Hycklarnas afton

Sri Lanka brukar liknas vid en paradisö. Jag har själv varit där under min tid som sjöman och har inget att invända mot denna liknelse. Idag åker många svenskar dit för att njuta av sol, värme, kristallklart vatten och vita palmkantade sandstränder.

Men landet har också genomgått stora svårigheter. Och det inte för så länge sedan. En av dessa var det inbördeskrig som pågick från början av 1980-talet till 2009. Konflikten stod mellan Sri Lankas regering (kopplad till den singalesiska majoriteten) och det tamilska minoritetsfolket. Den grupp som stred för tamilerna kallades de Tamilska Tigrarna (fortsättningsvis benämnda TT), som hade en socialistisk, nationalistisk ideologi. Man ville till en början upprätta en självständig stat i norra Sri Lanka men så småningom, när kriget inte gick så bra, så sade man sig acceptera ett begränsat tamilskt självstyre i norr (den som vill veta mer om konflikten hänvisas till Wikipedia).

TT kom så småningom att terroriststämplas av både EU och FN. Man använde barnsoldater, självmordsbombare och terror mot civilbefolkning i största allmänhet.

Under konflikten begick TT fruktansvärda grymheter mot den icke-tamilska civilbefolkningen (singaleser och muslimer – för ovanlighetens skull var således muslimer offer i denna konflikt). Man höll på med etnisk rensning, sprängde bussbomber och allt annat som ondskans hantlangare brukar syssla med. Vid ett tillfälle mördade man 600 srilankesiska poliser som man tillfångatagit. Dessa garanterades fri lejd, men fördes i stället ut i djungeln och sköts med nackskott. Man räknar med att det totalt under konflikten dog mellan 80 000 och 100 000 människor, varav drygt 27 000 var TT-krigare och runt 25 000 var srilankesiska och indiska soldater och poliser. Resten av offren, dvs tiotusentals människor, var civila. Och då är inte alla skadade inräknade. T ex så lämnade konflikten ca 60 000 skadade srilankesiska soldater och poliser efter sig (varav en del med livslång invaliditet).

Under slutstriden 2009 höll man flera hundra tusen civila som gisslan (mänskliga sköldar) och sköt de som försökte fly. Givetvis dog ett stort antal civila vid detta tillfälle, eftersom Sri Lankas militär nu beslutat sig för att totalt utplåna TT. Vilket de också lyckades med. Men priset blev högt, när det gällde civila offer. Enligt uppskattningar som gjorts av FN så kan så mycket som 40 000 civila ha dödats under inbördeskrigets sista skede (sedan om man skall ge Sri Lanka eller TT den yttersta skulden för detta kan man kanske ha olika uppfattningar om). Enligt FN dödades en stor del av dessa civila när Sri Lankas flygvapen bombade tamilska ställningar (eftersom tamilerna använde civila som sköldar – precis som Hamas). Vid slutstriden dog 6 200 srilankesiska soldater och nästan 30 000 sårades.

Alla tamiler som gjorde motstånd dödades och runt 11 000 Tigrar tillfångatogs och har sedan utsatts för avprogrammering under åratal. Det enda tamilska motstånd som finns kvar idag är olika exilgrupper, vilka för en tynande tillvaro. Bl a så lär en av de tidigare ledarna för de Tamilska Tigrarna bo i Norge.

Man kan ha en viss förståelse för singaleserna ursinne mot TT. Med tanke på de grymheter de begått. Man ville ha slut på konflikten, kosta vad det kosta ville. Och många singaleser var nog beredda att betala ett högt pris för att bli av med eländet. Och man lyckades. Efter kriget har den srilankesiska regeringen anklagats för krigsbrott och FN har försökt utreda detta (ungefär som när det gäller Israel). Sri Lankas regering har dock vägrat samarbeta och har förbjudit alla utlänningar att besöka den tidigare krigszonen.

Jag minns att man i svenska media antydde att slutstriden var fruktansvärt blodig. Det framgick att det kunde handla om väldigt många civila offer. Men man var förvånansvärt återhållsam med kritik trots detta. Och idag nämns detta aldrig i media. Aldrig!

Det ligger nära till hands att jämföra ovanstående med konflikten mellan Israel och palestinier. Det är dessutom aktuellt att göra detta med tanke på att Sveriges motsvarighet till regering (jag kallar det inte regering med tanke på dess sammansättning – en islamist, en miljöpartist som sagt att hon starkt ogillar vita heterosexuella män etc etc) nyligen erkänt staten Palestina. Trots att denna stat inte existerar och aldrig har existerat. Inte heller finns något område som den påstådda palestinska staten har full kontroll över. Och trots att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att landet existerar. Och trots att höga företrädare för Hamas klart deklarerat att deras mål är Israels totala utplånande och även utrotandet av det judiska folket. PLO, under ledning av Abbas, är mer diplomatiska och talar med kluven tunga. De säger en sak till västerländska media och en annan sak när de talar till sina egna.

Abbas doktorerade 1982 vid det som då hette Patrice Lumumba University i Moskva. Hans avhandling handlade om Förintelsen. Läsaren kanske själv kan ana ungefär vad det hela gick ut på. Abbas var förvisso inte så dum att han helt förnekade Förintelsen. I stället försökte han i sin avhandling, som har titeln "The Secret Relationship between Nazism and Zionism" (Den hemliga kopplingen mellan nazism och sionism), förringa antalet offer till mindre än en miljon plus att han ifrågasatte att det hade funnits några gaskammare. Dessutom drev han tesen att sionisterna samarbetade med nazisterna under Förintelsen, som således var en nazi-sionistisk konspiration (läs här om Abbas avhandling). Abbas har, sedan han 2003 blev premiärminister för den Palestinska Myndigheten, tagit avstånd från sin avhandling. Frågan är bara om detta är en del av spelet eller om det är ärligt menat (han vet att han har mycket att förlora på att driva de teser han drev i avhandlingen). Jag hyser mina tvivel på hans ärlighet, men jag kan ju ha fel. Ja, jag hoppas att jag fel.

Vi ser stora likheter mellan Mellanösternkonflikten och den på Sri Lanka. Den ena parten var i båda fallen en terrororganisation, som använde sig av självmordsbombningar, terror mot civila, använde civila som gisslan etc, etc, etc. Men det finns också en viktig skillnad. Hamas är utan tvekan värre än vad de Tamilska Tigrarna var. TT hade inte som mål att utplåna landet Sri Lanka eller att utrota det singalesiska folket. Hamas har just dessa mål när det gäller Israel och det judiska folket.

Det finns också skillnader mellan den andra parten i de båda fallen. En av dessa gäller ”collateral damage”. Israel gör allt för att undvika att i onödan skada civila (vilket jag redogjort för i många artiklar). Det tycks som att Sri Lankas regering inte riktigt prioriterade detta i lika hög grad.

När man anklagar människor, som säger de mest fruktansvärda saker om Israel, för att vara antisemiter, så svarar de ofta (med sockersöt stämma), ”Oooohh neeej. Jag är inte antisemit, jag är antisionist. Jag har inget mot judar. Det är staten Israel jag kritiserar.”

Om så vore fallet, skulle man för det första kritisera den palestinska och arabiska sidan lika mycket som man kritiserar Israel. Man skulle döma båda efter samma måttstock. Och för det andra, hur kan det komma sig att Sri Lanka slapp så lindrigt undan i våra media (jag kritiserar inte Sri Lanka, jag har i princip förståelse för deras handlande) medan Israel inte ens får försvara sig när de angrips.

Vid den sista Gazakonflikten var det Hamas som vräkte raketer över Israel. Och sedan svarade Israel på detta. Och ändå ger våra media och de flesta politiker och kulturpersonligheter Israel hela skulden. Hela skulden!!! Stefan Löfven skrev på någon blogg (eller var det nu var), i ett tidigt skede av kriget, att han ansåg att Israel hade rätt att försvara sig, men att de samtidigt hade ansvar att inte ta till övervåld (med tanke på Israels militära överlägsenhet). Det var svetsaren Löfven som talade. Efter en media-, blogg-, twitter- etc storm backade Löfven. Nu var det den blivande, makthungrige statsministern som talade. Han tog tillbaka allt han sagt. Vad han sedan menade framgick inte. Hade Israel överhuvudtaget någon som helst rätt att agera för att överleva som land? Eller skall de än en gång frivilligt, utan motstånd, marschera in i gaskamrarna? Ja, det svarade inte Löfven på. Och det är ju det som är problemet när den politiska korrektheten sitter i högsätet. Man får inga svar, eftersom de här människorna inte vill erkänna sanningen – att man hatar det judiska folket och vill att Israel skall försvinna från jordens yta.

