Tempus fugit

Nu var det mer än ett år sedan jag sist skrev på bloggen. Jag förstår inte riktigt vad som händer. Tiden bara rusar iväg. Jag har underbara dagar här i mitt älskade Lisboa, med fado, trevligt umgänge och underbart väder. Just nu är det en ovanlig värmebölja. Det har varit mellan 26 och 30 grader varmt sedan tre veckor tillbaka, trots att vi närmar oss mitten av oktober, och det kommer att fortsätta så minst en vecka till. Visst kan det normala år vara 30 grader enstaka dagar i oktober, men inte så här länge. Nåja, jag bor ju här bl a för värmen så jag skall inte klaga.

Man kanske kan tro att jag legat på latsidan under det år som gått. Faktum är att jag arbetat en hel del med min hemsida. Jag har bl a en avdelning där man kan lyssna/se på föredrag och predikningar jag haft på olika ställen. Efter att den server där dessa fanns lagrade upphörde att fungera blev det en del jobb att flytta filerna till min egen server. Sedan har jag ändrat och förbättrat och rättat (både stavfel och faktafel) i ett stort antal artiklar.

Men jag har också skrivit några nya artiklar på min hemsida (som jag betraktar som viktigare än min blogg, eftersom hemsidan innehåller artiklar av mer bestående värde – en blogg är ju mer för att kommentera aktuella händelser).

Bl a har jag skrivit en artikel med titeln "Den åttonde dödssynden", där jag ingående och detaljerat sammanfattar mina tankar när det gäller vår sanslösa tid av lögn, politisk korrekthet, faktaresistens och total ansvarslöshet för vårt lands framtid.

Jag har också utökat hemsidan med en ganska omfattande avdelning om flygplan och aerodynamik. Det började med att jag ville rätta till ett vanligt fel när man försöker förklara varför en flygplansvinge ger lyftkraft. En vinges lyftkraft genereras, enligt denna alltför vanliga modell, av att en vinges ovansida är mer buktig än dess undersida. Eftersom luften således har längre väg att gå på ovansidan än på undersidan, "måste" luften gå fortare på ovansidan (varför måste den det?). Och när luften går fortare, sjunker trycket, enligt Bernoullis berömda lag. Man får således ett undertryck på en vinges ovansida, som så att säga "suger" upp planet. Att detta inte kan vara korrekt är lätt att inse. För det första skulle ett flygplan i så fall inte kunna flyga upp och ned (då vänds ju vingens mer krökta sida nedåt och planet borde sugas ned). För det andra har moderna vingar ofta samma krökning på över- och undersida. Vissa vingar på jetplan, har t o m större krökning på undersidan. Hur som helst, så ville jag slå ett slag för den korrekta förklaringen. Och det ena gav det andra, vilket ledde till att jag skrev en artikel där jag förklarar och diskuterar ett flygplans stabilitet, vilket ledde till..., etc, etc. Det slutade med en hel avdelning bestående av 10 artiklar. Den läsare som vill veta mer om vingars lyftkraft hänvisas dit.

Ovanstående skriver jag för att visa att jag inte helt legat på latsidan. Men visst har jag varit lat. Fast det är rätt så skönt ärligt talat. Det känns ju också, vilket jag påpekat flera gånger, som att jag redan skrivit allt. Det är ju samma saker som händer i vårt land och i Europa hela tiden, det är bara nya datum, nya gärningsmän och nya offentliga lögner på alla plan.

Dessutom finns ju idag ett stort antal bloggar och hemsidor för den som inte nöjer sig med mainstream medias pk-filtrerade nyheter och analyser. En del av dem är riktigt bra och det känns ju tämligen onödigt att jag skriver om precis samma saker. Det tillför ju ingenting. I kommande blogg, som jag hoppas kommer inom några dagar, skall jag ge en lista över några sådana Internetsajter.

Just nu känner jag lite inspiration att kanske börja blogga lite oftare (men jag lovar inget). I morse fick jag ett mail från en vän med brasiliansk bakgrund. Mailet innehöll en text på portugisiska, författad av en okänd person. Jag tyckte texten fångade vår tidsanda väldigt bra. Så bra att jag översatte den. Texten (som är skriven utifrån ett katolskt perspektiv) får tala för sig själv (den handlar kanske om situationen i Brasilien, men är tillräckligt allmängiltig för att även angå européer):

Social schizofreni

Vi lever i en epok när man vill att präster skall gifta sig och att människor som är gifta skall skiljas.

Man vill att heterosexuella skall ha lösa förbindelser utan begränsningar medan de som är gay skall gifta sig i kyrkan.

Man strävar efter att kvinnorna skall ha maskuliniserade kroppar och klä sig som män och ta sig manliga roller. Och man vill att männen skall bli "svaga" och mjuka och med kvinnliga drag. Ett barn på endast fem eller sex år har redan rätt att bestämma sig för att vara en man eller kvinna för resten av livet, men en ungdom på arton år är inte ansvarig för sina brott.

Det finns inte plats för de sjuka på sjukhusen, men det finns uppmuntran och stöd från SUS [Sistema Único de Saúde, dvs Brasiliens sjukvårdssystem] för den som önskar genomgå ett könsbyte.

Det finns gratis psykologiskt stöd för den som vill lämna heterosexualiteten och leva som homosexuell, men det finns ingen hjälp från samma SUS för den som önskar lämna homosexualiteten och leva ut sin heterosexualitet, och att försöka ge sådan hjälp, är ett brott.

[Bland de motioner som lagts i årets Riksdag finns en från Robert Hannah (L), där motionären vill göra det olagligt att försöka "omvända" eller "bota" hbqt-personer. – Kristers kommentar]

Man påstår att familj och religion är diktatur, men urinerar på krucifix och yttrandefrihet..

Om detta inte är den Yttersta Tiden, så måste det åtminstone vara generalrepetionen...

(Almir Favarin, teolog och psykoanalytiker alternativt Padre Gabriel Vila Verde anges som författare till ovanstående. Eftersom jag inte vet vem av dem som är den verklige författaren, så lämnar jag frågan öppen tills vidare.)

Det tycks som att vi lever i den uppochnedvända världen. Man kommer osökt att tänka på det August Strindberg en gång skrev: "Den onda viljan söker frihet för att få göra ont och den onda tanken söker frihet för att få tänka galet". En annan tanke som dyker upp när jag läser ovanstående citat, är det som står i Ordspråksboken 17:12:

Bättre att möta en björninna från vilken man tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft.

Ack du arma, stackars svenska folk, som styrs och manipuleras av dårar. "Sveriges intellektuella elit – Europas byfånar", som jag skrev i en tidigare blogg.

Boa Noite från ett mörkt och ljummet Lisboa

Näst sista akten, eller början till slutet

När att ha de "rätta" åsikterna kom att ersätta kompetens

Alla kulturer har sin tid. De uppstår, blir starkare, har sin storhetstid och börjar gå tillbaka, för att slutligen falla och ersättas av en ny livskraftig kultur på väg uppåt. Den brittiske statsvetaren Arnold Toynbee, som studerat 23 av mänsklighetens stora kulturer, och sedan publicerade sina slutsatser i det omfattande verket A Study of History (12 volymer), tyckte sig se vissa gemensamma drag i en kulturs historia:

Stora nationer uppstår och faller. Folket går från slaveri till andlig sanning, till stort mod, från mod till frihet, från frihet till överflöd, från överflöd till själviskhet, från själviskhet till självbelåtenhet, från självbelåtenhet till apati och från apati till beroende, och från beroende tillbaka igen till slaveri.

Toynbee menar att en kultur normalt faller inifrån. Den vittrar sönder när dess bärare inte längre tror på och är stolta över sin egen kultur. Det finns dock en strimma av hopp. Toynbee trodde att civilisationerna alltid har en möjlighet att övervinna de problem man möter. "Civilisationer dör av självmord, inte av mord", säger han. Det är således upp till oss att övervinna de utmaningar vi ställs inför. När Romarriket intogs av germaner och hunner, var det redan så försvagat inifrån, att det inte kunde bjuda något motstånd. Några hundra år tidigare hade germaner och hunner aldrig kunnat erövra Romarriket. Samma sak när Islam erövrade Mellanöstern och Nordafrika på 600-700-talet. Länderna där var på 600-talet försvagade av inre politiska och religiösa strider. Och på samma sätt kollapsade Sovjetimperiet mer eller mindre av sig självt. Ruttnade sönder inifrån. Människor trodde inte längre på systemet, och de styrande hade inte längre folket bakom sig, och därmed var systemets dagar räknade.

Som jag påpekat åtskilliga gånger i olika artiklar så tror jag att det vi ser idag är den Västerländska kulturens skymning. En stor del av svenskarna skäms för sitt land, för sin historia och för sin kultur, samtidigt som man ohöljt beundrar vissa andra kulturer, som t ex islam (liknande gäller för hela Västvärlden, men frågan är om inte Sverige leder utvecklingen). Som jag ser det så befinner sig Sverige och Västerlandet för närvarande i det Toynbee kallar "apatistadiet". Vi är inte tacksamma för någonting. Vi tar allt för givet och är allmänt uttråkade. Vi är fega och vågar inte stå upp för våra värderingar och vår kultur.

För att få lite liv i tillvaron kastar man sig in i spännande hobbies (hoppa fallskärm, klättra i berg, ro över Atlanten, bestiga Mount Everest eller samla på brunt omslagspapper) eller olika former av utsvävningar (märkeskläder, utseende, träning för att få den perfekta kroppen, sex till höger och vänster och gärna lite perversioner också, gourmetmat i kvadrat – här duger inte vanligt salt, utan det skall vara havssalt i flingform från någon lite fransk kustby i Biscaya, och saltet skall vara framtaget en viss månad på året för att vara acceptabelt osv, etc...). Alltmer kännetecknas vår kultur av fega, utslätade, likriktade människor, som aldrig diskuterar något väsentligt och som är livrädda för att säga något fel. Lyhört och ängsligt spanar de efter de rätta åsikterna och de nya inneorden (t ex rasifiering, hen, normkritiskt tänkande, transperson, etc), vilka omedelbart och okritiskt anammas så att man får så många "likes" som möjligt på sin Facebooksida (det är ju det som räknas i vår perversa kultur). Sanning, rättfärdighet, vishet och riktig, äkta kärlek (som aldrig kan skiljas från sanning och rättfärdighet och som alltid är praktisk, dvs handling och inte prat och känslor) är idag en bristvara. För att inte tala om moral. Idag är allt rätt, utom att ha "fel" (dvs att ha av Godhetskören icke godkända) åsikter.

Man behöver inte vara profet för att kunna förutsäga att en sådan civilisations framtid ter sig oviss och dyster. En god vän (numera avliden) som kom från Kanada, brukade säga, att när man pratar med en svensk är det som att trycka på en knapp. Man vet med 99 procents sannolikhet exakt vad svensken kommer att säga, nämligen det hen (nu var jag väl rolig?) har läst i dagens Aftonbladet eller DN. Problemet med den typen av åsikter (som inte är grundade i sanning utan i det som är inne för stunden) är att de är tämligen obeständiga. Eller som Goethe skriver i sitt drama Faust, "Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka".

I föregående blogg diskuterade jag två viktiga skeenden i vårt land under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, vilka kom att få stor (negativ) betydelse för Sveriges utveckling. Sedan dess har det runnit mycket vatten i Tejofloden här i Lissabon (flödet är ca 500 kubikmeter/sekund, så läsaren kan själv räkna ut hur många liter som flutit sedan 1960-talet) och mycket har hänt i Sverige. Landet har fortfarande en förvånansvärt god ekonomi. Ett skäl till detta är säkert Sveriges tidigare homogena befolkning, för vilka samarbete har varit credot, och genom vilka landet skapat en stark bas (ekonomisk, kunskapsmässig och moralisk). Denna konsensus luckras nu alltmer upp i vårt land. Kunskapsstandarden är på väg ner och oärligheten växer. Dagens bovar och banditer skäms sällan för vad de gjort. Det enda de är ledsna över är att de var så klumpiga eller hade sådan otur att de åkte fast. Något dåligt samvete för att de kanske tagit en annan människas liv eller skadat någon allvarligt tycks de inte ha. Och det s k rättssamhället tycks i alltför hög grad stå på bovarnas sida. Brottsoffer och vanliga "skattebetalare" behandlas synnerligen styvmoderligt av systemet (annat än kortvarigt vad fjärde år när det är val). Illa ställt är det också när det gäller moral och rättfärdighet hos dagens ledande ekonomer (bankdirektörer, VD:ar i stora företag etc). De flesta av dem verkar mer påminna om stråtrövare än seriösa ekonomer.

