade Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren ned i min brevlåda. Jag antar att de delar ut den till alla hushåll med anledning av kyrkovalet. Eftersom jag inte vill bedöma någon, utifrån vad våra tidningar skriver (av uppenbara skäl, som jag bl a diskuterar på min hemsida), utan själv vill bilda mig en uppfattning, skummade jag igenom några artiklar.
På sidan 6 gör man ett överslag på hur mycket en anhöriginvandrad person kan få i äldreförsörjningsstöd. Enligt vad man påstår kan en person som är 65 år komma till Sverige som anhörig till någon som redan fått uppehållstillstånd, och få en skattefri grundersättning på 4 421 kr/mån (för ensamstående). Den som får äldreförsörjningsstöd får också stöd för boendekostnader upp till 6 200 kr/mån. Dessutom kan man ha skattefria utländska inkomster och stipendier på upp till 3 000 kr/mån utan att stödet påverkas. En invandrad åldring kan alltså erhålla 10 621 kr/mån netto från svenska samhället utan att ha arbetat i Sverige och utan att han bidragit med en enda skattekrona till vårt land (och maximalt tjäna 13 621 kr/mån netto om vederbörande har inkomster från annat land). Dessutom kan, enligt artikeln, personen i fråga vistas 3 månader per år utanför EES-området (europeiska ekonomiska samarbetsområdet) t ex i Mellanöstern och ändå uppbära äldreförsörjningsstödet. Det skulle vara intressant att veta om detta verkligen stämmer. Jag har svårt att se vad Sverigedemokraterna skulle tjäna på att ljuga i detta avseende. Det skulle slå tillbaka mot dem själva.
Jag har en god vän, som drivit flera ganska stora företag under hela sitt yrkesverksamma liv. Han får 8 000 kr/mån brutto i pension från samhället och inget mer (att han sedan har privata pensionsförsäkringar är en annan sak). Någon som ringde till Ring P1 för någon månad sedan berättade att han hade ca 8 000 kr/mån i pension (jag antar det var brutto) efter ett helt liv av arbete och efter att ha betalat in flera miljoner i skatt. Själv kommer jag att få någonstans runt 12 000 kr/mån netto i pension (lite beroende på den ekonomiska utvecklingen) efter att ha betalat skatt under ett helt liv, dvs 1 379 kr mer per månad än en person som inte betalat in en enda skattekrona till svenska staten (jag kommer nämligen inte att få något skattefritt bostadstillägg, eftersom jag lärt mig att rätta mun efter matsäcken, dvs har skaffat ett boende i proportion till vad jag tjänar)! Om det Sverigedemokraterna påstår stämmer, tycker jag det är förskräckligt! Sverige har i första hand ansvar för landet egna medborgare, som levt i landet hela sina liv. Att jag tycker det är förskräckligt är inte för att jag är rasist. Jag är inte rasist!!!! Men jag anser att föräldrar, som t ex ger grannarnas barn finare julklappar än de egna barnen och som låter sina egna barn äta avfall och sedan bjuder grannarna på fin middag, är synnerligen dåliga föräldrar. Ja de är t o m ondskefulla!
Nu tänker givetvis någon, ”Och du skall kalla dig kristen och är en sådan rasist och egoist! Skäms!!!” Problemet för dig som tänker så är att det jag säger faktiskt också är den kristna synen! I 1 Tim 5:8 läser vi:
Ett land som behandlar sina egna invånare sämre än de som kommer utifrån är ett orättfärdigt land. Våra kära politiker, som sitter i regeringen och fattar sådana här beslut, har pensioner på 47 000 kr/månad (eller något liknande) och struntar i vanliga människors villkor. De utgör en egen adelsklass. Men har man arbetat hela sitt liv och sedan skall leva på en relativt liten pension och då ser hur människor som kommit hit från andra länder och aldrig bidragit med ett öre till det svenska välfärdssystemet får det ekonomiskt bättre än en själv, ja då känner man att något är galet. Och det handlar som sagt inte om rasism! Inte alls! Det handlar om rättfärdighet. Om sunt förnuft!
