Sions Vises Protokoll del 2

(Jag har skrivit en ganska ingående artikel om konspirationsteorier, varav Sion Vises Protokoll är ett typiskt exempel bland många. Artikeln ger en bakgrund till denna och föregående bloggartikel. Klicka här för att läsa!)

Först vill jag berätta att jag nu också fått svar från Bokia angående Sions Vises Protokoll (fortsättningsvis kallad SVP):

Hej Krister,

Tack för ditt mail och dina synpunkter.

Vi behöver ta fram mer omfattande riktlinjer som stöd i bedömningen kring vilka böcker som ska finnas i vårt sortiment. Eftersom detta arbete kommer att bli klart först i början av nästa år har vi tillsvidare valt att ta bort och stoppa försäljningen av de titlar som har lyfts upp för diskussion de senaste dagarna.

Med vänlig hälsning

Ja, det var ju bra det med. Så det tycks i alla fall som att kritiken fått resultat. Nu har jag blandade känslor inför detta. Jag förstår på sätt och vis hur Adlibris etc resonerar. Nu tog de bort (åtminstone tillfälligt) en olämplig bok från sortimentet pga massiv kritik. Problemet är att inte alla är överens om vilka böcker som är olämpliga. Nästa gång kanske de av samma skäl tar bort en bok som jag anser vara viktig och sann, men som andra ogillar, t ex för att den inte är politiskt korrekt. Yttrandefrihet och tryckfrihet innebär ju rätten att ha åsikter och ge ut verk som inte stämmer med den allmänna konsensusen. Därför blir det väldigt tveeggat när man mer eller mindre förbjuder vissa böcker. Men av skäl som jag gav i förra bloggen, så anser jag trots allt att SVP inte bör säljas sida vid sida med populärlitteratur över den vanliga bokhandelsdisken.

Dessutom finns ju också en kvalitetsaspekt. Det finns ju faktiskt urusel litteratur, precis som det finns urusel musik. Givetvis måste det stå ett förlag eller en musikförläggare fritt att vägra ge ut vissa böcker/viss musik helt enkelt för att det handlar om en undermålig produkt. De flesta manus som skickas in till förlagen refuseras. Ibland för att de är dåliga och ibland för att de inte stämmer med förlagens världsbild eller något annat (och ibland gör ju förlagen bort sig rejält – tänk bara den redaktör som refuserade den första boken om Harry Potter, vilket gjorde att författaren vände sig till ett annat förlag). Men idag finns ju möjligheten att ge ut böcker på eget förlag och använda s k print on demand, vilket innebär att man trycker enstaka böcker, allt eftersom de beställs, vilket möjliggjorts genom modern datorteknik. Dessa böcker kan sedan bl a säljas genom Amazon. Och gäller det musik kan man sprida den via Youtube och liknande. På Internet finns mycket värre saker än SVP, och det måste nog vara så. Men förlag och bokhandlare har ju ett visst ansvar.

I föregående blogg lovade jag att ta reda på vem som översatt och gett ut SVP. Det har jag nu gjort och det ligger till på följande sätt:

För det första så har SVP getts ut tidigare på svenska. Sista upplagan trycktes 1934 (dvs i en tid när en oroväckande stor del av svenskarna hade åsikter om det judiska folket som låg mycket nära nazisternas). SVP fanns säkert i många bokhyllor på den tiden. Fast jag misstänker att de flesta exemplar diskret försvann när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, och framför allt när Förintelsens fasor uppenbarades. "Nej, jag sympatiserade inte alls med nazisterna, Oooh nej! Hur kan du bara tro något sådant! Så du såg Sions Vises Protokoll i min bokhylla. Nej, nej, nej! Det stämmer inte alls. Du måste minnas fel."

Boken fanns således redan översatt till svenska och förmodligen har utgivaren bara moderniserat språket. Och vem är då utgivaren? Ja enligt vad jag funnit på olika sajter (bl a på Svenska Dagbladet) så heter han Lars Ulwencreutz och har också gett ut en historierevisionistisk bok (dvs en bok som förnekar Förintelsen). Även den boken har funnits i Adlibris etc utbud. På sin blogg hävdar han att han inte är antisemit utan ”antisionist” (precis som medlemmarna i Godhetskören – muslimerna är faktiskt mer sympatiska i detta avseende, de erkänner åtminstone att de hatar judar i största allmänhet). Han berättar i bloggen att han skall rösta på Nationaldemokraterna och flera inlägg på bloggen handlar om att Sverigedemokraterna är för mjuka. Han kallar dem ”Svikardemokraterna”. I tidigare inlägg kallar han integrationsminister Erik Ullenhag för ”Erik Quisling” (här tycker jag att han faktiskt har en viss poäng – den som är i full färd med att ge bort Sverige till islam, utan att explicit fråga svenska folket om lov, är utan tvekan en quisling) och han länkar bland annat till de nynazistiska Svenskarnas parti.

Ulwencreutz böcker är utgivna genom en Internetsajt där privatpersoner själva kan trycka upp sina böcker. Att skaffa ISBN-nummer, så att en bok blir sökbar, är inga som helst problem.

I sin reklam för boken skrev både Adlibris och Bokia, "Det [SVP] har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?" Som jag påpekade är det tveksamt att öppna upp för möjligheten att det scenario som målas upp i SVP kan vara sant, med tanke på att SVP är vederlagt många gånger om. Man vet precis hur det kom till och dess bakgrund. Det tycks som att beskrivningen av boken på respektive boksajts hemsida har hämtats direkt från bokens förord (som jag antar är skrivet av Ulwencreutz själv). I och för sig är detta ganska vanligt, men just när det gäller en sådan här kontroversiell bok borde kanske boksajten skrivit texten själva.

Överhuvudtaget är det märkligt att ingen reagerat tidigare. Det tycks som att boken kom ut 2008. Hur länge Adlibris etc haft den i sitt utbud vet jag dock inte. Med tanke på hur SD behandlas i svenska media är det märkligt att media inte reagerat tidigare över Ulwencreutz två böcker. Han sympatiserar ju med ND, som Godhetskören rimligen borde tycka vara etter värre än SD. Det tycks dock som att ND, till skillnad från SD, är klart antisemitiska (maskerat bakom antisionism) och anti-Israel. Man kan undra om det är där gränsen går. Även om ND är emot invandring (i ännu högre grad än SD) så hatar de trots allt Israel och då tillhör de ändå, enligt Godhetskören, den "goda sidan". Ja inte vet jag, men märkligt är det. När Missionsförbundet startades i Sverige på 1800-talet av en präst i Svenska Kyrkan, vid namn Waldenström (som protesterade mot att Kyrkan predikade ett urvattnat budskap – känns det igen kanske?), sade en biskop något i stil med, "Det är omöjligt att vara en god kristen om man inte hatar Waldenström". Kanske lyder Godhetskörens definition av godhet på liknande sätt, "Det är omöjligt att vara en god människa om man inte hatar Israel". Mycket talar för att de faktiskt förhåller sig så.

Yttrandefrihet á la 2013

Ja, så var operationen i höger njure klar. Precis som i andra njuren så handlade det om en jättestor njursten (nästan som ett ägg). Operationen genomfördes med titthålsteknik och man fick ut nästan allt. Jag har nu en så kallad nefropyelostomikateter genom ryggen in i njuren. Den skall användas om några veckor för att pumpa ett lösningsmedel genom njuren (Renasidin), som löser upp de resterande stenfragmenten. Så det finns hopp om livet.

Nåja, låt oss inte orda mer om detta. Man blir ju ganska sänkt efter operationer men den här gången mår jag mycket bättre redan efter en dryg vecka. Den förra operationen var en gammaldags, hederlig operation med ett drygt 3 dm långt snitt och därmed lite längre konvalescens.

När man är sjuk blir man så snäll, antagligen beroende på låga halter av testosteron och adrenalin. Men nu känner jag hur dessa hormoner åter börjar flöda genom mina ådror och jag känner åter kraft och vilja att ge mig in i debatten.

Den här gången tänkte jag helt kort kommentera lite om dagens yttrandefrihetsklimat. Den 13 mars 2013 rapporterade NRK (Norsk RiksKringkasting, dvs Norges motsvarighet till Sveriges Radio) att en internordisk, feministisk expertgrupp nu vill göra ”antifeministisk trakassering” straffbar. Vad menar man då med trakassering? Ja det tycks som att även skarp kritik av feminismen räknas dit. I en artikel på NRK:s hemsida skriver man att antifeminism inkluderar motstånd mot feminism och jämlikhet, önskan att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är privilegierade samt slutligen motstånd gentemot arbetet mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och ras. Får expertgruppen igenom sin vilja kommer således vissa åsikter inte att tillåtas i det offentliga rummet. Frågan är om detta gynnar misshandlade och förtryckta kvinnor (och grupper)?! Eller kvinnors jämställdhet. Jag tror inte det. Snarare tvärtom. Och dessutom, utan en fri debatt – ingen demokrati!

I norska tidningen Dagbladet kommenterar man expertgruppens slutsatser i en ledare med rubrik ”Censur av feministkritik – Är du kritisk till feminismen? Då hatar du kvinnor, hotar vår demokrati och måste tvingas till tystnad. 25 nordiska experter har talat.”

Jag har ju i tidigare bloggar och artiklar diskuterat den moderna Västvärldens skakiga och synnerligen oroväckande syn på demokrati och yttrandefrihet. Expertgruppens förslag ligger helt i linje med Sveriges Radios, SVT:s, Aftonbladets, kulturelitens etc definition av yttrande- och åsiktsfrihet. Just talas det väldigt mycket om s k hatbrott. Varje form av kritik mot rådande konsensus (det som Godhetskören bestämt varande politiskt korrekt just nu) räknas idag som hatbrott. Både Reinfeldt (Sveriges motsvarighet till statsminister) och Stoltenberg (Norges motsvarighet till statsminister) har aviserat kommande lagstiftning när det gäller hatbrott och speciellt då sådana på Internet.

Och visst finns många dumma och hatiska uttalanden på nätet. Det tycks som att alltför många diskussionstrådar urartar till ren pajkastning. Det finns till och med en ”lag” som postulerar detta (har glömt bort vad den heter). Till och med diskussionstrådar i flygsimulatorsammanhang degenererar inte så sällan till rena orgier i invektiv och hatiska uttalanden. Huvudorsaken till detta är antagligen Internets anonymitet. På samma sätt kan anonymiteten hos en pöbelhop få ”normala” människor att begå de mest ofattbara grymheter mot en grupp som avhumaniserats.

Jag får då och då riktiga, saftiga hatmail från människor som retat upp sig till vansinne på vad jag skriver i vissa artiklar. Det positiva är att de uppenbarligen förstått vad jag skriver och bryr sig. Mailen består ibland av långa kedjor med svordomar och förklenande omdömen om mig som person. Jag brukar även svara på den typen av mail. Jag kanske svarar skarpt och rekommenderar vederbörande att kanske utöka sitt ordförråd lite grand, men ändå. Jag svarar. Oftast får jag då ett nytt mail, med en helt annan och betydligt ödmjukare ton. ”Ojdå, jag trodde inte du skulle svara! Ja, jag tog kanske i lite väl mycket i mitt förra mail…”. Ibland leder detta till en riktigt konstruktiv diskussion. Men det är ju så när man sitter där ensam och läser något man inte gillar. Anonymiteten gör att man vågar skriva ner tankar man normalt inte skulle uttrycka ens för sina närmaste. När man så får ett svar, upptäcker man att det finns en människa i andra ändan och då handlar det plötsligt om en individ som man måste förhålla sig till. Och att denna individ ens brydde sig om att svara är ju trots allt positivt.

Det vore utan tvekan ett steg framåt om man kunde få en mer meningsfull debatt utan hat och okvädingsord, där argument möter varandra utan att man nedvärderar den andre som person. Å andra sidan, när varje invändning mot de etablerade åsikterna kallas hat, ja då hotas yttrandefriheten av eventuell lagstiftning mot hatbrott. Då använder man lagstiftning för att tysta all kritik, all meningsfull debatt och det spektrum av fria åsikter som trots allt för samhället framåt. Och då har lagen inte längre till primärt syfte att skydda människor mot hat, utan att hindra "fel" åsikter att komma till tals.

En av medlemmarna i den mordiska, förlåt jag menar nordiska, expertgruppen som nämns ovan var den svenska feministen och författaren Maria Sveland. Samma person som under en tv-debatt för inte så länge sedan skrek okvädingsord åt Janne Josefsson (programledare för Uppdrag Granskning). När man själv är skarp i debatten är detta berättigad ilska medan motståndaren som framför motsvarande skarpa argument beskylls för att vara full av hat.