Dagens ämne knyter an till allt detta. Det jag skriver nedan bygger på iakttagelser jag gjort under livets gång. Den tes som jag driver här är att vid tillsättning av chefstjänster (speciellt högre sådana) så tycks idag verklig kompetens (dvs skicklighet inom det aktuella yrkesområdet) betyda allt mindre.

Det som numera tycks avgöra (även om kompetens kan spela någon roll) vid chefstillsättning är om personen ifråga hyser de rätta åsikterna, eller snarare det rätta åsiktspaketet. Och då talar jag inte i första hand om åsikter som har direkt relevans för själva yrkesutövningen. Utan mer generellt. Jag tänker då på det färdigpackade paket av diverse olika åsikter som definierats av vår s k kulturelit, och som man måste ha för att tillhöra "de goda". Vad tycker man om feminismen? Accepterar man det feministiska påståendet att det inte existerar några biologiska kön? Har man rätt inställning till hbtq-frågor? Hyllar man begreppet "hen" och andra nyspråksbildningar? Är man starkt kritisk till staten Israel? Ja till och med anser att Israel inte är en legitim statsbildning utan bör nedmonteras (utplånas) så snart som möjligt (och ersättas av ett Storpalestina med judisk minoritet)? Ställer man upp på det intellektuella självhatet mot den västerländska kulturen och historien – typ allt ont i världen har begåtts av vita, europeiska, heterosexuella, kristna män – det enda det kristna Europa har bidragit med är således barbari (för att citera Fredrik Reinfeldt), folkmord, slaveri och kolonisation, medan vetenskap, kultur, musik, kärlek och fred kommer från islam? Hyser man djup sympati för islam, samtidigt som man avskyr kristendomen, och speciellt då bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom?)? Etc, etc. Endast den som har det rätta åsiktspaketet, dvs som är certifierad medlem i Godhetskören (för att sammanfatta; hata Israel, hata familjen, hata Sverige, hata Västvärlden, hata kristendomen, hata USA, älska islam etc, etc), anses idag lämplig för en högre chefstjänst.

För många högre chefstjänster behövs i och för sig ingen kompetens alls i det man skall chefa över, eftersom det finns personal under chefen som vet vad själva verksamheten handlar om (förhoppningsvis) och som kan stå för det rent praktiska chefandet. Problemet är att många högre chefer tenderar att tillsätta chefer på nivån under sig, vilka är ja-sägare och dessutom lika inkompetenta som den som tillsatt dem (lika söker lika). Och dessa underchefer i sin tur tenderar att... etc... etc... Ingen skall betvivla att detta på sikt kommer att vara oerhört destruktivt för den svenska samhällsapparaten.

Under min livstid (jag är 73 år idag) har jag arbetat med många olika saker. Lantbruk i min ungdom under några år. Jag har arbetat till sjöss ett antal år (som ekonomibiträde, kock och radiotelegrafist – det senare i ca 10 år). Och framför allt har jag arbetat som lärare på olika stadier. Från årskurs tre i småskolan tills att jag under flera år undervisade i matematik på KTH i Stockholm. Jag har också varit elektronikassistent vid Stockholms Universitet och har haft doktorandseminarier både på KTH och Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Jag hade mitt första lärarjobb direkt efter lumpen 1963. Det var på realskolan i Rättvik (vill jag minnas). Jag har således arbetat både i den gamla skolan före 1969 och den nya skolan efter detta årtal, och sett svenska skolans ödesdigra utveckling på olika stadier, på olika skolor och utifrån olika perspektiv (allt är inte dåligt – men tyvärr tog man bort mycket av det bästa i den gamla skolan). Dessutom har jag varit skolpolitiker för KD. Under fem år var jag ordinarie ledamot (och dessutom vågmästare, vilket var intressant) i Skolstyrelsen i Sollentuna. Så när det gäller skolan kan jag uttala mig med en viss auktoritet, ja t o m stor auktoritet (jag har på min hemsida en längre och mer djuplodande artikel om svenska skolans utveckling).

Jag tänker ibland tillbaka på när jag under ett par år arbetade som obehörig vikarie på realskolan/gymnasiet i Hallsberg (i mitten av 1960-talet). Jag hade själv tagit studenten på denna skola. Vår rektor, Harry Olstedt, minns jag som en riktig hedersman. Rakryggad, modig, ärlig och lojal mot sina lärare (och mot sina elever). Han hade ett fast handslag och tittade en i ögonen. Hans dörr stod alltid på glänt och vare sig man var lärare eller elev så var det bara att gå in till honom och lätta sitt hjärta. Han hade alltid tid för alla och lyssnade och gav goda råd. Han gick också runt och lyssnade på de olika lärarnas lektioner, dvs han var en pedagogisk ledare (som en riktig rektor skall vara, men som ytterst få är). Han kom vid ett tillfälle under en fysiklektion och lyssnade på mig. Efteråt så tyckte han att jag borde satsa på en karriär som lärare. Detta kom att betyda mycket för mig. Sådana rektorer får man leta efter idag. Självklart finns de, men man får nog leta länge. Länge, länge, länge. Länge, länge, länge, länge!!! Dagens rektorer, om man skall generalisera (och då bygger jag inte bara på mina egna erfarenheter utan på samtal med många, många lärare i olika delar av vårt land och på olika stadier), verkar mest vara ryggradslösa, fega, illojala mot sina lärare och tämligen ointresserade av det pedagogiska. De är livrädda för att säga eller göra något som media ogillar. Och också tämligen ointresserade av elevernas bästa. De verkar mest vara tillsatta för att inte protestera mot kommunens nedskärningar (som drabbar eleverna). Dvs lydigt göra en budget, som passar kommunens sparkrav utan någon som helst hänsyn till verkligheten och till vad som är bäst för eleverna. Dvs en slags skolans Adolf Eichmann (en trogen byråkrat som gör vad man blir befalld att göra oavsett om detta är bra eller dåligt, moraliskt eller omoraliskt), som ursäktar sig med "jag lydde bara order".

Många gånger har man läst artiklar om elever som anmält en lärare för kränkning (vilket ju är högsta mode nu för tiden – Salman Rushdie, som skrev boken Satansverserna och fick en fatwa på sig på grund av detta, har myntat uttrycket "kränkningsindustrin"). När rektorn på skolan ifråga intervjuas med anledning av den påstådda"kränkningen", tar han omedelbart elevens parti och fördömer sin lärare (utan att veta vad som hänt). Detta tycks sitta i ryggraden (eller snarare i den ryggradslösa ryggraden). I stället för att säga, "Jag kan inte uttala mig, eftersom jag inte vet exakt vad som hänt. Har läraren gjort något fel kommer givetvis lämpliga åtgärder att vidtas, men först måste vi ta reda på vad som hänt." Så skulle Harry Olstedt definitivt ha reagerat. Men inte dagens karaktärslösa rektorer (visst undantag finns som sagt – men det är inte dem jag talar om här). De är bara fega och ynkliga och vågar inte stå för någonting. Annat än vad som är politiskt korrekt.

För ett drygt år sedan (i början av 2015) kunde man läsa om en SFI-lärare, som tagits i upptuktelse av sin rektor. SFI-lärare skall inte bara lära eleverna svenska, de skall också förmedla svenska traditioner och seder. På den s k Auschwitzdagen (27/1), till åminnelse av befrielsen av detta koncentrationsläger, berättade läraren ifråga lite grand om Auschwitz och Förintelsen. För att eleverna skulle förstå varför denna dag är en minnesdag i Sverige. En muslimsk invandrare i klassen protesterade upprört och hävdade (i likhet med de flesta muslimer i världen) att Förintelsen aldrig ägt rum, utan var påhittad av judarna för att världen skull tycka synd om dem och ge dem ett eget land (på palestiniernas bekostnad – detta är ju den allmänna åsikten i islamvärlden). Läraren hade då modet att säga emot eleven (få svenska lärare skulle våga sig på något sådant – det är inte bara rektorer som är fega) och sa helt enkelt att historia är en vetenskap och det är vetenskapligt bevisat att Förintelsen har ägt rum. Punkt slut. Det handlar inte om en åsikt utan om fakta! Eleven blev då synnerligen kränkt (förstås) och gick till rektorn. Läraren kallades in till rektorn och läxades upp (då var rektorn modig minsann). Bl a så sade rektorn något i stil med (jag hämtar ur minnet), "Vad har du för rätt att säga emot den här eleven. Hans världsbild är lika mycket värd som din och lika sann som din, och han har all rätt att tycka som han tycker!". De svenska journalisterna har, som tur är, inte helt spolat ner sina hjärnor i toaletten (än), och när man fick höra talas om detta så fick sagde rektor flera stora tidningar på sig, och det slutade med att han tvingades be läraren om ursäkt. Men som sagt – en typisk rektor av idag! En ryggradslös, feg, ynklig byråkrat, vars enda uppgift tycks vara att göra en budget och säga "snälla" och politiskt korrekta saker (som ingenting betyder – dvs "sockersött nonsens").

För övrigt har jag noterat att väldigt många gymnasierektorer av idag inte är hämtade från gruppen gymnasielärare eller högre. Det tycks vanligt att grundskollärare, studievägledare och även småskollärare får tjänst som gymnasierektorer. Något som knappast höjer statusen på denna yrkesgrupp. Och något som dessutom är synnerligen olämpligt! Gymnasiet är något helt annat än småskolan och en normal småskolelärare förstår inte vad ett riktigt gymnasium är (kanske därför som många gymnasieskolor idag snarare verkar vara tonårsdagis än gymnasieskolor i egentlig mening). En småskollärare som gymnasierektor kommer att dra gymnasiet nedåt, mot småskolenivån, vare sig hon/han vill det eller ej. Detta sker omedvetet, eftersom vederbörande mentalt befinner sig på den nivån (obs jag ser inte ner på småskollärare på något som helst sätt – de gör ett fantastisk jobb, som är lika viktigt som vad en gymnasielärare gör, men detta har inget med det jag skriver att göra). Varje utbildning skall dras uppåt, mot nästa nivå (dvs universitetsnivån i det här fallet) för att inte sjunka. Det är ju den högre nivån som definierar vilka kunskaper eleverna på den lägre nivån skall bibringas (vilket jag diskuterar närmare under länken ovan – i slutet av stycket som börjar "Under min livstid..."). Alltså skall gymnasierektorer rekryteras från gymnasielärare eller lärare på högre nivå.

Apropå kunskaper så är det ytterst sett verkligheten och inte Skolverket som bestämmer vilka kunskaper en flygkapten, en läkare eller en bilmekaniker måste ha. Yrkesutbildningens uppgift är att ge eleverna de kunskaper som är nödvändiga för att eleverna skall bli skickliga yrkesmän. Gymnasiets uppgift är att förse sina elever med tillräckliga kunskaper för att de skall klara den kommande yrkesutbildningen. Grundskolans uppgift är att ge sina elever tillräckliga kunskaper för att de skall klara gymnasiet. Etc. Det är alltså den högsta nivån (verkligheten) som bestämmer vilka kunskaper som skall förmedlas i skolan. De lägre nivåerna och Skolverket har att rätta sig efter detta.

Denna koppling nedåt har tyvärr pågått länge, och har bidragit till förflackningen av våra gymnasieskolor. Även detta är kopplat till dagens tema. Så länge småskolläraren eller grundskolläraren har det rätta åsiktspaketet (lagom vänster, lagom flum etc) så spelar kunskaperna och den intellektuella nivån ingen större roll. Självklart har man gått en rektorskurs, men det påverkar ingenting av det jag skriver här. Att vara akademiker (dvs bärare av den akademiska kunskapstraditionen) blir man inte genom att gå vissa utbildningar (som på pappret kallas akademiska, men där nivån snarare är gymnasial) utan genom själva livet på en akademisk institution. Tusentals intressanta samtal i kafferummet (inte bara ämnesrelaterade utan också filosofi, metafysik och annat), där man kanske har viktigare diskussioner än man har på formella möten. Många stora teorier har formulerats på svarta tavlan i fikarummet. Läsandet av oräkneliga böcker inom sitt eget och angränsande områden. Och själva helheten – samtal med elever och möte med andra forskare, även sådana inom andra discipliner etc. Inom alla verksamheter finns kunskaper och färdigheter som inte kan definieras i läroböcker eller på föreläsningar/lektioner. Ibland kallade "tysta kunskaper". Detta gäller givetvis inte bara akademiska institutioner utan också hantverk. Det var därför man förr i världen gick som lärling och sedan gesäll. Detta tog många år, men gav oerhört skickliga yrkesmän. Och var en starkt bidragande orsak till Sveriges höga levnadsstandard.

