Pastor Sten Nilsson, saknad av många, bl a av undertecknadI augusti 2009 gick Sten hem till Herren, 94 år gammal, efter ett långt och innehållsrikt liv. På begravningen fick gästerna en liten bok med titeln Det hände på min väg. Den innehöll ett antal korta, självbiografiska berättelser. Låt mig ge några utdrag ur den första, som har titeln ”Farfar”:
Aldrig kommer jag att glömma mitt sista samtal med min farfar. Jag visste inte att det var sista tillfället vi promenerade tillsammans. Vi gick längs stranden, där han levt hela sitt liv – en plats som vi, hans barnbarn, älskade just på grund av farfar.
Som vi gick där och talade om både det ena och det andra, vände sig plötsligt farfar mot mig och frågade: ”Hör du Sten, vet du vad som är det underbaraste av allt underbart i den här världen?”
På en sådan fråga svarar man helt enkelt inte, utan man bara vänder sig mot den som frågar och väntar på hans eget svar. Jag gjorde så. ”Ser du, Sten”, sa farfar, ”det allra underbaraste av allt underbart här på jorden är att himmelens Gud bryr sig om varje enskild människa.”
När farfar sagt detta kunde jag inte låta bli att tänka på honom och hans eget liv. Vid särskilda tillfällen brukade farfar bära en guldmedalj på sitt bröst. Den hade han fått av kungen. Varför? Därför att just i den här havsviken, som vi tittade ut över medan vi promenerade, hade han räddat 26 människor från att drunkna. Det var inte ett enstaka tillfälle som gjort honom till hjälte, det var 26 olika tillfällen!
När stormen ylade och havet rasade, när vädret var sådant att man föredrar att värma sig framför brasan i vardagsrummet, då hade farfar ingen ro. Om och om igen gick han ut och tittade ut över det stormiga havet, för det kunde ju vara så att någon var i sjönöd.
Det var hans omsorg som så många gånger gjorde att han upptäckte människor i nöd, människor som hade överraskats av stormen, människor som hade för dålig kunskap om havet och unga människor som i sin okunnighet utmanade ödet.
På vintern frestades många att ta genvägen över isen, trots att isen ofta inte var stark. Under årens lopp hade många hamnat i det iskalla vattnet och upplevt hjälplöshetens fasa.
Farfar var mycket känslig för nödrop, och snart befann han sig kravlande på isen med en planka längs sidan, och med uppmuntrande tillrop närmade han sig den drunknande. På det sättet lyckades han många gånger rycka människor ur dödens käftar.
En gång var min farfar rädd, mycket rädd. Han kom för sent ner till isen. Hans äldste son, min pappa, hade hunnit före och var redan långt ute, kravlande med en planka längs sin sida, närmare och närmare den öppna vaken och den nödställde. Isen knakade och nästan bröts sönder under den unge räddaren. Farfar följde sin son med ögonen. Han bad och skakade. När min pappa, som var gift och hade två små söner, av vilka jag var den yngre, hade lyckats sätta den nödställde i säkerhet, grabbade farfar tag om sin sons skuldror och upprörd slungade han ur sig: ”Pojk, vad tar du dig te? Förstår du inte att du kunde blitt där?” Då såg sonen lugnt in i sin fars ögon och sa: ”Om så vore pappa, skulle något bättre kunnat stå på min gravsten än: 'Han gav sitt liv för en annan'?”
”Han gav sitt liv för en annan.” Hur väsensskilt är inte detta från självmordsbombaren, som förvisso offrar sitt liv, men inte för att rädda någon annans liv, utan för att skapa lidande och död. Och vilken avgrund ligger inte mellan denna livsinställning och dagens toppekonomer, som likt parasiter suger ut det ena företaget efter det andra och sedan drar vidare till nästa objekt att tömma på livskraft. För att inte tala en alltför stor andel av våra politiker, som utan någon tanke på Sveriges och svenska folkets bästa, ryggar för sanningen samtidigt som de överbjuder varandra i politiskt korrekta plattityder, i sin iver att köpa sig allmänhetens gunst och därmed makt och inflytande (som tur är finns undantag, men de är för få).
Det var människor som Sten Nilssons pappa, som byggde det välstånd vi har idag i Europa och Sverige. Det Europa som dagens rövardirektörer och toppolitiker nu är i full färd med att plundra inpå bara kroppen efter bästa förmåga.
Läste nyligen att Håkan Samuelsson, tidigare chef för lastbilstillverkaren MAN, nu krävs på 237 miljoner euro (runt 2 miljarder SEK) av sin tidigare arbetsgivare på grund av sin inblandning i en korruptionsskandal, vilken skadat företaget. Man förstår av denna oerhörda summa vilken månadslön och vilka bonus Samuelsson måste ha fått under sin tid på MAN. Ingen människa är värd så mycket pengar. Och definitivt inte en ekonom, som egentligen inte är något annat än en administratör, en pappersvändare.
