Några funderingar från Lusitanien

(Lite allmänbildning: Lusitanien var egentligen namnet på en romersk provins, som under antiken omfattade delar av Spanien och Portugal, men utgör idag ett alternativt ord för Portugal – uttrycket började användas på 1500-talet av Portugals store författare, Luís de Camões.)

 

Några definitioner:

Kärlek: Den varken går eller behöver definieras i ord. Det är därför det finns oräkneliga dikter och sånger, som försöker fånga kärlekens väsen. Kärleken definieras i och genom sig själv. Den helt enkelt är vad den är. Alla människor känner igen den sanna, äkta kärleken, när de möter den. Kärleken går alltid hand i hand med sanningen! Obs: i föreliggande artikel talar jag inte om erotisk kärlek utan om något mycket, mycket större – människokärlek och kärlek till allt levande.

Sanning: Det som är sant. Såsom det i själva verket är. Det som stämmer med fakta och är kompatibelt med verkligheten och med helheten. Obs: Enskilda, isolerade fakta (som är sanna i sig) kan leda bort från sanningen, om man bortser från helheten. Och obs: Sanning definieras inte av Aftonbladet eller Södertörns Högskola eller ideologi etc, utan av verkligheten. Dvs, den objektiva, autonomt existerande verklighet, som människan har att böja sig under (att det sedan finns saker där människan kan bestämma, t ex om vi skall ha höger- eller vänstertrafik, är irrelevant för föreliggande diskussion).

Rättfärdighet: Viljan och strävan efter att utifrån sanningen och kärleken minska lidandet och skapa en rättvis och god värld (dvs i det kristna perspektivet, att göra Guds vilja).

Intelligens: Förmågan att resonera logiskt, språkförståelse och förmågan att se mönster i det man observerar. Logiken kan leda hur fel som helst, eftersom den definitionsmässigt alltid utgår från icke logiskt bevisbara premisser, dvs ytterst utgår från mänskliga åsikter och omdömen (detta gäller även naturvetenskapens grund). Högt intelligenta människor, som bygger sin världsbild på enbart logik, riskerar att hamna i bisarra ideologier, eftersom deras intelligens gör dem mer sårbara för "tankevirus" än normala människor, ungefär som att ett mer komplicerat och kapabelt datorprogram normalt är mer sårbart för datavirus än ett enklare program (läs mer om detta här)

Vishet: Att lägga sin intelligens i sanningens och rättfärdighetens tjänst. Vishet är alltid kopplad till objektiv och relevant sanning, ödmjukhet, kärlek och erfarenhet. Visheten hjälper den intelligente att välja rätt utgångspunkt (premiss) för sina logiska resonemang. Utan vishet är den intelligente blind och hans logiska beviskedjor blir ett meningslöst famlande i mörkret. Utan vishet är intelligens en tämligen oanvändbar egenskap (utom i mycket begränsade situationer, som t ex i den rena matematikens värld).

Ideologi: Detta får man genom en symbios av idioti och logik (ett bättre ord vore kanske idiotologik). Enbart idioti stöter bort de flesta. Enbart logik är för de flesta sterilt tråkigt och attraherar inte skaror. Men en förförisk idioti kombinerad med logik (helst då en enkel, förförisk logik, som gör att människor känner sig smarta och utvalda) är ett framgångsrikt recept. Och intelligenta människor faller lättare i fällan än "vanliga" människor. Smarta människor kan nämligen, som antytts ovan, med framgång tro på egendomliga och idiotiska saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder (hur absurda och motsägelsefulla dessa åsikter än må vara).

 

Några utkast till tankar om ovanstående definitioner under drickande av kaffe och en Perna de Pau (träben) hos O Pirate (Piraten) på Praça dos Restauradores i Lisboa:
(tankar som förhoppningsvis kan utvecklas till mer genomtänkta tankar så småningom)

Sanningen kräver rättfärdiga och kärleksfulla människor för att skapa en bättre värld. Sanning utan rättfärdighet och kärlek leder vilse. Och rättfärdighet finns inte utan sanning. Rättfärdigheten behöver sanningen som sjökort och kärleken som kompass. Sanning, rättfärdighet och kärlek utgör således en oupplöslig enhet, där alla tre är kopplade till och förutsätter varandra.

Den som inte aktivt väljer sanningens väg, väljer (vare sig han/hon är medveten om det eller ej) lögnens väg. Det finns ingen tredje väg! En ond människa kan t o m ljuga när hon talar sanning (genom att hon utelämnar vissa viktiga detaljer, skapar hon en perverterad bild av verkligheten – våra journalister är experter på detta, t ex när de skildrar det som händer i Mellanöstern).

Intelligens i sig kan inte hjälpa oss. För att intelligensen skall vara en god och konstruktiv kraft, måste den utgå från sanning och rättfärdighet och kärlek. Detta kallas, som sägs ovan, vishet! Intelligens utan sanning och rättfärdighet och kärlek kallar jag "dummeligens".

Kärlek utan sanning och rättfärdighet existerar inte. Det handlar i så fall inte om kärlek, utan om en pervers kopia av kärlek, där den äkta varan reducerats till en i grunden egoistisk, sötsliskig sirap, som möjligen sänder varma vågor av vällust genom våra kroppar, men som inte åstadkommer någonting av bestående värde. Denna perversa kopia av kärlek övergår sakta men säkert i kärlekens absoluta motsats – likgiltighet.

Kristendomens entydiga budskap är att kärlek och medmänsklighet är kopplat till handling i första hand, och inte till ord och känslor (det senare är sekundärt). Jesus säger inte en enda gång i Evangelierna till någon människa att han han älskar denne. Men genom sina handlingar visar han sin kärlek.