Låt oss nu gå till ett annat dystert område, svensk polis, där jag har mycket god insikt (genom att jag har många polisbekanta, även i högre positioner, och genom vissa faktorer som jag tyvärr inte kan redogöra för här). Vi har liknande problem där som inom skolans värld. Vi kan ju börja med högste polischefen i Sverige, Dan Eliasson. Han var tidigare chef för Försäkringskassan (och innan dess chef för Migrationsverket) innan han blev högste chef för svensk polis (såvitt jag kan förstå var hans insatser på de två tidigare arbetsplatserna föga imponerande). Det finns ingen anledning att förmoda att han vet speciellt mycket om polisiär verksamhet (och inget av det han hittills gjort antyder att så skulle vara fallet). Visserligen hade han under ett års tid en chefsbefattning inom Säkerhetspolisen, men det säger inte så mycket. Snarare ingenting. Dessutom så ligger den typen av polisiär verksamhet oerhört långt ifrån vanligt polisarbete. Det enda som möjligen talar för honom är att han har en juristexamen. Men en juristexamen ger inte automatiskt kompetens att vara högste chef för polisen i ett land.

Yrkesmässig kompetens bekymrar givetvis inte de socialdemokratiska politiker som tillsatte honom. Eliasson har nämligen de rätta åsikterna om allt. Han är en pålitlig partiman och har under många år haft olika högre befattningar inom den socialdemokratiska hierarkin (bl a statssekreterare inom Justitiedepartementet 2001-2006). Sossarna har f ö en tråkig tendens att politisera de högre tjänstemännen, vilket är olyckligt och tyvärr inte talar så gott för Socialdemokratins demokratisyn. De har alltid haft en skakig sådan.

[Den som vill ha lite mer detaljar om Eliassons blygsamma prestationer som rikspolischef och hans olika fadäser (illojalitet mot sina egna poliser och mot brottsoffren) rekommenderas att goggla på "Dan Eliasson sviker sina poliser", "Dan Eliassons tafsarmband" och liknande. Du kommer att hitta i princip hur mycket som helst.]

Jag har varken sett eller hört eller läst något som antyder att Eliasson skulle vara lojal mot sin personal eller speciellt modig eller ha stor integritet. Vid flera tillfällen har han i stället uppvisat samma ynkliga feghet och kryperi och illojalitet, som är alltför vanlig inom rektorskåren. Vid olika tillfällen, när svensk polis fått mediekritik (romregistret i Malmö, vid olika dödsskjutningar och vid gripanden som videofilmats och där det kanske ter sig som att polisen använt övervåld) har Eliasson vid flera tillfällen, utan att på något sätt ta reda på vad som verkligen hänt, omedelbart tagit avstånd från sin egen personal och fördömt dem.

En riktig höjdare (på humorfronten) är Eliassons tafsarmband, som delas ut vid större ungdomsevenamng, på vilka står "Polis – avspärrat #tafsa inte". Tanken är att flickorna skall bära dessa. Skall man skratta eller gråta över denna handfallenhet? Tänk att ingen tänkte på detta i Nazityskland. Då kunde judarna fått armband med någon liknande text. Och självklart hade nazisterna respekterat detta. Eller hur? Den läsare som vill ha sig ett lite leende på Eliassons bekostnad kan kolla de här bilderna.

Hans kanske hittills värsta fadäs inträffade efter knivmordet i januari 2016 på en 22-årig flicka (Alexandra Mezher) som arbetade på ett HVB-hem i Mölndal. Mördaren, som då påstods vara 15 år, anses idag vara minst 18, apropå ensamkommandes ålder (i en artikel säger f ö Alexandras mamma att dottern ofta påpekat att de boende på hemmet inte var några barn utan män på 23-24 år). I morgonsoffan i någon TV-kanal satt Dan Eliasson några dagar senare (jag såg själv programmet via Internet). Man började tala om mordet på HVB-hemmet och Eliasson beklagade helt kort det som skett (dvs att Alexandra mördats). Det var tragiskt, sa han. Om mordoffret talade han i kanske 5 sekunder. Men sedan talade han i flera minuter om hur synd det var om mördaren och vilka trauma denne kanske gått igenom. Detta väckte med all rätt stor vrede hos många svenskar och i flera artiklar så krävde poliser Eliassons snaraste avgång. Det är ju egentligen ofattbart hur man kan vara så okänslig som Eliasson. Om nu Alexandras föräldrar såg detta program, vad tänkte de? Att deras dotter bara var skit värd i Eliassons ögon. Han hade ju uppenbarligen oerhört mycket mer medkänsla för mördaren än för offret.

Jag kan i och sig förstå hur Eliasson resonerade. Jag kan också tycka det är synd om ungdomar som vuxit upp i krigshärjade länder. Som sett hemska saker. Kanske tvingats att vara barnsoldater. Kanske t o m tvingats att mörda sina egna föräldrar (detta är något som bl a IS brukar göra – då förstör man totalt dessa barns personlighet och får robotsoldater för vilka ingen återvändo till ett normalt liv finns – när man läser om sådant känns det skönt att veta att det finns ett Helvete och att ondskan aldrig undgår sitt straff).

Självklart kan jag förstå hur hemskt det måste vara för ett barn eller en tonåring att uppleva sådana traumatiska saker. Men jag väljer att alltid ställa mig på offrets sida. Alltid! Och i det här fallet var Alexandra offret. Ingenting kan ursäkta detta mord. Gärningsmannen hade kommit till Sverige. Tagits emot med öppna armar. Fått boende, som kostar tusentals kronor per dygn. Förmodligen redan fått en iPhone 6S (i stort sett alla ensamkommande jag känner till har en sådan). Etc, etc. Ingenting, ingenting kan ursäkta att han skär halsen (jag har hört lite olika uppgifter om hur mordet gick till) av en 22-årig flicka, som jobbar på hemmet och som faktiskt arbetar där för att hjälpa honom. Detta kan aldrig ursäktas! Aldrig, aldrig! Det är vidrig, stinkande ondska! En sådan person måste få ett fruktansvärt straff! Och sedan utvisas på livstid. Detta är kristet! Sedan kan man som kristen känna sig kallad att arbeta i fängelser med svåra förbrytare och vittna om Jesus. Den människa som böjer knä för Jesus, befrias från hat och ondska och blir en ny människa. Oräkneliga kristna har besökt fängelser och genom deras arbete har många, många grova förbrytare blivit totalt förvandlade (tror du mig inte – läs boken Korset och Stiletten av David Wilkerson). Och blivit upprättade och kunnat komma tillbaka till samhället. Vilket är en annan historia som jag diskuterar i andra artiklar på min hemsida. Men det betyder inte att man inte skall ta konsekvenserna av sina handlingar. Kristendomen säger inte att mördare skall gå fria!!! Eller att straffet skall vara så lindrigt att det är ett hån mot både offret och de anhöriga till offret. Tvärtom. Hur som helst, att som Eliasson nästan helt förbigå offret och enbart uttrycka medkänsla med mördaren, ja det är skamligt. Och korkat. Och typiskt för dagens chefer. Men politiskt korrekt så det förslår.

Eliasson är uppenbarligen ett paradexempel på tesen i denna artikel, dvs att chefer inte tillsätts på grund av sin kompetens utan på grund av sina åsikter. Bara att han är så illa omtyckt av många poliser (med all rätt, eftersom han dels gör ett dåligt jobb, dels sviker sin personal) borde gett honom sparken för länge sedan. En sådan person sår splittring inom sin egen kår, och försvagar den därmed. Och det kan ju inte vara en rikspolischefs uppgift. En bra ledare lyfter upp, en dålig ledare drar ner.

Även många av cheferna under Eliasson spelar i ungefär samma division (Kristiansson/Kvant-divisionen – den som läst Sjöwall Wahlöös polisromaner vet vad jag menar). Jag skulle kunna skriva 10 sidor om detta, men avstår, eftersom jag inte vill ställa till problem för mina sagesmän. Men, det råder ingen som helst tvekan om att alltför många chefspositioner inom polisen har tillsatts med personer, vars polisiära kompetens inte är mycket att hurra för, men som är ja-sägare och som har de rätta åsikterna om allt, dvs som tillhör de "goda" (där begreppet god definieras av Aftonbladet och Södertörns Lågskola). Inte konstigt att polisens stora omorganisation bäst kan karakteriseras som "inget mindre än en katastrof" (och symptomatiskt att Södertörns Lågskola numera har hand om polisutbildningen i Sverige). Mängder av poliser funderar på att sluta. I olika tidningar har det publicerats debattartiklar, skrivna av poliser på olika nivåer, vilka starkt bekräftar det jag skriver ovan. Bara häromdagen läste jag i GT (25/6 2016) om en 56-årig kvinnlig polis, Margareta Stenström, som sagt upp sig efter att ha arbetet i 35 år inom polisen. Hon säger i artikeln bl a, "Jag har märkt att poliserna mer och mer inte har något att säga till om, trots att det är de som faktiskt kan jobbet där ute." Och vilka som har något att säga till om inom polisen vet vi ju, eller hur? Inte de som är skickliga som poliser, utan de som har de "rätta" åsikterna om invandring och hbtq och allt annat, och som säger hen.

Observera, när jag säger att man bedöms utifrån sina åsikter, så avser jag, som påpekats ovan, inte åsikter som har med själva yrkesutövningen att göra. Givetvis kan professionella åsikter påverka en tjänstetillsättning. Det är inte speciellt anmärkningsvärt. Däremot, att allmänna åsikter om invandring, religion, feminism, sexuella läggningar, Israel etc kan avgöra om jag får ett jobb eller ej, eller om jag får behålla jobbet om det i efterhand avslöjas att jag har fel åsikter, är anmärkningsvärt. En sak är absolut säker. Om jag hade arbetat som lärare i den kommunala skolan och haft den hemsida och blogg jag har, ja då hade jag inte blivit långvarig i min tjänst. Någon elev hade ganska snart hittat min hemsida och sedan berättat för sina föräldrar om att magistern har en häftig hemsida. Vissa elever och föräldrar skulle säkert gilla det jag skriver (kanske majoriteten). Men inom ett par månader skulle rektorn på min skola fått ett telefonsamtal från "upprörd förälder", som berättar att det finns "en kvinnohatande, homofobisk, islamofobisk rasist" på hans skola. Och med tanke på de flesta rektorers integritet och mod (läs: brist på), så hade det nog inte dröjt länge förrän jag fick se mig om efter ett nytt jobb. Jag har under senare år läst om ett antal sådana fall. Vilka ytterst sällan redovisas i main stream media av uppenbara orsaker. Och redovisas de så tar media instinktivt ställning för rektorn och skolan och mot läraren i fråga. Att ha "fel" åsikter (enligt SR:s, SVT:s, Aftonbladets och Södertörns Högskolas definition) är ju helt enkelt oacceptabelt.

Inom det privata näringslivet har vi förmodligen en annan situation. Där tillmäts fortfarande kompetens stor betydelse. Av uppenbara skäl, som jag kanske inte behöver förklara för läsaren (jag utgår ju från att mina läsare åtminstone är normalbegåvade). Men det problem jag berör här finns inom många områden. Bland våra politiker på alla nivåer, inte minst partiledare. Inom utbildningssystemet, på alla nivåer. Bland våra statliga och kommunala tjänstemän. Och som sagt, polisen. Och säkert också många andra kommunala och statliga serviceorgan. I en tidigare blogg berättar jag om Attunda brandkårsdistrikt, där utomeuropeiska invandrare – helst kvinnor – fått företräde vid tjänstetillsättning framför den som genomgått brandmansutbildning.