Ett annat bra exempel på asymmetrin är Katarina Mazetti som januari 2013 i ICA-Kuriren skrev en artikel, där hon menade att det är svårt att hitta ”en riktig svensk” i Sverige. Där förde hon fram de gamla vanliga politiskt korrekta påståendena att det inte finns några etniska svenskar och ingen svensk kultur etc. Och visst, hon har all rätt att föra fram sådana åsikter, även om de är tröttsamt tjatiga (och dessutom felaktiga). Detta ledde givetvis till en debatt. I artikeln skriver Mazetti, ”Om sådant här [dvs kritik mot Godhetskörens syn på Sverige och svenskhet] läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan.” Och visst, självklart har hon rätt att tycka som hon tycker och skriva som hon skriver när det gäller Avpixlat. Men det att likna Avpixlat (och därmed de hundratusentals personer som läser på Avpixlat) vid ”vinterkräksjuka” kan nog räknas som ganska kränkande.

Mazetti antyder således att de människor som är djupt oroade över de framtida konsekvenserna av den muslimska massinströmningen in i Sverige är att likna vid spyor. Och återigen – självklart har hon rätt att formulera sig så skarpt om hon vill. Så långt har jag inga invändningar – bortsett som sagt från att jag inte håller med henne i sak. Men, och nu kommer vi till men; genom att likna sina åsiktsmotståndare vid vinterkräksjuka (även om det är Avpixlat hon liknar vid denna sjukdom, kommer detta indirekt också att gälla för läsarna på denna sajt), fick hon givetvis mängder av skarpa motargument. En del av dem gick kanske över gränsen, men den som ger sig in i leken får leken tåla, som man brukar säga. Man kan inte vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst och sedan, när man får svar på tal, börja klaga på alla hatmail och hatinlägg man får. Det var ju Mazetti själv som startade hatkedjan så att säga.

På min hemsida har jag en lång artikel, där jag försöker definiera begreppet ondska. En av de saker som kännetecknar ondskan är just att ondskans företrädare tar sig rätten att vräka ur sig precis vad som helst om sina motståndare, men själv inte tål den minsta kritik och invändning. Då trycker man på larmknappen och ropar ”hatbrott, kränkning, rasism etc”.

Att som ”expertgruppen” jag talar om i föreliggande artikel, kräva att i princip all skarp kritik av feminismen skall bli olaglig, visar på ondskans syn på demokrati och yttrandefrihet. Feminismen har uppenbarligen samma syn på demokrati och yttrandefrihet som vad Adolf Hitler och Josef Stalin hade (att feministerna sedan inte har samma världsbild som dessa två diktatorer är en annan historia, som inte har med yttrandefrihet att göra). Jämlikhet (mellan könen) är en sak (definierad som; lika lön för lika arbete, möjlighet att arbeta inom alla yrken man klarar av etc – oberoende av kön, ras etc, etc). Dagens extrema feminism, som inte tål mothugg eller kritik, är något helt annat. Genom sin nära koppling till den marxistiska världsbilden visar man att det handlar om ideologi och inte rättvisa. Feminismens nästan totala avsaknad av kritik mot islams kvinnosyn visar ytterligare på vad det handlar om. Ondska – och inget annat! Dvs extremfeminismen måste räknas in i skaran av onda ideologier och religiösa system – nazismen, marxismen, islamismen (som egentligen är en form av nazism), vulgärkapitalismen etc – vilka förpestat och förpestar livet för individer och samhällen och som enbart utgör destruktiva krafter. Samtliga av dessa ideologier avskyr verklig demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet, och menar att endast de som har de rätta åsikterna har rätt att delta i det politiska spelet och i den allmänna debatten (sedan är man kanske inte helt ense om vad som är de rätta åsikterna).

Censur i godhetens namn

Idag vill jag tipsa om en artikel, med ovanstående titel, som jag nu lagt upp på min hemsida. Den utgår från ett tal som Rowan Atkinson (mer känd som Mr Bean) höll under en konferens om yttrandefrihet. Ett mycket viktigt tal, som du kan se på en videofilm (länk finns i artikeln) plus att jag översatt hela talet till svenska.

Bl a så säger Rowan Atkinson, apropå de människor som i toleransens namn vill begränsa yttrandefriheten:

"Jag är inte intolerant" säger många människor. Säger många högt utbildade, liberala personer med len röst. "Jag är bara intolerant mot intolerans." Och människor tenderar att nicka klokt och säga "Oh ja, visa ord". Och ändå, om man tänker djupare på detta odiskutabla påstående i mer än 5 sekunder, så inser man att vad man förespråkar är att man ersätter en slags intolerans med en annan. Vilket för mig inte representerar något framsteg alls.

Klicka här för att läsa artikeln!

Ha en bra morgon, dag, eller kväll, eller natt!

Tårtgate och konstnärlig frihet

Få svenskar har väl kunnat undgå att höra om den famösa ”negertårt-incidenten” på Moderna Muséet i Stockholm den 15/4 2012. Det hela började med att Konstnärernas Riksorganisation, KRO, bad konstnären Makode Linde att göra en tårta till firandet av World art day. Tårtan kom att föreställa en karikatyr av en mörkhyad kvinna med rött innanmäte (blodiga inälvor). Konstnären, som är känd för att i sina verk diskutera och kritisera rasismen, säger själv:

Tårtan var tänkt att symbolisera massgravar, styckning och kvinnlig omskärelse. Jag ville att det skulle kännas obehagligt att skära i den och att det skulle få folk att reflektera.

Linde har i andra sammanhang sagt att verket absolut inte har något med rasism att göra. Dessutom ville han, enligt egen utsago, testa gränserna för yttrande- och tryckfriheten (ungefär som Lars Vilks med sina rondellhundar). Att han skulle vara rasist, eller haft för avsikt att kränka afrikaner, verkar dessutom inte troligt med tanke på att han själv har afrikansk bakgrund (mulatt).

Närvarande på Moderna Muséet var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Hon var den som fick äran att skära upp den första tårtbiten, vilket hon gjorde med ett leende. Idag tycks leendet ha stelnat till en grimas.

Tårtincidenten ledde till ett svenskt ”Tårtgate”, som någon skämtsamt kallat det för (med hänsyftning till Watergate). Afrosvenskarnas Riksförbund har anklagat tårtan (eller snarare konstnären) för att vara rasistisk och krävt kulturministerns avgång. Muséet har också bombhotats. Jag skall inte gå närmare in på själva kränkningsaspekten, även om jag generellt anser att det finns alltför många lättkränkta grupper i vårt land. Jag tänker t ex på den i Sverige boende asiat som för något år sedan JO-anmälde Fazers Kinapuffar (ett populärt godis som finns i de flesta affärer), eftersom han ansåg omslaget (en kines av streckgubbetyp) vara kränkande mot alla asiater.

Hu så kränkande!

Personligen tycker jag sådana människor är löjliga. Det är lika löjligt som att försöka förbjuda böcker av Astrid Lindgren eller Tintin-serierna, bara för att där förekommer ord som idag inte är politiskt korrekta. Pippi Långstrumps pappa var ju t ex negerhövding på någon Söderhavsö – huuh så hemskt! Men så uttryckte man sig på den tiden och skall vi redigera alla gamla böcker så att de blir politiskt korrekta, befinner vi oss på samma nivå som i Sovjetunionen, där man ändrade misshagliga texter och tog bort sådant som inte stämde med ideologin. Vad som är politiskt korrekt ändras hela tiden och i så fall skulle det ständigt bli ett fasligt nyutgivande av gamla böcker i nya, redigerade upplagor (och indragning av de gamla upplagorna). Och till slut kommer innehållet att vara så intetsägande att ingen kommer att vilja läsa dessa böcker. Jag tror det är mycket bättre att behålla originaltexten. Detta kan sedan ge anledning till diskussioner om människosyn förr och nu, vilket är mycket bättre än att låtsas som om det förflutna inte existerar.

Allt det jag skriver ovan är säkert välkänt för mina läsare. Att jag skriver det är för att någon kanske kommer att läsa den här artikeln om ett par år och då är förmodligen Tårtgate glömt och förlåtet. Därför vill jag ge en bakgrund till det som nu följer, som alltså är själva budskapet.

Vi börjar med att gå till SvD den 19/4 2012. Där kunde man läsa en artikel om att Moderna Muséet i Stockholm mister en donation med anledning av Tårtgate.

Tårtkuppen på Moderna museet där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar och åt av en rasstereotyp tårta har blivit en världsnyhet och fortsätter att väcka känslor. Nu ger sig konstnären Elisabeth Ohlson Wallin in i debatten, rapporterar SVT:s ”Kulturnyheterna”. Hon hade tänkt donera bilderna från sin kontroversiella utställning ”Ecce homo” till museet, men har nu ändrat sig.

Det var Elisabeth Ohlson Wallin som låg bakom den så kallade Ecce Homo, dvs de fotografier föreställande Jesus i homosexuella miljöer och som själv homosexuell, vilka presenterades under en högmässa i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan. Ecce Homo utgör den ultimata hädelsen för en troende kristen. Inte för att fotografierna visar Jesus i homosexuella miljöer (han umgicks hela tiden med vanliga människor och syndare till de självgoda fariséernas stora förskräckelse) utan för att fotografierna framställer Jesus som en syndare. I Ecce Homo är inte Jesus människans frälsare, dvs lösningen på syndens och ondskans problem, utan han är själv i lika stort behov av frälsning som människan. Elisabeth Ohlson Wallin försvarade sig genom att bl a hänvisa till yttrandefriheten, när hon blev anklagad för att genom sina fotografier häda den kristna tron. Jag ber läsaren att hålla detta i minnet.

Senare uttalanden av Elisabeth Ohlson Wallin visar, som vi strax skall se, att hennes version av yttrandefrihet innebär ”friheten att enbart yttra och publicera saker som Elisabeth Ohlson Wallin håller med om”. Men detta är inte yttrandefrihet i ordets sanna bemärkelse. Elisabeth Ohlson Wallin verkar ha samma syn på yttrandefrihet som Adolf Hitler. Han tillät ju alla som tyckte som han själv att yttra sig. Voltaire (eller vem det nu var – det är nämligen omstritt om det verkligen var Voltaire som sade detta) gav en gång följande mitt-i-prick-definition: "Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för du skall få framföra dem".

Det är uppenbart att Elisabeth Ohlson Wallin inte håller med om detta, vilket visas av en P1-intervju med henne för några år sedan med anledning av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Hon fick då frågan hur hon ställde sig till dessa karikatyrer med tanke på hennes egen kränkning av den kristna tron. Jag minns hur spänd jag var när hon skulle svara. Jag satt nästan andlös. Nu skulle det avslöjas om hon tillhörde de onda eller de goda. Hade hon varit en sann förkämpe för yttrandefrihet hade hon sagt något i stil med, ”Hur illa jag än tycker om Muhammedkarikatyrerna så stöder jag ändå Jyllandspostens rätt att publicera dessa”. Men så svarade hon inte. Även om jag inte kommer ihåg den exakta ordalydelsen så minns jag mycket väl innehållet i svaret. Det gick ut på att Muhammedkarikatyrerna utgjorde en fruktansvärd och oförlåtlig kränkning av muslimerna och deras tro och att Danmark borde be om ursäkt för det som skett. Jag kan inte minnas vad hon hade för förklaring till att det var tillåtet att kränka kristna men inte muslimer, men det spelar kanske ingen roll. Någon egentlig, meningsfull förklaring kan ju inte finnas till detta annat än ren ondska.

Nu har hon alltså gjort det igen. Hon tar tillbaka sin donation till Moderna Muséet av fotografierna från Ecce Homo, eftersom muséet tillåtit en konstnärlig manifestation som Elisabeth Ohlson Wallin inte tycker om. Även denna gång visar hon sin definition av yttrandefrihet – ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”. Trots att konstnären hänvisar till att han ville testa yttrandefrihetens gränser och trots att konstnären själv har afrikansk bakgrund, och därför knappast kan ha intresse av att kränka afrikaner av rasistiska skäl, så vill Elisabeth Ohlson tydligen begränsa Makode Lindes rätt att uttrycka sig. Nu är ju i och för sig ingen skada skedd, rent konkret. Ur Moderna Muséets perspektiv måste det betraktas som synnerligen positivt att slippa hysa fotografierna från Ecce Homo.

