Återigen ber jag om ursäkt att det blev så långt. Jag skyller på Hjärpe. Å andra sidan bloggar jag ju inte så ofta, så det är kanske uthärdligt.
1.
Fråga: Finns det något religiösa ledare inom islam kan göra för att ytterligare brännmärka terrorhandlingar (inklusive självmord), och därmed också minska förväntningarna på goda konsekvenser i ett eventuellt nästkommande liv/tillvaro?
Svar: Många muslimska religiösa ledare arbetar intensivt för att motverka att islamistiskt språkbruk och extrema tolkningar av religionen används för att legitimera våld. För ett par år sedan var det ett stort initiativ av 138 sådana ledande personligheter som vädjade om hjälp och samarbete med kristna ledare för att försöka motverka att religion används som legitimering av våld. Problemet är att sådana initiativ inte är så intressanta för massmedia, medan våldsdåd har stort nyhetsvärde. Det skulle vara bra om sådana initiativ uppmärksammades mera.
Kristers kommentar: Det stämmer att det finns muslimska religiösa ledare som försöker motverka terrorhandlingar utförda av muslimer. Frågan är dock hur representativa de är och hur stort inflytande de har. I Europa har vi än så länge haft ganska få muslimska terrordåd, men det kan också ha att göra med att islamistiska terrorister har funnit en fristad i Europa, där de kan leva i trygghet (så länge de inte angriper europeiska mål), vila upp, planera nya dåd och dessutom bli försörjda av de europeiska ländernas välfärdssystem. Dessutom behöver de bara bida sin tid medan de växer sig allt starkare. Vi kan redan nu se hur islamisternas världsbild alltmer accepteras av media och politiker (numera kritiseras t ex inte bara Israels agerande, utan europeiska media har också börjat ifrågasätta om det judiska folket överhuvudtaget har någon anknytning till det område som idag kallas Israel – därmed ifrågasätts i förlängningen Israels rätt att existera).
Många muslimska ledare vet vilken katastrof det skulle bli för Europas muslimer om vi skulle ha lika många muslimska terrordåd här som i Irak. Det skulle mycket snabbt leda till att högerextrema partier fick egen majoritet i Europas länder, vilket skulle hota islams existens i Västvärlden. Ser vi globalt är det inte speciellt vanligt att islams prästerskap fördömer muslimska terrordåd (även i Europa, inklusive Sverige, är det sällsynt att mullor uttalar klara, skarpa avståndstaganden från terror – någon mulla i Stockholm har visserligen gjort detta i samband med bombdådet häromdagen, men än så länge handlar det om undantaget som bekräftar regeln). När det t ex gäller terrordåd begångna i Israel har jag aldrig någonsin hört ett enda sådant fördömande från en inflytelserik imam eller mullah eller annan religiös ledare. Aldrig någonsin!!! Tvärtom! Och jag talar då även om mullor etc i Sverige.
Skillnaden mellan islams och judendomens syn på terrordåd är avgrundslik. Jag saxar från min hemsida:
Ett ytterligare exempel på massmedias vinkling av allt som rör Mellanöstern var när Discoverykanalen den 4/9 2002 kl 21.00 skulle visa ett program med titeln "Terrorns tidevarv". I Aftonbladets TV-bilaga kunde man läsa följande om programmet; "Man undersöker hur terroristaktiviteter av både judar och islamistiska extremister under de senaste 30 åren har förvandlat kampen om land i Mellanöstern till heligt krig". Intressant att man nämner judiska terrorister före islamistiska terrorister. Man vill tydligen antyda att de judiska terrordåden är mycket värre och många fler. Vill man vara fullständigt objektiv i sådana här kontroversiella fall brukar man nämligen räkna upp personer och grupper i bokstavsordning. Men bokstaven "i" (=islam) kommer faktiskt före "j" (=judisk) både på svenska och engelska, så detta kan inte vara förklaringen till varför judarna nämns först. Om man inte använder bokstavsordning, brukar man i stället räkna upp den grupp först som i högst grad representerar det man diskuterar eller kritiserar. Själva programmet var nästan patetiskt (även om det fanns några intressanta inslag i det). Man gjorde sitt yttersta för att visa att de judiska terroristerna är minst lika hemska och många som de muslimska. Ändå lyckades man dåligt. Det enda judiska terrordåd man hade hittat under de senaste 30 åren (den tidsperiod som programmet handlade om) var när den judiske läkaren Baruch Goldmann 1994 sköt ihjäl ett trettiotal bedjande muslimer i en moské i Hebron (siffran är något osäker, enligt palestinska källor var det 50 som dog, men dessa källor är knappast helt trovärdiga — egentligen spelar antalet inte så stor roll, det är illa nog om det var 30). Dådet fördömdes av i stort sett alla judar, både vanliga människor, politiker, och ortodoxa rabbiner. Yitzak Rabin sade i parlamentet att Hebron-mördaren och hans sympatisörer är "en skam för judendomen, det judiska folket och sionismen". I Jerusalem demonstrerade religiösa ungdomar mot dem som "i judendomens namn" sprider hat och mördar. Israels ledande rabbiner undertecknade en deklaration som betecknade Hebronmassakern som "ett vanhelgande av Guds namn". Överrabbinen i landet uppsökte islams högste företrädare för att beklaga sorgen, för att nu ta några exempel (några sådana reaktioner från islams företrädare har jag aldrig sett, inte ens när det gäller de mest fruktansvärda terrordåd).
