Ett stort tack! Och lite mer kött på benen.

Jag vill tacka för alla uppmuntrande mail jag fått med anledning av min föregående blogg (jag har inte hunnit besvara alla än). Aldrig tidigare har jag fått så många mail på grund av någon artikel eller blogg (inte ett enda mail har varit negativt, till min stora förvåning). Det gläder mig givetvis att jag inte är ensam och att jag i alla fall tycks ha några vänner kvar. Tydligen finns det hopp för vårt lands framtid. Den politiska korrekthetens piska har uppenbarligen inte lyckats förslava hela svenska folket.

En av mina läsare fäste min uppmärksamhet på kriget i Libanon för några år sedan (2006). På nyheterna nämndes gång på gång att ca 7 000 svenskar var fast i Libanon och behövde hjälp för att komma hem till Sverige (apropå invandrare som reser tillbaka till det land de flytt från med fara för sitt liv). Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa 7 000 som fått sin semester betald med svenska skattepengar. Och hur många som transporterades hem på svenska statens bekostnad. Normalt tar inte staten ansvar för hemtransporter av den här typen (undantaget var Tsunamin 2004 då staten stod för hemtransport av överlevande etc).

Apropå behandlingen av SD så har Carin Stenström (en modig och sanningssägande kvinna) skrivit en insändare i Världen Idag (kan läsas här). Rubriken var ”SD-hatet har gått för långt”. Jag läste lite slarvigt och uppfattade det ungefär som att ”Sverigedemokraternas hatfulla agenda har nu gått för långt”. Men så var det inte. I sin insändare skriver Stenström:

I fråga om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har media och etablerade politiker inte uppträtt korrekt, inte fördömt våld och mötessabotage, inte försvarat yttrandefriheten, inte respekterat valresultatet. En enda riksdagsledamot, centerpartisten Staffan Danielsson, har öppet haft modet att förklara att han kommer att hälsa på och samtala med de valda kollegerna i Sverigedemokraterna. Det är illa ställt när det krävs civilkurage för en sådan självklarhet.

Det är ett bedrövligt skådespel som pågår. Å ena sidan driver man hotkampanjer för att skrämma politiker att gå in i uppdrag på kommunal nivå, å andra sidan rapporterar man med förtjusning när skrämseltaktiken lyckas, att ”ännu en Sverigedemokrat hoppar av”.

Jag läste förresten att Mona Sahlin var en av de få politiker som hälsade på Jimmy Åkesson i Storkyrkan och till och med tog honom i handen. Jag får nog revidera min uppfattning om Mona Sahlin lite. Jag håller definitivt inte med henne i mycket av hennes politik, men jag bugar mig ändå för hennes civilkurage. Trots att hon klart uttalat att hon aldrig kommer att samarbeta med SD, kunde hon ändå skilja på människan Åkesson och dennes åsikter. Man kan behandla en opponent respektfullt, utan att hålla med denne i sak. Stenström avslutar med:

Fredrik Reinfeldt har, i besvikelsen över en försämrad maktposition, allvarligt brustit i statsmannaskap. Inte en enda gång har han uttryckt respekt för valresultatet, för väljarnas beslut och för de nya politikerna i Sveriges riksdag. Det är ynkligt. Lika ynkligt är det att kristna ledare, Stefan Swärd undantagen, varit tysta eller anslutit sig till mobben.

Som sagt var, Fredrik Reinfeldt har verkligen brustit i statsmannaskap! Och även de andra alliansledarna. Tyvärr! Det är skrämmande att den politiska korrektheten till och med kan få människor att tro att yttrandefrihet är begränsad till ”rätten att säga det som ’jag’ håller med om”. Det är tveksamt om jag kommer att rösta borgerligt i fortsättningen. Då måste nog de etablerade partierna fortsättningsvis övertyga mig om att de verkligen är demokrater. Just nu har jag mina tvivel.

I Sovjetstaten fanns bara ett parti att rösta på, eftersom partiet inte ansåg att medborgarna klarade av att välja. Partiet visste bättre än medborgarna själva vad som var bäst för dem. De etablerade partiernas sätt att handskas med valresultatet och att SD kom in i Riksdagen ligger otäckt nära detta sätt att se på landets medborgare. Den som inte tycker som vi, har ingen rätt att uttrycka sin åsikt och framför allt inte att få något som helst inflytande. I andra bloggar och artiklar på min hemsida har jag anklagat Socialdemokraterna för att ha tendenser åt detta håll. Det är tydligt att Allianspartierna (framför allt då M och KD) inte bara utgör den nya Socialdemokratin när det gäller politik. De tycks också ha anammat socialismens demokratisyn.

En av mina läsare påpekade, efter att läst ovanstående, att det kan finnas andra skäl till att Reinfeldt förhållit sig avvisande till SD och Jimmy Åkesson. Vederbörande skriver "Personligen tror jag att de [ledarna för Allianspartierna] är medvetna om vad media, som är kraftigt vänstervridet i Sverige som du vet, skulle ha för bildtext till ett foto där Reinfeldt eller Hägglund skakar hand med Åkesson". Det ligger säkert en hel del i detta. Men även om vi här skulle ha en förklaring till varför Reinfeldt etc vägrar ta Åkesson i hand, så tycker jag ändå att min kritik kvarstår. Det finns andra sätt på vilka man kan visa att man respekterar valresultatet. Reinfeldt är ju knappast utan verbala gåvor och nog tror jag han skulle kunna formulera sig så att han både kunde förmedla sin respekt för valresultatet och för andra människors åsikter, samtidigt som han klargör sin kritiska inställning till SD, och allt detta utan ge motståndarna möjlighet att förknippa Alliansen med SD.