Personligen anser jag att flyktingar, som vill ta hit sina anhöriga, själva måste bekosta deras uppehälle etc. Så är det i många länder. Här håller jag helt med Sverigedemokraterna (vilket inte betyder att jag röstar på dem – men vem vet?). Ett välfärdssystem, som ger människor som inte betalat in ett öre till systemet full tillgång till alla förmåner, kan inte fungera i längden. Tänk om ett försäkringsbolag skulle ge högre ersättning vid skada till de personer som aldrig betalat någon premie än vad de gör till de som troget under decennier varje månad betalat sin premie! Vem skulle vilja ha sin försäkring där? Jo, givetvis de som inte betalar någon premie! Och de skulle snabbt bli de enda kunderna och sedan skulle allt kollapsa, eftersom det inte finns några pengar att betala ut.
Generellt när det gäller u-hjälp och invandring (kostnaderna för det senare redovisas aldrig öppet utan maskeras på olika sätt) har jag faktiskt ett förslag på ett mer rättfärdigt system. Skicka ett brev till varje svensk, där han/hon får ange hur mycket vederbörande är beredd att betala varje månad för invandring och u-hjälp. Sedan dras detta belopp från lönen varje månad samtidigt som skatten betalas. Den som vill bidra med halva sin lön har då möjlighet att göra det, medan den som bara vill bidra med några procent eller inget alls är fri att göra det. Sedan ser statsmakten till att u-hjälp och invandring inte kostar mer per månad än den totalsumma som svenska folket är villigt att ge. Det vore sann demokrati. Det skulle dessutom motverka främlingsfientlighet. Det orättfärdiga system vi har idag kommer bara att mer och mer öka motståndet mot invandring och skapa hat mot invandrare. Svenskar upplever med all rätt systemet som omoraliskt. Att t ex ge invandrare företräde till vissa utbildningar (vilket man har försökt göra), att ge invandrarungdomar företräde till arbetsmarknaden (som förekommer) etc spär ytterligare på främlingsfientligheten och kommer att slå mot just de invandrare man säger sig vilja värna om. Det tycks som att de politiska partierna aktivt arbetar på att ge Sverigedemokraterna många, många platser i Riksdagen vid nästa val. Även om det inte är avsikten, så verkar de etablerade partiernas invandringspolitik för just detta.
Och kom nu inte och säg att jag är främlingsfientlig! Det är jag inte. Jag skulle tro att jag skänker mer pengar än de allra flesta till mina fadderbarn och till barnhem och liknande i tredje världen. Jag är dessutom god vän med många invandrare. Jag anser att vi som har det så bra som vi har det, är skyldiga att ge till de mindre lyckligt lottade i världen. Jag tycker också att Sverige skall ta emot flyktingar (och då talar jag om verkliga flyktingar och inte kriminella personer som kommer hit för att utnyttja bidragssystemet och begå brott här, eftersom straffen är så pass milda och fängelserna så trevliga – tänk om skolmaten var lika god och vällagad som maten i våra fängelser). Men Sverige skall inte ta emot så mycket flyktingar att vårt välstånd hotas och vårt samhälle förstörs av ett mångkulturellt kaos (jag tänker t ex på vad som just nu sker i Rosengård i Malmö, i Biskopsgården i Göteborg och i Gottsunda och Stenhagen i Uppsala).
Beträffande kriminella invandrare så anser jag att de som ännu inte fått uppehållstillstånd omedelbart skall utvisas. Samma skall gälla de som fått uppehållstillstånd. Invandrare som hunnit bli svenska medborgare skall under en prövotid, låt oss säga 10 år, kunna fråntas sitt medborgarskap om de begår grova brott och sedan utvisas på livstid (jag vill minnas att man i Danmark har ett sådant system eller i varje fall har diskuterat ett sådant system – rätta mig om jag har fel). Ett sådant förfarande skulle drastiskt minska invandrarfientligheten i vårt land och vara positivt för de skötsamma invandrarna (dvs för de flesta invandrare).