Sanning och rättfärdighet utan kärlek riskerar att leda till ett iskallt förtryckarsystem (dvs även om en ideologi kan bygga på sanning, och en längtan efter rättvisa, slutar det med ofattbart förtryck om kärleken saknas – som i Sovjet).

Humanism utan sanning och rättfärdighet och kärlek blir destruktiv och ansvarslös och övergår sakta men säkert till sin egen motsats, inhumanism eller med andra ord ondska. Något som blir alltmer tydligt i Västvärlden, där humanismen förvisso är ett modeord, och där i stort sett alla människor påstår sig vara stora humanister, men där sanning och rättfärdighet till stora delar lyser med sin frånvaro, och där den äkta kärleken alltmer kallnat.

Kapitalism utan sanning och rättfärdighet blir enbart egoism och leder till destruktivitet, och skapar i längden lidande och fattigdom (bortsett från att några få blir ofattbart rika) i stället för ekonomiskt välstånd för ett helt land. Den ekonomiska vishet, som många företagsledare och politiker hade för 50 år sedan, och som byggde vår välfärd, har idag ersatts med bakslughet och listighet. Många av dagens toppdirektörer är vår tids motsvarighet till 1700-talets pirater och stråtrövare. Skattkammarön har bara ersatts av det schweiziska kontot (skattkartan har blivit ett kontonummer i en bank), och värjan eller pistolen av iPaden eller smartphonen.

Djävulen utgår från människans godhet och förvrider, i små, nästan omärkbara steg, människans perspektiv så att det som från början var tänkt som något bra blir en del av hans onda planer (stjäla,slakta och förgöra).

Djävulen utgår alltid från faktiska missförhållanden (förtryck, fattigdom etc), dvs sanning, och utnyttjar sedan människans, av Gud givna vilja att göra gott, för att skapa ett helvete redan här på jorden (t ex marxismen). Det är bara möjligt att missbruka människans inneboende godhet om människan lever i lögn och orättfärdighet. Att knyta an till människans godhet är oerhört mycket mer effektivt än att koppla till människans onda sidor. I det senare fallet skulle Djävulen bara få några få, djupt perverterade individer med sig. Nu får han skaror och åter skaror! Miljoner! Ja, miljarder! Alla vill vi ju vara goda. Och alla vill vi att andra människor skall se hur ofattbart goda vi är (detta är en fälla som tyvärr alltför många kristna faller i – problemet är att de inte utgår från vad Bibeln menar med godhet utan de köper i stället Aftonbladets godhetsdefinition)!

Ovanstående visar hur viktigt det är att vara grundad i sanning och rättfärdighet och kärlek (alla tre behövs). Ett samhälle, vars politiker, journalister och "elit" inte lever i sanning och rättfärdighet och kärlek, är dömt att falla sönder och på sikt gå under. I Sverige har sanning i hög grad ersatts av en offentlig lögn, där media och kulturelit och politiker skapar en falsk verklighet som har föga med den fysiska verkligheten att göra.

Avsaknad av sanning och rättfärdighet leder till förblindelse (man ser inte klart och väljer fel väg). Avsaknaden av sanning och rättfärdighet gör att man svårligen kan byta spår och bryta den onda utvecklingen, och man cementeras i den destruktiva väg man valt. Förblindelsen leder så till förhärdelse (om man inte böjer knä för sanningen och väljer rättfärdighetens väg). För många människor är det i stort sett omöjligt att bryta förhärdelsen. Och förhärdelsen gör att undergången blir nästan 100-procentigt säker.

Detta är precis vad vi ser i Västvärlden idag. Både i samhället i stort och inom alltför stora delar av kristenheten. Dagens sanslösa, destruktiva invandringspolitik är kanske det mest tydliga exemplet, där Västvärldens intellektuella (journalister, politiker, kulturelit) firar sanslösa orgier i den ultimata "godheten", definierad utifrån ateistisk ideologi, utan koppling till sanning och rättfärdighet och kärlek. På så sätt förstör man sina egna länder och sina egna barns framtid och kommer på 50 år att förvandla Europa till en försmak av Helvetet!

Det var i princip samma sak, som gjorde att Tysklands och Japans undergång och Andra Världskrigets fasor (50 miljoner döda och stora delar av Europa, Bortre Asien etc ödelagt) i stort sett var ofrånkomliga redan 1934 (större delen av dåtidens tyska kristenhet sov sött eller ställde sig aktivt och villigt i Hitlers tjänst i stället för att gå in i bön och fasta mot detta onda monster). Tyskarna var inte grundade i sanning och rättfärdighet utan i mänsklig ideologi. Få människor i Europa insåg 1934 vart Tyskland var på väg. Churchill var en av dessa, alltför få, få. Han var därför (självklart) hatad, förlöjligad och idiotförklarad av stora delar av 1930-talets brittiska kulturelit (samma sak gällde givetvis också delar av den svenska kultureliten – 1939 kallades Churchill t ex "krigshetsare" i Örebrokuriren efter att han vägrat acceptera Hitlers anfall på Polen).

Den självgoda människan stoltserar med sin egendefinierade godhet och framställer t ex barnamord som ett uttryck för en enorm, närmast oändlig godhet (under mantrat "det ofödda barnets rätt att födas önskad" – jag föddes själv synnerligen oönskad, men är ändå glad att jag fick chansen att prova på livet) samtidigt som kristna barnmorskor, som inte vill delta i barnamord, i media framställs som ondskans hantlangare. Ett uttryck för vår tids stora ondska är att Sverige är ett av de få länder i Europa som inte har samvetsfrihet för vårdpersonal. T o m Nazityskland hade samvetsfrihet. Den som inte inte ville delta i massarkebuseringar eller i Förintelsen fick förflyttning eller slapp deltaga (beroende på omständigheterna), utan att på något sätt straffas.

