Dagens händelser (100531) är knappast någon propagandaseger för Israel, den saken är klar. Däremot innebär de en stor seger för Hamas och Hizbollah och Iran. Hela världspressen kastar sig nu över den judiska staten. Israels ambassadörer i olika länder kallas på löpande band till att stå svars för det som skett. Turkiet har tagit hem sin ambassadör från Israel och fler lär antagligen följa efter.
Den politiskt korrekta versionen av dagens händelser, och det som lett fram till dessa, lyder som följer:
Gazas befolkning lever i ett fängelse på grund av Israels orättfärdiga blockad till lands, tills sjöss och i luften. Endast av Israel godkända leveranser släpps in. Folk svälter, det finns inga mediciner och allt är miserabelt i största allmänhet. Och nu hade fredens och godhetens apostlar samlat ihop ett antal fartyg, som lastade med förnödenheter skulle bryta blockaden mot Gaza och lindra palestiniernas lidande. Dessa fartyg bordades olagligt på internationellt vatten av israeliska marinen och vid bordningen av det första fartyget sköt man kallblodigt ihjäl 19 personer och skadade ett 30-tal.
Men låt oss nu lämna den politiskt korrekta versionen och ta en annan version, som kanske ligger närmare sanningen. Jag inleder med en kort bakgrund, utan vilken man omöjligen kan förstå dagens händelser.
Arabstaterna har sedan Israel bildades 1948 gjort upprepade försök att utplåna landet och anställa ett blodbad på dess judiska medborgare. Som en följd av dessa försvarskrig har Israel erövrat och ockuperat Västbanken och Gaza. Detta bryter inte mot folkrätten, eftersom ett land som attackeras har rätt att behålla erövrade områden till dess att fred ingås och man i fredsförhandlingarna avgör vem som skall få behålla vad (ett land som anfaller ett annat land kan således, i enlighet med folkrätten, förlora delar av sitt territorium, något som t ex drabbade Tyskland efter Andra Världskriget). Sinai som erövrades från Egypten vid 1967 års krig, återlämnades när Israel och Egypten ingick ett fredsavtal. Golanhöjderna har däremot inte återlämnats till Syrien, eftersom Syrien vägrar ingå fredsavtal med Israel. Västbanken har inte återlämnats till någon, eftersom det inte finns någon att återlämna detta område till. 1948 ockuperades Västbanken olagligt av Jordanien, och Jordanien har inga lagliga anspråk på området. På sikt kommer antagligen Västbanken att utgöra en del av en palestinsk stat. Just nu tycks en sådan stat ligga långt fram i tiden (förmodligen minst 50 år).
Arabsidan motiverar sin oförsonliga inställning till Israel med att judarna började flytta in i Palestina på 1800-talet. De trängde undan araber som bott där sedan "urminnes tider" och stal deras mark. 1948 ägde judarna, efter vad arabsidan påstår, ca 6 procent av marken i Palestinamandatet och efter att staten Israel bildats så lade man beslag på resten. Siffran 6 procent är inte helt felaktig, men hela bilden blir felaktig med tanke på vad den utelämnar. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken 1948, vilket ligger nära 6 procent. Underförstått är att araberna ägde resten. Detta är helt fel. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkarna, och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området i slutet av kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (klicka här för en kort summering av staten Israels framväxt).
Beträffande de 8.8 procenten som judarna ägde 1948, så var dessa inte på något sätt stulna från palestinierna. Man hade av turkiska godsägare, som själva bodde i Turkiet och levde lyxliv på de fattiga arabernas bekostnad, köpt mark som turkarna betraktade som värdelös. Mest var det malariainfekterade sumpmarker och träsk och turkarna kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att han köpte värdelös mark för dyra pengar (ofta fick judarna betala rena ockerpriser). Genom hårt arbete, där tusentals judiska immigranter dog i malaria, dikade man ut träsken och förvandlade det man köpt till förstklassiga jordbruksområden. Allt eftersom judarna odlade upp marken började araber i stort antal flytta till området för att göra dagsverken åt judarna och affärer med dem. En bidragande faktor var att judarna betalade betydligt bättre löner än arabiska arbetsgivare. En hel del av dem som idag kallar sig palestinier och menar att judarna är inkräktare, har således i själva verket inte bott i området längre än de inflyttade judarna. Att påstå att judarna stulit marken och trängt undan de araber som bott där "sedan urminnes tider" och att Israel är en illegitim statsbildning håller inte. Judarna har köpt stora delar av marken och dessutom odlat upp den. Det ger dubbel besittningsrätt! Varför skulle judarna vara det enda folk med anknytning till Palestina (eller vad vi vill kalla området) som inte har någon rätt till en egen stat där (ingen svensk förnekar ju palestinierna rätten att bilda en egen stat, medan många svenskar idag anser att staten Israel är illegitim)?
