Ungdomar, men också ett ökande antal äldre, tenderar att mer och mer överge konventionella media för att i stället söka information på nätet. Detta till stor förtret för kultureliten, som därmed förlorar en stor del av sitt tankemonopol. Går man tillbaka till 1950-talet fanns ju en viss mångfald i den officiella debatten, men när tanke-, yttrande- och tryckfriheten alltmer begränsades (inte genom statlig censur utan genom elitens självpåtagna konsensus – den politiska korrekthetens förkvävande blytäcke) blev samtidigt, som tur var, Internet en allt viktigare och mer inflytelserik faktor. Man kan säga att Internet kom i grevens tid.
Även om kultureliten/godhetskören/etablissemanget i vårt land aldrig skulle erkänna detta (kanske inte ens för sig själva), så misstänker jag att de innerst inne beklagar existensen av Internet, eftersom detta försvårar deras strävanden efter att neddroga svenska folket i liknöjdhetens och dåsighetens narkos. Ett drogat folk är lättkontrollerat och lättmanipulerat. Något som är drömmen för varje politiker med självaktning.
Nyligen kunde man i den svenska tidningen Journalisten läsa om en intervju i tidningens danska motsvarighet (som också heter Journalisten) med parlamentarikern Søren Espersen, Denne kritiserar svenska journalister för att de manipulerar fakta. Han säger också att dagens unga journalister saknar ryggrad. Jag citerar (läs gärna hela artikeln här):
Den journalistiskt utbildade parlamentarikern och före detta presschefen för Dansk Folkeparti, Søren Espersen, riktar skarp kritik mot svenska journalister. I en intervju med danska Journalisten kommenterar han ett påstående om att man vägrat ge svenska medier intervjutid med partiledaren Pia Kjærsgaard.
”Det stämmer, och förklaringen är att svenska journalister är ett gäng slynglar, och där kan du gärna citera mig. De har bara en sak i åtanke, nämligen att manipulera”, säger Espersen.
Skulle man fråga svenska journalister om de anser sig manipulera svenska folket skulle de givetvis, fulla av upprördhet, förneka detta bestämt. De är så övertygade om sin egen ofattbara godhet och det rättfärdiga i deras åsikter, att de anser sig vara sanningsvittnen även när de medvetet manipulerar sanningen genom att välja vad som skrivs och genom att aldrig släppa fram alternativa åsikter. Som de ser det så är motparten (dvs de som står för politiskt inkorrekta åsikter) så groteskt ondskefull och har så ofattbart fel att alla medel måste vara tillåtna för att i godhetens namn bekämpa dessa mörka krafter.
Ibland brukar jag använda termen Godhetskören (någon gång har jag använt ordet Bamseligan – de som läst Bamse kanske förstår varför), vilken innefattar kultureliten och alla de andra som fascineras av sin egen oerhörda godhet och uppfylls av ljuva känslor (endorfinorgasm) när de uttalar de politiskt korrekta flosklerna om mångfald, gensusvetenskap och mycket annat. Här kan man nästan tala om en verbal massagestav.
Miljöpartiet arbetar för övrigt just nu på att alla förskolor fortsättningsvis skall ha tillgång till en genuspedagog (se t ex denna artikel i DN) som bl a lär barnen att det är kränkande att säga han eller hon om någon – ”hen” skall det vara, eftersom könen bara är en social konstruktion – en tanke så ofattbart korkad att jag blir alldeles vimmelkantig. De personer som arbetar med genusfrågor är så gott som alltid materialistiska ateister, som menar att det enda som existerar är materia och naturlagar plus en god portion slump. De anser att människan till 100 procent är en produkt av den biologiska evolutionen och därmed att människan till 100 procent är en biologisk/kemisk/mekanisk/elektrisk varelse (de borde i varje fall anse detta, eftersom deras egen världsbild implicerar denna slutsats). Att då å ena sidan hävda att könen inte har något med biologi att göra, utan enbart är en social konstruktion, och samtidigt hävda att människan uteslutande är en biologisk varelse, utgör en grov logisk motsägelse och visar hur ofattbart fördummande den politiska korrektheten är. Genom att aldrig släppa fram seriös kritik mot de allmänt accepterade åsikterna går man miste om den dynamik som en verklig debatt leder till, och försjunker så alltmer in i självgodhetens och dumhetens mörker.