Nu är inte Elisabeth Ohlson Wallin på något sätt unik när det gäller yttrandefrihet. Tvärtom, så delar hon sina åsikter när det gäller demokrati och yttrandefrihet med de flesta intellektuella, de flesta politiker och merparten av mediafolket i vårt land. Elisabeth Ohlson Wallins definition av yttrandefrihet kännetecknar det politiskt korrekta samhället. Enligt den politiska korrekthetens credo existerar nämligen inget värdefullt utanför det egna tankesystemet och man får då ett slutet, totalitärt system, där logik och sanning får stå tillbaka för konsensus. Jag tar bara henne som ett tydligt exempel på hur begreppet yttrandefrihet i dagens Sverige blivit ett tämligen innehållslöst och meningslöst begrepp. Vilket på sikt allvarligt kommer att skada vårt land. Den svenska demokratin har uppenbarligen utvecklats mot en totalitär demokrati eller som man ibland säger, en demokratur.

Yttrandefrihetens förkämpar drevs en gång i tiden av en passion när det gällde friheter av olika slag och demokrati och människovärde. Dagens intellektuella ”elit” (kulturdräggen eller om vi så vill, Godhetskören) vill begränsa yttrandefriheten till politiskt korrekt nonsens. De demokratiska rättigheterna, varav yttrandefrihet är en, skall i deras definition endast inkludera de som har de ”rätta” åsikterna. Inte heller människovärdet står högt i kurs hos Godhetskören. En miljon mördade barn sedan den fria aborten infördes (livsdugliga barn, vid sena aborter, får t ex ligga och självdö på diskbänken i sköljrummet – visst skall man vara stolt över att vara svensk) och barn har blivit en leksak för egoistiska vuxna, där man t ex vid vissa typer av adoptioner och vid konstgjord befruktning av ensamstående kvinnor helt bortser från barnets behov av en pappa (trots att alla barnpsykologer etc vet hur viktig pappan är för barnet).

Jag tror Gud är arg på Sverige (och Europa). Det är kanske därför som Europas folk tycks vara helt förblindande när det gäller islam och det uppenbara faktum att Europa inom ca 50 år kommer att vara en muslimsk kontinent med sharíalagar (fler och fler demografer och statistiska institut bekräftar detta dystra scenario). I Bibeln finns exempel på hur Gud slår individer och ibland hela folk med blindhet – jag talar då inte om fysisk blindhet utan om andlig och mental förblindelse. Kanske kommer Gud att använda muslimerna för att straffa Europas befolkning, som ju lever i totalt uppror mot allt som är rättfärdigt gott, ja som pekar finger åt Gud. Men mer om detta i nästa blogg.

Ett stort tack! Och lite mer kött på benen.

Jag vill tacka för alla uppmuntrande mail jag fått med anledning av min föregående blogg (jag har inte hunnit besvara alla än). Aldrig tidigare har jag fått så många mail på grund av någon artikel eller blogg (inte ett enda mail har varit negativt, till min stora förvåning). Det gläder mig givetvis att jag inte är ensam och att jag i alla fall tycks ha några vänner kvar. Tydligen finns det hopp för vårt lands framtid. Den politiska korrekthetens piska har uppenbarligen inte lyckats förslava hela svenska folket.

En av mina läsare fäste min uppmärksamhet på kriget i Libanon för några år sedan (2006). På nyheterna nämndes gång på gång att ca 7 000 svenskar var fast i Libanon och behövde hjälp för att komma hem till Sverige (apropå invandrare som reser tillbaka till det land de flytt från med fara för sitt liv). Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa 7 000 som fått sin semester betald med svenska skattepengar. Och hur många som transporterades hem på svenska statens bekostnad. Normalt tar inte staten ansvar för hemtransporter av den här typen (undantaget var Tsunamin 2004 då staten stod för hemtransport av överlevande etc).

Apropå behandlingen av SD så har Carin Stenström (en modig och sanningssägande kvinna) skrivit en insändare i Världen Idag (kan läsas här). Rubriken var ”SD-hatet har gått för långt”. Jag läste lite slarvigt och uppfattade det ungefär som att ”Sverigedemokraternas hatfulla agenda har nu gått för långt”. Men så var det inte. I sin insändare skriver Stenström:

I fråga om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har media och etablerade politiker inte uppträtt korrekt, inte fördömt våld och mötessabotage, inte försvarat yttrandefriheten, inte respekterat valresultatet. En enda riksdagsledamot, centerpartisten Staffan Danielsson, har öppet haft modet att förklara att han kommer att hälsa på och samtala med de valda kollegerna i Sverigedemokraterna. Det är illa ställt när det krävs civilkurage för en sådan självklarhet.

Det är ett bedrövligt skådespel som pågår. Å ena sidan driver man hotkampanjer för att skrämma politiker att gå in i uppdrag på kommunal nivå, å andra sidan rapporterar man med förtjusning när skrämseltaktiken lyckas, att ”ännu en Sverigedemokrat hoppar av”.

Jag läste förresten att Mona Sahlin var en av de få politiker som hälsade på Jimmy Åkesson i Storkyrkan och till och med tog honom i handen. Jag får nog revidera min uppfattning om Mona Sahlin lite. Jag håller definitivt inte med henne i mycket av hennes politik, men jag bugar mig ändå för hennes civilkurage. Trots att hon klart uttalat att hon aldrig kommer att samarbeta med SD, kunde hon ändå skilja på människan Åkesson och dennes åsikter. Man kan behandla en opponent respektfullt, utan att hålla med denne i sak. Stenström avslutar med:

Fredrik Reinfeldt har, i besvikelsen över en försämrad maktposition, allvarligt brustit i statsmannaskap. Inte en enda gång har han uttryckt respekt för valresultatet, för väljarnas beslut och för de nya politikerna i Sveriges riksdag. Det är ynkligt. Lika ynkligt är det att kristna ledare, Stefan Swärd undantagen, varit tysta eller anslutit sig till mobben.

Som sagt var, Fredrik Reinfeldt har verkligen brustit i statsmannaskap! Och även de andra alliansledarna. Tyvärr! Det är skrämmande att den politiska korrektheten till och med kan få människor att tro att yttrandefrihet är begränsad till ”rätten att säga det som ’jag’ håller med om”. Det är tveksamt om jag kommer att rösta borgerligt i fortsättningen. Då måste nog de etablerade partierna fortsättningsvis övertyga mig om att de verkligen är demokrater. Just nu har jag mina tvivel.

I Sovjetstaten fanns bara ett parti att rösta på, eftersom partiet inte ansåg att medborgarna klarade av att välja. Partiet visste bättre än medborgarna själva vad som var bäst för dem. De etablerade partiernas sätt att handskas med valresultatet och att SD kom in i Riksdagen ligger otäckt nära detta sätt att se på landets medborgare. Den som inte tycker som vi, har ingen rätt att uttrycka sin åsikt och framför allt inte att få något som helst inflytande. I andra bloggar och artiklar på min hemsida har jag anklagat Socialdemokraterna för att ha tendenser åt detta håll. Det är tydligt att Allianspartierna (framför allt då M och KD) inte bara utgör den nya Socialdemokratin när det gäller politik. De tycks också ha anammat socialismens demokratisyn.

En av mina läsare påpekade, efter att läst ovanstående, att det kan finnas andra skäl till att Reinfeldt förhållit sig avvisande till SD och Jimmy Åkesson. Vederbörande skriver "Personligen tror jag att de [ledarna för Allianspartierna] är medvetna om vad media, som är kraftigt vänstervridet i Sverige som du vet, skulle ha för bildtext till ett foto där Reinfeldt eller Hägglund skakar hand med Åkesson". Det ligger säkert en hel del i detta. Men även om vi här skulle ha en förklaring till varför Reinfeldt etc vägrar ta Åkesson i hand, så tycker jag ändå att min kritik kvarstår. Det finns andra sätt på vilka man kan visa att man respekterar valresultatet. Reinfeldt är ju knappast utan verbala gåvor och nog tror jag han skulle kunna formulera sig så att han både kunde förmedla sin respekt för valresultatet och för andra människors åsikter, samtidigt som han klargör sin kritiska inställning till SD, och allt detta utan ge motståndarna möjlighet att förknippa Alliansen med SD.

Idag talas det ofta om hur utomparlamentariska grupper (djurrättsaktivister, reclaim the streetgrupper, vissa fredsaktivister, som jag brukar kalla "fredshetsare" etc) hotar demokratin genom att med våld eller brottsliga aktioner försöka tvinga Sverige att böja sig för deras agenda. Ändamålet helgar medlen med andra ord, något som i alla tider använts av blodiga diktatorer för att motivera sitt förtryck (förtryck för folkets bästa). Många av våra etablerade politiker uppvisar just nu utomparlamentariska tendenser när det gäller Sverigedemokraterna (köra över valresultatet för folkets bästa). Detta skrämmer mig.

När man tar del av den pågående debatten i media grips man nästan av förtvivlan. Den politiska korrektheten tycks kunna få människor att sänka sig till oanade avgrunder av bristande analys och frånvaro av logiskt tänkande. Fortfarande tycks det politiskt korrekta prästerskapet (jag talar då inte om kristna präster utan om de intellektuella i vårt land) oförmöget att diskutera sakfrågor. SD anklagas hela tiden för att vara rasister, nazister etc. Jag tar inte ställning i just den frågan, eftersom jag inte vet – det jag vänder mig mot är att man så konsekvent undviker att diskutera sakfrågan, dvs Sveriges misslyckade invandringspolitik. De olika frågeställningar jag berör i föregående blogg måste få komma upp till ytan och diskuteras, annars börjar de verkliga nazisterna och rasisterna att vädra morgonluft.

Jag lyssnade för övrigt på Filosofiska Rummet i P1 idag, där man diskuterade just rasism och invandring. En av deltagarna nämnde, som exempel på sådant som retar upp infödda svenskar, om en muslim som hade fått sin a-kassa indragen på grund av att han vägrade ta företagets (där han skulle anställas) kvinnliga VD i handen (eftersom hon i egenskap av kvinna i hans ögon är oren). Diskrimineringsombudsmannen (DO) drev ärendet inför Arbetsdomstolen (AD), som sedan tillerkände muslimen 60 000 kr i skadestånd från Arbetsförmedlingen (som dragit in hans a-kassa). AD ansåg att muslimen diskriminerats. Frågan är bara vem som diskriminerar vem. I Sverige är att vägra trycka en persons hand en av de värsta skymfer man kan utsätta någon för (varför tuggar inte kvinnorörelsen fradga över detta tydliga fall av könsdiskriminering?). Dessutom är det inte förbjudet i islamsk lag för en man att trycka en kvinnas hand, enligt vad den svenske imamen Abd al Haqq Kielan säger.

Erik Cornell, förutvarande ambassadör i Turkiet, Västafrika och Bosnien skriver på bloggen "politiskt inkorrekt" apropå domen i AD:

En så flagrant diskriminering till förmån för en udda invandrargrupp kommer att på ett oslagbart sätt stimulera antiislamska känslor. Fru Justitia avbildas med förbundna ögon men denna diskriminerings-ombudsman borde snarare avbildas med en svart piratlapp över ena ögat för att illustrera partiskhet. Vem har i detta fallet diskriminerat vem?

Enligt mitt förmenande är det arbetsgivarrepresentanten som behandlats som vore hon oren på könsdiskriminerande grund, vilket är oerhört nedsättande och en ren förolämpning i det svenska sammanhanget. Genom sitt agerande har DO uppenbart diskriminerat en svensk kvinna och inför vilken tillsynsmyndighet kan man anmäla detta?

Och så till sist: Lars Vilks avbrutna föreläsning om konsten och yttrandefriheten på Uppsala Universitet (vilken närmare diskuteras här) har nu fullföljts, bevakad av ett massivt polisuppbåd. Polisinsatsen kostade 700 000 kr. Heder åt Uppsala Universitet som står för yttrandefrihet i en tid när muslimska grupperingar vill ta den ifrån oss. Att muslimerna (i allmänhet) inte riktigt förstått det där med yttrandefrihet visas av vad imamen i Uppsala moské, Ahmad Alsaeg, säger i Uppsalatidningen (1-7/10 2010, sid 4);

Han vill bara kränka och splittra människor. …Jag förstår inte varför [Vilks får fullfölja sin föreläsning]. Det är ledsamt att ett sådant stort och välkänt lärdomssäte underblåser konflikter mellan människor.

Som sagt, den gode imamen har uppenbarligen inte förstått någonting av vad yttrandefrihet innebär. Lars Vilks föreläsning underblåser inte konflikter mellan människor. Det som underblåser konflikter är däremot islamska gruppers försök att bestämma vad som får sägas i vårt land. Folke Tersman, professor på filosofiska institutionen vid Uppsala Universitet säger, när han får frågan varför Vilks bjuds in igen:

Det här handlar inte om Vilks och muslimer längre. Nu handlar det om rätten att hålla en föreläsning utan att bli avbruten. Det är vår plikt att låta honom slutföra sin föreläsning.