Ondskan är alltid hycklande. Samtidigt som Sverige (och hela EU i princip) övergett miljoner svältande, lidande, döende barn i Sydamerika, Afrika och Asien, öser vi obegränsat med pengar över några tusen s k ensamkommande flyktingbarn, som varken är barn eller ensamkommande eller flyktingar i egentlig mening. Våra politiker vet att minst 70 procent av denna grupp är över 18, men väljer ändå att blunda i sin oändliga godhet (det blir minst 500 godhetspoäng extra för detta). Och det tycks inte finnas någon som helst gräns för hur mycket pengar denna grupp får kosta. Samtidigt som gamlingar i Sverige får det allt sämre med motiveringen att det inte finns tillräckligt med pengar.

Sjukvård, skola, järnvägar, äldrevård, försvar... Allt skall sparas på! Och sparas mer och mer för varje år. Samtidigt som det, som sagt, inte tycks finnas några som helst spärrar för hur mycket de ensamkommande får kosta. Och samtidigt som våra ledande politiker gång på gång har utnämnt Sverige till en humanitär stormakt. Detta är hyckleri i den högre skolan. Jag tycker Reinfeldt, Fridolin, Löfven och de andra godhetsapostlarna skulle åka till Afrika och sedan titta de svältande barnen i ögonen och säga, "Jo men ni förstår, eftersom vi är en humanitär stormakt så betalar vi mycket hellre 5 000 kr om dagen till en 25-årig manlig muslim (som säger att han är 17) och som betalat 100 000 kr för att ta sig till Sverige, än vi ger 7 kr om dagen till er. Ni har ju inte ens råd att betala 100 000 kr för att ta er Sverige, och är ni så värdelösa så får ni skylla er själva. Och speciellt vill vi inte ge något till kristna barn. Så svält ihjäl bara! Vi struntar fullständigt i er." Självklart skulle Reinfeldt et al förneka att de har denna människosyn, men deras handlingar och inte deras ord bevisar var de står. På frukten känner man trädet!

Jag kan f ö nämna att jag hittills inte har träffat på eller hört talas om någon enda ensamkommande som inte fått en iPhone 6S inom ett par månader efter att han (det är ju så gott som alltid en han) kommit till Sverige (det finns säkert undantag, men jag har inte hört talas om något). Det är sann godhet, det. Eller hur? Tyvärr är det en selektiv godhet, som har föga med sanning och rättfärdighet, och verklig kärlek att göra. Dvs i själva verket är det vidrig ondska, förklädd till godhet. En falsk godhet som bygger på lögn, orättfärdighet och likgiltighet! Hyckleri av värsta slag!

Bland människor jag beundrar finns George Orwell (som bl a skrev Djurfarmen och 1984). Denne var till en början socialist och deltog i spanska inbördeskriget, där han blev svårt sårad. Efter att med egna ögon ha sett hur stalinisterna betedde sig under detta krig (genom förtryck och massavrättningar försökte de ta över den socialistiska sidan) tog Orwell avstånd från alla ideologier och kände under resten av sitt liv stark avsmak inför de intellektuella, som han betraktade som mindre hederliga och mindre ärliga än "vanliga" människor (jag är helt inne på Orwells linje). Den brittiske historikern Paul Johnson skriver i sin bok Intellectuals (sid 310), "Intellektuella, vilka har sin huvudsakliga solidaritet gentemot sin egen klass, har sedan lång tid tillbaka insett att han (Orwell) är deras fiende". Orwell såg rakt igenom de intellektuella och deras falskhet. Han såg hur de använde sin intelligens och sina kunskaper, inte för att ödmjukt, utifrån sanningen, förstå världen och utifrån denna förståelse försöka skapa en bättre värld med respekt för andra människor och deras åsikter, utan för att genom manipulation och bedrägeri skaffa sig makt och inflytande och bli beundrade (av framför allt de andra intellektuella).

Den förblindade, förhärdade människan hatar alltid den som lever i kärlek, sanning och rättfärdighet. Därför ylade folkmassan i Jerusalem för 2000 år sedan hatiskt, "Korsfäst! Korsfäst!" George Orwell skrev vid ett tillfälle, "Ju längre ett samhälle kommer ifrån sanningen, desto mer kommer detta samhälle att hata dem som säger sanningen." Detta gällde för 2000 år sedan och det gäller än idag!

Vad kommer det sig att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart korkade saker?

Idag vill jag tipsa mina läsare om en ny artikel på min hemsida (där jag har lite djupare artiklar, vilka inte är ”dagsländor”, dvs sådant som kommenterar det som sker just nu och som därför tenderar att snabbt bli inaktuella). Som vanligt blev det en ganska lång artikel.