Kultureliten är egentligen ett ganska missvisande begrepp, eftersom den sorgliga skara, som ofta avses med detta ord, vare sig utgör någon elit eller ens står för kultur i egentlig mening. Ordet kulturelit borde begränsas till att syfta på den verkliga eliten av duktiga, ja ibland till och med geniala, tonsättare, konstnärer, musiker, författare, forskare etc som finns i vårt land. Den sorgliga skara ”skendebattörer”, självutnämnda experter och politiskt korrekta nollor, som man ofta avser när man talar om kultureliten (de som syns och hörs i media), skulle man snarare kunna kalla för ”antikulturmonoliten”.
Monolit betyder ungefär ”en enda sten” och används ofta om ett berg som består av ett enda massivt stenblock. Ordet kan också syfta på att någonting är ensidigt och enahanda. Det åsiktsberg som antikulturmonoliten är beredda att acceptera är uppenbarligen just ett berg bestående av ett enda massivt åsiktsblock, som innefattar en enda tillåten åsikt för varje frågeställning.
Antikultur syftar på att verklig kultur utgör ett kaleidoskop av olika åsikter (jag talar då inte om en konstlad mångkultur, där men genom manipulation försöker implementera främmande kulturers tankar, dvs våra politikers försök att på konstlad väg manipulera fram ett mångkulturellt samhälle – självklart så påverkar alla kulturer värda namnet varandra på ett naturligt sätt, men det är en helt annan sak). Det Sverige vi ser idag, där frånvaron av verklig debatt och verkligt ifrågasättande blivit normen, och där media skapat en beröringsskräck inför alla tankegångar som inte fått stämpeln ”Godkänd av antikulturmonoliten”, kännetecknas snarare av en frånvaro av kultur än av en levande och livskraftig kultur.
I skrivande stund befinner jag mig i Portugal i den vackra staden Lissabon (eller som den heter på portugisiska, Lisboa – uttalas ”Lischbóa). Här skäms man inte för sin kultur. Tvärtom är man stolt över sitt förflutna och beundrar de män och kvinnor som i gången tid lade grunden för dagens Portugal. Förvisso har landet ekonomiska problem idag men jag tror man kommer att lösa dessa, just på grund av att man tror på sig själv. Låt mig citera första versen i Portugals nationalsång, som heter A Portuguesa:
Havets hjältar, ädla personer,
Modig, odödlig nation,
Res dig upp än en gång.
Portugals prakt!
Bland minnenas dimmor,
Å Faderland, man hör rösten
Av dina framstående förfäder,
Som skall leda dig till seger.
(jag har inte gjort några försök att ge rättvisa åt textens poetiska kvaliteter, utan bara översatt rakt av)
Alla portugisiska skolbarn får lära sig denna sång. Den sjungs i skolan och ingen skäms ett dugg. I Sverige skäms man ögonen ur sig för ”Du gamla du fria”. Nästan inga barn kan den och en normal rektor skulle antaglikgen hellre begå självmord än tillåta "Du gamla du fria" på en skolavslutning eller i samband med Sveriges Nationaldag (”Vad skall de stackars invandrarna tycka”, tänker man kanske).
Den svenska antikulturmonoliten har under de senaste decennierna genom media, teaterpjäser etc, etc, indoktrinerat svenska folket till att anse att svenskar och svensk kultur egentligen inte existerar (något som jag detaljerat diskuterat i flera tidigare bloggar). Och skulle det mot förmodan, i någon mening, existera ett svenskt folk och en svenska kultur, så är under alla förhållanden det svenska folket och den svenska kulturen det absolut sämsta på hela jorden. När Sverige så småningom kommer att tillhöra det muslimska kalifatet då har vi äntligen hittat hem. Då har vi funnit vår sanna natur. Eller hur?
Jag hade nästan glömt bort hur det var i Sverige, eftersom jag haft så trevligt här nere i Portugal. Men nu, när jag har börjat skriva på den här bloggen, känner jag hur vreden, hopplösheten och illamåendet kommer över mig. Hur kunde det Sverige jag en gång var stolt över förvandlas till ett idioternas paradis? En sak är säker – journalisterna har en stor skuld i detta. I stället för att stå på sanningens och rättfärdighetens sida och försvara sitt eget land, valde man att kräla omkring i den politiska korrekthetens ynkliga träsk.