Jag såg till min stora sorg att vår kung nu skrivit ett brev till den palestinska myndigheten och gratulerat dem, med anledning av det svenska erkännandet av Palestina. Jag har alltid varit rojalist och dessutom haft en viss aktning för vår kungafamilj. Speciellt kanske då för drottning Silvia, men även för kung Carl XVI Gustaf, vilken framstått som en rättfärdig person (hans vilda äventyr i sin ungdom räknar jag inte in här). Nu tvingas jag dessvärre att tänka om. Politiskt är ju Sveriges kung underställd Riksdag och Regering, men att han skulle kunna ”tvingas” att skriva ett sådant här brev verkar osannolikt. Men kanske har jag fel. Jag blev under alla förhållanden oerhört besviken och ledsen över att Carl XVI Gustaf sänker sig till en sådan avgrund av politisk korrekthet. Det trodde jag faktiskt inte! Att han verkligen skulle sympatisera med Hamas och hata Israel (vilket ju brevet indirekt antyder) är ett om möjligt ännu mer sorgesamt alternativ. I så fall har inte Sverige längre någon kung värd namnet, enligt min mening. Skall vi ha en politiskt korrekt nolla som högste representant för Sverige, kan vi lika gärna ha en politisk tillsatt politiskt korrekt nolla. Det är ju onödigt att politisk korrekthet skall ärvas!

Låt mig ta ytterligare ett exempel på diskrepansen mellan hur Israel behandlas av våra politiker och intellektuella etc och hur övriga länder behandlas. Som läsaren säkert vet så har det varit oroligheter i Thailand då och då. För närvarande är det en militär diktatur som styr landet och hårda lagar gäller för den som försöker starta uppror. 2010 förekom öppna sammanstöningar mellan polis och s k rödskjortor (en av de politiska grupperna) och många dödades och skadades. På den tiden lyssnade jag fortfarande mycket på P1 (numera lyssnar jag sällan, eftersom jag inte orkar med alla dessa politiskt korrekta lögner om Israel, om kristna, om invandringen etc, etc). På morgonen den 27/5 (2010), vid niotiden, hade man i programmet God Morgon Världen ett inslag om vad som hänt i Thailand det senaste dygnet. Jag skrev då ned några stolpar (inte ordagrant, eftersom jag inte hann det). I mina anteckningar står:

Svår situation för militären. Finns hårdföra rödskjortor med vapen men de flesta är icke våldsamma. Finns också kvinnor och barn. 20 döda och flera 100 skadade.

SVT konstaterade alltså att det var en svår situation för militären och erkände att det fanns hårdföra rödskjortor med vapen.

Det intressanta var, vilket jag reagerade över och vilket gjorde att jag kastade ned några anteckningar, att det inte förekom några upprörda tonfall utan man visade till och med viss förståelse för att militären tvingats skjuta ihjäl 20 personer.

Återigen ställer jag mig frågan, varför har man inte samma förståelse för Israels agerande. Landet är omgivet av fiender (samtliga muslimska länder i världen plus palestinierna i Gaza och på Västbanken och även många av de araber som bor i Israel). Målet för nästan alla av Israels fiender är landets totala utplånande (varje rättrogen muslim har den åsikten). En oroväckande stor del tycks också fast beslutna att mörda alla judar i området. Enda orsaken till att Israel existerar och att det fortfarande bor judar där, är Israels enorma militära styrka, som de tvingas ha, inte för att de vill det, utan för att de annars skulle slaktas som får. Ändå uppvisar de flesta svenska media, nästan alla svenska politiker och i stort sett hela den intellektuella eliten (dvs den dummeligenta kulturdräggen), och nu tydligen också Sveriges kung, en total oförståelse för att Israel gör motstånd när de angrips.

Ingen lögn är så låg och nedrig så att den inte kan användas för att misskreditera Israel. I mina olika artiklar i ämnet har jag exempel på sådana lögner. En bland många är att Israel bedriver folkmord på palestinier. Samtidigt växer den palestinska befolkningen både utanför och i Israel snabbare än den judiska befolkningen. Att kalla detta för folkmord (en del har t o m använt uttrycket Förintelse) är ett hån mot de människor som fick sätta livet till under Förintelsen.

När Tamilska Tigrarna använde samma terrormetoder som vad palestinierna gör (använder civila som mänskliga sköldar, spränger civila, inkluderande barn, i luften, använder barnsoldater, vilket också Hamas gör etc) så fick de inte mycket sympati. Då accepterade Godhetskören i Sverige att militären på Sri Lanka använde extremt grovt våld och dödade tiotusentals civila. En och annan kommentator kanske lite vagt ifrågasatte om det verkligen var nödvändigt att döda så många, men sade sig ändå förstå att det inte var så lätt att få slut på konflikten. När Israel står inför samma typ av motståndare, som dessutom vill utplåna landet (tamilerna ville inte utplåna Sri Lanka, de vill bara ha en egen stat) då är allt vad Israel gör övervåld. Även när Israel försvarar sig mot oprovocerade angrepp. Det skulle vara intressant att veta vad den intellektuella eliten menar att Israel konkret skall göra när de angrips.

Den i Godhetskören som säger sig vara antisionist (och inte antisemit) är oftast inget annat än en hycklare. Vederbörande är antisemit! Punkt slut! Eller snarare judehatare. Araberna är nämligen också ett semitiskt folk och en antisemit borde därför i konsekvensens namn också hata araber. Alltså är det vi kallar antisemitism i själva verket antijudaism, dvs judehat (eftersom den aldrig är riktad mot araber). Därmed blir det hela mycket klarare. Det judiska folket är Guds utvalda folk enligt Bibeln. Hatet mot det judiska folket visar att det egentligen är Bibelns Gud (den enda Gud som existerar) man hatar.

Godhetskörens uppenbarligen helt olika sätt att bedöma länder är ingenting annat än hyckleri av värsta slag. Sverige – hycklarnas paradis! Och Sveriges regering – hycklarnas hycklare! Sverige är knappast en humanitär stormakt. Snarare är vi en hyckleriets stormakt. Världsmästare i hyckleri!

En omöjlig förhandlingspartner och en del annat.

Sedan en tid tillbaka har ”freds”förhandlingar pågått mellan Israel och dess palestinska motpart, under ledning av Mahmoud Abbas. Som vanligt lägger media (med få undantag) skulden på Israel när förhandlingarna verkar vara på väg att spricka. Och skulle det inte bli någon fred den här gången heller, ja då är det till 100 procent Israels fel.

Det som pågår just nu är den skviljonte omgången av förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna stöds och uppmuntras av Obamaadministrationen, med utrikesminister (Secretary of State) John Kerry som verkställande agent. President Obama skulle givetvis få mycket beröm om förhandlingarna mot förmodan skulle lyckas. Enligt min ringa mening kan de inte lyckas. Det är absolut omöjligt. Varför då?

Jag kan börja med att ge två enkla och mycket avgörande skäl:

1. Ett område som en gång tillhört islam får inte ges upp under några som helst förhållanden. Man kan tillfälligt dra sig tillbaka medan man förstärker sina trupper och skaffar kraftfullare vapen och återhämtar sin styrka, men att genom avtal slutgiltigt och definitivt ge upp alla nuvarande och kommande anspråk på ett sådant område är absolut förbjudet. Den muslimske ledare som skulle gå med på något dylikt kommer, enligt sin egen tro, att plågas oavbrutet i helvetet för sin olydnad mot Allah (plus att han kommer att mördas av sina egna, som president Anwar Sadat i Egypten och flera andra muslimska ledare vilka försökt åstadkomma en varaktig fred mellan judar och palestinier).

