Annika Östberg framställs som oskyldig i tidningar, radio och tv.
Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Rapporteringen om kvinnan som dömts för två mord och ett dråp är inget av de snyggare kapitlen i svensk journalistisk historia.
Så inleder Oisín Cantwell en krönika i Aftonbladet den 9/4. Han fortsätter:
Annika Östberg har de senaste femton åren beskrivits som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättsystem för två mord som hon inte ens begått – det var hennes pojkvän som höll i vapnet.
Det är en bild som inte har särskit mycket med sanningen att göra.
Hon dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon erkänt.
Den 30 april 1981 rånmördade Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre i en lagerlokal utanför San Fransisco.
Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom.
När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok.
Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering.
Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen.
Helbush dödades omedelbart och paret flydde vidare i hans patrullbil. De stoppades snart av polisen och en häftig eldstrid bröt ut.
I förhör erkände Östberg senare att hon hjälpte pojkvännen att ladda om sitt vapen flera gånger under skottlossningen.
…..Leif GW Persson, som läst den amerikanska polisutredningen, säger: – I viss mening kan man säga att Annika Östberg är mer skyldig än Tony Olsson och Andreas Axelsson. De tittade ju bara på när Jackie Arklöv sköt [han talar här om polismorden i Malexander].
Hela krönikan kan läsas här.
Egentligen har ovanstående inte så stor betydelse för det jag skrev i föregående blogg. Den handlade inte om detaljer eller om hennes person, utan om principer. Är det rimligt att Svenska Staten lägger ned så mycket pengar och så mycket arbete på en brottsling (som i stort sett inte har någon anknytning till Sverige – hon utvandrade härifrån när hon var 10 år och är dessutom amerikansk medborgare – men Sverige har ju den märkliga bestämmelsen att man kan vara medborgare i flera länder), när så många hederliga svenskar lever fattigt? Jag tycker det är direkt stötande, eftersom det sänder mycket märkliga signaler. Vilken typ av människor är det som våra politiker uppskattar. Vanliga hederliga skattebetalare tycks man nästan förakta (annat än när det är valtider).
Beträffande Annika Östbergs hemresa så kostade, enligt vad jag funnit på nätet, hennes överföring till Sverige 650 000 kr. Man undrar hur många hederliga svenskar som skulle fått resa hem i specialchartrat plan (nu vet jag i och för sig inte om det var Sverige eller USA som betalade – jag hoppas det var USA, eftersom jag inte vill att mina skattepengar skall gå till sådana här saker).
Orsaken till att USA lät henne flytta över till Sverige anses allmänt vara ekonomisk. En fånge kostar en massa pengar varje dag och de amerikanska fångvårdsmyndigheterna har dålig ekonomi. Alltså vill man bli av med så många fångar som möjligt (det blir ju billigare om andra länder står för notan). Att man i USA vill spara pengar har jag full förståelse för. Men det jag inte förstår är varför Sveriges regering lagt ned så mycket arbete och pengar på att få henne överförd till Sverige. Min respekt för regeringen Reinfeldt är tyvärr på väg att urholkas på grund av detta. Men undrar vad regeringen Reinfeldt tror sig vinna genom sitt engagemang för Östberg. Vilka grupper försöker man blidka eller köpa? Bovarna? Vänstern? Undrar vem man skall rösta på nästa val. Kanske Eskimåpartiet eller Mittenextremisterna?