Politikerna säger ofta att vi är en miljon människor för lite i vårt land för att välfärdssystemet skall fungera. Det fattas således en miljon människor i Sverige. Därför måste en miljon människor flytta hit från andra länder. Det är intressant att notera att det är precis så många människor som aborterats i vårt land sedan den fria aborten infördes.
På sidan 6 gör man ett överslag på hur mycket en anhöriginvandrad person kan få i äldreförsörjningsstöd. Enligt vad man påstår kan en person som är 65 år komma till Sverige som anhörig till någon som redan fått uppehållstillstånd, och få en skattefri grundersättning på 4 421 kr/mån (för ensamstående). Den som får äldreförsörjningsstöd får också stöd för boendekostnader upp till 6 200 kr/mån. Dessutom kan man ha skattefria utländska inkomster och stipendier på upp till 3 000 kr/mån utan att stödet påverkas. En invandrad åldring kan alltså erhålla 10 621 kr/mån netto från svenska samhället utan att ha arbetat i Sverige och utan att han bidragit med en enda skattekrona till vårt land (och maximalt tjäna 13 621 kr/mån netto om vederbörande har inkomster från annat land). Dessutom kan, enligt artikeln, personen i fråga vistas 3 månader per år utanför EES-området (europeiska ekonomiska samarbetsområdet) t ex i Mellanöstern och ändå uppbära äldreförsörjningsstödet. Det skulle vara intressant att veta om detta verkligen stämmer. Jag har svårt att se vad Sverigedemokraterna skulle tjäna på att ljuga i detta avseende. Det skulle slå tillbaka mot dem själva.
Jag har en god vän, som drivit flera ganska stora företag under hela sitt yrkesverksamma liv. Han får 8 000 kr/mån brutto i pension från samhället och inget mer (att han sedan har privata pensionsförsäkringar är en annan sak). Någon som ringde till Ring P1 för någon månad sedan berättade att han hade ca 8 000 kr/mån i pension (jag antar det var brutto) efter ett helt liv av arbete och efter att ha betalat in flera miljoner i skatt. Själv kommer jag att få någonstans runt 12 000 kr/mån netto i pension (lite beroende på den ekonomiska utvecklingen) efter att ha betalat skatt under ett helt liv, dvs 1 379 kr mer per månad än en person som inte betalat in en enda skattekrona till svenska staten (jag kommer nämligen inte att få något skattefritt bostadstillägg, eftersom jag lärt mig att rätta mun efter matsäcken, dvs har skaffat ett boende i proportion till vad jag tjänar)! Om det Sverigedemokraterna påstår stämmer, tycker jag det är förskräckligt! Sverige har i första hand ansvar för landet egna medborgare, som levt i landet hela sina liv. Att jag tycker det är förskräckligt är inte för att jag är rasist. Jag är inte rasist!!!! Men jag anser att föräldrar, som t ex ger grannarnas barn finare julklappar än de egna barnen och som låter sina egna barn äta avfall och sedan bjuder grannarna på fin middag, är synnerligen dåliga föräldrar. Ja de är t o m ondskefulla!
Nu tänker givetvis någon, ”Och du skall kalla dig kristen och är en sådan rasist och egoist! Skäms!!!” Problemet för dig som tänker så är att det jag säger faktiskt också är den kristna synen! I 1 Tim 5:8 läser vi:
Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott.
Ett land som behandlar sina egna invånare sämre än de som kommer utifrån är ett orättfärdigt land. Våra kära politiker, som sitter i regeringen och fattar sådana här beslut, har pensioner på 47 000 kr/månad (eller något liknande) och struntar i vanliga människors villkor. De utgör en egen adelsklass. Men har man arbetat hela sitt liv och sedan skall leva på en relativt liten pension och då ser hur människor som kommit hit från andra länder och aldrig bidragit med ett öre till det svenska välfärdssystemet får det ekonomiskt bättre än en själv, ja då känner man att något är galet. Och det handlar som sagt inte om rasism! Inte alls! Det handlar om rättfärdighet. Om sunt förnuft!