Därför gör fortfarande troende muslimer anspråk på Södra Spanien och Portugal, eftersom dessa områden en gång tillhört islam (1492 förlorade muslimerna sina sista fästen på den Iberiska halvön). Just nu är det inte läge att göra allvar av dessa anspråk, men Al-Qaeda och fanatiska mullor har klargjort att man fortfarande, när möjlighet ges, kommer att återta de delar av Europa som en gång varit under muslimsk överhöghet. Det är närmast ofattbart, och illavarslande, att en hög politiker som Kerry, som har tillgång till underrättelsetjänster, som har nästan lika mycket pengar att röra sig med som ledaren för en mexikansk knarkkartell, kan vara så okunnig om de parter han skall försöka medla mellan. En bidragande orsak till att Kerry aldrig nämnt ovanstående (det förefaller omöjligt att han inte skulle känna till det) är att det även i USA är absolut förbjudet att säga något kritiskt om religionen islam. USA:s dokumenterade oförmåga när det gäller att på allvar förstå andra kulturer försvårar ytterligare Obamas möjligheter att bidra till en realistisk fred mellan parterna.

2. Ingen palestinsk organisation som jag känner till erkänner Israels rätt att existera eller ens att Israel existerar. PLO:s stadgar skulle enligt tidigare avtal ändras, så att man erkände Israels rätt att existera, men detta har ännu inte gjorts (om det inte skett de senaste veckorna). Palestinska skolböcker hävdar fortfarande att Israel inte existerar. Det område som idag är Israel visas i 96 % av de palestinska läroböckernas kartor som ett vitt område, kallat ”Entiteten” (enligt flera internationella undersökningar som gjorts av palestinska och israeliska läromedel). Mahmoud Abbas, den internationellt erkände palestinska ledaren, som förhandlar med Israel, är enligt Wikipedia ”en palestinsk politiker, ledande inom Fatah och PLO”, han var tidigare palestinsk premiärminister och är nu palestinsk president. Fatah är enligt Wikipedia ”den största gruppen inom PLO”. (Fatah etc kan betraktas som politiska partier medan den Palestinska Myndigheten (PA) är den statsliknande bildning som styrs av dessa partier). På Fatahs flagga (se här) finns, förutom en del krigiska symboler, också en karta som innefattar inte bara Västbanken och Gaza (de tilltänkta palestinska områdena), utan också hela dagens Israel. Illavarslande, eller hur? Hur skall Israel kunna förhandla med en partner som inte ens erkänner Israels rätt att existera. Vad skall man förhandla om? Hur förintelsen av Israel skall gå till och huruvida judarna sedan skall förtryckas, fördrivas eller mördas (alla dessa alternativ har diskuterats inom Hamas och Hizbollah)?

En bild från ett palestinskt klassrum i Tul Karem (källa: IDF – Israel Defence Forces). Bilderna ovanför svarta tavlan föreställer barnens hjältar; ett antal självmordsbombare. När jag ser en sådan här bild känner jag bara en stor sorg. Jag tycker så synd om de palestinska barnen som hjärntvättas till att hata andra människor och lägga all skuld till sin egen misär på det judiska folket. Jag känner också en sorg över att unga människor är beredda att släcka sina egna liv för att skada och döda så många andra människor som möjligt (i stället för att försöka bygga en god värld utifrån samarbete och fred). Det kan inte annat än leda till stor olycka för dem själva och deras folk. Att bygga sitt liv på hat och våld skapar inte lyckliga människor. Hatet förtär sina egna. Hade det varit en kristen skola, hade bilderna föreställt Jesus eller kanske Moder Théresa. Ack vilken avgrundsstor skillnad mellan islam och den kristna tron (klicka på bilden för att förstora!).

För att ge läsaren en mer fullständig bild av Abbas, kan jag nämna att han i sin ”doktorsavhandling” (han studerade vid ett universitet i Moskva) anser sig ha bevisat att det bara var några hundratusen judar som dog under Förintelsen. Han är uppenbarligen så smart att han inser att ett totalt förnekande av Förintelsen motverkar sitt eget syfte. Således gäller det att förringa den till en bagatell, som inte borde ha föranlett Världssamfundet att legalisera staten Israel. "Alltså är Israel en illegitim statsbildning, eftersom den tillkommit på falska premisser. Vilket skulle bevisas."

Benjamin Netanyahu sade under ett tal han höll, under ett besök på Livets Ord för ett antal år sedan, att det finns avgörande skillnader när gäller konflikter mellan två demokratier respektive konflikter mellan en demokrati och en diktatur. Om två demokratier är i konflikt så kanske den ena parten visar sig beredd att göra en eftergift. Den andra parten tolkar det som ett tecken på god vilja och gör själv en eftergift, och så småningom kommer man fram till en kompromiss. Detta fungerar inte när en demokrati förhandlar med en diktatur. Diktaturen uppfattar varje eftergift från motparten som ett tecken på svaghet och flyttar därför fram sina positioner och ställer ännu hårdare krav. Exakt detta skedde när England och Frankrike förhandlade med Hitler på 1930-talet. Dessa länder backade hela tiden och lät Hitler ta delar av Europa, bit för bit. Till slut gick Hitler för långt när han gick in i Polen, med vilket England och Frankrike hade ett ömsesidigt försvarsavtal. Churchill som genomskådade Hitler redan från början och som därför kallades ”krigshetsare", när han inte ville backa inför Hitlers krav, sade efter att han blivit premiärminister, ”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och så kom kriget i alla fall.” Under kalla kriget hade demokratierna i Väst lärt sig läxan och satte hårt mot hårt när Sovjet försökte utbreda kommunismen. Det räddade oss antagligen från ett tredje världskrig.

Att förhandla med muslimska organisationer och länder är förmodligen bortkastat. I Israels fall är det bortkastat, bl a på grund av de två skäl jag gett ovan. Till detta kommer ytterligare två faktorer, taqiyya och hudna.

Taqiyya innebär rätten och ibland befallningen att ljuga om detta gagnar islam. Sharíalagen r8.2 (i version Reliance of the Traveller sammanställd av Imam Nawawis):

Talet är ett medel för att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och genom att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av att ljuga. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen, är det tillåtet att ljuga om att uppnå målet är tillåtet, och obligatoriskt att ljuga om målet är obligatoriskt [fetstil tillagt av mig].

Islams viktigaste skrifter är Koranen, Hadith och Siras. Hadith är samlingar av saker som Muhammed sagt och Siras är berättelser om sådant som Muhammed och vissa andra viktiga muslimer gjort. Koranen och Hadith är absolut bindande för en rättrogen muslim, medan Siras är vägledande. Sharíalagen innebär helt enkelt de muslimska teologernas tolkning av islams heliga skrifter. Så den tillför egentligen inget nytt. Den klargör bara hur vi skall tillämpa Koranen etc i praktiska situationer (ungefär som judarnas Talmud).

Begreppet hudna kommer från islams historia. Vid ett tillfälle ingick Muhammed en vapenvila, kallad hudna (observera att det finns flera arabiska ord för vapenvila – hudna innebär en speciell typ av vapenvila). En hudna innebär i praktiken, utifrån hur Muhammed tillämpade detta, en tillfällig vapenvila, som muslimerna tvingas till, eftersom motståndaren är för stark. Men det innebär inte någon definitiv fred. Avsikten är att muslimerna skall få tid att samla sina krafter, skaffa fler soldater och bättre vapen, för att sedan kunna slå till igen och segra.

Ovanstående komplicerar fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier ytterligare. Israel kan inte lita på vad motparten säger, eftersom det är tillåtet och till och med anbefallt att ljuga om detta gagnar den muslimska sidan. Enligt judarnas Heliga Skrift (som väsentligen är lika med Gamla Testamentet i Bibeln) är det förbjudet att ljuga. Det är aldrig tillåtet. Bibelns Gud är sanningens Gud. Detta innebär i förlängningen att Koranens Gud inte är sanningens Gud, utan motsatsen. Observera det är inte jag som säger att det är så. Jag har inte uppfunnit begreppet taqiyya. Jag citerar bara sharíalagen ovan.