I januari 2012 rapporterade P1 att man på vissa ställen försökt kvotera in kvinnor och invandrare inom brandkåren. Tyvärr finns inte programfilen kvar på deras hemsida, så jag ger ett sammandrag från bloggartikeln:

Programmet handlade om rekryteringen till Brandkåren Attunda utanför Stockholm. Där betraktar man inte den tvååriga brandmannautbildningen som en merit. Däremot är det en merit att vara utomnordisk invandrare eller kvinna, eller gärna båda samtidigt. Mångfaldsvansinnet (det ordvalet gjorde man givetvis inte i programmet) äventyrar således samhällets säkerhet. Detta signalerar att brandkårens huvuduppgift inte längre är att släcka bränder utan att stå för etnisk och genusmässig mångfald och politisk korrekthet. Och det är ju precis så sjuka ideologier fungerar. Ungefär som Nordkorea (visste du att deras nye ledare Kim Jong-un nu har utnämnts till ”geniernas geni”). Brandkåren har ett grundläggande uppdrag och det är att hindra att bränder bryter ut och att släcka bränder, som trots det förebyggande arbetet brutit ut, och att rädda människoliv. Att ta in personer som är mindre lämpliga än andra sökande är att äventyra detta uppdrag.

Inom vissa brandkårer har man i samma anda sänkt de fysiska kraven för att fler kvinnor skall kunna bli brandmän (en genomsnittlig kvinna är betydligt svagare än en genomsnittlig man, detta är ett biologiskt fakturm) – man bortser således från den fullt möjliga situationen att en rökdykare hittar en medvetslös, mycket tung person och sedan på grund av sin fysiska svaghet inte orkar bära eller släpa ut den personen i säkerhet (men det klart vad spelar ett människoliv för roll när mångfald och genuspolitik står på spel). Personligen tycker jag att det hela är så ofattbart sjukt att jag mår illa!

Även inom polisen har man sänkt kraven. För att antas till Polishögskolan har man både fysiska krav och en begåvningstest. Många kvinnor (och även svaga män) har fallit på den fysiska testen (som bl a innefattar att bära en tung docka en viss sträcka). De fysiska kraven har följaktligen sänkts i flera steg, och nyligen aviserades att man också skulle sänka begåvningskraven. Allt för att få mer mångfald inom poliskåren. Jag undrar vad folk skulle säga om man gjorde samma sak när det gäller piloter?! Det är ju förskräckligt kränkande att den som är blind inte kan bli pilot. Eller hur?

Det finns många andra områden, där de åsikter man har (eller i varje fall vilka åsikter man visar utåt – jag kan tänka mig att det finns en del journalister som mår illa av de artiklar de tvingas skriva för att få behålla jobbet) avgör om man får en befattning eller ej. Inom journalistyrket torde detta vara legio, vilket avspeglas i den fullständigt sinnessjuka konsensus som företräds av i stort sett samtliga svenska media – med de s k oberoende publicserviceorganen SVT och SR i spetsen (eller snarare botten/avgrunden).

Ingen skall betvivla att ett samhälle där rätta åsikter prioriteras framför kompetens är ett samhälle på dekis. Och dessutom ett samhälle där demokratin lever farligt.

Jag har testat ovanstående tankegångar på lite olika personer. En del håller med mig. Andra blir upprörda och hävdar att jag har helt fel. "Självklart finns rektorer etc av den typ du beskriver, men det är sällsynta undantag och inte regel", säger de. Och det är ju alltid problemet när man försöker hitta tendenser och mönster. Det finns givetvis alltid undantag. Frågan är bara vad som är undantag och vad som är regel. Dvs i det här fallet är således frågan om tjänstetillsättningar, där de åsikter man har betyder mer än kompetens, utgör undantag eller om de utgör regel (givetvis är det synnerligen ovanligt att man helt bortser från kompetens – inte sällan krävs ju någon form av specificerad, formell kompetens eller examen för en viss tjänst).

Som jag skriver i inledningen av denna artikel så är min erfarenhet av skolans värld betydande. Jag har f ö under hela mitt liv varit en iakttagare. Och jag har och har haft många skarpsynta vänner som betytt mycket för mig. Och jag är ganska säker på att den tes jag för fram i föreliggande artikel pekar på en synnerligen obehaglig tendens i vårt land (och jag skulle tro att detta gäller hela Västvärlden – inte minst EU-administrationen).

Självklart finns det undantag från det jag beskriver ovan. Det finns mycket skickliga polischefer, rektorer, journalister, politiker etc (det är ju det som gör att samhället än så länge inte förfallit mer än det gjort). Men tyvärr handlar det om just undantag. Enligt min bestämda mening.

För att förstå sammanhang måste man generalisera och förenkla. Annars kan man aldrig förstå hur saker och ting hänger ihop. I fysiken, som är mitt område, börjar man normalt med att studera enkla specialfall och sedan inför man alltfler parametrar som varieras för att undersöka hur allting hänger ihop. Jag tycker mig trots allt se en klar linje i dagens Sverige, där kompetens blivit allt mindre betydelsefull och där åsikter om allt mellan himmel och jord blivit det som avgör vid chefstillsättningar. Denna påstående stöds av det man kan observera, dvs den bristande integritet, det bristande mod, och den bristande lojalitet mot personalen som dagens chefer så tydligt uppvisar.

Hittills har jag förenklat och hårddragit för att försöka se de stora linjerna. Självklart är allting mycket mer komplicerat än vad som kan förmedlas genom några A4-sidor. Men jag tror ändå att det ligger en hel del i ovanstående. Sedan finns givetvis många ytterligare faktorer. Avkristningen av Europa, där inte bara ateismen blivit den statsbärande tolkningen, utan där alltmer direkt kristendomsfientliga strömningar gör sig gällande och smugit sig in i skolans värld och media som den självklara åsikten, som alla människor värda att kallas människor, måste ha. Samtidigt som kristendomen och kristna jagas med blåslampa, så vet man inte hur väl man vill andra religioner och ideologier. Och speciellt då islam, som man viker sig dubbel inför och bugar och bockar och talar i mun på varandra för att betyga sin stora vördnad för denna fantastiska religion och kultur (detta gäller också förvånansvärt många kristna). Här kommer vi in på andliga aspekter som jag dock inte tänker beröra här.

Jag kan inte låta bli att i förbigående nämna samvetsfrihet, eftersom jag ser detta som kopplat till våra chefers och politikers brist på mod och integritet. EU-Parlamentet har röstat igenom att sjukvårdspersonal skall ha samvetsfrihet, dvs de skall inte kunna tvingas att delta i sådant som bryter mot deras samveten; dvs dödshjälp, aborter och liknande. Sveriges Riksdag röstade, strax efter EU-beslutet, emot att samvetsfrihet skulle införas i vårt land. För närvarande är det bara två länder inom EU som inte har samvetsfrihet; den "humanitära stormakten" (enligt våra ledande politikers egen utsago) Sverige och Finland.

Läste nyligen en recension av en nyutkommen bok, Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen av Christopher R Browning. Till vissa ockuperade områden skickade nazisterna s k reservpolisbataljoner, bestående av vanliga, tyska polismän (alltså inte Gestapo eller SS). Dessa bataljoner skulle upprätthålla ordning på ockuperat område, jaga motståndsmän och fungera som exekutionspatruller, och då även delta i massavrättningar. Bataljon 101 var placerad i Polen och bestod av ca 500 poliser och några tusen övrig personal. Enligt författaren, som gjort mycket grundlig research, så hade man inom denna bataljon samvetsfrihet, dvs det fanns inskrivet i stadgarna att man inte behövde deltaga i massavrättningar om man kände obehag inför detta (endast en handfull av Bataljon 101:s poliser utnyttjade denna möjlighet). F ö var detta med samvetsfrihet allmänt tillämpat när det gällde Förintelsen. Den SS-soldat som kände obehag inför att arbeta i utrotningslägren fick annan tjänst, utan att straffas på något sätt.

Den vidriga, ondskefulla naziregimen hade således en form av samvetsfrihet. I den "humanitära stormakten" Sverige tillåts inte sådan lyx. Vilket gör det omöjligt för troende kristna att arbeta som barnmorskor (obs, det är just nu stor brist på barnmorskor i vårt land). Inte så smickrande för Sverige, kan man tycka.

Jesus säger i flera sammanhang att på frukten så känner man trädet. När man ser de förryckta beslut som fattas i vårt land, både i stort och smått (invandring, polisiära frågor etc) så förstår man att våra beslutsfattares förmåga att analysera och förstå och komma med genomtänkta, fungerande lösningar är synnerligen begränsad. Till en del kan detta förklaras av, som jag skriver ovan, att kompetens alltmer har ersatts av de rätta åsikterna om allt, dvs den rätta ideologin (dvs precis som det var i Sovjet och Kina och är i Nordkorea).

Under 1930-talet skedde i Sovjetunionen omfattande utrensningar inom bl a militären. Mängder av officerare, från generaler och nedåt, anklagades för landsförräderi och liknande. Förmodligen var i stort sett alla oskyldiga, men tvingades genom tortyr att bekänna det de var anklagade för. Under rättegången, som ju helt enkelt var en skådeprocess, "erkände" de sina hemska brott inför åhörare och domare och den samlade pressen. Och sedan sköts de någon dag senare. På så sätt gjorde sig den paranoide Stalin av med större delen av sina skickligaste officerare. Dessa ersattes av s k politiska kommissarier, vilka skulle leda och indoktrinera soldaterna. Kommissarierna placerades ut i alla truppavdelningar och yrkesofficerarna var underställda den politiska kommissarien. En smart kommissarie insåg givetvis sina begränsade militära kunskaper och delegerade stridsledning och liknande till de riktiga officerarna. Men alltför många kommissarier var måttligt begåvade (eller kanske dummeligenta) och led inte sällan av maktberusning och megalomani (storhetsvansinne). De ledde striden med lågande citat av Marx och Lenin (i stället för militär taktik). Med ofta katastrofala resultat.

När Hitlers styrkor gick in i Sovjet den 22 juni 1941, togs ryssarna på sängen och led till en början fruktansvärda förluster, vilka givetvis blev mycket större på grund av de politiska kommissariernas militära inkompetens, plus att de officerare som undgått Stalins utrensningar i allmänhet inte var de mest skickliga (undantag fanns förstås, t ex den legendariske marskalk Zhukov, som hade en avgörande betydelse för Sovjetunionens seger över Tyskland). Stalins utrensningar gjorde att miljoner ryssar offrade sina liv i onödan (men sådant bekymrade ju inte Stalin). Så småningom, när tyskarna närmade sig Moskva och den panikslagne Stalin började packa sina väskor för att fly, tvingades han till slut ge efter och låta yrkesmilitärerna ta över ledningen av kriget. Vilket blev räddningen för Sovjet. Många av dagens rektorer, polischefer etc fungerar ungefär som Sovjets politiska kommissarier. De har de rätta åsikterna och den rätta läran men tyvärr inte den rätta kompetensen (och kanske inte heller den rätta intelligensen).

Även i Nazityskland fanns liknande tendenser. Hitler litade inte på armén och var på god väg att ersätta armén med SS-förband (som var trogna Hitler i första hand och Tyskland i möjligen 7:e hand). I Nordkorea av idag, har vi förmodligen ännu värre tendenser åt detta håll.

Ovanpå det som diskuteras ovan så kommer att Sverige rent generellt sett är förlamat av politiskt korrekt tänkande (dvs även utanför yrkesrollen). I privatlivet tillåts idag i Sverige bara vissa åsikter, om man inte skall förlora sina vänner och sitt jobb och kanske till och med sin man eller hustru, vilket gör att nästan ingen vågar säga det som uppenbarligen är sant (om invandring, muslimska invandrares groteska överrepresentation när det gäller våldtäkter, den palestinska myndighetens och Hamas' antisemitism och övergrepp på sin egen befolkning och planer på att förinta Israel och det judiska folket, kopplingen mellan islam och terrorism etc), även om vederbörande inser hur illa ställt det är och hur osann mediabilden är. Vi befinner oss i en liknande situationen som i sagan om Kejsarens Nya Kläder. Det vi väntar på är det lilla barnet, som med klar stämma utbrister, "Men han har ju inget på sig. Han är ju naken.". Och alla de vuxna skämdes så det hettade i kinderna över sin egen feghet och ynkedom.