Discoveryprogrammet tog också upp ett annat judiskt terrordåd (som aldrig genomfördes), där en grupp religiösa judar på 80-talet skulle spränga Klippmoskén, som står på Tempelberget (judarna tror att den står på precis det ställe där det judiska templets allra heligaste var placerat). Det framkom att den judiska gruppen ansåg sig behöva en rabbins välsignelse för att kunna genomföra sitt dåd. Inte ens deras egen rabbin ville välsigna det. Och de hittade ingen annan rabbin heller, som var villig. Så de avstod. Och här ser man tydligt skillnaden mellan judendom och islam. Det var omöjligt att hitta någon rabbin som ville välsigna ett terrordåd (det betyder inte att det inte finns någon sådan rabbin, men det var uppenbarligen svårt att hitta denne). När det gäller islam är det precis tvärtom, det vore svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att hitta en enda mulla i området (och i resten av världen för den delen också), som inte skulle vara beredd att välsigna nästan vilket terrordåd som helst, som är riktat mot Israel eller USA eller den kristna världen.
Beträffande de 138 ledande personligheter som Hjärpe nämner, vilka vädjade om samarbete med kristna ledare, så är det inte riktigt så enkelt som Hjärpe framställer det. Jag har skrivit en lång artikel om detta på min hemsida och hänvisar läsaren dit. Det enda jag håller med om i Hjärpes svar är att det vore bra om media mer uppmärksammade de muslimer som faktiskt vill ha en dialog och en samexistens mellan islam och andra kulturer/religioner. Och då inte bara uppmärksammade, utan också uttryckte sitt stöd för dessa. Nu känns det snarare som att svenska media i allmänhet och SR och SVT i synnerhet, är mer sympatiskt inställda till terrorgrupper som Hamas och Hizbollah än de är till palestinier som arbetar för samexistens mellan judar och palestinier (de få som fortfarande vågar uttrycka sådana tankar – alltför många av dem är redan mördade eller har tvingats fly). Det skulle också kännas mer trovärdigt om media, som ju själva anser sig sjunga i Godhetskören, också skulle uppmärksamma de kristna araberna, vars situation är mycket svår just nu. Tänk om Cecilia Uddéns och Jörgen Huitfeldts (båda verksamma i P1) röster skulle skälva lika mycket av återhållen vrede och raseri när de rapporterar om mord på kristna irakier, som var fallet när de rapporterade om Israels påstådda övergrepp under Gazakriget!
Kristna ledare har inte något behov av att motverka att ”extrema tolkningar" av deras religion "används för att legitimera våld”. Utifrån Jesu undervisning, som definierar den kristna tron (allt annat är mänskliga påfund som inte på något sätt definierar den kristna tron), finns ingen möjlighet att motivera våld eller hat eller förtryck. Jesus var en Fridsfurste medan Muhammed inte bara var profet utan också i minst lika hög grad krigshövding. Därför har islams hela historia dominerats av våld och krigiska erövringar.
Om nu islam verkligen är den goda religion som alla politiskt korrekta svenskar anser, borde alla uttolkare av islam vara överens om detta. Då skulle inte islams prästerskap mumla i skägget som de gör idag (där man t ex säger en sak till svenska media och sedan en helt annan sak när man predikar på arabiska till sin församling). Då skulle de säga rakt ut, ”Var och en som begår terrordåd etc och på så sätt åsamkar andra människor lidande och död, oberoende av dessa människors religion eller etnicitet, kommer att hamna i Helvetet och få tillbringa evigheten där. Allah hatar det onda. Han är kärlekens och barmhärtighetens Gud!” (exakt detta skulle kunna sägas om Bibelns Gud). Om alla mullor skulle hota samtliga terrorister med enkel biljett till Helvetet, skulle det nog bli ett snabbt slut på muslimsk terror (det finns faktiskt enstaka mullor som utfärdat fatwor mot terrorism, men dessa mullor bor ofta i Västvärlden och har ganska litet inflytande).
2.
Fråga: Varför pratar man mycket om individen bakom den typen av handlingar och inte så mycket om ideologin de stödjer sig på?
Svar: Därför att det alltid är individer, konkreta människor som utför dåden. Det viktigaste måste vara att få svar på frågan varför individer tar till sig den ena eller andra ideologin eller propagandan. Utan konkreta människor spelar ideologin inte någon som helst roll. Den finns aldrig "i sig" utan alltid i hjärnan på konkreta människor.
Kristers kommentar: Det här är typiskt politiskt korrekt nonsens, som kanske låter bra och förnuftigt, men som egentligen inte säger någonting. Om det inte fanns onda ideologier/religioner, varför är då människor så arga på t ex nazismen och kallar den en farlig ideologi? Då borde man ju enbart tala om ”konkreta” individer som är farliga. Även SD anses av alla politiskt korrekta människor i vårt land stå för en ondskefull världsbild. Inte heller där talar man om individer. Tvärtom, flera politiker har sagt att man skall bemöta SD:s riksdagsmän artigt och trevligt, medan man skall strida mot den politik de representerar, dvs tvärtemot vad Hjärpe säger (i hans värld skall man vara arg på SD:s anhängare men inte på deras ideologi). Det Hjärpe kommer med här är rent analytiska påståenden, dvs påståenden utan innehåll, ungefär som att säga ”En triangel har tre hörn”. Det är ju sant föralldel, men har knappast tillfört debatten någonting.
Verkligheten visar oss att det finns religioner och ideologier som tar fram människans goda egenskaper och hjälper människor att skapa en bättre värld. Jag anser att kristendomen och judendomen är exempel på sådana världsbilder. Även buddhismen försöker hjälpa människan att leva rätt och minska lidandet i världen. Buddhismen är emot varje form av våld. Det finns emellertid också ideologier och religioner som tar fram det sämsta hos människan (nazismen, marxismen etc). Om en religion/ideologi är ond eller god kan inte avgöras utifrån vad dess anhängare säger. Jesus säger, ”På frukten känner man trädet”. Man är således inte god för att man säger sig vara god, man är god för att man är god, dvs för att man gör goda saker; skapar fred och frihet och välstånd, lindrar lidande och står för det som är sant och rättfärdigt, utan att detta sker på någon annans bekostnad. Människan har både goda och onda sidor och allt kan missbrukas. Så långt håller jag med Hjärpe. Det är individen som bestämmer sina handlingar. Därför kan även goda ideologier och religioner missbrukas. Men det är en helt annan sak och det är i allmänhet ganska uppenbart att det handlar om missbruk, när så är fallet. Inget av detta motbevisar på något sätt existensen av onda ideologier och religioner.