När det gäller de pågående förhandlingarna så har Abbas nyligen visat hur problematiskt det är att förhandla med den palestinska sidan. Enligt diverse olika media (bl a här) har Abbas sagt absolut ”nej” till tre viktiga saker när han för en tid sedan träffade president Obama:

a) att erkänna Israel som en judisk stat.
b) att överge det palestinska kravet gällande rätten för de palestinier som flydde när Israel bildades 1948, och deras efterkommande (idag minst 4 miljoner), att få återvända till Israel.
c) att ingå ett fredsavtal, där palestinierna förbinder sig att inte komma med ytterligare anspråk på Israel (dvs ett slutgiltigt fredsavtal som en gång för alla avslutar konflikten).

Beträffande den första punkten så vänder sig också den svenska Godhetskören mot det legitima i att Israel skulle få kalla sig en judisk stat. Samtidigt har man inget negativt att säga om de länder som förklarar sig vara muslimska stater (Saudiarabien m fl). Den 26/1 2014 antog för övrigt Tunisien en ny författning, där man klart och tydligt deklarerar sig som en arabisk-muslimsk stat (läs t ex här). Så mycket för den ”arabiska våren”. Tunisien har ju tidigare varit ett av de mest västorienterade och liberala utav muslimländerna. Arabiska skall nu bli det enda officiella språket i Tunisien. Tidigare var också amazigh ett officiellt språk, vilket talas av ca 30 miljoner berber, varav en del bor i Tunisien. Franska var elitens och de intellektuellas språk och det försvinner också nu som officiellt språk.

Artikel 39 av den nya författningen säger att landet skall konsolidera sin arabisk-muslimska identitet, något som inte har nämnts i tidigare konstitutioner. På så sätt förnekar man nu sin afrikanska identitet och deklarerar sig som ett arabiskt-muslimskt land. Det är ungefär som Egypten, vars officiella namn är Arabrepubliken Egypten. För inte så länge sedan skrev en kvinnlig journalist en artikel i en egyptisk tidning (jag kommer inte ihåg var, men jag kan säkert leta fram den vid behov) där hon tog upp just detta. Att en sådan artikel släpptes fram i landets starkt censurerade media har antagligen sin förklaring i att de militärer som nu styr Egypten vill förminska Muslimska Brödraskapets inflytande och därför välkomnar allt som argumenterar mot Brödraskapet. Artikelförfattaren menade att Egypten inte alls är ett arabiskt eller muslimskt land utan ett afrikanskt land, vars ursprungsbefolkning var egyptier. När islam erövrade Egypten var landet kristet (här fanns några av kristendomens starkaste fästen och centra, som kom att betyda lika mycket för kristendomens utveckling som Rom) och man talade egyptiska. Araberna härskade i Egypten till 1250 när mamlukerna (som också var muslimer) tog över. På 1500-talet erövrades Egypten av Ottomanska Riket (Turkiet) och blev efter Första Världskrigets slut självständigt (Turkiet var en av förlorarna i detta krig).

Att Egypten blev kristet handlade inte om tvångskonvertering. Kristendomen, som från början inte hade något stöd av makteliten, utbreddes på grund av att övertygade kristna, genom att predika och argumentera, spred de glada nyheterna om Jesu uppståndelse och frälsningen till andra människor. År 274 e Kr var ca 2,4 % kristna i Egypten. År 353 var det 78 % (givetvis är alla sådana här siffror osäkra och har kritiserats, men det finns goda skäl att tro att de ger i varje fall en hyfsad uppfattning om andelen kristna). Och sedan kom islam och tvingade egypterna att bli muslimer. I princip har en kristen, enligt sharíalagen, visserligen rätt att behålla sin tro när islam erövrar ett land, men han måste då underkasta sig islam och den muslimska befolkningen och leva som s k dhimmi under stränga apartheidlagar och dessutom betala en särskild straffskatt (jizya). Genom att hårt beskatta och förtrycka de kristna fick de muslimska härskarna majoriteten av de kristna att ”frivilligt” konvertera till islam.

Kopterna i Egypten är således mer representativa för landet och dess ursprungliga befolkning är araberna och muslimerna. Och kopterna förföljs idag. Speciellt när det i mina ögon brottsliga Muslimska Brödraskapet hade makten. Där visade de på islams sanna ansikte. Tack och lov lät inte militärerna det hela fortsätta. Egypten är således inte alls ett arabiskt-muslimskt land. Det är ett egyptiskt land, där de kristna har lika stor rätt att utöva sin tro som vad någonsin muslimerna har.

Och det är ju precis på detta sätt som islam breder ut sig. När islam om 50 år tar över Sverige (vilket är sannolikt) genom en kombination av demografiska faktorer (de kommer då antagligen att vara i majoritet i vårt land) och skrämsel, kommer Sverige enligt den nya grundlagen att bli ett arabiskt-muslimskt land och det kommer att heta att islam härskat över Sverige ”sedan urminnes tider” (det säger alltid muslimerna när de erövrat ett området).

Som sagt, att vissa länder deklarerar sig som arabisk-muslimska har Godhetskören och det internationella samfundet inget att invända mot. När Israel deklarerar sig som en judisk stat, då blottas huggtänderna och ursinnet lyser i ögonen på vår kulturelit (eller snarare kulturdrägg – så värst mycket elit verkar det inte handla om, möjligen ondskans elit). Jag anser att det är viktigt att det finns en judisk stat, där judarna inte behöver leva som undertryckta. Även i Sverige får judarna idag huka sig. En jude i Sverige går inte ut bärande kippa eller liknande som identifierar honom som jude. Speciellt inte i Malmö. Då är risken stor att han åker på stryk eller kanske till och med blir ihjälslagen (judarna i Sverige är numera väldigt försiktiga, för att undvika att bli överfallna – att de skall behöva känna så är skämmigt för Sverige och våra politiker). Flera internationella organisationer har prickat Sverige för den växande antisemitismen. Shame on you Reinfeldt som agerar så svagt och ynkligt!!! Man förstår ju, utifrån vissa saker som Reinfeldt sagt, mellan raderna, att hans tankar om Israel inte är höga. Vad han tänker om judar vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om han innerst inne har en väldigt negativ inställning till det judiska folket. Sådant visar man ju inte öppet för närvarande.

Med tanke på hur antisemitismen manifesterat sig under historiens gång, överallt i hela världen, anser jag att Israel är viktigt. Där kan judar bära sin kippa. Där behöver de inte leva i underkastelse, utsatta för majoritetens nycker. Visserligen lever israelerna under ständigt hot. Men hellre att leva i frihet under hot, än att leva i förtyck under ännu värre hot. Jag står upp för Israels rätt att existera som judisk stat till 100 procent (vilket inte betyder att jag håller med om allt som Israel gör, men när det gäller motsidan så håller jag med om ännu mindre). Inget annat folk har samma historiska rätt till det landområde som idag kallas Israel som det judiska folket. Vilket inte skall tolkas som att jag hatar palestinier. Jag anser att de också har rätt till ett värdigt liv i fred och frihet. Men, det palestinska folkets lidande är inte i första hand Israels fel. Det är deras egna usla ledare fel. Och i förlängningen islams fel, som binder människor i passivitet och en skyllapåandra-mentalitet!

När det gäller den andra punkten, dvs rätten för flyktingarna från 1948 och deras efterlevande, att återvända till Israel, så är detta en politisk omöjlighet. Det handlar idag om 4 miljoner människor (minst).

