Den som står för någonting som är politiskt inkorrekt, måste vara en mycket duktig pedagog för att kunna slå hål på den politiska korrekthetens nästan ogenomträngliga pansar. Eftersom politiskt korrekta åsikter till stora delar är grundade på känslor och på en inre övertygelse av att ha rätt, talar inte fakta för sig själva (om dessa fakta motsäger det politiskt korrekta). Fakta som talar emot den politiskt korrekta ståndpunkten måste presenteras på rätt sätt, för att få en genomslagskraft, annars hamnar man bara i låsningar.
Det ämne jag just nu håller på och penetrerar, dvs invandring och mångkultur, är ett sådant ämne, där låsningar och känslor gör att logiska tankegångar står sig slätt. Den som förespråkar mer eller mindre fri invandring och ett mångkulturellt samhälle, är så uppfylld av övertygelsen om sin egen godhet, att vederbörande är nästan oemottaglig för argument. Bara orden ”fri invandring” och ”mångkultur” väcker ljuva känslor i våra kroppar och utlöser en veritabel kaskad av endorfiner – förmodligen kan till och med vissa människor uppleva en orgasmliknande känsla när de vackra inneorden strömmar ur deras mun. Genom att uppleva sig som tillhörande de goda, känner man sig överlägsen ”de andra hemska”. De där som inte håller med. De där rasisterna och nazisterna och allt vad de nu är. ”Det är verkligen tur att det finns sådana människor som jag! Hur skulle världen se ut annars?”
För att få en meningsfull diskussion måste man börja med att definiera de ord man använder. Problemet är att till och med detta är svårt. Företrädarna för den politiska korrektheten brukar inte acceptera några definitioner, eftersom detta sätter käppar i hjulet för deras känslobaserade argument.
Väldigt få av de som beskylls för att vara rasister, är detta. Jimmy Åkesson är såvitt jag kan förstå inte rasist. Jag har aldrig hört eller läst något av honom som antyder detta. Min övertygelse är att väldigt få av de som röstar på SD är rasister i ordets egentliga betydelse (och eventuellt andra betydelser av ordet är helt ointressanta). De riktiga rasisterna röstar nog på helt andra grupperingar. Anders Breivik, den norske massmördaren, är inte heller rasist, vilket klart framgår av hans Manifest. Rasist är man om man diskriminerar människor enbart och av ingen annan anledning än att de tillhör en viss genetisk folkgrupp (det som förr kallades ras). Hitler var rasist. Den nazistiska ideologin var rasistisk. Islam är i grunden rasistisk genom den antisemitism som genomsyrar både Koranen, hadïtherna och sharíalagen (vilket jag har diskuterat på min hemsida och i tidigare bloggar). Kristendomen är inte rasistisk (ateister har visserligen beskyllt kristna för att vara rasister, eftersom de menar att kristna ser ner på icke troende människor, något som inte alls stämmer).
Att beskylla alla, som är kritiska till vår nuvarande invandringspolitik, för att vara rasister ligger på samma nivå som när man på 1970-talet beskyllde alla i Sverige, som inte var marxister, för att vara fascister (jag vet inte hur många gånger jag blev kallad fascist på den tiden).
Den diskussion jag försöker föra handlar inte om rasism på något sätt. Jag är inte arg på invandrare i allmänhet (däremot är jag arg på de invandrare som begår grova brott, precis som jag är arg på de etniska svenskar som begår grova brott). Jag har full förståelse för att människor vill försöka skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Det jag är kritisk mot är de politiker som formulerat dagens vansinniga invandringspolitik. Den hjälper fel människor på fel sätt och den skapar enorma och på sikt farliga motsättningar i vårt samhälle. Med en annan invandringspolitik, där vi i första hand hjälper människor i deras närområde, så skulle vi kunna hjälpa flera hundra gånger så många människor som vad vi gör idag. Vore inte det en form av godhet? Och vi skulle slippa de lycksökare som nu tar sig hit och som egentligen inte är i akut hjälpbehov (den somalier, afghan etc som själv, eller vars släkt, kan skrapa ihop 100 000 kronor eller mer, är definitivt inte i akut hjälpbehov).
I stället för att hjälpa hundratals gånger fler människor, som är i verkligt behov av hjälp, så hjälper vi nu entreprenörer och opportunister och människor som vädrar guld och gröna skogar i vårt land (detta gäller givetvis inte alla invandrare och det man brukar kalla arbetskraftsinvandring är något helt annat som jag inte diskuterar just nu). Förutom att hjälpen är felriktad skapar vi dessutom ett samhälle fullt av konflikter, vilket med all sannolikhet kommer att eskalera mot en smärtgräns. Och detta kallar vi för den ultimata godheten. När denna smärtgräns är passerad kan det gå hur illa som helst för Sverige – det kan till och med sluta med inbördeskrig. Politikernas prestige gör att de inte kan erkänna att den nuvarande invandringspolitiken är felaktig, ja till och med farlig för vårt land. Förmodligen kommer det därför att dröja länge innan någon förändring sker. Vi får hoppas att ändringen kommer innan det är för sent. Men det är inte alls säkert.