Jag såg precis på Internet att Kd nu börjar svänga om sterilisering vid könsbyte från kvinna till man. Det är ju ofattbart. Som framgår av namnet handlar det om könsbyte och inte om skapandet av ett nytt kön (det finns inga högre däggdjur, där hannarna kan bli gravida och föda barn). Det man skapar på detta sätt är varken en man eller kvinna utan en vederstygglighet! Ett monstrum. Det är dessutom totalt kärlekslöst mot det barn som föds av en sådan hybrid. Godhetskören talar om kärlek och omsorg. Någon kärlek när det gäller barn tycks man inte ha. Barn har blivit leksaker för sjuka vuxna. Det är djävulskt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu skall jag tala lite om Tobias Hübinette, fil dr i koreanologi (det låter verkligen som seriös vetenskap, eller hur?) vid Södertörns högskola (var annars?) och docent i något så spännande (och tidstypiskt) som interkulturell pedagogik (låter också seriöst eller hur?) samt en av grundarna till vänsterextrema Expo. Denne föreläste för någon vecka sedan om ras och rasism för ett fyrtiotal studenter hos Tamams studentförening i Lund. Vad som sades kan vi kanske gissa oss till. Speciellt om vi tittar lite grand på Hübinettes bakgrund (läs gärna om Tobias Hübinette på svenska Wikipedia).
Tobias Hübinette föddes 1971 och är adopterad från Sydkorea. I tidningen Creol uttryckte han 1996 sin åsikt om “den vita rasen”:
Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!
1992 dömdes han för skadegörelse, sabotage och uppvigling. Tre år senare var det dags igen, bland annat för hot mot sverigedemokrater och människor kring dessa. Han bedömdes dessutom vara psykiskt instabil. Samma år stormade han tillsammans med AFA ett möte Sverigedemokraterna höll och vandaliserade lokalen. 2006 greps och åtalades han åter igen för mordbränder, bland annat hos sin före detta flickvän. 2007 åtalades han efter att ha hotat en jurist och 2008 för olaga hot då han även genomgick ytterligare en rättspsykiatrisk undersökning (uppgifterna hämtade från avpixlat.se).
Hübinette önskar således att den vita rasens västerland skall ”gå under i blod och lidande”. Det tycks inte som att Hübinette är speciellt tacksam mot det land som tagit emot honom som adoptivbarn. Dessutom har han inte någon större anledning att som korean känna sig speciellt överlägsen den vita rasen. När han talar om den vita rasens historia tänker han säkert bland annat på slaveriet. Då skulle jag vilja påminna honom om att ända in på 1900-talets början så var mellan 30 och 50 procent av Koreas befolkning slavar (enligt Wikipedia). Ondskan, käre Hübinette, är inte ett västerländskt fenomen. Den är ett mänskligt fenomen och finns i lika hög grad i t ex Korea som den finns i Europa! För övrigt, om nu Hübinette hatar Västvärlden så mycket, varför flyttar han inte hem till paradiset i Korea. Och varför inte Nordkorea? Där skulle han säkert känna sig hemma!
Att en förvirrad, adopterad korean har sjuka åsikter och önskar att Västvärlden skall gå under i blod och lidande, är en sak. Betydligt mer anmärkningsvärt är att merparten av det svenska etablissemanget tycks arbeta på samma projekt. Även om politikerna kanske inte medvetet strävar efter ett blodigt slut för Västvärlden, så kommer deras vansinniga invandringspolitik i alla fall att leda till ett blodigt inbördeskrig (kanske historiens blodigaste), när islam har vuxit sig tillräckligt stark i Europa. Den dagen kommer Europas ”urbefolkning” att förbanna dagens parlamentariker och kalla dem för landsförrädare (vilket de de facto är enligt min mening).
Min förra bloggartikel var del 2 av sammanalagt 3 delar av mitt försvarstal när det gäller min inställning i invandringsfrågan. Jag diskuterade där bl a om det är rätt att ge invandrare företräde till vissa utbildningr och yrken. Polismyndigheten har nyligen aviserat att man avser att sänka antagningskraven för Polishögskolorna. Bl a så kommer man att ta bort det s k språkprovet. Avsikten är att ”modernisera antagningen till polisutbildningen”. ”Modernisera” ja. Ett fullständigt innehållslöst argument, men som skapar de räta vibrationerna av gränslös godhet.
I en artikel i Göteborgsposten den 16/2 2012 skriver Kent Ekroth:
I utredningen ”Framtidens polisutbildning” från 2008 föreslår utredaren bland annat att kravet på svenskt medborgarskap ska slopas för att påbörja en polisutbildning, att de fysiska kraven ska bort, att de personliga bedömningarna av sökandens lämplighet ska utgå och svenskaprovet ska tas bort. Anledningen till de föreslagna förändringarna är i första taget att ge ”förutsättningar för en bredare antagning till polisutbildningen” och att därmed ge ”förutsättningar för en ökad jämställdhet och en ökad etnisk mångfald inom polisen.” [snacka om floskler – Kristers kommentar].