Och det är mitt budskap: "Skäms på er alla ni politiskt korrekta journalister, politruker, politiker, polischefer, rektorer, sjukhuschefer, generaldirektörer, biskopar och vanliga medborgare som förråder ert eget land på lögnens altare. Ni finns överallt. Även inom kristenheten!!! Tyvärr! Skäms, skäms skäms!!! Gå omedelbart och ställ er i skamvrån!" Eller ännu hellre, "Ställ er inte alls i skamvrån! Gör bättring i stället! Ta in sanningen och ta konsekvenserna av detta, dvs lev i och genom sanning! Så kan du bidra till en bättre värld i stället för att gå in under den hjärndöda politiska korrektheten, och därmed bidra till den västerländska civilisationens stundande undergång."

Sanningens kollaps leder till mental kalops.

För en tid sedan kunde man läsa en mycket intressant krönika av Dick Harrisson, professor i historia vid Lunds Universitet. Rubriken var ”Kränkta av fakta”. Harrison skriver inledningsvis, baserat på sina egna bittra erfarenheter:

Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.

I krönikan ger Harrisson ett antal exempel på vad han menar:

Ännu värre blev konsekvenserna när jag i mitt trebandsverk om slaveriets världshistoria (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, publicerat 2006-2008), skrev att afrikanska kungar deltog i, och tjänade pengar på, den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen, och att både slavhandel och slaveri hade mångtusenåriga rötter i Afrika. Under en månad tvingades jag löpa publicistiskt gatlopp på kultursidorna i Dagens Nyheter. Jag utpekades som Afrikahatare och rasist. Jag beskylldes för att kränka alla nu levande afrikaner, inklusive afro-amerikaner och afro-svenskar, eftersom jag retroaktivt skuldbelade Afrika för ett av de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Väl att märka hade ingen av belackarna läst mina böcker.

Exemplet med afrikanernas egen inblandning i slaveriet behandlar jag i en artikel på min hemsida. Där diskuterar jag också den muslimska slavhandeln i Afrika, vilken skördade många, många fler offer än den europeiska/amerikanska slavhandeln, och som dessutom var mycket grymmare – den muslimska slavhandeln nämns aldrig i den svenska (eller europeiska) offentliga debatten, eftersom detta är absolut tabu – allt som är negativt för islam anses av kultur”eliten” vara rasistiskt och kränkande.

Men, läs hela Harrissons krönika, den är verkligen värd att läsa.

Äldre ryssar jag träffat har sagt att under sovjettiden så satt lögnen i högsätet överallt i Sovjetunionen. Alla ljög för alla. Tidningarna ljög för sina läsare (betecknande nog så hette partitidningen Pravda, vilket betyder "sanning"), vänner ljög för varandra, lärare för skolbarnen och vice versa. Äkta makar ljög för varandra, ja man ljög till och med för sig själv. Allt för att uppehålla skenet av Sovjetunionen som arbetarnas paradis och det bästa landet i världen. I denna härva av lögner framställdes Sovjet som det rikaste, mest välmående landet i världen medan människor i USA, Sverige, Västtyskland etc svalt, förtrycktes och plågades av kapitalister och kristna.

Idag kan vi se tillbaka på detta och förfasa oss. Dessvärre börjar vi i Sverige närma oss Sovjetunionens sanningssyn. Lögnen sitter i högsätet på våra media, i Riksdagen, på universiteten etc. Och det blir sakta men säkert bara värre och värre. I Sovjet undertrycktes sanningen av en maktfullkomlig överhet, som förfogade över myriader av soldater och poliser och rapportörer och koncentrationsläger. Och straffskalan för den som inte rättade in sig i ledet låg i normalfallet mellan tiotals år av förvisning till arbetsläger i Sibirien (där många dog av umbäranden) och dödsstraff. Något annat fanns inte.

Det märkliga med Sverige är att vi gått in i ett liknande tillstånd av lögnaktighet som norm, och sanningen på undantag, helt frivilligt. Utan yttre tvång! Media censurerar och vinklar inte nyheter för att de måste. Dvs enskilda journalister kanske måste – för att inte förlora sina jobb eller för att inte hamna i kylan. Men redaktionschefer och tidningsägare måste inte, de väljer att beträda lögnens väg. Samma sak gäller våra politiker (med vissa undantag) och våra s k intellektuella (så värst mycket intellektuell verksamhet verkar inte pågå i deras huvuden – i varje fall inte så att det stör).

I dagens Sverige har all verklig debatt om svåra frågor ersatts av en metadebatt, som inte handlar om frågorna i sig, utan om huruvida det är tillåtet att överhuvudtaget diskutera dessa frågor (kanske kränker man någon, kanske bryter den fria tanken mot genusperspektivet, kanske, kanske...). Slutsatsen i allmänhet blir att en förutsättningslös och öppen debatt i kontroversiella frågor (invandring, islam, homoadoptioner, samvetsfrihet för sjukvårdspersonal etc) inte är tillåten, eftersom den är kränkande och rasistisk (och alla andra standarduttryck som används i sammanhanget och som triggar de rätta vibbarna).

Låt mig avsluta med en tänkvärd dikt (något förkortad), hämtad från Uppsalatidningen (Uppsalas gratistidning) och författad av signaturen Gertrud:

Adjö Odinslund.
Adjö Vasaparken och Engelska Parken (som ni en gång var).
Adjö kvarteret som revs för att ge plats åt ”musikskrapan” UKK.
---
Adjö till Linnéträdgården, tyst och stilla.
Adjö till allt som var ursprungligt, genuint, gömda skönheter.
Välkommen det nya; det av medelklassens högskoleutbildade barnfamiljer uttänkta.
Välkommen det okänsligt skapade; ej skapat av ögats känslighet, utan av en vurm för förändring, förnyelse, ”modernitet”, en fåfäng dröm om FRAMTIDEN.

(UKK syftar på Uppsala Konsert och Kongress, en ny, synnerligen ful byggkloss, okänsligt placerad bland äldre bebyggelse. Linnéträdgården är en oas mitt i Uppsala, med en uteservering – även den nu hotad)

Den nya människan, fylld med vinklade kunskaper från ett vänstervridet, ateistiskt skolsystem – från grundskola till universitet – med sin förställt milda röst, med sitt ”hen” och sitt förakt mot sin egen kultur och sitt eget land, och som låter så gooood och tolerant och omtänksam, men vars ögon svartnar i hat så fort hennes åsikter ifrågasätts. Då blottar hon sina blodiga huggtänder och visar sin sanna natur.

Den nya människan strävar efter att riva ned allt som är för att bygga sin utopiska dröm om det perfekta, paradisiska samhället. Och alla medel är tillåtna för detta. Helst vill man undvika våld. Manipulation är metoden par preference. Och effektivaste sättet att manipulera och undvika en verklig debatt, där de självutnämnt godas idéer analyseras kritiskt (vilket deras idéer inte håller för), är att beskylla kritikerna för rasism och att kränka. Salman Rushdie (han som skrev Satansverserna och sedan fick en fatwa på sig) har myntat uttrycket ”kränkningsindustrin”.

I förlängningen av kränkningsbeskyllningarna följer att man anklagar motsidan för att vara nazister. Detta i enlighet med Goodwins lag. Enligt denna så urartar varje Internetdebatt, om den får hålla på tillräckligt länge, med att parterna börja likna varandra vid Adolf Hitler och nazisterna. Denna lag tycks inte bara gälla för Internet, utan för Sverige som land! Jag skäms för mitt eget land! Jag skäms för Sveriges politiker, journalister och intellektuella! Jag skäms för deras ynkliga feghet – att inte våga diskutera för vårt land viktiga, ja ödesdigra, avgörande frågor av rädsla för vad andra skall säga och tycka.

Och jag gråter när jag tänker på vilket öde som väntar Sverige inom några decennier! Det finns en absolut sanning och vare sig politisk korrekthet eller konsensuskultur eller manipulation kan påverka den absoluta sanningen.

(I en artikel på min hemsida ger bl a Rowan Atkinson – kanske mest känd som Mr Bean – sin syn på kränkningsindustrin och vår tids yttrandefrihet. Klicka här för att läsa den.)

Nu lämnar jag Sverige!

Kära läsare (och ni andra)!

Som kanske märkts så har det varit lite stiltje på min blogg de senaste månaderna. Ett av skälen till detta är att jag tillbringat några månader i mitt älskade Lissabon för att lyssna på fado och njuta av livet och ett skönare klimat, och samtidigt koppla av från allt man kan bli upprörd över i Sverige (t ex våra ryggradslösa politiker som säljer ut sitt eget land till islam och som i den falska godhetens namn tillåter ett allt otryggare samhälle att utvecklas, där gamlingar inte längre vågar öppna när det ringer på dörren och där hundratals områden i Sverige idag inte längre tillhör Sverige – polisen kan bara åka in i dessa områden med stora, tungt beväpnade insatsstyrkor).

Jag har nu skaffat en lägenhet i Lissabon. Denna ligger precis där jag vill att den skall ligga, vilket är stadsdelen Graça, som ligger på den högsta av Lissabons kullar. Till lägenheten hör två balkonger med utsikt över den vackra Tejofloden, som flyter genom Lissabon. Det är bara några minuters promenad till mina favoritfadoställen. Jag planerar att flytta dit någon gång i höst, om allt går som det skall. Dessvärre går ju inte allt som det skall när man fyllt 70. I varje fall inte alltid. Men vi får hoppas att det blir som jag tänkt den här gången.

Bilden (klicka på bilden för att göra den större) är visserligen inte tagen från min lägenhet, men den är tagen från en plats inte långt ifrån där jag kommer att bo. Lissabon är en stad efter mitt hjärta. Det är ju också Stockholm, där jag bott i många år, men tyvärr så har det Stockholm jag ser idag föga likhet med det Stockholm jag minns. Att komma till Lissabon är att komma 50 år bakåt i tiden i vissa avseenden. Och det passar mig perfekt.

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta att skriva på bloggen efter att jag flyttat. Som jag påpekat många gånger så har jag redan sagt det mesta när det gäller min syn på islam, invandring, ateismen, den kristna tron, svenska media, Godhetskören och mycket annat. Det finns inte speciellt mycket mer att tillägga. Det man läser i tidningarna är bara upprepningar av det som tidigare skett, och som jag redan kommenterat. Det är bara andra namn, andra orter och andra datum. Men principen är densamma hela tiden. När det gäller min hemsida, som innehåller artiklar av mer bestående värde, kommer jag att försöka ha den kvar och även skriva nya artiklar (jag har många planerade sådana). Bloggen kostar ju inget att ha kvar, så den får väl ligga där den ligger. Jag har några nya bloggartiklar planerade, som jag kommer att skriva innan jag flyttar. Inget hindrar givetvis att jag fortsätter att skriva från Lissabon, men vi får se hur det blir med den saken.

Tyvärr är min visualisering av det framtida Sverige synnerligen mörk, men jag hoppas verkligen att jag har fel. Inte bara för min egen skull utan framför allt med tanke på kommande generationer. Hur ett folk (det svenska folket) frivilligt kan välja att ge bort sitt land till en förtryckande ideologi (jag tänker då på islam) är för mig helt ofattbart. Min hjärna kan helt enkelt inte ta in detta. Speciellt med tanke på vilket fruktansvärt lidande detta kommer att åsamka de egna barnen. Men svenska folket har tydligen sagt sitt (87 procent röstade ju i sista valet på fortsatt massinvandring av muslimer till Sverige), och då får det bli så.

Nu kan man förstås ifrågasätta vad svenska folket verkligen röstade på. Valet handlade inte om att svenska folket, utifrån sann kunskap om konsekvenserna av invandringen till Sverige, om vad islam står för etc, valde som de gjorde, utan svenska folket lurades av manipulerande, ljugande, trixande, vinklade journalister att rösta ungefär som journalisterna ville att de skulle rösta. Så det största ansvaret faller över våra journalister och politiker och vår kulturelit, dvs de som normalt skulle värna om sitt folk och sitt land (eftersom de borde förstå mer av det som sker än vanliga människor), och som nu i stället har förrått sitt folk och sitt land. Precis som att journalisterna, politikerna och kultureliten förrådde tyska folket på 1930-talet och fick dem att anamma Adolf Hitler (denne kom ju till makten inom det demokratiska systemet, vilket han sedan snabbt avskaffade), med katastrofala konsekvenser som följd (långt innan Hitler blev Rikskansler så hade han starkt stöd från både Kapitalet och många kulturpersoner – t ex så tillhörde två nobelpristagare i fysik, Johannes Starck och Philipp Lenard, hans främsta vapendragare).