Jag tar av mig hatten (om jag hade någon) och bugar mig för professor Tersman. Han har sannerligen förstått var yttrandefrihet innebär. Kanske skulle vi skicka ledarna för Allianspartierna och den Rödgröna Röran på kurs hos Tersman? Det skulle i alla fall inte skada.

Likhet inför lagen

Justitiekanslern (JK) har beslutat att inleda en förundersökning med anledning av en av Skånepartiets valaffischer. På affischen finns en teckning föreställande en naken profet Muhammed hållande en nioårig naken flicka i handen. Underrubriken lyder ”Muhammed med hustru. Han 53 hon 9”.
Personligen tycker jag den här typen av kränkande bilder är fullständigt onödiga. Att kränka för kränkningens egen skull är enligt min mening moraliskt fel. Jyllandspostens karikatyrer av Muhammed var något helt annat. Där handlade det om att göra en markering för yttrandefriheten i Danmark (en närmare förklaring ges här - sök på ”Jyllandsposten” med hittafunktionen i webbläsaren). Jag har svårt att se att Skånepartiets affisch skulle bidra till yttrandefriheten i vårt land. Det enda den åstadkommer är att såra en grupp människor.

Samtidigt står jag på yttrandefrihetens sida (till skillnad från de flesta intellektuella i Sverige) och anser att yttrandefrihet även måste innebära friheten och rätten att publicera sådant som jag personligen (och andra) tycker illa om. Därför tycker jag det vore juridiskt fel om Skånepartiets affisch fälldes. Nu tror jag i och för sig att brottsrubriceringen inte handlar om yttrandefrihet utan om hets mot folkgrupp, men yttrandefriheten måste prioriteras annat än i extrema fall (t ex uppmaning till våld mot folkgrupp, eller klart förnedrande omdömen om en folkgrupp).

Dessutom måste ovanstående jämföras med vad som är tillåtet att säga om kristna i vårt land. Jag tänker t ex på när Svenska Dagbladets recensent (se tidigare blogg) kallar en kristen församling i vårt land för ”halvgalen sekt” och karakteriserar bibeltroende kristnas gudstjänster som ”psykotiska stollerier”.

Jag tänker också på det som hände i Linköping för ett par år sedan. En affisch som gjorde reklam för ett musikarrangemang ”Punx against Christ” och som ägde rum i kommunens musikhus, visade Djävulen, eller möjligen en demon, bajsande i huvudet på Jesus. En av dessa affischer sattes upp på en av kommunens anslagstavlor. Många människor protesterade, eftersom de kände sig kränkta, och en tjänsteman tog ned affischen med motiveringen att den satt på kommunens anslagstavla och att kommunen inte tillåter affischer med kränkande innehåll. Detta anmäldes av ”vän av yttrandefrihet” och JO kritiserade kommunen för att de tagit ned affischen.

JO valde således här att prioritera yttrandefriheten framför hetslagen. I det här fallet tycker jag emellertid JO hade fel, eftersom kommunen rimligen måste kunna besluta om vad som får sättas upp på deras egna anslagstavlor. En kommun måste ha rätt att ha en etisk policy. Hade däremot affischen satts upp någon annanstans (där man fått tillstånd att sätta upp den, t ex i skyltfönstret på en musikaffär), anser jag att det varit fel att ta ned den. Yttrandefriheten måste gå före det mesta, eftersom den är så viktig i en demokrati. Sedan är det en helt annan sak att allt som är tillåtet inte är lämpligt. Jag anser det vara moraliskt förkastligt att kränka människor, när avsikten enbart är att kränka och inte har något annat syfte.

En oundviklig konsekvens av yttrandefriheten är att vissa saker kan kränka människor oavsiktligt. En del människor är oerhört känsliga. Det kanske räcker med att jag säger ”elefant” så känner sig någon, som har komplex för sina stora öron, kränkt. En ateist kan bli kränkt bara han ser en kyrkobyggnad eller hör kyrkklockor. I en demokrati får människor acceptera att de tvingas höra och se saker de inte gillar. Fick vi bara säga och skriva sådant som inte upplevs negativt av en enda människa, blev det väldigt tyst.

Rätten att säga och skriva står tydligen i konflikt med rätten att slippa höra. Det förstnämnda måste dock normalt prioriteras. Att på ett meningsfullt sätt definiera begreppet kränkning är inte lätt och jag lämnar den diskussionen åt läsaren. En sak är i alla fall säker, man är inte kränkt bara för att någon inte håller med en eller säger emot en eller kritiserar en. Därför måste det vara tillåtet att kritisera religioner. Ja det måste även vara tillåtet att hävda att man anser en religion vara osann, och att den Gud dess anhängare tror på inte existerar.

Ett ytterligare exempel på vad som är tillåtet att "säga" (här handlade det ju i första hand om bilder), när det gäller den kristna tron, är ”Ecce Homo”, den kanske värsta kränkningen någonsin av den kristna tron, där man under en gudstjänst i Uppsala Domkyrka visade förnedrande bilder på Jesus Kristus. Bilder som dessutom är rena historieförfalskningen. Detta till skillnad från Skånepartiets affisch, vilket jag alldeles strax återkommer till.

Med tanke på att JO således anser att yttrandefriheten går före kristnas rätt att slippa bli kränkta (vilket visas av JO:s agerande i Linköping), skall det bli intressant att se vad JK kommer fram till när det gäller Skånepartiets affisch. Om det blir en fällande dom, finns stor anledning till pessimism. I så fall betyder det att aggressiva grupper i vårt land, som hotar med våld, slipper bli kränkta, medan fredliga grupper får finna sig i bli kränkta. Därmed har Sverige upphört att existera som rättsstat. Eller i varje fall har vi tagit första steget mot avvecklandet av rättsstaten, vars grund är just likhet inför lagen.

Dessutom kan man undra på vad sätt Skånepartiets affisch är kränkande i juridisk mening. Enligt vad islam själv säger så gifte sig Muhammed med den 6-åriga Aisha (dotter till Abu Bekr, en av Muhammeds ivrigaste supporters) och äktenskapet fullbordades när hon fyllt nio (muslimerna menar att Aisha då redan kommit in i puberteten – och visst, det finns flickor som utvecklas tidigt – men att ha sex med en nioårig flicka anses knappast lovvärt oavsett hennes kroppsliga utveckling).

Såå, du tror mig inte?! Det jag säger är bara ett utslag av min islamofobi? Låt oss då gå till de s k haditherna (”hadith” är det arabiska ordet för ”berättelse”). Dessa är berättelser om vad Muhammed sagt och gjort och är lika bindande för en rättrogen muslim som Koranen. Det finns olika samlingar av hadither och en av de mest berömda är Hadith enligt Sahih Bukhari. Vi läser där följande i Bok 62, Hadith 64 (det finns f ö flera hadither i samma samling vilka säger precis samma sak):

Berättade Aisha; att Profeten gifte sig med henne när hon var sex år gammal och sedan fullbordade äktenskapet när hon var nio år gammal. Hisham sade; Jag har fått mig berättat att Aisha stannade hos Profeten i nio år (dvs till hans död)

Det finns något som heter Sanning, käre läsare. Ovanstående är vad alla rättrogna muslimer tror. Muhammed var 62 år när han dog, och om han levde tillsammans med Aisha i nio år, måste han således varit 53 när äktenskapet fullbordades. Skånepartiets affisch är således historiskt korrekt, enligt islams egen historieskrivning. Ovanstående hadith säger otvetydigt att Muhammed hade samlag med Aisha när hon var nio år gammal (detta är innebörden av ”fullbordade äktenskapet”). Det är således inte jag eller Skånepartiet som påstår att Muhammed hade en nioårig hustru, utan haditherna.

Ok, du tror mig i alla fall inte. Då borde du fundera över varför du inte tror på mig. Är det för att det jag säger är politiskt inkorrekt? Det som är politiskt inkorrekt kan ju inte vara sant, även om det skulle vara sant. Politisk korrekthet står över alla fakta och observationer och är definitionsmässigt sant, eftersom det säger det som alla tycker är självklart och det självklara behöver inte granskas eller analyseras. Det måste helt enkelt vara sant. Det vet ju alla anständiga människor, eller hur? Och de andra behöver vi inte lyssna på. De är ju sjuka i huvudet.

Jag skall i alla fall ge dig en sista chans att inse vad som är sant. Läs själv i haditherna! ”Jamen” säger du, ”jag har inte dem i bokhyllan”. Internet, min käre vän! Internet! Gå hit (en muslimsk hemsida där man kan söka i olika koranöversättningar och olika samlingar av hadither)! Alla texter är dessvärre på engelska. Gå till ”Hadith Search” och skriv in ”nine years old” och välj ”Sahih Bukhari” i droppdownmenyn. Klicka sedan på ”Search”. Du får då upp ett antal svar (du får träff oberoende av ordens ordning). På den sida du nu fått upp kan du välja ”Exact Word” (då får du bara träff på det exakta sökuttrycket ”nine years old”) och sedan klicka på ”Search” igen. Och här ser du nu de hadither som säger det jag påstår ovan. Således har jag rätt. Eller hur?!

Du tror mig ändå inte? Jo, jag vet ju hur svårt det är att bryta den politiska korrektheten. Du kanske tror att den sida jag skickat dig till är konstruerad av mig bara för att baktala islam. Då ber jag dig, surfa runt lite på den så ser du hur omfattande den är. Det skulle ta mig åratal av arbete att skapa en sådan sida. Dessutom är det uppenbart att den företräder islam och inte är kritisk mot islam. Det vore ju fantastiskt om jag lagt ned så mycket arbete för att lura folk. Men det är ju klart, i konspirationsteoriernas värld är allt möjligt. Månfärderna är inspelade i Hollywood, USA flög planen in i World Trade Center, Förintelsen har aldrig ägt rum, etc, etc. Är du inne på den linjen, kan jag tyvärr inte hjälpa dig.

Läste förresten om att Pakistan befriat hundratals pojkar som talibanerna fått i sitt våld, och som de i åratal hjärntvättat för att bli soldater och självmordsbombare. Man försöker nu avprogrammera dessa pojkar, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Till och med efter ett år av avprogrammering så kunde man inte lita på dem. Den tanke som dök upp i min hjärna, när jag läste detta, var ”Hur lång tid skulle det ta att avprogrammera en normal svensk?” Det skulle säkert ta flera år. Medias (vilka kan betraktas som en slags intellektuella talibaner) vinklade verklighetsbeskrivning är förmodligen minst lika effektiv som talibanernas hjärntvätt. Och minst lika förödande ur demokratisk synpunkt.

Ännu ett sån't där inlägg, men jag kan inte låta bli

I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (2-2010 sid 31) läste jag nyligen en artikel av Fredrick Federley (riksdagsledamot för Centern). Rubriken var ”Den nya tidens antisemitism”. Artikeln inleds på följande sätt (han och en god vän är på väg till en demonstration för Israel):

Jimmy ringer mig för att försäkra sig om att jag möter honom på avtalad plats. Jag bekräftar att jag dyker upp på uppgjord tid. Han vill inte gå ensam när det är som det är. Det är bättre att vi är två.
Inte förrän vi kommit några meter in på Raul Wallenbergs torg, och det är tung bevakning omkring oss, och alla andra som kommit för att visa sitt stöd för Israel, vågar han låta Davidsstjärnan hänga utanför tröjan i stället för under tröjan. Inte förrän vi är där med ridande polis som skydd vågar han ta bort kassen som är virad runt den israeliska flaggan.
Bara i skyddet av ett säkerhetspådrag kan han känna sig fri och visa sitt stöd för judendomen och för Israel. Bara då känner han sig trygg. Ingen som kan slå, ingen som kan kasta saker och motdemonstranterna är så pass långt borta att orden som rasar från åsiktsmotståndarna inte biter och inte gör ont.

Något mycket märkligt håller på att hända i Sverige, det land som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens, åsiktsfrihetens, jämlikhetens och trygghetens fäste på planeten Jorden. Och där det är absolut förbjudet att kränka människor. Palestinavänner och palestinier kan fritt framföra sina åsikter, påstå precis vad som helst om Israel, och demonstrera bäst de vill utan risk för att bli attackerade. Israelvänner, som vill uttrycka sitt stöd för Israels rätt att existera, måste ha stark poliseskort för att kunna genomföra en demonstration. I Malmö, januari 2009, skulle man genomföra en fredlig demonstration för Israel. Trots ett massivt polisuppbåd blev attackerna mot demonstrationen så kraftiga – ägg, flaskor och raketer haglade över demonstranterna – att poliserna kände sig tvingade att stoppa demonstrationen. Att vissa aggressiva grupperingar kan hindra sina meningsmotståndare att fritt uttrycka sina åsikter, utgör ett stort hot mot demokratin och en skam för vårt land.