FN har två olika flyktingorgan: UNHCR och UNRWA. Det sistnämnda har enbart hand om de palestinska flyktingarna medan UNHCR har hand om alla andra flyktingar i världen. De två organen definierar begreppet flykting helt olika. Enligt UNHCR räknas inte barn som föds av flyktingar i de länder de flytt till, som flyktingar. Blir man medborgare i det land man flytt till, räknas man inte heller längre som flykting. Enligt UNRWA är barn, barnbarn och barnbarnsbarn etc till de som flydde från Israel 1948 fortfarande flyktingar och kommer för alltid att vara så. Och dessa har alltid, för all framtid, rätt att återvända till exakt den plats i Israel som de eller deras förfäder flydde från 1948. UNHCR försöker hjälpa flyktingar att börja ett nytt liv i de länder de flytt till, medan UNRWA konserverar "flyktingarna" i sin flyktingstatus för att ständigt kunna sätta press på Israel. En synnerligen berättigad fråga är varför vi skall ha två helt olika flyktingdefinitioner och varför dessa grupper skall ha helt olika rättigheter. Svaret heter orättfärdighet och ondska!!!

Araberna har inte mycket till över för de palestinska flyktingarna (annat än som slagträ mot Israel). År 2000 var UNRWA:s budget 293 miljoner USD, varav arabstaterna stod för endast 2 procent! Det säger ju en hel del. Åtminstone om man är ärlig.

En ytterligare sak som är intressant att notera är att svenska massmedia aldrig nämner de minst 750 000 judar som 1948 tvingades fly från arabstaterna. Detta flyktingproblem löstes snabbt genom att judar i Israel och andra delar av världen hjälpte sina bröder och systrar att integreras i de länder de flydde till (merparten, ca 500 000, kom till Israel). Arabstaterna däremot har, som sagt, konsekvent vägrat de palestinska flyktingarna (sina bröder och systrar) att integreras (Jordanien utgör ett undantag — där erbjuder man palestinska flyktingar medborgarskap). I allmänhet har palestinierna fått status som statslösa utan rättigheter. Det är inte konstigt att ett så sargat folk är så fullt av bitterhet och hat. Något som inte bådar gott för fredsprocessen. För att få en verklig fred mellan judar och araber/palestinier måste statsledare och journalister i hela världen sätta press på arabstaterna att lösa flyktingfrågan.

Israel har idag 7,8 miljoner invånare, varav judarna utgör ca 5,9 miljoner och icke-judar ca 1,9 miljoner (varav de flesta är muslimska araber). Om Israel skulle släppa in drygt 4 miljoner (det kan vara betydligt mer än 4 miljoner) muslimer, kommer judarna ganska snabbt att bli en minoritet i landet, vilket skulle upphöra att vara en judisk stat (med tanke på muslimernas höga födelsetal så skulle muslimerna på kort tid utgöra majoriteten). I förlängningen innebär detta att landet Israel skulle försvinna och bli en del av Storpalestina. Och sedan skulle inte judarna ha någonstans att ta vägen. Punkt b hänger således ihop med punkt a, eftersom b automatiskt leder till a. Att en del araber är kristna spelar inte så stor roll, eftersom de flesta av de kristna araberna hatar judar lika mycket som vad muslimerna gör (det har säkert att göra med att de kristna araberna, som är förföljda av de muslimska araberna, på så sätt försöker visa att de är lika goda araber som muslimerna). Det finns förvisso kristna araber (sådana som verkligen fått möta Jesus) som erkänner landet Israel och att judarna är Guds utvalda folk, men dessa utgör en minoritet. Abbas orealistiska krav i punkt b omintetgör således möjligheten till framgångsrika förhandlingar. Frågan är bara vad som driver honom. Hur han tänker. Visserligen sitter han i kläm, eftersom om han skulle göra för stora kompromisser, så riskerar han att mördas, ett öde vilket som sagt drabbat otaliga arabiska ledare som gett sig in på sådana försök.

Den tredje punkten, c, visar på det jag skrivit tidigare. En muslimsk förhandlare får inte definitivt ge upp ett område som tillhört islam. Han kan ingå en hudna, men måste hela tiden fortsätta att arbeta på förintandet av motståndaren och återtagandet av området. En fred mellan Israel och palestinier skulle således innebära att Israel sitter på en vulkan. När palestinierna och araberna känner att de är tillräckligt starka, ja då kommer de att slå till. Det kan omöjligen bli fred i Mellanöstern så länge som islam har inflytande. För att vi skall få fred måste islam försvinna eller att man omtolkar islam på ett mer positivt sätt, vilket förmodligen är omöjligt. En muslimsk teolog som försöker sig på sådana tolkningar kommer inte att leva länge till. När den drusiske forskaren, Suliman Bashear, 1991 hävdade att islam utvecklats som religion i judisk och kristen kontext, snarare än att ha uppenbarats i fullt färdig form ur profetens mun, slängde hans studenter vid universitetet i Nablus på Västbanken, ut honom genom fönstret på andra våningen. Han överlevde som tur var fallet. Visserligen förnekar hans hustru att studenterna tog till fysiskt våld, men hon kan mycket väl vara tvingad därtill. Att komma med sådana påståenden om Profeten och islam, som Bashear gjorde, räknas som grov hädelse, och ses lika allvarligt som att göra karikatyrer av Profeten, och skall enligt sharíalagen straffas med döden. Muslimska reaktioner inför t ex Lars Vilks rondellhundar visar att så verkligen är fallet.

Min förutsägelse är således att den pågående förhandlingsrundan kommer att stranda, precis som alla tidigare gjort. Israel är berett att gå långt när det gäller eftergifter (men inte göra sådana som innebär slutet för Israel som judisk stat). Palestinierna är inte beredda att göra några eftergifter alls. Dagens tips: Kompromissa inte med ondskan! Det är bortkastat. Den bara skrattar åt dig. Och tar för sig allt den kan. Den vill ha allt och är inte beredd att ge något i gengäld!

Jag kan ytterligare nämna (ursäkta att det blir långt som vanligt – men å andra sidan blir det ju ganska sällan) att Abbas den 1/4 2014 undertecknade ansökan om medlemskap för PA (den Palestinska Myndigheten) i femton internationella organisationer och pakter (läs här!). Den palestinska sidan har visserligen förbundit sig att inte ta några sådana steg så länge förhandlingar pågår. Men vad betyder löften och utfästelser!? Detta steg togs efter att Israel vägrade frige 26 terrorister om inte Abbas förband sig att fortsätta förhandlingarna. Israelerna menade att det inte var någon vits med att frisläppa massmördare (som det faktiskt handlar om), om Abbas nästa dag skulle gå från förhandlingsbordet. Detta illustrerar vad jag skriver om omöjligheten att förhandla med onda diktaturer.

När svenska intellektuella ondgör sig över de palestinier som ”försmäktar” i israeliska fängelser, så kallar man ofta dessa för frihetskämpar. En och annan kanske är det. Många, alltför många, är psykopatiska massmördare. Flera av dem har mördat judiska barn. Vid ett tillfälle, när palestinier tog sig in i en kibbutz och mördade en hel familj, så hade en femåring lyckats gömma sig under en säng. Barnet hittades, släpades fram, och sköts. Att det finns onda, djävulska psykopater är en sak. Det finns det överallt. I alla kulturer och bland alla folk. Men amerikanska och israeliska soldater, som har avslöjas med att ha begått den typen av övergrepp, döms till livstids fängelse (observera att Israel är det enda land i Mellanöstern som inte har dödsstraff). Flera av de palestinska massmördarna har fått gator och torg uppkallade efter sig och deras anhöriga får ett väl tilltaget underhåll från PA. Och om och när de frisläpps ur israeliska fängelser, så tas de emot på de palestinska områdena som hjältar inför jublande folkskaror. Detta talar inte gott, vare sig för den arabiska eller för den islamska kulturen.

Låt mig avsluta (”Äntligen!” tänker någon) med att berätta om United Nations Human Rights Councils (FN:s råd för mänskliga rättigheter) pågående session i Genève. Detta råd fanns tidigare under att liknande namn, med Khadaffis Libyen som ordförandeland! Vad säger man om det? Suck! Sudan var en av medlemmarna, trots folkmordet i Darfur. Etc, etc. Resolutionerna haglade då över Israel, men var sällan eller aldrig riktade mot arabsidan. Trots att muslimländer konstant bryter mot alla mänskliga rättigheter som finns, medan Israel är Mellanösterns enda demokrati, där man har religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet att leva efter sin sexuella läggning etc.