Jag har i många tidigare artiklar diskuterat begrepp som intelligens och vishet, vilka utgör delar av det man brukar kalla intellektet. Jag har alltmer fascinerats över hur många, uppenbarligen intelligenta, människor som tycks företräda de mest bisarra åsikter. Åsikter som framstår som totalt bortkopplade från den verklighet vi trots allt lever i. Jag har noterat att intelligenta människor tycks ha lättare att tro på bisarra saker, än ”normala” människor, som i högre grad styrs av sunt förnuft och erfarenhet.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

I det allmänna samtalet talas idag mycket om intelligens och IQ. Sällan finns begreppet vishet med i sammanhanget. Kanske beroende på att vishet har en tendens att slå hål på ideologiska drömmar (eftersom vishet är kopplad till erfarenhet och mogenhet – vishet innebär, lite förenklat, att intelligensen underordnas sanningen). I en tid när människor allt mindre tycks tro på en absolut sanning, vill man fortsätta att drömma om det underbara paradis som kommer att följa bara vi (vilka vi nu är) får chansen att genomföra vår lära/politik/ideologi.

Jag har i många texter sett påståenden, enligt vilka intelligenta människor är mer lättlurade än vanliga människor och dessutom lättare att hypnotisera (vilket också är en form av lurendrejeri). Personligen är jag övertygad om att intelligens, utan vishet som kontrollerande faktor, kan leda hur fel som helst. Under en längre tid har jag tänkt sammanfatta de tankar som mina funderingar lett fram till. Vilket jag således har gjort nu.

Inom musiken talar man om musikalitet. Inom detta begrepp ryms egenskaper som gehör (förmåga att avgöra toner, vilket är nödvändigt om man skall sjunga rent) och rytmkänsla. Gehör är inte samma sak som musikalitet. Det finns människor som sjunger klockrent (dvs har ett perfekt gehör) och har en vacker röst, men ingen påverkas av deras sång. Ingen gråter när de sjunger. Ingen berörs. Sedan finns det andra människor, som inte sjunger speciellt rent, och som kanske har en skrovlig och oattraktiv röst, men när de börjar sjunga, tystnar alla människor och många får tårar i ögonen. Och människor berörs i sitt inre. Musikalitet innebär förmågan att gestalta musikens sanna väsen (gehör etc är verktyg för detta, men långt ifrån hela förklaringen). Att överföra det som bor i kompositörens hjärta till publikens hjärta (och kanske även lägga till något själv – en utövande musiker är inte bara en uppspelningsmaskin, utan skapar något). Ett bra gehör är nödvändigt när man sjunger eller spelar vissa instrument (violin, cello m fl). Men det är inte tillräckligt. När en omusikalisk person spelar eller sjunger blir det bara mekaniskt (även om den personen sjunger rent). Det finns inget liv i det. Och därför griper det ingen. Sådan musik talar inte. Den är död.

Det blir ungefär som när en idiot savant (betyder ordagrant "vetande idiot" och används om personer, ibland barn, som t ex har en närmast ofattbar förmåga att räkna i huvudet, men samtidigt är svagbegåvade på alla övriga områden) uppträder. Vissa av dessa savanter (som de ibland kallas) kan dra kvadratroten ur tiosiffriga tal i huvudet och ge 12 korrekta decimaler inom någon minut, men är för övrigt ofta helt obegåvade när det gäller riktig matematik.

Man kan se stora likheter mellan musikens och intellektets värld. Precis som musikalitet inrymmer egenskaper som gehör och rytmkänsla, så inrymmer intellektet egenskaper som intelligens och vishet. Intelligens (förenklat lika med logisk förmåga) utgör bara en liten del av intellektet. Intelligens i sig (utan att kompletteras av bl a vishet) är lika död och oanvändbar som vad gehör utan musikalitet är inom musiken. Tyvärr ser vi idag alltför mycket av intelligens utan något mer. Åsikter som handlar om människan som människa (och inte bara som en samling atomer), blir utan liv och kommer inte att fungera, om de enbart bygger på logik. Orsaken till detta är att logiken bara kan uttala sig om en liten del av den totala verkligheten.

Orsaken till att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart underliga saker förklaras, enligt Michael Shermer i boken Why People Believe Weird Things, av att "Smarta människor tror på egendomliga saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder" (Smart people believe weird things because they are skilled at defending beliefs they arrived at for non-smart reasons.).

Eftersom jag tycker humor och ironi är ett bra sätt att handskas med smärtsamma saker (den dumhet vi ser i dagens debatt fyller mig med stor sorg) har jag infört ett nytt begrepp inom intellektets domän, dummeligens. Med detta menar jag intelligenta människors förmåga att hysa och försvara ofattbart dumma åsikter (t ex att det inte finns några biologiska kön eller att hela förklaringen till svenska skolans problem är existensen av kristna friskolor eller att en obegränsad muslimsk asylinvandring kommer att skapa ett paradis i Sverige). Jag inför också ett mått på dummeligens, DQ, och sätter genomsnittet till 100. DQ lika med 0 är det endast Gud som har, eftersom detta innebär att man har rätt (i absolut mening) i alla sina åsikter. Jag postulerar att journalister, kultureliten och politikerkasten ligger på runt 500 och uppåt. Här finns givetvis stor spridning, jag talar om medeltal.

Även om min artikel är lite skämtsam, så finns ett djupt allvar bakom den. Jag ser med förfäran och stor sorg hur debattklimatet i Sverige alltmer för tankarna till åsikts- och yttrandefriheten i diktaturer som Sovjet och Nordkorea. När Aftonbladet hurtfriskt deklarerar ”Vi gillar olika” så ger de oss inte hela sanningen. Vad de egentligen menar bakom de vackra orden (vilket tydligt framgår av hur de agerar och vilka artiklar som tas in) är ”Vi gillar olika, men bara om olika innebär att du är precis som vi – dvs har samma åsikter som vi när det gäller Israel, religion, islam, familjen, USA, invandring etc). Ärligt talat ser jag ingen principiell skillnad mellan Aftonbladets och Hitlers inställning till yttrande- och åsiktsfrihet. Observera jag säger inte att Aftonbladet och Hitler har samma ideologi. Det jag säger är att båda endast tillåter och respekterar åsikter de själva står för. Och det kallar inte jag yttrandefrihet. Och det har inget med demokrati att göra.