Tittar man på den kristna delen av världen, får man nog ändå säga att frukten av den kristna världsbilden är god (även om andelen kristna idag är ganska låg, domineras Västvärldens människosyn etc av den kristna världsbilden). Vi har frihet, demokrati, yttrandefrihet (än så länge i alla fall), ekonomiskt välstånd etc, speciellt om vi jämför med många andra delar av världen. Samma sak gäller den judiska staten Israel. Detta talar för att kristendom och judendom har en förmåga att skapa en värld som är bra att leva i. Samma sak gäller emellertid inte islamvärlden, där vi har efterblivenhet, våld, ett medeltida rättssystem, förtryck, diktatur, fattigdom, analfabetism etc. Att vissa muslimska länder har hög levnadsstandard har inte med islam att göra utan är helt och hållet en konsekvens av dessa länders oljetillgångar.
När man kritiserar islam brukar man ofta göra en distinktion mellan islam och politisk islam. Den senare kallas också islamism. Att säga att islam är en underbar, fredsälskande religion medan islamismen är en ond ideologi som missbrukar islam är politiskt korrekt. Helst bör man då tillägga att islamismen beror på den kristna Västvärldens förtryck av islamvärlden, den beror på Korstågen, den beror på den illegitima staten Israel, den beror på muslimska invandrares svåra sociala situation, som inte är deras eget fel utan orsakas av de infödda danskarnas, fransmännens, engelsmännens, svenskarnas etc rasism, intolerans och att dessa medvetet hädar islam. Dvs inga av de problem som är förknippade med islam är islams eller muslimernas eget fel. Säger man så får man full poäng i politisk korrekthet och kanske till och med får vara med i SVT:s motsvarighet till debattprogram. Men, hävdar man att islam är en religion som tycks ta fram det sämsta hos människan och att förtrycket, diktaturerna, fattigdomen, analfabetismen etc i islamvärlden beror på just islam, då….. (läsaren kan här själv lägga till något lämpligt, rysligt straff).
Som ”god kristen” vill man ju se det bästa hos alla människor. Jag hade själv den politiskt korrekta inställningen tills för ett antal år sedan, när jag började studera Koranen. Dessa studier har lett till att jag blivit allt mer övertygad om att det är själva islam, alltså religionen islam, det är fel på. Islamismen är, som jag ser det, en direkt konsekvens av islam. Islam är till sin natur politisk, eftersom islam gör anspråk på att styra hela samhället. Lagstiftning, ja allting, skall utgå från Koranen och prästerskapet skall vara de styrande. Således är religionen islam och politisk islam samma sak. Man kanske, om man vill vara snäll, kan säga att islam är ett nödvändigt villkor för islamismen, men inte ett tillräckligt villkor (det skulle alltså finnas möjligheter att göra mer välvilliga tolkningar av Koranen än vad islamisterna gör).
Jag har ingenting emot muslimer. Jag respekterar deras rätt att tro på och tillbe sin Gud, men jag tycker mig se hur till och med själva Koranen predikar ett budskap fullt av hat och våld och intolerans. Det är sant att det finns enstaka koranverser man kan plocka ut, vilka har ett mer positivt budskap, men helheten är inte positiv. Detta påstående bygger definitivt inte på förutfattade meningar utan på vad jag kommit fram till utifrån mina studier av Koranen och hadítherna och sharíalagen. Mer om detta finns att läsa på min hemsida.
Jag är inte ensam om en sådan åsikt. Det finns avhoppade muslimer som hävdar precis samma sak. Jag tänker t ex på Wafa Sultans nyutkomna, viktiga bok om islam, A God Who Hates (En Gud som hatar). Wafa Sultan är före detta muslim och numera psykiatriker bosatt i USA. Hon menar att felet med islam inte är mullorna eller islamisterna, utan Allah själv — hatets Gud — som hon kallar honom. Tillståndet i islamvärlden motsäger knappast hennes tes (givetvis så lever hon av uppenbara skäl under skyddad identitet — något som ytterligare bevisar att hon har rätt i sin kritik). Om nu islam verkligen vore så underbar som påstås i media etc, tycker man att islamvärlden skulle se helt annorlunda ut än vad den gör. Och då skulle miljoner européer fly till islamvärldens "frihet och välstånd" och inte tvärtom. Verkligheten talar knappast till islams fördel.
3.
Fråga: Varför får man inte skoja med/kritisera profeten Muhammed eller avbilda honom (ansiktet)? Han är ju inte gudomlig som Jesus?
Svar: Om en människa känner sig tillbakasatt, föraktad eller motverkad samtidigt som samma människa ser Muhammed som sitt ideal, känner man sig själv förnedrad om idealet förnedras. Så kan man förstå det psykologiskt.
Kristers kommentar: Återigen ett innehållslöst påstående. Visst, det är inte felaktigt, ungefär som att påståendet ”det är inte kul att vara dödsjuk” inte är felaktig. Men det säger knappast något som vi inte redan visste. Om Hjärpes svar innehåller hela sanningen, varför begår då inte kristna, som får sin tro trampad i smutsen, terrordåd? Många kristna känner sig idag föraktade och tillbakasatta och motverkade av media och samhället, för att nu använda Hjärpes terminologi, och borde således reagera precis som muslimerna på kränkningar. Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka, där man under en gudstjänst visade bilder på Jesus i explicit sexuella situationer, utlöste förvisso protester och kritik från kristet håll (och även från muslimskt håll). Det fanns även ateister som protesterade, eftersom de menade att Ecce Homo gav en missvisande bild av människan Jesus. Men protesterna handlade mer om det olämpliga i att visa sådana bilder under en gudstjänst i Sveriges ärkehelgedom, än om bilderna som sådana. Dvs man kritiserade mer de kyrkliga ledare som släppte in bilderna under en gudstjänst, än vad man kritiserade själva bilderna. Några terrordåd förekom inte. Och inte heller behöver fotografen bakom Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallin, leva under skyddad identitet. Det tycks som att terror och våld är helt oförenligt med den kristna tron (jag talar då inte om missbruk i Jesu namn, vilket förekommit och förekommer eftersom människor kan missbruka precis vad som helst, utan jag talar om den tro som utgår från Jesu direkta ord och undervisning och om människor som lever i lydnad gentemot Jesus) medan dessa saker tyvärr inte tycks vara oförenliga med islam.
