Det är precis så här som public service fungerar. Man kan inte i SVT och SR öppet deklarera sin agenda, dvs att kristendomen är en ond faktor, att familjen är roten till allt negativt i samhället, att alla barn som inte är perfekta skall aborteras, att USA och Israel är roten till allt ont i världen etc, etc. Man skulle givetvis gärna göra det, men då skulle var och en inse att SVT och SR inte är publicserviceorgan, utan att de driver en ateistisk vänsteragenda (vilket de de facto gör). Därför har man tvingats att välja ovanstående, mer subtila väg. Genom att ständigt falla kan droppen urholka stenen. Det tar lite längre tid än att spränga stenen, men på sikt blir resultatet detsamma. Genom att ständigt bombarderas med små antydningar påverkas så svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (dvs de åsikter som de intellektuella psykopaterna har – se min artikel om detta här).
Den observante kan inte undgå att lägga märke till hur man i SVT och SR (och övriga media också för den delen), diskret men ändå effektivt, konsekvent kastar tvivel över sådant man inte gillar och långsamt, nästan omärkligt, hjärntvättar människor till politisk korrekthet (här finner läsaren ett flagrant exempel på detta)
Häromdagen visades i TV1 en spansk film. Programbeskrivningen på SVT:s text-tv löd:
Kärlekens matadorer
Spansk komedi från 1986. En före detta tjurfäktare och en kvinnlig advokat njuter av samma sak - att döda. En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran. Detta är en svart komedi om de mörkaste sidorna i den mänskliga naturen, - sex, våld, passion och död. I rollerna Nacho Martínez, Assumpta Serna, Antonio Banderas, Eva Cobo, Carmen Maura, m.fl.
”En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran” står det. Det kan ju tyckas oskyldigt, och det är svårt att anklaga SVT för brott mot publicservice-åtagandet bara för detta. Men det utgör en tagg, en droppe, som verkar på sikt. Den som läser programmet kommer att minnas ”smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran”, dvs religioner leder till att människor blir tokiga (och speciellt då kristendomen – islam är ju höjd över all kritik, såsom varande den mest underbara, fredsälskande och kärleksfulla religion, något som alla muslimska länder vittnar om, eller hur?).
Hela tiden bombarderas svenska folket med sådana här ”droppar”. Varje enskild droppe kanske inte märks, eller påverkar speciellt mycket, men långsamt, långsamt, med en kväljande hypnotisk kraft, påverkas svenskarna i den riktning som för närvarande är den politiskt korrekta (se ovan: familjen är roten till allt ont, etc…).
För någon tid sedan såg jag en deckare på TV. En präst fanns med i persongalleriet. Jag slog vad med mig själv om att prästen var mördaren. Och mycket riktigt var det så. Återigen, ingen kan anklaga författaren till deckaren att vara antikristen. Även präster kan ju begå mord (och övergrepp på barn). Och visst, det stämmer. Men detta är ändå så typiskt. Jag kan inte minnas att jag sett en enda pjäs eller film, som gjorts under senare tid, som skildrat en präst, eller överhuvudtaget en övertygad kristen, på ett positivt sätt. Kristna utmålas alltid, utan undantag, utan undantag, utan undantag som giriga, falska, intoleranta, hatiska, inskränkta, korkade, hycklande etc. Vilket är så fel det bara kan bli. Visst, det finns människor som kallar sig kristna, som är intoleranta etc. Men det finns också mängder av kristna som är fulla av kärlek och som är givmilda och toleranta. Jag känner många kristna som vigt sina liv åt det goda. Som startat barnhem i Indien, som tar hand om alkoholister och utslagna etc. Min tandläkare, som är kristen, åker t ex flera gånger om året till Indien (och betalar allt med egna pengar) för att ge gratis tandvård åt Santalfolket. Varför får vi i stort sett aldrig se sådana kristna på TV eller höra talas om dem i radion etc (visst, det finns undantag, men dessa är så få att de inte spelar någon roll)? Det är dessa kristna, som är de sanna kristna. Jesus säger att hans verkliga lärjungar är de som gör hans vilja. De namnkristna, som är fulla av hat och missunnsamhet, är inte Jesu sanna lärjungar. De är överhuvudtaget inte Hans lärjungar. Man är inte kristen för att man är med i en församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve, eller ståuppkomiker som skriver böcker om Gud och Jesus. Man är kristen för att man är en Jesu lärjunge, för att man böjt knä inför Jesus och lyder sin Herre och Mästare, och gör det som Jesus kallar oss att göra, nämligen att strida mot lidandet i världen. Inte genom vapen, utan genom kärlek och goda gärningar.