Jag tar här Aftonbladet som exempel, eftersom denna tidning är störst i Sverige. Och eftersom deras hat mot Israel och kristna och mycket annat är exceptionellt. Dessvärre har de flesta media i vårt land ungefär lika skakig demokratisyn – SVT/SR är om möjligt ännu värre än Aftonbladet. Detta är speciellt illa med tanke på att SVT/SR skall förställa att vara public service, vilket de definitivt inte är. Om de nu servar någon, så inte är det svenska folket i gemen. Snarare handlar det om att serva kultureliten på Södermalm i Stockholm. "Södermalm service" vore kanske ett mer passande namn.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

Saliga är de som blir förföljda

Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. (Matt 5:11)

När kristna protesterar mot att media och den intellektuella ”eliten” (dvs Godhetskören) hädar och hånar kristen tro, samtidigt som man visar stor respekt för alla andra religioner (och då speciellt islam), blir ofta svaret att kristendomen är i majoritet i Sverige, och att de kristna därför bör tåla sådant, medan de andra religionerna är svaga och förföljda, och att man därför måste visa respekt mot dem. Det låter ju bra, men verkligheten visar att det inte stämmer. Någon berättade t ex för mig att man för ett par år sedan bildade en etisk kommitté i något sammanhang (jag har glömt bort vilket), och att det ingick två biskopar i denna kommitté. Flera debattörer ondgjorde sig över detta, och menade att de kristna idag utgör en obetydlig minoritet i Sverige, och att det därför inte är befogat att låta den kristna ståndpunkten påverka politiska beslut. Så när det passar (man vill kritisera kristen tro) då utgör de kristna en stark majoritet, som får finna sig i att bli kritiserad. Och i nästa ögonblick, när det passar (man vill hindra de kristna att påverka), ja då utgör de kristna en så liten minoritet att deras synpunkter inte bör räknas. Ondskan förnekar sig inte. Den är alltid full av motsägelser och lögner. Det är därför de människorna som går ondskans ärenden alltid blir så arga när någon vågar säga emot dem.

Idag tänkte jag ta upp ett exempel på hur man i media smutskastar och hånar den kristna tron och de kristna. Jag utgår en artikel i Aftonbladet den 13/8 2013 med rubrik "(Troende mindre intelligenta”. Här talar man således generellt om troende och inte enbart om kristna (helst hade man givetvis skrivit ”kristna mindre intelligenta…” men det vågar man förstås inte, eftersom förföljelsen av kristna då hade blivit allt för uppenbar). Något som för övrigt är ganska typiskt från ateisthåll, är att antigen öser man galla explicit över den kristna tron och Bibelns Gud, eller också kritiserar man tron på det övernaturliga lite allmänt utan att nämna någon viss religion (det är så de flesta ateister gör – att enbart rikta vreden mot de kristna framstår ju inte som trovärdigt om man kallar sig ateist – i så fall borde man kalla sig för antikrist). Explicit kritik av islam förekommer överhuvudtaget inte i vårt land! Aldrig, aldrig, aldrig någonsin!!!

Bibelns Gud har kallats allt möjligt av de moderna, aggressiva ateisterna (som snarare är kristendomshatare än de är gudsförnekare); Han har kallats barnamördare, ondskefull tyrann etc. Aldrig någonsin hör man sådana invektiv när det gäller Allah eller Muhammed (där ord som ondskefull tyrann, enligt min mening, vore betydligt mer adekvata än när det gäller Jesus). Svaret på varför de moderna, militanta ateisterna riktar nästan all kritik mot just den kristna tron är väldigt enkelt. Islam med alla sina absurditeter (som jag diskuterar i min avdelning om islam på hemsidan) och andra icke-kristna religioner framstår som alltför orimliga för att man skall kunna ta dem på allvar. När man t ex tar del av asiatiska eller afrikanska skapelsemyter (enligt en sådan skapades universum ur en jättemyras exkrementer) är de ofta så absurda att det är omöjligt att se dem som seriösa alternativ. När det gäller kristendomen är jag övertygad om att många ateister, innerst inne, ändå ser möjligheten att Bibeln skulle kunna vara sann. Annars är det svårt att förstå vreden hos dem (det som enbart är löjligt blir man inte arg på utan skrattar åt). Biskop Nils Bolander hade tydligen samma uppfattning, när han i en av sina dikter ställde följande fråga till ateisterna, ”Hur kan han vålla Er så häftig plåga, den Gud som Ni förklarat vara död?”

För att återvända till artikeln i Aftonbladet, så skriver man:

Den nya genomgången har visat att ju intelligentare ett barn är, desto mer troligt är det att barnet vänder sig bort från religion redan tidigt i livet.
Enligt undersökningen finns det också samband hos äldre personer, där individer som har en intelligens över medel är mindre benägna att vara religiösa.

Nu har man i och för sig med några brasklappar:

Som förklaring till sambandet presenterar man att intelligenta människor kan vara mindre benägna att vara religiösa då de förknippar sig med idéer som rör självkontroll.
Man är även självkritiska till vad man hittat, och menar att man endast definierat intelligens som en analytisk förmåga – att resonera, planera, lösa problem, abstrakt tänkande och att kunna förstå komplexa idéer – och inte räknat med kreativ och emotionell intelligens.