Det är en helt annan sak om vi tar t ex en uppfinnare, som i decennier arbetat på en genial uppfinning, som kanske ingen trott på, och som till slut, efter 30-40 år av slit och vedermöda, slår igenom och uppfinningen blir en succé. Då har man tagit en stor risk och betalt en hög insats. De flesta uppfinningar blir ingenting av och den stackars uppfinnaren kanske slutar utfattig efter att kastat bort hela livet på ingenting. Där stör det mig inte ett dugg hur mycket pengar en sådan uppfinnare än tjänar, om han lyckas. Att skapa någonting ur ingenting, att kämpa för en idé man tror på i åratal etc, ja då är ingen belöning för stor. Det är sådana uppfinnare och forskare och företagare som skapat det välstånd vi har idag. Lars Magnus Ericsson, som startade det som idag är Ericsonkoncernen, var uppfinnare och inte broilerekonom från Handelshögskolan – man undrar f ö vad för slags moral man lär ut på denna läroanstalt, uppenbarligen har deras etikundervisning stora brister. Inte heller har Apple, Microsoft, Ikea, Volvo, Mercede Benz, ABB etc, etc, etc startats av ekonomer. Bakom dessa gigantiska företag ligger enskilda uppfinnare, ingenjörer och innovatörer, vilka visserligen ibland samarbetat med ekonomer. Men i inget av dessa fall hade en ekonom ensam kunnat skapa sådana företag. När företaget sedan börjat dra in miljarder i inkomst, ja då flockas ekonomerna kring det, för att få del av bytet. Då plötsligt blir ekonomerna huvudpersonerna som skall ha mest betalt av alla, trots att de inte haft någon som helst betydelse för företagets uppkomst. Varför?
De toppekonomer av den typ som Samuelsson representerar (nu kan jag inte uttala mig om just Samuelsson, jag uttalar mig generellt), som har miljardförmögenheter, har aldrig uppfunnit någonting- De har aldrig skapat något som har verkligt värde, annat än deras egen bankbok. De har kommit till dukat bord, till ett företag som redan har färdiga produkter och som kanske går bra och har order för många år framåt. De är ingenting annat än förvaltare och bokförare och borde rimligen ha mindre betalt än företagets chefsingenjörer. MAN:s uppgift är att tillverka lastbilar. Toppekonomerna ägnar sig åt företagsfusioner och att skapa olika värdepapper för att t ex ge likvida medel som kan användas till olika ändamål. Sådant kan förvisso ibland vara nödvändigt, men det kan aldrig vara viktigare än företagets egentliga produktion (om företaget är seriöst).
Den 24/1 2011 fanns i SvD en artikel om Investors vd Börje Ekholm:
Investors vd Börje Ekholm gjorde ett privatekonomiskt klipp på 21,7 miljoner kronor när läkemedelsföretaget Swedish Orphan såldes till ett Wallenbergkontrollerat bolag 2009. Börje Ekholm ägde aktier i Swedish Orphan, kan SvD Näringsliv avslöja. Fast det fick Investors aktieägare aldrig reda på.
Samma dag fanns en annan artikel i SvD med rubriken, ”Så kan riskkapitalisterna vända opinionen”. Där beskrivs den enkla principen bakom riskkapitalismen:
Affärsidén är ju inte mer komplicerad än att den kan beskrivas i en tresidig pekbok. Det handlar om att köpa företag, äga dem en tid och sedan sälja, förhoppningsvis med vinst.
Tjaa, inte låter det så där väldigt seriöst inte. Jag trodde vitsen med företag var att de producerade varor och tjänster och på så sätt tjänade pengar, inte att företaget i sig var ett objekt för att tjäna pengar. Att grundaren av ett företag så småningom säljer sitt företag är fullt naturligt. Men att utomstående köper och säljer företag – inte för att i första hand driva dem – utan för att tjäna pengar på själva företagstransaktionerna framstår för mig som en slags parasitverksamhet.
Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar- Inte heller att alla ekonomiska transaktioner är fel. Ibland kan det säkert vara nödvändigt att slå ihop två företag för att få en starkare ekonomisk bas. Ibland kanske man måste få in likvida medel genom t ex nyemissioner av aktier. Kapital är nödvändigt för att kunna utveckla nya produkter. Men när ekonomiska transaktioner blivit huvudmålet med verksamheten, ja då är något galet (om vi bortser från företag som sysslar just med sådana transaktioner som banker etc). Då har toppekonomerna snarare blivit ett hot mot samhället än en resurs. Dagens toppekonomer verkar vara lika lite intresserade av samhällsbyggande som dagens lagvrängande toppbrottsmålsadvokater verkar vara intresserade av att rättvisa skipas.