Jag fick idag ett intressant mail idag från en kristen broder. Det var så pedagogiskt välformulerat att jag väljer att citera ett långt stycke ur det:
Som kristen tror jag givetvis att alla människor är älskade av Gud. Gud har skapat människan till som avbild, och Jesus har givit sitt liv till lösen för alla - somalier som svenskar, män som kvinnor, heterosexuella som homosexuella - etc.
Men den rådande mångkulturideologin går ut på att alla kulturer är lika mycket värde. Det är något helt annat. För mig är det självklart att detta inte är fallet; en islamistisk klan- och hederskultur är självklart mindre värd en den västerländska kulturen. Om detta är "rasism", ja, då är det med stolthet som jag ber att få kalla mig "rasist"... Det är alldeles uppenbart att den västerländska kulturen (som ytterst bygger på den judisk-kristna världsbilden) är överlägsen andra kulturer. En del asiatiska kulturer har lyckats ganska bra. Men när vi kommer till kulturen i stora delar av den muslimska världen, då måste vi sorgset konstatera att den i många avseenden innebär en tillbakagång minst 1000 år i tiden, till ett för-kristet tillstånd, där skam och heder är ledorden snarare än objektiva fri- och rättigheter.
I dag har många europeiska länder kommit till en situation där man inte bara tar hit individer (som givetvis är älskade av Gud), utan hela kulturer, med de värderingar, attityder, sociala strukturer, lojalitetsband, etc, som karakteriserar dessa. Men en gnutta sunt förnuft kan man ju ana att detta kommer att leda till konfrontationer och kulturkrockar (antingen för att de importerade kulturerna helt enkelt är mindre värda i sig själva, eller för att de är svåra att förena med den svenska kulturen). Men tyckareliten resonerar annorlunda. Man har ju redan bestämt sig för att (1) alla kulturer är goda och (2) alla kulturer är jämlika, så därför måste alla problem som kan uppstå i samband med integration bero på diskriminering från majoritetskulturens sida.
Jag anser att det ligger väldigt mycket i mailskrivarens tankar och att de förtjänar att begrundas. Han skriver att man tar hit ”hela kulturer”. Någon uttryckte det så här, ”Det är en sak att ta hit somalier som flytt från krig och elände och en helt annan sak att ta hit Somalia”. Och det är ju tyvärr det senare vi gjort i alltför stor omfattning.
Egentligen är det ganska konstigt att jag som kristen är den som så skarpt kritiserar Sveriges invandringspolitik. Som kristen skall man ju vara snäll mot alla och älska alla människor och vara beredd att ge av det man har till andra, mindre lyckligt lottade. Det gör jag också i ganska hög grad. Men samtidigt måste jag upphäva min röst, när jag upplever ett allvarligt hot mot mitt eget land. Det är skillnad på snällhet och kärlek. Den senare är till skillnad från snällheten alltid kopplad till sanningen.
Dessutom har jag svårt att förstå varför den som vill hjälpa 350 000 barn, som absolut ingenting har, automatisk räknas som ond (jo, jag vet att jag tjatar, men upprepning är all kunskaps moder), medan den som i stället vill hjälpa 2 400 unga män som kunnat skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit (jag talar således om "ensamkommande flykting'barn'"), räknas som god. "Jo men vi kan väl välja båda alternativen", säger någon. Problemet är att vi, till skillnad från Grekland, inte har hur mycket pengar som helst att spendera. Därför måste vi i princip välja något av de två alternativen (eller något annat alternativ). Väljer vi båda, blir det mindre pengar över till något annat (skola, sjukvård, äldrevård etc). Därför tycker jag att vi skall välja det alternativ som gör att vi kan hjälpa flest människor och att vi också hjälper de som är i störst behov av hjälp. Och jag känner mig inte ett dugg ond för att jag hyser en sådan åsikt.
Som kristen lider man nog inte i lika hög grad av den politiska korrekthetens syndrom, eftersom man inte har sin referensram i majoritetens eller den världsliga maktens åsikter, och därför hamnar man lätt på kollisionskurs med det som anses så självklart att ingen debatt tillåts. Detta gäller ju inte bara invandringspolitik utan mycket, mycket annat; Israel, homoadoptioner, skapelse/evolution etc, etc.