4.
Fråga: Hur kan det komma sig att de här militanta muslimerna är så hängivna och så långsinta. Man kan ju lika gärna glömma Vilks och gå vidare i livet?
Svar: Det är riktigt att man borde göra så. Men om man inte har något liv att gå tillbaka till är det svårare. Och Vilks påhitt blir en sort krok att hänga upp den egna svårigheten att komma tillrätta med sitt liv. De blir en sorts samlande symbol för allt detta som man ser som fel och som då är "den andres" fel.
Krister kommentar: Man undrar vad Hjärpe försöker säga med detta. Är det avsett att vara en ursäkt eller är det en förklaring? Varför har muslimerna inte ”något liv att gå tillbaka till”? I så fall måste det ju vara något fel på islam. Alla människor som bor i Sverige har möjlighet att skaffa sig ett normalt liv. De muslimska ungdomarna i Sverige får gå i skolan, precis som alla andra, de har precis samma möjligheter till utbildning etc, etc. Men alltför få tar vara på tillfället. De kunde mycket väl plugga hårt i gymnasiet och sedan läsa på Handelshögskolan eller doktorera i plasmafysik eller bli domare i HD eller bli hantverkare eller vad vet jag, och bli värdefulla medborgare i vårt land. I stället anklagar de Sverige för att de inte får några jobb, trots att detta till stor del är deras eget fel och bl a beror på att de fullständigt struntade i skolan. I USA visar det sig att invandrare från Asien, t ex Vietnameser, ofta får de högsta betygen i High School och sedan skaffar sig höga utbildningar och ett bra jobb. I Sverige ser vi liknande tendenser när det gäller vissa invandrargrupper.
I en tidigare blogg har jag presenterat statistik som visar att muslimska invandrare i Danmark har mer än dubbelt så hög brottslighet som genomsnittet, medan brottsligheten hos invandrare från Asien är en tredjedel av snittet (ungefär samma siffror gäller i Sverige). Detta kräver sannerligen ett förklaring. Det tycks finnas ett systemfel i den islamska kulturen. Om jag var mullah skulle jag vara synnerligen oroad över detta och göra allt för att komma tillrätta med dessa problem (i stället för att skylla allt på de infödda svenskarna).
5.
Fråga: Skulle helgens bombdåd i Stockholm ha kunnat inträffa även utan publiceringen av Lars Vilks omtalade bild av profeten Muhammed?
Svar: Ja, då hade något annat fungerat som symbol för den fientlighet som man tror sig möta.
Kristers kommentar: Här slår Hjärpe huvudet på spiken. Det är säkert helt rätt det han säger, även om jag är förvånad över att han vågar säga det han säger med tanke på vad det implicerar när det gäller islam. Om det är på detta sätt, dvs att muslimerna letar efter saker att haka upp sig på, tycks det som att islam på sikt kommer att ställa till stort elände i Europa. Förmodligen är enda sättet att undgå detta att hela Europa böjer sig under islam. Allt annat uppfattas ju som fientligt mot islam. Sharíalagen (som utgör tolkningen av Koranen, hadítherna etc och som bestämmer hur man som muslim skall leva) har följande att säga om Jihad (nedanstående är hämtat ur Reliance of the Traveller, en sammanställning av sharíalagen av Ahmad ibn Naqib al-Misri).
Kalifen [överhuvudet för ett kalifat, dvs ett islamiskt samhälle kallat Ummah, som styrs av sharíalagen] krigar mot kristna, zoroastrer och judar (förutsatt att han först inbjudit dem att ansluta sig till islam i tro och praktik, och om de vägrar, att han inbjudit dem att gå in under islams sociala ordning, genom att betala skatten – kallad Jizya – för icke-muslimer). Och kriget fortsätter till dess att de blivit muslimer eller betalar Jizya, i enlighet med Allahs, den Allra Högstes, ord (o9.8).
Kristna och judar (och zoroastrer – en nästan utdöd persisk religion) behöver således inte bli muslimer om de betalar en särskild straffskatt och böjer sig under islam (och lever som dhimmis i ett apartheidliknande tillstånd, som finns definierat i sharíalagen och som är minst lika förtryckande som det sydafrikanska systemet var på sin tid). Vad gäller då övriga grupper (dvs de som inte är kristna eller judar, t ex ateisterna)?
Kalifen strider mot alla andra folk till dess att de blir muslimer, eftersom de inte är ett folk med en bok (o9.9).
”…till dess att de blir muslimer” låter ödesdigert. Här kommer man således inte undan med att betala straffskatt plus att bli förtryckt. Bli muslim eller dö, är budskapet. Det var precis detta val som miljoner människor ställdes inför när islam utbreddes under 600-talet och framåt. Många valde givetvis att bli muslimer.
I ärlighetens namn vill jag nämna att sharíalagen finns i flera versioner, vilka skiljer sig åt när det gäller detaljer. Den version jag citerar ovan är den mest använda. Det finns mildare tolkningar som t ex säger att även andra folk än ”bokens folk” kan komma undan med att betala straffskatt plus att underkasta sig. Alla uttolkare verkar dock vara överens om att avfälliga muslimer och araber som inte är muslimer (t ex kristna araber) måste bli muslimer eller dö.