Jag vill i alla fall önska mina läsare en riktigt Glad påsk!!! Även om jag personligen har svårt att känna någon större glädje när jag tänker på mitt arma lands framtid. Min tröst och mitt hopp är att Gud har allt i sin hand.

Vad är godhet?

Den här gången tänkte jag "sända" en gammal repris. För ett och ett halvt år sedan skrev jag en artikel, där jag diskuterade godhetsbegreppet. Huvudpunkten var att vi kristna låter ateisterna definiera innebörden av ordet godhet. I stället för att gå till Bibeln, låter vi Aftonbladet bestämma hur vi kristna skall ställa oss till u-hjälp, invandring och liknande frågor (som ytterst handlar om godhet).

Kristendomen talar mycket om kärlek. Man kan säga att om man med ett enda ord skulle försöka fånga kristendomens innersta väsen så är nog ordet "kärlek" det första ord som dyker upp i tankarna. När man studerar Bibeln ingående så finner man emellertid att kärlek alltid är kopplad till ordet sanning. Kärleken kommer, om den kopplas till sanning, att verka för en bättre värld.

I den judiska kulturen finns uttrycket ”Tikkun Olam”, som betyder att ”reparera världen”. Detta uttryck ingår i den dagliga judiska bönen. Tikkun Olam tolkas som att världen inte är perfekt och att vi människor är kallade av Gud att hjälpa till att göra den bättre. Även om man inte använder själva uttrycket Tikkun Olam inom kristendomen så finns detta i hög grad även där (den judiska Skriften, dvs Gamla Testamentet, är ju en helig skrift inom kristendomen och Jesus var dessutom jude fullt ut). Oräkneliga människor har därför, inspirerade av Jesu undervisning, gett sina liv åt att lindra lidandet på jorden; genom att bygga sjukhus, ta hand om gatubarn, bygga skolor för att genom ökad kunskap i ett land kunna höja levnadsstandarden där, etc.

Den sanna kärleken är inte en kravlös, menlös, sliskig sirap (vilket den blir om den isoleras från sanningen). Kung Salomo skriver i Höga Visan:

Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den (8:6).

Höga Visan handlar på ytan om kärleken mellan man och kvinna, men symboliserar också Guds kärlek till människan. Guds kärlek är inte en likgiltig välvilja, utan liknas vid en eld. Den är passionerad. Den utgår från sanningen och bygger upp och skapar något gott.

Kärlek utan sanning blir bara en sötsliskig sirap, som kanske gör att man själv känner sig god. Men den åstadkommer inget bestående gott. Resultatet blir kanske applåder på den politiskt korrekta teaterscenen, men inget mer. Sanning utan kärlek blir å andra sidan iskall lagiskhet, som inte förvandlar människor i deras inre, även om sanningen kanske kan lösa vissa typer av problem, åtminstone ytligt och kortsiktigt. Men tillsammans så reparerar kärleken och sanningen världen. Kärlek och sanning i förening skulle man kunna kalla för vishet. Kärleken talar om för oss vad det yttersta målet är och sanningen hjälper oss att nå detta mål så effektivt som möjligt. Då helas trasiga hjärtan. Brustna relationer återupprättas. Munnar mättas. Och världen formas, såsom Gud hade tänkt att världen skulle vara.

Den godhet vi ser idag, den politiska korrekthetens godhet, definierad av kultureliten på Södermalm i Stockholm, kan inte skapa en bättre värld, eftersom den inte är baserad på sanning. Den är på samma nivå som att av "snällhet" köpa knark till sina drogberoende barn i stället för att hjälpa dem ur deras beroende. Den sanna kärleken kan förvandla föräldrar till rasande lejon, som utan fruktan konfronterar knarklangare och mesiga politiker. Den sanna kärleken vägleds inte av vad som är politiskt korrekt, eller av fruktan för vad andra skall tycka, utan den vägleds av det som är sant.

Det gör mig väldigt ont att se hur kristenheten idag i alltför hög grad låter kultureliten bestämma vad som är gott och ont. I stället för att låta kristendomens manual, Bibeln, avgöra. Jag känner mig tyvärr alltmer främmande för mycket som jag hör från kristna. Det är bara ett ogenomtänkt upprepande av vad man hört på TV och läst i våra dominerande media. Den godheten drivs inte av kärleken och sanningen, utan av fruktan för vad andra skall tycka. Ängsligt sneglar man sig omkring så att man inte råkar säga fel saker och därmed fryses ut från gemenskapen. I stället för att vara sanningens röst. Staden på berget som lyser så att alla kan se det. Sanningens fyr som vägleder vilsna människor på livets ocean.

När man vill påverka finns det vissa effektiva trick. Ett sådant är att kapa ord, vilka har en inbyggd positiv klang (ungefär som ateisterna kapat ordet humanist och numera kallar sig Humanisterna). T ex ord som godhet, generositet, tolerans, mångfald, öppenhet och även då humanism. I och med att man har fått något slags monopol på ett visst ord, kan man sedan lätt manipulera människor. Till den som inte håller med, säger man då bara, "Så du vill inte vara god?!" Vilket översatt betyder, "Eftersom du inte håller med mig är du inte god (utan ond)". Och med "god" menas då "tycka samma sak som vi (=Godhetskören)". Man kan också manipulera människor genom att på analogt sätt kapa negativt laddade ord som rasism, fascism, snålhet, intolerans etc. När företrädare för de självutnämnda goda säger "Eftersom du är emot den nuvarande invandringspolitiken är du rasist och intolerant", så betyder detta egentligen, "Eftersom du inte håller med mig är du ond". Om man inte håller med kultureliten (Godhetskören) är man således definitionsmässigt ond och om man håller med kultureliten är man definitionsmässigt god. Punkt slut. Och det är av detta skäl som vi inte har någon verklig debatt i vårt land när det gäller svåra frågor. Kulturelitens manipulerande omöjliggör varje meningsfull diskussion om hur vi bäst kan hjälpa människor (detta förstärks dessutom av att media och politiker utgör en del av kultureliten). Och så får vi det debattklimat som vi har just nu i Sverige, och som t ex danskarna fascinerat betraktar (de äcklas av den svenska självgodheten – tror du mig inte läs lite danska media så får du se – det är bara att gå till deras hemsidor, t ex Berlingske).

Som kristen måste man fråga sig vad det innebär att vara god? Innebär det att tanklöst anamma medias definition av godhet (som inte får ifrågasättas – bara att ifrågasätta denna definition gör att man automatiskt klassificeras som ond)? Eller innebär det att söka svaret i kristendomens källor? Att fråga Jesus? Jag kan t ex inte se att Jesus befaller oss som kristna att förstöra vårt eget land och vår egen kultur, för att hjälpa andra (jag hävdar med bestämdhet att man kan hjälpa människor utan att förstöra sitt eget land!!!). Men rätta mig gärna om jag har fel. Jag tar tacksamt emot bibelverser som bevisar att jag har fel. Jag lovar att ändra mig i så fall!

I den artikel jag nämnde inledningsvis så diskuterar jag denna fråga, vilken jag upplever såsom synnerligen aktuell just nu.

Så, om du vill, läs artikeln! Klicka här!

Inför valet 2014 – del 4 (en knapp vecka kvar till valet)

Royal Society är namnet på Storbritanniens vetenskapsakademi. Den grundades redan 1660 och har haft många berömda medlemmar; Isaac Newton, Michael Faraday, James Clark Maxwell, Charles Darwin, Ernest Rutherford och Paul Dirac för att nu nämna några. Alla dessa tillhör de absolut främsta inom sina respektive områden. Valspråket för denna illustra akademi är ”Nullius in verba”, vilket är latin och betyder ungefär ”Genom ingens ord” (On the word of no one). Innbörden är att man inte skall godta något bara för att en viss person (eventuellt en auktoritet) säger att det är så. Man skall enbart acceptera såsom varande sant, det som kan bevisas genom logiska argument, grundade på fakta. Och de fakta man utgår från måste i sin tur vara baserade på objektiva experiment och observationer, vilka kan granskas, kontrolleras och upprepas av andra forskare. Detta är själva essensen av det som kallas vetenskap (jag talar i första hand om naturvetenskap – inom beteendevetenskaperna tvingas man dessvärre att också använda andra och mindre säkra metoder).

(Jodå, jag vet att jag tagit upp detta med "nullius in verba" i tidigare artiklar, men många läsare kanske bara läser just den här artikeln. Dessutom brukar man ju säga att "repetition är all kunskaps moder".)

”Nullius in verba” innebär således att det som är sant är sant oberoende av vem som säger detta. Om ett visst påstående är sant, så är det sant även om det står i Hitlers Mein Kampf! Och det är i så fall lika sant som om Moder Théresa eller påven eller Fredrik Reinfeldt eller Albert Einstein skulle ha sagt samma sak (under förutsättning att det verkligen är sant).

I den svenska debatten tycks man tillämpa motsatsen till ”Nullius in verba”. Skulle t ex en kristen hävda att 2+2=4, så skulle många ateister omedelbart avfärda detta som lögn, eftersom allt som en kristen säger, i deras ögon per definition måste vara fel. Skulle en Sverigedemokrat säga att Stockholm är huvudstad i Sverige, skulle på samma sätt Godhetskören omedelbart kalla detta för århundradets lögn, enbart för det sagts av en Sverigedemokrat (jag överdriver givetvis – men läsaren förstår säkert vart jag vill komma). Ändå inser (förhoppningsvis) alla människor att det är Royal Society och inte Godhetskören i Sverige som har den korrekta definitionen av sanning (om vi nu med sanning menar ”det som stämmer överens med fakta, dvs såsom det i själva verket är”). Absoluta sanningar är absolut sanna, och står över ideologier och trender och majoritetens åsikt, och vad som är politiskt korrekt. Sanningen i ett påstående kan inte heller avgöras genom att t ex kasta tvivel över den person som uttalat detta påstående, och hänvisa till vederbörandes förment låga moral eller stora okunnighet (hur vanligt är inte detta som debattknep – där retorik alltför ofta får ersätta logik). Inga debattknep kan motbevisa det som är sant (däremot kan debattknep, använda av en skicklig debattör, få åhörarna att tro att denne debattör har rätt fast han/hon har fel, men det är en helt annan historia)!

Detta var en liten inledning och grundmålning inför att jag nu skall citera lite grand från sajten Avpixlat.info. Denna sajt betraktas ju av media som rasistisk och full av fördomar etc. Jag håller inte med om detta, men låt oss inte spilla tid på att penetrera den frågan här. Då tappar vi fokus. Ovan har jag försökt visa att det inte spelar någon roll vem som uttalar ett påstående, när det gäller att bedöma om påståendet är sant eller falskt. Är det sant så är det sant vare sig det står i Expressen eller Aftonbladet eller sänds i SVT eller skrivs på Avpixlat eller står som klotter i en tunnelbanenedgång eller står på min hemsida. Och om den absoluta sanningen är att ett påstående är falskt, ja då är det falskt även om SVT eller DN eller våra partiledare påstår att det är sant. Ja till och med om 100 procent av mänskligheten hävdar att det är sant, så är det i alla fall falskt.

För några dagar sedan hade Avpixlat en ganska intressant artikel där man tog upp tio skäl mot Sveriges nuvarande invandringspolitik. Jag hävdar att alla dessa angivna skäl är relevanta (fast förvisso inte politiskt korrekta). Här följer dessa 10 punkter plus lite av mina egna kommentarer.

1. Svensk invandringspolitik är extrem. Se min föregående blogg, där jag klart och tydligt, utifrån odiskutabla fakta, visar att så är fallet.

2. Invandringen gör Sverige fattigare. Eftersom den kostar oerhört mycket pengar. Detta har både Fredric Reinfeldt och Anders Borg erkänt under senaste månaderna. Svenska folket kommer att få dra åt svångremmen rejält för att betala vad invandringen kostar. Ja inte bara rejält, utan på sikt kommer konsekvenserna att bli förödande för vårt land.

3. Invandringen har skapat en ny underklass. 1990 fanns 3 ”utanförskapsområden” i Sverige. 2006 hade de ökat till 156 och 2013 till 186. I dessa områden frodas kriminalitet och gängförtryck plus att de som bor där inte har det speciellt bra. Och dessa områden breder ut sig alltmer och polisen är i princip maktlös.