Federley berättar också i sin artikel om när man i maj 2008 skulle högtidlighålla Israels 60-årsjubileum i Synagogan i Stockholm för att sedan gå på fest i den intilliggande restaurang Berns.

Eftersom vi firar är stämningen bra. Deltagarna är glada och det hörs skratt på vägen ut ur synagogan. Direkt utanför synagogan blir vi dock stoppade och kan inte ta till vänster för att komma ut på vägen och gå mot Berns entré. Av säkerhetsskäl får vi gå till höger i den i och för sig vackra gången mellan synagogan och Berns. Stämningen blir tryckt och jag vet inte vad jag ska säga.
Jag ser att några av dem jag känner igen, som överlevt Förintelsen, återigen får gå bakvägen till fest. Längs gången finns en stenvägg med namn över en del av dem som inte överlevde och det känns som om historien upprepar sig. De som en gång överlevde historiens värsta brott får med de ickeöverlevandes namn som inramning åter gå bakvägen för att komma in i samhällets fina salonger.
Det sorgligaste av allt är att jag inte hör någon klaga. Stämningen blir tyngre, kanske av respekt för de namn som påminner oss om fasorna under andra världskriget. Men ingen ställer sig upp och skriker av hjärtats lust:
- Jag vägrar låta detta hända!

Dagarna efter letar jag i tidningarna av två skäl; dels för att se vad de skrev om själva festen men också för att se vad de skriver om de enorma övergrepp vi tillåter ske på Sveriges judar. Jag ser någon liten notis om firandet. Inget skrivs om hanteringen av gästerna. Det slår mig att tystnanden är lika talande som den avsaknad av protester jag hörde från de församlade. Detta är deras vardag och har blivit så naturligt att de själva inte reflekterar över det.

Lika tyst är det när den judiska begravningsplatsen skändas eller när judiska barn i Göteborg får rekommendationen att ta av sig Davidsstjärnan för att slippa obehag.

Så långt har den nya tidens antisemitism fått gå i Sverige och fortfarande säger ingen ifrån. Näst intill ingen skriver om det. En bidragande orsak är säkert att många antisemiter i vårt land är muslimer (ja de flesta muslimer är antisemiter vågar jag påstå) och muslimer får inte kritiseras. Våra politiker tiger mangrant. Dessa fjäskande fegisar vågar inte stå för någonting i stort sett (det finns givetvis undantag, Annelie Enochsson i Kd, Federley som skrivit ovanstående, och några andra).

Sverige lever mycket farligt. Förlorar vi rätten att offentligt stå upp för Israel kommer vi snart att förlora rätten att överhuvudtaget uttrycka våra åsikter. I ett land, som låter sig skrämmas till tystnad av vissa aggressiva grupperingar, lever demokratin farligt.

Det är närmast ofattbart att svenskar inte ser vad som håller på att ske. Och att media till stora delar tystar ner detta. Undantag finns, förutom vissa kristna tidningar så har Sydsvenska Dagbladet (plus några tidningar till) faktiskt i flera artiklar tagit upp problemet med den svenska antisemitismen. De media som skriver om överfall och trakasserier av judar i vårt land, nämner ibland att antisemitism är vanlig bland invandrare från Mellanöstern. Men man kopplar aldrig detta till islam, vilket är anmärkningsvärt. Både Koranen och hadítherna och sharíalagen angriper judarna på det mest fruktansvärda sätt och uppmanar också till våld mot judar och även kristna. Att inte nämna islam i samband med vissa invandrargruppers trakasserier av judar, är lika märkligt som det vore att inte nämna nazismen i samband med Förintelsen.

Det israelhat, som förutom hos de flesta muslimska invandrare, finns hos alltför många svenskar, och som media (när det gäller de infödda svenskarna) till stora delar skapat genom sin oerhört vinklade rapportering från Mellanöstern, gör att ingen eller få svenskar vill se vad som håller på att hända. Kanske tycker många svenskar att det inte spelar så stor roll om man får uttrycka stöd för Israel. Det är ju ett så ondskefullt land att ingen anständig person ändå skulle vilja stödja dem. Men ger man efter för demokratins fiender, kommer snart yttrandefriheten att urholkas än mer. Vi behöver bara tänka på Lars Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet, som stoppades av ursinniga muslimer. Något som är mycket olycksbådande. Nu har visserligen Uppsala Universitet sagt att man tänker ordna ytterligare en föreläsning med Vilks, men det tror jag inte på förrän jag får se det.

Att judar idag måste smyga med att de är judar är en skam för vårt land. I Österrike, som har ett mörkt förflutet när det gäller antisemitism, ser man idag många ortodoxa judar med sina korkskruvslockar etc på gatorna. Samma sak i Canada. Ja samma sak i många, många andra länder där judar kan bejaka sin judiska identitet utan att riskera trakasserier eller till och med misshandel. I Sverige vore det antagligen livsfarligt för en ortodox jude att ta en promenad i Malmö eller Göteborg en sen kväll.

Vad är det då för människor som attackerar proisraeliska demonstrationer? Ja dels är det svenska s k Palestinavänner. De borde få mycket stränga straff, eftersom de hotar vår demokrati. Resten är till största delen palestinska och andra muslimska invandrare. Dessa människor är så gott som uteslutande flyktingar (dvs de har kommit hit uppbärande flyktingstatus som asylskäl), som menar sig ha flytt från förtryck. Med vad rätt hindrar dessa ”flyktingar” människor i Sverige, det land som välvilligt tagit emot dem, att fritt uttrycka sina åsikter? Med ingen rätt alls!!!

Den förtryckte har således själv blivit förtryckare. Jag menar att dessa människor omedelbart skulle sparkas ut från vårt land. Och har de fått svenskt medborgarskap skulle det tas ifrån dem. De har inget här att göra. Ställer de inte upp på vår demokrati, bör de åka tillbaka dit där de kommer ifrån. Som jag gång på gång har påpekat i bloggar, så har detta ingenting med rasism eller invandrarhat att göra. Jag anser att Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar och ge dem en fristad. Och att vi också skall göra detta inom rimliga gränser (precis som vi kan och skall hjälpa fattiga länder på olika sätt för att lindra nöd och lidande och skapa förutsättningar för en ökande levnadsstandard i dessa länder). Men då talar jag om verkliga flyktingar, som är tacksamma för att ha fått skydd och tagits om hand i vårt land. Som t ex flyktingar från Latinamerikanska länder som Chile, Colombia, Kuba etc, syrianer och assyrier som flytt från muslimskt förtryck i Mellanöstern, Turkiet etc. Människor som kommer hit och försöker omforma vårt samhälle med icke-demokratiska medel, skall däremot inte vara välkomna här. De skall få tydliga signaler att detta inte accepteras.

På SVT Text kunde man idag den 30/7 2010 läsa följande:

Sarkozy [Frankrikes president] hotar upphäva medborgarskap

Under ett tal i dag varnade den franske presidenten Nicolas Sarkozy för att staten ska upphäva utlandsfödda brottslingars franska medborgarskap.

Staden Grenoble har skakats av våldsamma kravaller de senaste veckorna och flera poliser har dödshotats. "Personer av utländsk härkomst som hotar en polisman måste kunna tas ifrån sitt medborgarskap", sa Sarkozy.

Och jag håller med honom och skäms inte ett dugg för det! Att ha muslimska grupper (som det huvudsakligen handlar om) i landet som hotar vår demokrati och som kräver att få leva utanför svensk lag, kommer att ge upphov till ett växande invandrarhat, oavsett hur mycket media försöker vitmåla islam. Alla invandrare är inte goda, precis som att alla svenskar inte är goda. Men den som är född här har rätt att bo i detta land (födslorätt), rätt att få pension etc. Bryter de lagen skall de straffas, men kan inte utvisas från landet på grund av sin födslorätt. Människor som kommer hit från andra länder har inte någon automatisk rätt att bo här eller att få pension, precis som att jag inte har någon automatisk rätt att bo i USA eller Saudiarabien. Skulle jag flytta till USA eller något muslimskt land (och få tillstånd att bo där) skulle jag inte få ett öre i vare sig pension eller sjuklön etc (om jag inte arbetat och betalat skatt där). Det är inte alls självklart att man kan komma till ett annat land och få fulla sociala förmåner utan att på något sätt ha bidragit till samhällets ekonomi. Kort sagt, kommer man till ett annat land, kan man på nåder få slå sig ner där (men man kan inte kräva att få bo där), under förutsättning att man fullt ut accepterar landets lagar och kultur (självklart kan man i viss mån leva efter sin egen kultur, men inte så att detta på något sätt begränsar landets ursprungliga befolkning).

Människor som kommer hit och inte accepterar de lagar som finns i Sverige har ingenting här att göra. När de blivit medborgare kan de, precis som alla andra, arbeta politiskt för att ändra lagar de tycker är felaktiga. Men om de med våld försöker tilltvinga sig rättigheter, så skall de omedelbart slängas ut. Direkt. Pang bom!

Om någon ringer på din dörr, kan du välja att släppa in den personen. Du kan välja att bjuda vederbörande på mat och även logi. Ja du kan välja att också försörja personen i fråga. Men denne har inte rätt att kräva detta. Däremot har du rätt att kräva att den person du tagit hand om skall vara tacksam. Ännu mindre har personen i fråga rätt att ta över ditt hem och bestämma vad du får säga och tycka. Försöker någon göra detta, slänger man ut vederbörande och klarar man inte av det själv, så ringer man efter polisen. Och när polisen kommer så slänger de inte ut dig, utan inkräktaren. Du har rätt att bo i din lägenhet och du kan tillåta gäster att göra det. En inkräktare har emellertid inte rätt att bo i din lägenhet och äta din mat. Det är vanligt sunt förnuft och så självklart att endast en intellektuell person (i ordets sämsta bemärkelse) skulle kunna anse något annat.

Så fort man säger det jag säger ovan så skriker människor, ”Rasist, rasist, invandrarhatare! Sverigedemokrat! Nazist!” Fel! Jag är inte rasist och definitivt inte nazist (snarare är de människor, som förnekar Förintelsen och kastar sten på proisraeliska demonstrationer, nazister). Och jag är inte invandrarhatare. Flera av mina bästa vänner är invandrare. De invandrare, som försöker ta över vår demokrati och begränsa vår yttrandefrihet, skall slängas ut, inte för att de är invandrare eller araber eller vad de nu är, utan för att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket, men jag tycker faktiskt att det är relevant här).

Ett samhälle, vilket släpper in människor som sedan arbetar på att omstörta detta samhälle, och som dessutom tillåter denna verksamhet att fortgå utan att agera, är dömt att gå under. Christopher Caldwell skriver i boken Reflexions on the revolution in Europé: Immigration, Islam and the West: ”När en osäker, eftergivande, relativistisk kultur möter en kultur som är förankrad, säker och stark genom gemensamma övertygelser, så är det i allmänhet den förra som ger efter och anpassar sig efter den senare.”

En relativistisk kultur, som den svenska, saknar den stadga och ryggrad som kan fungera som en hjälp för invandrare att integreras. Ungefär som en feg, osäker lärare saknar den ryggrad som skulle kunna hjälpa en ”värsting” att sköta sig och ta skolan på allvar och därmed skapa sig förutsättningar för en god framtid (om du visste vad många värstingar som har räddats från att slänga bort sin skoltid av tuffa och samtidigt kärleksfulla lärare, som inte accepterat deras fasoner). Den ryggradslösa kulturen gör att aggressiva grupperingar bland invandrare och andra kan ta för sig och mer eller mindre ta över samhället och där återskapa samma förtryck som man säger sig ha flytt från (vilket är till stort men för de invandrare som faktiskt vill integreras). Ibland undrar jag om dessa aggressiva invandrare verkligen blivit förtryckta i sina hemländer. Det kanske snarare är så att de flytt på grund av att de i sina hemländer hindrats att förtrycka sina landsmän. Jag tänker då på vissa mullor och islamister, som kommer hit och sedan här i Sverige tyranniserar sina landsmän (genom att tvinga dem att klä sig på vissa sätt, förbjuder ungdomar att gå på fester och att delta i simundervisning och gymnastik och dessutom kräver att sharíalagar skall införas för muslimer i vårt land etc – allt detta är vanligt förekommande i t ex Rosengård och vissa andra muslimtäta områden).