Lite allmän FN-statistik (jag har ingen specifik statistik när det gäller Rådet för Mänskliga Rättigheter): Av 175 resolutioner, utfärdade fram till 1990 av FN:s Säkerhetsråd, var 97 (dvs 55 procent) riktade mot Israel. Av 690 resolutioner från FN:s Generalförsamling var under samma tidsperiod 429 (dvs 62 procent) riktade mot Israel. FN hade däremot inget att säga när t ex Jordanien 1967 förstörde 58 synagogor samt den gamla judiska begravningsplatsen på Olivberget. Inte heller utfärdades någon kritik för att Jordanien, mellan 1948 och 1967, hindrade judar att besöka Tempelplatsen och Västra Muren. Men det är inte så konstigt, eftersom skurkstaterna och deras nyttiga idioter utgör majoriteten av FN:s medlemsländer. Det är egentligen lika självklart som att Sveriges senaste ärkebiskopar varit och är funktionella ateister med den politiska korrekthetens vindflöjel, och inte Guds Ord, som kompass. Ärkebiskopar i Sverige tillsätts ju av icke-troende politiker, så något annat är inte att vänta.

2006 insåg FN-ledningen till slut att det inte stod rätt till och ombildade det gamla rådet för mänskliga rättigheter till dagens. Något bättre har det kanske blivit, eftersom de länder som nu sitter i rådet väljs på ett bättre sätt. Sverige sitter för närvarande i rådet, men Sverige är ju ungefär lika Israelfientligt som de flesta arabstater, så det gör kanske vare sig till eller från. Under den pågående sessionen (den 25:e i ordningen, man har tre sessioner per år) debatterade man 5 resolutioner riktade mot Israel. Samtidigt fanns en enda resolution mot Syrien, som dödat ca 200 000 av sin egen befolkning och en resolution mot Iran, som redan avrättat mer än 80 personer i år (man kan läsa om detta här).

Jo en sak till. Sorry! Det gäller utvecklingen i muslimvärlden som lite varstans tycks gå mot en ökande fundamentalism. MEMRI (Middle East Media Research Institute) rapporterade häromdagen att sultanatet Brunei, en mikroskopisk stat insprängd i Malaysia, från och med april i år inför sharíalagar. Sultanen av Brunei har ju tidigare varit känd för sitt utsvävande liv, där han flugit dit fotomodeller och haft vilda fester. Men nu är det slut med det roliga. Fredagsbönen blir nu obligatorisk för muslimer och det blir straffbart att inte gå på denna (ett användbart tips till Svenska Kyrkan för att få fler gudstjänstbesökare). En gift muslim som har sex med en gift icke-muslim kan straffas med döden genom stening. Etc. ”A small stone for man. A giant stone for Mankind”, som Neil Armstrong sade när han satte foten på månen. Eller vad han nu sade.

Fredshetsarnas julafton

Idag är en lyckans dag på Sveriges Radio och SVT och ett stort antal svenska och andra länders media. Tänk att riktigt få gotta sig i den onda staten Israels agerande. Här kommer ett antal fartyg, bemannade av fredliga hjälparbetare, lastade med hundratals ton av nödhjälp, avsedd att lindra den humanitära katastrofen i Gaza. Och så mördar Israels hemska militär 19 stycken av dessa oskyldiga fredsälskare och skadar ett 30-tal.

Dagens händelser (100531) är knappast någon propagandaseger för Israel, den saken är klar. Däremot innebär de en stor seger för Hamas och Hizbollah och Iran. Hela världspressen kastar sig nu över den judiska staten. Israels ambassadörer i olika länder kallas på löpande band till att stå svars för det som skett. Turkiet har tagit hem sin ambassadör från Israel och fler lär antagligen följa efter.

Den politiskt korrekta versionen av dagens händelser, och det som lett fram till dessa, lyder som följer:

Gazas befolkning lever i ett fängelse på grund av Israels orättfärdiga blockad till lands, tills sjöss och i luften. Endast av Israel godkända leveranser släpps in. Folk svälter, det finns inga mediciner och allt är miserabelt i största allmänhet. Och nu hade fredens och godhetens apostlar samlat ihop ett antal fartyg, som lastade med förnödenheter skulle bryta blockaden mot Gaza och lindra palestiniernas lidande. Dessa fartyg bordades olagligt på internationellt vatten av israeliska marinen och vid bordningen av det första fartyget sköt man kallblodigt ihjäl 19 personer och skadade ett 30-tal.

Men låt oss nu lämna den politiskt korrekta versionen och ta en annan version, som kanske ligger närmare sanningen. Jag inleder med en kort bakgrund, utan vilken man omöjligen kan förstå dagens händelser.

Arabstaterna har sedan Israel bildades 1948 gjort upprepade försök att utplåna landet och anställa ett blodbad på dess judiska medborgare. Som en följd av dessa försvarskrig har Israel erövrat och ockuperat Västbanken och Gaza. Detta bryter inte mot folkrätten, eftersom ett land som attackeras har rätt att behålla erövrade områden till dess att fred ingås och man i fredsförhandlingarna avgör vem som skall få behålla vad (ett land som anfaller ett annat land kan således, i enlighet med folkrätten, förlora delar av sitt territorium, något som t ex drabbade Tyskland efter Andra Världskriget). Sinai som erövrades från Egypten vid 1967 års krig, återlämnades när Israel och Egypten ingick ett fredsavtal. Golanhöjderna har däremot inte återlämnats till Syrien, eftersom Syrien vägrar ingå fredsavtal med Israel. Västbanken har inte återlämnats till någon, eftersom det inte finns någon att återlämna detta område till. 1948 ockuperades Västbanken olagligt av Jordanien, och Jordanien har inga lagliga anspråk på området. På sikt kommer antagligen Västbanken att utgöra en del av en palestinsk stat. Just nu tycks en sådan stat ligga långt fram i tiden (förmodligen minst 50 år).

Arabsidan motiverar sin oförsonliga inställning till Israel med att judarna började flytta in i Palestina på 1800-talet. De trängde undan araber som bott där sedan "urminnes tider" och stal deras mark. 1948 ägde judarna, efter vad arabsidan påstår, ca 6 procent av marken i Palestinamandatet och efter att staten Israel bildats så lade man beslag på resten. Siffran 6 procent är inte helt felaktig, men hela bilden blir felaktig med tanke på vad den utelämnar. Enligt officiell statistik (bl a från den brittiska mandattiden) så ägde judarna 8,8 procent av marken 1948, vilket ligger nära 6 procent. Underförstått är att araberna ägde resten. Detta är helt fel. De ägde, enligt samma officiella statistik, 3,3 procent. Ytterligare 16,8 procent hade övergetts 1948 av de arabiska ägarna (som vägrade att återvända till Israel efter det att de arabiska arméerna misslyckats med att krossa det nybildade landet). Resten av landet (ca 70 procent) var mandatmaktens egendom. Fram till Första Världskriget tillhörde dessa områden turkarna, och beslagtogs sedan av engelsmännen, när de erövrade området i slutet av kriget. Stora delar av dessa 70 procent var dessutom öken eller halvöken (klicka här för en kort summering av staten Israels framväxt).

Beträffande de 8.8 procenten som judarna ägde 1948, så var dessa inte på något sätt stulna från palestinierna. Man hade av turkiska godsägare, som själva bodde i Turkiet och levde lyxliv på de fattiga arabernas bekostnad, köpt mark som turkarna betraktade som värdelös. Mest var det malariainfekterade sumpmarker och träsk och turkarna kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att han köpte värdelös mark för dyra pengar (ofta fick judarna betala rena ockerpriser). Genom hårt arbete, där tusentals judiska immigranter dog i malaria, dikade man ut träsken och förvandlade det man köpt till förstklassiga jordbruksområden. Allt eftersom judarna odlade upp marken började araber i stort antal flytta till området för att göra dagsverken åt judarna och affärer med dem. En bidragande faktor var att judarna betalade betydligt bättre löner än arabiska arbetsgivare. En hel del av dem som idag kallar sig palestinier och menar att judarna är inkräktare, har således i själva verket inte bott i området längre än de inflyttade judarna. Att påstå att judarna stulit marken och trängt undan de araber som bott där "sedan urminnes tider" och att Israel är en illegitim statsbildning håller inte. Judarna har köpt stora delar av marken och dessutom odlat upp den. Det ger dubbel besittningsrätt! Varför skulle judarna vara det enda folk med anknytning till Palestina (eller vad vi vill kalla området) som inte har någon rätt till en egen stat där (ingen svensk förnekar ju palestinierna rätten att bilda en egen stat, medan många svenskar idag anser att staten Israel är illegitim)?