För att nu återvända till nutid så drog sig Israel ensidigt tillbaka från Gaza, vilket av Hamas utropades som en stor och ärorik seger för den muslimska saken. Hamas ja, i media sägs ofta att Hamas kom till makten i Gaza genom demokratiska val. Formellt är det sant. Men bakgrunden var helt enkelt att gazaborna var hjärtligt trötta på PLO:s korruption, där stora delar av biståndet till Gaza försvunnit i PLO-politikers och –tjänstemäns fickor (enligt affärstidningen Forbes, den 17/3 2003, var Yassir Arafat den sjätte rikaste regenten i världen med en förmögenhet på nästan 3 miljarder svenska kronor). Så Hamas seger berodde snarare på att man ville bli av med PLO än att man ville ha Hamas regerande i Gaza. Dessutom kan man säga att Hamas idag har ockuperat Gaza. De har knappast stöd från majoriteten, och för att hålla sig kvar vid makten använder man terror. Mångdubbelt fler civila (dvs icke stridande) palestinier har mördats av sina egna, än som dött vid israeliska angrepp.
Israels tillbakadragande från Gaza gjorde att Hamas nu hade tillfälle att bekänna färg. Var man samhällsbyggare eller var man terrorister? När judiska bosättningar på Gaza övergavs vid Israels tillbakadragande, lämnade man efter sig avancerade växthus (israelerna är världsledande när det gäller att odla i ett torrt klimat). När Hamas drog in i de övergivna bosättningarna, slog man sönder dessa växthus i sitt raseri mot det judiska folket, något som inte bådade gott för framtiden. Resten av Hamas styre har fortgått i samma anda. Snart började raketer regna ned över israeliska städer och Israel slog tillbaka på olika sätt. Hade Israel inte haft sin säkerhetsbarriär, hade mängder av självmordsbombningar och andra attentat ägt rum i landet.
Svenska media tycks så upptagna med att kritisera Israels säkerhetsåtgärder, att man knappast hinner med att kritisera den palestinska sidans attacker (ca 10 000 raketer innan Gazakriget bröt ut för ett och ett halvt år sedan). Ofta kunde man i text-TV läsa om israeliska flyganfall mot en fabrik i Gaza. På slutet nämndes kanske, i bästa fall, helt kort, att ”enligt Israel” så orsakades flyganfallet av palestinska raketavfyrningar. Dvs, det är bara vad Israel hävdar. Ungefär som att man i ett mordfall nästan enbart skulle berätta om hur synd det är om den åtalade, som nu kommer att få tillbringa flera år i fängelse. Och så på slutet nämner man i förbigående att ”enligt polisen” så har vederbörande tagit livet av tre personer. En slags omvänd kausalitet fullt jämförlig med påståendet att orsaken till Andra Världskriget var invasionen i Normandie!
Media nämner sällan eller aldrig att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att Israel existerar. Ofta påstås att PLO har ändrat sig här, men så är inte fallet. Fortfarande så har man kvar kravet på Israels utplånande i sin stadga. Frågan år således med vem och om vad som Israel skall förhandla. Att förhandla om hur Israel skall utplånas (att Israel skall utplånas är ju ett oavvisligt krav hos både Hamas och PLO) framstår som tämligen meningslöst, i varje fall ur Israels perspektiv.