Detta är vad islam står för. Det är inte någon liten extrem grupp som har dessa åsikter, utan i stort sett alla muslimer som tar sin tro på allvar har detta som sitt credo. Just nu pågår en etnisk rensning av kristna araber på de palestinska områdena. Efter andra världskriget var andelen kristna araber på Västbanken och i Gaza ca 20 procent. Idag har andelen sjunkit dramatiskt till 1,7 procent (det finns lite olika uppgifter här men tendensen är helt klar). Siffror som talar ett mycket tydligt språk. Tiotusentals kristna araber har utvandrat till andra länder från de palestinska områdena. Bl a då till Israel, där antalet kristna araber ökat från 34 000 år 1948 till 130 000 år 2005 (se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_Christians).
6.
Fråga: Ska muslimer tvingas lära sig att utstå skämt om profeten för att kunna fortsätta att leva i den västerländska kulturen?
Svar: Muslimer i gemen förstår skämt även om profeten och har så gjort i århundraden. Det är relativt få som tar sådana skämt som tecken på fiendskap. Det är olyckligt att några få låter sig provoceras av ”skämt” som är avsedda att vara provokationer, som fallet var med Jyllandspostens teckningar och väl också med de Vilkska påfundet.
Kristers kommentar: För det första så var inte teckningarna i Jyllandsposten en provokation. Bakgrunden var att ett förlag gett ut en illustrerad barnbok om Jesus. Nu ville man ge ut en illustrerad barnbok om Muhammed (detta borde rimligen uppskattas av muslimerna, eftersom det visar att man betraktar islam som en av de viktiga religionerna). Det visade sig emellertid att ingen tecknare var villig, eller snarare vågade, att göra illustrationerna till boken. Det skulle inte alls handla om några nedsättande teckningar, tvärtom, men de tillfrågade tecknarna visste att muslimer inte tycker om att Profeten avbildas. Och de vissta också att muslimerna inte, som de kristna, är befallda att vända andra kinden till. Detta fick Jyllandsposten, som för övrigt är en av Danmarks största och mest inflytelserika tidningar, reda på. Man blev upprörd, med all rätt. Det är ju helt oacceptabelt att en folkgrupp, som kommit som flyktingar till ett land, och som tagits emot välvilligt, fått skolgång, socialhjälp etc, etc, försöker skrämma landets infödda befolkning till underkastelse, som det faktiskt handlar om. Om dansk lag garanterar varje människas yttrandefrihet, har ingen rätt att genom hot om våld, eller våld (man har ju gjort flera försök att mörda de som gjorde teckningarna i Jyllandsposten) hindra denna yttrandefrihet. Och allra minst så har de som inbjudits som gäster, dvs invandrare, rätt att göra detta. Jyllandsposten utlyste då en tävling där man inbjöd danska tecknare att göra karikatyrer av Muhammed. Detta var ingen provokation, utan en demonstration av att ”Ingen skall komma hit till Danmark och tala om för oss vad vi får säga och göra och tycka. Sådana människor har inte här att göra!” Och jag kan säga att jag håller med om detta till hundra procent. Det är inte Jyllandsposten etc, som provocerar muslimerna. Det är de militanta muslimerna som provocerar medborgarna i de länder som öppnat sina gränser för dem och i god vilja tagit emot dem som flyktingar.
För det andra skriver Hjärpe, ”…några få låter sig provoceras av ’skämt’”. Jo jag tackar jag. Muhammedteckningarna ledde till jättestora demonstrationer i arabvärlden, där danska flaggor brändes (var köper man danska flaggor i t ex Pakistan och vem vet dessutom där hur en dansk flagga ser ut? – det är uppenbart att dessa demonstrationer var organiserade från högre ort). Saudiarabien bojkottade Arlas produkter etc, etc. Muhammedkarikatyrerna ledde till att 100-tals kristna (förmodligen mångdubbelt fler) mördades i islamvärlden (exakt antal är givetvis omöjligt att ge). I Indonesien halshöggs i Allahs namn tre kristna skolflickor som hämnd. Att säga ”relativt få” är en flagrant lögn och det är svårt att förstå att en professor emeritus kan sänka sig till sådana intellektuella avgrunder. Det handlade om massiva protester och inte ”några få”.
7.
Fråga: Alla islamiska självmordbombarna redovisar tydligt varför de gör det. De hänvisar tydligt till vad Muhammad har sagt och vad som står i Quranen, de hittar inte på egna saker. Varför finns inte detta i din analys? Är det inte sant det de refererar till?
Svar: Det de gör är ett urval, en selektion. I det jättelika material som utgörs av den islamiska traditionens alla berättelser och utlåtanden, korantexter och korankommentarer, hadither (traditioner om vad profeten har sagt och gjort) kan man hitta allt. Det viktiga är att försöka se om just deras urval är representativt eller inte. Och det är det inte.
Kristers kommentar: Här ljuger Hjärpe så det skriker om det. Hade han varit journalist kunde man kanske ursäktat honom med att han är okunnig men politiskt korrekt. Att en professor i islamologi inte skulle känna till de texter som islam bygger på är uteslutet. Alltså återstår bara alternativet att han inte talar sanning. Visst kan man hitta mycket i hadítherna etc, men att man skulle kunna läsa ut vad som helst ur detta stämmer inte (lika lite som att man kan läsa ut vad som helst ur Bibeln – när jag läser kyrkofäderna från 300-talet och när jag läser moderna böcker skrivna av bibeltroende kristna, så finns där samma budskap, samma Gud, samme Jesus). Vare sig islams eller kristendomens uttolkare utgår från enstaka verser ur sina respektive Skrifter, utan det man utgår från är det sammanlagda budskapet (det gäller också de mullor som uppmuntrar till terrorism). En enskild muslim, som inte själv är teolog, skulle givetvis kunna bygga upp en lära på en enda vers.