Personligen anser jag att flyktingar, som vill ta hit sina anhöriga, själva måste bekosta deras uppehälle etc. Så är det i många länder. Här håller jag helt med Sverigedemokraterna (vilket inte betyder att jag röstar på dem – men vem vet?). Ett välfärdssystem, som ger människor som inte betalat in ett öre till systemet full tillgång till alla förmåner, kan inte fungera i längden. Tänk om ett försäkringsbolag skulle ge högre ersättning vid skada till de personer som aldrig betalat någon premie än vad de gör till de som troget under decennier varje månad betalat sin premie! Vem skulle vilja ha sin försäkring där? Jo, givetvis de som inte betalar någon premie! Och de skulle snabbt bli de enda kunderna och sedan skulle allt kollapsa, eftersom det inte finns några pengar att betala ut.
Generellt när det gäller u-hjälp och invandring (kostnaderna för det senare redovisas aldrig öppet utan maskeras på olika sätt) har jag faktiskt ett förslag på ett mer rättfärdigt system. Skicka ett brev till varje svensk, där han/hon får ange hur mycket vederbörande är beredd att betala varje månad för invandring och u-hjälp. Sedan dras detta belopp från lönen varje månad samtidigt som skatten betalas. Den som vill bidra med halva sin lön har då möjlighet att göra det, medan den som bara vill bidra med några procent eller inget alls är fri att göra det. Sedan ser statsmakten till att u-hjälp och invandring inte kostar mer per månad än den totalsumma som svenska folket är villigt att ge. Det vore sann demokrati. Det skulle dessutom motverka främlingsfientlighet. Det orättfärdiga system vi har idag kommer bara att mer och mer öka motståndet mot invandring och skapa hat mot invandrare. Svenskar upplever med all rätt systemet som omoraliskt. Att t ex ge invandrare företräde till vissa utbildningar (vilket man har försökt göra), att ge invandrarungdomar företräde till arbetsmarknaden (som förekommer) etc spär ytterligare på främlingsfientligheten och kommer att slå mot just de invandrare man säger sig vilja värna om. Det tycks som att de politiska partierna aktivt arbetar på att ge Sverigedemokraterna många, många platser i Riksdagen vid nästa val. Även om det inte är avsikten, så verkar de etablerade partiernas invandringspolitik för just detta.
Och kom nu inte och säg att jag är främlingsfientlig! Det är jag inte. Jag skulle tro att jag skänker mer pengar än de allra flesta till mina fadderbarn och till barnhem och liknande i tredje världen. Jag är dessutom god vän med många invandrare. Jag anser att vi som har det så bra som vi har det, är skyldiga att ge till de mindre lyckligt lottade i världen. Jag tycker också att Sverige skall ta emot flyktingar (och då talar jag om verkliga flyktingar och inte kriminella personer som kommer hit för att utnyttja bidragssystemet och begå brott här, eftersom straffen är så pass milda och fängelserna så trevliga – tänk om skolmaten var lika god och vällagad som maten i våra fängelser). Men Sverige skall inte ta emot så mycket flyktingar att vårt välstånd hotas och vårt samhälle förstörs av ett mångkulturellt kaos (jag tänker t ex på vad som just nu sker i Rosengård i Malmö, i Biskopsgården i Göteborg och i Gottsunda och Stenhagen i Uppsala).
Beträffande kriminella invandrare så anser jag att de som ännu inte fått uppehållstillstånd omedelbart skall utvisas. Samma skall gälla de som fått uppehållstillstånd. Invandrare som hunnit bli svenska medborgare skall under en prövotid, låt oss säga 10 år, kunna fråntas sitt medborgarskap om de begår grova brott och sedan utvisas på livstid (jag vill minnas att man i Danmark har ett sådant system eller i varje fall har diskuterat ett sådant system – rätta mig om jag har fel). Ett sådant förfarande skulle drastiskt minska invandrarfientligheten i vårt land och vara positivt för de skötsamma invandrarna (dvs för de flesta invandrare).
Politikerna säger ofta att vi är en miljon människor för lite i vårt land för att välfärdssystemet skall fungera. Det fattas således en miljon människor i Sverige. Därför måste en miljon människor flytta hit från andra länder. Det är intressant att notera att det är precis så många människor som aborterats i vårt land sedan den fria aborten infördes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
