Så har då Annika Östberg överförts från amerikanskt fängelse till svenskt fängelse. Och fått en hjältinnas mottagande. Hon flögs med specialchartrat plan till Örebro via mellanlandning på Island och befinner sig nu på Hinsebergsanstalten.
Östberg dömdes till livstids fängelse för medverkan i ett dubbelmord, där bl a en polisman miste livet. Hittills har hon suttit 28 år i fängelse. Vissa hävdar att hon bara råkade vara närvarande vid morden och att hennes pojkvän begick morden och sedan skyllde på henne. Andra menar att hon spelade en mer aktiv roll. Hur det förhåller sig med detta spelar ingen roll, det är inte det jag nu tänker diskutera. Inte heller huruvida 28 år är en rimlig strafftid för att ha varit närvarande vid och inte försökt stoppa ett dubbelmord (om detta nu är det enda hon är skyldig till).
Nej, det som stör mig är att Östberg fått en hjältes mottagande. Ungefär som att hon suttit i Sovjetiskt Gulagläger och nu blivit fri. Eller som om hon med risk för eget liv räddat livet på en massa människor. Det mottagande och den uppmärksamhet hon fått hade man kanske förväntat att David Isaak (svensk journalist som sitter fängslad i Eritrea) skulle få vid sitt eventuella frigivande. Han är en hjälte, som strider för mänskliga rättigheter i sitt land. Han sitter inte i fängelse för mord, utan för mod, om man nu skall vara lite fyndig. Annika Östberg är inte någon hjälte. Inte på något sätt. Tvärtom, hon är en simpel brottsling och inget annat. I bästa fall kan man se det som att hon sonat sitt brott genom de 28 år hon tillbringat i fängelse. Det betyder i så fall att hon är nollställd. Dvs hon ligger inte på plus. Hon har inte tillfört mänskligheten någonting. Tvärtom, så har hon berövat barn deras pappa och kvinnor deras man (jag vet inte om båda offren var gifta). Och det varar inte i 28 år, det varar för alltid! Östberg är inte symbol för någonting positivt alls (annat än möjligen i USA-hatande vänstersympatisörers ögon).
Hon har fått ett mottagande som knappast någon svensk skulle ha fått (annat än möjligen en framgångsrik idrottsman). Om vi säger att en svensk forskare verksam i USA ensam, utan hjälp av någon annan, skulle ha hittat ett absolut botemedel mot alla typer av cancer, så att ingen människa i fortsättningen skulle dö av cancer, och nu skulle åka hem till Sverige, är jag inte säker han skulle fått det mottagande som Östberg fått. Jag tycker det är stötande. För mig är detta ett indicium bland många på att den västerländska kulturen är en perverterad och döende kultur.
Sveriges utrikesminister (jag har glömt bort vad han heter) bröstar sig och har i P1 i skrytsamma ordalag berättat hur Östberg frigivits efter skickliga förhandlingar med Californiens guvernör, Arnold Schwarzenegger. Det länder i alla fall statsminister Reinfeldt till heder att han inte sagt så mycket i saken.
Många människor pratar nu (som vanligt) om att vi måste förlåta, med anledning av kritiken mot uppmärksamheten kring Östberg. Problemet är att de enda som har rätt att uttala orden ”jag förlåter” är offren eller i någon mån offrens anhöriga. Ingen välmenande svensk har auktoritet att förlåta Annika Östberg för det hon varit inblandad i. Det är bara tomma ord, som ingenting betyder.
Journalisterna har överträffat sig själva den här gången (hur det nu kan vara möjligt). En kvinnlig reporter ställde i P1 strax efter 0900 (8/4) så korkade frågor till chefen för Hinseberg (där nu Östberg befinner sig) att jag höll på att ramla ur sängen.
Det hela påminner lite grand om medias bevakning när den s k Guantanamosvensken frigavs för några år sedan. Han fick också flyga hem med specialchartrat plan (jag vill minnas det var det s k regeringsplanet som användes) och togs emot som en nobelpristagare eller hög statsman. Jag misstänker att bakom sådana här sjuka, journalistiska reaktioner ligger ett illa dolt USA-hat.
En annan stor nyhet idag är att jag ätit frukost nyss. Ha en bra dag!