Problemet med Hjärpes argument är den stora andel av islams prästerskap som stöder terror och våld och som är mycket skickliga på att motivera detta utifrån islams heliga texter. De allra flesta av dessa präster kan hela Koranen utantill. Det är säkert inte helt lätt att hjärntvätta en ung människa till att spränga sig själv i luften, men genom skicklig argumentering utifrån Koranen etc, där bl a evig lycka i Paradiset utlovas, ger man de blivande självmordsbombarna en förvänd världsbild. Vi får inte heller glömma bort att många av terroristerna kan citera hela Koranen utantill (de har ju gått på koranskolor i åratal). Om budskapet i Koranen och hadítherna etc, bortsett från några få enstaka verser (vilket Hjärpe antyder), vore ett frids- och kärleksbudskap, skulle det nog vara svårt för att inte säga omöjligt att motivera dessa koransprängda ungdomar (obs vitsen) till att i Allahs namn ta sina liv och samtidigt spränga hundratals människor (varav kanske många kvinnor och barn) i småbitar.
Jamen tänk på under vilka fruktansvärda levnadsförhållanden många av självmordsbombarna levt! Jo, i vissa fall, men dessa fruktansvärda levnadsförhållanden är skapade av de muslimska ledarna, som bl a tvingar flera miljoner palestinska flyktingar att leva i fattigdom i läger, genom att de hindras att integreras i de olika arabländerna (Jordanien är här ett undantag, som gett de palestinska flyktingarna jordanskt medborgarskap). Många av terroristerna i Västvärlden (9-11, Madrid och London) har dessutom inte alls levt under svåra förhållanden. De har varit ganska högutbildade och väl integrerade i samhället. Detta har förvånat många analytiker, vilket visar att dessa inte förstår islams natur. De tänker enbart i psykologiska och sociologiska termer.
8.
Fråga: Finns det något i religionen islam som försvårar för muslimer att acceptera pluralism, demokrati och ett sekulariserat samhälle samt en stat som står fri från religionen?
Svar: Vi vet att den absoluta majoriteten av muslimerna i världen vill ha demokrati och mänskliga rättigheter, och det finns flera ideologer i den muslimska världen som motiverar just kampen för demokrati och mänskliga rättigheter med religiösa argument. Och jag tror att de har framtiden för sig. Detta på samma sätt som kristendomen har utvecklats från att vara ett försvar för den absoluta kungamakten "av Guds nåde" till att acceptera och stödja idén om demokrati, Fast det tog lång tid...
En muslimsk demonstration någonstans i England. Visst ser väl läsaren fram mot den dag när de här trevliga grabbarna styr vårt land?!Krister kommentar: Vad muslimerna vill innerst inne är inte lätt att veta. Under alla förhållanden kan vi konstatera att demokrati och mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro i muslimvärlden. Det finns inte ett enda muslimskt land som har en fungerande demokrati i verklig mening. Hjärpe har rätt när han säger att det finns riktningar inom islam som har en mer demokratisk syn, men dessa har knappast något egentligt inflytande. Det är möjligt att de har framtiden för sig, det hoppas jag verkligen. Frågan är dock om dessa riktningar bygger på Koranens budskap eller om de innebär ett försök att sopa de mer besvärande koranverserna under mattan (problemet är att det blir väldigt många verser att sopa under mattan). Utrymmet tillåter inte att jag går in närmare på detta utan här får jag hänvisa till det jag skriver om islam på min hemsida (här finner t ex läsaren ett axplock av koranverser med kommentarer).
Jag hävdar bestämt att islams styrande dokument stöder, ja inte bara stöder utan också befaller, muslimerna att utbreda islam genom våld (om så är nödvändigt), att förtrycka de andra religionerna, och att ljuga om detta gagnar islam. Dessa dokument förbjuder också all kritik och all diskussion när det gäller Koranens budskap. Någon kritisk granskning av t ex Koranen, på samma sätt som Bibeln granskas kritiskt av teologer i Västvärlden, förekommer inte inom islam. Och västerländska teologer, som studerar islam kritiskt, ger ofta, av uppenbara skäl, ut sina böcker under pseudonym.
Hjärpe visar verkligen var han står när han skriver ”Detta på samma sätt som kristendomen har utvecklats från att vara ett försvar för den absoluta kungamakten ’av Guds nåde’ till att acceptera och stödja idén om demokrati, Fast det tog lång tid…” Genom sin formulering ger han intrycket att kristendomen började som ett försvar för den absoluta kungamakten. Det gjorde den inte alls!!! Den började på ett kors, där Gud själv uppfylldes av mänsklighetens alla synder och ondska och på så sätt försonade den fallna människan med sig själv. Att kristendomen under vissa perioder använts av maktens lakejer för sina syften har lika lite som Knutby eller Inkvisitionen med sann kristendom att göra. Detta måste rimligen Hjärpe veta. Det han säger kan knappast bero på okunskap. Den sanna kristendomen, dvs den som definieras utifrån Bibeln, har alltid stått på de svagas sida. Jag utmanar läsaren att ge mig ett enda uttalande (som inte är ryckt ur sitt sammanhang) av Jesus (det är Jesu undervisning som utgör den grundläggande definitionen av den kristna tron – ingenting som bryter mot Jesu klara undervisning är kristet) som kan användas för att förtrycka de svaga och gynna de starka! Det finns inte! Hjärpe borde läsa någon bra bok i väckelsehistoria!
I stället för att stå på förtryckets och maktens sida, ligger den kristna människosynen bakom det moderna demokratibegreppet. Det finns ingen religion eller ideologi som lika starkt som kristendomen betonar alla människors lika värde och vårt ansvar för varandra. På Hjärpe låter det som att kristendomen slutade stödja kungamakten när demokratin växte fram i slutet av 1800-talet. Dvs, de inhumana, maktgalna kristna hoppade på jämlikhetståget för att inte hamna på efterkälken. I själva verket var det tvärtom. Demokratin, som växte fram i Europa för drygt hundra år sedan, hade till stora delar sin grund i Bibelns humana människosyn, vilken genomsyrar den västerländska kulturen, och även i de väckelserörelser som uppstod på 1800-talets slut och under 1900-talets början.
