Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, deklarerade stolt häromdagen i tv-soffan att man inte kommer att tillåta reklam från Sverigedemokraterna på grund av deras oacceptabla åsikter. Säkerligen genomsköljdes han i sitt inre av våg på våg av varma känslor över sin enorma godhet och människokärlek och tolerans när han uttalade dessa magiska ord. Jan Helin den Gode har talat!
Nyligen, efter att ha publicerat den mycket kritiserade artikeln, som påstår att israelerna tar organ från dödade palestinska ungdomar, försvarade sig samme Jan Helin med att yttrandefriheten är helig. Och jag håller med honom till fullo (sedan kan man fundera över om allt är lämpligt att publicera, vilket är en helt annan diskussion). Men om yttrandefriheten är helig, måste detta rimligen innebära friheten att även yttra åsikter som Helin eller någon annan inte delar. Och då t o m åsikter som Helin och andra kanske tycker hemskt illa om. Jag vill påminna om det citat som brukar tillskrivas Voltaire, ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem”. Aftonbladets definition av begreppet yttrandefrihet verkar snarare vara, ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”.
Verklig yttrandefrihet måste innebära rätten att få framföra sina åsikter (givetvis finns gränser – mentalsjuka fantasier hör t ex inte hemma i media, men det vi talar om nu är ett parti som förmodligen kommer att komma in i Riksdagen vid nästa val, dvs som avspeglar en icke försumbar del av svenska folket). Att i debatten endast tillåta åsikter man själv delar eller accepterar är inte yttrandefrihet. Även Adolf Hitler och Josef Stalin var anhängare av denna variant av yttrandefrihet. Aftonbladets syn på yttrandefrihet är en medial tragedi. Speciellt med tanke på att Aftonbladet är en av Sveriges största tidningar. Detta förpliktigar. Genom att inte ta sitt ansvar och helt utestänga ett parti för läsarna, förmedlar tidningen inte de fakta som är nödvändiga för att väljarna skall kunna välja. Då tar man sig rätten att välja åt väljarna, vad de skall välja. Det är definitivt inte demokrati. Och inte heller förenligt med verklig yttrandefrihet.
Yttrandefrihet är ett skört begrepp, som lätt kan missbrukas. Många använder ordet ofta och med stor emfas, och talar om hur helig yttrandefriheten är för dem, och påstår (ibland kanske underförstått) att de själva är beredda att offra oerhört mycket för det fria ordet. Och det låter ju bra. Men då kan man inte sedan komma och omdefiniera begreppet yttrandefrihet, och t ex säga att yttrandefrihet bara omfattar vissa grupper – de grupper man själv betraktar som acceptabla.
Yttrandefrihet kan missbrukas på många olika sätt. Aftonbladet använder t ex ofta sin yttrandefrihet för att kritisera Israel men använder sällan eller aldrig sin yttrandefrihet för att kritisera Israels grannar eller den palestinska sidan. Samma sak gäller alltför många svenska media; SVT, SR m fl. SR, och då tänker jag speciellt på P1 (som jag lyssnar på väldigt mycket och därför kan uttala mig om), är nästan värst i hela vårt land när det gäller att vara vinklad i Mellanösternfrågan. Dessa media utgör en ren skamfläck när det gäller seriös journalistik (i just denna fråga och en del andra känsliga frågor – i mer neutrala frågor, som exempelvis kräftfisket i Tisaren, uppvisar man god journalistik). När man t ex hör Cecilia Uddéns snyftreportage från Gaza, som handlar om den stackars palestinske skräddaren och hans 14 barn (eller något liknande), men som aldrig någonsin (annat än i förbigående av kosmetiska skäl) nämner varför Israel gick in i Gaza våren 2009 (bl a ca 12 000 Hamasraketer skjutna mot israeliska städer), går tankarna till Nazitysklands vulgära tidningar typ Völklicher Beobachter och Der Stürmer. Låt vara att den intellektuella nivån i P1 kanske är högre, men en sak blir inte sann eller rättfärdig bara för att man använder fina ord.