För att nu återvända till nutid så drog sig Israel ensidigt tillbaka från Gaza, vilket av Hamas utropades som en stor och ärorik seger för den muslimska saken. Hamas ja, i media sägs ofta att Hamas kom till makten i Gaza genom demokratiska val. Formellt är det sant. Men bakgrunden var helt enkelt att gazaborna var hjärtligt trötta på PLO:s korruption, där stora delar av biståndet till Gaza försvunnit i PLO-politikers och –tjänstemäns fickor (enligt affärstidningen Forbes, den 17/3 2003, var Yassir Arafat den sjätte rikaste regenten i världen med en förmögenhet på nästan 3 miljarder svenska kronor). Så Hamas seger berodde snarare på att man ville bli av med PLO än att man ville ha Hamas regerande i Gaza. Dessutom kan man säga att Hamas idag har ockuperat Gaza. De har knappast stöd från majoriteten, och för att hålla sig kvar vid makten använder man terror. Mångdubbelt fler civila (dvs icke stridande) palestinier har mördats av sina egna, än som dött vid israeliska angrepp.

Israels tillbakadragande från Gaza gjorde att Hamas nu hade tillfälle att bekänna färg. Var man samhällsbyggare eller var man terrorister? När judiska bosättningar på Gaza övergavs vid Israels tillbakadragande, lämnade man efter sig avancerade växthus (israelerna är världsledande när det gäller att odla i ett torrt klimat). När Hamas drog in i de övergivna bosättningarna, slog man sönder dessa växthus i sitt raseri mot det judiska folket, något som inte bådade gott för framtiden. Resten av Hamas styre har fortgått i samma anda. Snart började raketer regna ned över israeliska städer och Israel slog tillbaka på olika sätt. Hade Israel inte haft sin säkerhetsbarriär, hade mängder av självmordsbombningar och andra attentat ägt rum i landet.

Svenska media tycks så upptagna med att kritisera Israels säkerhetsåtgärder, att man knappast hinner med att kritisera den palestinska sidans attacker (ca 10 000 raketer innan Gazakriget bröt ut för ett och ett halvt år sedan). Ofta kunde man i text-TV läsa om israeliska flyganfall mot en fabrik i Gaza. På slutet nämndes kanske, i bästa fall, helt kort, att ”enligt Israel” så orsakades flyganfallet av palestinska raketavfyrningar. Dvs, det är bara vad Israel hävdar. Ungefär som att man i ett mordfall nästan enbart skulle berätta om hur synd det är om den åtalade, som nu kommer att få tillbringa flera år i fängelse. Och så på slutet nämner man i förbigående att ”enligt polisen” så har vederbörande tagit livet av tre personer. En slags omvänd kausalitet fullt jämförlig med påståendet att orsaken till Andra Världskriget var invasionen i Normandie!

Media nämner sällan eller aldrig att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att Israel existerar. Ofta påstås att PLO har ändrat sig här, men så är inte fallet. Fortfarande så har man kvar kravet på Israels utplånande i sin stadga. Frågan år således med vem och om vad som Israel skall förhandla. Att förhandla om hur Israel skall utplånas (att Israel skall utplånas är ju ett oavvisligt krav hos både Hamas och PLO) framstår som tämligen meningslöst, i varje fall ur Israels perspektiv.

Orsaken till att Israel blockerat Gaza, och endast släpper igenom leveranser man får tillfälle att undersöka, är att Hamas och andra terrorister använder alla möjligheter för att smuggla in vapen, sprängämnen och kemikalier för att tillverka sprängämnen (det var inte så länge sedan som Israel uppbringade ett fartyg fullastat med vapen på väg till Gaza). Till och med ambulanser har använts av Hamas för att transportera vapen och terrorister, vilket lett till att Israel numera stoppar och genomsöker ambulanser, något Israel fått internationell kritik för (regelbundet transporteras sjuka palestinier till israeliska sjukhus — när hörde man något om detta i svenska media?). Jag har aldrig hört någon kritik riktad mot Hamas när det gäller deras missbruk av ambulanser. Nu fungerar ju inte Israels blockad fullt ut, eftersom stora mängder varor transporteras via tunnlar mellan Egypten och Gaza. För övrigt blockeras också Gaza av Egypten från sin sida (varför annars tunnlar mellan Egypten och Gaza?), eftersom Egypten inte heller är intresserat av tungt beväpnade, extremistiska grupperingar i Gaza, som också kan hota Egyptens säkerhet.

Enligt flera reportage nyligen i bl a Sveriges Radio, råder ingen brist av viktiga varor i Gaza. Det finns mat, mediciner, elektronikprylar etc. Till och med SR:s Cecilia Uddén erkänner detta (och hon står knappast på Israels sida – dagens understatement). Visserligen är gazaborna oerhört fattiga, men detta är definitivt inte Israels fel. Felet ligger i stället hos Arafat och Hamas. Innan Arafat 1994 återvände från sin exil och tog kontroll över flyktinglägren och Västbanken/Gaza, var bruttonationalprodukten per invånare i dessa områden ca 3000 USD, vilket var 40 % av motsvarande siffra för Israel (ca 8000 USD). I början av 1990-talet växte bruttonationalprodukten per invånare snabbare i de palestinska områdena än i Israel. Om denna trend hade fortsatt, skulle palestiniernas bruttonationalprodukt per invånare 2004 varit ca 7000 USD, vilket är ungefär samma som för Saudiarabien och 700 % mer än i oljefattiga arabländer som Egypten, Syrien, Jordanien och Marocko. Hur gick det då? Enligt den israeliska organisationen Yad Tabenkin var bruttonationalprodukten per invånare på Västbanken före Osloavtalet 1993 (dvs innan Arafat kom tillbaka) ca 3500 USD och i Gaza 2800 USD. 2002 var motsvarande siffra 1300 USD för båda områdena, dvs ett stort kliv tillbaka.

Och nu, för att efter denna historiska tillbakablick, återvända till slutet av maj 2010, skulle alltså dessa fredens fartyg bryta Israels ondskefulla blockad av Gaza. Mycket tyder på att de personer som följde med fartygen (kanske bortsett från själva besättningen) inte var de fredsvänner som påstås. En av dem är den svenske megadeckarförfattaren Henning Mankell (jag har aldrig läst någon bok av honom och kommer aldrig att göra det), vilken flera gånger har uttryckt åsikten att Israel inte bör få finnas till. Nu har han all rätt att ha den åsikten (precis som jag har all rätt att ha en annan åsikt), men det visar klart och tydligt att det inte bara handlar om att hjälpa Gazas befolkning. Det handlar om att utplåna Israel. En annan av Hamas medlöpare (om detta är medvetet eller ej låter jag vara osagt) är religionshistorikern Matthias Gardell (bror till Jonas Gardell). Enligt Wikipedia är Gardell ”anarkist men föredrar numera att använda termen ’frihetlig socialist’". När man tar del av Gardells artiklar om islam, Israel etc (genom sina politiskt korrekta åsikter har han i det närmaste obegränsad tillgång till media), så inser man ganska snabbt att denne man är en del av konflikten. Ondskan utmålar alltid sig själv som det godas företrädare (det är ju bara att ta del av Nordkoreas retorik med anledning av den just nu upptrappade konflikten med Sydkorea). Ombord på gazafartygen fanns säkert många olika typer av människor. Rena terrorister, anarkister, islamister, marxister och antisionister och antisemiter. En del av dem är säkert medvetna om allt detta och är helt enkelt iskalla pragmatiker medan andra agerar nyttiga idioter.