Det kanske kan ligga något i det man skriver. Men det finns mycket mer att säga om saken. Personligen anser jag att rubriken är fullständigt meningslös och missvisande. För det första kan man fråga sig vad man menar med intelligens. Ber man en ung psykologistudent att definiera begreppet intelligens, så blir svaret förmodligen (på ett ungefär), ”Förmågan att resonera logiskt och dra logiska slutsatser, att se mönster i komplexa strukturer och att ha god språklig förståelse”. Om man däremot ber en erfaren professor i psykologi att definiera intelligens, får man förmodligen ett annat svar. Kanske något i stil med, ”Det vet jag inte. Intelligens är det man mäter med hjälp av intelligenstester. Mer kan jag inte säga.”

Intelligens (definierad som det man mäter i intelligenstester) är en egenskap som förvisso är bra att ha. Inom vissa yrken kan den vara oumbärlig. Men intelligens säger ganska lite när det gäller förmågan att dra korrekta slutsatser om verkligheten. Sådana slutsatser kan definitionsmässigt inte enbart bygga på satslogikens enkla språk (satslogik är den enklaste formen av logik, som t ex datorer grundläggande arbetar utifrån). Förmåga att dra slutsatser om verkligheten låter sig dessutom inte mätas i några tester eller simulatorer.

Jag brukar jämföra intelligens med gehör inom musikens värld. Gehör, dvs förmågan att särskilja toner, är en nödvändig egenskap för att t ex bli en duktig violinist eller sångare. Gehör är enkelt att mäta på ett objektivt sätt (ungefär som intelligens). Men gehör har egentligen ingenting med musikalitet att göra (även om det som sagt kan vara nödvändigt med ett bra gehör för vissa kategorier av musiker). Det finns sångare som inte sjunger speciellt rent, och kanske inte ens har en vacker röst, men som ändå får tårarna att rinna hos publiken, eftersom dessa blir djupt berörda. Och så finns det andra sångare, som sjunger klockrent och har en väldigt vacker röst, men där allt bara är dött och mekaniskt. Musiken blir då lika steril som börsrapporten i P1 (eller är det kanske P2?). ”Asea B-aktier plus 2, ABB minus 1 etc”. En dator kan generera toner som är oerhört mycket mer exakta än vad en människa kan (plus/minus 1/1000 hertz eller bättre), men ändå är datormusik död. Lika död som hjärtat hos majoriteten av dagens jurister.

En intressant aspekt av gehör är s k absolut gehör (till skillnad från relativt gehör). Absolut gehör innebär enkelt uttryckt att man kan ta rätt ton utan stämgaffel. Perfekt absolut gehör är mycket ovanligt. En del stora musikbegåvningar har haft eller har absolut gehör medan andra saknat denna egenskap. För vissa kategorier av musiker är absolut gehör en stor tillgång (dirigenter och sångsolister) medan det för andra kategorier kan var ett hinder (moderna orkestrar stämmer t ex ofta instrumenten högre än "normalt", eftersom violinerna låter bättre då – detta ställer dessvärre till problem för den som absolut gehör). Här kan vi försöka oss på en liknelse. Precis som att absolut gehör kan vara ett hinder för vissa musiker så kanske också "absolut" intelligens kan vara ett hinder för vissa kategorier av människor (t ex de intellektuella).

Intelligens måste relateras till vishet precis som gehör måste relateras till musikalitet. Vishet, som har med erfarenhet och kunskap att göra, plus egenskaper som vi kanske inte ens har namn på, kan betraktas som förmågan att dra korrekta slutsatser om verkligheten. Och eftersom verkligheten, där också människan ingår, är oerhört mycket mer komplex än vad som kan uttryckas i logikens formalism, krävs mer än intelligens för att verkligen förstå, fullt ut. Vishet låter sig, lika lite som musikalitet, mätas i tester. Båda måste bedömas utifrån resultatet. Vishet innebär att lägga sitt intellekt under Sanningen (ideologi innebär raka motsatsen till vishet, dvs att man lägger sanningen under sitt intellekt, något som tyvärr kännetecknar dagens Europa). Stora sanningar om verkligheten kan ibland inte uttryckas ens en gång med ord, på vanligt sätt, utan måste förmedlas genom poesi eller musik eller konst eller något annat som talar direkt till människans hjärta (bildligt talat) utan att filtreras av intellektet. Läs gärna inledningen till min artikel om de intellektuella psykopaterna, där jag diskuterar detta mer ingående.

Man påpekar i artikeln att man inte tagit hänsyn till faktorer som skapande och emotionell förmåga. De vetenskapsmän som förändrat människans fysiska världsbild, som Newton, Einstein (den senare hyste stor respekt för den kristna tron och Newton var djupt troende, 2/3 av hans efterlämnade skrifter handlar om Gud) etc, var förvisso mycket intelligenta personer, men de har också haft just denna skapande förmåga, dvs att kunna tänka i helt nya banor, att kunna tänka tankar som ännu ingen tänkt. Dvs inte bara permutera (skapa nya kombinationer av) det man redan vet, utan skapa något nytt, som inte kan reduceras till enbart kombinationer av tidigare kunskaper och insikter. Och för detta räcker det inte att kunna analysera (sönderdela), vilket mäts med intelligenstester, utan då måste också finnas en förmåga att syntetisera (sätta samman) och skapa något nytt. Och detta kan som sagt inte mätas i tester utan enbart i relation till verkligheten. ”The proof of the pudding is in the eating” (Beviset på puddingen är när man äter den), som man brukar säga i England.