Nu är knappast Jan Hjärpe ensam om att framställa islam i så positiv dager som möjligt. I Aktuelltsändningen den 15/2 2010 kl 21.00 presenterade SÄPO en rapport om islamistisk extremism (rapporten hade inget med det aktuella dådet att göra, utan var beställd långt tidigare). SÄPO:s chefsanalytiker Malena Rembe var helt inne på Hjärpes linje när hon sade:
En vanlig myt är att islam är en våldsbejakande religion, och det är helt felaktigt. En annan vanlig myt är att de är väldigt skolade i religionen och drivs av religion. Vad vi ser är att de flesta drivs av spänningssökande våldsfascination och sina kompisrelationer.
Vi får hoppas att det hon säger inte uttrycker SÄPO:s verkliga kunskaper om islamistisk terrorism, utan att det mer handlar om att ge en officiell syn avsedd att lugna allmänheten. Skulle SÄPO verkligen på fullt allvar tro att det förhåller sig på detta sätt, kommer nog deras jakt på terrorister att krönas med föga framgång. När man t ex tar del av de brev som terroristerna bakom 9-11 lämnade efter, sig ser man att drivkraften bakom deras handlande var deras tro väl grundad i djupa kunskaper i Koranen och hadítherna.
När vi nu följer debatten efter det misslyckade bombdådet i Stockholm, ser man hur media, politiker etc försöker blanda bort korten. I stället för att tala om islam i sammanhanget (vilket ju i och för sig gjordes omedelbart efter dådet, men då alltid i ursäktande termer, som jag gett exempel på ovan), så började man efter några dagar (när man hämtat sig ur den första chocken) att tala om "farliga religioner" och "religiöst våld" etc. Man byter alltså ut islam mot religion i största allmänhet. Underförstått är att våld finns inom alla religioner och ingen religion är bättre än någon annan. Men kära vänner, det finns inget kristet våld för att ta ett exempel. Jesus förbjuder sina efterföljare att använda våld, han säger till och med att vi kristna skall älska våra fiender, medan Muhammed befaller sina anhängare att sprida islam genom våld. Muslimska terrordåd handlar inte om religiöst våld, det handlar om våld begånget av djupt troende muslimer, som skulle bli oerhört kränkta och sårade om någon sade till dem att de inte var riktiga muslimer, och vars våld motiveras utifrån deras heliga skrifter.
Låt mig avsluta med två citat, ett ur Koranen och ett ur hadítherna:
Strid mot dem som inte tror på Allah och den Sista Dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans budbärare har förbjudit, och inte heller erkänner sanningens Religion, även om de är Bokens Folk [dvs judar, kristna och zoroastrer] tills de i villig underkastelse betalar Jizya [en straffskatt som dessa grupper måste betala för islams beskydd] och erkänner sig underkuvade (sura 9:29).
"...jag [dvs Muhammed] har befallts att strida mot människor, tills de erkänner att det inte finns någon annan gud än Allah och att Muhammed är Guds profet, och förrättar bönerna och betalar zakat..." (Hadíth enligt Bukhari, Volym 1, Bok 2, Nummer 24)
Enligt islams uttolkare dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Varje ord som står där är därför absolut sant och gäller för varje muslim för evigt.
Det fyller mig egentligen med stor sorg att behöva skriva dessa artiklar om invandring, islam etc. Jag skulle vilja skriva underbara artiklar om Guds kärlek och nåd och visa på Skapelsen skönhet och ge argument för den kristna tron. Jag känner det dock som absolut nödvändigt att ta upp problemet med muslimsk massinvandring till Europa, eftersom jag ser detta som en stor fara på grund av islams natur. Det jag skriver bygger inte på fördomar utan på vad Koranen, hadítherna etc säger. Jag skulle av hela mitt hjärta önska att jag slapp skriva texter av den här typen, men jag kan inte tigande stå bredvid och se på när hela den västerländska kulturen hotas.
Kristen kärlek innebär inte att medverka till sin egen utplåning (då kan vi dessutom inte hjälpa någon). Kristen kärlek innebär att av fri vilja dela med sig av sitt överflöd och att försöka skapa en bättre värld. Jag kan inte se att Sveriges misslyckade invandringspolitik bidrar till att skapa en bättre värld (annat än för de personer som missbrukar systemet). På sikt kommer den att skapa ett elände i vårt land och människor kommer att förbanna de politiker som släppte in så många muslimer i Europa. Det är våra efterkommande som kommer att få skörda frukten av vår tids fega politiker som tycks drivas, inte av sanningen eller vad som är bäst för vårt land, utan av vad som är politiskt korrekt. Epitetet landsförrädare ligger snubblande nära.
I Världen idag den 15/12 2010 fanns en artikel med rubriken, ”Ingen framtid för judar i Holland”. En känd politiker där (som inte på något sätt är antisemit utan bara realist) uppmanar judarna att lämna landet på grund av den växande antisemitismen bland muslimska invandrargrupper. I Holland finns ca 800 000 muslimer av knappt 17 miljoner invånare, dvs ungefär samma andel som i Sverige. I Malmö håller den judiska befolkningen på att lämna staden på grund av antisemitismen där. Västeuropa som skulle vara ett bålverk för frihet och jämlikhet och demokrati och öppenhet håller på att förändras mot något helt annat. Och den faktor som bidrar till detta är just islam!!! Personligen anser jag att det inte är judarna som skall lämna Holland eller Malmö, utan muslimerna. De har ingen rätt att komma hit och införa förtryck i våra länder och hota våra länders invånare. De påstår sig själva ha flytt från förtryck (annars hade de inte fått uppehållstillstånd) och nu förtycker de oss i allt högre grad. Och det kommer bara att bli värre ju fler muslimer det blir och ju längre vi väntar med att sätta hårt mot hårt. Ondskan förstår inte kompromisser. England och Frankrike försökte kompromissa med Hitler för att slippa ett krig. Hitler tog en sak i taget ända tills måttet var rågat och det inte gick att kompromissa längre. Churchill, som hela tiden hade varnat för Chamberlains kompromisspolitik, sade när han blivit premiärminister, ”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan kom kriget i alla fall”. Hade England och Frankrike satt hårt mot hårt redan från början, hade vi kanske sluppit Andra Världskrigets fasor med 50 miljoner döda.