Enligt den politiskt korrekta versionen var aktivisterna på fartygen obeväpnade fredsapostlar. Vad som emellertid triggade dödsskjutningarna var, enligt Israel, att de soldater som firades ned från helikoptrar på ett av fartygens däck, omedelbart angreps med knivar, järnrör och andra tillhyggen (som man hade i beredskap) och fredshetsarna, förlåt jag menar fredsaktivisterna, övermannade minst en av soldaterna och tog dennes vapen (att ta en israelisk soldats vapen är det värsta man kan göra – det triggar omedelbart en våldsam reaktion). Detta eller dessa vapen användes sedan för att öppna eld mot de andra israelerna (det finns vissa indikationer på ett några av aktivisterna var beväpnade med eldhandvapen redan från början), vilka besvarade elden med tragisk utgång. Observera, flera av de israeliska soldaterna är allvarligt skadade, vilket visar att ”fredsvännerna” på fartygen definitivt inte är några Moder Théresas efterföljare. Det tycks således som att det var fredsaktivisterna som startade våldet. Om det är sant, anser jag att de får skylla sig själva.

Och då kommer vi till nästa fråga. Enligt både media och vissa israeliska uppgifter skedde bordningen på internationellt vatten, vilket strider mot internationell rätt. Detta är formellt korrekt. Men andra länder tycks inte vara så noga med detta och kommer undan utan internationell kritik. Somaliska båtar, som misstänks ha pirater ombord, uppbringas på internationellt vatten och visiteras. Amerikanska fartyg stoppar misstänkta fartyg i Medelhavet och annorstädes och undersöker lasten, även detta ibland på internationellt vatten. Israel hade redan innan aviserat att man tänkte borda de aktuella fartygen på internationellt vatten och sedan eskortera dem till en israelisk hamn. Därifrån skulle lasten, efter undersökning, köras i lastbilar till Gaza. Om nu Mankell och hans likasinnade enbart hade varit de människovänner de säger sig vara, hade de nöjt sig med detta. Alla legitima varor ombord på fartygen hade kommit de lidande gazaborna till del. Och några illegitima varor som vapen fanns ju inte ombord, eller hur?

Det är uppenbart att aktionen inte i första hand handlade om att hjälpa det palestinska folket. Det handlade om att tillfoga Israel en så stor propagandaförlust som möjligt, vilket man definitivt lyckades med, och vilket man antagligen hoppas skall utgöra ett steg i den judiska statens nedmontering. Hjälpsändningen var bara ett medel för att uppnå ett större mål (visst, en del naiva personer ombord har säkert ett gott hjärta och vill väl, frågan är bara hur många de är…).

Enligt organisationen Honest Report, som granskar medias israelrapportering finns följande att säga om de organisationer som ligger bakom ”hjälpkonvojen” till Gaza:

Passagerarna och organisationerna bakom Gaza-konvojen har kallats ”fredsaktivister” och ”humanitära organisationer”. Ingenting kunde ligga längre från sanningen. Konvojens primära mål var inte att leverera hjälppaket till Gaza utan att sprida antiisraelisk propaganda i samarbete med Hamas, som regerar i Gaza.
En central roll spelar den turkiska organisationen IHH, som vid sidan av sina legitima filantropiska aktiviteter också, enligt Intelligence and Terrorism Information Center, är en understödjare av radikala islamistiska nätverk, inkluderande Hamas, och åtminstone tidigare, även globala jihadgrupper (klicka här för mer information om IHH).

Bland de andra organisationerna, som ligger bakom skeppen till Gaza, finns den Internationella Solidaritetsrörelsen (ISM). Denna organisation har en pinsam historia av att utsätta utländska medborgare för fara genom att uppmuntra ”direkta aktioner”, vilket resulterade i den amerikanska medborgaren Rachel Corries död. 2003 underströks ISM:s extrema ideologi när terrorister från England, använde ISM som täckmantel för att attackera Mike’s Place bar i Tel Aviv, och då mördade tre personer. Mer närliggande har ISM varit en drivande faktor i våldsamma protester mot Israels säkerhetsmur i Ni’lin, och en ISM-aktivist har fängslats i USA, anklagad för att ha ”skänkt 20 000 dollar till en grupp han visste understödde Hamas”.

Ett Al-Jazeerareportage från den 28 maj, som översatts till engelska av MEMRI, visar aktivister ombord, innan man avseglar till Gaza, sjungande Intifadasånger riktade mot Israel och som hyllar martyrskap. Sångerna innehåller ”Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh Jews! The army of Mohammed will return! [Intifada, intifada, intifada! Khaybar, Khaybar, oh judar! Muhammeds armé kommer att återvända!]”, vilket anspelar på en muslimsk massaker på judar, som skedde i Khaybar på 600-talet.

Nu brukar det alltid bli stora rubriker efter sådana här incidenter när Israel är inblandat. Men ofta brukar det så småningom bli rätt tyst. När Israel för ett antal år sedan artilleribesköt en FN-postering i Libanon, och nära 100 flyktingar dog, var tonläget i media först högt. Sedan blev det dödstyst. Det visade sig nämligen att FN-soldaterna hade tillåtit Hizbollah att sätta upp sina raketramper alldeles intill FN-posteringen (Hamas och FN-soldaterna trodde antagligen att israelerna då inte skulle våga beskjuta avfyrningsramperna). Stor skandal för FN med andra ord. Bokstäverna UN (United Nations) tolkas i Israel som "United Nothing". Vi får väl se vad som händer när vi får mer detaljerade rapporter om vad som egentligen hände ombord på det bordade fartyget. Israelerna kommer att mycket noga undersöka vad som hänt. Just nu förhörs alla inblandade och fartyget genomsöks.

Men kunde då inte Israel bara ha släppt igenom konvojen? Problemet är att detta i så fall hade lett till fler och större konvojer, och slutresultatet hade blivit ett fritt inflöde av vapen till Gaza. Och det tycker sig Israel inte ha råd med. Dessutom vore det att bryta mot Osloavtalet 1995, enligt vilket Israel och Egypten är skyldiga att förhindra vapensmuggling till Gaza.

De människor som säger sig vilja hjälpa palestinierna, kan ju börja med att sätta sig in i sanningen. Endast det som är sant kan hjälpa. För det första måste palestinierna (och Syrien etc) uppmuntras att erkänna Israels existens och rätt att existera. Innan detta sker finns ingen ljusning i konflikten. För det andra måste all antisemitisk propaganda och Förintelseförnekelse som förekommer i så gott som alla palestinska skolböcker tas bort. Det är inte acceptabelt att palestinska barn och ungdomar hjärntvättas till hat mot Israel och judar. Sedan måste palestinierna få ledare som är samhällsbyggare och inte terrorister. Hade Hamas, efter att ha kommit till makten, erkänt Israel och börjat bygga upp Gaza, hade de fått Israels stöd. Om Arafat aldrig återvänt till de palestinska områdena, hade Gaza och Västbanken idag antagligen varit ett av de mest välmående områdena i arabvärlden, sida vid sida med Israel. Men hatet kan bara förstöra, aldrig bygga upp (annat än tillfälligt och då blir det pompösa skrytbyggen som i Nordkorea och Nazityskland). Palestiniernas ledare bryr sig föga om sitt lidande folk. Deras hat driver dem att förstöra allt, ja till och med sitt eget land. Det enda Palestina man är intresserad av, är ett Palestina på Israels ruiner.

Problemet är att de palestinska ledare som vill ha fred, sitter i en rävsax. De flesta arabiska ledare som arbetat för samexistens med Israel har mördats. Om Abbas (palestiniernas ledare) öppet skulle plädera för fred med Israel, skulle han också mördas. Därför är det svårt att veta var han egentligen står. Hatet håller Västbanken och Gaza i ett järngrepp, som man tycks oförmögen att ta sig ur. Om nu västerländska politiker och media och enskilda personer verkligen vill det palestinska folkets väl, borde de uppmuntra de krafter som strävar efter en fredlig lösning och samexistens med Israel. Israelerna tänker inte lägga sig ner och dö utan motstånd. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen (som de flesta muslimer idag förnekar). Den kommer aldrig att upprepas. Den som vill förinta Israel kommer att få betala ett högt pris för detta.