Jag mår nästan illa när jag läser detta. Man skall således inte ens behöva vara svensk medborgare när man söker till polisutbildningen. Man behöver knappast sänka några krav för att få tillräckligt med elever till Polishögskolorna. 2011 sökte drygt 16 000 personer till utbildningens 671 platser. Tanken är, vilket man också erkänner, att få en ”ökad etnisk mångfald” (en av de floskler som triggar människans känsla av att vara oändligt god – har man den rätta läggningen räcker det antagligen med att man säger dessa ord ett tiotal gånger så börjar endorfinerna strömma genom kroppen och en ljuvlig, orgasmliknande känsla utbreder sig).
Låt oss tala lite grand om den svenska polisen. Av olika skäl, som jag inte tänker redogöra för här, så hade jag mycket god insyn i den svenska polisen under 1960-talet och något tiotal år framåt. Svensk polis hade vid den här tiden ett mycket gott rykte internationellt. Svensk kriminalteknik höll en mycket, mycket hög standard. Vid Stockholmspolisens tekniska avdelning (TA kallad) fanns två mycket skickliga brottsplatsundersökare, Otto Wendel och Arne Svensson. De skrev på 1950-talet tillsammans en klassisk bok i brottsplatsundersökning med den synnerligen relevanta titeln Brottsplatsundersökning. Den kom att översättas till ett stort antal språk och användes i minst ett trettiotal länder som lärobok för blivande brottsplatsundersökare. Till och med i Sovjet så användes den. Sovjetmakten respekterade vid den här tiden inte Västvärldens copyrightregler, så man översatte utan tillstånd boken till ryska och kopierade alla bilder. Jag har själv bläddrat i ett sådant exemplar och bilderna var usla. När man kopierar rastrerade bilder och sedan använder dessa som förlaga vid tryckning blir resultatet dåligt. Jag kan för övrigt skryta med att jag innehar ett dedicerat exemplar av denna bok (svenska upplagan), som jag fått av författarna (nu blev du imponerad va?).
På TA fanns också på 1960-talet och framåt den legendariske fingeravtrycksexperten Sven-Arne Eriksson, som också skrivit en lärobok i fingeravtryckslära med titeln Identifieringslärans grunder (som jag också har ett dedicerat exemplar av – nu blev du ännu mer imponerad, eller hur?). Sven-Arne Eriksson, som så småningom blev hedersdoktor för sina insatser i daktyloskopi (läran om fingeravtryck), var förmodligen en av världens mest framstående experter inom sitt område. När FBI och Scotland Yard klarade av att ta fram maximalt ett år gamla fingeravtryck på papper (genom jod eller silvernitrat), kunde man med en svensk metod, som utvecklats genom ett samarbete mellan SLU (Lantbruksuniversitet i Uppsala) och Stockholmspolisens Tekniska Avdelning, ta fram avtryck på papper som avsatts för mer än 40 år sedan (Eriksson lyckades t ex framkalla fingeravtryck han gjort i de böcker han hade i småskolan). Man använde sig då av ninhydrin, som lilafärgas vid reaktion med de aminosyror som finns i svetten. Övriga poliskårer i världen anammade så småningom ninhydrinmetoden.
Vi får inte heller glömma bort Harry Söderman, som också var en legend. Denna var en generation tidigare. Bl a så fick Söderman på 1930-talet i uppdrag att omorganisera NewYorkpolisen. När tyskarna kapitulerade i Norge efter Andra Världskrigets slut spelade Söderman en viktig roll. Han var också den som byggde upp staten Israels polis, då landet skapades genom ett FN-beslut 1948. Plus att han var en av kriminalteknikens pionjärer (läs gärna om honom på Wikipedia).
Varför går jag in på dessa detaljer? Ja kanske någon läsare tycker att detta är intressant. Eftersom jag, som sagt, av olika skäl haft viss insyn i polisiära frågor, ville jag allmänbilda läsaren lite grand (vi i Sverige har faktiskt haft anledning att vara stolta över vår polis). Men jag har också en djupare tanke med ovanstående, som kommer att framgå av det som nu följer.
Man kan fråga sig varför svensk polis höll så hög standard från 1930-talet och ca 40 år framåt. En förklaring jag har fått var att under depressionen på 1930-talet var det svårt för jurister att få arbete och de sökte sig då till polisen. Därför var, under den aktuella perioden, många chefer (även på lägre nivå) inom polisen högt utbildade jurister. Detta smittade givetvis av sig på verksamheten och kom att leda till en hög standard både etiskt/moraliskt men också tekniskt.