Ofta motiverar svenska toppekonomer sina fantasilöner med nivåerna i USA. Detta är mycket missvisande. I USA finns en donationskultur. Personer i USA med höga inkomster donerar väldigt ofta mycket stora summor pengar till sjukhus, forskning, skolor etc. Man förväntas helt enkelt donera pengar. Det är en del av kulturen. Ja man kan till och med säga att en stor del av dessa höga löner inte tillhör personen i fråga, utan är direkt öronmärkta att doneras (i USA är donationer till vissa ändamål avdragsgilla, vilket givetvis ökar viljan att ge). I Sverige har vi inte en sådan kultur, utan där stoppar giriga direktörer hela bytet i fickan.
Tidningarna har under de senaste veckorna skrivit om s k slumvärdar, dvs värdar som på spekulation köper hyresfastigheter och sedan låter dem förfalla. Värdestegringen på fastigheter är så stor just nu att slumvärdarna sedan kan sälja fastigheterna med enorma vinster något eller några år senare, trots att de inte underhållits. Människors behov av tak över huvudet har blivit ett ekonomiskt verktyg för att några få skall kunna öka sin förmögenhet. Hyresgästerna i sådana fastigheter berättar om mögel i lägenheten, läckande rör, värme som inte fungerar etc.
Jag saxar från SvD den 19/1 2011.
Under 2000-talet har större, privata bostadsbolag som missköter sina hyreshus dykt upp i storstädernas förorter. Inte sällan är det kortsiktiga köpare som investerar i hyresfastigheter med förhoppningen att sälja dem vidare med vinst. Under tiden lägger de inte många kronor på underhåll.
–Det är en ny typ av aktör som har dykt upp de senaste tio åren. För dem har fastighetsförvaltning inte högsta prioritet, säger Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.
Ägarna har ofta kunnat tjäna en hel del pengar eftersom räntan har varit låg samtidigt som priserna på fastigheter har ökat.
–De gör kortsiktiga vinster. Affärsmodellen bygger på att någon annan köper i slutänden, lite grann som ett kedjebrev, säger Stellan Lundström.
Det mest uppmärksammade exemplet på ett bolag som har kritiserats för att missköta bostäder i Sverige är annars den norska kapitalförvaltaren Acta, känd för möglet och skadedjuren i området Herrgården i Malmö. När två Actabolag nyligen sålde drygt 11000 lägenheter i Sverige gjorde investerarna en miljardvinst.
Det låter som sagt inte speciellt seriöst. Dagens rövare har inte längre en snusnäsduk för nedre ansiktshalvan. I stället har de kläder från Armani och en Breitlingklocka och sexskjutaren har ersatts av en bärbar pc.
En gång i tiden fanns ett samhällsansvar hos de stora företagsledarna. Man ville bidra till att skapa en bättre värld genom sina produkter. Att man sedan tjänade pengar var inget man skämdes för. Och inte något man behövde skämmas för.
Finansvärldens alltmer sviktande moral avspeglar hela samhällets moraliska förfall. ”Att ge sitt liv för en annan” betraktas idag med förakt och löje av många människor (speciellt de som tillhör den s k kultureliten, som jag i mina mer köttsliga stunder brukar kalla kulturdräggen). Dagens hjältar är fotomodeller och sportstjärnor och popartister och programledare i TV och toppekonomer (även om inställningen till de senare är dubbelbottnad). Det får mig att tänka på "Porträtterna", en dikt av 1700-talspoeten Anna Maria Lenngren, som vi på min tid läste i gymnasiet. Ett litet utdrag ger kanske läsaren en idé om vad jag talar om. Den gamla grevinnan skryter inför kammarpigan om sina ”berömda” släktingar och deras storverk. Hon pekar på olika porträtt och berättar:
Hör då – till höger främst, det är min farfars far
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på greska och latin,
och förde med sig hem och skänkt Akademien
en metmask ifrån orienten. -
Nå, den där nästintill (av våda satt i vrån)
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp;
som sju slags stångpiskor fant opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster,
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp;
en hans gravvård resas skall av marmor.
Idag kanske vi skrattar åt en kultur, där man räknades som hjälte efter att man uppfunnit sju nya sätt att knyta håret (stångpiskor). Frågan är dock om vår tids hjältar är så mycket mindre löjeväckande. Ju mer degenererad en kultur är, desto mer degenererade ideal frodas i den. Min beundran av dagens pseudohjältar lyser med sin frånvaro. För mig var Sten Nilsson en sann hjälte. Men så kom han också från en familj av hjältar. Från människor som trodde på och stod för; mod, sanning, rättfärdighet, samhällsansvar, plikt och sann kärlek. Det var som sagt sådana människor som byggde den västerländska, kristna kulturen, därtill inspirerade av Bibelns världsbild. En kultur som nu ser ut att vara på väg in i skymningslandet.
Herre vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta och är sann i tal och tanke.
Den som inte går med förtal, inte vållar sin nästa skada och inte smädar sin granne.
Den som föraktar den förkastlige men ärar dem som fruktar Herren. Den som håller sin ed fast det står honom dyrt.
Den som inte ger lån mot ränta och inte kan mutas att fälla en oskyldig. Den som handlar så står alltid trygg (Ps 15).