Orsaken till att Israel blockerat Gaza, och endast släpper igenom leveranser man får tillfälle att undersöka, är att Hamas och andra terrorister använder alla möjligheter för att smuggla in vapen, sprängämnen och kemikalier för att tillverka sprängämnen (det var inte så länge sedan som Israel uppbringade ett fartyg fullastat med vapen på väg till Gaza). Till och med ambulanser har använts av Hamas för att transportera vapen och terrorister, vilket lett till att Israel numera stoppar och genomsöker ambulanser, något Israel fått internationell kritik för (regelbundet transporteras sjuka palestinier till israeliska sjukhus — när hörde man något om detta i svenska media?). Jag har aldrig hört någon kritik riktad mot Hamas när det gäller deras missbruk av ambulanser. Nu fungerar ju inte Israels blockad fullt ut, eftersom stora mängder varor transporteras via tunnlar mellan Egypten och Gaza. För övrigt blockeras också Gaza av Egypten från sin sida (varför annars tunnlar mellan Egypten och Gaza?), eftersom Egypten inte heller är intresserat av tungt beväpnade, extremistiska grupperingar i Gaza, som också kan hota Egyptens säkerhet.
Enligt flera reportage nyligen i bl a Sveriges Radio, råder ingen brist av viktiga varor i Gaza. Det finns mat, mediciner, elektronikprylar etc. Till och med SR:s Cecilia Uddén erkänner detta (och hon står knappast på Israels sida – dagens understatement). Visserligen är gazaborna oerhört fattiga, men detta är definitivt inte Israels fel. Felet ligger i stället hos Arafat och Hamas. Innan Arafat 1994 återvände från sin exil och tog kontroll över flyktinglägren och Västbanken/Gaza, var bruttonationalprodukten per invånare i dessa områden ca 3000 USD, vilket var 40 % av motsvarande siffra för Israel (ca 8000 USD). I början av 1990-talet växte bruttonationalprodukten per invånare snabbare i de palestinska områdena än i Israel. Om denna trend hade fortsatt, skulle palestiniernas bruttonationalprodukt per invånare 2004 varit ca 7000 USD, vilket är ungefär samma som för Saudiarabien och 700 % mer än i oljefattiga arabländer som Egypten, Syrien, Jordanien och Marocko. Hur gick det då? Enligt den israeliska organisationen Yad Tabenkin var bruttonationalprodukten per invånare på Västbanken före Osloavtalet 1993 (dvs innan Arafat kom tillbaka) ca 3500 USD och i Gaza 2800 USD. 2002 var motsvarande siffra 1300 USD för båda områdena, dvs ett stort kliv tillbaka.
Och nu, för att efter denna historiska tillbakablick, återvända till slutet av maj 2010, skulle alltså dessa fredens fartyg bryta Israels ondskefulla blockad av Gaza. Mycket tyder på att de personer som följde med fartygen (kanske bortsett från själva besättningen) inte var de fredsvänner som påstås. En av dem är den svenske megadeckarförfattaren Henning Mankell (jag har aldrig läst någon bok av honom och kommer aldrig att göra det), vilken flera gånger har uttryckt åsikten att Israel inte bör få finnas till. Nu har han all rätt att ha den åsikten (precis som jag har all rätt att ha en annan åsikt), men det visar klart och tydligt att det inte bara handlar om att hjälpa Gazas befolkning. Det handlar om att utplåna Israel. En annan av Hamas medlöpare (om detta är medvetet eller ej låter jag vara osagt) är religionshistorikern Matthias Gardell (bror till Jonas Gardell). Enligt Wikipedia är Gardell ”anarkist men föredrar numera att använda termen ’frihetlig socialist’". När man tar del av Gardells artiklar om islam, Israel etc (genom sina politiskt korrekta åsikter har han i det närmaste obegränsad tillgång till media), så inser man ganska snabbt att denne man är en del av konflikten. Ondskan utmålar alltid sig själv som det godas företrädare (det är ju bara att ta del av Nordkoreas retorik med anledning av den just nu upptrappade konflikten med Sydkorea). Ombord på gazafartygen fanns säkert många olika typer av människor. Rena terrorister, anarkister, islamister, marxister och antisionister och antisemiter. En del av dem är säkert medvetna om allt detta och är helt enkelt iskalla pragmatiker medan andra agerar nyttiga idioter.