Bildt missbrukade nyligen begreppet yttrandefrihet när han vägrade kritisera Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder. Han hänvisade till att yttrandefriheten gav tidningen rätt att publicera denna artikel, men avstod märkligt nog från att använda sin egen yttrandefrihet. Jag är förvånad över att en utrikesminister uppvisar så stora brister i vanlig elementär logik (det skulle antagligen behövas fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund, dvs med träning att tänka logiskt). Bildt har nämligen också yttrandefrihet och kunde ha använt denna för att kritisera Aftonbladet. Media är inte höjda över kritik. Tvärtom! Deras stora inflytande och ansvar gör att de måste och skall kritiseras när de överskrider sina gränser eller missbrukar sin ställning. Bildt och Reinfeldt kunde mycket väl ha uttalat skarp kritik mot Aftonbladet utan att detta inkräktat på tidningens yttrandefrihet (att kritisera ett påstående och komma med motargument, hotar inte yttrandefriheten, det är en del av yttrandefriheten!). Märkligt att dessa höga politiker inte förstår detta. Kanske är de bara fega. Eller också har de en negativ grundinställning till Israel (något de i så fall givetvis aktar sig för att uttrycka öppet), vilket jag misstänker. Hade Aftonbladet kommit med liknande fabulösa påståenden om USA eller om islam, är jag övertygad om att Sveriges regering tagit tidningen i örat eller åtminstone tagit avstånd från tidningens påståenden, samtidigt som de påpekat att den yttrandefrihet vi har i Sverige inte gör det möjligt att stoppa artiklar av den här typen. Nu förmådde de inte ens att ta avstånd från artikelns uppenbart orimliga påståenden. Det kunde man ha begärt. Speciellt Bildt brukar ju kommentera både det ena och det andra i sin blogg.
Yttrandefrihet är ett tveeggat svärd. I Sverige används yttrandefriheten ibland som vapen, när man t ex angriper Israel, bibeltroende kristna och annat som den intellektuella ”eliten” (det jag brukar kalla ”kulturdräggen”) avskyr. I nästa ögonblick använder man sin yttrandefrihet som sköld, när man vill skydda sådant man värnar om; samkönade äktenskap, islam och islamister, invandring etc, etc. Då stoppas all kritik, även välgrundad sådan. Och därmed stryper man den fria debatten. Även tystnaden innebär en aktiv handling som man måste stå till svars för i lika hög grad som för det man yttrar. Tystnaden kan, rent moraliskt, vara en form av ärekränkning.
Tidigare brukade man säga att media var garantin för en fungerande demokrati. Tyvärr tycks media alltmer ha urartat till demokratins dödgrävare, som istället för att informera människor, försöker formera människor till politiskt korrekta robotar, vars åsikter är identiska med de av journalisterna godkända åsikterna. Jag har svårt att tro att detta verkligen skulle vara den uttryckliga avsikten hos majoriteten av journalisterna i vårt land. Men om det inte är det, hur kan det då komma sig att det blivit som det blivit? Begränsas ärliga journalister av redaktionsledningens ideologi? Kanske i vissa fall. Men knappast när det t ex gäller Cecilia Uddén. Så entusiastiskt antiisrael kan man knappast vara om man inte har detta fullt ut i sitt hjärta.
Medias intellektuella kollaps när det gäller konflikten i Mellanöstern har säkert sin grund i ett komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Jag tror att det under alla förhållanden skulle behövas en seriös och förutsättningslös mediadebatt, där man grundligt och ärligt diskuterar journalistutbildning, etik, yttrandefrihet etc. Man kan undra vilken roll journalisthögskolorna spelar här. Vad är det t ex för etik som inplanteras i de blivande journalisterna? Frågan är dock om en förutsättningslös debatt överhuvudtaget är möjlig i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige.