Jag ser framför mig hur människor som verkligen flytt från religiöst och politiskt förtryck i muslimska länder och nu känner sig lättade och riktigt kan andas ut när de kliver av planet på Arlanda. ”Äntligen räddad. Äntligen har jag kommit till friheten.” Och sedan, utanför flygplatsen, möts de av en mullah och några av hans hejdukar, som berättar att här bor muslimska invandrare i speciella områden där sharíalagen gäller fullt ut (i England har man i många år talat om att införa sharía för muslimer och ärkebiskopen av Canterbury har rekommenderat detta – det är intressant med ärkebiskopar, man undrar vad kriterierna för att bli ärkebiskop är, jag misstänker politiskt korrekthet har betydligt större betydelse än eventuella insikter i den kristna tron). Jag är inte så säker på att de som flytt sina länder, för att få leva som fria människor i Europa, verkligen skulle uppskatta att hamna i precis samma religiösa förtryck som de precis flytt från. Alltså skall vi inte ha sharíalagar i Sverige. Alla människor skall leva efter samma lagstiftning. Och alla invandrare skall följa svensk lag. Vi har inte bett dem att komma hit, så de kan inte ställa några som helst krav på Sverige. Om de inte kan acceptera vårt land som det är, rekommenderar jag dem att använda en av Sveriges grundlagsstadgade rättigheter – rätten att flytta någon annanstans! Under inga som helst förhållanden har de rätt att komma hit och förtrycka Sveriges medborgare!

Manifest för samvetsfrihet

Ett antal kristna i vårt land har formulerat en deklaration, ett manifest, för att uttrycka den kristna ståndpunkten och också proklamera rätten ett hysa denna ståndpunkt samt uttrycka den i tal, skrift etc.

Manifestet lyder som följer:

---

Kristen tro har funnits i tusen år i Sverige och präglat vår historia, kultur och lagstiftning. Idag finns det kristna överallt i samhället; i alla åldrar, nationaliteter, klasser, yrken och politiska partier.
Vi som skrivit denna deklaration är kristna från hela bredden av kristenheten; evangeliska, katolska och ortodoxa kristna.
Som kristna tror vi på en levande, treenig Gud, Fader, Son och Helig Ande, som vi har glädjen att få tillbe och förhärliga.
Vi tror på Gud, Fadern, som har skapat världen och gett varje människa hennes liv. Han är inte en okänd Gud, utan har uppenbarat sig, gjort sig åtkomlig för oss människor och gett oss vägledning för livet.
Vi tror på Jesus Kristus, Guds Son, världens frälsare och herre, vilken är avlad av den Helige Ande och född av Jungfru Maria.
Vi bekänner hans inkarnation, hans korslidande, död och uppståndelse och hans återkomst i härlighet. Han levde ett sant mänskligt liv i tjänande och kärlek och gjorde gott mot alla; han helade de sjuka, mättade de hungriga och befriade de förtryckta. Genom sitt liv och sin död för oss visade han att människan är älskad av Gud och han kallade alla människor till omvändelse och tro. Evangeliet — de goda nyheterna — innebär att alla som vill kan få gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus.
Vi tror på Guds helige Ande, som bor i oss, vägleder, utrustar och styrker oss och vill samla oss till ett i Kristi Kyrka.
Som kristna medborgare i Sverige har vi ansvar att älska vår nästa som oss själva och söka det gemensamma goda för alla som bor i vårt land. I enlighet med kristen tro är vi förpliktade att följa lagar och lyda myndigheter, så länge de inte kräver att vi ska agera orättfärdigt, liksom vi är förpliktade att kritisera och utmana dem när de inte står för sanning och rätt.
Med detta manifest vill vi formulera vårt perspektiv på tre områden, som vi tror är av stor betydelse för vår kultur och för alla människors väl.

1. Människovärdet
Vi tror att människan är skapad till Guds avbild och att människor därför har lika värde och värdighet. Detta gäller alla; människans värde är inneboende och okränkbart. Att skydda människan, särskilt den svage och skyddslöse, är en av statens viktigaste uppgifter.
Historiskt har kristna alltid engagerat sig för människor i nöd. Vi är fast beslutna att i vår tid hjälpa, skydda och tala för dem som ofta inte kan tala för sin egen sak; barn — födda och ofödda — sjuka, gamla, döende, fattiga, flyktingar, människor som är offer för krig, miljöförstöring, HIV/Aids, trafficking eller på andra sätt förtryckta och utnyttjade. Vi kommer att kämpa för livet från befruktningen till den naturliga döden och kan därför inte medverka till aborter, forskning på mänskliga embryon, assisterat självmord eller eutanasi. Vi vill arbeta för en livets kultur.

2. Äktenskapet
Vi tror på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. Vi ser äktenskapet som instiftat av Gud, som det enda rätta sammanhanget för sexuell samlevnad och som den grundläggande enheten i samhället, med avgörande betydelse för identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående.
I en situation där staten valt att definiera äktenskapet på ett sätt som avviker från alla tidigare definitioner genom historien, kommer vi fortsätta att formulera och motivera vår kristna syn att äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna.
I en pluralistisk kultur, med motstridiga perspektiv i många frågor, är det självklart att också den klassiska äktenskapssynen ska respekteras som en legitim uppfattning och att vi som kristna ska ha frihet att uttrycka vår övertygelse om sexualitet, äktenskap och familj.

3. Samvets- och religionsfriheten
Det är ett stort privilegium att leva i ett demokratiskt samhälle, där alla medborgare har rätt att delta i den politiska processen. Vi vill göra allt vi kan för att stärka demokratin och för att lagar och rättsystem ska vara rättfärdiga, speciellt när det gäller att skydda den svage. Vi vill försäkra oss om att samvets- och religionsfrihet är ovillkorligt skyddat från inblandning från statens sida, inte bara för individer, utan också för institutioner som familjen, församlingar, föreningar, företag och skolor.
En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över.
Vi kommer inte att låta oss tystas i våra övertygelser, varken av politisk makt, ekonomisk styrning, domstolsbeslut eller medialt tryck och vi avvisar varje försök att begränsa vår frihet att, offentligt såväl som privat, uttrycka kristen tro och leva i enlighet med vår övertygelse, i kärlek och lydnad för Gud.
Vi uppmanar därför alla med makt och inflytande i Sverige att stå för människovärdet, respektera den klassiska äktenskapssynen och skydda allas rätt till samvets- och religionsfrihet.

Europakonventionen artikel 9: Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

---

Jag uppmuntrar alla som läser detta och som håller med om ovanstående, att skriva under detta manifest, vilket kan göras här. Många av den svenska kristenhetens tunga namn har redan skrivit på.

Detta är mycket viktigt. Just nu ser vi hur det "intellektuella etablissemanget" i vårt land försöker omvandla Sverige från ett land med yttrande- och tryck- och åsiktsfrihet, till ett land med "hörandefrihet". Det senare innebär rätten att slippa höra åsikter som inte är politiskt korrekta (homosexuella skall slippa höra argument mot homoadoptioner, muslimer skall slippa höra kritik mot islams kvinnosyn etc). Det är uppenbart att yttrandefrihet etc och hörandefrihet är helt oförenliga. Hörandefrihet har inget med mänskliga fri- och rättigheter att göra, och hotar starkt det demokratiska systemet.

Man försöker också omtolka begreppet religionsfrihet till frihet från religion. En sekulär stat talar inte om för olika religiösa riktningar vad de får tro och tycka, utan är neutral och tillåtande (så länge som landets säkerhet inte hotas). Sanningens fiender försöker omvandla den sekulära staten till en statsapparat som påtvingar människor den ateistiska världsbilden, något som är oförenligt med varje form av demokrati och som dessutom skapar en ny statsreligion. Vi som har en tro (och alla andra som sympatiserar med religionsfrihet utan att kanske själva vara kristna eller tillhöra någon annan religion) måste stå upp för rätten att tro och rätten att också uttrycka våra åsikter!!! Vi behöver bara tänka på den kristna kampanjen "Mamma, pappa, barn" i samband med riksdagsbeslutet om könsneutrala äktenskap, för att se vart vi är på väg. Reklamskyltar på tunnelbanan i Stockholm revs ner, vissa grupper krävde förbud mot den här typen av reklam etc, eftersom den av vissa grupper kunde upplevas som kränkande. Man förnekade således de kristna rätten att föra fram sin familjesyn i debatten inför riksdagsomröstningen. Men om alla åsikter, som av någon skulle kunna upplevas som kränkande, skulle förbjudas, ja då blev det väldigt tyst och Sverige som demokrati skulle i samma ögonblick upphöra att existera. Det är nämligen svårt att tänka sig ett påstående eller ett uttalande som inte kränker en enda människa. Det skulle möjligen vara något i stil med "ett plus ett är två". Men det finns säkert någon som känner sig kränkt av detta också. "Måste du påminna mig om att jag är så dåligt i matte?! Jag som nästan hade lyckats borttränga detta"

I Sverige talar vi så stolt om det pluralistiska samhället, där mångfald är ett honnörsord. Detta håller nu på att urholkas av sanningens fiender, som försöker omvandla mångfald till enfald. Rätten att slippa höra politiskt inkorrekta åsikter, är i själva verket rättan att slippa tänka och att på allvar fundera över livets viktiga frågor. Politisk korrekthet skapar ett slutet tankesystem som är till ytterlighet fördummande (någon som blir nästan övertydligt när man ser i stort sett vilken "debatt" som helst på våra Publicservicekanaler). Sanningens fiender håller på att införa en diktatur, som får varje tidigare diktator att rodna av skam över att inte själv ha kunnat komma på ett så listigt system — en diktatur i demokratins namn. En slags ideologisk "skvader" (ett fantasidjur som är en korsning mellan hare och tjäder). Ett passande namn för detta missfoster skulle kunna vara diktokrati eller kanske demokratur. Eller varför inte demonkreatur? För det är precis vad det handlar om!

Så därför, skriv på manifestet innan det mångkulturella samhället blir det trångkulturella samhället! Jag ber dig!

Martin Niemöller var en intressant tysk pastor. Under första världskriget var han ubåtskapten men blev sedan pastor. Till en början stödde han Hitler, men 1933 bröt han med nazisterna och mellan 1933 och 1937 kritiserade han öppet nazisterna. 1937 arresterades han för förräderi men fick bara villkorligt straff, antagligen på grund av utländska påtryckningar. Genom Hitlers personliga ingripande arresterades han dock omedelbart efter att han fått sin villkorliga dom och sattes i koncentrationsläger (Sachsenhausen och senare Dachau). Han klarade sig med knapp nöd från att arkebuseras 1945 och överlevde kriget. Han har skrivit en mycket känd dikt, som är tänkvärd på många sätt:

I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.

Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.

Säger vi inget nu, kanske det till slut inte finns någon som kan säga något när det behövs. Då är det för sent!

Lite smått och gott i vår Herres hage…

Helen Thomas, Vitahusreportern jag skrev om i förra bloggen, fick sparken efter sitt smaklösa uttalande om Israels judiska befolkning. Det visar sig att hon har rötter i Libanon (jag antar då från muslimska och inte kristna libaneser) och ränderna går tydligen aldrig ur. Hon utgör en otäck påminnelse om vilka tankar som rör sig i alltför många människors sinnen (de flesta skulle förmodligen aldrig våga uttala dem offentligt, men ibland så försäger man sig). Det påminner mig om något som en kvinnlig bekant berättade för mig. På hennes arbetsplats, som är statlig, säger under kafferasten plötsligt hennes närmaste chef, ”Det var synd att Hitler inte hann utrota alla judarna. Då hade vi sluppit problemen i Mellanöstern.” Antisemitismen finns överallt. Den ligger under en tunn hinna och poppar upp när tillfälle ges. Det är därför det är nödvändigt att det finns en judisk stat, där judarna kan vara trygga. Där de inte är utlämnade åt pöbelns godtycke och nyckfulla makthavares eventuella välvilja.

Torbjörn Tännsjö har i bl a SvD försvarat sitt tidigare uttalande att judar borde ta avstånd från Israel med anledning av aktionen mot Ships to Gaza. Nu är ju i och för sig Tännsjö något så när logisk och skriver att också muslimer bör ta avstånd från muslimsk terror, och socialister från Stalins illdåd etc. Det är ju åtminstone konsekvent. Men att man är konsekvent bevisar inte att man har rätt. Tännsjö skriver, ” Jag har hävdat att judar, och i synnerhet judiska organisationer, bör ta avstånd då den självutnämnda judiska staten Israel begår brott.” [vad menar han med det? – är inte Sverige också en självutnämnd stat, eller är det någon annan som proklamerat Sverige och därmed gett Sverige legitimitet, och i så fall vem?].

Det finns dock en viktig skillnad mellan att vara jude och att vara socialist eller muslim. Om man är socialist ansluter man sig på något sätt till den socialistiska ideologin, en gång formulerad av Karl Marx. Detta är ett personligt val man gör. Eftersom Stalin betraktade sig som socialist, kan det vara klargörande om socialister offentligt distanserar sig från hans (och Maos, Röda Khmerernas etc, etc) tolkning av Marx teorier (Stalins etc tolkning innebar mördandet av oräkneliga miljoner ”klassfiender”). Detta med tanke på att flera politiska partier vill implementera den socialistiska ideologin i vårt land. Svenska folket har rätt att få veta om företrädarna för dessa partier planerar socialistiska dödsläger eller ej. Det kan ju påverka valresultatet.