4. Invandringen gör Sverige till ett farligare land. Detta på grund av att vissa invandrargrupper är extremt överrepresenterade när det gäller brottslighet och då speciellt våldsbrott (framför allt gäller detta muslimer och bland dessa framför allt de som kommer från Somalia, men även från andra länder i Mena – dvs Mellanöstern/Nordafrika plus Somalia). Om detta har jag skrivit i många andra artiklar. Där finns också mängder av källor som visar att detta inte bara är ett tomt påstående (jag skulle verkligen, av hela mitt hjärta önska att det vore ett tomt påstående).

5. Invandringen gör Sverige mer muslimskt. Som jag skrev i en tidigare artikel så är det vanligaste mansnamnet i Oslo nu Muhammed. Något säger väl detta i alla fall. Och vad kommer att hända när Sverige har 50 procent muslimer? Ja du, käre läsare, fundera lite över det! Tror du paradiset kommer till Sverige då? Eller helvetet? Tja, titta på hur det ser ut i muslimvärlden så kanske du får en föraning vad som väntar vårt land!

6. I journalistkåren finns ett stort stöd för partier som stödjer en extrem invandringspolitik. Detta förklarar varför medias rapportering inte handlar om analys och nyhetsrapportering utan snarare om propaganda för det gränslösa samhället, vilket är marxisternas våta dröm. De tror nämligen att i det kaos som då uppstår så kommer marxismen att resa sig och skapa det nya paradiset (där givetvis alla oliktänkande omedelbart kommer att mördas i godhetens namn). Och det är ju därför marxister och islamister kan samarbeta. Muslimerna hoppas att på samma sätt kunna utnyttja kaoset för att skapa det världsomspännande kalifatet. Problemet är att om detta kaos nu skulle inträffa (vilket inte kan uteslutas helt) så skulle marxister och islamister omedelbart börja kriga mot varandra. Den som har minsta lilla gnutta hjärnsubstans kvar inser givetvis att dessa två ideologier är 100 procent inkompatibla.

7. Sverige är inte demokratiskt (när det gäller invandringsfrågor, eftersom svenska folket inte får reda på sanningen om invandringen och dess konsekvenser både på kort och lång sikt). Våra folkvalda politiker och våra journalister (undantag finns men alltför få) bedrar hela svenska folket och manipulerar landet mot en kommande mardröm.

8. Den viktigaste frågan för 7 av 8 riksdagspartier är tydligen att fortsätta den extrema invandringspolitiken. De flesta politiker är helt fångna i den politiska korrekthetens hjärngrepp och överbjuder varandra i sin iver att framstå som så goda som möjligt. Ju mer invandrare man säger sig vilja ta emot, och ju mer förmåner man säger sig vilja ösa över dessa, desto mer applåder får man. Än så länge har inte SM i godhet avgjorts, men vi börjar antagligen närma oss finalen.

9. Invandringsförespråkare är hycklare. De bor inte själva på de ställen där vanliga invandrare bor. Och speciellt inte där muslimska invandrare bor. De bor på Högalid på Söder i Stockholm och liknande platser, och de enda invandrare de kommer i kontakt med är kinesiska docenter i nanoteknologi. När en badstrand vid Hornsbergs strandpark i Stockholm (det är i de trakterna som många av Godhetskörens medlemmar bor) för några månader sedan togs över av (jag citerar här från en artikel i Avpixlat):

omkringliggande förorternas mångkulturella klientel. Som väntat har en våg av misshandel, öppen knarkhandel, omfattande störomål [jag har aldrig hört detta ord förut men tydligen så existerar det, fast inte i Svenska Akademiens Ordlista] dygnet runt, sanitär olägenhet och allmänt hotfull stämning samtidigt kommit som ett brev på posten, och stadsdelens invånare är nu fullständigt chockerade över denna lilla glimt av klassisk kulturberikning.

Och nu, när kultureliten själv fick möta mångkulturen, ja då snålade man inte på resurserna:

Enligt den lokala polisledningen har nu “all ledig tid och personal” beordrats till platsen, vilket har resulterat i dygnetruntpatrullering på den lilla badplatsen av både vanlig polis, tunnelbanepolis och ridande polis. Men endast det bästa är gott nog åt innerstadens journalister, politiker och i övrigt Miljöpartiröstande elit, så utöver detta lät man även civilpoliser förstärkta med personal från Kronofogdemyndigheten kontrollera samtliga bilar som körde in i området(!).

Även Sjöpolisen kom dit med Stridsbåt 90. Och man fortsatte att patrullera en avsevärd tid framåt, så att ”buset” inte skulle komma tillbaka. Samtidigt har polisen i Landskrona, när de ser brott begås i invandrartäta områden, order att sitta kvar i sina bilar för att inte provocera invandrarna och få ett upplopp på halsen (och speciellt inför valet vill man inte ha några upplopp – det kunde ju gynna SD). Detta enligt Helsingborgs Dagblad. (titta också på det här videoklippet för fler detaljer – 3,5 min).

När det gäller Hornsbergs strand så läs gärna vad som skrivits i den lokala tidningen Vårt Kungsholmen. Där försöker man förvisso låtsas som att det mer handlar om lite stökighet i största allmänhet (folk som är glada och högljudda och kanske lite på lyran), men läs kommentarerna under artikeln, där vanligt folk i området skriver, så får du kanske en sannare bild (dvs inte politiskt korrekt tillrättalagd) av verkligheten.

10. Visionen om folkhemmet har ersatts av visionen om det mångkulturella samhället. Och inget pris är för högt när det gäller att betala för den nya visionen. Vare sig ekonomiskt eller på annat sätt. Svenska folket skall offras på den etniska mångfaldens altare, medan kultureliten, som är drivande bakom detta projekt, själv lever i sina isolerade ghetton, skyddade från mångkulturens verkliga problem av Stridsbåt 90 och poliser och väktare. Ynkligt! Vidrigt!

Man kan förvisso ha olika synpunkter på hur mycket invandring Sverige (och Europa) tål. Och hur mycket vi skall vara beredda att minska vår levnadsstandard etc för att hjälpa andra människor. Och hur vi skall hjälpa dem (ta hit så många som möjligt eller hjälpa mångdubbelt fler på plats). Alla dessa viktiga frågor borde man rimligen kunna diskutera. Men tyvärr är detta inte tillåtet! Då får man omedelbart rasiststämpeln på sig och riskerar att få sparken från jobbet, förlora sina politiska uppdrag och förlora många av sina vänner (eller snarare de man trodde var ens vänner).

Men oavsett vilka åsikter man har i dessa frågor, så finns det i alla fall några grundläggande saker när det gäller invandring, som man borde kunna enas om. Och dessa saker är nödvändiga att införa om vi inte vill få en galopperande rasism i vårt. Visst kan media och politiker, genom manipulation och falsk information, hålla folket lugna ytterligare en tid. Men inte hur länge som helst. Och då kan vad som helst hända. Det som skrämmer mig är att jag ibland tänker på hur det var i Tyskland innan nazisterna kom till makten. Hur var det möjligt att ett förbrytargäng som Hitler och hans hejdukar kunde få total makt i Tyskland på bara några år?. Jo politikerna hade förberett marken. Människor var desperata och såg Hitler som Räddaren. De var beredda att underkasta sig nazisterna bara det blev ordning och reda i Tyskland. Även kapitalisterna resonerade på detta sätt. De trodde att de skulle kunna kontrollera Hitler när han fått makten, men där missbedömde de honom totalt. Sanna mina ord, vi är inte långt ifrån en liknande situation i Sverige (och hela Europa). Tiden närmar sig när Europas urbefolkning (ett uttryck som kanske börjar bli relevant) desperat kommer att längta efter en Ledare som kan få ordning och hindra att Europa hamnar under islams vidriga förtryckarsystem. Och människor kommer att vara beredda att ge upp demokratin bara för att det egna landet skall räddas.

Det talas om att vår invandringspolitik måste vara rättvis och generös mot invandrare. Jadå, men invandringspolitiken måste också vara rättvis och rättfärdig och generös mot svenska folket (urbefolkningen) för att inte skapa ett snabbt växande hat mot invandrare. Den måste också vara realistisk. Låt mig nu ge några exempel på saker som måste ändras:

1. Invandrare som begår brott (hur grova kan diskuteras – personligen tycker jag det skall gälla alla brott bortsett från parkeringsböter och liknande) innan de fått sitt PUT (permanent uppehållstillstånd) skall omedelbart utvisas utan någon som helst pardon (det skall inte spela någon roll om de riskerar fattigdom eller hårda straff när de återvänder hem – det skulle de ha tänkt på innan de begick brottet).

2. Invandrare som fått sitt PUT och som begår grova brott (våldtäkt, mord, rån, grov misshandel och liknande) skall alltid utvisas utan pardon och utan hänsyn till vad som väntar dem när de återvänder hem. Det skulle de ha tänkt på innan de våldtog eller rånade eller misshandlade eller mördade.

3. Det skall vara betydligt svårare och ta längre tid, än som det är nu, att få ett svenskt medborgarskap. Då kommer också ett svenskt medborgarskap att ses som mer värdefullt och inte bara en biljett till livslång försörjning utan krav på motprestationer. Den som beslås med att ljuga om sin bakgrund skall normalt inte kunna få ett svenskt medborgarskap. Den som slängt sitt pass och andra liknande dokument, skall inte släppas in i landet (annat än i mycket speciella undantagsfall). Enligt vissa uppgifter slänger så mycket som 80 procent (eller mer) av asylinvandrarna sina pass och papper när de väl kommit in i Sverige (några läsare har skrivit till mig och påpekat att det antagligen snarare handlar om 95 procent eller mer, men säger jag 80 procent så överdriver jag i alla fall inte). Detta borde omöjliggöra för dem att få stanna här.

4. Speciellt med tanke på att man bara efter några år i vårt land kan få ett svenskt medborgarskap, borde man lagstifta om att medborgarskapet, under de första 10 åren, kan återkallas vid grov kriminalitet (och detta skall gälla även om de inte har dubbla pass – i så fall blir de statslösa, men de har sig själva att skylla). Det svenska medborgarskapet är synnerligen eftertraktat. Visste invandrare att de riskerar att inte kunna bli svenska medborgare. eller förlora medborgarskapet om det begår grova brott, skulle de allra flesta sköta sig. Och de som inte sköter sig har vi ingen anledning låta stanna här.

Om vi säger att det efter förändrad lagstiftning skulle ta 7 år att få ett svenskt medborgarskap, och att detta medborgarskap sedan kan dras in under ytterligare 10 år om man begår grova brott, så tror jag att vi skulle få se en dramatisk minskning av vissa invandrargruppers brottslighet (som är groteskt hög för vissa grupper, främst då muslimska invandrare). Unga människor (det gäller generellt) är överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (t ex våldsbrott) och har man skött sig i 17 år (7+10 år) är nog risken ganska liten att man sedan hamnar i en brottskarriär. Då har man förmodligen ett jobb, man har gift sig och har barn, och man har vant sig vid att leva ett normalt, hederligt liv. Detta skulle vara en hjälp för vissa invandrargrupper.

5. Som det nu är kan invandrare som saknar dokument inte utvisas. Så riskerar man utvisning är det bara att slänga sina dokument (om man inte gjort det tidigare), så får man stanna här resten av sitt liv. Detta är absurt och måste ändras. Sverige borde ingå avtal med något afrikanskt land att ta emot papperslösa invandrare från Sverige. Detta skulle kunna vara en del av ett handelsavtal eller att vi helt enkelt betalar en viss summa för var och en de tar emot.

6. När det gäller vissa invandrares ”borttappade” svenska pass så har media faktiskt tagit upp detta problem (läs vad Merig Wager, som tidigare arbetade på Migrationsverket, skriver på sin blogg om denna skandal). Hur vissa invandrare ”tappar” sitt pass kanske 20 gånger eller mer under kort tid (det handlar huvudsakligen om icke-västliga invandrare) och hela tiden får nya pass. Man vet att ett svenskt pass är eftertraktat och kan användas för att smuggla ytterligare invandrare in i EU. Det kan säljas för stora summor pengar. Hur mycket beror givetvis på köparen. Jag har sett siffror på ända upp till 80 000 kr och man förstår frestelsen

Förr kunde en skicklig förfalskare med ganska enkla verktyg (tuschpenna, linjal och lite annat) göra ett fungerande falskt pass, men idag, när man använder alla möjliga tekniker i passtillverkningen, bl a chips och inlagda metalltrådar, är det oerhört mycket svårare att förfalska ett pass. Ja det är nästan omöjligt. Alltså tvingas man att stjäla riktiga pass, där passinnehavaren har ett liknande utseende som den som skall använda det falska passet (förr var fotot inklistrat i passet och kunde lätt bytas ut – numera är ju fotot printat på själva papperet i passet, dvs utgör en integrerad del av passet och är mycket svårt att byta ut eller ändra). Pass som tillhör blåögda, blonda svenskar är därför tämligen oanvändbara i flyktingindustrin (som det de facto handlar om). Det är därför pass tillhörande invandrare från Afrika och Mellanöstern har så högt värde. Och det är därför som just sådana invandrare frestas att "tappa" sina pass.