Det kan hända att det ligger något i påståendet att troende har lägre analytisk intelligens än vad icke-troende har. Men det kan också finnas brister i undersökningen. Den är en s k metaundersökning, dvs bygger på ett stort antal tidigare gjorda undersökningar. Där har man säkert använt olika typer av tester, vilket bara det gör intelligensbegreppet i metaundersökningen mindre väldefinierat. Plus att man kan fundera över hur representativa urval man gjort. Det är t ex skillnad mellan olika religioner när det gäller inställning till det intellektuella (läs t ex min artikel om nobelpris och islam). Frågan är också hur många olika kulturer man studerat.

Sedan har man också andra faktorer att ta hänsyn till. I många intellektuella sammanhang finns ett starkt tryck mot religion, och då speciellt mot den kristna tron (islam vågar man sig inte riktigt på, eftersom islamkritik dels betraktas som rasism fullt jämförbar med Hitler, dels leder till fruktan för konsekvenserna – Muhammed befallde ju, till skillnad från Jesus, inte sina anhängare att vända andra kinden till). Som ung student är det svårt att värja sig, när en beundrad lärare kritiserar eller till och med hånar troende människor. Kritiken mot kristendomen är så massiv, och hela tiden förekommer nålstick, där vart och ett kanske inte har förmåga att påverka, men den samlade kraften blir förödande. Endast den unga student som har en stark tro, dvs som är grundad i Bibeln och vet vad han/hon tror på och personligt fått möta Jesus, kan behålla sin tro. Resten sjunker i tron och börjar antingen tro på vad som helst bara det är politiskt korrekt (som våra svenska ärkebiskopar) eller tappar helt sin tro.

Det finns också en ytterligare viktig faktor – människans högmod. Högmod kan få vem som helst på fall och räknas i den katolska kyrkan som en av de sju dödssynderna (nummer 1). En människa som vet sig vara intelligent blir lätt högmodig. Jag har mött detta otaliga gånger i t ex mail jag får. Typfallet är en 18-25-årig man, som gick ut gymnasiet med högsta betyg i allt, och som klarade högskoleprovet med 2.0 (full poäng), och som också är med i Mensa (googla på ordet om du inte vet vad det är). Jag har fått mail från personer som uppfyllt just dessa kriterier. Och jag blir lika full i skratt varje gång. Det är så man bara väntar på knallen, när de exploderar som en uppblåst ballong. Vissa mail jag fått tyder på akut, galopperande megalomani (storhetsvansinne). Jag brukar skriva tillbaka och gratulera dem till att ha begåvats med en kraftfull processor. Och så brukar jag påminna dem om att en bug i programvaran eller i indata, gör att en snabbare dator (med mer kraftfull processor) hänger sig snabbare än en dator med svagare processor. På samma sätt "hänger" sig en kraftfull hjärna snabbare än en svagare hjärna, om man utgår från fel indata.

Med hjälp av enbart logik kan man inte bevisa sina slutsatser. Det enda man kan bevisa är att slutsatsen (S) följer från premisserna (P=utgångspunkten). Detta kallas implikation (om P så S, dvs om premisserna är sanna så är slutsatsen sann). I matematiken säger läraren ofta att nu skall vi bevisa Pythagoras Sats. Det är fel. Man bevisar inte alls denna sats. Det kan man inte! Det man bevisar är att Pythagoras Sats är en logiskt nödvändig följd av Euklides axiom (axiom är de obevisbara påståenden som ligger till grund för en matematisk teori – i det här fallet geometrin). Endast under förutsättning att Euklides axiom är sanna, blir Pythagoras Sats sann. Problemet är att vi definitionsmässigt inte kan bevisa att axiomen är sanna.

Det blir i stället en omvänd bevisföring. Om Pythagoras sats och andra geometriska satser visar sig stämma (när vi använder dem för att navigera, bygga hus etc), så indikerar detta att axiomen är sanna. Men när som helst kan en ny observation visa att en matematisk sats inte stämmer och då faller teorin (det visar sig t ex att nära stora massor som solen så gäller inte Pythagoras sats – där får man använda s k icke-Euklidisk geometri). Och det är precis samma sak med logisk intelligens som med matematik. Utgår man från fel saker, blir slutsatsen felaktig eller ogiltig, hur logiskt korrekt än själva slutledningen må vara (det är endast i själva slutledningsprocessen som man har nytta av sin intelligens). Skräp in skräp ut brukar man säga i datorsammanhang. Analytisk intelligens kan inte hjälpa oss att stoppa in rätt saker i vårt tänkande. Därtill krävs vishet. Det har f ö gjorts försök som visar att ”intelligenta” människor är lättare att både lura och hypnotisera (som också är en form av lurendrejeri) än mindre intelligenta människor. Och det visas ju också av hur intellektuella människor dras till de mest vidriga ideologier, ungefär som kossor till en skål melass. De värsta illdåden i historien har utförts eller inspirerats av högt intelligenta människor. Många oerhört intelligenta människor var t ex djupt insyltade i Förintelsen (se t ex denna artikel).

Vishet är alltid kopplad till sanning. Och även mod (att våga stå för sanningen kan kosta både ära och jobb). Den som är vis söker sanningen och står för sanningen, även när den är politiskt inkorrekt. Vi ser tydligt i dagens media hur alltför många intelligenta (enligt intelligenstester) människor helt och hållet låter sig styras av den politiska korrekthetens piska. De är fullständigt vettskrämda för att inte tycka som alla andra.

Så det kan uppenbarligen finnas många orsaker till att ”intelligenta” människor är mindre representerade bland de troende (om nu detta stämmer). En sak är i alla fall säker, om det vore möjligt att mäta vishet så är jag övertygad om att en motsvarande undersökning skulle visa på raka motsatsen när det gäller troende kontra icke troende.