Jag tror att det är oerhört viktigt att ett land har välbetalda och väl utbildade poliser. Orsaken till att maffian i Italien och knarkkartellerna i Mexico och Colombia har kunnat få ett sådant fäste, och kunnat agera så pass ostört, har varit att stora delar av politikerkåren och poliskåren varit djupt insyltade i de olika brottssyndikaten. En bidragande orsak till detta, när det gäller poliser, har säkert varit deras usla lön, som det nästan varit omöjligt att försörja sin familj på. För att undvika korruption är det nödvändigt att poliser har en bra lön och att de också har en hög intellektuell och moralisk standard. Nu signalerar man i vårt land om en oerhörd standardsänkning när det gäller polisernas intellekt och kunskaper. Detta är knappast något som Polishögskolorna själva kommit på, utan bakom detta finns givetvis instruktioner från departementet (jag har svårt att tro att ykesverksamma poliser ser de nya riktlinjerna som något positivt).
Det finns således en stor fara i att göra avkall på de blivande polisernas kvalitet. Detta kan bara ge negativa effekter. Om det nu går drygt 16 000 sökande på 671 platser, tycker man att det borde gå att få en ökad etnisk spridning utan att öppna upp för ytterligare grupper att söka (som inte har gymnasiekompetens, som inte talar ordentlig svenska och som inte ens är svenska medborgare). För mig är det helt ofattbart hur man kan resonera som man gör. Det ger till och med begreppet hjärndöd en ny och ganska harmlös innebörd.
Polisyrket är i många avseenden ett fysiskt yrke. Två polismän som åker i samma polisbil är varandras backup och måste kunna lita på varandra. För att kunna agera relevant i ett skarpt läge, där det kanske föreligger livsfara för poliserna eller för den allmänhet man har till uppgift att skydda, krävs en viss fysisk styrka och reaktionsförmåga plus en lämplig personlighet. Genom att både ta bort de fysiska kraven samt lämplighetsbedömningen riskerar man att få poliser som inte är lämpade att lösa de uppgifter de är ålagda. Slopandet av krav på goda kunskaper i svenska språket ökar dessutom risken för missförstånd i ett utsatt läge. Man är alltså beredd att av ideologiska skäl riskera både polisers och allmänhetens liv.
Att sänka kraven öppnar upp för ytterligare tusentals personer (vi kallar dessa B-laget) att söka till Polishögskolorna (förutom de ca 16 000 som redan söker, vilka vi kallar A-laget). Detta leder till allvarliga konsekvenser. Om inte A-laget innehåller sökande med lämplig etnisk bakgrund (t ex utomeuropeiskt ursprung) måste man ta dessa från B-laget, dvs man måste ge personer från B-laget företräde framför personer från A-laget (kvotering). Eftersom B-laget innehåller personer med dåliga svenskkunskaper, dålig fysik och mindre lämplig personlighet (observera att ingen i det jag kallar B-laget skulle kunna bli poliser om inte antagningskraven sänktes – de som klarar nuvarande krav tillhör ju A-laget – B-laget utgör således ett verkligt B-lag), ersätter man således sökande med goda förutsättningar att bli dugliga poliser med mindre lämpliga sådana. Detta måste vara till stort men för den svenska polisens kvalitet. Jag kan inte se att de nya riktlinjerna skulle innebära någon som helst fördel. Och som jag påpekat ovan, nog borde 16 000 sökande till 617 platser ge antagningsenheten möjligheter till en viss etnisk spridning.
Dessutom är det tveksamt om ökad etnisk spridning bland svenska poliser verkligen ger de effekter man hoppas på. Erfarenheten hittills (enligt poliser jag känner) visar att poliser med invandrarbakgrund inte har lättare att handskas med stökiga invandrarungdomar. Snarare tvärtom, eftersom dessa poliser ses som förrädare av ungdomarna. De förråder ju sin egen folkgrupp, när de ställer sig på "den vite mannens sida" mot sitt eget folk.
När den politiska korrektheten sitter i högsätet, ja då finns ingen gräns för dumheten.
Visheten bygger sitt hus, dårskapen river det med egna händer (Ords 14:1).
Sverige byggdes av visa män och kvinnor. Människor som inte i första hand drevs av ideologi och politisk korrekthet, utan leddes av sanning och moral och rättfärdighet och ett värnande om Sverige och det svenska folket. Vi ser idag hur dårarna håller på och river hela vårt land. Att försöka tala dem till rätta är knappast någon idé.
Tillrättavisa inte bespottaren på det att han icke må hata dig, tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig (Ords 9:8).
Dårarna lyssnar inte. De är dömda att möta sin egen undergång. Det tragiska är att de drar hela Sverige och hela svenska folket med sig ner i avgrunden. Jag kan inte stillatigande acceptera detta!