Samma sak gäller islam, eftersom islam inte bara är en religion utan också utgör ett politiskt system (målet för islam är ett samhälle styrt av prästerna). De flesta terrordåd idag begås av islamister, som anser sig vara de rätta uttolkarna av Koranen. Denna innehåller verser som tycks uppmana muslimer att angripa ”de otrogna” (dvs de som inte är muslimer). Därför är det rimligt att begära att muslimer skall ta avstånd från den terror som sker i islams namn. Helt enkelt för att vi skall kunna lita på att de muslimer som t ex kommer till Europa, har förutsättning att integreras här. De muslimer, som inte är beredda att ta avstånd från islamistiska terrordåd, kan omöjligen anpassa sig till att leva i en demokratisk stat, utan kan mer ses som femtekolonnare, vilka bidar sin tid i väntan på att ta över Europa. Någon kanske tycker jag överdriver. Inte alls! Islams mål är (enligt Koranen, enligt hadítherna, och enligt Sharíalagen, dvs enligt varje rättrogen muslims absoluta övertygelse) att erövra hela världen, med våld om så krävs, och sedan upprätta Kalifatet och tvinga alla människor att bli muslimer. Kristna och judar har rätt att behålla sin tro om de underkastar sig islam och lever i ett slags apartheidtillstånd, vilket bl a innebär att de betalar en straffskatt plus att de diskrimineras på många, många olika sätt. Ateister får välja mellan att bli muslimer eller att dö. Observera, det är inte jag som säger detta, det är vad Sharíalagen uttryckligen säger. Nu har givetvis inte alla muslimer denna syn, det finns ju avfälliga muslimer, precis som det finns avfälliga kristna. Därför kan man kräva att de muslimer som vill slå sig ner i Västvärlden deklarerar sin syn på ovanstående. Flyktingmottagning betyder inte terroristmottagning, anser jag.

När det gäller judar, så utgör judendomen inte ett politiskt system. Jude är man definitionsmässigt om ens mamma är judisk (det finns några ytterligare möjligheter att räknas som jude). Man föds således till jude (med vissa undantag). Går vi tillbaka till Bibelns historia finner vi att det judiska folket inte har styrts av präster utan av domare (vilket beskrivs i Domarboken) och kungar (t ex David och Salomo). Prästerna har haft hand om den religiösa sidan av judendomen i det att de lett lovsång och tillbedjan av Herren Jehova och gjort tempeltjänst. Israel är en sekulär stat och långt ifrån alla judar är troende. Det är sant att judendomen har stort inflytande i Israel, och speciellt då i Jerusalem, men den judiska religionen styr inte Israel när det gäller praktiska frågor (självklart kan även troende judar verka politiskt i det offentliga rummet, precis som alla andra människor, men de har inte mer att säga till om än någon annan). De mest religiösa judarna (de ultraortodoxa) lever i viss mån utanför det politiska systemet (de behöver t ex inte göra värnplikt).

Om staten Israel gör fel, finns därför ingen som helst anledning för judar i Sverige eller någon annanstans att offentligt ta avstånd från Israel (självklart kan man välja att göra detta, men det är inget som kan krävas). Israel hotar inte någon nation. Israel har inte någon som helst strävan efter att ta över Sverige eller något annat land och tvångskonvertera alla till judendomen. Inte heller har judarna i Sverige några planer på att ta över vårt land.

Dessutom kan man ställa sig frågan varför judar, eller någon annan, skall ta avstånd från Israel. Det förutsätter ju att Israel har gjort något allvarligt fel. Jag stöder personligen fullt ut Israel i den aktion som företogs mot Ships to Gaza (även om man kan diskutera om själva utförandet var optimalt). Jag är övertygad om att de flesta judar i vårt land också gör det (undantag finns – även judar kan frestas att vara politiskt korrekta eller kan vara okunniga eller fega). Bordningen av fartygen var juridiskt försvarlig (bordning på internationellt vatten strider inte mot internationell rätt om krigstillstånd eller krigsliknande tillstånd råder, vilket det gör när det gäller Hamas) och Israel har dessutom fått i uppdrag, enligt Osloavtalet 1995, att genomsöka fartyg som vill gå till hamnar i Gaza, för att förhindra att vapen kommer in där.

Gaza gränsar ju också till Egypten och jag har inte hört några röster som med samma hat och upprördhet kritiserar den egyptiska blockaden, som för övrigt är mycket hårdare än den israeliska. Tänk om Mankell och grabbarna skulle ordna en busskaravan med nödhjälp, ”Buses to Gaza”, som försöker forcera egypternas barriär mot Gaza! Det skulla man gärna vilja se. Dessvärre lär vi nog aldrig få se något sådant.

Israel har deklarerat att man nu skall lätta på blockaden mot Gaza (men garanterat kommer detta inte att få Hamas att mjukna – de ser detta bara som ett tecken på Israels svaghet, och kommer därför att frestas att bli än mer aggressiva). Enligt den israeliska tidningen Haaretz så har palestiniernas president, i samtal med USA:s president Obama, sagt att han vill att Israels blockad av sjöfarten till Gaza skall behållas. Han fruktar nämligen att Hamas kommer att stärkas om blockaden bryts (och det har han säkert helt rätt i). Även Egypten har sagt att man vill behålla blockaden. Det är nog ingen större risk att man får läsa om detta i våra svenska tidningar eller höra det på public service. Men vem vet. Sent skall syndaren vakna. Man kan alltid hoppas att den mentala gråstarren försvinner och journalisterna plötsligt ser verkligheten utan sitt ideologiska antiisraelfilter. För övrigt håller Egypten på och bygger en underjordisk mur mot gränsen till Gaza för att stoppa alla smugglingstunnlar. Hu så hemskt! Nu vill jag höra lite fördömanden av Egypten från Henning Mankell och Matthias Gardell et al. Jaså inte det. Undrar varför.

Man kan för övrigt också undra varför man måste vara 600 personer för att transportera en hjälpsändning. Det torde stå helt klart att det inte i första hand handlade om hjälp, utan att det handlade om att bryta blockaden mot Gaza (och på sikt avlegitimera Israels existens). Det förstnämnda har erkänts av flera av de som deltog i konvojen.

Det fel som Israel gjorde, enligt min mening, var att man felbedömde situationen. Hade man vetat att man skulle mötas av vältränade soldater och inte av vanliga fredsaktivister (låt vara att de kanske skulle vara arga och upprörda), hade man agerat annorlunda. Men även om Israel gjorde en felaktig bedömning, ursäktar detta inte det våld som utövades av soldat-”freds”aktivisterna. De har sig själva att skylla för att det gick som det gick. De israeliska soldaterna hade stränga order att inte använda skjutvapen (annat än i yttersta nödfall) och deras beväpning var paintballgevär och elpistoler (plus en pistol).Vi får inte heller glömma bort att det var först efter ca 40 minuters konfrontation och inför överhängande hot mot deras liv som israelerna öppnade eld. Givetvis är det alltid beklagligt när människoliv går till spillo, men israeliska soldater måste, precis som alla andra, ha rätt att försvara sig när man riskerar att dödas. Det är fullt möjligt att flera israeliska soldater hade dött om man inte hade skjutit skarpt och stoppat vidare angrepp från aktivisterna. Nu skadades fjorton israeler, varav några allvarligt (skallskador, knivstick och skottsår).

IHH-soldaterna (IHH, som var en av initiativtagarna till Ships to Gaza, är en turkisk biståndsorganisation, som flera experter anser har starka kopplingar till terrorgrupper, och som soldattränar många av sina medhjälpare) var där för att offra sina liv som martyrer. Deras provokation syftade till att tvinga israelerna att skjuta. De visste ju att världspressen skulle ta deras parti och att det skulle bli ett ramaskri mot Israel (det var säkert inte en slump att det i konvojen fanns många sympatiserande journalister och kändisar). Att islams martyrer, enligt Koranen etc, kommer till Paradiset, där de i evigheters evighet får förlusta sig med 72 högbarmade jungfrur, som alla har mörka, fuktiga ögon (jag skojar inte, allt detta står i Koranen), blir ju liksom lite extra bonus.

Man måste erkänna att islamisterna är smarta. De har uppfunnit ett win-win-game, dvs hur det än går vinner de. Blir några av aktivisterna skjutna, ja då kastar sig hela världen över Israel (och de som dör kommer till Paradiset). Om de inte blir ihjälskjutna, går man visserligen miste om paradiset (åtminstone för den här gången), men i stället har man chansen att ta israeliska soldater som gisslan och få en stark förhandlingsposition (detta kunde mycket väl ha inträffat). Även då tar hela världen parti för terroristerna och tycker att israelerna får skylla sig själva. Var det någon som sade att det inte existerade ondska?

Israel har mycket dålig erfarenhet från sådana här gisslansituationer. Gång på gång har Hamas och Hizbollah etc kidnappat israeliska soldater och sedan krävt frisläppandet av hundratals terrorister från israeliska fängelser för att gisslan skall släppas. När Israel fullgjort sin del av avtalet, brukar man få tillbaka sina soldater i bodybags eller askan av dem i en kartong (för att det inte skall framgå hur fruktansvärt de torterats). Jag känner inte till ett enda fall där Israel fått tillbaka gisslan levande (rätta mig gärna om jag har fel). Jag har stor förståelse för att Israel inte vill hamna i en sådan situation en gång till. Detta kan ha starkt bidragit till att man öppnade eld.

Nyhetsbyrån TT har tidigare varit oerhört vinklade när det gäller Mellanöstern. Huruvida de bättrat sig den här gången vet jag inte. Deras internationella storebror, Reuters, har dock än en gång trampat i klaveret rejält och blivit avslöjade med byxorna nere. Det har visat sig att man beskurit bilder från det turkiska fartyget Mavi Marmara. På originalbilderna kunde man se knivar i händerna på några ”freds”aktivister ombord på fartyget. Men innan Reuter publicerade bilderna beskar man bilderna så att knivarna försvann. Dessutom ”försvann” också en skadad och blodig israelisk soldat. Av de beskurna bilderna ser det nästan ut som att israelerna får första hjälpen av representanter för Moder Therésas hjälporganisation (här kan den som är intresserad läsa mer om detta). Huruvida beskärningen var avsiktlig eller ej, går givetvis inte att bevisa. Det kan ju vara ett misstag, t ex att man inte lade märke till knivarna. Journalism handlar ju om att arbeta snabbt och då kan misstag göras. Reuters har nu bytt ut de beskurna bilderna mot de korrekta. Men detta kan nog mer ses som omvändelse under galgen, och det är inte första gången som Reuters fuskar med bilder i det här sammanhanget. Senast var det i Libanonkriget, där en fotograf från Reuters bl a lade till extra rök över Beirut för att visa hur hela Beirut brann efter Israels ”terrorbombningar”. Visserligen fick den skyldige sparken från Reuters (det var man ju tvungen till), men det betyder inte att alla israelhatare därmed försvunnit från Reuters.

För några dagar sedan hade Hamas ännu inte släppt in hela hjälpsändningen som kom med Ships to Gaza. Man vägrar att släppa in allt innan Israel släpper alla de som var ombord på fartygen (jag vet inte ens om man överhuvudtaget har släppt in någonting av lasten). Bernhard-Henri Lévy skriver i Expressen den 17/6:

Ytterligare ett resultat av desinformationen: omvärldens nästan totala tystnad inför Hamas orimliga agerande. Nu när konvojen har fyllt sin symboliska funktion, när den har skapat möjlighet att än en gång avslöja och svartmåla den judiska staten talar man tyst både om att Hamas hindrar hjälpsändningarna att passera gränskontrollen vid Kerem Shalom och att israelerna tänker tillåta transporterna sedan de kontrollerats. Hamas låter hjälpen stå och ruttna: Åt helvete med varor som passerat genom de judiska tullarnas händer!

Detta visar hur lite Hamas bryr sig om det palestinska folket. Hjälpsändningen är precis som allt annat, inklusive det palestinska folket, bara medel som Hamas utnyttjar för att pressa Israel. Jag kan f ö nämna att i april släppte Israel in 2 405 lastbilar till Gaza med 58 367 ton varor inkluderande 5 278 798 liter diesel. Israel låter också dussintals palestinier varje dag komma till israeliska sjukhus. 2009 behandlades totalt 10 544 palestinier från Gaza på israeliska sjukhus. Av dessa dog 27 i väntan på behandling (Aftonbladet har tagit upp en av dessa 27 utan att nämna de övriga 10 517 som fick behandling – men det är precis vad man kan förvänta sig av Aftonbladet, vars judefientliga rötter går tillbaka till WW2). Hamas stjäl dessutom stora delar av den hjälp som kommer in i Gaza (inkluderande mediciner) och säljer sedan dessa varor till sin egen befolkning och använder pengarna för att köpa vapen (läs t ex här ). Ja det är sannerligen eländigt ställt.