Enligt den politiskt korrekta versionen var aktivisterna på fartygen obeväpnade fredsapostlar. Vad som emellertid triggade dödsskjutningarna var, enligt Israel, att de soldater som firades ned från helikoptrar på ett av fartygens däck, omedelbart angreps med knivar, järnrör och andra tillhyggen (som man hade i beredskap) och fredshetsarna, förlåt jag menar fredsaktivisterna, övermannade minst en av soldaterna och tog dennes vapen (att ta en israelisk soldats vapen är det värsta man kan göra – det triggar omedelbart en våldsam reaktion). Detta eller dessa vapen användes sedan för att öppna eld mot de andra israelerna (det finns vissa indikationer på ett några av aktivisterna var beväpnade med eldhandvapen redan från början), vilka besvarade elden med tragisk utgång. Observera, flera av de israeliska soldaterna är allvarligt skadade, vilket visar att ”fredsvännerna” på fartygen definitivt inte är några Moder Théresas efterföljare. Det tycks således som att det var fredsaktivisterna som startade våldet. Om det är sant, anser jag att de får skylla sig själva.
Och då kommer vi till nästa fråga. Enligt både media och vissa israeliska uppgifter skedde bordningen på internationellt vatten, vilket strider mot internationell rätt. Detta är formellt korrekt. Men andra länder tycks inte vara så noga med detta och kommer undan utan internationell kritik. Somaliska båtar, som misstänks ha pirater ombord, uppbringas på internationellt vatten och visiteras. Amerikanska fartyg stoppar misstänkta fartyg i Medelhavet och annorstädes och undersöker lasten, även detta ibland på internationellt vatten. Israel hade redan innan aviserat att man tänkte borda de aktuella fartygen på internationellt vatten och sedan eskortera dem till en israelisk hamn. Därifrån skulle lasten, efter undersökning, köras i lastbilar till Gaza. Om nu Mankell och hans likasinnade enbart hade varit de människovänner de säger sig vara, hade de nöjt sig med detta. Alla legitima varor ombord på fartygen hade kommit de lidande gazaborna till del. Och några illegitima varor som vapen fanns ju inte ombord, eller hur?
Det är uppenbart att aktionen inte i första hand handlade om att hjälpa det palestinska folket. Det handlade om att tillfoga Israel en så stor propagandaförlust som möjligt, vilket man definitivt lyckades med, och vilket man antagligen hoppas skall utgöra ett steg i den judiska statens nedmontering. Hjälpsändningen var bara ett medel för att uppnå ett större mål (visst, en del naiva personer ombord har säkert ett gott hjärta och vill väl, frågan är bara hur många de är…).
Enligt organisationen Honest Report, som granskar medias israelrapportering finns följande att säga om de organisationer som ligger bakom ”hjälpkonvojen” till Gaza:
Passagerarna och organisationerna bakom Gaza-konvojen har kallats ”fredsaktivister” och ”humanitära organisationer”. Ingenting kunde ligga längre från sanningen. Konvojens primära mål var inte att leverera hjälppaket till Gaza utan att sprida antiisraelisk propaganda i samarbete med Hamas, som regerar i Gaza.
En central roll spelar den turkiska organisationen IHH, som vid sidan av sina legitima filantropiska aktiviteter också, enligt Intelligence and Terrorism Information Center, är en understödjare av radikala islamistiska nätverk, inkluderande Hamas, och åtminstone tidigare, även globala jihadgrupper (klicka här för mer information om IHH).
Bland de andra organisationerna, som ligger bakom skeppen till Gaza, finns den Internationella Solidaritetsrörelsen (ISM). Denna organisation har en pinsam historia av att utsätta utländska medborgare för fara genom att uppmuntra ”direkta aktioner”, vilket resulterade i den amerikanska medborgaren Rachel Corries död. 2003 underströks ISM:s extrema ideologi när terrorister från England, använde ISM som täckmantel för att attackera Mike’s Place bar i Tel Aviv, och då mördade tre personer. Mer närliggande har ISM varit en drivande faktor i våldsamma protester mot Israels säkerhetsmur i Ni’lin, och en ISM-aktivist har fängslats i USA, anklagad för att ha ”skänkt 20 000 dollar till en grupp han visste understödde Hamas”.