Idag talas det ofta om hur utomparlamentariska grupper (djurrättsaktivister, reclaim the streetgrupper, vissa fredsaktivister, som jag brukar kalla "fredshetsare" etc) hotar demokratin genom att med våld eller brottsliga aktioner försöka tvinga Sverige att böja sig för deras agenda. Ändamålet helgar medlen med andra ord, något som i alla tider använts av blodiga diktatorer för att motivera sitt förtryck (förtryck för folkets bästa). Många av våra etablerade politiker uppvisar just nu utomparlamentariska tendenser när det gäller Sverigedemokraterna (köra över valresultatet för folkets bästa). Detta skrämmer mig.

När man tar del av den pågående debatten i media grips man nästan av förtvivlan. Den politiska korrektheten tycks kunna få människor att sänka sig till oanade avgrunder av bristande analys och frånvaro av logiskt tänkande. Fortfarande tycks det politiskt korrekta prästerskapet (jag talar då inte om kristna präster utan om de intellektuella i vårt land) oförmöget att diskutera sakfrågor. SD anklagas hela tiden för att vara rasister, nazister etc. Jag tar inte ställning i just den frågan, eftersom jag inte vet – det jag vänder mig mot är att man så konsekvent undviker att diskutera sakfrågan, dvs Sveriges misslyckade invandringspolitik. De olika frågeställningar jag berör i föregående blogg måste få komma upp till ytan och diskuteras, annars börjar de verkliga nazisterna och rasisterna att vädra morgonluft.

Jag lyssnade för övrigt på Filosofiska Rummet i P1 idag, där man diskuterade just rasism och invandring. En av deltagarna nämnde, som exempel på sådant som retar upp infödda svenskar, om en muslim som hade fått sin a-kassa indragen på grund av att han vägrade ta företagets (där han skulle anställas) kvinnliga VD i handen (eftersom hon i egenskap av kvinna i hans ögon är oren). Diskrimineringsombudsmannen (DO) drev ärendet inför Arbetsdomstolen (AD), som sedan tillerkände muslimen 60 000 kr i skadestånd från Arbetsförmedlingen (som dragit in hans a-kassa). AD ansåg att muslimen diskriminerats. Frågan är bara vem som diskriminerar vem. I Sverige är att vägra trycka en persons hand en av de värsta skymfer man kan utsätta någon för (varför tuggar inte kvinnorörelsen fradga över detta tydliga fall av könsdiskriminering?). Dessutom är det inte förbjudet i islamsk lag för en man att trycka en kvinnas hand, enligt vad den svenske imamen Abd al Haqq Kielan säger.

Erik Cornell, förutvarande ambassadör i Turkiet, Västafrika och Bosnien skriver på bloggen "politiskt inkorrekt" apropå domen i AD:

En så flagrant diskriminering till förmån för en udda invandrargrupp kommer att på ett oslagbart sätt stimulera antiislamska känslor. Fru Justitia avbildas med förbundna ögon men denna diskriminerings-ombudsman borde snarare avbildas med en svart piratlapp över ena ögat för att illustrera partiskhet. Vem har i detta fallet diskriminerat vem?

Enligt mitt förmenande är det arbetsgivarrepresentanten som behandlats som vore hon oren på könsdiskriminerande grund, vilket är oerhört nedsättande och en ren förolämpning i det svenska sammanhanget. Genom sitt agerande har DO uppenbart diskriminerat en svensk kvinna och inför vilken tillsynsmyndighet kan man anmäla detta?

Och så till sist: Lars Vilks avbrutna föreläsning om konsten och yttrandefriheten på Uppsala Universitet (vilken närmare diskuteras här) har nu fullföljts, bevakad av ett massivt polisuppbåd. Polisinsatsen kostade 700 000 kr. Heder åt Uppsala Universitet som står för yttrandefrihet i en tid när muslimska grupperingar vill ta den ifrån oss. Att muslimerna (i allmänhet) inte riktigt förstått det där med yttrandefrihet visas av vad imamen i Uppsala moské, Ahmad Alsaeg, säger i Uppsalatidningen (1-7/10 2010, sid 4);

Han vill bara kränka och splittra människor. …Jag förstår inte varför [Vilks får fullfölja sin föreläsning]. Det är ledsamt att ett sådant stort och välkänt lärdomssäte underblåser konflikter mellan människor.

Som sagt, den gode imamen har uppenbarligen inte förstått någonting av vad yttrandefrihet innebär. Lars Vilks föreläsning underblåser inte konflikter mellan människor. Det som underblåser konflikter är däremot islamska gruppers försök att bestämma vad som får sägas i vårt land. Folke Tersman, professor på filosofiska institutionen vid Uppsala Universitet säger, när han får frågan varför Vilks bjuds in igen:

Det här handlar inte om Vilks och muslimer längre. Nu handlar det om rätten att hålla en föreläsning utan att bli avbruten. Det är vår plikt att låta honom slutföra sin föreläsning.

Jag tar av mig hatten (om jag hade någon) och bugar mig för professor Tersman. Han har sannerligen förstått var yttrandefrihet innebär. Kanske skulle vi skicka ledarna för Allianspartierna och den Rödgröna Röran på kurs hos Tersman? Det skulle i alla fall inte skada.