Cecilia Uddén har i ett kritiskt reportage i P1 (9/6 05:55) skildrat hur Hamas plågar Gazaborna i skuggan av ShiptoGazakrisen. Det är ju helt otroligt. Har Cecilia Uddén vaknat upp möjligen? Det vore ju trevligt. Hoppas det inte bara är tillfälligt! På Sveriges Radios hemsida finns en sammanfattning av hennes reportage. Jag saxar några avsnitt:

Ibrahim är arg när han berättar om hur Hamas drar fram som dinosaurier och slukar allt i sin väg. Det är ovanligt att någon i Gaza höjer rösten när han kritiserar Hamas. De flesta brukar viska förskräckt om talibaniseringen, övergreppen, förhören, tortyren.
Men Ibrahim förbannar och skriker ut sitt hat. Han har inget att förlora längre. Hamasmyndigheternas grävskopor rev hans enkla hus. Kvinnlig hamaspolis misshandlade hans fru, och själv liknar han Hamas vid dinosaurier som slukar allt som kommer i deras väg.
– De har inget med islam att göra, säger Ibrahim.
Det var den 16 maj som 20 hem i Rafah på Gazaremsan jämnades med marken. De saknade bygglov, enligt Hamas myndigheter, och marken är statlig sades det… [tidningarna ropar högt när israelerna river arabiska hus i Jerusalem som saknar bygglov, varför tiger man nu? — Kristers kommentar]

…Under räden mot NGO-organisationerna i förra veckan beslagtogs datorer och utrustning som skulle användas för musik och hip-hop-kurser för barn under sommaren. Och på kafé-galleriet Gallery är det ovanligt ödsligt numera sedan ägaren misshandlades av Hamaspolis och förhördes om de olika författare, musiker och konstnärer som brukade komma till hans café, men nu inte längre vågar gå dit.

Hamas popularitet sjunker i takt med islamiseringen av Gaza, enligt Uddén. Man undrar hur en framgångsrik författare som Henning Mankell kan stödja Hamas och tro att de är lösningen på palestiniernas problem. Att en förmodligen minst normalbegåvad person kan dra så sjuka slutsatser, tyder på att grunden för Mankells engagemang inte utgår från det palestinska folket bästa, utan har sin grund i ett intensivt hat mot staten Israel (om hatet också inkluderar det judiska folket vet jag inte, men jag utesluter det inte).

I den kuwaitiska tidningen Al-Watan fanns en intressant artikel den 7/6, skriven av krönikören Nabil al-Fadi. Han skrev att fotona från Mavi Marmara som publicerats i turkisk press bevisar att de israeliska soldaterna blivit brutalt attackerade. Därför var de berättigade att försvara sig. Passagerarna på Mavi Marmara ”var inte civilister, som försökte hjälpa sina bröder i Gaza… De tillhörde grupper som tränats att konfrontera israeliska kommandosoldater, ta deras vapen och ta dem som gisslan.”

Även i Turkiet har Ships to Gaza kritiserats. I den engelskspråkiga upplagan av Hurriyet den 7/6 konstaterar krönikören Samih Idiz att Erdogans regering (Erdogan är Turkiets mer eller mindre islamistiska regeringschef – antagligen mer än vad vi skulle önska med tanke på världsfreden) har nära relationer med IHH och menar att Ships to Gaza hotar Turkiets långsiktiga intressen. Han skriver, ”Hur kan ett så stort land som Turkiet… låta sig ledas till randen av ett krig av en icke statlig organisation?” Idiz oroas också över att de bilder från Turkiet, som nu kablas ut över hela världen, och som visar turbanklädda protestanter sjungande islamistiska slogans under islamistiska flaggor, åkallande Allahs namn dagarna i ända, kommer ge Västvärlden en negativ bild av Turkiet. Redan har det börjat dyka upp artiklar i inflytelserika tidningar i Europa och USA, som starkt kritiserar Turkiet, skriver Idiz.

Vi ser således att det även i muslimvärlden förekommer artiklar som inte är lika positiva till Ships to Gaza som t ex Aftonbladet. Jag misstänker att det så småningom kan komma en backlash för Hamas, Turkiet, Syrien, Iran och alla de andra som försöker dra växlar på Gazakonvojen. Kanske kommer det på sikt att visa sig att Ships to Gaza inte blev någon propagandaseger för Hamas. Kanske har konvojen till och med skadat det palestinska folkets sak. Det är vad jag tror. Verklig hjälp till palestinierna måste bygga på Sanning och kompromissvilja från båda sidor. Båda parter måste leva upp till sina avtal. Palestinierna har i stort sett inte hållit ett enda avtal som ingåtts med Israel. Arafat brukade för övrigt kallas ”mannen som aldrig hållit ett enda avtal och som aldrig missat en chans att missa en chans”.

När de turkiska deltagarna i Ships to Gaza återvände till Turkiet, möttes de av tusentals hurrande skurkar, förlåt jag menar turkar. Bland flaggorna kunde man se följande:


Gulligt eller hur?! Visst är hakkorset snyggt, och vältaligt?! Texten ”Ellerinize Saglik” betyder ungefär ”Bra gjort!” och avser attacken mot de israeliska soldaterna, inte transporterandet av en hjälpsändning. Än en gång får vi svart på vitt på vilken inställning de här människorna har till det judiska folket. Som sagt, ett skepp kommer lastat, inte med mat, utan med hat! Klicka gärna här för att ta del av några axplock från arabiska tv-sändningar, översatta till engelska av MEMRI (Middle East Media Research Institute). En bild säger mer än ord och en film säger mer än en bild.

Händelserna i samband med Ships to Gaza, liksom det som sker i Afghanistan, Irak etc, etc, visar att begreppet krig fått en ny innebörd. Fram till 1970-talet utkämpades krig i huvudsak mellan arméer och flottor etc. Ibland talar man i detta sammanhang om symmetrisk krigföring (armé mot armé, flotta mot flotta, flygvapen mot flygvapen). Soldaterna bar uniform, civila bar inte uniform. Soldaterna hade vapen, civila hade inte vapen. Soldater och militära installationer var legitima mål, medan civila inte var det.

Idag är i stort sett alla krig osymmetriska (konventionell försvarsmakt mot guerrillagrupp). Krigets lagar har inte hängt med och när man säger att Israel bryter mot dessa, så är egentligen detta påstående ganska meningslöst. Terroristerna vill åtnjuta både de privilegier som civila åtnjuter (skydd mot angrepp, rätten att bära civila kläder etc) samtidigt som de vill ha de privilegier som soldater åtnjuter (rätten att bära vapen, rätten att använda dessa etc). Men med rättigheter följer normalt skyldigheter. En soldat måste t ex bära uniform (under WW2 sköts alla beväpnade soldater som inte hade uniform). En civilist får inte bära vapen. I så fall straffas han som terrorist eller sabotör eller spion eller som en ren brottsling.

Terrorister är ungefär som tonåringar, som vill ha vuxnas rättigheter, men inte vuxnas skyldigheter. Ett skolexempel på detta är just det som hände på Mave Marmara. IHH-soldaterna (”freds”aktivisterna) tog sig rätten att attackera de israeliska soldaterna (dvs agerade soldater) samtidigt som de krävde civil immunitet. Men vill de ha det skydd som civila har, måste de också bete sig som civila. Det är inte lätt för ett land, eller snarare det är omöjligt för ett land, att komma till rätta med fullständigt hänsynslösa terrorister, och samtidigt följa krigets omoderna lagar om behandling av civila.

Terrorister som Hamas etc uppträder utan uniform (enligt krigets lagar borde Israel skjuta alla icke uniformerade Hamassoldater man får tag på, men det gör man inte). Man gömmer sig bland civila. Man bygger militära installationer i civila områden (under skolor etc). Allt detta är olagligt enligt krigets lagar. Man hör få röster som kritiserar Hamas för detta, utan all kritik riktas mot Israel för att landet har oförskämdheten att försvara sig.

Israel kritiseras ofta för att man ”mördar” Hamasledare (USA gör hela tiden riktade anfall mot al-Qaidaledare utan att bli speciellt kritiserade). Formellt är sådana handlingar brott mot krigslagarna. Men dessa är som sagt inte längre adekvata för den nya situation som uppstått. De skrevs i en tid när krigföringen var symmetrisk. Att slå ut terrorledare på deras hemmaplan bryter inte mot meningen i krigets lagar, även om det kanske bryter mot bokstaven. Att en terrorledare skulle ha någon slags immunitet mot att bli angripen bara för att han är civilklädd och omges av sin familj, är inte rimligt. Väljer han att hela tiden ha sin familj runt sig, borde han kritiseras för att han försätter sin familj i livsfara. Det vore orimligt om någon kunde sitta hemma vid sitt skrivbord och sända ut självmordsbombare etc och sedan ingen fick röra honom enligt lagen. Han är lika skyldig, ja egentligen ännu mer skyldig, än de självmordsbombare och andra terrorister han sänder ut. Det vore som att förbjuda bombandet av militärstaber, vilka leder militära insatser. Det är precis tvärtom. Militära staber är högprioriterade mål (att slå ut en sådan kan vinna hela kriget). När jag gjorde militärtjänsten fick vi lära oss att i strid först skjuta fiendens officerare och sedan manskapet. Allt annat vore idioti. Därför anser jag det inte vara mord när Israel eller USA tar livet av terrorledare. Dessa är soldater och dör som soldater. Punkt slut. De kan inte på något sätt åberopa den immunitet som gäller för civila.

Visst kan man kritisera Israel precis som man kan kritisera USA, Ryssland, Sverige etc. Men det media sysslar med är inte kritik. I så fall hade kritiken varit symmetrisk. Dvs man hade kritiserat Hamas lika mycket som Israel. Man hade nämnt bakgrunden till dagens situation. Man hade överhuvudtaget behandlat Israel på samma sätt som man behandlar andra länder (vilket land skulle acceptera att bli beskjutet med 10 000 raketer under flera års tid – många barn och vuxna i de städer som beskjutits har svåra psykiska trauma av detta). Hade något annat land slagit tillbaka efter en sådan aggression (vilket Israel gjorde för ett och ett halvt år sedan), hade EU, media etc visat stor förståelse. Men när Israel till slut reagerade (till och med många arabstater uttryckte viss förståelse för Israel), tuggade journalisterna fradga av raseri. Det handlar som sagt inte om kritik, när det gäller Israel. Det handlar om en häxjakt, som hämtar sin näring från ett djupt liggande hat mot staten Israel. Min absoluta övertygelse är att detta hat ytterst har sin grund i antisemitism. Men ingen kan erkänna detta öppet. Ja man vågar knappast erkänna det ens för sig själv.

Det tycks som att det finns hur mycket som helst att säga i ämnet. Jag känner att jag inte har så mycket mer att säga den här gången. Så mycket som jag bloggat senaste veckorna har jag aldrig gjort tidigare. Israel kommer säkert att rida ut även den här stormen. Och vem vet, kanske går till slut Hamas och deras bröder (Hizbollah, Iran etc) för långt, så att världen till slut kommer att förstå vad dessa organisationer och länder står för. Och kanske kommer man också att inse att Turkiet inte platsar i EU (trots att Carl Bildt tycks vara beredd att göra vad som helst för att få med Turkiet – jag undrar vad som driver den mannen). Jag menar att det vore en total katastrof om Turkiet blev medlem i EU. Och kanske kommer människor även att förstå att Israel är Mellanösterns enda demokrati, som är värd vårt stöd och inte våra förbannelser. I Israel finns yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och frihet att välja livsväg på ett sätt som inte finns i något muslimskt land.

Det tycks som att den västerländska civilisationen är på väg att upplösas. Människor verkar inte längre vara beredda att stå upp för yttrandefrihet och demokrati (i så fall borde vi inte solidarisera oss med Hamas utan med Israel). Står vi inte upp för friheten till blods, kommer den obevekligt att tas ifrån oss. Alexis de Tocqueville, uttrycker detta så väl i Den gamla regimen och revolutionen (1856):

Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det.

Är vi all vår bekvämlighet och välstånd inte längre beredda att slåss för vår frihet? I så fall kommer friheten att ryckas ur våra händer, och därmed kommer vi också att förlora det välstånd som vi inte ville riskera genom att försvara vår frihet. Vi har således allt att förlora om vi inte solidariserar oss med friheten.