Ett Al-Jazeerareportage från den 28 maj, som översatts till engelska av MEMRI, visar aktivister ombord, innan man avseglar till Gaza, sjungande Intifadasånger riktade mot Israel och som hyllar martyrskap. Sångerna innehåller ”Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh Jews! The army of Mohammed will return! [Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh judar! Muhammeds armé kommer att återvända!]”, vilket anspelar på en muslimsk massaker på judar, som skedde i Khaybar på 600-talet.
Nu brukar det alltid bli stora rubriker efter sådana här incidenter när Israel är inblandat. Men ofta brukar det så småningom bli rätt tyst. När Israel för ett antal år sedan artilleribesköt en FN-postering i Libanon, och nära 100 flyktingar dog, var tonläget i media först högt. Sedan blev det dödstyst. Det visade sig nämligen att FN-soldaterna hade tillåtit Hizbollah att sätta upp sina raketramper alldeles intill FN-posteringen (Hamas och FN-soldaterna trodde antagligen att israelerna då inte skulle våga beskjuta avfyrningsramperna). Stor skandal för FN med andra ord. Bokstäverna UN (United Nations) tolkas i Israel som "United Nothing". Vi får väl se vad som händer när vi får mer detaljerade rapporter om vad som egentligen hände ombord på det bordade fartyget. Israelerna kommer att mycket noga undersöka vad som hänt. Just nu förhörs alla inblandade och fartyget genomsöks.
Men kunde då inte Israel bara ha släppt igenom konvojen? Problemet är att detta i så fall hade lett till fler och större konvojer, och slutresultatet hade blivit ett fritt inflöde av vapen till Gaza. Och det tycker sig Israel inte ha råd med. Dessutom vore det att bryta mot Osloavtalet 1995, enligt vilket Israel och Egypten är skyldiga att förhindra vapensmuggling till Gaza.
De människor som säger sig vilja hjälpa palestinierna, kan ju börja med att sätta sig in i sanningen. Endast det som är sant kan hjälpa. För det första måste palestinierna (och Syrien etc) uppmuntras att erkänna Israels existens och rätt att existera. Innan detta sker finns ingen ljusning i konflikten. För det andra måste all antisemitisk propaganda och Förintelseförnekelse som förekommer i så gott som alla palestinska skolböcker tas bort. Det är inte acceptabelt att palestinska barn och ungdomar hjärntvättas till hat mot Israel och judar. Sedan måste palestinierna få ledare som är samhällsbyggare och inte terrorister. Hade Hamas, efter att ha kommit till makten, erkänt Israel och börjat bygga upp Gaza, hade de fått Israels stöd. Om Arafat aldrig återvänt till de palestinska områdena, hade Gaza och Västbanken idag antagligen varit ett av de mest välmående områdena i arabvärlden, sida vid sida med Israel. Men hatet kan bara förstöra, aldrig bygga upp (annat än tillfälligt och då blir det pompösa skrytbyggen som i Nordkorea och Nazityskland). Palestiniernas ledare bryr sig föga om sitt lidande folk. Deras hat driver dem att förstöra allt, ja till och med sitt eget land. Det enda Palestina man är intresserad av, är ett Palestina på Israels ruiner.
Problemet är att de palestinska ledare som vill ha fred, sitter i en rävsax. De flesta arabiska ledare som arbetat för samexistens med Israel har mördats. Om Abbas (palestiniernas ledare) öppet skulle plädera för fred med Israel, skulle han också mördas. Därför är det svårt att veta var han egentligen står. Hatet håller Västbanken och Gaza i ett järngrepp, som man tycks oförmögen att ta sig ur. Om nu västerländska politiker och media och enskilda personer verkligen vill det palestinska folkets väl, borde de uppmuntra de krafter som strävar efter en fredlig lösning och samexistens med Israel. Israelerna tänker inte lägga sig ner och dö utan motstånd. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen (som de flesta muslimer idag förnekar). Den kommer aldrig att upprepas. Den som vill förinta Israel kommer att få betala ett högt pris för detta.