Aftonbladet och andra anti-kristna media i vårt land (SVT, SR etc) gottade sig åt nyheten om att kristna är dumma i huvudet (även om man inte uttryckte sig så, är det uppenbart att det var precis det man menade). Det finns mycket mer att säga om detta intressanta ämne, men en sak är säker – påståendet att troende människor är mindre intelligenta är ett synnerligen missvisande påstående som inte säger någonting. Även om påståendet formellt är sant, är det ändå en större osanning än vad det är en sanning, med tanke på vad det utelämnar. Mängder av framstående forskare (inkluderande nobelpristagare som Charles Townes och George Smoot) har varit och är troende kristna eller judar.

För att bli kristen krävs ingen intelligens. Vem som helst kan bli kristen. Kristendomen är den mest demokratiska och jämställda av alla religioner. Jesus säger till den rike ynglingen, att det är svårt för den som är rik att komma in i himlen. På samma sätt är det nog så att det kan vara svårt för en mycket intelligent person att komma in i himlen. I det första fallet är det girighet – en av de klassiska sju dödssynderna – som är hindret. I andra fallet handlar det nog oftast om högmod (kanske i kombination med feghet, som också är en svår synd enligt Bibeln). Högmod utgör, som nämnts tidigare, den första (och kanske allvarligaste) av de sju dödssynderna, eftersom högmodet får människan att jämställa sig med Gud. Människans högmod innebär att hon säger, ”Det finns ingenting som jag inte kan förstå. Det finns ingenting som står över mig.” Det innebär att hon ersätter den heliga treenigheten; Fadern, Sonen och den Helige Ande med den oheliga treenigheten; Jag, Mig och Mitt.

En tydlig illustration av detta är när den tidigare huvudredaktören för Nature (den kanske mest prestigefyllda vetenskapliga publikationen i världen), John Maddox, i en artikel förklarade att tanken på en begynnelse är ”fullständigt oacceptabel” eftersom den förutsätter ett ”yttersta ursprung för vår värld”, vilket ger de skapelsetroende ”goda skäl” för sina uppfattningar [Nature 340 (1989), sid 425]. Så mycket för vetenskaplig objektivitet! Man har således redan på förhand bestämt sig för att universum, livet och de olika arterna uppkommit av sig själva enbart genom en kombination av naturlagar och slumphändelser. Och varje observation eller förslag som strider mot detta, avfärdas, inte på logiska grunder, utan helt enkelt därför att det inte kan vara så. Och hur vet vi att det inte kan vara så? Tja, snarare är det väl så att det inte får vara så. Det får helt enkelt inte finnas någonting som inte inryms i vad den analytiska intelligensen han analysera. Allt annat avfärdas som pseudoteorier och hokus pokus. Och på så sätt gör man vetenskapen, inte till sanningens tjänare, utan till dess herre!

Royal Society, den brittiska Vetenskapsakademin, har gamla anor (grundades 1660) och har haft många av naturvetenskapens giganter som medlemmar, bl a Isaac Newton. Dess valspråk lyder ”Nullius in Verba” vilket är latin för ”På ingens ord”, dvs allt skall utgå från objektiva mätningar och observationer, och mänskliga åsikter och prestige och politisk korrekthet är bannlysta från det vetenskapliga arbetet. Detta får inte begränsas av någonting, utan skall enbart bygga på vad som är sant och som kan bevisas. När det gäller vetenskapliga områden som elektricitetslära och gasdynamik lever säkert de flesta forskare upp till detta (bortsett från att det även där kan finnas prestige och pengar och andra saker som påverkar). Men kommer man in på livsåskådningsmässigt känsliga ämnen, som t ex alltings ursprung, ja då begränsar man sig till att tänka inom vissa, tillåtna ramar, genom att man definitionsmässigt utesluter existensen av en övernaturlig verklighet. ”Nullius in Verba” ("På ingens ord") har blivit ”Intellectualius in Verba” ("På de intellektuellas ord" – jag ber om ursäkt för mina bristande kunskaper i latinsk grammatik).

Vetenskapen kan inte kan uttala sig om det övernaturliga, eftersom det övernaturliga inte låter sig studeras med vetenskapens metoder. Därför vore det fel att låta vetenskapen syssla med sådana saker. Så långt är allt gott och väl. Inom vetenskap skall man således avhålla sig från att införa övernaturliga kopplingar. Men det motbevisar inte på något sätt existensen av en övernaturlig verklighet. Vetenskapen måste helt enkelt erkänna sin begräsning. Den är blind när det gäller det övernaturliga. Att vetenskapen inte kan studera t ex Gud, är inte en begräsning hos Gud, utan hos vetenskapen. Därför måste vetenskapen vara ödmjuk inför frågor som ligger utanför dess kompetensområde. Är den inte det, ja då får vetenskapen ideologiska dimensioner. Vilket den tyvärr fått i vår tid (när det gäller vissa områden som har livsåskådningsmässiga implikationer). Ingen må betvivla att detta på sikt är till stor skada för den vetenskap man säger sig värna om. Ibland hör man ateistiska forskare säga att det är omöjligt för en kristen att vara en god forskare. Bortsett från att verkligheten visar hur felaktigt detta påstående är, så visar det också att ateisternas definition av vetenskap är en parodi på vetenskap, där vetenskapens uppgift inte längre är att objektivt och utan förutfattade meningar söka sanningen, utan har urartat till ett medel för att bekräfta våra förutfattade meningar!