Hade England och Frankrike dessutom klart deklarerat var de stod i judefrågan, när Hitler började transportera judar österut, är det inte säkert att han vågat genomföra Förintelsen. Dessa länders tystnad inför behandlingen av judar inom det tyska intresseområdet fick honom att tro att engelsmän och fransmän var glada över att bli av med Europas judar, även om de officiellt låtsades ogilla det som skedde.
Frågan är egentligen var England och Frankrike stod. Kanske hade Hitler och Goebbels åtminstone delvis rätt (i den icke naziockuperade delen av Frankrike samlade franska polisen ihop judarna och överlämnade till tyskarna för transport till Auschwitz)? Men efter kriget ville man ju låtsas stå på den goda sidan, så då var det dags för en helomvändning när det gällde judarna. Jag tänker också på hur det var i Sverige. Så länge tyskarna verkade vinna kriget fanns en klart antisemitisk inställning hos svenska beslutsfattare och media (med vissa undantag). Några tusen tyska judar släpptes in i Sverige på grund av att de hade släktingar här. Motvilligt släppte man också in 500 judiska barn mellan 6 och 16 år, som kom utan föräldrar. När tyskarnas krigslycka vände (1943 efter att tyskarna förlorat slaget om Stalingrad) ändrades Sveriges attityd långsamt (de modiga svenskarna – eller hur?). Våra vita bussar och liknande aktioner räddade några tusen judar (de vita bussarna hade order att inte ta med judar, de skulle rädda skandinaver i lägren, men vissa chaufförer bröt mot detta), det är sant. Men Raoul Wallenberg räddade mångdubbelt fler på egen hand genom sitt hjältemodiga arbete i Budapest (utan något direkt stöd från Sverige, snarare motarbetades han av UD). Hade tyskarna erövrat Sverige är jag övertygad om att Godhetskören (de politiskt korrekta) då gjort gemensam sak med Hitler och skickat Sveriges judar till gaskamrarna. När vi idag ser hur många muslimer som fått en fristad här i Sverige, samtidigt som vi hårdnackat vägrar ta emot irakiska kristna som flyr för sin liv på grund av hotet från muslimerna, förstår vi var medias och politikernas sympati ligger. Det tycks som att Godhetskören borde byta namn till L.D. – Lucifers Drängar.
Jag tycker att våra politiker skulle ställa islams ledarskap i Sverige mot väggen. Varför inte i ett TV-program, med hela svenska folket bänkat framför TV:n? Man skulle be mullorna etc att klart deklarera sin inställning till antisemitism, huruvida de anser att konvertiter (som lämnar islam och blir kristna) skall dödas (vilket hadítherna säger) och vad de anser om homosexualitet och om och hur homosexuella skall straffas. De borde också avtvingas var de står när det gäller religionsfrihet i muslimska länder, och hur de ser på kvinnors jämlikhet och många andra frågor t ex rätten för kristna att bygga kyrkor i muslimska länder etc, etc. Och de skulle inte tillåtas att komma undan genom att inveckla sig i teoretiska, teologiska diskussioner, utan bara svara ja eller nej? ”Anser du att konvertiter skall dödas? Ja eller nej!!!” ”Anser du att kristna skall ha rätt att bygga kyrkor i muslimska länder? Ja eller nej!!!”
Eller tänk om våra "modiga" skjutjärnsjournalister (Godhetskörens stämledare), som gärna ger sig på kristna, var lika aggressiva när de intervjuar islams ledarskap. Jag tänker t ex på när Lennart Persson (numera på Aktuellt) för ett antal år sedan gjorde en oerhört aggressiv och orättfärdig intervju med Ulf Ekman. Men när man intervjuar islams ledarskap uteblir de vassa frågorna och luddiga svar följs inte upp utan accepteras. Journalisterna tittar blygt ner i golvet och ber om ursäkt för att de tyvärr måste ställa några frågor som kanske kan upplevas som jobbiga. Men de måste ju göra sitt jobb och "vi skall göra det så trevligt som möjligt. Förlåt, förlåt".
Oavsett vad man nu anser om mina slutsatser ovan, vilka givetvis kan diskuteras, precis som att allt annat kan diskuteras, så råder ingen som helst tvekan om att Islams framväxt under Profeten Muhammeds och de efterföljande kaliferna är oskiljaktigt sammanlänkad med våld och krig. Inte heller råder det någon tvekan om det bedrövliga tillståndet i de muslimska länderna när det gäller frihet och demokrati och människovärde. Islams ökande inflytande i vårt land gör att vi måste ha rätt att ställa oss frågan varför det är så. Om detta inte beror på religionen islam, vad beror det i så fall på? Kulturkollision? Ja då måste vi fundera över vad som kan göras åt detta. Speciellt med tanke på att till och med SÄPO anser att radikaliseringen ökar bland Europas infödda muslimer. Vi måste ha rätt att fråga oss om vi vill att Sverige på sikt skall få samma demokratisyn och samma inställning till det judiska folket som man har i länder som Syrien och Saudiarabien och Yemen. Och om vi inte vill det, så måste vi ju på något sätt agera. Och då inte enbart genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden!