Jag är inte speciellt förtjust i deckare (bortsett från Sherlock Holmes som jag gillar). Men när jag tillbringade några månader i södra Spanien i vintras, fanns två deckare av Håkan Nesser i bokhyllan i huset jag bodde i. Denne superkändis, som alla tycks ha läst. Först läste jag Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Den utspelar sig i Kumla och Hallsberg (Nessers födelsebygd) och den var intressant för mig, eftersom jag gått i realskolan i Kumla och tog studenten i Hallsberg (sex år före Håkan Nesser). Boken var ganska bra tyckte jag. Den skildrade, på ett sätt som kändes äkta, hur det är att vara tonåring. Sedan var det dags för bok nummer två, som jag inte kommer ihåg vad den heter (och inte heller vill komma ihåg vad den heter). Boken började med en kort dikt. Jag minns hur orden i denna dikt blev som ett knivhugg i mitt hjärta. Jag minns inte (och vill inte ens minnas) orden, men andemeningen var ett ytterligare nålstick mot kristna, ett mycket grovt sådant. Jag slängde omedelbart boken ifrån mig och kommer garanterat aldrig mer att läsa någonting av Håkan Nesser eller se någon film baserad på hans böcker. Den saken är klar.
Överallt, överallt förekommer dessa små nålstick. Dessa droppar som urholkar stenen, där kristna sakta, sakta, men obevekligt, börjar betraktas om farliga och onda och ett hot mot allt som är sant och rätt och riktigt. Ja ett hot mot hela den västerländska civilisationen. Vad ateisterna då glömmer bort är att hela den västerländska civilisationen har sina rötter i den kristna tron och människosynen. Men i ideologins förvrängda värld spelar sanning och fakta föga roll. Ideologiska påståenden är nämligen sannare än sanningen själv. De utgör helt enkelt en högre form av sanning, där fakta är underordnad. I Sovjetstaten skiljde man mycket noga mellan dessa två typer av ”sanning”; istina och pravda. Pravda var den högre sanningen, som gagnade partiet, och som var överordnad fakta (dvs istina).
Jag skulle kunna ge många, många flera exempel på det jag talar om ovan. Hela tiden möter man detta. Oavlåtligt och oavbrutet. De flesta exempel glömmer människor snabbt bort (det är därför det är så försåtligt). Men dessa ”droppar” finns där i hjärnan och påverkar omärkligt hela tiden, utan att man märker det. I diktaturer säger man rakt ut vad människor skall tycka och ve den som inte böjer sig. I en totalitär demokrati som Sverige, påverkar man i stället befolkningen i det fördolda. Enda skillnaden mellan SVT och SR å ena sidan och propagandakanaler i diktaturer å andra sidan, är metoden, inte avsikten eller slutresultatet. Diktaturer är egentligen mer ärliga, eftersom de agerar öppet. Att hävda att SVT och SR är publicservicekanaler är ingenting annat än hyckleri.
Jag vill uppmana läsaren att vara observant på ovanstående. Försök att notera alla dessa nålstick mot bl a den kristna tron och ring till Klagomuren. Kanske kan man på sikt påverka. Man har ju svårt att tro att en borgerlig regering innerst inne vill att SR och SVT skall vara propagandacentraler för vänsterideologier. Men tyvärr tycks det som att skillnaden mellan S och M idag är marginell, åtminstone när det gäller ideologi.