Farsen kring de svenska passen är oacceptabel. Varje år tappas ca 50 000 pass bort och totalt rör det sig om 250 000 pass eller mer. Och enligt lagen kan en person tappa bort sitt pass hur många gånger som helst och få nya pass till samma låga kostnad (f n 350 kr). Poliser har berättat om hur de är så förbannade (ursäkta uttrycket) att de knappat kan behärska sig, när de skall lämna ut det 20:e passet på några månader till en och samma person. Invandrarna kan ju inte tro att vi är kloka här i Sverige. Och det är vi ju inte heller.

Den svenska passlagstiftningen måste ändras, med det snaraste. Fick jag bestämma skulle man ha ungefär följande system. När man tappar sitt pass första gången får man ett nytt pass för samma kostnad som det första. Nästa pass kostar runt 1 000 kr och fjärde passet 10 000 kr. Dessutom skall man inkallas till polisförhör efter att man tappat passet för tredje gången. Och sedan skall det vara stopp. Sedan blir det inga fler pass under t ex en tioårsperiod (och sedan börjar systemet om igen, dvs man skall normalt endast kunna få ut 4 pass per 10 år). Under den period man är stoppad på ytterligare pass skall man kunna få ett tillfälligt resedokument (som inte skall vara gratis, utan ganska dyrt) om man måste göra någon resa (detta dokument skall bara vara giltigt under den begränsade tid som resan beräknas vara). Jag har för mig att Kanada har något liknande system. Det är ju fullständigt ofattbart hur vi kan ha en så korkad lagstiftning som vi har. Jag skäms över att tillhöra svenska folket. De måste vara Jordens dummaste folk (hur kan man annars förklara ovanstående?). Att man kan tappa sitt pass ett obegränsat antal gånger och få ett nytt har väl inget med godhet och kärlek och snällhet att göra. Det är bara dumhet och feghet och ynklighet!

7. Nu hörde jag, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om några somalier, som bara några veckor efter att de fått sina uppehållstillstånd, reste tillbaka till Somalia på ”semester” (förmodligen betald av oss skattebetalare). Om de nu flytt från Somalia med fara för sina liv (annars har de inga asylskäl), hur kan de då, bara några månader senare resa tillbaka dit? Om faran tydligen är över i Somalia, borde de ju inte få stanna här. Då har de inga flyktingskäl längre. Jag anser att de omedelbart skulle förlora sitt PUT och inte få återvända hit. Återigen, svenskarna, jordens dummaste folk (eller kanske snarare – våra politiker, jordens dummaste politiker – jojo, visst finns undantag, men ack så få).

8. Invandrare skall inte ha några förmåner som inte vanliga svenskar har. De skall inte ha förtur till arbeten eller utbildningsplatser. Detta är fullständigt livsfarligt och kommer att leda till att vi får rena nazistpartier i vårt land. Det invandrarhat som sådant här ger upphov till kommer också att gå ut över de värdefulla invandrare (ja du drar helt rätt slutsats, jag anser inte att alla invandrare är värdefulla för vårt land) som finns i vårt land.

9. En stor del av invandringen till Sverige är så kallad anhöriginvandring. Den som har fått PUT har rätt att ta hit sina anhöriga. Jag vet inte exakt var gränsen går för att kallas anhörig (om det inkluderar mormor och morfar och kusiner), men jag misstänker att gränsen är synnerligen frikostigt vald. 2013 fick 40 000 anhöriga uppehållstillstånd i Sverige (enligt Migrationsverkets hemsida). En liten del av dessa är förstås ”kärleksinvandrare” (Migrationsverket använder denna term), dvs när en svensk medborgare har gift sig med någon från ett annat land och de bestämmer sig för att bo i Sverige, eller någon adopterar ett barn från ett annat land. Den absolut största delen är dock anhöriga till flyktingar och invandrare. Vem betalar då för anhöriginvandringen? Jag tycker det är rimligt att den som blivit svensk medborgare också har rätt att ta hit sin familj. Men det är en sak när det gäller egna barn och maka eller make, där måste kanske Sverige vara generöst. Men vill man ta hit fler anhöriga (mormor, farfar, kusiner), ja då skall man stå för detta själv ekonomiskt. Morfar skall inte ha någon svensk pension (han har ju inte bidragit till systemet) utan måste försörjas av den som tagit hit honom. Och om denne inte försörjer morfar ja då skall principen vara att morfar skickas tillbaka (annat än i speciellt ömmande fall). Så är det i många länder. När det gäller somaliska anhöriga (och kanske också fler grupper) så har jag läst att samhället betalat deras flygresa hit (jag vet inte om det alltid är så eller om det var ett undantag). Det anser jag vara helt fel. Principen skall vara att den som vill ta hit sina anhöriga, men inte har pengar till deras flygbiljett, då får ta ett lån för att betala resan (själva låneproceduren kan samhället hjälpa till med), som de sedan måste betala tillbaka. Dessvärre är jag inte riktigt säker på hur anhöriginvandringen fungerar. Det är lite svårt att få reda på sådant här, eftersom Migrationsverket uppenbarligen manipulerar statistiken för att den inte skall lysa i ögonen på folk. Om någon av mina läsare är insatt i detta, vore jag tacksam för information.

Tillägg: En läsare har informerat mig om att det tydligen är tänkt att invandrare som får ta hit sina anhöriga skall stå för deras uppehälle. Men detta tillämpas tydligen inte i praktiken på grund av "ömmande skäl" och liknande undantag. Det är bara någon enstaka procent av asylinvandrarna som betalar för sina anhöriga. Och när det gäller pension för invandraranhöriga (som inte kallas pension utan äldrestöd) så betalar svenska staten detta för alla anhöriginvandrade. Så var det med den saken.

10. Invandrare skall inte gå före i vårdköer för att de är invandrare. Däremot kan de givetvis gå före om de har akuta problem, precis som att en vanlig svensk går före när han är akutsjuk. Men de skall inte gå före för att de är invandrare. I nästa bloggartikel skall jag ge ett skrämmande exempel på detta.

11. Sista punkten. Invandrare, som inte betalat ett öre i skatt, och som inte bidragit med någonting till Sverige (som 65-åriga anhöriginvandrare som kommer hit), skall aldrig kunna ha en högre pension (vilket i detta fall kallas äldrestöd) än en etnisk svensk. Inte heller skall de kunna ha andra ekonomiska förmåner som en vanlig svensk inte har.

Låt mig ta ett exempel från min tid till sjöss. Befälhavaren på ett fartyg kallas kapten. Och kapten blir man genom att man börjar som matros och sedan läser till styrman och så till sjökapten, och sedan arbetar i många år till sjöss för att skaffa sig erfarenhet. Men vi har en ytterligare grupp sjöbefäl förutom befälhavare och styrmän, nämligen maskinister. Man börjar som motorman och sedan läser man till maskinist och slutligen till sjöingenjör. Och efter åratal till sjöss blir man till slut maskinchef, dvs chef för maskinavdelningen. Maskinchefen, eller chiefen som han ofta kallas, är högsta chefen ombord för maskinavdelningen. Men han är underställd kaptenen, som är högsta chef för hela fartyget (det kan bara finnas en högsta chef). När det gäller löner till sjöss så ökar dessa ju längre man jobbat inom yrket (ålderstillägg), precis som i land. Detta kan leda till att en äldre chief kan ha högre lön än en yngre kapten på samma fartyg. Trots att kaptenen är chef för chiefen. Eftersom principen är att högste chefen (som ju har yttersta ansvaret) alltid skall vara bäst betald inom företaget (eller fartyget eller vad det handlar om), så säger sjöavtalet att i så fall skall kaptenens lön höjas så att den ligger en viss fastställd summa över chiefens lön (vad den är idag och om systemet fortfarande finns kvar vet jag inte – när jag arbetade till sjöss som telegrafist var det jag som hade hand om löneberäkningar ombord, det ingick i telegrafistens jobb – därför är jag väl insatt i hur det var på den tiden).

Detta system upplevdes som rättvist av alla ombord. På samma sätt måste pensioner och bidrag vara rättvisa. Att svenska fattigpensionärer kan ha lägre ersättning från svenska samhället än nyanlända äldre invandrare, som aldrig betalat skatt eller någonting till Sverige, är inte rätt (jag har gett flera exempel på detta i andra artiklar). Till detta kommer dessutom att invandrarna får i stort sett gratis tandvård, sjukvård etc, medan den svenske pensionären får gå där med sina tandstumpar, eftersom han inte har råd att göra något åt saken. Detta är fel. Det är orättfärdigt. Det är så fel som det bara kan bli! Ja, det är rent ut sagt ondskefullt! Och en sak är säker, våra toppolitiker, som sett till att det är på detta sätt, går före i alla vårdköer etc plus att de tjänar så mycket pengar att de har råd till all tandvård etc de önskar. Sveriges behandling av svenska pensionärer är skamlig!

Om invandrarna får förmåner som inte etniska svenskar får, kommer detta som sagt att leda till en ökande främlingsfientlighet i vårt land. Vår släpphänthet när det gäller de invandrare, som missbrukar vår välvilja genom att begå brott, utnyttja vårt välfärdssystem på ett felaktigt sätt etc, kommer på sikt att skada vårt land allvarligt. Det kommer bl a att skapa oerhörda och antagligen oöverstigliga motsättningar mellan olika grupper i Sverige. Detta betyder inte att de invandrare som vi släpper in i vårt land inte skall behandlas väl. Men de skall inte behandlas bättre än infödda svenskar (obs med infödda svenskar menar jag inte anbart blonda och blåögda utan sådana som bott här en längre tid, känner gemenskap och solidaritet med Sverige och är skötsamma).

De som nu är arga på invandrare borde i stället vara arga på våra politiker, vilka säljer ut sitt eget folk. Jag har full förståelse för att människor flyr till Sverige, där de kan leva i ett fritt land, och bli rikligen försörjda om de inte själva kan försörja sig. Jag har full förståelse för detta. Men jag förstår inte våra politiker, som tycks älska alla världens människor utom sitt eget folk. Och älska alla andra länders kulturer utom den svenska kulturen som de bara tycks ha förakt till övers för (Fredric Reinfeldt, Mona Sahlin, Maud Olofsson m fl har i diverse olika sammanhang klart visat hur mycket de föraktar sitt eget land och sin egen kultur – jag har källor till detta i andra bloggar, sök på deras namn!). Detta har jag svårt att förstå.

Om vi blev mindre godtrogna mot de invandrare som utnyttjar vår välvilja och blev stenhårda mot de som missbrukar det svenska systemet, så skulle vi få en betydligt mindre invandrarfientlighet i vårt land. Plus att vi dessutom skulle få ett betydligt bättre land att bo i (även för de invandrare som kommit hit). Den som inte förstår varför, förstår nog inte även om jag skulle försöka motivera detta påstående, så därför skall jag inte ens försöka.

Fortsätter vi på den inslagna vägen, kommer under alla förhållanden invandrarfientligheten att växa, och jag förutspår att SD i nästa val, om 4 år, kommer att ha 25 procent av rösterna, eller kanske mer. Jag har svårt att tro att majoriteten av svenska folket vill leva i ett kalifat, där alla som inte är kristna eller judar får välja mellan att bli muslimer eller halshuggas. Där kvinnor tvingas bära niqab eller liknande, och där yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet är ett minne blott. Och där homosexuella stenas och tjuvar får händerna avhuggna och den som har sex utanför äktenskapet halshuggs. Men visst, är det så ni vill ha det – kära Svenska Folk – rösta på Alliansen eller den Rödgröna Röran!

Fortsättning följer...